Horror, terror, diseases, black magic ‒ I assume these afflictions are all related to order and disorder, cosmos and chaos. Distress and shock make us lose our calm, the security and equilibrium we are striving for in our lives. They threaten the foundations of our existence. Horror lurks where things fall apart, where everything seems to slip out of control, it is approaching us from previously unknown realms.

No wonder that we fear the unknown and even avoid approaching it. Like a friend of mine who fears Muslims ‒ all Muslims. He is a nice man, though he votes for the Sweden Democrats and wants “intruding” Muslims to be thrown out of our country. His neighbor happens to have been born a Bosnian and teaches math at the local school. When I asked my friend why he does not knock on his neighbor´s door and invites him for a cup of coffee, he answered: “You´re crazy! Talking to someone like that? You never know how that may end up”. The neighbor would probably say the same: “Knocking at the door of a Sweden Democrat? You never know how that may end up”.

However, not all dangers are coming from the outside. Even our own bodies are unknown territories that may harbor threats to our wellbeing. Fibromyalgia is described as chronic pain in muscles and joints, even relatively light pressure may be experienced as excruciating agony. Persons suffering from fibromyalgia tend to have other symptoms as well, like insomnia, fatigue, and stiffness. Needless to say it is a painful affliction, worsened by fact that many dismiss it as a psychosomatic disorder, indicating that it arises from the stress and strain of everyday life. Since we all experience such problems it is quite common to consider people who suffer from psychosomatic disorders as weaklings unable to deal with afflictions that befall us all.

Approximately nine out of ten patients diagnosed with fibromyalgia are women, something that has made some people prone to label it as an “old hag´s disease”.  Swedish medical records often branded symptoms reminding of fibromyalgia as SVBK, meaning "scorch, pain and bitch burn" an abbreviation once used by medical doctors to denote pain without a well-defined source.  To write SVBK in a medical record was thus more or less the same thing as labelling acute pain as "imaginary”.

Maybe the term “fibromyalgia” is just another attempt by medical science to attach a label to a number of conditions by stringing them together under a general heading. Naming is often an attempt  to define a phenomenon that so far has been inexplicable, to give it an existence. The word is composed of Latin and Greek; fibro, fibrous tissues, myo, muscle and algos, pain. The term fibromyalgia was first applied in 1983 to describe a disease that seemingly lacks any physically determined abnormalities, meaning that physical causes cannot be defined through objective diagnostic tests.

Writing about fibromyalgia I am entering unfamiliar territory, as an excuse I might assert that my blog is not intended to be a scientific treatise, rather a reservoir for musings and idiosyncrasies. A statement reminding me of the Swedish author August Strindberg, who as an old man ‒ old? He was actually a few years younger than I am now ‒ unconditionally threw himself into the unknown, disregarding established theories and methods. Strindberg´s curiosity propelled him in every imaginable direction, inconsistencies and assumptions seldom bothered him. He wrote like a scientist, but with the imagination of an inquisitive child. Wild speculations charged him with an energy he poured into literature. He moved away from reality, breaking it into fragments that he pieced back together again, all according to patterns of his own invention.

Strindberg´s Blue Book is filled with strange correspondences and transformative discoveries. Does the corncrake really exist? Why is the walnut similar to the human brain? What did God intend when he made the profile of a small mountain called Kinnekulle look like an exact match to the base of a Greek column? The moon is probably a disc of quartz reflecting the continent of North America. When someone asked him if he really was serious when he reached the last conclusion Strindberg answered that it was “just a beautiful theory”, it was up to others to prove it wrong.  I assume that some diagnoses concerning women´s diseases probably are as “scientific” as Strindberg´s speculations ‒ wild guesses, inventive interpretations based on conclusions drawn from shaky research.

In Time & The Other: How Anthropology makes its object, published in 1983, the same year as the term fibromyalgia was minted, Johannes Fabian stated that scientists are circumscribed by the times they live in. Their specific environment and experiences shape their viewpoint and attitudes. When an anthropologist offers descriptions and interpretations of people´s behavior he bases them on his own, very specific perceptions. For example, if a man studies a woman´s behavior and character, his diagnosis is dependent on the fact that he is a man, born and raised within a certain timespan in a particular environment.

An example of how women´s ailments are filtered through men´s mind is the concept of “hysteria”, which was widely debated in the medical literature of the 19^th and early 20^th centuries. Hysteria was then believed to be a mental disorder that almost exclusively affected women, causing a wide array of symptoms, including faintness, nervousness, insomnia, fluid retention, heaviness in the abdomen, muscle spasm, shortness of breath, irritability, loss of appetite for food or sex, and something that was somewhat indeterminately characterized as ”a tendency to cause trouble".

After the cataclysm of the First World War, when thousands of men returning from the hell of the trenches behaved in a manner similar to that of “hysteric” women, the diagnosis was gradually removed from the female sphere and became related to another origin than the hysteria (Greek for uterus). First the term shell shock was used to diagnose war trauma that lacked physical traces in the form of an injury. The explanation was that loud bangs of exploding grenades had affected soldiers´ nervous system. One reason for the ailment being identified as physical, not psychological, was probably that it was generally considered to be disgraceful if a male complaint became connected with mental disorder. Gradually, a few physicians came to believe that some cases of “female hysteria” might also be linked to physical trauma. However, such suspicions were generally abandoned when “shell shock” and “hysteria” drifted into the realm of psychological ailments. “New” disorders of the mind, like neurasthenia, stress, anxiety, alienation, chronic fatigue syndrome, Gulf War Syndrome, narcissism, bulimia, anorexia, fibromyalgia, multiple personality syndrome,  attention deficit hyperactivity disorder  etc., etc.,  were introduced as diseases of the mind, at certain intervals emerging and disappearing from public attention. The danger was that any published discovery of mental disturbances tended to produce new cases. It even has become fashionable to blame shortcomings and incorrect behavior on mental problems, like when a colleague of mine asked a pupil to stop talking on her mobile phone during the lesson and she answered: “I cannot avoid doing it. I have a diagnosis.”

Psychological disorders are treated with a wide range of psycho-pharmaceuticals, but also through psychoanalysis. Both drugs and psychoanalysis can prove to be helpful, but also dangerous. Drugs and intrusive physical treatment (lobotomy, injections, electrical shocks etc.) can damage people irreversibly and psychoanalysis can do the same.

It is desperate people, searching for a way out of their chaos and pain, who are seeking the help of experts. However, a psychiatrist may become empowered by the trust invested in him/her. In his History of Sexuality Michel Foucault stated that women run the risk of becoming passive, inert objects of a medical will to power and thus persuaded to believe in explanations and treatments bestowed upon them. Men may also experience this. When her marriage broke up after her husband had gone into therapy the novelist Fay Weldon claimed that therapists are nothing but “failed novelists, creating nice patterns out of real people´s lives for their own satisfaction and for money”.

Weldon´s bitter verdict is underscored by a recent Swedish legal scandal. A minor offender and drug addict admitted to 39 murders and was sentenced for eight of them.  In 2002, he interrupted his therapy, stopped cooperating with the police and instead chose to collaborate with an investigating journalist. He was eventually cleared of all accusations; no less than six different district courts had been deceived and sentenced an innocent man. While he underwent psychological treatment after being convicted for a murder attempt a close-knit group had been formed around Sture Bergwall. It consisted of a prosecutor, an interrogator, a psychologist, a lawyer and a group of memory researchers from Stockholm University. For years they toured various crime scenes with the drugged, imaginative Bergwall, all of them convinced that he was a serial killer. The group's conviction was sustained by an influential psychoanalyst, who provided therapy and advice to its members. Ultimately she was, without a scrap of physical evidence, able to rule over the imagined killer´s thinking and behavior, as well as that of the investigators, the police and the Swedish judicial system. This strange affair proves how easily convinced most of us are by “expert diagnoses”, even if they are based on wobbly science and an outlandish display of personal security, pride and prestige.

While gathering information about development projects in rural areas I found it advantageous to approach persons who were not directly involved with the projects. Influential individuals who generally were not contacted by external consultants like me; for example religious leaders, representatives of law enforcement and the army and not the least midwives. In the High Andes I often heard about physical ailments that hindered women from participating in public affairs. I was told about the shame and exclusion connected with venereal diseases and specific female afflictions. The list is very long and varies from place to place; vulvo-vaginal diseases like the horror of intestinal-genital tract fistulae, prolapse and cancer, complications related to delivery as well as pre- and postnatal conditions, everything connected with menstruation, contraception, abortions, breast cancer and the mass of cultural traditions that limit women´s rights and access to decision making and commodities. Other factors that affect women´s health are traditions that defend and recommend body altering abuses, of which genital mutilation is one horrible aspect, or minimize the harmful effects of rape, abuse, violence, incest, early marriages, etc.

Much of such abuse and incomprehension is rooted in men´s fears and dominance. The female body, in particular it´s inner appearance and functions, are unknown to most men and as I said in the beginning of this blog ‒we humans fear the unknown. The mysteries of women´s bodies have for thousands of years aroused dread in men – the growth of the fetus, the flow of menstrual blood, female genital parts. Strange ideas have developed around women´s anatomy. For example, until anatomical research advanced during the Renaissance, most Europeans believed that the uterus could move around freely within women´s bodies.

To protect themselves from the uncontrollable mysteries of womanhood men often declared that pregnant and menstruating women were “unclean” and the community had to be protected from them. I found that such associations still lingered on in the mountainous regions of Bolivia, Peru and Ecuador, causing pain and troubles for women, while they affected the  harmony and love between man and women, making women ashamed of their bodies, hindering them from seeking help when they needed it the most.

While working in a rural area in Mali I asked a midwife about polygamy. She told me: “Please, before you write anything, try to learn as much as you can about polygamy. Some is bad, some is good. You see, for me working as a midwife, polygamy is far better than single marriage. Here single married women are more abused by their husbands than those living in polygamy. Wives take care of one another, they share problems and work together, solve conflicts in unison and above all they look after one another during pregnancy, post-partum periods and in sickness. They know what it means to be a woman. If a single wife gives birth she is out working in the fields within a week, among the polygamists a new mother is able to rest for half a year, only doing light work. I find more venereal diseases, more abuse, desperation and violence among single wives than among polygamists. Please, don´t misinterpret me. I do not say polygamy is ideal, but among us it means fewer problems. However, everything is changing fast, some for good, some for bad.”

Anthropologists have found that women tend to be influential within “possession” cults, where rituals often center on role playing, fertility, healing and communal feasting. Everything related to maternity seems to play a central role in these cults, where men often are excluded from initiation rituals and ceremonies centering on birth and post-natal care. Women´s situation changed drastically when society, particularly within the European cultural sphere, underwent a thorough transformation as industrialism substituted age-old production systems based on agriculture and pastoralism. Social life became more family than group oriented. The social support of women gradually ceased from coming from specific groups and the local community to become more reliant on the close-knit family, as well as professional social and medical services, areas that until recently have been dominated by men.

And what about fibromyalgia? I recently heard from a female acquaintance who for a long time has been suffering from severe pain similar to the current diagnosis of fibromyalgia that she finally had met with an experienced medical doctor who explained that her suffering could be connected with birth and post-partum troubles in the past. His theory was that severe pain, in connection with delivery and post-partum stress had triggered her nervous system in such a way that it was easily activated even after the physical wounds had been healed. If the female body has experienced extreme pain in connection with experiences like menstrual pains and birth, or even worse incidents like genital mutilation, rape and other forms of gender related violence, the nervous system may be alarmed by minor problems as well. Physical pain may emerge even if its actual source cannot be discovered. The nervous system does not remain dormant after severe trauma, but tends to react in an exaggerated manner even by a stimulus far weaker than the one that originally upset the entire nervous system.

I cannot judged if this is right or wrong, nevertheless it made me to think about religious groups that center around exorcism in the sense that demons are collectively purged in symbolic acts that intend to remove the forces of disorder (read pain) that has taken over a woman´s body during traumas related to giving birth, or in the case of girls ‒ menstruation or genital mutilation. Moviegoers may remember that horror movies like Carrie and The Exorcist deal with tribulations befalling adolescent girls. Ecstatic communal rituals, often in connection with dancing and role playing, not the least the acting out of women as men, may also serve a purpose of purging pain, alienation and loneliness from marginalized women.

And now – in our modern society – where can a woman diagnosed with fibromyalgia turn? To science, which is on the constant look-out for non-existent physical sources? To men, who do not understand how a female body functions? To other women, who are as bewildered as herself,  seeking support and solace from public media that indicates that the source of the pain can be found in everything from eating habits, stress, aliens, the stars, social exclusion – whatever. As the philosopher José Ortega y Gasset once stated: “The problem with modern man is not that he does not believe in anything, it is rather that he believes in everything”.

The literary critic Elaine Showalter writes about hysteria in Hystories: Hysterical epidemics and modern media. New York: Columbia University Press, 1997.

By now there are probably many books about women´s diseases, child birth through the time and men´s involvement with these issues, though I became interested in the subject many years ago while reading Shorter, Edward (1984) A History of Women´s Bodies. Bungay, Suffolk: Penguin Books.

The excellent book about the case Sture  Bergwall will probably never be translated into English, though a translation of its title would probably be The Man Who Stopped lying: The story about Sture Bergwall and the woman who created Thomas Quick.

Josefsson, Dan (2013) Mannen som slutade ljuga. Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick. Stockholm: Lind & Co.

Other books I mentioned are:

Fabian, Johannes (1983) Time and the Other: How Anthropology Makes Its Object. New York: Columbia University Press

Foucault, Michel (1979) The History of Sexuality Volume 1: An Introduction. London: Allen Lane. 

Lewis, Ion M. (1971) Ecstatic religion: An anthropological study of spirit possession and shamanism. Bungay, Suffolk: Penguin Books.

Skräck, sjukdomar och svart magi ‒ Jag antar sådana hemsökelser är relaterade till ordning och oordning, kosmos och kaos. Genom oro och chock kan vi förlora vårt lugn, den säkerhet och balans som vi eftersträvar i våra liv. Smärta och kaos hotar ständigt grundvalarna för vår existens. Skräck lurar där saker och ting faller samman, där tillvaron tycks glida ur kontroll och där hot dyker upp ur tidigare oanade regioner.

Inte undra på att vi är rädda för det okända, många av oss undviker att närma oss sådant vi inte känner till och gör allt för att fjärma oss ifrån sådant som död, sjukdom och främlingar. En god vän till mig som fruktar muslimer - alla muslimer. Han är en känslig och trevlig man, även om han röstar på Sverigedemokraterna och vill att ”inkräktande muslimer” omgående kastas ut ur vårt land. Hans granne råkar ha fötts i Bosnien och undervisar i matematik på den lokala skolan. När jag frågade min vän varför han inte knackade på grannens dörr och bjöd in honom på en kopp kaffe, svarade han: "Du är galen! Att prata med en sådan där? Man vet aldrig hur det kan sluta ". Grannen skulle antagligen säga samma sak: "Knacka på dörren hos en sverigedemokrat? Man vet aldrig hur det kan sluta ".

Inte alla faror kommer utifrån, en del växer fram ur vårt inre där stora delar är okända för oss. Fibromyalgi beskrivs som kronisk smärta i muskler och leder, även ett relativt lätt tryck mot de överkänsliga områdena kan upplevas som mycket smärtsamt. Personer som lider av fibromyalgi tenderar också att lida av andra besvär och krämpor, som sömnlöshet, trötthet och stela leder. Det är en smärtsam åkomma som antagligen förvärras genom att många avfärdar den som ett psykosomatisk tillstånd , en reaktion på vardagslivets stress och påfrestningar . Eftersom vi alla kan uppleva sådant obehag är det ganska vanligt att betrakta människor som lider av psykosomatiska besvär som veklingar oförmögna att handskas med sådana lidanden och besvär som drabbar oss alla.

Av flera orsaker är fibromyalgi en mystisk sjukdom, främst därför att dess orsak är höljd i dunkel. Vi vet inte vad som orsakar smärtan. Om vi inte känner dess ursprung kan vi enbart förlita oss på de drabbades beskrivningar av sina plågor och eftersom smärtförnimmelser är högst personliga är det svårt att förstå och behandla sjukdomen. Ungefär nio av tio patienter med diagnosen fibromyalgi är kvinnor, något som har gjort att trångsynta människor har betecknat det plågsamma tillståndet som "kärringsjuka". Äldre sjukjournaler betecknade ofta fibromyalgiliknande symptom som SVBK , ”sveda, värk och brännkärring " en förkortning som användes för att ange att smärtan uppkom utan definierbar källa.  Att skriva SVBK i en sjukjournal kunde alltså betyda att smärtan angavs som "imaginär eller inbillad".

Kanske är beteckningen ”fibromyalgi” ännu ett försök av den medicinska vetenskapen att fästa en etikett på ett antal åkommor som genom att sammanställas antyder något om sjukdomens karaktär. Namn är ofta försök att definiera sådant som tidigare var oförklarligt, att ge det en existens. Ordet fibromyalgi är sammansatt av latin och grekiska; fibro ”fibrösa vävnader”,  myo ”muskler” och algos ”smärta” . Termen fibromyalgi tillämpades först 1983 för att beskriva en sjukdom vars fysiska orsaker inte kunde bestämmas genom objektiva diagnostiska tester.

Det är kanske förmätet att skriva om ett för mig obekant område, som ursäkt skulle jag kunna hävda att min blogg inte är avsedd att vara en vetenskaplig avhandling, snarast en reservoar för funderingar och infall, något som får mig att tänka på August Strindberg, som när han blivit gammal – gammal? Han var ju faktiskt ett par år yngre än jag – villkorslöst kastade sig ut i det okända, utan hänsyn till etablerade teorier och vetenskapliga metoder. Strindbergs nyfikenhet drev honom åt alla möjliga håll. Inkonsekvenser och vildvuxna antaganden besvärade honom sällan. Ofta bemödade han sig om att skriva som om han vore en vetenskapsman, men den vildvuxna fantasin kunde påminna om den man finner hos nyfikna barn. Ohämmade spekulationer laddade honom med en energi som han släppte lös i sitt litterära skapande. Han rörde sig bort från verkligheten, eller snarare – han bröt ner den till olika fragment som han sedan fogade samman i enlighet med mönster han själv skapat.

Strindbergs Blå bok är fylld av märkliga infall och svindlande korrespondenser. Med hjälp av galen statistik och kufiskt konstruerade argument bevisar han att kornknarren inte existerar. Han spekulerar över varför en valnöt liknar den mänskliga hjärnan och frågar sig vad Skaparen hade för avsikt med att låta Kinnekulles kontur motsvara basen på en grekisk kolonn. Han presenterar sin uppfattning om att månen förmodligen är en enorm skiva av kvarts som återspeglar den nordamerikanska kontinenten. När någon frågade honom om han verkligen menade allvar när han presenterade den sista slutsatsen svarade Strindberg att det var "en vacker teori" som det inte ankom honom att bevisa. Jag tycker att vissa av de diagnoser som rör kvinnosjukdomar ger intryck av att ha samma vetenskapliga värde som Strindbergs spekulationer, d.v.s. vilda gissningar, uppfinningsrika tolkningar som bygger på slutsatser baserade på en milt sagt skraltig forskning.

I Time and the Other: How Anthropology Makes Its Object som publicerades 1983, samma år som termen fibromyalgi introducerades, förklarade Johannes Fabian hur forskare begränsas av den tid de lever i. Deras specifika miljö och upplevelser pråglar deras ideologi och attityder. När en antropolog beskriver och tolkar människors beteende baserar han sin skildring på egna, mycket specifika uppfattningar. Till exempel, om en man studerar en kvinnas beteende och karaktär blir hans diagnos beroende av det faktum att han är en man som är född och uppvuxen i en alldeles speciell tid, inom en viss miljö.

Ett exempel på mäns uppfattning av kvinnors krämpor är begreppet "hysteri" som fick stort utrymme i den medicinska litteraturen under andra hälften av artonhundratalet och vid början av nittonhundratalet. Hysteri ansågs nästan uteslutande drabba kvinnor och sades ligga bakom ett mängd olika symptom;  yrsel, nervositet, sömnlöshet , ymnig sekretion, tyngdkänsla i buken, muskelkramper, andnöd, irritation, aptitlöshet, ökad eller minskad sexualdrift och något som tämligen svävande angavs som "en tendens att orsaka problem".

Efter Första Världskrigets katastrof när tusentals unga män återvände från skyttegravarnas helveten med beteendeförändringar som liknande dem som drabbade "hysteriska" kvinnor, lämnade hysteridiagnosen gradvis den kvinnliga sfären och dess samband med hysteria (grekiska för livmoder). Till en början användes termen granatchock för krigstrauman som saknade fysiska spår i form av olika skador. Den förklaring som till en början gavs för psykiska störningar hos hemvändande soldater var att granatexplosioner hade påverkat deras nervsystem. Orsaken till att sjukdomen identifierades som orsakad av fysiska och inte psykiska fenomen var antagligen att det ansågs skambelagt om ”manliga” åkommor sattes i samband med psykiska störningar. Så småningom kom en del läkare att anse att även vissa fall av "kvinnlig hysteri" kunde kopplas till fysiska trauman till exempel i samband med barnafödande. Emellertid övergavs i allmänhet sådana sammanhang när "granatchocker" och "hysteri" efterhand gled in i själssjukdomarnas nebulösa sfär. Nya sinnesstörningar som neurasteni, stress, ångest, utanförskap, kroniskt trötthetssyndrom , gulfkrigssyndrom , narcissism , bulimi, anorexi , fibromyalgi , personlighetsklyvning, ADHD etc., etc., infördes som sjukdomsbeteckningar eller fastställdes som diagnoser. Faran med publiceringen av nya upptäckter och rön kring olika former av mentala störningar kunde leda till att människor identifierade sina problem med dem och formliga epidemier av specifika mentalstörningar kunde uppkomma. I vissa kretsar har det blivit populärt att skylla sina brister och misslyckanden på psykiska problem, som när en kollega till mig bad en elev att upphöra med sitt ständiga prat i mobiltelefon under lektionerna och hon svarade: "Jag kan inte behärska mitt beteende. Jag har en diagnos."

Psykologiska störningar behandlas med ett brett spektrum av olika psykofarmaka, men också med metoder som psykoanalys och samtalsterapi. Både droger och psykoanalys kan visa sig vara till hjälp, men också vara skadliga. Droger och fysiska ingrepp, som lobotomi, injektioner, elchocker, kan åstadkomma irreversibel skada och även psykoanalys kan vara farlig.

Det är desperata människor som i sina försök att finna en väg bort från kaos och smärta söker experthjälp. En psykiater kan falla för frestelsen att missbruka förtroendet en patient gett honom/henne och falla offer för den vilja till makt som finns inom många av oss. I Sexualitetens historia hävdar Michel Foucault att kvinnor riskerar att bli passiva, viljelösa föremål för medicinskt maktutövande och därigenom övertygas att blint tro på de förklaringar och behandlingar som erbjuds dem, eller snarare ‒ drabbar dem. Män kan i lika hög grad manipuleras psykologer och läkarexpertis. När hennes äktenskap havererade efter det att hennes man börjat gå i terapi skrev författarinnan Fay Weldon att psykoterapeuter är "misslyckade författare som omskapar verkliga människors liv till något som tjänar deras egen tillfredsställelse och girighet ".

Weldons bittra omdöme tycks ha bekräftats av svensk rättsskandal. Sture Bergwall var innan han omhändertogs av kriminalvården en småkriminell missbrukare, väl intagen på Säters rättspsykiatriska klinik erkände han inte mindre än 39 mord och dömdes för åtta av dem. Bergwall avbröt sin terapi 2002 och avslutade samarbetet med polisen, istället valde han att på sin brors inrådan kontakta en undersökande journalist. Bergwall blev så småningom friad från alla anklagelser, inte mindre än sex olika tingsrätter hade blivit bedragna och dömt en oskyldig man. Under hans tid på Säter hade en sammansvetsad grupp bildats kring Sture Bergwall. Den bestod av en åklagare, en förhörsledare, en psykolog, en jurist och en grupp av minnesforskare från Stockholms universitet. Under flera års tid vallade de en drogad och vilt fabulerande Bergwall på den ena brottsplatsen efter den andra. Samtliga var övertygade om att Bergwall var en seriemördare. Gruppens övertygelse hölls vid liv av en inflytelserik psykoanalytiker, som kontinuerligt tillhandahöll terapi och rådgivning till gruppmedlemmarna. Det var hon, som utan ett enda övertygande bevis lyckades manipulera den inbillade mördarens tänkande och beteende, samt utredare, polis och en stor del av det svenska rättsväsendet. Denna märkliga affär visar hur lätt övertygade de flesta av oss kan bli av olika former av "expertutlåtanden”, även om dessa i slutänden visar sig ha byggt på milt sagt obskyr vetenskap och tämligen bisarra demonstrationer av personlig säkerhet, självöverskattning och prestigejakt.

När jag vid ett par tillfällen har samlat information kring landsbygdsutveckling i Latinamerika och Afrika fann jag att det var lönt att närma sig personer som inte var direkt inblandade i de olika projekten. Inflytelserika personer som i allmänhet inte kontaktades av externa konsulter; exempelvis religiösa ledare, representanter för polis och armé och inte minst barnmorskor.

I de andinska högländerna blev jag genom mitt samröre med barnmorskor ofta påmind om hur fysiska åkommor hindrade kvinnor från att delta i beslut kring offentliga angelägenheter. Jag lärde mig en del om den skam och det utanförskap som frodas kring könssjukdomar och specifika kvinnliga lidanden. Listan är lång och varierar från plats till plats; vulvovaginala sjukdomar, exempelvis hur tarm – könsorgan vanställs och smärtar genom fistlar, framfall och cancer, en mängd fysiska och psykiska komplikationer som uppkommit i samband barnafödande, pre - och postnatala besvär som orsakats av svält, fattigdom, hårt arbete och andra umbäranden, menstruationsbesvär, brist på eller förbud mot preventivmedel, misslyckade aborter som förstört inre organ, bröstcancer och ovanpå allt det en mängd kulturella avarter som begränsar kvinnors rättigheter och tillgång till beslutsfattande organ. Andra faktorer som påverkar kvinnors hälsa är traditioner som försvarar och rekommenderar olika former av fysiska övergrepp, varav könsstympning är ett av de mest vedervärdiga, eller så används religion, vidskepelse, myndighet och girighet för att minimera de skadliga effekterna av våldtäkt, könsrelaterat våld, incest, tidiga äktenskap, isolering av hustrur och döttrar, prostitution, trafficking och en mängd andra missbruk av människor.

En stor del av sådana övergrepp och oförstånd är rotad i mäns rädsla och dominans. Den kvinnliga kroppen, framför allt dess inres karaktär och funktioner, är okänt territorium för de flesta män och som jag konstaterade i början av min blogg ‒ det okända skrämmer. De mysterier som döljer sig i kvinnors kroppar har i tusentals år väckt fruktan hos män ‒ hur foster växer i kvinnors inre, hur menstruationsblod med jämna mellanrum bryter fram, de kvinnliga könsorganen som kan framstå som både lockande och skrämmande. En mängd underliga föreställningar har utvecklats kring kvinnors anatomi. Exempelvis, ända fram tills dess den anatomiska forskningen växte fram under renässansen trodde många européer att livmodern likt en liten varelse med egen vilja kunde röra sig fritt inom kvinnors kroppar.

För att skydda sig från kvinnlighetens okontrollerbara mysterier ledande män ibland bestämt att gravida och menstruerande kvinnor var "orena" och att samhället måste skyddas från dem och deras skadliga inverkan. I Bolivias, Perus och Ecuadors bergstrakter fann jag att en del sådana underliga vanförställningar fanns kvar och orsakade  smärta och problem för kvinnor, samtidigt som de kunde försvåra den harmoniska samvaron och kärleken mellan man och kvinna. Många kvinnor skämdes över sina kroppar och könsrelaterade sjukdomar hindrade dem från att söka hjälp just när de behövde den som mest.

När jag befann mig i ett landsbygdsområde i Mali frågade jag en barnmorska om månggifte. Hon bad mig: "Snälla du, innan du skriver något om månggifte skulle jag önska att du lärde dig så mycket som möjligt om det. En del är givetvis mycket dåligt, men en del är bra. Du förstår, för mig som barnmorska är polygami ofta bättre än engifte. Här är ensamstående gifta kvinnor är mer utsatta för sina mäns missbruk än de som lever i polygami. Fruar tar hand om varandra och varandras barn, de delar problem och arbete, löser tillsammans olika konflikter och framför allt tar de hand om varandra under sina graviditeter och när de blir sjuka. De vet vad det innebär att vara kvinna på en plats som den här. Efter det att en ensam hustru har fött barn är hon ute och arbetar på fälten inom en vecka, men bland polygamisterna kan hon vila i ett halvår och utför enbart arbete som inte är betungande. Jag finner fler veneriska sjukdomar, mer missbruk, desperation och våld bland ensamstående fruar än bland polygamisterna. Snälla du, misstolka mig inte. Jag påstår verkligen inte att polygami är perfekt men här bland oss innebär det färre problem. Men, men allt förändras mycket snabbt, en del till det bättre, en del till det sämre. "

Antropologer har funnit att kvinnor ofta är ledande inom så kallade ”besatthetskulter” med ritualer centrerade kring rollspel, fertilitet, botande, exorcism och gemensamt festande . Sådant som har med moderskap är ofta viktigt inom sådana kulter där män ofta är uteslutna från initiationsritualer och ceremonier som kretsar kring förlossning och botande.

Kvinnors situation har förändrats drastiskt genom de omfattande samhällsförändringar som fortfarande pågår inom den europeiska kultursfären och som inleddes när industrialismen började ersätta tidigare produktionssystem som var baserade på jordbruk och boskapsskötsel. Det sociala livet kom alltmer att centerars kring kärnfamiljen, medan grupptillhörighetens betydelse minskade när bygemenskaper bröts upp. Kvinnors sociala stöd förflyttades från specifika kvinnogrupperingar inom lokalsamhället till att bli alltmer beroende av kärnfamiljen och det stöd och de tjänster som erbjöds av anställd personal verksam inom medicinska och sociala inrättningar, territorier som fram tills nyligen har dominerats av män .

Tillbaka till fibromyalgin. Jag hörde nyligen från en kvinnlig bekant, som under lång tid har lidit av svår smärta liknande den gängse diagnosen för fibromyalgi, att hon äntligen träffat en erfaren läkare som förklarat att hennes lidande kunde ha samband med förlossningsskador i det förflutna. Hans teori var att svår smärta och komplikationer i samband med förlossningar och deras efterbehandling kan ha påverkat hennes nervsystem på ett sådant sätt att det fortfarande kan ”överreagera” även efter det att de fysiska såren har läkt. Om den kvinnliga kroppen har drabbats av extrem smärta i samband med exempelvis förlossning, allvarliga menstruationsbesvär, eller ännu alvarligare incidenter som könsstympning, våldtäkt eller andra former av könsrelaterat våld så kan nervsystemet aktiveras även av mindre problem. Våldsam smärta kan alltså uppstå även om dess faktiska källa inte kan upptäckas, eller snarare har läkts. Nervsystemet förblir inte vilande eller desaktiverat efter allvarliga trauman, utan tenderar att reagera på ett ”överdrivet” sätt även om en yttre stimulus är betydligt svagare än den som ursprungligen rubbade och aktiverade hela nervsystemet.

Jag vet om jag har rätt eller fel, men jag misstänker att vissa religiösa grupperingar som kretsar kring exorcism och gemenskap ibland kan fungera som stöd för utsatta kvinnor. Med exorcism menar jag då föreställningen om att demoner representerar det okända som tränger in i vår sfär för att skada oss och som enbart gemensamma krafter kan fördriva från vår krets. Genom symboliska handlingar fördrivs den ondskan och det kaos (läs smärta) som har tagit över en kvinnas kropp, ofta i samband med graviditet och förlossning , eller i fallet med unga flickor ‒ menstruationsmärtor och/eller komplikationer i samband med könsstympning . Då det gäller pubertetsbesvär och exorcism kan biobesökare påminnas om skräckfilmer som Carrie och Exorcisten där det är just unga kvinnor som hemsöks av demonerna. Extatiska, gemensamma riter, ofta i samband med dans och rollspel, inte minst med kvinnor som agerar som män, kan tjäna till fördriva smärta , utanförskap och ensamhet.

Åter till vårt moderna samhälle. Vad kan en kvinna som diagnostiserats med fibromyalgi ta sig till? Söka stöd hos en forskning som ständigt är på jakt efter smärtans fysiska orsaker? Söka stöd hos män som egentligen inte kan begripa hur en kvinnas kropp fungerar? Söka stöd kvinnor som är lika förvirrade som hon och även de famlar efter hjälp och tröst bland offentliga medier som sprider en kakafoni av åsikter om olika källor till smärta och ohälsa. Det kan röra sig om allt från dåliga matvanor, stress, utomjordingar, plast i miljön. klimatförändring, stjärnkonstellationer och socialt utanförskap. Som filosofen José Ortega y Gasset konstaterade: " Problemet med den moderna människan är inte att hon inte tror på något, snarare att hon tror på allt.

Litteraturhistorikern Elaine Showalter skriver om hysteri i Hystories: Hysterical epidemics and modern media. New York: Columbia University Press, 1997.Vid det här laget finns det säkert en svåröverskådlig mängd böcker om kvinnors sjukdomar, barnafödande under olika tider och mäns betydelse för tolkningen och behandlingen av könsrelaterade åkommor. Själv blev jag intresserad av ämnet när jag för många år sedan läste Shorter, Edward (1984,) A History of Women´s Bodies. Bungay, Suffolk: Penguin Books.Med stort intresse har jag också läst Dan Josefsson utmärkta bok om fallet Sture Bergwall: Josefsson, Dan (2013), Mannen som slutade ljuga. Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick. Stockholm: Lind & Co. Andra böcker jag använt för min blogg är: Fabian, Johannes (1983), Time and the Other: How Anthropology Makes Its Object. New York: Columbia University Press. Foucault, Michel (2002), Sexualitetens historia. Band 1. Viljan att veta. Göteborg: Daidalos och Lewis, Ion M. (1971) Ecstatic religion: An anthropological study of spirit possession and shamanism. Bungay, Suffolk: Penguin Books.

Deutschland ist ein schönes Ländchen

Frankreich denkt, wie kann das sein

doch wir holen uns ein Endchen

an dem schönen grünen Rhein

Ach, es fällt uns ja so schwer

über´n Rheinstrom zu geh´n

weil die Deutschen da gewappne

wohl auf Posten, Posten steh´n

Monsieur Louis, siehste wohl

du kannst geh´n

Germany is a beautiful, small country.

France confirms that this is true

and states: "We should steal ourselves a bit

of that beautiful, green Rhine.

Alas, but for us it will be far too difficult

to cross the waters of the Rhine

where Germans are standing armed,

already posted, on their guard they stand "

Monsieur Louis, hope you got the message

be on your way!

And as a constant nagging pain behind all the misery of war there was always the homesickness, or nostalgia as it was called, from the Greek νόστος "homecoming" and ἄλγος "pain". Among the U.S. troops soldiers sang:

I want to go home, I want to go home.

I don´t want to go in the trenches no more,

where whizzbangs and shrapnel they whistle and roar

Take me over the sea, where the Alleyman can´t get me.

Oh my, I don´t want to die, I want to go home

I want to go home, I want to go home

I don´t want to visit La Belle France no more

For oh, the Jack Johnsons they make such a roar.

Take me over the sea, where the snipers can´t get me.

Oh my, I don´t want to die, I want to go home.

The word "nostalgia" was introduced in 1678 by a young German doctor in an effort to describe what he considered to be a deadly affliction affecting young soldiers:"A homesickness so strong that it produces disease. Nostalgia can break down the body and cause death. It can turn a thriving youth into an empty mask, or a sobbing child." It was military doctors who tried to diagnose nostalgia and find a remedy for it. At first the disease was mainly identified among young Swiss mercenaries in France and Germany. An explanation to their vulnerability was that many of them were recognized as strong, healthy shepherd boys coming from high Alpine valleys where they had become used to healthy air and wholesome living. Eventually, they succumbed to the bad climate of Europe´s unhealthy lowlands. While searching for causes of nostalgia among Swiss soldiers music was soon identified as a major culprit.  When Swiss shepherds herded their cows, they sang a tune, which could also be played on horns. It was called Kühe Reyeh in German, or ranz des vaches in French. This melody´s effect on people and beasts was reinforced by the high, thin mountain air and the breathtaking sceneries, after they had left their highlands the memories of the tune haunted poor soldier boys during their suffering in Germany´s and France´s waterlogged plains.

Accordingly, a simple melody became a painful instrument that drilled itself into soldiers' minds and poisoned their entire organism. The sound of the tune created fixed ideas about a quick return back home or an inevitable early death among strangers. Kühe Reyeh was accorded the strange power of generating fever epidemics that could enfeeble entire regiments, it inspired attempted suicides and desertions was spreading at an alarming rate. Jean-Jacques Rousseau was fascinated by the importance of the Swiss herding calls and mentioned Kühe Reyeh in his musical articles for the Great French Encyclopedia:

"This song so loved by the Swiss that under penalty of death it has been forbidden to play it for the troops since it causes them to melt away in tears, desert or die [...] It reminds them of their land, their old amusements, their youth and life and awakens an intense pain at the thought of the loss of all of this."

Jean-Jacques Rousseau was among the first who came to associate the deadly disease of nostalgia not only with homesickness, but also with a mental state that had to do with time ‒ an impossible desire to return to the past, a longing for things and incidents that can never return or be recovered. The meaning of nostalgia gradually moved away from a mere longing for a family or home region to a kind of selective memory that picked out and reshaped past times into a vanished fairy land. A feeling that may arouse bitterness, but also result in a voluptuous wallowing in memories of a Neverland that only exist within dreamers´ heads. 

Politicians and chauvinists resurrect images of a lost world where brave barbarians reshaped Europe with swords and battle axes, or nationalist havens with hard working peasants and acquiescent workers striving in harmony with benevolent capitalists to recreate a “people´s home”, purged from foreign-born parasites. During yesterday´s elections to the European parliament we witnessed the deplorable effects of such buffoon rhetoric. 

Meanwhile, soldiers, sailors and others who find themselves far away from their native lands sing and cry about their happy homes and the relatives they left behind, especially at the time of the great family holidays:

In the silent night,

I´m standing at the ship's wheel.

After a long and tiresome day

they placed me on guard

under heaven´s starry multitude.

I hear the distant echoes of

swallows´ wings as they carry them back

towards the North, to light and spring

Please, bring my greetings home

Greet my father and my mother,

Greet the green pastures,

Greet my little brother.

If I had wings,

I would fly back to you all!

Swallow, flying home!

Greet them all from me!

Little swallow, though weak and small,

day and night, night and day,

you strive towards your goal

with rapid wing beats.

Swallow, think of me!

Oh, if I could fly home with you,

to where the meadows stand green.

Oh, swallow hear my prayer.

In the early sixties Göingeflickorna, the Göinge Girls, a ladies´ choral group from my native place sang this song dressed in typical folk costumes. The tune was originally a Danish cabaret number written in the early 1920s, but became part of the Göinge Girls´ tearful, nostalgic repertoire, together with other songs with names like My Childhood´s Church Bells and Dearest Mother.  The Göinge Gils eventually ended up as being "skull labeled" by the state owned Swedish Broadcasting Service, in those days the only radio station in Sweden, meaning that their songs could not be aired through Swedish radio. The reason given was that Dearest Mother was overly sentimental. However, an outcry from radio listeners forced the radio management to change its mind and Dearest Mother was later selected as "Best Tune of 1961". This was far from being the first time that a nostalgic melody was banned from the airwaves in a European country.

After his fiancée had left him in the early 1930s the Hungarian composer Rezső Serres sat down by his piano and created an utterly depressive tune, his mood was worsened by the fact that so far no publisher had wanted to issue any of his music. However, Szomorú Vasárnap, Gloomy Sunday, became an instant success all over Europe and was soon called The Hungarian Suicide Song. Translated as Gloomy Sunday and turned into being more of a love song than it was in the original, the song soon became a plague in England. After a string of suicides in connection with its broadcast over radio had been published in the press, BBC finally banned the tune. Rezső Seress was apparently also affected by his controversial song. Soon after achieving his success he wrote to his ex-fiancée and asked for reconciliation. However, several days later he received shocking news from the police. His former fiancée had poisoned himself, beside her lay a copy of Szomorú Vasárnap. Rezső Seress committed suicide in 1968.

The most famous recording of Gloomy Sunday is probably Billie Holiday´s version from 1941. A more or less verbatim translation of the Hungarian text would obviously be something like this

:

It is autumn and the leaves are falling

All love has died on earth
The wind is weeping with sorrowful tears
My heart will never hope for a new spring again
My tears and my sorrows are all in vain
People are heartless, greedy and wicked... 
Love has died!

The world has come to its end, hope has ceased to have a meaning
Cities are being wiped out, shrapnel is making music
Meadows are coloured red with human blood
There are dead people in the streets everywhere
I will say another quiet prayer:
People are sinners, Lord, they make mistakes...
The world has ended!

A text that is more tinged by the tragedy of the passed World War and bleak forebodings about the one that was coming up, than by unanswered love. On Youtube there is a scene from a Hungarian movie where a beautiful lady, played by Erika Marozsán, sings the song in a Budapest nightclub, with a German Wehrmacht officer listening attentively.

https://www.youtube.com/watch?v=jOqiolytFw4

Poland has a tango, Last Sunday, which was composed in 1936 by a certain Jerzy  Petersburski and performed by the artist Mieczysław Fogg. It´s tragic lyrics tell a story about the parting of two lovers. This tango is also said to have caused an wave of suicides and was accordingly called “The Death Tango”. However, its tragic notoriety is not so much based on  the unfounded rumors that it inspired suicides, but the fact that it was often played when Jews were led to the gas chambers in Auschwitz. The tango is still very popular in Eastern Europe and was for example performed in Schindler´s List, in Krzysztof Kieślowski's movie Three Colours: White and in Nikita Mikhalkov's Burnt by the Sun. One of the photographs prresented below depicts how Hans Bonarewitz after a failed attempt to escape in 1942 is brought on a cart to his execution, preceded by Mauthausen´s concentration camp orchestra.

 After being lost in my writing and googling I lift my head and look around me. Perhaps some of my fellow passengers are engrossed in a trip down memory lane, though hopefully not listening to depressive, but beautiful, tunes like Gloomy Sunday, maybe they are cheering up their Monday morning with pleasing potpourris of fifties rock or Swedish dance band music. Soon my school day begins, I already long for home.

A magnificent book describing the living hell of Verdun is Horne, Alistair (1962) The Price of Glory: Verdun 1916. New York: St Martin´s Press. I learned a lot about nostalgia from a Swedish book: Johannisson, Karin (2001) Nostalgia. Stockholm: Bonnier Essä. You can listen to Jerzy  Petersburski´s tango on https://www.youtube.com/watch?v=N-hg58QQmdc

I am writing while sitting on the train between Hässleholm and Växjö. It is a wet and chilly day, outside a window gushed by rain Småland´s countryside flashes by; silent lakes, forest clearings and meadows veiled in light mist. I just finished reading a novella The Black Spider, written in 1842 by a Swiss priest named Jeremias Gotthelf . A remarkable book. Even though it was written some decades after the fading away of Romanticism it is some kind of gothic fantasy, reminding me of novels like The Monk and Melmoth, the Wanderer, or German fairy tales like Undine.

Throughout the years I have devoured several Gothic tales beginning with Poe's strange stories that grabbed me after I found them in Hässleholm´s now demolished, old communal library. The origins of my obsession with books is to be found in that treasure-house with its creaking wooden floors and the specific fragrance of books bound in the red and blue hardbacks of the Swedish Library Service.

The Black Spider is somewhat more thought provoking than gothic horror stories generally are, with the possible exception of the extraordinary Frankenstein, or the new Prometheus, which as well as The Black Spinder may be considered as a prophetic work of art, telling us something about “The Shape of Things to Come”.

Gotthelfs language is easy read and quite effective. After a fairly slow start depicting a baptism party within a pastoral paradise tucked away somewhere in the Swiss Alps the writing gains steam when the author brings us into a feverish retelling of a medieval legend where a gloomy and despotic warlord lurking in a mighty stone castle torments his peasantry with whimsical tyranny and self-centered callousness. To avoid destroying the pleasure for prospective readers I will not retell the story, only point out what caught my attention.

The ruthless knight of the high castle gets a stupid idea and by threatening his wretched underlings with undeserved torments he forces them to deal with the impossible task of realizing it. In their despair the peasants accept a deal with the Devil, brokered by an unconstrained and unconventional woman. The story revolves around an understanding that even it it may seem to be justified and based on good reasons any deal with representatives of evil and immorality inexorably ends up in disaster. Even honourable and exceptionally courageous persons who against all odds dare to take up arms against evil and refuse to submit to tyranny, bite the dust and die. The calamity that torments the Alpine community is an incarnation of evil in the shape of a monstrous spider, which is born in its midst. Occasionally  the despicable parasite  produces a vast horde of offspring, but generally the fiend acts alone and seems to be present everywhere. This coldly calculating predator out of Hell and the torpor it produces among its victims reminds me of how the German people seventy-five years after the Swiss priest's story ended up enduring or supporting the Nazi madness, most citizens being unable to confront the evil that was poisoning themselves and their entire society .

Once it had been brought into life the spider could not be killed, the only way to incapacitate it was to grab it and hurl it into a cavity carved into a window ledge and secure it with a plug sprinkled with holy water. A process that meant a secure death to anyone who succeeded in realizing such an heroic act. Even if the spider´s imprisonment was accomplished, every man and women in the Alpine valley continued to be aware the fearsome creature´s ominous presence. In spite of its lethal aggressiveness someone always succumbed to an urge to release it, either in foolishness, or because s/he believed it could serve her/his purposes in one way or another, or a relentless fool might simply act on a mad desire to challenge the unknown.

Of course, there can be no other connection between Gotthelf´s book and a distant future than the fact that his novella was written in German and the author was gifted with a knowledge of human nature, meaning that he was able to describe how feelings of guilt and mass hysteria can clutch any society in an iron grip and subdue anyone into complicity, apathy, desperation or death.

When I finished reading the horrendous tale, I came to think of Franz von Stucks painting The Wild Hunt, which I many years ago was confronted with in the Lehnbachhaus museum in Munich, a town where I also visited von Stucks´s delightfully kitschy house. Von Stuck is typical of the heavy, slightly musty but equally magnificent turn of the century art which most superb representative was the Swiss Arnold Böcklin. Von Stuck was, along with the neo-classical Anselm Feuerbach, Hitler's favorite painter. It was in 1889, the same year that Adolf Hitler was born, that von Stuck painted The Wild Hunt which depict how the enraged  old Teutonic deity Wotan rushes forward on his horse, followed by what seems to be a horde of demented demons. Already in Hitler's time, people saw in the mustache adorned Wotan a depiction of the demonic little Austrian´s features. Hitler, who for many years resided in Munich and was keenly interested in art and a great fan of von Stuck, must have seen the painting, but we do not know if he recognized any similarities between himself and the painting´s Wotan. If that had been the case, it could not have been especially flattering for the dictator to recognize himself as the leader of a bunch of mad demons.

With leaders like Hitler, Goebbles and not least the repulsive Himmler and their obnoxious entourage of SA and SS men it was indeed as if the old German legends about a roaming devil and his demon entourage had turned into reality. Like Wotan´s horde on von Stuck´s painting the Nazis hurled themselves on Europe, spreading fear and loathing wherever they appeared. How intellectuals and apparently normal persons could deal with such people also seemed to be  an extension into reality of Grimm's most horrifying fairy tales about Faustian bargains, a tradition that gave birth to an entire genre of literature with highlights like Goethe's Faust, Camisso´s Peter Schelemihl , Hoffmann´s The Devil´s Elixir and Carl Maria von Weber's opera Der Freischütz  (The Marksman) whose devil and rural environment remind me of The Black Spider. Thomas Mann was inspired by this tradition. By the way, this great author admired The Black Spider and praised it as a work of genius "like no other piece of world literature”. During his exile in the United States, Mann wrote the novel Doctor Faustus, in which he linked the German legends about Faustian bargains with current intellectuals' betrayal and capitulation to dubious ideologies that had paved the way for the Nazi rule. Thomas Mann's son Klaus described simultaneously in his novel Mephisto how an artist, inspired by the great actor Gustaf  Gründgens, sold his soul and dignity to Hitler and the Nazis.

When I googled The Wild Hunt, I recalled another painting, this time by Fransisco Goya which also appears to depict a dictator as demented demon. Plagued by anxiety and deafness Goya covered the walls of his home with horror scenes populated by witches, demons and idiots. On one of these paintings, called A Pilgrimage to San Isidro, within a group of nasty looking characters who seem to be on their way home from a drinking binge, I recognize Napoleon, the man who plunged Spain into the living hell that Goya depicted in his famous etching series of war disasters. The man I believe to be Napoleon has the same hollow-eyed, mad stare as the one-eyed Wotan on Stuck´s painting. He even has Hitler´s characteristic fringe of hair, though turned to the other side .

We recognize the monster, even if he is in the middle of a throng of people. As the concentration camp survivor Primo Levi wrote “There are monsters, but they are too few to be a real danger, much more dangerous are the normal human beings”. He is probably right, but I also believe that normal people become dangerous if poisoned by the few monsters that are to be found in our midst, clearly visible, like the black spider in Gotthelf´s tale, the question is if we dare to confront any of them.

Gotthelf , Jeremias (2013) The Black Spider. New York : New York Review Books.

Jag skriver på tåget mellan Hässleholm och Växjö. Det är en blöt och kulen dag, utanför ett regnstrimmat fönster rusar det småländska landskapet förbi; sjöar, kalhyggen och dimbeslöjade ängar. Läste nyss en kort roman Den Svarta Spindeln, som skrevs 1842 av en schweizisk, tyskspråkig präst vid namn Jeremias Gotthelf.  En märklig bok.  Det är svårt att avgöra om det är den dystra sinnestämningen frambringad av det trista vädret, eller om boken verkligen var bra, som gjorde att jag greps av historien. Den skrevs flera årtionden efter det att Romantiken ebbat ut, men den har likväl bevarat mycket av det gotiska fantasteri man finner i böcker som Munken och Melmoth, vandraren, eller tyska konstsagor som Friedrich de la Mottes Undine. 

Jag har slukat åtskilliga gotiska skräckhistorier med början i Poes sällsamma berättelser som spökade i skallen på mig efter det att jag funnit dem i Hässleholms numera rivna, gamla stadsbibliotek. Ursprunget till min läsfeber står nog att finna i denna försvunna skattkammare med sina knarrande brädgolv och den alldeles speciella doften från böcker inbundna med Bibliotekstjänsts röda och blå klotband. 

Den Svarta Spindeln kan nog kallas för en gotisk skräckroman. Men den är mer än så, framför allt är den mer tankeväckandee än de klassiska skräckförfattarnas alster, möjligen med undantag för Frankenstein, eller den nye Prometheus och liksom den romanen kan Den Svarta Spindeln tyckas profetisk.

Språket är lättläst och ganska effektivt, efter en tämligen seg inledning som skildrar en dopfest i en bukoliskt förtjusande alpdal stramas stilen åt när författaren kastar sig in i ett febrigt återberättande av en medeltida legend där en dyster och despotisk ordensriddare från sin väldiga stenborg håller underkuvade bönder i ett järngrepp präglat av nyckfullt tyranni och självcentrerad okänslighet. För att inte förstöra läsupplevelsen skall jag inte återberätta historien, enbart peka på vad som överraskade och grep mig.

Den hänsynslöse slottsherren får en idiotisk idé och med hot om ytterligare, fullständigt oförtjänta plågor tvingar han bondstackarna att ta itu med en omöjlig uppgift.  I sin förtvivlan gör bönderna ett avtal med djävulen. Egentligen är det en självständig och djärv ung kvinna som ger sig i kast med djävulen och personligen ingår pakten med honom, något bönderna villigt accepterar, samtidigt som de fjärmar sig från kvinnan som så osjälviskt löste deras problem. Den sensmoral som berättelsen kretsar kring är att hur berättigat det än kan tyckas vara, på vilka goda grunder det än kan ha skett, så leder varje avtal med orättfärdighetens representanter obönhörligt till katastrof. Till och med rakryggade och ovanligt modiga människor som tar till vapen mot ondskan och vägrar följa sina grannars underkastelse, går under och dör. Ondskans inkarnation är en monstruös spindel, som avlats och vuxit upp mitt i bygemenskapens och därefter med jämna mellanrum sprider sin vedervärdiga avkomma över bygden. Oftast agerar dock odjuret självständigt, med en kyligt beräknande rovdjursdrift. Kanske för att den skrevs på tyska fick Gotthelfs skräckvision mig att tänka på hur det tyska folket sjuttiofem år efter den schweiziske prästens berättelse drabbades av naziregimens vansinne. Spindeln tycks kunna dyka upp när och var som helst och de flesta av dalens invånare är oförmögna att konfrontera sig med hemsökelsen, efter hand blir de många av dem förgiftade eller dör.

När den väl fått liv kan spindeln inte dö, enda sättet att få bukt med den är att gripa den med händerna och spärra in den i ett hål i en försterkarm som sedan säkras med en bastant träplugg som dränkts in med vigvatten. En akt som ofelbart leder till döden för den som ger sig i kast med den. Även om en osjälvisk människa lyckas med hjältedådet att spärra in spindeln, så upphör inte bygden att känna av dess ondskefulla närvaro och förr eller senare dyker det alltid upp någon galning som lyckas befria den, antingen genom sitt oförstånd, eller för att hon eller han tror sig kunna utnyttja den skräck som odjuret injagar i folk. Det finns även de som släpper ut ondskan på grund av en svårbegriplig drift att utmana det okända.

Givetvis kan det inte finnas något annat samband mellan boken och en avlägsen framtid annat än att den skrevs på tyska av en författare som tycks ha varit väl förtrogen med den mänskliga naturen och därför insåg hur lätt  masshysteri kan få varje samhälle i sitt gastkramande grepp och leda vem som helst till medlöperi, apati, desperation eller osjälvisk offerdöd.

När jag läst Gotthels roman kom jag att tänka på Franz von Stucks målning Den Vilda Jakten, som jag för många år sedan såg i Lehnbachhaus i München, där jag även besökte konstnärens härligt kitschiga hus. Von Stucks målningar är typiska för den tunga, något unkna men likväl praktfulla sekelskiftskonst vars mest lysande representant var schweizaren Arnold Böcklin, August Strindbergs favoritkonstnär. Von Stuck var, jämte neoklassikern Anselm Feurbach, den konstnär som den konstintresserade Adolf  Hitler uppskattade mest. Det var 1889, samma år som Adolf Hitler föddes, som von Stuck målade  Den Vilda Jakten som framställer hur Odin störtar fram på sin häst, följd av vad som tycks vara en hop dementa demoner. Redan på Hitlers tid var det många som i den mustaschprydde Odin tyckte sig känna igen den demoniske lille österrikarens drag. Hitler som under många år vistades i München var utan tvivel väl bekant med målningen. Om han uppfattade likheten med sig själv vet vi inte. Om så vore fallet kan det inte ha varit var speciellt smickrande för diktatorn att känna igen sig som ledare för en flock galna demoner.

Med ledare som Hitler, Goebbles och inte minst den vedervärdige Himmler och deras motbjudande följe av SA och SS män var det som om de germanska legenderna om en kringvandrande djävul och hans demonhorder förvandlats till verklighet. Likt Odin och hans dementa följe på von Stucks tavla störtade sig nazisternas mördarband över Europa och spred skräck och avsky var de än dök upp. Det är som en förlängning in i verkligheten från Grimms hemskaste sagor om djävulsavtal. En tradition som gav upphov till sådana mästerverk som Goethes Faust, Camissos Peter Schelemihl, Hoffmanns Djävulsexliret och inte minst Carl Maria von Webers opera Friskytten vars djävul och lantliga miljö påminner om Den Svarta Spindeln.  Thomas Mann inspirerades av sambandet. Han beundrade förresten Den Svarta Spindeln ”som inget annat verk i världslitteraturen”. Under sin exil i USA skrev Mann romanen Doktor Faustus i vilken han kopplade samman de tyska legenderna om djävulsavtal med de intellektuella som i hans samtid hyllat de suspekta ideologier som banat väg för nazisternas maktövertagande. Thomas Manns son Klaus skildrade samtidigt i sin roman Mephisto hur en artist, inspirerad av den store skådespelaren Gustaf Gründgens, försvor sin själ  till Hitler och nazisterna på samma sätt som ett otal tyska romanfigurer tidigare hade sålt sina själar till Djävulen.

När jag googlade Den Vilda Jakten, påmindes jag om en annan målning som också tycks framställa en diktator som dement demon. Plågad av ångest och dövhet täckte Fransisco Goya väggarna i sitt hem med skräckscener som han befolkade med häxor, demoner och idioter. På en av dessa målningar, kallad En pilgrimsfärd till San Isidro, tycker jag mig mitt i en grupp med otäcka figurer, som tycks vara på väg hem från en fyllefest, upptäcka Napoleon. Mannen som störtade Spanien ner i det helvete som Goya skildrar i sin berömda etsningsserie om krigets katastrofer. Den man som jag tror vara Napoleon har samma hålögt galna blick som Odin på Stucks målning och är dessutom försedd med Hitlers karaktäristiska pannlugg, dock vänd åt andra sidan.

Även om det befinner sig mitt i ett myller av människor känner vi genast igen monstret. Som koncentrationslägeröverlevaren Primo Levi skrev "Det finns monster, men de är för få för att verkligen bli en fara. Mycket farligare är de normala människorna”.  Primo Levi hade säkerligen rätt, men jag tror likväl att vanliga människor blir farliga om de låter sig förgiftas av de få monster som finns i vår mitt. Likt den svarta spindeln i Gotthelfs berättelse syns de tydligt, frågan är dock om vi vågar eller orkar konfrontera oss med dem.

Gotthelf, Jeremias (1948) Den svarta spindeln. Stockholm: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses förlag.

Finally! Swedish spring is here. The gloomy rainfall has ceased. Warmth awakens nature and makes it explode in fresh greenery. In beech woods´ lofty halls of tender leaves black birds are singing their arias, wood warblers are heard from the thickets, wheatears from moss covered stone walls and far away the cuckoo monotonously repeats his call. Light, colour and sound in overwhelming combinations. Can anyone interpret and condense such an experience? Creating convincing art out of it? After returning home from my morning walk I mull over sound and colour. Is there a connection?

In music we hear about chromaticism, a word originating from the Greek word for colour, chroma. The Italian word cromatico was during Medieval and Renaissance times referring to the fact that certain signs were coloured to indicate that a note had to be kept for a shorter time than a note designated by an uncoloured sign, eventually the term came to denote the chromatic scale, which consists of semitones.

Unfortunately, I do not play any instrument. As a boy I struggled with a violin, but had to realize that I would never become a violinist. However, I remember that a diatonic musical scale consists of seven notes and that a chromatic one is comprised of half tones. Just as you combine colours, scales can be mixed to create different harmonies. Robert Schumann wrote: "A trained musician can benefit from the study of a Madonna by Raphael, just as a painter might learn from a symphony by Mozart."

There have been some speculations about the relationship between colours and sound, painting and music. Goethe considered himself a scientist and assumed that in the future his colour theory would prove to be more appreciated than his poetry. Until recently I did not understand why Joseph Turner named one of his paintings Light and Colour (Goethe's Theory) and adding The Morning after the Deluge ‒ Moses Writing the Book of Genesis. However, I have now read his explanation of the cryptic title. According to Turner, God is an unparalleled artist, constantly involved in a process of creating and transforming. As part of this creative process, God sent the Deluge and decided that Noah would survive it, afterwards he ordered Moses to write the Genesis, which includes the story of God crafting the world by means of words and light. Turner created  his painting to honour Goethe, who through his colour theory had been able to explain some of God's creative methods.

Goethe described colour as different forms of light. To him yellow was "light muted by darkness, while blue is darkness weakened by the light." Colour is the key to understanding God's creation. By establishing a relationship between colour and light Goethe searched for the meaning of darkness and light. Like Turner, Goethe was intrigued by the relationship between creation, light and water. Both of them must have been quite familiar with the creation process described in Genesis. A depiction of God as a creative artist:

In the beginning God created the heaven and the earth. And the earth was without form, and void; and darkness was upon the face of the deep. And the Spirit of God moved upon the face of the waters.  And God said, Let there be light: and there was light.  And God saw the light, that it was good: and God divided the light from the darkness.  And God called the light Day, and the darkness he called Night. And the evening and the morning were the first day.  And God said, Let there be a firmament in the midst of the waters, and let it divide the waters from the waters.  And God made the firmament, and divided the waters which were under the firmament from the waters which were above the firmament: and it was so.  And God called the firmament Heaven. And the evening and the morning were the second day.

According to Goethe art makes use of contrasts between light and dark to create images of us humans and our place within nature's great diversity. There are laws governing how light and darkness can be mixed, how colours develop. Nevertheless, Goethe refused to link music and colour, although he assumed that music came from the same source as poetry and the visual arts.

Perhaps Goethe was not musically gifted enough. As a matter of fact, it appears as somewhat odd that an aesthetic connoisseur like Goethe did not appreciate Schubert´s music to his poems, instead he preferred the limited artistry of second rate composers like Zelte and Reichart. It may be that Goethe was frightened by Schubert´s music. The deep and tumultuous emotions it generate may appear as threatening the balance and harmony Goethe was pursuing through his art. This said, it must be admitted that Goethe was not at all insensitive to music. Like many wealthy upper class people of his time he played musical instruments, both piano and cello, and he occasionally stated that he could be engrossed by "music's immense power."

On more than one occasion Goethe met with Beethoven and described him as "more resolute, energetic and heartfelt" than any other person he had encountered during his long and varied life. Beethoven was fascinated by Goethe's poetry, but he considered the poet to be far too taken in by "the air of the courts" and tainted by an "unfortunate appreciation of ridiculous virtuosos." Accordingly, music may have been one of the few areas where Goethe might have appeared as somewhat insecure and awkward. Instead it was another genius, Isaac Newton, who managed to link colour and music. Through his experiments, Newton managed to break up sunlight into different colours and thus became convinced that there must be a connection between what he considered to be the seven colours that emerge when light passes through a prism and the seven tones of the diatonic scale.

Several painters have been searching for an integration of colour and music, for example Paul Klee, Robert Delaunay, Ad Reinhardt and Mark Rothko. Vasily Kandinsky did in addition to his abstract paintings create several “stage pieces” without dialogue, with names like Purple Curtain, Black and White, The Green Sound and The Yellow Sound. In collaboration with the composer Thomas von Hartman, Kandinsky tried to convert music into colour and vice versa. The Yellow Sound consists of six tableaux in which a child dressed in white and an adult man in black represent life and death, there are also five "intense yellow giants (as large as possible)," and "slightly red creatures that somehow suggest birds".

György Ligety described his music as "light polyphony" and several other composers pursued the relationship between colour and sound, like Nikolai Rimsky-Korsakov, Alexander Scriabin, Bela Bartok, Arnold Schoenberg, Olivier Messiaen and Karlheinz Stockhausen. Richard Wagner got there through Schopenhauer's mediation, the controversial composer's favorite philosopher had been engaged in profound speculations about Goethe's colour theory.

It is possible that some of those artists and composers were beset by a phenomenon called synesthesia, a hereditary neurological condition meaning that senses overlap each other. The mind of a person affected by synesthesia recreates sounds in such a way that instead of just hearing a symphony s/he perceives how colours are created by the instruments. It is said that musicians such as Billy Joel, Itzhak Perlman and Hélène Grimaud, as well as the English painter David Hockney,  have been diagnosed with synesthesis.

Synesthesia is probably a harmless condition. For some it may however manifest itself as an obsession, dangerously close to insanity. Colour occupied the mind of the Russian composer Alexander Scriabin and he occasionally ended up on the wrong side of what might be called normal behavior, as when he raved:

I am freedom. I am life. I am a dream. I am boredom, but I'm also burning obsession. I am bliss. I am insane passion. I am nothing, I am a vibration ... I am a creative crescendo of tender embraces, which amaze, burn, destroy and animate. I am a violent gust of unfamiliar emotions. I am the final frontier, the highest crest. I am nothing.

Scriabin found "light in the music, intoxication, escape and a breathless happiness" and declared that he was unable to create merely music. What he wanted to achieve was mind-altering revelations, roads shimmering of light and colors, where every detail attended to a "cosmic dance". In Scriabin's Fifth Symphony, Prometheus: The Poem of Fire, every note had a color specified to it - C was red, an elevated C violet, D yellow, an elevated D like "glittering steel" E "pearly white and moonlight" F dark red , an elevated F was light blue, G “orange with red luster”, an elevated G was purple, A was green, an elevated A had the same tint as an elevated D, but with a different luster, H was "pearly blue".

Scriabin envisioned his death as part of an unprecedented spectacle, a sparkling fireworks display, a hurricane of colour and tones. The culmination of a life of heady creativity, combined with advanced hypochondria, germs and high anxiety connected with his fear of continuous aging and a wide range of strange manias, supplemented by compulsive seductions of women, which only ended when he left his wife and four children for a beautiful piano student. "I'm doing this as a sacrifice for my art," he declared to his abandoned family.

Scriabin claimed that he would die an unusual death - his breathing would cease during the ecstasy that would seize him while attending his final masterpiece, Mystery, planned to premiere by a mirror-like lake in the interior of India. A Gesamtkunstwerk complete with dance, music, fireworks, processions and sacred rites. But, instead of experiencing an outstanding death Alexander Scriabin suffered the painful agony of blood poisoning caused by an infected lip abscess.

Another extreme case of synesthesia was Mikalojus Konstantinas Čiurlionis, who has become something of a national hero in Lithuania. Čiurlionis was a musical prodigy and occasionally an inspired and inspiring painter, but unfortunately several of his works oscillate between banal New Age reminding kitsch and exquisite abstraction.

When the boundaries between painting and music are exceeded, there is a risk of banality, as in Disney's Fantasia, which despite all its apparent flaws, nevertheless might be regarded as an unsurpassed masterpiece. Disney attracted apparent synesthetics like Oskar Fischinger and Bill Tytla to the big production team, which made this remarkable film possible.

Čiurlionis paintings have names like Sonata, Fugue and Prelude and several are graced by an audacity, balance and originality that seem to prophesize the coming of abstraction in modern art. However, like several other hypersensitive artists Čiurlionis succumbed to mental disease and was admitted to a mental hospital where he died of pneumonia in 1911, only thirty-five years old.

The connections between vision and sound are also made apparent by Sophie Calle. Her exhibition Les Aveugles, The Blind, displayed photographs of blind people, each portrait was accompanied by two framed paintings, one with a text through which the blind person described what "beauty" meant to her/him. For example, when a lady wrote that grass is beautiful, because it is soft and smells good and that people had told her that green is a pleasing colour, full of life, Calle exhibited a colour photograph of grass, as well as another photo of an ocean scenery when someone had written that the sea must be beautiful, or a fish when someone wrote that he believes fish must be most beautiful creatures of all because they were completely unknown to him, since he could neither touch nor hear live fish.

While I worked at Sida (the Swedish International Development Agency) in Stockholm, I had a blind colleague. His job was to transfer speeches, debates and other recorded material into Braille. One time while we travelled together in the subway I asked him if he used to read novels. He replied that he did so very often and then I asked him how he, who was born blind, imagined descriptions of people and landscapes. He explained to me that he imagined colours as music, or as degrees of hot and cold. He added that as impossible as it must be for a keen-sighted person to comprehend how it was like to be blind, just as incomprehensible it was for him to understand what is meant by concepts like “red” or “blue”. Music could perhaps be used as a kind of explanation. Music is said to be able to suggest landscapes, but landscapes do not play music. My blind colleague asserted that the landscapes he read about in novels and poems reminded him of music. He interpreted the sensations such descriptions created through his own reality, where everyday experiences were distinguished by a wide variety of different emotions such as irritation, sadness or joy, the texture of things he could touch and sounds, particularly sounds. He told me that people sometimes asked him if blindness was like living in the dark. But, how could he answer such a question? He had experienced neither darkness nor light.

I asked him what “blue” meant to him. Was it cold or hot? He replied that he imagined that blue had various degrees of cold and just like a string of musical notes could convey certain nuances or feelings a colour could probably have different shades, especially considering the context in which it appeared. He was apparently a musically gifted person and told me that he assumed the colour “blue” generally was akin to an H, a pretty high note, probably close to a high C, but that its hue could vary due to the context in which it appeared. When a novel describes a sky or an ocean, they are generally depicted in such a way that  different shades of blue can be discerned, just as certain combinations of notes convey feelings that are similar, but still nuanced.

He proceeded to tell me that the impression of a landscape comprised so much more than that which vision may provide us with. He knew how things that come from the sky felt, like sunshine and rain, or how grass and trees smell, also the scent of snow and wet pavement, of women and children, all such sensations were unified in his perceptions of different landscapes.

In her book, A Romance on Three Legs: Glenn Gould 's Obsessive Quest for the Perfect Piano Katie Hafner describes how the somewhat peculiar piano virtuoso Glenn Gould for years searched for the perfect piano. The remarkable thing is that he finally found it, a Steinway grand piano from 1944, forgotten and dusty in a department store basement in Toronto. However, Glenn Gould also needed someone who could reconstruct and fine tune his find. He actually found such a man, the nearly blind Charles Verne Edquist, who could "hear" the colours of music. Just like my blind colleague and Scriabin, Verne Edquist perceived H as a blue note. According to Verne Edquist C was "yellowish green", A was white, D was sand coloured and when he explained to Glenn Gould that G was orange (just like Scriabin had envisioned), "or something of the sort", the pianist replied: "Yes, I know". Like several of the artists I have mentioned above, Glenn Gould was by many perceived as too manic to be considered as “entirely normal”.

Robert Schumann (whose works Glenn Gould for some unfathomable reason did not want to deal with) walked into madness and encountered a tragic fate. It all started when he heard a continuous high A that prevented him from thinking and speaking. Then the tone ceased angels came and sang heavenly music for him. Sometimes Schumann succeeded to write down the heavenly tunes, but usually he was disturbed by yelling demons, in the form of hyenas or tigers, threatening to drag him down into Hell. Before he asked to be admitted to a mental hospital Schumann tried to kill himself. He suffered a lot and his beloved Clara lamented:

My poor Robert suffers immensely! The slightest noise, he says, sounds like music to him, a music more lovely and played on the most exquisite instruments that have ever been heard on earth! And of course ... he gets terribly upset by all this. The doctor says he is unable to cure him. The following nights were terrible - we could hardly sleep ... He tried to work during the day, but could do so only with an extreme effort. He often repeated that if this is not stopped , it would destroy his soul ... The disturbance of his hearing has increased to such an extent that he now hears entire pieces of music played by a full-sized orchestra, from beginning to end, and the final chord sounds until Robert's thoughts creates a new piece. Alas, and nobody can do anything to free him!

To conclude, after presenting some rather bewildering ideas about sound and colours I recap that  Newton proved that  light can be broken down into colours and we now know that each colour and its various hues have their specific wavelengths. Colour wavelengths correspond to sound frequencies that happen to be exactly forty octaves below the colour wavelengths, while alpha brain waves are forty-six octaves below. When I read this I had no idea what an alpha brain wave was. I have now found out that brain waves are the results of the electrical activity that occurs when nerve cells communicate with each other. There are several variations of brain waves. Alpha waves are those that dominate brain activity within a relaxed adult.

Everything is connected. The undulations of light, sound and human brain activities are only a small number of the links that connect us with the entire universe. Would artists someday be able to combine these frequencies and maybe thus discover a new art form that may harmonize our mind with the universal dynamics and make us aware of the fact that we are an integrated part of something immense and hitherto unknown? Are we finally going to realize that the Universe is alive and quaking in every creature? As some Hindu philosophers have said: Tat twam asi तत् त्वम् असि - It's you.

Äntligen! Våren är här. Det tröstlösa regnandet har upphört. Värmen får naturen att explodera i frisk grönska. I lövsalar hörs koltrastarnas arior, grönsångare sjunger bland snåren, stenskvättor vid mosstäckta gärdsgårdar, alltmedan göken hörs i fjärran. Ljus, färg och ljud i en obeskrivlig kombination. Skulle det gå att tolka, att återge något sådant? Skapa konst av det? När jag kom hem efter morgonpromenaden funderade jag kring färg och musik. Finns det ett samband?

Inom musik talas det om kromatik, ett ord som kommer från grekiskans chroma, färg. När notskriften utvecklades under Medeltiden färgades vissa nottecken för att ange om en ton skulle hållas kortare tid än vad som angavs av en ofärgad not. Dessvärre spelar jag inte något instrument. I min barndom kämpade jag med en fiol, men någon violinist blev jag aldrig. Jag minns dock att det finns en diatonisk musikskala som består av sju hela toner och en kromatisk sådan som innefattar halvtonerna. Precis som när man kombinerar färger kan skalorna blandas så att olika harmonier uppstår. Robert Schumann skrev: ”En utbildad musiker kan ha lika mycket nytta av studiet av en madonna av Rafael, som en målare kan ha av en symfoni av Mozart”. 

Det har spekulerats om förhållandet mellan färg och ljud, målarkonst och musikkomposition. Goethes betraktade sig som en vetenskapsman och trodde att i framtiden skulle hans färglära visa sig vara värdefullare än hans diktning. Tidigare begrep jag inte alls varför Joseph Turner döpt en av sina målningar till Ljus och Färg (Goethes Färgteori), med tillägget Morgonen efter Syndafloden – Moses skriver boken om Genesis. Men nu har jag läst hans förklaring till den kryptiska titeln. Enligt Turner är Gud en oöverträffad konstnär, ständigt i färd med att skapa och förvandla. Som en del av sin skapelseprocess sände han Syndafloden och bestämde att Noa skulle överleva, sedan gav han Moses befallning att skriva Genesis, som bland annat innehåller en berättelse om hur Gud bar sig åt för att skapa världen. Gud skapade genom ord och ljus. Enligt Turner hade Goethe genom sin färglära kommit Guds metoder på spåren.

Goethe beskrev färger som olika former av ljus. För honom är exempelvis gult ”ljus dämpat av mörker, medan blått är mörker försvagat av ljus”. Färgerna är nyckeln till förståelsen av Guds skapelse. Genom att forska kring förhållandet mellan färg och ljus sökte Goethe ljus och mörker i naturen. Liksom Turner var Goethe fascinerad av förhållandet mellan skapelse, ljus och vatten. De var givetvis väl bekanta med hur skapelseprocessen beskrivs i Genesis. En skildring av Gud som en skapande konstnär:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen. Och Gud sade: »Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten». Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från vattnet ovan fästet; och det skedde så. Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart morgon, den andra dagen.

Enligt Goethe använder konsten kontrasterna mellan ljus och mörker för att skapa en bild av människorna och vår plats i naturens mångfald. Det finns lagar som styr hur ljus och mörker blandas, hur färger uppkommer. Goethe vägrade dock att koppla ihop musik och färg, även om han antog att de utgick från samma källa.

Kanske var Goethe inte tillräckligt musikaliskt begåvad? Det framstår som märkvärdigt att han inte gillade sättet på vilket Schubert tonsatt hans dikter, utan istället föredrog versioner av nu bortglömda kompositörer som Zelter och Reichart. Kanske skrämdes Goethe av Schuberts musik? De omtumlande känslor den skapar hotade kanske den balans och harmoni Goethe eftersträvade i sin diktning. Det bör dock poängteras att Goethe var mycket musikintresserad. Som många av tidens förmögna överklassmänniskor kunde han spela, både piano och cello, och emellanåt drabbades han av ”musikens oerhörda makt”.

Vid ett par tillfällen träffade Goethe Beethoven och beskrev honom som ”mer sammanbiten, energisk och innerlig” än någon annan han mött under sitt långa och omväxlande liv. Beethoven var fascinerad av Goethes diktning, men ansåg poeten vara alltför svag för ”hovluften” och befläckad av en ”beklaglig fallenhet för löjliga virtuoser”. Musiken var tydligen ett de få områden där Goethe kunde framstå osäker och tafatt. Det var istället ett annat geni, Isaac Newton, som lyckades sammanlänka färg och musik. Genom sina experiment lyckades han sönderdela solljuset i olika färger och blev därmed övertygad om att det måste finnas ett samband mellan vad han uppfattade som de sju färger som framträder när ljus passerar genom ett prisma och den diatoniska skalans sju toner.

Flera konstnärer har varit på jakt efter färgernas musik, bland andra Paul Klee, Robert Delaunay, Ad Reinhardt och Mark Rothko. Vasilij Kandinsky skapade förutom sina abstrakta tavlor ”scenstycken” utan dialog, med namn som Lila gardin, Svart och vitt, Den gröna klangen och Den gula klangen. I samarbete med kompositören Thomas von Hartman ville han omsätta musik till färg och tvärtom. Den gula klangen består av sex tablåer inom vilka ett barn klätt i vitt och en vuxen man i svart representerar livet och döden, där finns också fem ”intensivt gula jättar (så stora som möjligt)” och ”svagt röda varelser som på något vis antyder fåglar”.

György Ligety beskrev sin musik som ”ljuspolyfony” och flera andra kompositörer har sökt sambandet mellan färg och ton, som Nikolai Rimsky-Korsakov, Aleksandr Skrjabin, Bela Bartók, Arnold Schönberg, Olivier Messiaen och Karlheinz Stockhausen. Richard Wagner kom dit genom Schopenhauers förmedling, den kontroversielle kompositörens favoritfilosof hade nämligen ägnat sig åt djupsinniga spekulationer kring Goethes färglära.

Det är möjligt att en del av de där konstnärerna och kompositörerna varit ansatta av synestesi, ett ärftligt, neurologiskt tillstånd som innebär att sinnena överlappar varandra. Synsinnet hos en synestet omskapar ljud på ett sådant sätt att istället för att enbart höra en symfoni ser han hur färger skapas av instrumenten. Det sägs att musiker som Billy Joel, Itzhak Perlman och Hélène Grimaud, liksom den engelske målaren David Hockney, har diagnostiserats med synestesi.

Antagligen är synestesi ett harmlöst och smärtfritt tillstånd. Hos somliga tycks det dock yttra sig som en besatthet, farligt nära sinnessjukdom. Den färgbesatte kompositören Alexander Skrjabin befann sig antagligen på fel sida om vad som kan kallas normalt, som när han yrade om att:

Jag är frihet. Jag är liv, jag är en dröm. Jag är leda, men jag är också brinnande besatthet. Jag är salighet, jag är vansinnig passion. Jag är ingenting, jag är en vibration ... Jag är ett kreativt crescendo av ömma omfamningar, som förbluffar, som bränner, förstör och levandegör. Jag är våldsamma vindkast av okända känslor. Jag är den yttersta gränsen, det högsta krönet. Jag är ingenting.

Skrjabin fann ”ljus i musiken, berusning, flykt och en andlös lycka” och deklarerade att han var oförmögen att skapa enbart musik. Vad han åstadkom var själsförändrande uppenbarelser, vägar skimrande av ljus och färger, där varje detalj deltog i en ”kosmisk dans”. I Skrjabins femte symfoni, Prometheus: Ett poem av eld, hade varje ton en färg angiven - C var rött, ett höjt C violett, D gult, ett höjt D som ”glittrande stål”, E ”pärlevitt och månsken”, F mörkt rött, ett höjt F var ljusblått, G ”orange med röd lyster”, ett höjt G var purpurfärgat, A var grönt, ett höjt A hade samma färgton som ett höjt D, men med en annorlunda lyster, H var ”pärleblått”.

Skrjabin föreställde sig sin död som del av ett makalöst skådespel, ett gnistrande fyrverkeri, en orkan av färg och toner. Kulmen på ett liv av berusande skaparkraft, kombinerat med långt gången hypokondri, bacillskräck och ångest inför ett fortlöpande åldrande, manier som kompletterades med ett tvångsartat förförande av kvinnor, något som upphörde först då han lämnat hustru och fyra barn för en vacker pianoelev. ”Jag gör det som ett offer för min konst”, deklarerade han inför sin övergivna familj.

Skrjabin påstod att han skulle dö en ovanlig död – hans andning skulle upphöra under den extas som skulle gripa honom när hans slutgiltiga mästerverk, Mysterium, uruppfördes vid en spegelblank sjö i det inre av Indien. Ett allkonstverk med dans, musik, fyrverkerier, processioner och heliga riter. Men, istället genomled Alexander Skrjabin en smärtsam dödskamp i blodförgiftning, orsakad av en infekterad läppböld.

En annan extrem synestet var Mikalojus Konstantinas Čiurlionis, som blivit något av en nationalhjälte i Litauen. Čiurlionis var ett musikaliskt underbarn och emellanåt en inspirerad och inspirerande målare, men dessvärre pendlar flera av hans verk mellan banal New Ageartad kitsch och utsökt abstraktion.

Då gränserna mellan måleri och musik överskrids finns det risk för banalitet, som i Disneys Fantasia, som trots sina brister likväl, inom sin art, kan anses vara ett oöverträffat mästerverk. Disney lockade synesteter som Oskar Fischinger och Bill Tytla till det stora produktionsteam som möjliggjorde den märkliga filmen.

Nåväl, Čiurlionis tavlor har namn som Sonata, Fuga eller Preludium och en del av dem tycks i sin djärvhet, balans och originalitet vara profetiskt moderna. Men, liksom hos en hel del andra överkänsliga konstnärer kollapsade slutligen Čiurlionis psyke. Han blev intagen på mentalsjukhus där han dog av lunginflammation 1911, enbart trettiofem år gammal.

Kopplingen mellan syn och ljud finns också hos konstnärinnan Sophie Calle. Hennes utställning Les Aveugles, De Blinda, visade fotografier av blinda personer, varje porträtt ackompanjerades av två inramade tavlor, en med en text genom vilken den blinde beskriver vad “skönhet” är Om någon exempelvis skrev att gräs är vackert, eftersom det är mjukt och doftar gott och att människor sagt henne att grönt är vackert, så visade Calle ett färgfotografi av gräs, likaså ett hav när någon skrev att havet måste vara vackert, eller fiskar när någon skriver att han tror att fiskar måste vara vackra eftersom de är okända för honom eftersom han varken kan röra vid eller höra levande fiskar.

När jag arbetade på Sida i Stockholm hade jag en blind kollega. Hans jobb bestod i att överföra olika tal, debatter och annat inspelat material till brailleskrift. En gång reste vi hem tillsammans i tunnelbanan och jag frågade honom då om han brukade läsa romaner. Han svarade att det gjorde han ofta och jag undrade hur han, som var född blind, föreställde sig beskrivningar av människor och landskap, Han förklarade att han tänkte sig färger som toner, eller grader av varmt och kallt. Han tillade att lika omöjligt som det måste vara för en seende att begripa hur det är att vara blind, lika ofattbart var det för honom att förstå vad som menas med rött eller blått. Musik kunde kanske användas som en slags förklaring. Musik sägs ju kunna framställa landskap, men landskap spelar ju inte. Min blinde kollega påstod att för honom påminde landskap som beskrevs i romaner och dikter om musik. Han omsatte bilderna till sin egen verklighet där vardagen präglades av olika känslor, som irritation, sorg eller glädje, konsistensen hos sådant han kunde röra vid och ljud, mycket ljud. Han berättade att folk ibland frågade honom om blindhet var som att leva i mörker. Men, hur skulle han kunna svara på en sådan fråga? Han hade upplevt varken mörker eller ljus.

Jag frågade honom vad blått var för honom. Var det kallt eller varmt? Han svarade att han föreställde sig att blått hade olika grader av kyla och likt en ton kunde färgen antagligen ha olika nyanser, speciellt med tanke på i vilket sammanhang den dök upp. Han var tydligen musikalisk och berättade att han trodde att blått var besläktat med ett H, en ganska hög ton, nära ett högt C, men att färgnyansen kunde variera på grund av sammanhanget i vilket den dök upp. Som när en roman beskriver en himmel eller ett hav, så beskrivs de i allmänhet i olika nyanser av blått. Han fortsatte att berätta att intrycket av ett landskap bestod av så mycket mer än det som synen kan ge oss.  Han visste hur sådant som kommer från himlen kändes, som solsken och regn, eller hur gräs och träd doftar, liksom snö och våta trottoarer, allt det sådant förenade sig i föreställningar om olika landskap.

I sin bok A Romance on Three Legs: Glenn Gould’s Obsessive Quest for the Perfect Piano beskriver författarinnan Katie Hafner hur den märklige Glenn Gould söker efter ett perfekt piano. Det märkvärdiga är att han slutligen fann ett sådant, en Steinwayflygel från 1944, bortglömd och dammig i en varuhuskällare i Toronto. Men, Glenn Gould behövde också någon som kunde rekonstruera och stämma hans fynd. Han fann faktiskt en sådan man, den i det närmaste blinde Charles Verne Edquist, som kunde “se” toner som färger. Verne Edquist uppfattade precis som min blinde kollega och Skrjabin H som en blå ton. För Verne Edquist var C ”gulaktigt grön”, A var vit, D var sandfärgad och då han förklarade för Glenn Gould att G var orange (precis som Skrjabin föreställt sig), “eller något i den stilen” svarade mästerpianisten: “Ja, jag vet”.  Liksom flera av de artister jag nämnt uppfattades Glenn Gould av många som alltför manisk för att kunna anses vara ”helt  normal”.   

Robert Schumann (vars verk Glenn Gould av någon anledning inte ville befatta sig med) vandrade in i galenskapen och gick ett tragiskt öde till mötes. Det började med att han hörde ett oavbrutet högt A som hindrade honom från att tänka och tala. Då tonen upphörde kom änglar och sjöng himmelsk musik för honom. Ibland lyckades Schumann skriva ner deras sånger, men allt som oftast stördes han i sitt arbete av skränande demoner, i form av hyenor eller tigrar, som hotade att släpa honom ner i Helvetet. Innan han bad om att bli intagen på mentalsjukhus försökte Schumann ta livet av sig. Han led oerhört. Hans älskade Clara berättade:

Min stackars Robert lider fruktansvärt! Minsta ljud, säger han, låter för honom som musik, en musik mer underbar och spelad på mer fulländade instrument än vad som någonsin hörts på jorden! Och naturligtvis ... han blir fruktansvärt upprörd av allt detta. Läkaren säger sig vara oförmögen att bota honom. De följande nätterna var fruktansvärda – vi kunde knappast sova ... Han försökte arbeta under dagen, men förmådde göra det enbart med yttersta ansträngning. Han upprepade ofta att om detta inte upphörde skulle det förstöra hans själ ... Anfäktelsen av hans hörsel har ökat till en sådan grad att han nu hör hela musikstycken spelas av en fulltalig orkester, från början till slut, och slutackordet ljuder tills dess Roberts tankar skapar ett nytt stycke. Ack, och ingen kan göra något för att befria honom!

För att avsluta dessa aningen vindlande tankegångar kring färg och ljud konstaterar jag att ljus kan brytas ner till färger, där varje färg och dess olika nyanser har sin speciella våglängd. Färgernas våglängder motsvaras av ljudfrekvenser och dessa frekvenser ligger exakt fyrtio oktaver under färgernas våglängder, alltmedan alfa-hjärnvågor ligger fyrtiosex oktaver under.  När jag läste detta hade jag inte en aning vad en hjärnvåg är för något. Jag har nu tagit reda på att hjärnvågor är de elektriska aktiviteter som uppkommer när nervceller kommunicerar med varandra. Det finns flera varianter av hjärnvågor. Alphavågor är de hjärnvågor som dominerar hos en avslappnad vuxen individ.

Allt hänger således samman. Vågrörelserna hos ljus, ljud och mänskliga hjärnaktiviteter är enbart ett fåtal av universums förbindelselänkar. Skulle konstnärer kunna kombinera vågrörelserna från färger, ljud och hjärnaktiviteter? Och om det vore möjligt, skulle de kanske upptäcka en ny konstform som försätter vårt medvetande i harmoni en universell dynamik? En sfärernas musik som Guds hela skapelse deltar i. Skulle vi då kunna uppfatta oss som en integrerad del av ett Universum som lever och skälver i allt skapat? Som hinduerna säger: Tat twam asi  तत् त्वम् असि – Det är du.

One of the pleasures I find while thinking about my life is the privilege I was granted by being allowed to live in a city like Rome, this amazing storage for thousands of years of history.

Already in the early sixties when I as a ten years old boy visited Rome together with my family I was dazzled by its beauty and wealth. Since then I visited the Caput Mundi repeatedly, every time experiencing it from different angels, discovering new qualities depending on my mood and company. Once I whizzed through it on a Vespa together with a wild gang of cheerful friends just out of the boredom of school, another time its secrets were revealed by a patriarchal professor guiding me and other art students through its winding history. As a young man with author ambitions I visited it alone and wandered through its streets and alleys and recently fallen in love I experienced Rome´s enchanting evenings in company with my future wife. Nevertheless, all of these visits were characterized by a certain haste, a desire to experience as much as possible. There was never enough time and therefore it was a privilege to be granted so many years of living in the Eternal City, to indulge in what the Roman Suetonius called festina lente, make haste slowly, a search for the delicate balance between haste and diligence.

Every day in Rome, every walk through its center, reveals something new and surprising. Every inch has a story to tell and these stories are to be found both above and below ground. This leads to haste and diligence, an assiduousness manifesting itself through systematic searches in books combined with exploratory walks through the Roman topography. Let me give an example of these types of fact-finding Roman surveys by tracing the lost importance of women in the Catholic Church.

I have been fascinated by the Catholic Church's apparent reluctance to accept women leaders, despite the fact that women tend to be its most devoted followers. Admittedly, Saint Paul wrote: "Let your women keep silence in the churches: for it is not permitted unto them to speak; but they are commanded to be under obedience, as also saith the law". Nevertheless, Saint Paul had not been a personal acquaintance of Jesus, who apparently had a for his time unusually open-minded relationship with women. Jesus talked willingly and diligently with women, defending them when they were threatened by bearded fundamentalists. The Gospels tell us  how an angel of God gave a mandate to three women to do exactly what most preachers state is their most important task, namely to preach the Gospel , i.e. the Good News that Jesus has risen from the Dead.

The observant Roman roamer may still find traces of influential Christian women. Several of the city's churches are built above Roman villas whose female owners probably opened their homes for Christian preachers and then became saints or martyrs themselves, like Saint Prisca, Saint Cecilia, Sanit Prassede or Saint Agnese and even large catacomb systems bear the name of women, such as Domitilla and Priscilla.

Is it plausible that women once had a more important role and better positions within the Roman Catholic Church? Maybe they could become leaders of congregations, or even bishops? There are some evidence to indicate this. In the catacombs of Priscilla we find a fresco that appears to depict a group of women who participate in a holy communion and they seem to be led by a woman.

 Quite recently another fresco was detected in the same catacomb system, apparently depicting a woman dressed in priestly robes: 

In Ephesus, a fresco contemporary with those mentioned above presents a woman standing alongside St Paul, holding her right hand in the same preaching gesture as the apostle. Someone has hacked away the woman's eyes and tried to scrape away the gesturing hand, maybe an act of protest against portraying a woman acting as a preacher alongside Saint Paul.

Was it perhaps a similar reason that made someone chopping off the “a” in Presbytera Theodora from a mosaic depicting a halo adorned woman within the church Saint Prassede in Rome. Presbytera is Greek for a "woman bishop", a standing implied by her squared halo, which in Rome indicated that it was a bishop who was portrayed.

By the beginning of a narrow street, which by the side of the Church of the Four Crowned Saints in Rome steeply rises towards the Lateran, where the Popes lived before they moved in next door to Saint Peter's Basilica, we find a small, insignificant and worn shrine. Its oxidized iron gate, sealed with chains and padlocks, is always adorned with bouquets of flowers. 

Inside the gate, a sculpture of Papissa Joanna could be found until the mid-1800s, this female pope is depicted on one of the cards in the tarot deck used by fortune tellers and New Age oracles. 

Even if the sculpture has been replaced with an image of Virgin Mary, locals still venerate the shrine in commemoration of the Pope Joan, who  sometime during the 9^th century collapsed and died in labor on the very spot where the shrine now is standing. Pope Joan was heading a procession on its way between the Vatican and the Lateran. The child survived her and he eventually became a priest, his father was apparently an officer of the Papal Guard. The legend of Pope Joan is quite old, but it has been vehemently denied by the Church and it is very possible that after all the entire legend was fabricated, or at least spread and adorned, by Protestant propagandists who like a pack of wolves had thrown themselves on the juicy parts of the story, though there are actually some indications that there may have been a female pope.

In the Vatican museums we find a quite remarkable object, the so-called Porphyry Chair, or more scurrilously Sedia Stercorarie, the Toilet Bowl or Dung Chair. It's a hefty piece made ​​of a reddish brown, spotted marble-like rock called purple porphyry. Judging from a keyhole-shaped opening it may be an antique toilet seat, though it could also be a birthing chair.

The throne was once used during papal coronations and some claim that it served to test the future pope's biological sex. When the custom was introduced and when it ended is unclear and there are few eyewitness accounts, one of them comes from a certain Adam of Ash from Wales who described Innocent VII's coronation, which took place in 1404. When the future pope arrived at the Lateran Basiclica he was helped down from his horse and brought into the church to be crowned. "There he was placed on the Porphyry Throne, which for this purpose is pierced so that one of the younger cardinals can ascertain his gender, after the test they carried him [Innocent], while the Te Deum was sung, to the altar", a similar ceremony was described by the Swedish lawyer Laurentius Gunnar Banck who in 1644 witnessed Pope Innocent X's coronation. The reason for this strange tradition was by both authors connected with the legend of Pope Johanna.

Since we lived close to Papissa Joanna's shrine I visited it occasionally to see if any fresh bouquets of flowers had been attached to the gate, they were always there. Next to the humble shrine is the magnificent Basilica of Saint Clemente, replete with arts and mysteries, including the fascinating frescoes in the Chapel of Saint Catherine. They were created in the early 1400s by Masolino da Panicale, one of the first masters who used the newly invented linear perspective. These frescoes seem to be connected with Papissa Joanna and her nearby shrine. They depict the life of Saint Catherine of Alexandria's life. According to legend this saint lived in the 300's, and besides having been unusually beautiful she was so also extremely well-read and so compelling that she managed to convince several of Alexandria's most learned men to convert to Christianity. St. Catherine was one of the most popular saints of the Middle Ages, especially among women. On one of Masolinos frescoes we can witness how Saint Catherine instead of being silent in the congregation preaches to a group of attentively listening old men. One of  the era's most modern and famous artists was accordingly asked by a pope to produce a tribute to Saint Catharine's, in the vicinity of a shrine claimed to have been dedicated to Papissa Joanna.

Maybe were women within the very center of Roman Catholicism far more important as church leaders than has previously been assumed. This in spite of a tendency, from the fifth century and onwards, for priests, and pious women alike, to live in celibacy. As a matter of fact it has been argued that the Church´s insistence on chastity had a liberating effect on women,  supporting their importance in common social life since it liberated them from the “limiting yoke of child bearing and family duties”. However, it was not until the Second Lateran Council of 1139 when celibacy of priests was declared as a law and the Church became even more adverse to women's leadership.

Admittedly, misogyny was nothing new in some chauvinistic circles and already in the third century a Father of the Church like Tertullian could discharge the following tirade:

“Do you not realize, Eve, that it is you? The curse of God pronounced on your sex weighs still on the world. Guilty, you must bear its hardships. You are the devil’s gateway, you desecrated the fatal tree, you first betrayed the law of God, you softened up with cajoling words the man against whom the devil could not prevail by force, The image of God, Adam, you broke him as he were a plaything. You deserved death, and it was the son of God who had to die.”

During Roman Antiquity and Early Middle Ages, it seems that women actually had quite a great influence within the growing Christian church. Changing marriage and inheritance laws had strengthened the position of women within certain strata of Roman society, while the increasingly influential Germanic tribes apparently already had assigned women a greater degree of freedom than was common in Mediterranean communities. Perhaps it was precisely because of these conditions that disdain of women grew stronger in certain ecclesiastical circles. It has been suggested that it was not only the role of women as sexual temptresses that was behind a raising wave of misogyny, it was rather greed that was the root cause.

By controlling and changing marriage and inheritance laws at the expense of women and private landowners the Church successfully accumulated fortunes, especially in the form of increased land holdings. With the support of the Government, the Church forbade polygamy, intermarriage between close relatives and was limiting women's inheritance rights. If legal heirs were absent it opened up for the Church to grab land and the elimination of the female inheritance rights was a step in this direction. The Roman adoption laws, which allowed influential men to accept other people's children as their heirs, were banned. Concubinage was outlawed, meaning that "bastards and children of whores" were deprived of their inheritance rights . In the meantime, the Church preached that to avoid a well-deserved punishment in Hell it was a good idea to donate wealth and land to the Church. To increase its own power and wealth, the Church was striving for an efficient control of people's privacy and property. Celibacy has been considered as a result of such policies - if the men of the Church did not marry and thus could be kept away from the pernicious women's realm they conceived no heirs who could nibble at and erode the Church's riches.

Admittedly, none of these theories is ultimately proven, but it is interesting to see how women seem to disappear as church leaders when the Church was at the peak of its powers.So even though Rome has been the home of misogynic popes and the center of a Church that often has been opposed to equal rights to women, the city has still kept in store signs and traces that may reveal that declared truths of a wealthy and well-established clergy can be put in doubt by things found in the earth, the caves and dark corners of the La Cittá Eterna, The Eternal City. Rome is thus not only Caput Mundi, the Head of the World, she is also La Mamma Roma who gave birth to a Catholic Church that still rests in her amazing bosom.

You can read about Pope Johanna in Peter Stanford's book The She-Pope: A quest for the truth behind the mystery of Pope John. London: Arrow Books, 1998.

Ett av glädjeämnena i mitt liv har varit privilegiet att bo i Rom, detta förvaringskärl för tusentals år av historia. Redan i början av sextiotalet besökte jag som tioåring staden och bländades av skönheten och rikedomen, därefter besökte jag Caput Mundi, Världens Huvud, flera gånger. Beroende på de tillstånd jag befann mig i upplevde jag varje gång olika aspekter av staden, som när jag tillsammans med vilda och glada kamrater susade genom den på vespa, eller kom dess hemligheter på spåren i sällskap med en grupp konstuderande under ledning av en originell professor. Vid ett annat tillfälle vandrade jag som ung man med författarambitioner ensam längs dess gator och gränder och nyförälskad for jag dit med min blivande fru och upplevde tillsammans med henne Roms dramatiska solnedgångar och dess milda nätter. Men alla dessa besök präglades av en strävan att uppleva och se så mycket som möjligt. Det fanns inte tillräckligt med tid för all detta överflöd och det var därför enastående att under många år få glädjen av att bo i den Eviga Staden och då kunna ägna sig åt det som romaren Suetonius kallade festina lente, skynda långsamt, att finna balansen mellan brådska och flit.

Varje dag i Rom, varje promenad avslöjar något nytt och överraskande. Varje meter i stadens centrum har en historia att berätta och berättelserna finns både ovan och under jord.  Detta skapar brådska och otålighet, alltmedan fliten manifesteras genom ett sökande efter förklaringar och en fördjupning i böcker och topografi. Låt mig ge ett exempel ‒ kvinnornas roll i den katolska kyrkan.

Jag fascineras av den Katolska Kyrkans ovilja att acceptera kvinnor som kyrkoledare, detta trots att de ofta är dess mest hängivna anhängare. Visserligen skrev Paulus att ”såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas församlingar, så må de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstatt att tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder”. Men, Paulus hade ju inte varit personlig bekant med Jesus, som uppenbarligen hade en för sin tid ovanligt öppenhjärtlig syn på kvinnor och deras samhällsroll. Jesus samtalade gärna och flitigt med kvinnor, många följde honom och tog han tog utsatta kvinnor i försvar när de hotades av skäggiga fundamentalister. Det var också kvinnor som Guds ängel gav i uppdrag att göra det som dagens präster ser som sin viktigaste uppgift, nämligen att predika evangelium, det glada budskapet om att Jesus är uppstånden.

En uppmärksam romflanör kan fortfarande finna spår av inflytelserika kristna kvinnor. Flera av stadens kyrkor byggdes ovanpå romerska villor vars kvinnliga ägare antagligen öppnat sina hem för kristna förkunnare för att sedan själva bli helgon eller martyrer, som Sankta Prisca, Sankta Cecilia, Sankta Prassede eller Sankta Agnese och även stora katakombkomplex bär namn av kvinnor, som Domitilla och Priscilla.

Är det möjligen så att kvinnor en gång hade betydligt viktigare uppgifter och bättre positioner inom den romersk-katolska kyrkan? Kanske kunde de vara församlingsledare och biskopar? Det finns spår som tyder på det. I Priscillakatakomben finner vi en målning som uppenbarligen framställer en grupp kvinnor som deltar i en nattvardsceremoni och de tycks vara ledda av en kvinna. 

Nyligen upptäcktes i samma katakombsystem en fresk som förställer en kvinna klädd i prästerlig ämbetsdräkt.

 I Efesos finns en samtida fresk där en kvinna står jämsides med Paulus och håller sin högra hand i samma förkunnargest som apsoteln. På den fresken har någon hackat bort kvinnans ögon coh försökt skrapa bort handen med som visar att honpredikar, kanske en sentida protest mot att en kvinna framställts som predikant vid sidan om Paulus. 

Var det kanske av en liknande orsak som någon hackade bort a:et i Presbytera Theodora på en mosaik med en gloriaprydd kvinna i kyrkan Sankta Prassede i Rom. Presbytera är grekiska för ”biskopinna” inte i betydelsen att damen i fråga varit gift med en biskop utan att hon själv varit en sådan, något som antyds genom att hennes gloria är fyrkantig, något som i Rom var tecknet på att bilden föreställde en biskop.

Vid en smal gata som bredvid De Fyra Krönta Helgonens Kyrka i Rom brant stiger upp mot Lateranpalatset, där påvarna bodde innan de flyttade in bredvid Peterskyrkan, finns ett litet, slitet kapell. Dess nerrostade järnport, förseglad med kedjor och hänglås, är så gott som alltid prydd med instuckna blomsterbuketter. 

Innanför porten skulle det ända fram till mitten av 1800-talet ha funnits en skulptur av Papissa Joanna, den kvinnliga påve som finns framställd på ett kort i den tarotkortlek som brukar användas av spåkvinnor och New Age orakel. 

Trots att skulpturen ersatts med en bild av Jungfru Maria anser lokalbefolkningen att kapellet hedrar minnet är Påven Johanna som någon gång under 800-talet på dess plats skulle ha fallit samman och dött i födslovåndor medan hon ledde en procession mellan Vatikanen och Lateranen. Barnet överlevde henne och blev präst, fadern var tydligen en officer vid det påvliga gardet. Legenden om Johanna är gammal, men har häftigt förnekats av Kyrkan och det är mycket möjligt att det rör sig om en saga som protestantiska propagandamakare har kastat sig över, fast det finns faktiskt en del indicier som möjligen kan peka på att det kan ha funnits en kvinnlig påve.

I  Vatikanmuséet finner vi en märklig tron, den så kallade porfyrtronen, eller något plumpare  Sedia Stercorarie, dvs Toalettstolen, eller mer exakt Dyngstolen. Det är en bastant pjäs tillverkad av en rödbrun, fläckig marmorliknande bergart kallad purpurporfyr.  Det kan röra sig om en antik toalettstol, sitsen är nämligen genombruten av en nyckelhålsformad öppning som passar väl till en mänsklig bakdel, men det skulle också kunna röra sig om en antik ”förlossningsstol”. 

Tronen har en gång använts under påvekröningsceremonier och en del påstår att den då användes för att testa den blivande påvens könstillhörighet. När seden introducerades och när den upphörde är oklart och det finns få ögonvittnesskildringar, en av dem kommer från en viss Adam of Ask från Wales som skildrade Innocentius VII:s kröning som ägde rum 1404 . Då den blivande påven anlände till Lateranbasilikan hjälptes han ner från sin häst och steg in i basilikan för att krönas. ”Där blev han placerad på porfyrtronen, som för detta syfte är genombruten så att en av de yngre kardinalerna kan förvissa sig om hans kön, efter prövningen bars han [Innocentius] medan Te Deum sjöngs fram till altaret”, en liknande ceremoni skildrades av den svenske juristen Laurentius Gunnar Banck som år 1644 bevittnade påven Innocentius X:s kröning). Orsaken till denna märkliga tradition sätts av båda författarna i samband med legenden om påven Johanna.

Eftersom vi bodde i närheten av Papissa Joannas kapell besökte jag det ibland för att kolla omnågon fäst färska blomsterbuketter vid porten, de saknades aldrig. Intill det oansenliga kapellet ligger den magnifika San Clementebasilikan, fylld med konst och mysterier, bland annat de fascinerande freskerna i Den Heliga Katarinas kapell. De utfördes i början av 1400-talet av Masolino da Panicale, en av de första mästarna som använde sig av det nyligen uppfunna linjära perspektivet. Freskerna tycks ha samband med Papissa Joannas kapell. De skildrar nämligen Sankta Katarina av Alexandrias liv, som enligt legenden levde på 300-talet och förutom att ha varit ovanligt vacker var så beläst och övertygande att hon lyckades får flera av Alexandrias mest lärda män att omvända sig till kristendomen. Sankta Katarina var en av Medeltidens mest populära helgon, speciellt bland kvinnor. På en av Masolinos fresker ser vi hur Katarina istället för att tiga i församlingen predikar för en skara andäktigt lyssnande män. En av sin tids mest moderna och berömda konstnärer ombads alltså av en påve att framställa en hyllning till Sankta Katarina, alldeles intill ett kapell som påstods ha rests till Papissa Joannas ära.

Kanske var kvinnor i katolicismens absoluta centrum betydligt viktigare som församlingsledare än vad man tidigare antagit. Även om det ända sedan fyrahundratalet blivit allt vanligare att präster och munkar levde i celibat var det inte förrän det Andra Laterankonsiliet 1139 som det fastställdes i lag att präster inte fick gifta sig och kyrkan blev än mer avogt inställd till kvinnors ledarroll inom kyrkan.Visserligen var kvinnoförakt inte någon nyhet inom vissa manschauvinistiska kretsar och redan på tvåhundratalet kunde en ”kyrkofader” som Tertullianus får ur sig följande harang:

”Begriper du inte, Eva, att det är du? Den förbannelse som Gud uttalade över ditt kön  vilar forffarande tungt över världen. Skyldig som du är tvingas du bära dess vedermödor. Du är Djävulens portgång. Det var du som vanhelgade det Heliga Trädet. Du var den första som svek Guds lag. Det var du som med dina förförelsekonster mjukade upp mannen , eftersom djävulen inte kunde besegra honom med våld. Du krossade Guds avbild, Adam, som om han vore din leksak. Du förtjänade döden, men det var Guds son som tack vare dig tvingades dö.”

Under Antiken och den tidiga Medeltiden tycks det som om kvinnor faktiskt har haft ett stort inflytande inom den växande kristna kyrkan, samtidigt som förändrade äktenskaps- och arvslagar styrkte kvinnans ställning inom vissa skikt av det romerska samhället, medan folk som de alltmer inflytelserika germanerna redan tycktes ha tilldelat kvinnor ett större mått av frihet än vad som var gängse i medelhavsländerna. Det var kanske just på grund av dessa förhållanden som kvinnoföraktet växte sig allt starkare inom vissa kyrkliga kretsar. Det har antytts att det  inte enbart var kvinnans roll som sexuell fresterska som låg bakom misogynin, snarare kunde girighet vara grundorsaken.

Genom att kontrollera och ändra äktenskaps- och arvslagar på bekostnad av kvinnor och privata markägare lyckades Kyrkan efterhand samla stora förmögenheter speciellt i form av ökat markinnehav. Med stöd av statsmakten förbjöd kyrkans män polygami, ingifte mellan nära släktingar och begränsade kvinnors arvsrätt. Saknades arvingar kunde kyrkan ta över land och eliminerandet av den kvinnliga arvsrätten var ett steg i den riktningen. De romerska adoptionslagarna som innebar att barnlösa män kunde göra andras barn till sina arvtagare förbjöds även den. Konkubinat kriminaliserades, något som ledde till att ”bastarder och frillobarn” fråntogs sin arvsrätt. Samtidigt framställdes generösa mark- och penningdonationer till kyrkan som en utmärkt metod för att befrias från sina välförtjänta helvetesstraff. Kyrkan var alltså ute efter att kontrollera så mycket som möjligt av människors privatliv och egendom för därigenom ytterligare kunna öka sin egen makt och rikedom. Celibatet har också betraktats som en följd av en sådan politik – om kyrkans män inte fick gifta sig och därmed kunde hållas borta från den fördärvliga kvinnosfären fick de heller inga arvingar som kunde knapra och tära på kyrkans rikedomar.

Visserligen är inget av detta bevisat, men det är intressant att se hur kvinnor tycks försvinna som kyrkoledare just när den högmedeltida Kyrkan stod på höjden av sin makt.

Så även om Rom varit hem åt kvinnofientliga påvar och centrum för en kyrka som ofta motsatt sig kvinnors rätt så bär staden likväl i sitt sköte tecken och spår som avslöjar att deras sanning kanske inte varit så allenarådande som man trott. Rom är inte enbart Caput Mundi, Världens Huvud, La Cittá Eterna, Den Eviga staden, hon är även Mamma Roma i var sköte den katolska kyrkan har fötts och vilar.

Om påven Johanna kan man läsa i Peter Stanfords bok The She-Pope: A quest for the truth behind the mystery of Pope John. London: Arrow Books, 1998.