Recently I read an article about the large portrait of Mao Zedong that hangs over the gate of the Forbidden City. It weighs one and a half tons and is seven by four and a half meters in size.

Weather and environmental degradation constantly wear it down, and every year a new portrait is therefore painted. During Mao's lifetime, it was varied, to a certain extent, in harmony with the Leader's changed appearance. The portrait is painted in oil, reinforced with fiberglass and plastic. At least nine times completely new versions of the portrait were painted. Since 1977, Ge Xiaoguang has been painting them.

Other artists have been Zhou Lingzhao who created the first portrait in 1949. Xi Mang made a new one in 1950. Zhang Zhenshi was responsible for the versions between 1951 and 1963, followed by Wang Guodong from 1963 to 1976 and finally Ge Xiaoguang.

The model for Zhang Zhenshi's portrait, which seems to have been the best, was offered for sale in Berlin in 2006 by the Beijing Huachen Auction Company, which is owned by the Beijing Tourist Board and Centre for Cultural Heritage and Restoration. The estimate was USD 120,000, but the sale was stopped at the last minute by the government of the People's Republic of China and it is now in the National Museum of China.

Zhang Zhenshi's portrait was based on a photograph taken by Hou Bo (1924–2017). She and her husband Xu Xiaobing were Mao's "court photographers" for several years and were allowed to make a number of photographs of the Great Helmsman and China's high potentates.

The couple stayed at Mao's summer residence in the Fragrant Hills National Park and socialized in Mao's closest circle. Several of Hou Bo's photographs were transformed into the typically meticulous super-realistic paintings that were distributed in millions of editions throughout China.

Hou Bo also took photographs at official events, and her documentation of the proclamation of the founding of the  People's Republic of China has become classic.

Before Chairman Mao's portrait adorned the gate of the Forbidden City, it had likewise exhibited other large portraits. First of Sun Yat-sen, who from the gate had proclaimed the Chinese Republic in 1911, and when Chiang Kai-shek after Sun Yat-sen in 1928 became president of  the State Council, China's government, his portrait ended up above the gate entrance. After Chiang Kai-shek's flight to Taiwan, Mao's face has been the permanent ornament since 1949. 

Tiananmen Square – in Chinese Tiān'ānmén Guǎngchǎng, The Square by the Gate of Heavenly Peace – became the absolute focal point of the cult of Mao during the Cultural Revolution (1966-1976) and culminated when the Great Leader's millions of fanatical youth gathered at mass meetings, waving Mao's Little Red and chanting slogans in honor of the great man. On one such occasion my friend Sagrada from the Dominican Republic was present and she has told me how Mao, far up there in the gallery above his portrait, took one of those close to him by the hand and how this handshake went from one to the other throughout the square. A transmission of divine power not unlike the idea behind the "apostolic cession" of the Christian Church.

Mao's image was revered as if it was a sacred icon. The creator of one of the giant portraits that adorn the gates of the Forbidden City, Zhang Zhenshi, has told in an interview how he  got into trouble during the Cultural Revolution after a “student cadre” accused him of distorting his portraits of the Great Helmsman by having in his representations diminished the venerable countenance of the Leader, as he had represented him in such a way that only one ear was visible. This has been remedied on later colossal portraits, but not on the yuan banknotes adorned with Mao's face.

During my youth, even in the remote Lund, there were those who dressed in Mao overalls and proudly wore a small button icon bearing a picture of Chairman Mao, just as American politicians now have to carry a flag pin.

During the numerous demonstrations of that time, it was also common to carry placards with Chairman Mao's face. Often in the appearance of Zhang Zhenshi's legendary portraits

The controversial and anarchist Swedish artist Lars Hillersberg made in the ruthless magazine Puss fun of this personality cult and presented an illustration where a crowd carry portrait of unknown citizens.

Tiananmen Square also became the scene of an iconic performance by an unknown person who has remained famous. Between April 15 and June 4, 1989, extensive student demonstrations were held in the square and its surroundings. The participants demonstrated against corruption within the ruling Communist Party and demanded greater democratic and human rights. The protests were finally put down with ruthless violence. According to official sources, a few hundred people were killed, but unofficial figures point to up to 3000 casualties.

On June 5, after “securing” the square, the military began to regain control of the city's thoroughfares. A column of tanks from the 1st Armoured Division left the square, but in the easterly direction, on the Chang'an Avenue, the advance was prevented by a lone protester who had placed himself in the middle of the street. The brief stalemate between the man and the tanks was captured by Western journalists, who witnessed it from the roof terrace of the Beijing Hôtel. Who the Tank Man was and what happened to him has remained unknown, but Time magazine named him one of the last century's 100 Most Influential People and the unknown man has become a symbol of personal courage in the face of oppressive regimes. In other words – an icon of freedom.

From the archives: Tiananmen Square's "Tank Man"

But... What exactly is an icon? The Greek word simply means “image”, or ”likeness”, but the word early came to denote images of venerable, influential people, or representations that honoured deceased loved ones, such as the famous mummy portraits from the Faiyum Oasis, which in Antiquity housed a large Greek-speaking population, in addition to the native Egyptians. 

While talking about icon painting, it has primarily come to denote an art form that finds its roots in Christian paintings of the fourth century, especially those in the catacombs of Rome.

From an early age, however, there was fierce Christian opposition to depictions. The early Christian church was closely linked to Judaism and its commandments and ordinances were generally followed, not least the prohibition in Exodus (20:4-5):

You shall not make for yourself an image in the form of anything in heaven above or on the earth beneath or in the waters below.  You shall not bow down to them or worship them; for I, the Lord your God, am a jealous God, punishing the children for the sin of the parents to the third and fourth generation of those who hate me.

Thus, one could not make angels, humans, or animals objects of worship, such acts could only be addressed to God. Nor were attempts to depict, or even imagining, the figure of God acceptable, because his appearance was far beyond human form and imagination.

However, the ancient world where Christianity was taking root and came to thrive was a world where visual art was everywhere. Within such an overwhelming and refined visual environment, a ban on images could not be maintained for any length of time. Soon icons, i.e. images, became abundant even within the Christian cult.

Below is the first known representation of Christ Pantokrator, Christ the Almighty, i.e. Jesus as the incarnate Deity. The icon dates from the 500s and is preserved in the legendary St. Catherine's Monastery at the foot of Mount Sinai. The picture is one of the monastery's more than 2000 icons, created from the 500s and into modern times. 

Within the Christian church, the idea that one could depict Christ, God and the saints has gradually prevailed and become dominant. The argument was that all these figures divine characters were enclosed by human bodies. Had not God created man in His image?  And God had through Jesus Christ become man, with a body that could be perceived with the human senses, thus could also the bodily manifestations of God and Jesus be depicted.  Furthermore, the Old Testament’s prohibition had been applied before God through Jesus had revealed himself in a bodily form.

The tricky question of pictorial representation had been worn and soaked by Christian potentates during the Second Council of Nicaea, 787. This Council took place while the “Byzantine iconoclasm” was raging in full swing. Fanatics smashed ancient and Christian sculptures alike, while frescoes were painted over and icons burned, and artists were beaten.

The Council decided that icons and other images of the divine certainly had a significant function in the Christian cult. For believers who could not read they had an educational function, since visual arts created an understanding of the Christian doctrine of salvation and the meaning of the biblical stories.

The contemplation of images could also fill the viewer with a sense of meditative devotion created through their inherent  prokinesis, i.e. images were considered as gestures/signs of respect for the divine and thus they could produce a profound receptivity to the Christian message, they even convey messages that  could not be expressed in words. However, the fact that images are depictions and thus based on relationships, but they possess only “relative qualities”. They are not divine in themselves. Images lack latreia “absolute qualities,” i.e. the same nature as the divine. Thus, icons could absolutely not be objects of any worship. This was an abomination – idolatry. The difference between an icon and an idol is that the icon only alludes to the presence of the divine, while an idol is a deity in itself.

The best equivalent of the Christian concept of idol is probably the murti of Hinduism, in the sense that an image itself can include a divine “soul”, a murta. The image thus constitutes an “embodiment” of a spiritual dimension/concept, the basic meaning of the word murti.

Hatred of Christian art did not subside with the Second Nicene Meeting. Image-storming fanatics continued to appear from time to time and in various contexts. When the religious wars between Catholics and Protestants paralyzed Europe in the fifteenth century, a Protestant mob could occasionally in violent rage attack church art, maim sculptures and destroy paintings.

Under other conditions, French revolutionaries in the late eighteenth century destroyed not only the statues and symbols of the monarchy, but also raged against ecclesiastical power and destroyed Christian art. Churches were burned down and sculptures hacked to pieces.

Revolutionaries have sometimes harboured an implacable hatred towards Church power. During civil wars in Mexico and Spain, where conservative forces within the Church often joined the Central Power, several priests and monks were executed by revolutionaries, while churches were looted. Below, a priest is being executed in México, while mummified nuns from a Carmelite monastery are being exposed in Barcelona in 1936. 

Seldom, however, has the persecution of religion and destruction of its art treasures reached such dimensions as it did in the Soviet Union in the twenties and thirties, where contempt for religion was openly sanctioned by the state power.

Churches and icons were destroyed. Most notable was the explosion of Moscow's cathedral, Christ the Savior, which was demolished on Stalin's orders on December 5, 1931.

The intention was that the cathedral would be replaced by a huge Palace of the Soviets, crowned by a monumental statue depicting Lenin, as usual with an outstretched right hand.

However, the Second World War put an end to the large-scale project and the site of the destroyed cathedral did instead become the world's largest swimming pool. 

After the fall of communism, the Cathedral of Christ the Savior was rebuilt and resurrected in 2000, in all its magnificent grandeur.

However, the destruction of religious buildings, works of art and other symbols in countries such as the Soviet Union and China did not mean the end of the erection of monumental works of art, although these no longer paid homage to saints and other deceased sacred or extraterrestrial religious entities. The centre of worship instead became earthly saintly figures, living and dead. Stalin filled the Soviet Union with pictures and sculptures of himself and the Lenin he officially adored.

While Lenin was generally depicted with his right arm raised in a gesture aiming at a glorious future, Stalin statues mostly depicted the Leader with his right arm lowered, or with his hand, in a Napoleonic manner, tucked under his coat lining.

This was probably because Stalin had a complex for his crooked right arm. He was seriously injured at the age of twelve when his arm was squeezed under a horse-drawn carriage. An extensive operation had caused the arm to become shorter and stiff at the elbow.

The Lenin statues, however, persisted with their outstretched right arm. Something he exiled Russian artists Komar and Melamid amused themselves with when they depicted Lenin visiting New York for a The New Yorker cover, showing how the Soviet leader hails a taxi in front of a McDonald's restaurant.

The grotesque idolization of leaders such as Lenin, Stalin and Mao has not prevented their successors from imitating such deification in their lifetimes, allowing themselves to be portrayed through icons and sculptures.

Like Kazakhstan's dictator Nursultan Nazarbayev, who after being vigorously supported by Putin was forced to resign in 2022:

However, his successor Kassym-Jomart Tokayev has already been honoured with a statue in neighbouring Kyrgyzstan, where he sits talking with its president Sadyr Japarov, who took office in 2021.

Sadyr Japarov has already found an opportunity to erect a statue of his friend and master Vladimir Putin:

In Kyrgyzstan and Kazakhstan, the idols sit in chairs, but in Turkmenistan Gurbanguly Berdymukhamedov is a bit sharper and has allowed himself to be depicted on horseback, covered in gold and placed on a high, shining white and artificial mountain.

This sculpture is even larger than the statue of Berdymukhamedov's predecessor, Turkmenbashi. His statue is also was gold-plated and placed high up on a solid pillar.

I do not know if North Korea's current dictator Kim Jong-un has yet had a statue erected in honour of himself, but the country has countless statues of his grandfather Kim Il-sung (by whom we recognize Lenin's gesture) and Kim Jong-un’s father Kim Jong-il. The largest statues are more than twenty meters high and surrounded by grotesque rites.

I wonder what it is that drives these grotesque dictators to erect sculptures of themselves and force their subjects into a bizarre worship of their inflated egos.

A ridiculously self-absorbed, self-enriching and unusually bloodthirsty dictator was Rafael Leonidas Trujillo, who in the Dominican Republic had the capital and the country's highest mountain named after himself and during his own lifetime filled the country with his busts and statues. Every Dominican home was required to have a plaque stating that Trujillo was its protector and master.

Is this ever-present dictatorial madness a way of convincing citizens that they are constantly watched, constantly controlled, like the all-seeing Big Brother in Orwell's eerie 1984?

Something that is not really an illusion since several of these dictators have had and still have an effective secret police, prepared to be of service to them with murder, torture and other forms of terror.

Hitler was supported by his murderous and powerful Gestapo, Stalin by the KGB and the large number of smaller autocrats have also had/have their murderous henchmen. China has its Ministry of State Security, Kazakhstan KNB, Turkmenistan MNB, Saudi Arabia Mabahith, Venezuela SEBIN, Sudan NISS, Russia FSB, just to name a few of the most well-known and ruthless secret organizations. In Iran we find VAJA, which under various names replaced the Shah's SAVAK. The Iranian Shah Mohammad Reza Pahlavi was also a strange autocrat who loved to steer himself out in borrowed feathers and pose for iconographic portraits, such as one by the famous Italian master Pietro Annigoni.

Perhaps it is just a matter of making an impression on the world and guaranteeing one's legacy. Through an image, an icon, they try to transform themselves into idols. They want to transmute themselves as if they were a divine presence—saints deserving worship of their subjects. A saint is more than an image; it is an ideal. Take Mother Teresa, who in many people's minds has become identical with selfless self-sacrifice, a symbol of goodness. Is she worthy of all this worship?

In a certain sense – Yes. Her Orden is now active in 610 locations in 123 countries, with nursing homes and hospices for people with HIV/AIDS, leprosy and tuberculosis. Her nuns provide family counselling, run orphanages and schools. The small, wrinkle-faced lady with her friendly smile became identical with a self-sacrificing, fervently Christian kindness.

But the little woman sank in my esteem when, during my time in the Dominican Republic, I saw her embrace the Haitian dictator Baby Doc and his wife, millionaire Michèle Bennett Pasquet, this in America's poorest country, where people lived in fear under the Duvalier regime's dreaded secret police, the notorious Tonton Macoutes. 

Mother Teresa paid tribute to the nasty governing couple for their generous contributions to her activities and paid tribute to the beautiful witch Michèle with the words:

I have met many people; kings, presidents and prime ministers, but I have never seen poor people so familiar with their heads of state as they were with her. That was a beautiful lesson for me.

Urghh! It made me feel sick. Did not the saintly Teresa know with whom she had spent time with and now praised so fervently? Then I learned that Mother Teresa had happily and gratefully accepted money from and paid tribute to millionaires such as Charles Keating and Robert Maxwell.

As Emperor Vespasian stated, “Money does not smell.” During the 1980s, when I on television saw Mother Teresa visiting Haiti, Charles Keating was president of  the American Continental Corporation and the Lincoln Savings and Loan Association. When Lincoln Savings went bankrupt in 1989, it cost the US federal government over $3 billion and about 23,000 customers were left with worthless bonds. In the early 1990s, Keating was convicted in both federal and state courts of fraud, extortion, and conspiracy.

And Robert Maxwell? A super-rich media mogul who embezzled hundreds of millions of pounds from his own companies' pension funds while living in luxury on his estate outside Oxford, if he wasn't out at sea on his luxury yacht, Lady Ghislaine, named after his notorious daughter; socialite and convicted sex trafficker

Unfortunately, the accounts of Mother Teresa’s Missionaries of Charity are unavailable. For example, although Indian law requires charities to publish their accounts, Mother Teresa's organization ignores this provision.  It is not known whether the Delhi Finance Ministry, which would be responsible for the charities' accounts, keeps the actual figures since when asked the answer continues to be that the data is "classified". 

The only country where the finances might be scrutinized has been Great Britain, where it has been estimated that only seven percent has gone to Madre Teresa's activities, apparently most of received funding rests in an unaccounted account at the Vatican.

Mother Teresa had strict views against abortion, which she considered to be a crime on par with the Nazis' extermination of the Jews. She pointed to the spiritual benefits of a life of poverty, a view that seemed to harmonize with the lack of adequate medical care provided to the poor in the care of  care of the Missionaries of Charity, despite the fact that of the organization’s large bank assets. Diagnosis was arbitrary, pain relief inadequate, and there were few trained doctors active within the Organization. On the other hand, great emphasis was placed on the fact that all those who were admitted for “care” ought to be baptized and all dying patients systematically received a Christian baptism, regardless of their religious beliefs. I don't know if the conditions have improved, but Mother Teresa is definitely not my kind of saint.

I am also not really clear about the sainthood of Padre Pio, so immensely popular in Italy, other than that he could demonstrate stigmata. Perhaps they came about by divine influence, but evil tongues stated that he single-handedly aided divine providence. Certainly, the fortune that was collected in Pietrelcina through all the alms led to the construction of one of Italy's best hospitals, although the basic funding came from Emanuele Brunato, who had raised his millions through black market deals in Nazi-occupied France and the United Nations Fund for Aid and Rehabilitation (UNRRA), which after World War II helped refugees and poor people all over war-torn Europe.

Padre Pio was perhaps OK; his sainthood is based on all the miracles that people say took place around him. His preaching was not particularly remarkable, but he lived a simple life and stated that:

Suffering is a special sign of God's love, for it makes you resemble His divine Son through the anguish He felt in the desert and on Calvary.

Here in Rome, people pray to Padre Pio to find a parking spot, and you can find his image everywhere – in bars, car repair shops and grocery stores.

The portraits of famous men and women have become like Byzantine icons. They encapsulate a very special dimension, filled with allusions, hope and inspiration. Einstein stands for intelligence and general genius.

Sigmund Freud is also linked to genius, but if Einstein is the archetype of a scientific genius, the ideas around Freud also revolve around the subconscious instinct and above all – sex.

Chaplin's anarchic and poor vagabond has become the epitome of film and humour.

Karl Marx's face is linked to social criticism and revolution in its more intelligent version.

Che Guevara also became a revolutionary saint, though more than Marx he is the object of a youthful cult. Che was good-looking and in his portraits he radiates an inner glow. If Padre Pio's image adorns workshops and boutiques of Italian small business owners, Che Guevara's image is all over the world to be found in rooms and apartments of radical youth.

Like the painting of Mao which adorns the gate in Beijing, the Che poster finds its origin in a photograph. Alberto Korda selected it from a series of photographs he had taken on March 5, 1960, during a memorial ceremony for the victims of the La Coubre explosion. Korda has said that he chose the image because of Guevara's facial expression, which according to him reflected absolute intransigence, anger and pain.

La Coubre was a French ship loaded with 76 tons of Belgian ammunition. Against all rules, it had been moored at the quay in Havana (ships with dangerous cargo must be unloaded out at sea) and when it exploded, between 75 and 100 people were killed. Cuba blamed the United States for the attack.

Handsome revolutionaries undeniably have an iconographic impact. Mexico's Emiliano Zapata became such a powerful symbol, even more handsome than Marlon Brando who enacted him in Elia Kazan's excellent 1952 film Viva Zapata . 

Attention-grabbing headgear often seems to be part of memorable iconography. Che's beret did for a time become a popular outfit for militant youths, such as the United States' Black Panthers.

Later, several radical youths replaced the beret with Mao's cap.

Nowadays, you can mark your views by wearing a Palestinian kefiah.

Already French revolutionaries of the eighteenth century distinguished themselves from reactionaries by wearing a Phrygian, red “liberty cap.”

Talibans like to wear a pakol hat.

While radical feminists can solidarize themselves with the persecuted Russian feminist punk, protest and performance group Pussy Riot, by wearing a knitted pussy cap.

A fashion-oriented resistance similar to the pussy caps were knitted caps worn by some Dutch during the Nazi occupation, patterned with the  colours and round logo of the British Royal Air Force, RAF.

However, it is not always that a hat or cap suggest radicalism. For example, in 1925 Kemal Atatürk introduced his “hat law” which stipulated the wearing of Western hats instead of the fez, which Sultan Mahmud II had introduced in 1826 as compulsory headgear for all Ottoman officials. Atatürk regarded the fez as a sign of Turkish backwardness.

Conservative hat fashion is also constituted by Trump's distasteful headgear.

Or maybe even the more imaginary Marlboro man's cowboy hat, which alludes to a tough and rough wilderness life, an existence that requires its smoking macho guy.

The Marlboro Man may find his urban counterpart in the sharp-tongued private detectives of the film world, personified in Humphrey Bogart's fedora-wearing Philip Marlowe.

Someone who moves in all environments is the athletic and at the same time intellectual archaeologist Indiana Jones, who also is sentimentally attached to his hat.

The archetype of a proto-conservative totalitarian headdress was the Prussian Pickelhaube, which Kaiser Willhelm II was complemented with a an upward-pointing moustache. 

Mustaches can also be an iconographic marking. Think, for example, of Hitler's moustache which, in combination with his hairstyle, is enough to allude to him.

The incomparable skilled and ironically commercially conscious Salvador Dali also used his moustache as a trademark.

The even more commercialized Andy Warhol, who elevated commercialism, fame, and laissez faire to an art form, knew how to make use of iconographic portraits in his superficially distinctive art, often with strangely aesthetically pleasing results. By Warhol we find an almost unbelievable number of versions of iconic portraits. Images that even before Warhol had manipulated them were fairly worn and well-known, not least portraits of Mao, Lenin and Marilyn Monroe.

Like so many other artistically produced icons, Warhol's portraits were based on photographs, an artform that constantly produces icons. Consider, for example, the skilfully staged photographs of Marilyn Monroe and Igor Stravinsky.

Or Winston Churchill's victory gesture that during World War II gave the British courage and hope and has since become an internationally occurring symbol.

The multifaceted Andy Warhol has more often than not been awarded the origin of an iconic logo that he did not create, but which became a symbol of an outspoken, rude youth culture, filled with contempt for the establishment and good taste –  the Rolling Stones' outstretched tongue.

It was thus not Warhol who created this iconic image, but a young John Pasche who was studying at the Royal College of Art in London. The financially minded Mick Jagger had asked the Rolling Stones headquarters to contact the school and ask them to identify a young talent who could come up with a striking symbol for the rock group.

Pasche was chosen, but his original proposal was not to Jagger's liking. He had thought of something more exotic and showed Pasche a picture of the Hindu terrifying goddess of death – Kali. 

Kali, the Great Mother, who like the eternal time destroys everything, yet persists. She is the relentless nature that, despite her predators and victims, persists. With her outstretched tongue Kali teases and mocks us. She sees through our social facade; perceives the dark desires we deny and suppress. She forces us into our shameful past, so that a realization of our shortcomings enables us to be born anew.

Pashe became fascinated by the goddess's outstretched tongue and in a moment of inspired excitement he came up with what became a pop artwork – a synthesis of works by significant pop artists such as Warhol, Ruscha, Ramos and Lichtenstein.

Back to the iconic meaning of headwear. It is not only as symbolic marker of ideological conviction that a hat or cap can take on a certain meaning, they can also be associated with admired men and women.

In India, for example, the young freedom hero Bhagat Singh (1907-1931), who was hanged by the British, is associated with his hat.

John Lennon's hat model was worn by many of his fans, often in combination with his round glasses.

Another person who has become almost identical with his hat is the Nicaraguan revolutionary Augusto Sandino (1895-1934), who between 1927 and 1933 fought against the U.S. occupation of his country. A year after the U.S. withdrawal, Sandino was executed on the orders of the coup plotter Anastasio Somoza.

Sandino is one of many iconic figures who have become something of a symbol of the country they fought for. There are plenty of such “nation fathers.” Such as Garibaldi, Gandhi, Mandela and Atatürk, to name a few figures who are now depicted as statues and a plethora of pictures.

Fathers of the nations, though evil ones, can perhaps also be dictators whose portraits once adorned the offices and prisons of totalitarian regimes.

Self-glorified and pathetically portrayed, they have looked down on victims and subjects. As successors to this type of icons, one can possibly perceive the portraits of sitting presidents that adorn offices and embassies

More often than not, these potentates are extremely serious. Perhaps even somewhat threateningly they watch over the officials and visitors of embassies and government offices. Nowadays they wear ties and jackets and even if they would like to, they no longer present themselves in such splendor as previous autocrats, like Napoleon Bonaparte.

A man who, by the way, was also known for a somewhat odd headdress.

But it is not only statesmen/women who become icons. Also, artists, mainly rock musicians. For example, the deceased Elvis Presley (although some fans believe he is still alive) is worshipped in an almost religious manner.

Another icon is the prematurely deceased and charismatically unbridled Jim Morrison, singer and lyricist for the rock band The Doors, who died at the age of 27 in a bathtub in Paris. A death as legendary as his short life story. The iconic image of Morrison is called The Young Lion and was taken by photographer Joel Lee Brodsky, who made several of the covers for The Doors ' records.

Morrison's death came exactly two years to the day after the death of Rolling Stones guitarist Brian Jones and about nine months after the deaths of Jimi Hendrix and Janis Joplin. These musicians died at the age of 27 and have thus given rise to a multitude of myths and conspiracy theories.

These young musicians became icons because of their charisma and knowledge, this unlike other idols created for reasons of power politics. For example, the unpleasant young Nazi and hooligan Horst Wessel.

He developed a friendship with Joseph Goebbels and after Wessel was killed by two members of the Communist Party at the age of 23, he was transformed by his diabolical friend into a Nazi national saint. Wessel's main reason for fame, apart from a certain musical talent and for having beaten up opponents, was that he had written the Horst Wessel song, which became  the  national anthem of Nazi Germany alongside Deutschland, Deutschland über alles.

In fact, the melody was stolen from a song of unknown origin, the so-called Königsberg song, which was sung in one of the militant Freikorps of which Wessel had been a member. Books and plays were written and films were made about Horst Wessel, statues were erected and inspiring pictures were spread.

Other more or less politically constructed youth heroes appeared in the Soviet Union and the Chinese People's Republic. The Russians had their Pavlik Morozov and the Chinese their Lei Feng.

The myths surrounding these mostly fabricated heroes are probably just as inadequately truthful as the halo of heroes surrounding other previously worshipped, but later often fallen national heroes.

From school, I remember the stories about the Swedish national founder Gustav Vasa, who was then still worshipped as the father of the nation and a patriotic symbol. Something that was confirmed by Carl Milles' powerful sculpture from 1925, which in painted oak greets the visitor at the entrance to the National Museum and under which the motto “Be Swedish” is inscribed.

Nowadays, it has been established that Gustav Vasa was a ruthless realpolitiker, who with brutal methods got rid of his opponents and used ruthless propaganda to consolidate his power.

After previously giving sparkle to various brands, the royals’ propaganda opportunities have diminished in Sweden. What remains is probably only King Oscar's Sardines that are manufactured in Norway and bear the name of the Swedish King Oscar II, because he at the time of the sardine brand’s introduction ruled over both Norway and Sweden.

When Norway was separated from Sweden, the Swedes instead produced King Gustaf's Sardines, with a nicer packaging.

The fact that royalty is no longer a selling brand is perhaps one reason why the Wasa Crispbread, which is exported all over the world, has now removed the portrait of the old nation father and tyrant and replaced him with just the trademark text, which for many has lost its original meaning.

If an image becomes iconographic, it can facilitate the sale of the product behind it. Something that also applies to politics. Take, as an example, Barak Obama's election poster, called the most effective American political poster since Uncle Sam Wants You. 

Obama's election poster was so striking that it obtained a large number of imitators and perhaps also contributed to Obama's election victory.

That image was also based on a photograph and Shepard Fairey, who created it, had not asked for permission to use it as a model. It was a photograph taken by a certain Mannie García, the result of Fairey's indulgence was a long legal process that Fairey eventually lost.

He was sentenced to two years of probation and a $25,000 fine. However, Fairey's artwork was a stroke of luck and has now for several years been a source of both satire and inspiration.

On reflection, it is possible that Fairey also was inspired by various commercial predecessors. Obama's abstracted face makes me think of Kentucky Fried Chicken's logo, with its stylized image of its founder Colonel Sanders.

Colonel Sanders' appearance brings to mind some retired Confederate officer who now cooks excellent food. In fact, Harland David Sanders had not been a military man at all. In his case, the designation “colonel” was an honorary title that governors of various states might give to citizens who have earned gratitude for something they done for their state.

Sanders had worked on the railroad, as an insurance agent, gas station manager, partner in a steamboat company, and failed in a law firm, until finally, during the Great Depression, he began selling specially-breaded chicken pieces from a fast-food shed.

This humble beginning developed into an astonishing success story, and Sanders ended his days as a millionaire, always dressed as the cuddly man he portrayed himself to be—dressed in an elegant, impeccably white suit, with a black bow tie. He dyed his hair and beard white, until at last they really were.

Actually, Colonel Sanders' trademark was not a scam. He was, in a sense, a Southern colonel who devoted himself to cooking. It was different with two other well-known brands, which also alluded to a rural, homely South, where black slaves lived in peace and prosperity with their masters, to whom they served excellent food.

In the 1940s, chemists Huzenlaub and Heron Rogers had discovered a method to pre-treat rice so that it cooked faster, but retained all nutrients. Their rice variant began to be marketed in 1945, along with other products, by the company Converted Rice Inc and under the name Uncle Ben. They were almost immediately a huge success.

The brand depicted an elderly African-American gentleman with the same bow tie as Colonel Sanders. However, no Uncle Ben existed, even though Converted Rice Inc. at first claimed that Uncle Ben had been a chef and rice producer whose products had been so excellent that he became one of the U.S. Army's top rice suppliers.

Perhaps Converted Rice Inc. was inspired by the success of Chris Rutt and his partner Charles Underwood with their brand – Aunt Jemima, which among other things sold syrup and flour for pancake batter. They had in 1888 bought a small mill in St. Joseph, Missouri, but had not found a convincing brand for their products. The success came after Rutt noticed a rather grotesque vaudeville poster, which inspired him to use a smiling African-American Mamy as the company logo.

The grotesqueness of the vaudeville poster was moderated – Aunt Jemima became a smiling and motherly lady, who could later be used as a promotion in film clips and television commercials.

Both Uncle Ben and Aunt Jamima have recently come under heavy criticism for being successful attempts to market products with the help of racially prejudiced and fabricated ideals of a harmonious South.

Similar criticism has also befallen the French Banania, a popular chocolate drink that is mainly distributed within France, with ingredients such as chocolate, banana flour, honey and sugar. Banania began to be marketed during the World War I and its owner distributed large quantities of Banania to the front under the slogan "to our soldiers an abundant nutrient, easy to preserve and store."

The company's owner, Pierre Lardet, was also looking for a selling, iconic image, both convincing and exotic, given the chocolate and banana ingredients. He concluded that the best brand would be a tirailleur Senegalese, a member of the popular infantrymen from French West Africa. Banania was then marketed along with the image of a happily smiling Senegalese enjoying his Banania during a break in the fighting .

The picture was accompanied by the text Y'a bon, “it is good”, to allude to the pidgin French that the Africans were believed to speak. In fact, the expression was made up. After the war, the depiction was simplified to a close-up of a happily smiling Senegalese soldier, still with the text Y'a bon.

The philosopher and psychiatrist Franz Fanon, born in Martinique, did in his book Black Skin, White Masks present the Banania advertisement as an example of how commercialism objectifies people. The smiling Banania man's silly, benevolent smile infantilized him by turning the Africans into children, like the kids who were Banania's main consumers. Like a child the Banania man was unable to communicate in correct French and this fictional Senegalese accordingly used the childish and imaginary phrase Y'a bon.

From my childhood, I remember how Africans were often used in advertisements for chocolate, coffee and licorice, among other things. In my hometown there was a shop that had a large coffee grinder in its display window and sold coffee and tea in bulk. I thought the store had a wonderful scent and remember an advertisement made by the Danish artist Aage Sikker Hansen that I am not bothered by at all, but instead consider to be a real work of art.

The figures and slogans of commercialism are ever-present. Some of them can be grotesque and annoy me with their ugliness. One such icon is McDonald's Ronald McDonald, “the hamburger-happy clown"”, who in 1963 made his debut in American television commercials at a time when the clown Bozo's show was the most popular children's program.

For many children, however, the heavily made up and overly intrusive Bozo became a horror figure, something that has been reflected in a variety of masks and films.

McDonald's TV clown was not entirely successful. He had too much of Bozo about him, so the burger chain hired Coco the Clown. Actually, Michael Polakov, a Latvian-born circus clown counting upon an ancestry from a family with a solid clown background. Coco was what in classical clown tradition is known as an "August" and he transformed the McDonald figure into a more colourful and less sinister figure than Bozo.

However, Ronald McDonald appears to be significantly more fake and threatening than a real circus clown. I believe that clowns as practitioners of a venerable entertainment tradition belong in the circus ring and nowhere else, least of all should they be abused for commercial interests.

The clown tradition is destroyed when it is commercialized. Something Santa has also experienced when he became abused by business interests, as when the Coca Cola Company transformed him with the help of Haddon Sundblom, born in Michigan but with Swedish-speaking parents from the Finnish Åland archipelago between Seden and Finland.

Sundblom's Santa Claus had been mainly inspired by a poem by Clement Clarke Moore, written in 1823. In Moore's poem, Santa Claus comes flying with a sleigh pulled by his reindeer – Dasher, Dancer, Prancer, Vixen, Cupid, Comet, Donder and Blitzen. He dives into the chimney and places his presents around the Christmas tree.

He had a broad face and a little round belly

That shook when he laughed, like a bowl full of jelly.

He was chubby and plump, a right jolly old elf.

Moore's Santa was small in stature, and had become sooty during his journey through the chimney, more fairy-like than Haddon Sundblom's portly, large and Ho! Ho!-chuckling Santa. A commercialized figure with elements from several directions – for example, from the Swedish artist Jenny Nyström's friendly and charming Santa, combined with the Dutch Saint Nicholas and the Russian Father Frost.

The result was the unbearably chuckling fat guy who has plagued us ever since he made his entry into  the Coca Cola Company in 1931.

In Sweden, Santa often comes for a personal visit and if he then wears a mask, he can unfortunately destroy the illusion of being a real person and also arouse fear in the smaller children.

Masks often depict iconographic figures, such as certain politicians and monsters. They can sometimes be just as terrifying, both of them.

Also well-known are various carnival masks, such as those in Venice, which also were even worn on a daily basis, to disguise persons who for various reasons wanted to remain anonymous.  

By hiding the personality, masks could serve shady and criminal purposes. As in an 18^th century etching by Daniel Chodowiecki where masked gentlemen molest a terrified young girl.

A scene that makes me think of the wealthy perverts depicted in Kubrick's Eyes Wide Shut.

Some masks have become icons as well. For example, the mask is The Scream, which is the one that is sold the most around Halloween. The mask finds its origin in a schlaser film by Wes Craven, whose films a horror movie habitué like me never has been particularly attracted to. Although I occasionally watch such films, I am more fascinated by creeping, psychological horror than the overly effect-seeking slasher - and splatter tradition which Wes Craven's films are part of. As usual, The Scream is about a mask-wearing mass murderer.

It is often said that the mask was inspired by Edvard Munch's The Scream, something its creator, Loren Gitthens, has denied.

Gitthens is probably right in his denial, especially as he has pointed to other more obvious sources of inspiration, such as the poster for Pink Floyd's The Wall and some ghosts appearing in the Scooby-Do cartoons, especially in an episode called Unmasking the Ice-Cream Flavoured Phantoms.    

Gitthens also mentions a short film that I remember from my childhood when I saw it on TV and since then have had a hard time forgetting it, just like another horror sequence – Walt Disney's first Silly Symphony from 1929.

https://www.youtube.com/watch?v=gm744AGvknU

The short film Gitthens refers to – Dave Fleischer's Betty Boop – Snow White from 1933, is better than Disney's dancing skeletons and is now considered one of the highpoints of early film animation. It was mostly created not by the brothers Max and Dave Fleischer (who is named as the director) but by Dave's assistant Roland Crandall.

What makes that short film special, aside from its surprising, surrealist effects, is Cab Calloway's interpretation of St. James Infirmary Blues. Calloway's specific singing and dancing style constitutes the basis for the short film's central scene, which takes place in a lugubrious cave. A cinematic experience far superior to Wes Craven's The Scream.

https://www.youtube.com/watch?v=cKOSJ5AAwfc

Cab Calloway appeared in several of Fleischer's short films and for a time in the thirties he was a trendsetter in several areas, as an orchestra leader and songwriter, but also as a distinctive scat singer, a skilled and extremely original dancer and not least a fashion lion, who through his extravagant zoot suits, inspired the style of clothing and demeanour of a number of Harlem's radical youth.

Not only has Wes Craven's The Scream inspired a popular mask, but also the Guy Fawkes mask, which is not worn for Halloween, but has inspired anarchists and other radical youth, originates from a movie –  James McTeigue's film V for Vendetta, a dystopian thriller from 2005, based on a 1989 graphic novel, written and drawn by Alan Moore and David Lloyd.

The novel and film are set in a near future where a fascist, totalitarian regime has subjugated Britain and is engaged in controlling the population through deceitful propaganda and more or less open surveillance, while unwanted individuals are imprisoned or executed, including immigrants, homosexuals and people of religious beliefs other than that of state-sanctioned “Christians”.  V is an anarchist and masked freedom fighter whose growing crowds engage in protests and meticulously planned terrorism. They wear masks inspired by the appearance of Guy Fawkes, a Catholic rebel leader who in 1606 was hanged, drowned and dismembered after a failed attempt to blow up the British Parliament.  

Other iconic figures that have come to characterize public awareness and appear in various contexts are the Aliens. In their current form – with small, humanoid bodies, softly smooth skin, and disproportionately large heads, endowed with huge almond-shaped eyes – they appeared after the American couple Barney and Betty Hill claimed they had been abducted by such creatures and taken to their spaceship.

These aliens got their current, more definitive look after the author Whitley Strieber in his book Communion from 1987 described in detail his encounters with such creatures. The book was announced to be a “true story” and not like Streiber's earlier work as a novel. Communion became a bestseller that made its author both well-known and wealthy.  

I assume Strieber, like some other unscrupulous authors, discovered that supposed non-fiction books about alternative history and sensational discoveries/experiences sell better than other texts.

There are several examples of this, not least Colin Wilson, who was previously appreciated by me through his interesting and well-written non-fiction books The Outsider and The Occult but he eventually ended up in a lucrative swamp of wild speculations and conspiracy theories. Not to mention Graham Hancock, who has become a millionaire in the same genre and in addition to the writing of several books, was provided with the opportunity to create speculative TV series that through their amateurish and supposedly "scientific" approach have contributed to  a distorted, completely unfounded view of accepted history.

Even before Strieber became well-known through his Communion , I had read his novel about werewolves in New York, it was considerably better than its film adaptation – Wolfen, overshadowed by its contemporary and noticeably better werewolf films The Howling and An American Werewolf in London.

Fictional icons such as aliens have become integrated into a parallel reality that many of us have become familiar with since our childhood. Not only gnomes and trolls live and thrive there, but also creatures like Barbie and the Mario brothers.

A Russian exile, Mikhail Bogin, whom I once met in New York, told me how much he admired the cowboys and gangsters created in the United States.

They are brilliant! The Americans are masters of entertainment. They turn the extermination of the Indians into an exciting story, while serious crimes make excellent gangster films. People assume they won the Vietnam War and that the Americans won World War II. They have no idea that the defeat of Nazism began in Stalingrad. What has my country been able to do with all the misery that exists there? Hardly any entertainment. No one believes our myths, not even ourselves. Who is the model worker? Stakhanov? Who can believe such a thing? No one can believe in any Udarnik, Super Worker. No Russian can imagine that he comes from the best country in the world. But the Americans think they do. They believe in their Constitution, their Superman and their Donald Duck. We Russians do not believe in anything. The politicians destroyed religion and the monarchy; they never succeeded in replacing them.

Superheroes occupy a prominent place in the imaginary world of icons. The archetype is Superman, who conquered the world before Marvel's multifaceted heroes and heroines appeared.

The Superman was created in 1938 by childhood friends Jerry Siegel and Joe Shuster. They worked closely together, with Siegel as author and Shuster as illustrator. They were inspired by movies and cartoons.

Superman's dual nature was born out of Zorro's and the Red Carnation's concealment of their true existence. Superman's cosmic origins were inspired by the numerous science fiction magazines of the time. His outfit was taken from movie heroes' capes and often tight-fitting outfits. Characters portrayed by Douglas Fairbanks in his roles as Robin Hood, D'Artagnan, or The Black Pirate, but inspiration also came from the leotards of professional wrestlers. Superman's visage was taken from Johnny Weismüller's Tarzan and the badge that Superman wore on his chest had been inspired by the movie heroes' history-inspired emblems. The more everyday Clark Kent borrowed his character and appearance from film comedian Harold Lloyd.

Shuster was a wrestling and boxing enthusiast and Italians like to claim that the original idea of a Superman came from Primo Carnera, the Walking Mountain, Italy's first heavyweight champion, who due to his impressive physique and height came to appear in a number of films and advertising campaigns.

Recently I saw in Rome a portrait of Carnera made by the versatile futurist artist Giacomo Balla. Through its realism and poster-like execution, the painting gave the impression of being an early example of pop art. Balla had obtained a specific effect by covering his painting with metal chicken wire.

An Italian graphic novel by Davide Toffolo tells the story of Carnera's life and includes an episode in which Jerome Siegel happens to see the huge Carnera get into a car and, like other observers, he becomes deeply moved by the sight of this giant, yet kind and polite man.

Siegel rushes back to the studio he shares with Shuster, and soon they've come up with the perfect basic idea for their creation – Superman.

During my childhood I read with great interest several comics about various superheroes, but the world that gripped me the most was probably Donald Duck's and especially Carl Banks' depictions his adventures together with his nephews Huey, Dewey, and Louie, Scrooge McDuck, Magica De Spell, the Beagle Boys, Gladstone Gander, Daisy Duck, the Junior Woodchucks, and Gyro Gearloos, all of them characters invented by Banks.

I can still remember several of my favourite adventures which took place in exotic places; searches for the Fountain of Youth, how the ducks ended up in the land of square eggs, or on a frozen Viking ship. There were zombies, harpies and other fascinating figures, everything that could excite an easily impressed kid like me.

I remember how I enjoyed all this and how the matinees' appearance of Donald´s face told the childish audience that there would now be a cartoon feature, triggering a boisterous cheer.

The archetypal world of Disney is so appreciated and domesticated that it can be used in all kinds of contexts. Even to provide a satirical dimension to an existence that is completely different from Disney's utopian sphere. Like Charlie Christensen's cartoon about Arne Anka – a misanthropic and largely unsuccessful cultural worker, lives in Stockholm's inner city where he spends most of his time drinking with his friends Krille Cocodrile, Sigge Pigg and Micke Miserable. Constantly preoccupied with a largely frustrated pursuit of female companionship and success, the sarcastic duck airs his cynical reflections about the depressing state of the world and the hopeless misery of his present existence.

Arne's outward resemblance to Donald Duck led to lawsuits from the Disney Group, and Christensen subjected his cartoon character to a fake car accident with subsequent plastic surgery and made Arne change his name to Arne X. When the Disney Group abandoned the lawsuit, Christensen let Arne obtain a false beak and thus regain his original appearance and embittered self.

Well, it is now high time to end this far too extensive deep dive into a sea of all kinds of icons. There is much more to write and discover about this phenomenon, but I have to put a stop somewhere. Since I have used more pictures than text, I do this time not attach any list of sources, although I have of course used several of the books I find around me and much information may also be gained from the net.

Nyligen läste jag en artikel om det stora porträtt av Mao Zedong som hänger över porten till den Förbjudna staden. Det väger ett och ett halvt ton och är sju gånger fyra och en halv meter stort.

Väder och miljöförstöring sliter på det och varje år målas därför ett nytt porträtt. Under Maos levnad varierades det diskret för att i viss mån harmoniseras med Ledarens förändrade utseende. Porträttet är målat i olja, förstärkt med fiberglas och plast. Minst nio gånger målades helt nya versioner av porträttet. Sedan 1977 har Ge Xiaoguang målat dem.

Andra konstnärer har varit Zhou Lingzhao som skapade det första porträttet 1949. Xi Mang gjorde ett nytt 1950. Zhang Zhenshi stod för versionerna mellan 1951 och 1963, följd av Wang Guodong 1963 till 1976 och slutligen Ge Xiaoguang.

Förlagan till Zhang Zhenshis porträtt, som tycks ha varit det bästa, utbjöds till försäljning i Berlin 2006 av Beijing Huachen Auction Company, som ägs av Beijings turistbyrå och center för kulturarv och restaurering. Utropspriset var USD 120 000, men försäljningen stoppades i sista stund av Folkrepubliken Kinas regering och det finns numera i Kinas Nationalmuseum.

Zhang Zhenshis porträtt var baserat på ett fotografi taget av Hou Bo (1924–2017). Hon och hennes make Xu Xiaobing var under flera år Maos ”hovfotografer” och tilläts att göra en mängd fotografier av Den store rorsmanen och Kina höga potentater.

Paret bodde vid Mao’s sommarresidens i de Doftande kullarnas nationalpark och umgicks i Maos närmaste krets, något som gjorde att de också tilläts ta privata fotografier av den Ledaren. Flera av Hou Bos fotografier omvandlades av konstnärer till de typiskt minutiösa superrealistiska målningar som i miljonupplagor spreds över hela Kina.

Hou Bo tog även fotografier vid officiella tillställningar och hennes dokumentation av utropandet av grundandet av den Kinesiska folkrepubliken har blivit klassiska.

Innan Ordförande Maos porträtt prydde porten till den Förbjudna staden hade den likaledes uppvisat andra stora porträtt. Först av Sun Yat-sen som därifrån 1911 utropat den Kinesiska republiken och när Chiang Kai-shek efter honom 1928 blev president över Statsrådet, Kinas regering, hamnade hans porträtt över porten. Efter Chiang Kai-sheks flykt till Taiwan har Maos ansikte sedan 1949 varit portens permanenta prydnad. 

Den himmelska fridens torg – på kinesiska Tiān'ānmén Guǎngchǎng, Torget vid Himmelska fridens port – blev under Kultrurevolutionen (1966-1976) den absoluta brännpunkten för kulten av Mao och fick sin kulmen då den Store ledarens miljonskaror av fanatiska ungdomar samlades vid massmöten, viftande med Maos Lilla röda och skanderande slagord till den store mannens ära. Vid ett sådant tillfälle befann sig min väninna Sagrada från Domiikanska republiken blad dessa ungdomar och hon har för mig berättat hur Mao, längt däruppe på läktaren ovanför sitt porträtt tog en av de honom närstående i handen och hur detta handslag sedan gick från den ena till den andra över hela torget. En förmedling av gudomlig kraft inte olik tanken bakom den kristina kyrkans ”apostoliska sucession”.

Maos bild vördades som om den vore en helig ikon. Skaparen av ett av de jättelika porträtten som pryder porten till den Förbjudna staden, Zhang Zhenshi, har i en intervju berättat hur han under Kulturrevolutionen,  hamnade i trångmål efter det att en ”studentkader” anklagat honom för att förvanska sina porträtt av den Store rorsmannen genom att i sina framställningar ha förminskat Ledares ärevördiga anlete då han framställt honom på ett sådant sätt att enbart hans ena öra blev synligt. Detta har åtgärdats på senare kolossalporträtt, men inte på de yuansedlar som pryds med Maos anlete.

Under min ungdom fanns även i det från Kina så avlägsna Lund de som klädde sig i mao-overaller och med stolthet bar en liten knapp-ikon försedd med en bild av Ordförande Mao, liksom amerikanska politiker numera måste bära en flag pin med den amerikanska fanan.  

Under den tidens talrika demonstrationer var det också vanligt att bära med sig plakat med Ordförande Maos ansikte. Ofta i form av Zhang Zhenshis legendariska porträtt

Den milt sagt kontroversielle och anarkistiske konstnären Lars Hillersberg gjorde i det hänsynslösa magasinet Puss sig lustig över denna persondyrkan och lät i en illustration en folkmassa bära porträtt av okända medborgare.

Den Himmelska fridens torg blev även skådeplatsen för ett ikoniskt framträdande av en person som förblivit känd. Mellan den 15:e april och 4:e juni 1989 hölls omfattande studentdemonstrationer på torget och dess omgivningar. Man demonstrerade mot korruption inom det styrande kommunistpartiet och krävde större demokratiska och mänskliga rättigheter. Protesterna slogs slutligen ned med hänsynslöst våld. Enligt officiella källor dödades några hundra människor, men inofficiella tal pekar på upp emot 3000 dödsoffer.

Den 5:e juni, efter att ha ”säkrat” torget, började militären återta kontrollen över stadens genomfartsleder. En kollon stridsvagnar från 1:a pansardivisionen lämnade torget, men i riktning österut, på Chang'an Avenyn, hindrades frammarschen av en ensam demonstrant som ställt sig mitt på avenyn. Det korta dödläget mellan mannen och stridsvagnarna fångades av västerländska journalister, som befann sig Beijing Hôtels takterrass. Vem ”Tankmannen” var och vad som hände honom har förblivit okänt, men magasinet Time utsåg honom till en av förra seklets ”100 mest inflytelserika människor” och den okände manen har blivit en symbol för personligt mod gentemot förtryckande regimer. Med andra ord – en Frihetens ikon.

https://www.youtube.com/watch?v=FaojdRThXbY

Men . . . vad är egentligen en ikon? Det grekiska ordet betyder helt enkelt ”bild”, eller ”likhet”, men ordet kom tidigt att beteckna bilder på vördnadsvärda, inflytelserika personer, eller framställningar som hedrade avlidna nära och kära, som de berömda mumieporträtten från Faiyum-oasen som under Antiken förutom inhemska egypter hyste en stor grekisktalande befolkning. 

Då man talar om ikonmåleri har det främst kommit att beteckna en konstform som finner sina rötter i 300-talets kristna måleri från, i synnerhet de målningar som förekommer i Roms katakomber.

Redan tidigt fanns det dock ett våldsamt kristet motstånd mot avbildningar. Den kristna fornkyrkan var nära kopplad till judendomen och man följde i allmänhet dess bud och förordningar, inte minst Andra Mosebokens förbud (20:4): ”Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen eller av det som är nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem.” Man fick alltså inte göra änglar, människor, eller djur till föremål för dyrkan, sådan kunde enbart riktas till Gud. Man fick heller inte försöka avbilda, eller ens föreställa sig Guds gestalt, eftersom hans skepnad var långt bortom mänsklig form och föreställning.

Den antika världen där kristendomen växte fram och kom att frodas var dock en värld där bildkonsten fanns överallt. Inom en sådan överväldigande och raffinerad visuell miljö kunde ett bildförbud inte vidmakthållas under någon längre tid. Snart blev ikoner, dvs. bilder, rikligt förekommande även inom den kristna kulten.

Nedanär den första kända framställningen av Kristus Pantokrator, den Allsmäktige, alltså Jesus som den inkarnerade gudomen. Ikonen är från 500-talet och bevarad i det legendariska Sankta Katarinaklostret vid Sinais fot. Bilden och är en av klostrets fler än 2000 ikoner, skapade från 500-talet och in i modern tid. 

Inom den kristna kyrkan hade så småningom uppfattningen att man kunde avbilda Kristus, Gud och helgonen segrat. Argumentationen gick ut på att alla dessa gestalter hade mänskliga kroppar. Hade inte Gud skapat människan till sin avbild?  Och Gud hade genom Jesus Kristus blivit människa, med en kropp som gick att uppfatta med mänskliga sinnen, därmed kunde även Guds och Jesus kroppsliga manifestationer avbildas.  För övrigt … det gammaltestamentliga förbudet gällde ju innan Gud genom Jesus hade uppenbarat sig i en kroppslig gestalt.

Den knepiga frågan kring bildframställningar hade under det andra konciliet i Nicea, 787 nötts och blötts av kristna potentater. Konciliet ägde rum medan den ”bysantinska ikonoklasmen” rasade för fullt. Fanatiker krossade såväl antika som kristna skulpturer, medan fresker målades över och ikoner brändes upp, konstnärer misshandlades.

Konsiliet beslutade att ikoner och andra avbildningar av det gudomliga förvisso har en betydande funktion inom den kristna kulten. De har en pedagogisk funktion för troende som inte kan läsa, bildkonsten skapar en uppfattning om den kristna frälsningsläran och de bibliska berättelsernas innebörd.

Betraktandet av bilder kan även fylla åskådaren med en känsla av meditativ andakt skapad genom deras prokinesis, dvs. de är åtbörder/tecken på respekt inför det gudomliga och därmed frambringar de mottaglighet för det kristna budskapet, de kan till och med förmedla sådant som inte kan uttryckas i ord. Ikoner besitter porikinesis genom att de är avbildningar och därmed bygger på relationer, men de besitter enbart ”relativa egenskaper”. De är inte gudomliga i sig. De saknar latreia ”absoluta egenskaper”, dvs. samma natur som det gudomliga. Därmed får ikoner absolut inte bli föremål för någon dyrkan. Detta är en styggelse – avgudadyrkan/idolatri. Skillnaden mellan en ikon och en idol är att ikonen enbart anspelar på det gudomligas närvaro, alltmedan idolen är en gudom i sig själv.

Den bästa motsvarigheten till det kristna begreppet idol är antagligen hinduismens murti, i meningen att en avbildning i sig kan innefatta en gudomlig ”själ”, en murta. Avbildningen utgör därmed ett ”förkroppsligande” av en andlig dimension, grundmeningen i ordet murti.

Hatet mot den kristna konsten bedarrade inte i och med det andra nicenska mötet. Bildstormande fanatiker fortsatte att emellanåt dyka upp i olika sammanhang. Då religionskrigen mellan katoliker och protestanter lamslog Europa under femtonhundratalet kunde en protestantisk mobb emellanåt i våldsamt raseri gå lös på kyrkokonsten, lemlästa skulpturer och förstöra målningar,

Under andra förutsättningar gick franska revolutionärer i början av sjuttonhundra-nittiotalet till storms inte enbart mot monarkins statyer och symboler, utan även mot den kyrkliga makten. Kyrkor brändes ner och skulpturer förstördes.

Revolutionärer har ibland hyst ett oförsonligt hat mot kyrkomakten. Under inbördeskrig i México och Spanien, där konservativa krafter inom Kyrkan ofta anslöt sig till Centralmakten avrättades flera präster och munkar av revolutionärerna, medan kyrkor plundrades. Nedan arbebuseras en präst i México, medan mumifierade nunnor från ett karmeliterkloster exponeras i Barcelona 1936. 

Sällan har dock förföljelsen av religion och förstörandet av dess konstskatter fått sådana dimensioner som i Sovjetunionen under tjugo- och trettiotalen, där religionsförakt öppet sanktionerades av statsmakten.

Kyrkor och ikoner förstördes. Mest uppmärksammad blev sprängningen av Moskvas katedral, Kristus Frälsaren, som på Stalins order demolerades den 5:e december 1931.

Meningen var att katedralen skulle ersättas av ett enormt Sovjeternas palats, krönt av en monumentalstaty förställande Lenin, i vanlig ordning med en uppsträckt högerhand.

Det andra världskriget satte dock stopp för det storstilade projektet och platsen för den ödelagda katedralen blev istället världens största swimmingpool. 

Efter kommunismens fall återuppbyggdes Kristus Frälsarens katedral och återuppstod år 2000 i all sin praktfulla storhet.

Förstörandet av religiösa byggnader, konstverk och andra symboler i länder som Sovjetunionen och Kina betydde som vi sett dock inte slutet på monumentala konstverk, fast dessa hyllade inte längre helgon och andra avlidna eller utomjordiska, religiösa förebilder. Centrum för dyrkan blev istället jordiska helgongestalter, levande som döda. Stalin fyllde Sovjetunionen med bilder och skulpturer av sig själv och den av honom förgudade Lenin.

Medan Lenin allmänhet avbildades med högerarmen lyftad i en gest riktad mot en strålande framtid så  framställde stalinstatyerna för det mesta Ledaren med sänkt högearm eller handen, på napoleanskt manér, instoppad under rocklinningen.

Detta berodde antagligen på att Stalin hade komplex för sin krortare högerarm. Han vid tolvårs ålder skadats svårt då armen blivit klämd under en hästdragen vagn. En omfattande operation hade gjort så att  armen blivit kortare och stel vid armbågen.

Leninstatyerna fortsatte dock att framhärda med sina framtidssträckta händer. Något som de exilryska konstnärerna Komar och Melamid roade sig med då de till ett The New Yorker omslag framställde Lenin på besök i New York medan han framför McDonalds hejdar en taxi.

Den groteska idoliseringen av ledare som Lenin, Stalin och Mao har inte hindrat deras efterträdare från att under sin livstid efterapa denna förgudning och låta sig själva bli framställda genom ikoner och skulpturer.

Som Kazakstans diktator Nursultan Nazarbayev, som efter att livligt ha blivit understödd av Putin tvingades avgå 2022:

Hans efterträdare Kassym-Jomart Tokayev har dock redan fått sig förärad en staty i grannlandet Kyrgyzstan, där han sitter och samtalar med dess president Sadyr Japarov, som tillträdde 2021.

Sadyr Japarov har för övrigt redan funnit ett tillfälle att resa en staty över Putin:

I Kyrgyzstan och Kazakstan sitter idolerna i stolar, men i Turkmenistan Gurbanguly Berdymukhamedov ett strå vassare och har låtit sig framställa sittande till häst, täckt i guld och placerad på ett högt, lysande vitt och konstgjort berg.

Skulpturen är större än statyn av Berdymukhamedovs företrädare, Turkmenbashi. Även han guldbetäckt och placerad högt upp på en bastant pelare.

Jag vet inte om Nordkoreas nuvarande diktator Kim Jong-un ännu har låtit resa en staty över sig själv, men landet hyser ett otal statyer över hans farfar Kim Il-sung (hos vilken vi känner igen Lenins gest) och fadern Kim Jong-il. De största statyerna  är mer än tjugo meter höga och omgivna av groteska riter.

Jag undrar vad det är som driver dessa groteska diktatorer att resa skulpturer av sig själva och tvinga sina undersåtar till en undrgiven dyrkan av deras uppblåsta egon.

En löjligt självupptagen, självberikande och ovanligt blodtörstig diktator var Trujillo, som i Dominikanska Republiken lät döpa huvudstaden och landets högsta berg efter sig själv och under sin livstid fyllde landet med sina byster och statyer. Varje dominikanskt hem ar tvingat att ha en plakett som omtalade att Trujillo var dess beskyddare och herre.

Är denna ständigt närvarande diktatoriska galenskap ett sätt att övertyga medborgare om att de är ständigt övervakade, ständigt kontrollerande, som den allseende Storebror i Orwells kusliga 1984.

Något som egentligen inte är en illusion eftersom flera av dessa diktatorer haft och har en effektiv hemlig polis, beredd att stå dem till tjänst med mord, tortyr och annan terror.

Hitler stöddes sin mäktiga Gestapo, Stalin av KGB och den stora mängden mindre självhärskare har även de haft sina mordiska hantlangare. Kina har sitt Ministerium för Statssäkerhet, Kazakstan KNB, Turkmenistan MNB, Saudi Arabia Mabahith, Venezuela SEBIN, Sudan NISS,  Ryssland FSB, enbart för att nämna några av de mest välkända och hänsynslösaste hemliga organisationerna. I Iran finner vi VAJA, som under olika beteckningar ersatte Shahens SAVAK, även han en underlig självhärskare som älskade att styra ut sig i lånta fjädrar och posera för  ikonografiska porträtt, exempelvis ett av den kände italienske mästaren Pietro Annigoni.

Kanske det endast rör sig om att göra intryck på världen och garantera sitt eftermäle. Genom en bild, en ikon, försöker de förvandla sig till idoler. De vill omvandla sig som om de vore en gudomligvorden närvaro – helgon förtjänta av sina undersåtars dyrkan. Ett helgon är ju förmer än en bild, ett ideal. Ta Moder Teresa, som i många människors tankevärld blivit identisk med osjälvisk självuppoffring, en symbol för godhet. Är hon värd all denna dyrkan?

Jovisst, hennes orden är nu verksam på 610 platser i 123 länder, med vårdhem och boenden för människor med HIV/AIDS, spetälska och tuberkulos. Hennes nunnor ger familjerådgivning, sköter barnhem och skolor. Den lilla, ledbrutna damen med sitt vänliga leende blev identisk med en självuppoffrande, innerligt kristen godhet.

Men den lilla kvinnan sjönk i min aktning då jag under min tid i Dominikanska Republiken fick se henne omfamna den haitiske diktatorn Baby Doc och hans hustru, miljonärskan Michèle Bennett Pasquet, detta i Amerikas fattigaste land, där folk levde i skräck under Duvalier-regimens fruktade hemliga polis, de ökända Tonton Macoutes.  Moder Teresa hyllade det otäcka paret för deras generösa bidrag till hennes verksamhet och hyllade den vackra häxan Michèle med orden:

Jag har mött många människor; kungar, presidenter och premiärministrar, men jag har aldrig sett fattiga människor vara så förtrogna med sina statsöverhuvuden som de var med henne. Det var en vacker lärdom för mig.

Urghh! Det vände sig i magen på mig. Visste inte den helgonlika Teresa med vilka hon umgåtts och hyllade så innerligt? Sedan fick jag veta att Moder Teresa glatt och tacksamt tagit emot pengar av och hyllat millionärer som Charles Keating och Robert Maxwell.

Som kejsar Vespasianus konstaterade: ”Pengar luktar inte”. Under 1980-talet, då jag på TV sett Moder Teresas besöka Haiti var Charles Keating VD för American Continental Corporation och Lincoln Savings and Loan Association. När Lincoln Savings 1989 gick i konkurs kostade det USA:s federala regeringen över 3 miljarder dollar och cirka 23 000 kunder lämnades med värdelösa obligationer. I början av 1990-talet dömdes Keating i både federala och statliga domstolar för bedrägeri, utpressning och konspiration.

Och Robert Maxwell? En stormrik mediamogul som förskingrade hundratals miljoner pund från sina egna företags pensionsfonder alltmedan han levde i lyx på sitt gods utanför Oxford, om han inte var ute till havs på sin lyxyacht, Lady Ghislaine, uppkallad efter sin sorgligt ryktbara dotter; societetsdam och dömd sex trafficker

Dessvärre är räkenskaperna för Moder Teresas orden otillgängliga. Även om exempelvis indisk lag kräver att välgörenhetsorganisationer offentliggör sina räkenskaper så ignorerar Moder Teresas organisation denna föreskrift.  Det är inte känt om finansministeriet i Delhi, som skulle ansvara för välgörenhetsorganisationernas räkenskaper, har de faktiska siffrorna och vid förfrågan ges svaret att uppgifterna är ”hemligstämplade”. 

Det enda land där finanserna gått att granska har varit Great Britain, där man uppskattat att endast sju procent gått till Madre Teresas verksamhet, uppenbarligen vilar det mesta inom ett oredovisat konto på Vatikanen.

Moder Teresa hade strikta åsikter mot abort som hon ansåg vara ett brott i paritet med nazisterna judeutrotning. Hon pekade på den andliga nyttan av ett liv i fattigdom, en åsikt som tycktes harmonisera med den brist på adekvat sjukvård som gavs de fattiga i hennes ordens vård, trots att organisationen hade stora banktillgångar. Diagnostiseringen var godtycklig, smärtlindring bristfällig och få utbildade läkare var verksamma inom organisationen. Däremot lades stor vikt vid att alla de som togs in för ”vård” borde döpas och alla döende fick systematiskt ett kristet dop oavsett deras religiösa övertygelse. Jag vet inte omförhållandena har förbättrats, men Moder Teresa är definitivt inte mitt helgon .

Jag är heller inte riktigt klar över den i Italien så oerhört populäre Padre Pios helgonskap, annat än att han kunde uppvisa stigmata. Kanske uppkom de genom gudomlig inverkan, men elaka tungor säger att han på egen hand hjälpte den gudomliga försynen. Visst, den förmögenhet som i Pietrelcina samlades in genom alla allmosor ledde till uppförandet av ett av Italiens bästa sjukhus, fast grundfinansieringen kom från Emanuele Brunatto, som skaffat sina miljoner genom svartabörsaffärer i naziockuperade Frankrike och FN:s fond understöd och rehabilitering (UNRRA) som efter Andra världskriget hjälpte flyktingar och fattiga över hela det krigsdrabbade Europa.

Padre Pio var kanske i och för sig OK, hans helgonstatus grundar sig på alla de mirakel som folk säger ägde rum kring honom. Hans predikande var inte speciellt märkvärdigt, men han levde ett enkelt liv och konstaterade att:

Lidande är ett särskilt tecken på Guds kärlek, ty det får dig att likna hans gudomlige son genom den ångest han kände i öknen och på Golgata.

Här i Rom ber man bland annat till Padre Pio för att finna en parkeringsplats och man finner hans bild överallt – i barer, bilverkstäder och speceributiker.

Kända mäns och kvinnors porträtt har blivit som bysantinska ikoner. De sammanfattar i sig en alldeles speciell dimension, fylld av anspelningar, hopp och inspiration. Einstein står för intelligens och allmän genialitet.

Sigmund Freud är också kopplad till genialitet, men om Einstein är urtypen för ett geni så rör sig idéerna kring Freud även om det undermedvetna driftslivet och framför allt – sex.

Chaplins anarkistiske och fattige vagabond har blivit till sinnebilden för film och humor.

Karl Marxs ansikte kopplas samhällskritik och revolution i dess mer intelligenta tappning.

Che Guevara blev även han ett revolutionens helgon, men mer än Marx är han föremål för en ungdomlig kult. Che såg bra ut och utstrålar i sina porträtt en inre glöd. Om Padre Pios bild pryder italienska småföretagares verkstäder och butiker så satt/sitter Che Guevaras ansiktsbild över hela världen uppnålad i radikala ungdomars rum och lägenheter.

Likt målningen av Mao som pryder porten i Beijing finner Cheaffischen sitt ursprung i ett fotografi. Alberto Korda valde ut det bland en mängd fotografier han tagit den femte mars 1960, under en minnesceremoni för offren för La Coubre-explosionen. Korda har sagt att han valde bilden på grund av Guevaras ansiktsuttryck, som enligt honom speglade absolut oförsonlighet, ilska och smärta. La Coubre var ett franskt fartyg lastat med 76 ton belgisk ammunition. Mot alla regler hade det förtöjts vid kajen i Havanna (fartyg med farlig last skall lossas ute till havs) och då det exploderade dödades mellan 75 till 100 personer. Kuba anklagade USA för attentatet.

Stiliga revolutionärer har onekligen en ikonografisk genomslagskraft. Mexikos Emiliano Zapata blev en sådan kraftfull symbol, till och med stiligare än Marlon Brando som spelade honom i Elia Kazans utmärkta film Viva Zapata från 1952. 

Uppseende huvudbonader tycks ofta vara del av minnesvärd ikonografi. Ches basker blev exempelvis under en tid en uppskattad utstyrsel för militanta ungdomar, exempelvis USA:s Svarta pantrar.

Senare ersatte flera radikala ungdomar baskern med Maos mössa.

Numera kan man markera sina åsikter genom att bära en palestinsk kefiah.

Redan sjuttonhundratalets franska revolutionärer särskilde sig från reaktionärerna genom att bära en frygisk, röd “frihetsmössa”.

Talibaner bär gärna en pakolhatt.

Medan radikala feminister kan solidarisera sig med den förföljda ryska feministiska punk-, protest- oh performancegruppen Pussy Riot, genom att bära en stickad pussymössa.

Ett modeinriktat motstånd liknande de stickade mössor med mönster och färger från det brittiska Royal Air Force, RAFs runda logo, som en del holländare bar under naziockupationen.

Det är dock inte alltid som en hatt eller mössa antyder radikalitet. Kemal Atatürk införde exempelvis 1925 sin “hattlag” som stipulerade bärandet av västerländska hattar istället för fezen, som Sultan Mahmud II 1826 infört som obligatorisk huvudbonad för alla osmanska tjänstemän. Atatürk betraktade fezen som ett tecken på Turkiets efterblivenhet.

Ett konservativt hattmode är även Trumps osmakliga huvudbonad.

Eller kanske till och med den mer imaginära Marlboromannens cowboyhatt, som anspelar på ett tufft och hårdhänt uteliv, en tillvaro som kräver en rökande machokille.

Marlboromannen finner kanske sin urbana motsvarighet i filmvärldens skarptungade privatdetektiver som personifierats i Humphrey Bogarts hattförsedde Philip Marlowe.

Någon som rör sig i samtliga miljöer är den atletiske och samtidigt intellektuelle arkeologen Indiana Jones, även han sentimentalt bunden till sin hatt.

Urtypen för en urkonservativt totalitär huvudbonad var den preussiska pickelhuvan som hos Kejsar Willhelm II kompletterades med ett par uppåtsträvande mustascher. 

Mustascher kan för övrigt också vara en ikonografisk markering. Tänk exempelvis på Hitlers mustasch som i kombination med hans frisyr räcker för att anspela på honom.

Även den oförliknelige, skicklige och ironiskt kommersiellt medvetne Salvador Dali använde sin mustasch som ett varumärke.

Den än mer kommersialiserade Andy Warhol, som upphöjde kommersialism, kändisskap och laissez faire till en konstform, visste att i sin ytligt särpräglade konst utnyttja ikongrafiska porträtt, ofta med ett märkligt estetiskt tilltalande resultat. Hos Warhol finner vi exempelvis en i det närmaste otrolig mängd versioner av ikoniska porträtt. Bilder som redan innan Warhol manipulerade dem var tämligen slitna och välkända, inte minst porträtt av Mao, Lenin och Marilyn Monroe.

Som så mänga andra konstnärligt framställda ikoner var Warhols porträtt baserade på fotografier, en konstform som även den ständigt producerar ikoner. Tänk exempelvis på de skickligt iscensatta fotografierna av Marilyn Monroe och Igor Stravinsky.

Eller Winston Churchills segergest som under Andra världskriget skänkte britterna mod och hopp och sedan dess har blivit en internationellt förkommande symbol.

Den flyhänt mångfacetterade Andy Warhol har allt som oftast tillerkänts en ikonisk logo som han inte skapat, men som blivit till en symbol för en frispråkigt, oförskämd ungdomskultur, fylld med förakt gentemot etablissemang och god smak – Rolling Stones utsträckta tunga.

Det var alltså inte Warhol som åstadkom denna ikoniska bild, utan en ung John Pasche som studerade vid Royal College of Art i London. Den ekonomiskt sinnade Mick Jagger hade bett Rolling Stones huvudkontor att kontakta skolan och be dem identifiera en ung talang som skulle kunna komma upp med en anslående symbol för rockgruppen.

Valet föll på Pasche, men hans ursprungliga förslag föll inte Jagger i smaken. Han hade tänkt sig något mer exotiskt och visade Pasche en bild på den hinduiska, skräckinjagande dödsgudinnan Kali.

Kali, den Stora Modern som likt den eviga tiden förgör allt, men likväl består. Hon är den oförsonliga naturen som med sina rovdjur och offer likväl består. Hon retar och hånar oss med sin utsträckta tunga och genomskådar vår sociala fasad, ser de mörka begär vi förnekar och undertrycker. Hon tvingar oss ner i vårt förflutnas skam, så att insikten om våra brister gör så att vi kan födas på nytt.

Pashe fascinerades av gudinnans utsträckta tunga och i ett ögonblick av inspirerad begeistring kom han upp med vad som blev ett popkonstverk – en syntes av verk av betydande popkonstnärer som Warhol, Ruscha, Ramos och Lichtenstein.

Tillbaka till huvudbonadernas ikoniska betydelse. Det är inte enbart som symboliska markeringar för ideologisk övertygelse som en hatt eller mössa kan få en viss betydelse, de kan även associeras med beundrade män och kvinnor. I Indien associerar man exempelvis den unge frihetshjälten Bhagat Singh (1907-1931), som hängdes av engelsmännen, med hans hatt.

John Lennons mössmodell bars av många av hans fans, gärna i kombination med hans runda glasögon.

En annan person som i det närmaste blivit identisk med sin hatt är den nicaraguanske revolutionären Augusto Sandino (1895-1934), som mellan 1927 och 1933 kämpade mot USA:s ockupation av sitt land. Efter att USA dragit sig tillbaka blev han ett år senare avrättad på order av kuppmakaren Anastasio Somoza.

Sandino är en av många ikoniska figurer som blivit till något av en symbol för det land de kämpat för. Sådana landsfäder finns det gott om. Som Garibaldi, Gandhi, Mandela och Atatürk, för att nämna ett fåtal gestalter som numera finns avbildade som statyer och en uppsjö av bilder.

Som landsfäder, fast ondskefulla sådana, kan man kanske även benämna de diktatorer vars porträtt en gång prytt totalitära regimers kontor och fängelser.

Självförhärligade och patetiskt framställda har de blickat ner på offer och undersåtar. Som efterföljare till denna sorts ikoner kan man möjligen uppfatta de porträtt på sittande presidenter som pryder kontor och ambassader

Allt som oftast är dessa potentater ytterst allvarliga. Kanske till och med något hotfulla vakar de över ambassaders och regeringskontors funktionärer och besökare. Numera har de slips och kavaj och även om de skulle vilja det så visar de sig inte längre i sådan ståt som tidigare självhärskare, exempelvis Napoleon Bonaparte.

En man som för övrigt även han var känd för en något udda huvudbonad.

Men det är inte enbart statsmän/kvinnor som blir ikoner. Även artister, främst rockmusiker. Exempelvis så ägnas den numera avlidne Elvis Presley (fast några fans tror att han fortfarande är i livet) en nästan religiös dyrkan.

En annan ikon är den tidigt bortgångne, karismatiskt otyglade Jim Morrison, sångare och textförfattare för rockbandet The Doors, som 27-årig dog i ett badkar i Paris. En död lika legendomspunnen som hans korta levnadshistoria. Den ikoniska bilden av Morrison kallas Det Unga lejonet och togs av fotografen Joel Lee Brodsky, som gjorde flera av omslagen till The Doors skivor.

Morrisons död kom exakt på dagen två år efter Rolling Stones gitarristen Brian Jones död och ungefär nio månader efter Jimi Hendrix och Janis Joplins död. Dessa musiker dog vid 27 års ålder och har därigenom gett upphov till en mängd myter och konspirationsteorier.

Dessa unga musiker blev ikoner på grund av sin karisma och kunskaper, detta till skillnad från andra idoler som skapats av maktpolitiska skäl. Exempelvis den otrevlige ungnazisten och huliganen Horst Wessel. Han utvecklade en vänskap med Joseph Goebbels och efter det att Wessel 23-årig blivit dödad av två medlemmar av det kommunistiska partiet förvandlades han av sin diaboliske vän till ett nazistiskt nationalhelgon. Wessels främsta grund till berömmelse, förutom en viss musikalisk begåvning och för att ha pryglat upp opponenter, var att han författat Horst Wessel sången som vid sidan av Deutschland Deutschland über alles blev Nazitysklands nationalhymn.

I själva verket var melodin stulen från en sång av okänt ursprung, den så kallade Königsbergssången som sjöngs i en av de s.k. frikårer i vilken Wessel varit medlem. Det skrevs böcker, pjäser och gjordes filmer om Horst Wessel, statyer restes och inspirerande bilder spreds.

Andra mer eller mindre politiskt konstruerade ungdomshjältar dök upp i Sovjetunionen och den Kinesiska Folkrepubliken. Ryssarna hade sin Pavlik Morozov och kineserna sin Lei Feng.

Myterna kring dessa till största delen fabricerade hjältar är väl lika bristfälligt sannfärdiga som hjälteglorian kring andra tidigare dyrkade, men sedermera ofta fallna nationalhjältar.

Från skolan minns jag historierna om den svenske nationalgrundaren Gustav Vasa, som då fortfarande dyrkades som landsfader och nationell symbol. Något som bekräftades av Carl Milles mäktiga skulptur från 1925, som i bemålad ek möter besökaren i entrén till Nationalmuseet och under vilken devisen ”Waren Swenske” står inskriven.

Numera har man konstaterat att Gustav Vasa var en hänsynslös realpolitiker, som med brutala metoder röjde motståndare ur vägen och använde hänsynslös propaganda för att befästa sin makt.

Efter att tidigare givit glans åt olika varumärken har i Sverige kungligheternas propagandamöjligheter minskat. Vad som återstår är väl enbart Kung Oscars sardiner som tillverkas i Norge och som bär Kung Oscars namn eftersom han då varumärket introducerades härskade över såväl Norge som Sverige.

Då Norge skilts från Sverige producerade svenskarna istället Kung Gustafs sardiner, med en snyggare paketering.

Att kungligheter inte längre slår så bra som varumärke är kanske en orsak till varför Wasa knäckebröd, som exporteras över hela världen, numera har tagit bort porträttet på den gamle landsfadern och tyrannen och ersatt honom med enbart varumärkstexten, som för många tappat bort sin ursprungliga betydelse som en hyllning till Landsfadern.

Om en bild blir ikonografisk kan det underlätta försäljningen av den produkt som står bakom den. Något som även gäller inom Politiken. Tag exempelvis Barak Obamas valaffisch, kallad den mest effektiva amerikanska politiska affischen sedan Uncle Sam Wants You.  

Obamas valaffisch var så anslående att den fått en stor mängd efterapare och kanske den även i viss mån bidrog till Obamas valseger.

Även den bilden var baserad på ett fotografi och Shepard Fairey som skapade den inte hade bett om lov att använda som förlaga. Det gällde ett fotografi taget av en viss Mannie García, resultatet av Faireys överseende  blev en utdragen rättsprocess som Fairey förlorade.

Han dömdes till två års villkorlig dom och USD 25 000 i böter. Dock var Faireys konstverk ett lyckokast och har nu under flera år utgjort en källa till såväl satir som inspiration.

Vid närmare eftertanke är det möjligt att Fairey även inspireras av olika kommersiella föregångare. Obamas abstraherade ansikte får mig att tänka på Kentucky Fried Chickens logo, med dess stiliserade bild av grundaren Colonel Sanders.

Överste Sanders utseende för tankarna till någon pensionerad sydstatofficer, som dragit sig tillbaka för att ägna sig åt matlagning. I själva verket hade Harland David Sanders inte alls varit militär. Beteckningen ”överste” var i hans fall en äretitel som guvernörer i olika delstater kan ge till medborgare som gjort sig förtjänta av tacksamhet för något de gjort för sin stat.

Sanders hade arbetat vid järnvägen, som försäkringsagent, bensinmacksföreståndare, delägare i ett ångbåtskompani och misslyckats med en advokatverksamhet, tills han slutligen under den Stora depressionen börjat sälja specialpanerade kycklingbitar från ett snabbmatsskjul. Denna blygsamma början utvecklade sig till en förbluffande framgångssaga och Sanders slutade sina dagar som miljonär, alltid klädd som den mysövereste han framställde sig som – iförd en elegant, oklanderligt vit kostym, med svart fluga. Han färgade sitt hår och skägg vita, tills de slutligen verkligen blev det.

Egentligen var Överste Sanders varumärke ingen bluff. Han var i viss bemärkelse en sydstatsöverste som ägnade sig åt matlagning. Annat var det med två andra kända varumärken, som även de anspelade på ett ruralt, hemtrevligt Södern, där svarta slavar levt i fred och välmåga tillsammans med sina herrar, som de serverat utmärkt mat.

Under 1940-talet hade kemisterna Huzenlaub och Heron Rogers upptäckt en metod för att förbehandla ris så att det kokade snabbare, men behöll samtliga näringsämnen. Deras risvariant började 1945, tillsammans med andra produkter, av företaget Converted Rice Inc saluföras under namnet Uncle Ben. De blev nästan omgående en stor succé.

Varumärket framställde en äldre afro-amerikansk herre med samma fluga som Överste Sanders. Någon Uncle Ben existerade dock inte, även om Converted Rice Inc. till en början hävdade att Uncle Ben varit en köksmästare och risproducent vars produkter varit så utmärkta att han blev en av den amerikanska arméns främsta risleverantörer.

Kanske hade Converted Rice Inc. inspirerats av de framgångar Chris Rutt och hans kompanjon Charles Underwood haft med sitt varumärke – Aunt Jemima, som bland annat sålde sirap och mjöl för pannkakssmet. De hade 1888 köpt en liten kvarn i St. Joseph, Missouri, men inte funnit något övertygande varumärke för sina produkter. Framgången kom efter det att Rutt under promenad lagt märke till en tämligen grotesk vaudevilleaffisch som inspirerade honom att använda en leende afro-amerikansk Mamy som logo.

Vaudevilleaffischens groteskeri mildrades, Aunt Jemima blev till en leende och moderlig dam som senare kunde användas som promotion i filmsnuttar och tv-reklam.

Såväl Uncle Ben som Aunt Jamima har under senare tid kommit under hård kritik som varande lyckade försök att saluföra produkter med hjälp av rasmässigt fördomsfulla och uppdiktade idealbilder av ett harmoniskt Södern. Liknande kritik har även drabbat det franska Banania, en populär chokladdryck som främst distribueras inom Frankrike, med ingredienser som choklad, bananmjöl, honung och socker. Banania började saluföras under det Fösta världskriget och dess ägare distribuerade stora mängder Banania till fronten under slogan ”till våra soldater ett rikligt näringsämne, lätt att bevara och lagra ”

Företagets ägare, Pierre Lardet, sökte också efter en säljande, ikonisk framtoning, såväl övertygande som exotisk, detta med tanke på choklad- och bananingredienserna. Han kom fram till att det bästa varumärket vore en tirailleur Senegalese, en medlem av de populära infanteristerna från Franska Västafrika. Banania kom därefter att saluföras tillsammans med bilden en lyckligt leende senegales som under en paus i striderna avnjöt sin Banania.

Bilden ackompanjerades med texten Y'a bon, det är gott, för att anspela på den pidginfranska som afrikanerna ansågs tala. I själva verket var uttrycket påhittat. Efter kriget förenklades framställningen till en närbild av en lyckligt leende senegalesisk soldat, fortfarande med texten Y'a bon.

Filosofen och psykiatrikern Franz Fanon, bördig från Martinique, framställde i sin bok Svart hy, vita masker bananiareklamen som ett exempel på hur kommersialism objektifierar människor. Den leende banianamannens fånigt välvilliga leende infantiliserade honom genom att förvandla afrikanen till ett barn, lik de ungar som var Bananias främsta konsumenter. Likt ett barn även han, oförmögen att kommunicera på korrekt franska, använde sig den uppdiktade senegalesen av det barnsliga och påhittade Y’a bon.

Från min barndom minns jag hur afrikaner ofta användes i reklam fòr bland annat choklad, kaffe och lakrits. I min hemstad fanns en affär som i skyltfönstret hade en stor kaffekvarn och som sålde kaffe och te i lösvikt. Jag tyckte att butiken hade en underbar doft och minns en reklambild gjord av den danske konstnären Aage Sikker Hansen som jag inte alls störs av, utan istället betraktar som ett riktigt konstverk.

Kommersialismens figurer och slogans är ständigt närvarande. En del av dem kan vara groteska och retar mig genom sin fulhet. En sådan ikon är McDonalds Ronald McDonald, ”den hamburgerglada clownen", som 1963 debuterade i amerikanska i tv-reklamfilmer vid en tid då clownen Bozos show var det mest populära barnprogrammet.

För många barn blev den hårdsminkade och överdrivet påträngande Bozo dock en skräckfigur, något som återspeglats i en mängd masker och filmer.

McDonalds tv-clown var inte helt lyckad. Han hade alltför mycket av Bozo över sig, så hamburgerkedjan hyrde in clownen Coco. Egentligen Michael Polakov, en lettiskfödd cirkusclown med anor från en familj med gedigen clownbakgrund. Coco var vad som i clownsammanhang kallas för en ”August” och han omvandlade McDonaldfiguren till en färggladare och mindre sinister figur än Bozo.

Ronald McDonald framstår dock som betydligt falskare och hotfullare än en riktig cirkusclown. Jag anser att clowner som utövare av en vördnadsvärd underhållningstradition hör hemma i cirkusmanegen och ingen annanstans, allra minst bör de missbrukas av kommersiella intressen.

Clowntraditionen förstörs då den kommersialiseras. Något även Tomten erfarit då han misshandlats av affärsintressen, som då Coca Cola Company omvandlade honom med hjälp av Haddon Sundblom, född i Michigan men med svenskspråkiga föräldrar från Åland.

Sundbloms Santa Claus hade främst inspirerats av en dikt av Clement Clarke Moore som skrevs 1823. I Moores dikt kommer Santa Claus flygande med en släde dragen av sina renar – Dasher, Dancer, Prancer, Vixen, Cupid, Comet, Donder och Blitzen. Han dyker ner i skorstenen och lägger sina presenter kring julgranen. 

Han har ett brett ansikte och en liten rund mage

som skakar när han skrattar, likt en skål fylld med gelé.

Knubbig och fyllig, som en riktigt glad gammal älva.

Moores Santa var liten till växten och hade blivit sotig under sin färd genom skorstenen, mer älvlik än Haddon Sundbloms frodige, store och Ho! Ho!-skrockande Santa. En kommersialiserad figur med inslag från flera håll – exempelvis från den svenska Jenny Nyströms vänlige och charmige tomte, kombinerad med den holländske Sankt Nicolaus och den ryske Fader Frost.    

Resultatet blev den odrägligt skrockande tjockis som plågat oss alltsedan han 1931 gjorde sitt inträde hos Coca Cola Company.

I Sverige kommer som bekant Tomten ofta på personligt besök och om han då bär en mask kan han dessvärre förstöra illusionen av att vara en verklig person och även väcka skräck hos de mindre barnen.

Masker framställer ofta ikonografiska figurer, som vissa politiker och monster. De kan ibland vara lika skräckinjagande.

Välkända är även olika karnevalsmasker, som de som i Venedig till och med bars till vardags, så att de som av olika anledningar ville vara anonyma kunde dölja sig bakom dem.  

Genom att de dolde personligheten kunde masker tjäna ljusskygga och kriminella syften. Som i en etsning av Daniel Chodowiecki där maskförsedda herrar antastar en skräckslagen ung flicka.

En scen som får mig att tänka på de perversa lebemännen i Kubricks Eyes Wide Shut.

En del masker har blivit ikoner även de. Exempelvis är masken The Scream, den som säljs mest kring Halloween. Masken finner sitt ursprung i en schlaserfilm av Wes Craven, vars filmer även en skräckgfilmshabitué som jag aldrig varit speciellt attraherad av. Även om jag emellanåt ser sådana filmer är jag är mer fascinerad av krypande, psykolgisk skräck än den alltför effektsökande slasher - och splattertradition som Wes Cravens filmer är en del av. I vanlig ordning handlar The Scream om en maskförsedd massmördare.

Det sägs ofta att masken är inspirerad av Edvard Munchs Skriet, något dess skapare, Loren Gitthens, har förnekat.

Gitthens har antagligen rätt i sitt förnekande, speciellt som han pekat på andra mer uppenbara inspirationskällor, som affischen till Pink Floyds The Wall och en del spöken som förkommer i de tecknade serierna om Scooby-Do, speciellt några som dyker upp i en episod kallad Glassdemonerna.    

Gitthens nämner också en kortfilm som jag minns från min barndom då jag någon gång såg den på TV och sedan dess haft svårt att glömma, precis som en annan skräcksekvens – Walt Disneys första Silly Symphony från 1929.

https://www.youtube.com/watch?v=gm744AGvknU

Den kortfilm som Gitthens hänsvisar till – Dave Fleischers Betty Boop –Snövit från 1933, är bättre än Disneys dansande skelett och räknas nu som en av den tidiga filmanimationens höjdpunkter. Den skapades till största delen inte av bröderna Max och Dave Fleischer (som står som regissör) utan av Daves assistent Roland Crandall.

Vad som gör den kortfilmen speciell, bortsett från dess överraskande, surreralistiska effekter, är Cab Calloways tolkning av St. James Infirmary Blues. Calloways speciella sång- och dansstil utgör underlaget till kortfilmens centrala scen som utspelar sig i en luguber grotta. En filmupplevelse vida överlägsen Wes Cravens The Scream.

https://www.youtube.com/watch?v=cKOSJ5AAwfc

Cab Calloway uppträdde i flera av Fleischers kortfilmer och under en tid på trettiotalet var han stilbildande på flera områden, som orkesterledare och låtskrivare, men också som särpräglad scatsångare, en skicklig och ytterst originell dansare och inte minst ett modelejon, som genom sin extravaganta zoot suit, inspirerade klädstilen och uppträdandet hos en mängd av Harlems radikala ungdomar.

Det är inte enbart Wes Cravens The Scream som inspirerat en populär mask. En annan sådan, som inte bärs till Halloween, utan istället har inspirerat anarkister och andra radikala ungdomar, är Guy Fawkes-masken som härstammar från James McTeigues film V for Vendetta, en dystopisk thriller från 2005, baserad på en grafisk roman från 1989, skriven och tecknad av Alan Moore och David Lloyd.

Romanen och filmen utspelar sig i en nära framtid där en fascistisk, totalitär regim har underkuvat Storbritannien och ägnar sig åt att genom lögnaktig propaganda och mer eller mindre öppen övervakning kontrollera befolkningen, alltmedan oönskade individer fängslas eller avrättas, inklusive invandrare, homosexuella och människor av annan religiös tro än den kristna.

V är en anarkist och maskerad frihetskämpe vars växande skaror ägnar sig åt protester och minutiöst planerad terrorism. De bär masker inspirerade av Guy Fawkes utseende, en katolsk upprorsledare som 1606 hängdes, dränktes och styckades efter ett misslyckat försök att spränga det brittiska parlamentet i luften.   

Ikoniska figurer som kommit att prägla ett allmänt medvetande och som dyker upp i olika sammanhang är utomjordingarna. I sin nuvarande utformning – med små, humanoida kroppar, mjukt slät hy och oproportionerligt stora huvuden, försedda väldiga mandelformade ögon – dök de upp efter det att det amerikanska paret Barney och Betty Hill påstått att de av sådana varelser hade blivit enleverade och förda till ett rymdskepp.

Sin nuvarande, mer definitiva framställning fick dessa utomjordingar efter det att författaren Whitley Strieber i sin bok Communion från 1987 detaljrikt beskrivit sina möten med rymdvarelser. Boken beskrevs som en ”sann historia” och inte som Streibers tidigare verk som en roman. Communion blev en bestseller som gjorde författaren välkänd och förmögen.  

Jag antar att Strieber,, liksom en del andra skrupellösa författare, upptäckt att förmenta faktaböcker om alternativ historia och sensationella upptäckter/upplevelser säljer bättre än andra texter.

Det finns flera exempel, inte minst den av mig tidigare uppskattade Colin Wilson som efter intresseväckande och välskrivna faktaböcker som The Outsider och The Occult hamnade i ett kanske lönande träsk av vilda spekulationer och konspirationsteorier. För att nu inte tala om Graham Hancock som blivit miljonär inom samma genre och förutom författandet av ett flertal böcker gavs möjlighet att skapa spekulativa tv-serier som genom sin amatörmässiga och förmenta ”vetenskaplighet” hos flera av sina beundrare skapat en förvriden och fullkomligt ogrundad syn på vedertagen historia.

Redan innan Strieber blev välkänd genom sin Communion hade jag läst hans flyhänt skrivna roman om varulvar i New York, bättre än sin inte helt oävna filmatisering – Wolfen, som dock överskuggades av de samtida berydligt bättre varulvsfilmerna The Howling och An American Werewolf in London.

Uppdiktade ikoner som utomjordingar har blivit integrerade i en parallell verklighet som många av oss blivit välbekanta med ända sedan vår barndom. Där lever och frodas inte enbart tomtar och troll utan även varelser som Barbie och bröderna Mario.

En exilryss, Mikhail Bogin, som jag en gång träffade i New York, berättade för mig hur mycket han beundrade de cowboys och gangsters som skapats i USA.

De är geniala! USA är mästare på underhållning. De gör utrotandet av indianerna till en spännande historia, medan allvarliga brott blir utmärkta gangsterfilmer. Folk tror att de segrade i Vietnamkriget och att USA vann Andra världskriget. De har inte en aning om att nazismens nederlag började i Stalingrad. Vad har mitt land kunnat göra av allt elände som finns där? Knappast underhållning. Ingen tror på våra myter, inte ens vi själva. Vem är mönsterarbetaren? Stakhanov? Vem kan tro på sådant? Ingen kan tro på någon Udarnik, Superarbetare. Ingen ryss kan inbilla sig att han kommer från världens bästa land. Men det tror amerikanarna. De tror på sin Konstitution, sin Stålman och sin Kalle Anka. Vi ryssar tror inte på någonting. Politrukerna förstörde religionen och monarkin, de lyckades aldrig ersätta dem.

Superhjältar intar en framstående plats inom ikonernas imaginära värld. Arketypen är Stålmannen som erövrat världen innan Marvels mångfacetterade hjältar och hjältinnor dök upp.

Syålmannen skapades 1938 av barndomsvännerna Jerry Siegel and Joe Shuster. De arbetade tätt tillsammans, med Siegel som textförfattare och Shuster som illustratör. De inspirerades av film och serier.

Stålmannens dubbelnatur föddes ur Zorros och den Röda Nejlikans hemlighållande av sin sanna existens. Stålmannen kosmiska ursprung inspirerades av tidens talrika science fiction-magasin. Kostymeringen hämtades från filmhjältarnas slängkappor och ofta åtsmitande mundering. Karaktärer gestaltade av Douglas Fairbanks i roller som Robin Hood, D’Artagnan, eller Den svarte piraten, men inspiration kom även från fribrottares trikåer. Ansiktet hämtades från Johnny Weismüllers Tarzan och märket som Stålmannen bar på sitt bröst hade inspirerades av filmhjältarnas historieinspirerade emblem. Den mer vardagligt menlöse Clark Kent fick låna sin karaktär och utseende från filmkomikern Harold Lloyd.

Shuster var brottnings- och boxningshabitué och italienare hävdar gärna att ursprunget till Stålmannen kom från Primo Carnera, Det vandrade berget, Italiens förste tungviktsmästare, som genom sin imponerande kroppshydda och längd kom att uppträda i en mängd filmer och reklamkampanjer.

Nyligen såg jag i Rom ett porträtt av Carnera gjort av den mångsidige futuristen Giacomo Balla. Det gav genom sin realism och affischartade utförande intrycket av att vara ett tidigt popkonstverk. Balla hade originellt nog täckt sin tavla med ett kycklingnät av metall.

En italiensk grafisk roman av Davide Toffolo berättar om Carneras liv och innehåller en episod i vilken Jerome Siegel ser hur den väldige Carnera stiga in i en bil och blir liksom övriga iakttagare djupt tagen av anblicken av denne jättelike, men likväl vänligt artige man.

Siegel rusar tillbaka till studion han delar med Shuster och snart har de gemensamt kommit upp med den perfekta grundidén för sin skapelse – Stålmannen.

Visserligen läste jag under min barndom med stort intresse seriemagasinen om olika superhjältar, men den värld som grep mig mest var nog Kalle Ankas Ankeborg och då speciellt Carl Banks skildringar kring Kalle Anka, tjattarna, Farbror Joakim, Björnligan, Alexander Lukas, Magica de Hex, Kajsa Anka, Oppfinnar-Jocke, gröngölingskåren och så mycket annat som Banks skapade.

Jag minns fortfarande flera av mina favoritäventyr som utspelades på exotiska platser; jakter efter Ungdomens källa, hur ankorna hamnat i de fyrkantiga äggens land, eller på ett fastfruset vikingaskepp. Där fanns zombier, harpyor och andra fascinerande figurer.

Jag minns hur jag njöt av allt detta och hur matinéernas porträtt av Kalles ansikte varskodde den barnsliga publiken om att nu skulle det komma ett tecknat inslag och ett våldsamt jubel utlöstes.

Den arketypiska disneyvärlden är så uppskattad och hemtam att den kan användas i alla möjliga sammanhang. Till och med för att ge en satirisk dimension åt en tillvaro som är fullkomligt annorlunda Disneys utopiska sfär. Som Charlie Christensens serie om Arne Anka – en misantropisk och i stort set misslyckad kulturabetare, som bosatt i Stockholms innerstad ägnar det mesta av sin tid åt att supa tillsammans med polarna Krille Krokodil, Sigge Pigg och Micke Misär. Ständigt upptagen av en i stort sett frustrerad jakt på kvinnosällskap och framgång luftar den sarkastiska ankan sina cyniska betraktelser rörande världens eländiga tillstånd, samtidens och tillvarons utsiktslösa elände.

Arnes yttre likhet med Kalle Anka ledde till stämningshot från Disneykoncernen och Christensen utsatte därför sin seriefigur för en fejkad bilolycka med följande plastkirurgi och lät Arne ändra sitt namn till Arne X. Då Disneykoncernen övergav stämningsärendet lät Christensen Arne skaffa sig en lösnäbb och därmed återfå sitt ursprungliga utseende och förbittrade jag.

Nåväl, det är nu hög tid att avbryta denna alltför omfattande djupdykning bland allsköns ikoner. Det finns mycket mer att skriva och upptäcka kring detta fenomen, men jag måste sätta ett stopp någonstans. Eftersom jag den mesta tiden under skrivandets gång använt fler bilder än textkällor så bifogar jag denna gång inte någon källförteckning, fast jag har givetvis använt flera av de böcker jag har omkring mig och mycket står också att finna på nätet.

Many years ago, my oldest sister gave me a lithograph. At the time, she was a flight attendant and had bought it from some bouquiniste in Paris. Certainly, it was not an original, but I have never cared about that, the main thing is the subject – in this case, the lithograph was by Honoré Daumier (1808–1879) and I had it above my bed for several years. It depicted a thin, almost transparent little girl in front of a group of lawyers/judges.

Why had she ended up there? Had she committed a misdeed? Been the victim of crime, or witnessed one? One of the lawyers/judges turns to the viewer. Has anyone said something that caught his attention? Has anyone entered the room and interrupted the proceedings? Accordingly, the viewer becomes part of the drama. I fantasized and dreamed about that lithograph. It was unique; vivid, strange. A fragment from a long-forgotten time.

Daumier? Who was that? He made more than 500 oil paintings, 1,000 watercolors, 1,000 woodcuts and more than 4,000 lithographs, all of them of highest quality and quite unforgettable. One of my brothers-in-law gave me a book with Daumier's lithographs and I never tire of looking at them.

A gold mine of thought-provoking satire, where the independent anarchist Daumier, in a radiant mood, scourges and laughs at the monarchy, the aristocracy, the clergy, the politicians, the judiciary, the lawyers, the police, the detectives, the rich, the military, the bourgeoisie, all his countrymen and human nature in general.

To my surprise, Paul and Linda McCartney made a short film in 1993 called Daumier’s Law. Linda was a professional photographer who had been interested in art since childhood and was particularly fascinated by Daumier. Her mother was a fashion designer and her father a lawyer specializing in legislation related to the art- and entertainment industry. among his clients he had famous artists such as Willem de Kooning and Mark Rothko.

Linda’s interest in Daumier inspired McCartney to compose minimalist music to Daumier's images; simple, modernist pieces, based on themes from Daumier’s art – markets, courts, Don Quixote.

McCartney contacted the artist Geoff Dunbar, who in 1984, together with the McCartney couple had created made an animated short film – Rupert and the Frog Song, which told a story about how the bear Rupert one evening had ended up in a mysterious underground place where frogs every hundred years performed a ritual show, while singing a charming song by McCartney – We All Stand Together, arranged by the “fifth Beatles”, the producer George Martin.

The music video was broadcast time and again on MTV. We were by then living in the Dominican Republic, where the music video channel was broadcast several years before it appeared in Europe. My then two-year-old daughter was very fascinated by McCartney’s frog song, cartoons tend to delight kids, in particular if they are well made. The Rupert film had the aspect of a vintage Disney.

https://www.youtube.com/watch?v=6PMiP90ntZ8

A friend of mine once stated that it was John Lennon who provided the Beatles’ repertoire with its specific flavour, its salt and depth, while Paul McCartney stood for a “superficial folksiness”. He considered Paul’s tunes  to be easy-going “pub songs” and that that was all he had produced since the Beatles broke up, apart from some efforts to produce some unsuccessful attempts at highbrow orchestral pieces. Perhaps my friend was right to some extent. In any case, the film Rupert and the Frog Song was deeply rooted in English folksy, children's tradition.

Rupert is an English children's cartoon character created by a certain Herbert Tourtel and illustrated by his wife, Mary. In 1920, Rupert appeared in the Daily Express, where it still lives on.

Rupert is a very English phenomenon. The little, lovable bear who lives with his pipe-smoking, gardening father and housewife mother in a cozy cottage located in a bucolic Nutwood. Each story begins in that cottage from which Rupert usually sets out on a small errand for his mother, or to visit a friend, the story then develops into an adventure in an exotic place, such as King Frost’s castle, the Kingdom of the Birds, in the underworld or at the bottom of the sea.

The stories about Rupert have become an integral part of English children’s culture and have given rise to countless children’s books, films, TV series and dolls. McCartney and Dunbar’s short film is a loving tribute to this cozy, safe and at the same time exciting world. And ... the frog song is for certain an excellent "pub song".

https://www.youtube.com/watch?v=WfEyEp62-l4

Well, it was natural that Paul McCartney turned to the congenial Geoff Dunbar and asked him to make a short film based on Daumier’s world, based on McCartney’s minimalist music and his and Linda's script. The result is fascinating, especially for someone familiar with Daumier’s art. Almost every sequence alludes to one of Daumier’s many works of art and the animation is skillfully done. The film can actually be considered as an excellent introduction to Daumier’s production.

https://www.youtube.com/watch?v=V-WlJ3ZXZc4

In these times of Trumpism silencing all valid criticism of his regime, which back by Mammon’s minions is back suffocating free speech, my admiration for the shrewd and fearless Daumier has increased even more.

In a previous blog post I gave an example of how even the insignificant me had been silenced by Trump’s stupid censorship, which like a nauseating lump of dough has settled above U.S.’s free speech and in a scandalous fashion has tried to silence comedians like Jimmy Kimmel and Stephen Colbert.

I look with appreciation at a lithograph by Daumier in which the Free Press has dealt a fatal blow to backward monarchy and is preparing to battle representatives of the bourgeoisie and capitalism.

When Daumier made this lithograph, he had already fallen out with the Trumpists of his time. In 1831, in the satirical magazine La Caricature, Daumier had depicted King Louis Philippe I as the giant Gargantua, into whose mouth an increasingly impoverished French population is forced to deliver load after load of its hard-earned income.

The following year, Daumier was put on trial and accused of “inciting hatred and contempt for the government, and insulting the king.” He was sentenced to six months in prison and a fine of 500 francs. However, Daumier’s fame had already become so great that loud protests were raised against the verdict. The great writer Balzac exclaimed, quite rightly: “This guy has Michelangelo in his blood!” The verdict was postponed, but Daumier did not remain silent.

Later that year, Daumier published a picture he called The Court of King Pétaud in which he caricatured the submissive cabinet of King Louis Philippe I. You do not see the king himself, but a submissive queue of his sycophantic ministers humiliating themselves before him.

This time, Daumier was arrested in his parents’ apartment and placed in the Sainte-Pélagie prison, where he served six months. In prison, Daumier continued to produce his anti-government drawings, which were smuggled out, according to him, to ”further irritate the government.”

The expression King Pétaud's court probably originated from a time when Paris beggar community appointed a leader whose title was Roi Pétaud, from the Latin peto, I pray. This potentate ruled from the Cour des miracles, the Court of Miracles, which referred to a slum area where unemployed migrants from the countryside lived. It was a refuge for poor people who had settled there to hide ways from authorities, who did not dare to enter the mob-ruled quarters. The place was called the Court of Miracles because the lame could walk there and the blind regained their sight, an allusion to the fact that many of those who begged in the streets of Paris did so under a pretence of suffering from various ailments, which they in fact were faked in order to arouse empathy.

In Victor Hugo's 1831 novel The Hunchback of Notre Dame, the poet Gringoire thoughtlessly wanders into the Court of Miracles where he encounters Clopin, whom he had previously thought was an ordinary beggar, but now turns out to be King of the Truands, the criminals and outcasts of Paris. Clopin sentences Gringoire to death for “unlawful trespassing,’ but at the last second, Gringoire is saved by the beautiful Esmeralda who agrees to marry him. Clopin appears in Disney's version of The Hunchback of Notre Dame.

Daumier's reference to Hugo’s contemporary novel and its beggar king could hardly have escaped the Parisian reading public. Louis-Philippe I had initially been relatively popular. Since he owed his throne to a popular revolution, he was called the Citizen King, and his supporters further praised him as King of the Barricades underline the popular sympathies he enjoyed and the king’s outward appearance of modesty. In fact, Louis Philippe’s regime found its support among the wealthy bourgeoisie. His reign was actually dominated by a close-knit group of wealthy industrialists and bankers.

Under the leadership of the Citizen King, the conditions of the working class deteriorated, whole the income gaps widened considerably. Already at the beginning of Louis Philippe's reign, several Parisian intellectuals had noticed that the Government was in fact a plutocracy ruled by the country's wealthiest capitalists, entirely in accordance with their self-centred interests, and beneath the populist surface, class oppression increased, while denunciation spread and opposition was silenced.

Of course, there were no annoying TV comedians at that time, but the satirical press, with newspapers like La Caricature and Charivari, Hullabaloo, relentlessly scourged King Louis-Philippe and as is the case now with Trump nowadays, ridiculed the king’s statements and appearance. The King’s tail of minions and flatterers did everything in their power to silence all criticism

Famously, the caricaturist Charles Philipon was accused of having mocked the king when La Caricature had portrayed Louis Philippe as a bricklayer in the process of covering up the slogans and leading names of the so-called June Revolution, which actually had brought him to power.

In an ironic defence, Philipon wondered how the Court could be sure that it was really Louis Philippe the First that he had depicted as a bricklayer, after all, the king could be likened to anything, for example to a pear.To clarify this claim, Philipon demonstrated a drawing he had made in which Louis-Philippe was gradually transforming into a pear.

Philipon was in 1831 sentenced to six months in prison in Sainte-Pelagie, where Daumier was already confined, and on top of that, Philipon was sentenced to 2,000 francs in fines and another seven months for additional offenses. However, the famous pear drawing was in 1834  reprinted in Le Charivari and soon spread beyond the borders of France.

The result was new fines for Le Charivari, which several times before had been charged with slander and sedition. To raise money to cover the fines,Le Charivari once again printed the pear image, this time as a separate broadsheet sold for two sous. It was now apparently Daumier who had made a new version of Philipon's original drawing

Daumier’s struggle against censorship and other oppression was not only expressed a satirical manner. He could also create serious illustrations that expressed his dissatisfaction with the regime’s poorly concealed terror. For example, when protests broke out in 1834 and Louis-Philippe’s militia opened fire on a residential building, assumed to be occupied by rebels, a number of completely innocent families were massacred instead.

A dead father is depicted lying dead in his bloodied nightgown and fallen across his child that has been crushed by his weight. The picture clearly indicated how unprotected innocent had been killed in cold blood. Daumier's good friend Charles Baudelaire praised the mundaneness of the image, which despite its cruel reality, or perhaps because of it, had become a monumental act of accusation worthy of a Shakespearean drama: “Here only silence and death are reigning."

Daumier saw the greatness of simplicity. By depicting the everyday life of the French people, he elevated it to great art. Here, no classical education was required, no imitation of the academies’ high-ranking artistic ideals. Artists had to walk down into the alleys, down to the people.

The peasants of Jean-François Millet

against the ancient Romans of Jacques-Louis David.

Daumier came from a poor family. His father, Jean-Baptiste, was a glazier who framed pictures, sold graphic prints, and wrote poetry. Some of his plays were staged by traveling theatre companies and modest success made him to move to Paris in 1814, followed by his wife and six-year-old Honoré. The financial success was minimal. One of Jean-Baptiste's poetry collections found a publisher, but only a few copies were sold. An amateur theatre group staged one of his plays, but there was hardly any audience. The picture framing business was a failure and the family lived in poverty. Honoré’s indebted father went bankrupt and at the age of twelve Honoré was forced to work as an errand boy for a huissier de justice, a profession unique to the French legal system.

A huissier de justice is a minor official within in the judiciary who forwards summons, enforces and collects court and legal claims, including bankruptcy, property claims, seizures and evictions. An activity that probably made the young Honoré both fascinated by, and disgusted with, representatives of the French legal system. In any case, he devoted a large part of his art to portraying lawyers in full operation. They might force tears to appear while defending of their clients,

indulge in numbing rhetoric, marked by dramatic acting,

Lose themselves in pious speeches devoted to exonerating a client, as here where a lawyer refers to the crucified Jesus to arouse sympathy for a woman who has broken down behind his back.

Lawyers and judges are intriguing in courtrooms and corridors.

As masters of life and death, courtiers are with solemn steps advancing through the palaces of justice.

But their eloquence doesn’t always succeed in persuading their colleagues.

And the clients they manage to acquit are not always God’s best children.

Daumier knew from own experience that controllers of legal and political power were not to be trusted and he attacked them mercilessly, letting their exteriors reflect their interiors. He filled the image of a legislative assembly with a menagerie of unpleasant characters.

Daumier’s artistic skills were not limited to painting and printmaking, he was also a master sculptor, as in his statuette of Ratapoil, the Rat Skin, one of Louis-Napoleon’s bat-armed provocateurs, whose job it was to incite crowds, often through violence and bribery. A swaying, strutting figure with a goatee and a rumpled hat.

For his own amusement, Daumier made in clay, which he fired and glazed, a number of portraits of parliament members of– here we see an aristocrat, a banker and a bourgeois with an angered, bright red face.

It was different when Daumier portrayed working people. Like the washerwomen who toiled along the banks of the Seine.

Workers and poor people.

Refugees:

Daumier took offense at warmongers, as here in the image of a satisfied inventor of the needle rifle, a weapon equipped with a needle-like firing pin that revolutionized the contemporary arms industry.

His vision of skeletons and corpses advancing towards a War Council caused the censors to ban its publication.

With his proletarian roots, Daumier was well aware of class differences and found various ways to depict them, as in his image of a first-class train compartment:

its second-class equivalent,

and a third-class compartment:

What I find most remarkable about Daumier is his artistic mastery, which seems to have sprung from a vein of unknown origin and becoming paired with a razor-sharp ability to observe. Without a complete education, Daumier seems to have been endowed with an instinctive feeling for the possibilities and dynamics of oil painting, sculpture and graphic art.

Boldly and uninhibitedly, he threw himself into all varieties of art and did so with a bravura and self-satisfaction that often seem to have been blind and deaf to the tastes and demands of the market. His oil paintings, for example, were virtually unknown to his contemporaries.

If Daumier ever made an excursion into the generally profitable field of religious art, it was in the form of intensely personal interpretations, emerging from an empathetic, highly personal perspective, as in his Ecce Homo, depicting how Pilate presents Jesus before the people. A rendition that could not possibly interest any wealthy religious potentate.

If Daumier was inspired by his visits to the Louvre, it was mostly evident through his sumptuous depictions of bacchanals, based on predecessors like Jordaens or Rubens.

Otherwise, Daumier amused himself by parodying classical mythology, often seriously worshipped by academic painters. Like when Pygmalion has created his Galatea and she after coming to life helps herself from the  snuffbox of her sculptor.

Or a rather skinny and intimidating Narcissus is falling in love with his reflection.

Daumier’s father dealt, as most frame makers still do, in graphic prints and other inexpensive art.

Among those who visited his office were certainly the occasional artist and bookseller.

It was probably his father's connections that eventually led Daumier to an employment at Delaunay’s, a well-established bookstore located among the arcades of Palais-Royal, constituting a hub of Parisian art life, where the young  Daumier could meet influential writers and artists, who stimulated his great interest in art. He drew daily and visited the nearby Louvre.

A good friend of his father, Alexandre Lenoir, founder of the Musée des Monuments Français, discovered Daumier's talents, took him to art exhibitions and ensured that he entered the Académie Suisse, where Daumier got the opportunity to draw from live models and was able to demonstrate the artistic skills he already possessed.

Soon Daumier was working with the newspaper printing houses and had perfected his demand of lithography, while his satirical talent and keen powers of observation became greatly appreciated. Although he never became wealthy through his art, Daumier was able to support himself and his wife, a seamstress named Marie-Alexandrine Dassy, ​​with whom he begot son who died while still an infant. Daumier remained faithful to his wife throughout his life.

Marie-Alexandrine did not at all understand her husband's art and did noy keep any of his art work. After Daumier's death in 1879, his widow sold his entire production for a total of 1,500 francs. Among the buyers were several of Daumier's artist friends.

Daumier was a socialite, but did not leave behind many easily identifiable portraits. However, among his many pictures we find many depictions of  friends looking at a works of art together.

playing chess,

or taking a walk through a nightly Paris.

He also often depicted artists in the process of painting, but these are obviously neither self-portraits, nor pictures of any identifiable artist friends.

Daumier was a distinctly urban man and made very few landscape paintings.

and it is rare for any peasants to appear in his paintings.

Much of Daumier’s output concerns Parisian theatrical life. He devoted his art to what happened on stage, often in such a way that the viewer gets the feeling that the artworks capture the mysteriously unnatural lighting of the theatres. As here in a production of Molière’s Le Malade imaginaire, The Imaginary Invalid.

In a series of paintings, Daumier depicted a scene from Molière’s Les Fourberies de Scapin, Scapin’s Deceptions, a Comedia dell’arte-inspired play with a multitude of complications, most of which originate from the manipulations of the cunning valet Scapin. In the scene depicted by Daumier, Scapin is hatching plans together with another valet, here called Cispin, but generally named Silvestre.

Daumier’s image is endowed with a demonic aura that has fascinated me since I first saw it. Scapin is observing something with a calculating gaze and a Mephistophelian smile, while he is listening to something Cispin whispers in his ear – is it common slander, or a diabolical plan?

The image has a suggestive power reminding me of another whisper depicted in a painting by the Italian Francisco Hayez, painted 25 years earlier and placed in Venice. It is called Vengeance is Planned and it also provides a somewhat lugubrious impression.

Daumier dedicated at least two more oil paintings to Scapin and Cispin, also dramatically imaginative.

Daumier was not content to simply follow the events on stage. True to his habits, he observed and interpreted his surroundings as well. With his sharp gaze, he noticed how a bored musician yawned in the orchestra pit during a long-winded opera performance.

He turned his gaze towards the upper galleries, where poorer spectators had their seats and saw how they intensely following the dramas unfolding on stage.

Or the commotion that could erupt when emotions overflowed and disagreements turned into fistfights.

He could also move around among the wealthier spectators further below and observe how they spent breaks between acts.

Daumier is an expressionist of a rarely seen kind, though he also has a lot in common with the Impressionists. Like the picture depicting another groups attentive spectators.

This painting makes me think of artists like Degas and Manet and perhaps even more of the contemporary German Adolph Menzel.

The fact that Daumier did not devote himself so much to classical literature, but was more of a habitué of the theatre, opera, circus and market jesters, did not mean that he lacked literary interests and next to the great illustrator Gustave Doré he became the one who, in my opinion, was best able to empathize with Don Quixote. Consider, for example, how the befuddled knight charges to attack one of his many chimeras, while his faithful friend and confidant Sancho Panza in despair raises his hands to the sky.

The same Sancho who, with respect and affection, follows his incomprehensibly idealistic master through one adventure after another. The great Don Quixote, always as sitting erect and proud on his frail Rosinante and equipped with his pitiful armour.

Sancho is sleeping soundly while Don Quixote sits awake and gazes into a fantasy world into which Sancho cannot keep him company.

Among Daumier's many illustrations for Cervantes’ Don Quixote, we can also find his preparatory and sometimes unfinished illustrations. With distinctive lines, Daumier firmly evokes the confrontation of the two Spaniards with a dead mule. The perspective is original and perfect, as is the discreet colouring.

Or take the quickly sketched image of Don Quixote riding down a slope, this is exactly what it looks like when a horse with a rider moves downhill. The diagonal balance is outstanding with Quixote's sharp profile and the angle of the lance creating a perfect triangle.

Daumier's linework is not always as distinct like that. He might also create figures through a jumble of lines. Consider this sketch of a pair of wrestlers, it certainly has a dynamic, an almost musical rhythm.

I have often found this rhythm within in Daumier’s art, here he actually depicts a musical moment, filled with his uncanny dynamism:

Movement and dynamics fascinated Daumier, as in this oil sketch where he depicted a man pulling himself down a rope.

All the time this sharp gaze, this empathy. Another dynamic sketch also depicts two men wrestling, but here is a furious rage that was missing in the previous fight.

The oil painting that resulted from that sketch has retained, perhaps even amplified, the blind fury. The combatants are locked in a life-and-death struggle, while a third person in the background appears to be stealing a donkey from one of them.

The wrestlers in the first sketch are professional fighters, and the painting they are based on I saw several years ago at Ordrupgaard in Charlottenlund outside Copenhagen, an art museum founded by the insurance firm owner, art collector, and millionaire Wilhelm Hansen. I visit this museum again  after the world-famous Zaha Hadid in 2005 designed a light and airy exhibition space.

It is always a special feeling to end up in front of an original work of art and perhaps because I had that lithograph I mentioned above by my bed, I was particularly fascinated by Daumier's strongman waiting behind a curtain for his entrance in the circus ring. He looks towards the powerful wrestlers who are engaged in their fight. The lone pugilist does not convey strength and power, but rather vulnerability and loneliness, like Pierrot in Watteau’s famous eighteenth-century painting.

Market people, artists and jesters were Daumier’s soul mates, not lawyers, politicians and military men. He discovered the artistry in unassuming musicians, actors and chess players. Daumier’s market announcers are professional actors just like his cheating lawyers, but their artistry is art for art’s sake, not an act before an unsuspecting audience, or a humiliating, servile submission before some corrupt ruler.

Sometimes Daumier’s actors wear a mask, but it doesn’t hide any cheating and corruption. His circus folks exaggerate and try to attract their audience, but they don't hurt anyone. They lie, but the lie is part of the act, the make-believe, the entertainment, the audience is well aware of the lie, its part of the amusement.

People shout, sing, play and scream, but in all the commotion there is an authenticity that reveals what it's all about – simple joy and entertainment.

Daumier's art is also genuine. Not only in its fearlessness, its direct expression, its straightforward political stance, its depiction of life as it is, but also in its technique. He paints in a way that makes his viewers understand that what we see is art, "a part of a landscape seen through a temperament", not a photographic account where the brushstrokes have been hidden. At times, Daumier is so straightforward that his thick brushstrokes might bring to mind an abstract painting.

But the jumble of white lines, grey background and skin tones becomes a rhythmic whole that depicts how a Pierrot tunes his mandolin.

Does Daumier have no predecessors? He is certainly unique; lithography was a relatively new technology so he was in many ways a pioneer. When it came to his paintings and sketches, we find examples of contemporary predecessors, such as the slightly younger Millet and the slightly older Delacroix, who sometimes come close to Daumier.

When it comes to older masters, he may have been influenced by Rembrandt’s brown, black and golden chiaroscuro.

Daimier reminds me of the Genovese painter Alessandro Magnasco (1667–1795) both when it comes to the palette as the dynamic brushstrokes.

Daumier’s Don Quixote Reading, seem to evidence associations to Magnasco.

Perhaps he had seen the Magnasco paintings in the Louvre, for example the one depicting a gypsy wedding.

Nevertheless, to me Daumier is and remains unique, not least because for the many years I had his lithograph above my bed and often looked at the pale, helpless, and obviously poor girl in front of her judges. One of whom kept looking straight at me. Under the picture Daumier had written Huis clos – Behind closed doors.   

Mandel, Gabriele (1971) L’Opera pittorica completa di Daumier. Milano: Rizzoli editore. Ramus, Charles F. (1978) Daumier: 120 Great Litographs. Garden City, New York: Dover Art Books

Honoré Daumiers uppriktiga och oklanderliga konst

För många år sedan fick jag en litografi av min äldsta syster. På den tiden var hon flygvärdinna och hade köpt den hos någon bouquiniste i Paris. Säkerligen inte en originalitografi, men sådant har jag aldrig brytt mig om, huvudsaken är motivet – i det här fallet var litografin av Honoré Daumier (1808–1879) och jag hade den under flera år ovanför min säng. Den föreställde en mager, nästan genomskinlig liten flicka framför ett gäng advokater/domare.

Varför hade hon hamnat där? Hade hon gjort sig skyldig till något brott? Varit utsatt för, eller bevittnat ett sådant? En av advokaterna/domarna vänder sig mot betraktaren. Är det någon som yttrat något? Har någon kommit in i rummet och avbrutit processen? Betraktaren blir en del av bildens drama. Jag fantiserade och drömde om den där litografin. Den var annorlunda; levande, märklig. Ett utsnitt från en längesedan förgäten tid.

Daumier? Han gjorde fler än 500 oljemålningar, 1 000 akvareller, 1 000 träsnitt och fler än 4 000 litografier, alla av högsta kvalitet, mycket oförglömligt. En av mina svågrar gav mig en bok med Daumiers litografier och jag tröttnar aldrig på att titta i den.

En satirens guldgruva där den oberoende anarkisten Daumier på ett strålande humör gisslar, förtalar och skrattar åt monarkin, aristokratin, prästerskapet, politikerna, rättsväsendet, advokaterna, polisen, detektiverna, de rika, militären, borgarklassen, alla sina landsmän och den mänskliga naturen i allmänhet.

Till min förvåning gjorde Paul och Linda McCartney 1993 en kortfilm kallad Daumiers lag. Linda var en professionell fotograf som sedan barndomen varit konstintresserad och speciellt fascinerad av Daumier. Hennes mor var modedesigner och fadern en advokat specialiserad på lagstiftning rörande underhållsindustrin. Han räknade bland sina klienter berömda konstnärer som Willem de Kooning och Mark Rothko.

Lindas daumierintresse inspirerade McCartney att till bilder av Daumier komponera minimalistisk musik; enkla, modernistiska stycken, baserade på teman från Daumiers konst – marknader, domstolar, Don Quijote.

McCartney kontaktade konstnären Geoff Dunbar, som 1984 tillsammans med paret McCartney gjort den tecknade kortfilmen Rupert and the Frog Song, Rupert och grodsången, som handlade om hur björnen Rupert en natt hamnat på en mystisk underjordisk plats där grodor vart hundrade år utförde en rituell show och då sjöng en charmerande sång av McCartney – We All Stand Together, Vi står alla tillsammans, arrangerad av den ”femte Beatles”, producenten George Martin.

Musikvideon sändes gång på gång på MTV. Vi bodde då i Dominikanska Republiken där musikvideokanalen sändes flera år innan den dök upp i Europa. Min då två-åriga äldsta dotter var fascinerad av McCartneys grodsång.

https://www.youtube.com/watch?v=6PMiP90ntZ8

En god vän sa mig en gång att han ansåg att det var John Lennon som gav saltet och djupet till Beatles repertoar, alltmedan Paul McCartney stod för det ”ytligt folkliga”. Han menade att vad McCartney åstadkom var trallvänliga ”pubsånger” och att det är var vad han gjort sedan Beatles bröt upp. Kanske hade han i viss mån rätt. Under alla förhållanden var filmen Rupert and the Frog Song djupt rotad i engelsk folklig, barntradition.

Rupert, i Sverige kallad Olle Brum, är en engelsk barnseriefigur skapad av en viss Herbert Tourtel och illustrerad av hans hustru, Mary. Rupert dök 1920 upp i tidningen Daily Express där den lever vidare.

Rupert är ett mycket engelskt fenomen. Den lille, älsklige björnen bor tillsammans med sin piprökande, trädgårdsodlande far och husliga mor i en hemtrevlig stuga belägen i det bukoliska Nutwarje berättelse tar sin början i den där stugan från vilken Rupert vanligtvis ger sig ut på ett litet ärende för sin mor, eller för att besöka en vän, något som sedan utvecklas till ett äventyr på en exotisk plats, som Kung Frosts slott, Fåglarnas rike, i underjorden eller på havets botten.

Historierna om Rupert har blivit en integrerad del i engelsk barnkultur och har gett upphov till ett otal barnböcker, filmer, TV-serier och dockor. McCartneys och Dunbars kortfilm är en förälskad hyllning till denna mysiga, trygga och samtidigt spännande värld. Och … grodsången är förvisso en alldeles utmärkt ”pubsång”.

https://www.youtube.com/watch?v=WfEyEp62-l4

Nåväl, det var alltså naturligt att Paul McCartney vände sig till den kongeniale Geoff Dunbar och bad honom att på grundval av sin minimalistiska musik och sitt och Lindas manus göra en kortfilm baserad på Daumiers bildvärld. Resultatet är fascinerande, speciellt för någon som är förtrogen med Daumiers konst. Så gott som varje sekvens anspelar på ett av Daumiers många konstverk och animationen är skickligt utförd. Filmen kan faktiskt betraktas som en utmärkt introduktion till Daumiers produktion.

https://www.youtube.com/watch?v=V-WlJ3ZXZc4

I dessa tider av trumpismens tystande av all vederhäftig kritik, som med Mammon i ryggen kväver det fria ordet, har min beundran för den genomskicklige och orädde Daumier ökat än mer.

Jag gav i en tidigare blogginlägg ett exempel på hur jag tystats genom , dumdryga censur som likt en kväljande degklump lägrat sig över USA:s fria ord och på ett skandalöst sätt försökt tysta komiker om Jimmy Kimmel och Stephen Colbert.

Jag betraktar med uppskattning en litografi av Daumier där den Fria Pressen utdelat ett dråpslag mot den bakåtsträvande monarkin och gör sig beredd att möta bourgeoisiens och penningmaktens representanter.

Då Daumier gjorde den litografin hade han redan råkat i klammeri med sin tids trumpister. År 1831 hade Daumier i skämttidningen La Caricature framställt kungen Ludvig Philipp I som jätten Gargantua, i vars gap den allt fattigare befolkningen tvingas leverera lass efter lass med sina surt förvärvade inkomster.

Året därefter ställdes Daumier inför rätta och anklagades för att ha ”uppviglat hat och förakt mot regeringen, samt förolämpat konungen.” Han dömdes till sex månaders fängelse och böter på 500 franc. Men, Daumiers berömmelse hade redan blivit så pass stor att ljudliga protester restes mot domen. Den store författaren Balzac utropade, med all rätt: ”Den här killen har ju Michelangelo i blodet!” Domen sköts upp, men Daumier tystnade inte.

Senare samma år publicerade Daumier en bild han kallade Kung Pétauds hov i vilken han karikerade hur Konung Ludvig Philipp I den Förstes underdåniga kabinett. Man ser inte kungen själv men en nidbild av hur hans lismande ministär förödmjukar sig inför honom.

Denna gång arresterades Daumier i sina föräldrars lägenhet och placerades i Sainte-Pélagies fängelse, där han avtjänade sex månader. I fängelset fortsatte Daumier att producera sina regeringsfientliga teckningar som smugglades ut för att enligt honom ”ytterligare irritera regeringen”.

Uttrycket Kung Pétauds hov härstammade antagligen från en tid då Paris tiggarkommunitet utsåg en ledare som fick namnet Roi Pétaud, från latinets peto, jag ber. Denne potentat regerade från Cour des miracles,  Mirakelgården, som syftade på ett slumområde där arbetslösa migranter från landsbygden bodde. En tillflyktsort för de stackare som kommit dit för att gömma sig från myndigheterna. Platsen kallades Mirakelgården eftersom de lama där kunde gå och de blinda fick synen tillbaka, en anspelning på att flera av de som tiggde på Paris gator gjorde det i sken av att de led av olika lyten, som de i själva verket fejkade för att väcka empati.

I Victor Hugos Ringaren i Notre Dame från 1831 irrar poeten Gringoire in på Mirakelgården där han stöter på Clopin, som han tidigare trott vara en vanlig tiggare, men som visade sig vara kungen av Truands, Paris brottslingar och utstötta. Clopin dömer Gringoire till döden för ”olaga intrång”, men i sista sekund räddas Gringoire av den vackra Esmeralda genom att gå med på att gifta sig med honom. Clopin dyker upp i Disneys version av Ringaren i Notre Dame.

Daumiers hänvisning till Hugos aktuella tiggarkung kunde knappast ha gått den läsande parispubliken förbi. Louis-Philippe I hade till en början varit relativt populär. Eftersom han hade sin tron ​​att tacka en folklig revolution kallades han för ”Medborgarkungen”, och hans anhängare hyllade honom ytterligare som ”barrikadernas konung” för att därigenom understryka de folkliga sympatierna och kungens yttre sken av anspråkslöshet. I själva verket fann Louis-Philippes regim sitt stöd främst från den rika borgarklassen; industrialister och bankirer. Ludvig Philipps regeringstid dominerades av rika industrialister och bankirer.

Under medborgakungens ledning försämrades arbetarklassens villkor och inkomstklyftorna ökade avsevärt. Redan vid början av Ludvig Philipps regering hade flera av Paris intellektuella uppmärksammat att regeringen i själva verket var en plutokrati styrd av landets välbeställda kapitalister, helt i enlighet med deras självcentrerade intressen och under den populistiska ytan ökade klassförtrycket, medan angiveriet spred sig och oppositionen tystades.

Givetvis fanns det på den tiden inga irriterande TV-komiker, men skämtpressen, med tidningar som La Caricature och Charivari, Rabalder, gisslade oförtrutet kung Louis-Philippe och hans svans av smickrare gjorde allt i sin makt för att tysta kritiken, som liksom fallet nu är med Trump, förlöjligade kungens uttalanden och utseende.

Berömt blev hur karikatyrtecknaren Charles Philipon anklagades för att ha förlöjligat kungen då han i tidningen La Caricature framställt Louis-Philippe som en murare i färd med att skyla över den så kallade junirevolutionens slagord och ledande namn.

I ett ironiskt försvar undrade Philipon hur Rätten kunde vara så säker på att det var Louis-Philippe han framställt som murare, trots allt kunde man ju kunna likna konungen med vad som helst, exempelvis med ett päron och för att förtydliga sitt påstående visade Philipon en teckning han gjort på vilken Louis-Philippe successivt förvandlats till ett päron.

Philipon dömdes 1831 till sex månaders fängelse i Sainte-Pelagie, där Daumier redan satt inspärrad, och ovanpå det dömdes Philipon till 2 000 francs i böter och ytterligare sju månader för andra förseelser. Den famösa päronteckningen trycktes dock 1834 i Le Charivari och spreds snabbt även utanför Frankrikes gränser.

Följden blev nya böter för Le Charivari, som flera gånger tidigare åtalats för regeringsförtal och uppvigling. För att samla in pengar så att böterna kunde täckas tryckte Le Charivari päronbilden separat och sålde den för två sous. Denna gång var det uppenbarligen Daumier som gjort en ny version av Philipons ursprungliga teckning.

Kampen mot censur och annat förtryck tog sig hos Daumier inte enbart satiriska uttryck, han kunde också göra illustrationer som med djupt allvar uttryckte hans missnöje med regimens dåligt förtäckta terror. Som då protester blossat upp 1834 och Louis-Philippes milis öppnat eld mot ett bostadshus som antogs vara ockuperat av rebeller, istället för regimmotståndare massakrerades ett antal fullkomligt oskyldiga familjer.

Den döde familjefadern, som liggande död med nerblodad nattskjorta har fallit över och krossat sitt barn, visar hur oskyddade och oskyldiga de dödade varit. Daumiers gode vän Charles Baudelaire prisade bildens vardaglighet, som trots sin alldaglighet, eller kanske tack vare den, blivit till en monumental anklagelseakt: “Här råder enbart tystnad och död”.

Daumier såg enkelhetens storhet. Genom att skildra det franska folkets vardag lyfte han upp den till stor konst. Här krävdes ingen klassisk bildning, inte något efterapande av akademiernas högt ställda konstideal. Konsten skulle ner i gränderna, ner till folket.

Jean-François Millets bönder

mot Jacques-Louis Davids antika romare.

Daumier kom från en fattig familj. Fadern, Jean-Baptiste, var glasmästare som främst ägnade sig åt att rama in tavlor, sälja grafiska tryck och skriva poesi. En del av hans dramatik sattes upp av kringresande teatersällskap och blygsamma framgångar fick honom att 1814 flytta till Paris, följd av hustrun och den sexårige Honoré. Den ekonomiska framgången blev minimal. En av Jean-Baptiste diktsamlingar fann en förläggare, men få exemplar såldes. En amatörteatergrupp satte upp en av hans pjäser, men publiken uteblev. Tavelinramningen gick skralt och familjen levde i fattigdom. Den skuldsatte fadern bröt ihop och vid tolv års ålder tvingades Honoré arbeta som springpojke åt en huissier de justice. En verksamhet unik för franskt rättsväsen.

En huissier de justice är en lägre tjänsteman inom juristkåren som delger stämningar, verkställer och indriver domstols- och rättsliga fordringar, inklusive konkurs, egendomsanspråk, beslag och vräkningar. En verksamhet som antagligen fick den unge Honoré att såväl fascineras av, som avsky företrädare för franskt rättsväsen. Under alla förhållande ägnade han en stor del av sin konst åt att framställa advokater i full verksamhet. De kan framtvinga tårar i försvaret av sina klienter,

hänge sig år bedövande retorik, präglad av dramatisk skådespelarkonst,

förlora sig i retoriskt gudfruktiga utspel ägnade åt att rentvå en klient, som här där en advokat hänvisar till den korsfäste Jesus för att väcka medlidande med en kvinna som brutit samman bakom hans rygg.

Advokater och domare intrigerar i rättssalar och korridorer.

Som herrar över liv och död skrider rättstjänarna fram genom justitiepalatsen.

Men det är inte alltid som deras vältalighet lyckas övertala kollegerna.

Och de klienter som de lyckas frikänna är inte alltid Guds bästa barn.

Daumier visste av egen erfarenhet att maktens representanter inte var att lita på och han angrep dem skoningslöst medan han lät deras yttre spegla deras inre. Bilden av en lagstiftande församling fyller han med ett menagerie av otrevliga typer.

Daumiers konstskicklighet begränsade sig inte till måleri och grafik, han var också en mästerlig skulptör, som i hans statyett av Ratapoil, Råttskinnet, en av Louis-Napoleons påkbeväpnade provokatörer, vars jobb bestod i att hetsa upp folkmassor, ofta genom våld och mutor. En svajande, struttande figur med pipskägg och tillbucklad hatt.

För sitt eget nöjes skuld förfärdigade Daumier i lera, som han brände och glaserade, en mängd nidbilder av parlamentsledamöter – här en aristokrat, en bankir och en ilsken borgare med högrött nylle.

Annat var det då han framställde det arbetande folket. Som tvätterskorna som slet vid Seinens strand.

Arbetare och fattiga människor.

Människor på flykt.

Daumier ondgjorde sig över krigshetsare som i bilden av en nöjd uppfinnare av nålgeväret, ett vapen som försett med ett nålliknande avfyrningsstift revolutionerat samtidens vapenindustri.

Hans vision av skelett och kadaver på marsch mot krigsrådets kontor, fick censuren att förbjuda dess publicering.

.

Med sina proletära rötter var Daumier väl medveten om sitt samhälles klasskillnader och fann olika sätt att skildra det på, som i sin bild av en förstaklasstågkupé,

dess andraklass motsvarighet

och en tredjeklasskupé:

Vad jag finner märkligast med Daumier är hans konstnärliga mästerskap som tycks ha sprungit fram ur en inte källåder, parad med en knivskarp iakttagelseförmåga. Förutan en komplett skolning tycks Daumier ha förlänats med en instinktiv känsla för oljemåleriets, skulpturens och den grafiska konstens möjligheter och dynamik.

Djärvt och ohämmat kastade han sig in i konstens alla varianter och gjorde det med en bravur och självtillfredsställelse som oftast tycks var varit blind och döv för marknadens tycke och krav. Hans oljemåleri var exempelvis så gott som okänt av hans samtid.

Om Daumier någon gång gjorde en utflykt in på den religiösa konstens område skedde det i form av intensiva personliga tolkningar, helt utifrån ett empatiskt perspektiv, som i hans Ecce Homo som framställer hur Pilatus förevisar Jesus inför folket.

Om han låtit sig inspireras av sina besök på Louvren rörde det sig mest om mustiga backanaler, typ Jordaens eller Rubens.

Annars ägnade sig Daumier sig åt att roa sig åt klassisk mytologi. Som när Pygmalion skapat sin Galatea och hon efter det att ha vaknat till liv tar sig en pris ur sin mästares snusdosa.

Eller en tämligen spinkig och anskrämlig Narcissos som förälskat sig i sin spegelbild.

Daumiers far handlade, som de flesta ramtillverkare fortfarande gör, med grafiska tryck och annan billig konst.

Bland de som besökte hans förrättning fanns säkerligen en och annan konstnär och bokhandlare.

Det var säkert faderns kontakter som gjorde att Daumier så småningom fick anställning hos Delaunay's, en väletablerad bokhandel beläget bland Palais-Royal och ett nav i det parisiska konstlivet, där han kunde träffa inflytelserika författare och konstnärer som stimulerade hans stora konstintresse. Dagligen tecknade han och besökte det närbelägna Louvren.  

En god vän till fadern,  Alexandre Lenoir, grundare av Musée des Monuments Français upptäckte Daumiers talanger, tog med honom till konstutställningar och såg till att han kom in på Académie Suisse där Daumier fick möjlighet att teckna efter levande modell och omgående kunde visa upp den konstskicklighet han redan behärskade.

 Snart var Daumier verksam inom tidningarnas tryckerier och hade fulländat litografins möjligheter, samtidigt som hans satiriska talang och skarpa iakttagelseförmåga rönte stor uppskattning. Även om han aldrig blev förmögen på sin konst kunde Dauimier hjälpligt försörja sig själv och hustrun, en sömmerska vid namn Marie- Alexandrine Dassy, med vilken han fått en son som dock dog ett år efter giftermålet. Han blev hustrun trogen hela sitt liv.

Marie- Alexandrine förstod sig inte alls sig på makens konst och efter Daumiers död 1879 sålde änkan hela kvarlåtenskapen för sammanlagt 1 500 francs. Bland köparna fanns flera av Daumiers konstnärsvänner. Daumier var en sällskapsmänniska men efterlämnade inte många lättidentifierade porträtt, däremot många bilder med vänner som tillsammans betraktar olika konstverk

spelar schack

eller promenerar genom ett nattligt Paris.

Han framställde även ofta konstnärer i färd med att måla, men det rör sig uppenbarligen varken om självporträtt eller bilder av några konstnärsvänner.

Daumier var en utpräglad storstadsmänniska och gjorde mycket få landskapsmålningar.

Det finns inte mycket lantliv hos Daumier och det är sällan några bönder dyker upp i hans konst.

Mycket av Daumiers produktion rör Paris teaterliv. Han ägnade sin konst år vad som skedde på scenen, ofta på ett sådant sätt att betraktaren får en känsla av att konstverken fångat teatrarnas mystiskt onaturliga ljussättning. Som här i en uppsättning av Molières Den inbillade sjuke.

I en serie målningar framställde Daumier en scen från Molières Les Fourberies de Scapin, Scapins bedrägerier, ett Comedia dell’arte inspirerat lustspel med en mängd förvecklingar av vilka flera finner sitt upphov i den finurlige betjänten Scapins manipulationer. I den scen som Daumier framställt smider Scapin planer tillsammans med en annan betjänt, som här kallas Cispin, men i allmänhet brukar heta Silvestre.

Daumiers bild är förlänad med en demonisk utstrålning som fascinerat mig sedan jag första gången såg den. Scapin betraktar något med en beräknande blick och ett mefistofeliskt leende medan han lyssnar till något Cispin viskar i hans öra – förtal eller en diabolisk plan?

Bilden har en suggestiv kraft som påminner mig om en annan viskning framställd på en målning av italienaren Fransisco Hayez. I detta fall rör det sig om en tavla målad 25 år tidigare med motiv från Venedig, den heter En hämnd planeras och ger även den ett något kusligt intryck.

Daumier ägnade minst ytterligare två oljemålningar åt Scapin och Cispin. Även de dramatiskt fantasieggande.

Daumier nöjde sig inte enbart åt att följa scenens händelseförlopp. Sin vana trogen betraktade han och tolkade han sin omgivning. Med sin skarpa blick varseblev han hur en uttråkad musiker under en långrandig operaförställning gäspar i orkesterdiket.

Han vände blicken mot de övre gallerierna där fattigare åskådare hade sina platser och såg hur de intensivt följde med i de dramer som utspelade sig nere på scenen.

Eller det tumult som kunde utbryta då känslor svallade över och meningsmotsättningar omsattes i handgemäng.

Han kunde också röra sig nere bland de förmögnare åskådarna på parkett och betrakta hur de tillbringade pauserna mellan olika akter.

Daumier är en expressionist av sällan skådat slag, men han har också en hel del gemensamt med impressionisterna. Som nedanstående bild av andra uppmärksamma teaterbesökare.

Denna målning får mig att tänka på konstnärer som Degas och Manet och kanske än mer på den samtide tysken Adolph Menzel.

Att Daumier inte ägnade sig så mycket åt klassisk litteratur utan mest var en teaterns, operans, cirkusens och marknadsgycklarna habitué betydde inte att han saknade litterära intressen och bredvid den store illustratören Gustave Doré blev han den som enligt min mening bäst kunnat leva sig in i Don Quijote. Betrakta exempelvis hur den galne riddaren av den sorliga skepnaden rider till attack mot ett av sina många hjärnspöken, alltmedan hans trogne vän och förtrogne Sancho Panza i uppgiven förtvivlan höjer händerna mot skyn.

Samme Sancho som i respekt och tillgivenhet följer sin obegripligt idealistiske riddare genom det ena äventyret efter det andra. Den store Don Quijote ständigt lika stolt på sin skröpliga Rosinante och i sin erbarmliga rustning.

Sancho slumrar gott medan Don Quijote sitter vaken och blickar in i en fansativärld in i vilken Sancho inte kan göra honom sällskap.

I Daumiers många illustrationer till Don Quijote kan vi också finna bland hans förberedande och ibland inte slutförda. Med distinkta streck kan Daumier med fast hand frammana de två spanjorernas konfrontation med en död mulåsna. Perspektivet är originellt och perfekt och så är även den diskreta färgsättningen.

Eller ta den snabbt nerkastade skissen av hur Dom Quijote rider nerför en sluttning, just så ser det ut då en häst med en ryttare rör sig neråt.

Den diagonala balansen är enastående med Quijotes skarpa profil och lansens vinkel, som skapar en perfekt triangel. Daumiers linjeföring är inte alltid distinkt, han gillar också att genom ett virrvarr av streck skapa sina figurer. 

Betrakta skissen av ett par brottare, visst har den en dynamik, en nästan musikalisk rytm. 

Något jag ofta även funnit i Daumiers målningar, som här där han faktiskt framställer ett musikaliskt ögonblick:

Rörelse och dynamik fascinerade honom, som i denna oljeskiss där Daumier framställde en man som halar sig ner längs ett rep.

Hela tiden denna skarpa blick, denna inlevelseförmåga. En annan dynamisk skiss framställer även den två brottande män, men här finns ett ursinnigt raseri som saknades i den förgående kampen.

Oljemålningen som den skissen resulterade i har behållit, kanske till och med förstärkt, det blinda raseriet. Kontrahenterna år koppade i en kamp på liv och död, medan en tredje person i bakgrunden tycks stjäla en åsna från någon av dem.

Brottarna i den första skissen är professionella kämpar och den målning som de utgör grunden för såg jag för flera år sedan på Ordrupgaard i Charlottenlund utanför Köpenhamn, ett konstmuseum grundat av försökringsbolagsägaren, konstsamlaren och miljonären Wilhelm Hansen. Jag måste åka dit igen efter det att den världsberömda Zaha Hadid 2005 designat en ljus och luftig utställningslokal.

Det är alltid en speciell känsla att se ett konstverk i original och kanske för att jag hade hans litograf över min säng blev jag speciellt fascinerad av Daumiers kraftkarl som bakom ett förhänge väntar på sin cirkusentré. Han blickar mot de kraftiga brottarna som på arenan är inbegripna i sin kamp. Den ensamme artisten förmedlar inte styrka och kraft, utan snarare utsatthet och ensamhet, liksom Pierrot på Watteaus berömda sjuttonhundrartalsmålning.

Marknadsfolk, atister och gycklare är Dumiers själsfränder, inte advokater, politiker och miltärer. Han såg konstfärdigheten hos anpråkslösa musiker, skådespelare och schackspelare. Daumiers marknadsutropare är professionella aktörer precis som hans falskspelande advokater, men deras artisteri är konst för konstens skull inte något skojeri inför en aningslös publik, eller en förnedrande, lismande undergivenhet inför någon korrupt makthavare.

Ibland bär de en mask, men den döljer inte falskspel och korruption. De överdriver och försöker locka sin publik, men det skadar ingen. De ljuger, men lögnen är en del av underhållningen, folk vet att det är en lögn.

Man larmar, sjunger, spelar och skriker, men i allt tumult finns en äkthet som avslöjar vad det hela rör sig om – enkel glädje och underhållning.

Även Daumiers konst är äkta vara. Inte enbart då det gäller det orädda, direkta uttrycket, det rättframma politiska ställningstagandet, skildringen av livet som det är, utan även tekniken i sig. Han målar på ett sätt som gör att betraktaren förstår att det är konst hen ser, ”en del av ett landskap sett genom ett temperament”, inte en fotografisk redovisning där penselstråken har dolts. Emellanåt är Daumier så rättfram att de tjocka penseldragen kan föra tanken till en abstrakt målning.  

Men virrvarret av vita streck, grå bakgrund och hudvalörer blir till en rytmisk helhet som framställer hur en Pierrot stämmer sin mandolin.

Har Daumier inga föregångare? Han är visserligen unik, litografin var en relativt ny teknik så där var han i mångt och mycket en pionjär. Då det gällde hans måleri och skisser så finner vi exempel vi samtida föregångsmän, som den något yngre Millet och den något äldre Delacroix som ibland kommer Daumier nära.

Då det gäller äldre mästare kanske han tog intryck av Rembrandts bruna, svarta och gyllengula klärobskyr.

Mig påminner Daumier mig om Alessandro Magnasco (1667–1795) såväl då det gäller färgval som dynamisk penselföring.

Daumiers läsande Don Quijote får mig exempevis att associera till Magnasco.

Kanske hade han sett de Magnascotavlor som finns på Louvren, exempelvis en som förställer ett zigenarbröllop.

För mig är och förblir dock Daumier unik, inte minst genom att jag under så många år hade hans litografi över min säng och ofta betraktade den bleka, hjälplösa och uppenbarligen fattiga flickan framför sina domare, varav av en av dem tittade rakt på mig. Huis clos, stod det under bilden – Bakom stängda dörrar.

Mandel, Gabriele (1971) L’Opera pittorica completa di Daumier. Milano: Rizzoli editore. Ramus, Charles F. (1978) Daumier: 120 Great Litographs .Garden City, New York: Dover Art Books

I have now reread Fyodor Dostoevsky's The Brothers Karamazov. Reread? Why? Isn't that a waste of time? The novel contains more than 800 densely written pages! Well, why not? It has been more than 50 years since I read it and I was wondering if it would still fascinate me as much now as it did then. Who was that boy who read it so many years ago? I must have been more or less sixteen years old. Could I, like this considerably older reader, really have understood and realized the subtle nuances of this strange masterpiece? Probably not. However, that young man must have read it in his own manner and been enthralled in a completely different way than the old man who has read it now.

You have to take into account that I when I read it so long ago it was in Ellen Rydelius’ aged, though somewhat updated, Swedish translation and not in the admirable version published by Staffan Dahl in 1986. I am not familiar with any English translations.

I remember quite well how I was introduced to Dostoevsky. Like so many of us, I was found myself in the the so-called “devouring age” and in quick succession I read book after book. I don’t understand how I managed to read so much, on top of school and the games my friends and I played in the yards around the apartment building we lived in.

It was an unsorted reading. I read all the Deerfoot books I could find, James Fenimore Cooper, Jules Verne, and Karl May. I reread some books several times, such as Rider Haggard’s King Solomon’s Mines and Montezuma’s Daughter, Stevenson’s Treasure Island, and Maryatt’s The Privateersman, as well as Nordhoff and Hall’s Mutiny on the Bounty. At the same time, I was a constant reader of various comic magazines such as Donald Duck & Co. and The Phantom.

I was certainly embarrassingly precocious. Now I have a hard time understanding how I could absorb so much reading and find it strange that I even found pleasure in reading the Bible; perhaps it was my grandfather’s influence that made me read it, without finding it neither incomprehensible, nor boring. It is possible that this was the reason to why  my father one day, when I was sick in bed with a fever, decided that it was time for me to read “adult literature”. I still remember which three books he gave me – The Old Man and the Sea, Land of Wooden Gods by the Swedish author Jan Fridegård and ... Crime and Punishment. I have also reread the latter and each time I was engrossed in Raskolnikov’s feverish madness

.     

A few years later I read The Idiot, even if I still remember several scenes from that novel, I was not as taken by it as I had by Crime and Punishment. The Brothers Karamazov was different, an intricate  labyrinthine world in which I got lost for a couple of months. I found several sections long-winded, but the descriptions of the characters stuck in my mind, just as Raskolnikov had done earlier. However, I found Alexei/Aljosja somewhat silly in his too perfect pious appearance.

Now when I have reread the masterpiece, as said before, I cannot really remember how I perceived it as a young man, now – exactly 53 years later – reading it carefully I did, just as in those days, its scenes in front of me as if I was watching a film. It was precisely this strange visual palpability that took hold of me once again, but this same time I was surprised by how much dialogue there is in it. I found how all the characters spoke in different ways. How each of the brothers as well as their father, were characterized by their use of language. How differently the ladies – Grushenka, Katérina and Chochlakova expressed themselves. I found that these women, to a greater extent than the men, seemed to be even  more theatrical than the men.

Every character in the novel displayed a multidimensionality portrayed in a subtle and masterful manner. Even the foolish philanderer and despotic Fjordor Pavlovlitch, this wretched and later murdered father, exhibited mitigating traits that occasionally, despite his obvious wretchedness, could arouse a certain sympathy

.  

Likewise, Smerdyakov, this Dickensian character – a caricatured, strange, sly and generally despised figure, with vaguely sadistic tendencies – he too became understandable and could thus appear to the reader as more intelligent than he was to the other characters in the novel, and so, like many of them, he emerged as a rather tragic person.

No one, not even the supporting characters – petty officials, innkeepers, retired soldiers, farmers, doctors, children, etc. – who populate this teeming novel appear as superficially portrayed staffage. The Brothers Karamazov was Dostoevsky's last novel, and in it he put all the keen observation he had cultivated throughout his life. A thorough knowledge of humanity that he had established when, during his four years as a convict in Siberia, he had studied his fellow prisoners and listened to their stories. A hellish time depicted in House of the Dead.

Dostojevsky’s role playing, his ability to empathize with his characters, might be compared to any character actor, such as the greatest masters of Stanislavsky’s system, or Strasberg's method acting. Epileptic seizures and drunkenness contributed to his ability to transform personal experience into great art. Not to mention the life-changing and terrifying experience before and during his mock execution, which took place after he had been sentenced to death for his involvement with the radical discussion club the Petrashevsky Circle.

Hemingway, who devoured Russian literature but was probably a greater admirer of Tolstoy than of Dostoevsky, claimed that it was the Russian writer’s difficult time as a Siberian prisoner that turned him into a truly great writer: “Writers are hardened by injustice, like a sword is forged.” A view that Hemingway shared with Nietzsche, who in a letter wrote to his friend Peter Gast that after reading a French translation of Notes from Underground, he had been seized by a

sudden awareness that one has met with a brother. . . . four years in Siberia, chained, among hardened criminals. This period was decisive. He discovered the power of his psychological intuition; what's more, his heart sweetened and deepened in the process. His book of recollections from these years, La maison des morts, is one of the most “human” books ever written. [...] I first read [...] two short novels [“The Landlady” and Notes from Underground]: the first a sort of strange music, the second a true stroke of psychological genius—a frightening and ferocious mockery of the Delphic “know thyself,” but tossed off with such an effortless audacity and joy in his superior powers that I was thoroughly drunk with delight

I believe it was the mock execution that most strongly marked Dostoevsky’s life and writing. It was then that he realized that his entire existence was threatened and that it soon would end. The idea of ​​the meaning of life and the existence of God appeared in a sharp, frightening light. At the last second, however, he was freed from death and taken to a Siberian hell. It was there, while he was forced to live close to other unfortunate people, that Dostoevsky came to realize what I have found in so many of his books – that it is our current, earthly existence that is the real Hell. Or perhaps rather a Purgatory where, in the shadow of Death, we are forced to choose between total meaninglessness and salvation through an unwavering faith in the teachings of Jesus and a certainty of God's divine grace

In The Brothers Karamazov, the reader is inexorably drawn into Dimitri's nightmarish wanderings on the night of the murder and the subsequent orgy of drunken revelry. We are forced to take part in Dimitri's confused state of anxiety, just as in Crime and Punishment as we were following Raskolnikov on his incongruous wanderings through the streets of St. Petersburg. For me, reading this became a kind of intoxication, as if instead of reading a novel I were downing glass after glass of wine.

What struck me during my re-reading of The Brothers Karamazov was the narrator's voice; intrusive and omniscient, while he emphasizes that he is part of the small town he is describing. Yet he remains in the background the whole time.

In Dostoevsky's company, the reader enters a world that appears to be both foreign and domestic, the latter through his deep-drilling visits into the characters’ minds. Dostoevsky manages to see the world through the eyes of his characters, without losing control of his story, its flow. Side stories intervene and make the reader wonder about their justification, but it soon becomes clear that they illuminate the main events and deepen them – like the life story of Father Zosima, or the tragedy of little Ilya.

This is an author who has mastered his difficult craft and does not lose control of his story’s multifaceted unpredictability. Well, maybe when at the end he on page after page allows the prosecutor to carefully explain what the reader is already familiar with, it was only here that I for a moment lost patience and slipped out of Dostoevsky's secure grip.

Otherwise, the trial scenes provide an excellent conclusion to an intricate murder story, with crucial details and unexpected twists, a courtroom drama worthy of a Perry Mason episode and certainly experienced by Dostoevsky during his own trial visits and diligent newspaper reading.

 The novel provides a depiction of Dostoevsky's own spiritual struggle. I assume that several readers have been blinded by the angelically meek Alyosha, although Dostoevsky made him his hero, he occasionally exhibits human weaknesses. However, this does not prevent him from occasionally, at least to a reader like me, appear as being too good to be true. If one considers Alyosha as Dostoevsky’s alter ego, in whom he seeks to present the Russian Orthodox faith as a victory over doubt and nation-destroying nihilism, I believe that the reader loses much of the strength of this astonishing novel.

Several readers have found Dostoevsky’s characters to be puppet-like, something I cannot agree with. Perhaps they can sometimes appear to be somewhat too grotesque, like several of Dickens’ odd personalities, Dostoevsky's characters can hardly be described as “puppets”, passionate and odd - yes, but if had they been as one-dimensional as some critics have claimed, they would not have remained in the memory to such a degree as they do.

Dostoevsky has also been accused of having a clumsy, unpolished and clumsy style. I don't know any Russian, though I cannot agree with such an opinion, at least if I judge from Staffan Dahl’s Swedish translation, through which I believe to hear how different Dostoevsky’s characters express themselves, how their voices and language are constantly changing.

It has also been said that Dostoevsky's conservatism, his pan-Slavic orthodox thinking and generally intolerant attitude towards people from other nations, comes forth in his novels. I did not find much of that in The Brothers Karamazov, there is a negative description of a couple of unpleasant Poles and a nasty depiction of a Jewish ritual murder, but I did not get the impression that Dostoevsky made such a big deal out of it and the ritual murder was not presented as something the narrator believes in, rather it was based on an inappropriate newspaper article. As for the religious sentiment, it is of course there. However, it does not dominate, does not stifle the appearance of neither the plot nor the novel’s characters. Dostoevsky’s religious beliefs do not appear to be pamphleteering or bigoted. There is a lot of soul-ache and searching to meaning; human feelings tarnished by acting, contempt and hatred, but also sincere love and compassion.

A reader might just as well as making Alyosha into his/her hero, identify with the passionate Dimitri in his life-affirming enthusiasm and violent loves. While he immerses himself in paralyzing mental anguish, violent self-reproach and startling naivety, Dimitri remains a person who is appreciated and loved by many. Of course, Dostoevsky’s novel, with its varied gallery of characters, its passionate love story, murder and detective work, its comprehensive depiction of society and sometimes heart-wrenching sentimentality, not to mention its lively dialogue, has attracted a number of film adaptations. Speaking of the intense Dimitri, I come to think of Richard Brooks’ interpretation of The Brothers Karamazov from 1958. It is quite good, with Yul Brynner as Dimitri. A central figure by whose side the brothers Ivan and Alexei fade away. Yul Brynner offers one of his best performances, despite his somewhat exotically wild woodenness, enlivened by his darkly arousing glances. Brynner’s Dimitri has nevertheless remained on my retina and in my mind and has thus become an image of how I imagine Dimitri.

Of course, it will not be feasible to perfectly adapt a work as stylistically, multifaceted and psychologically nuanced as The Brothers Karamazov, but several of the cinematic attempts that have been made to do so have not been so bad at all, probably due to the novel's rich dialogue and first-class visuality. For example, I was quite impressed by the two Russian adaptations I have seen. Lavrov, Pyrev and Ulyanov’s more than three-hour version from 1969 is quite good and its characters interpret my perception of the book's personalities in a commendable manner . For example, the three brothers:

And not the least Smerdjakov.

A 12-episode Russian TV series followed the story in great detail. It is beautiful to watch, filmed as it is in a typical Russian monumental style, though in my opinion it is, when it comes to the character development it is considerably weaker than the 1969 movie.

Speaking of film, I remember when I was lucky enough to study film under Sverker Hällen at the University of Lund. His teaching gave me a deeper appreciation of the craft of filmmaking. Sverker knew Russian and was a great connoisseur of Russian culture. At one point he had printed out The Brothers Karamazov's depiction of Dimitri’s feverish activities in his father’s garden at the night of the murder. Sverker asked us to make a movie synopsis to depict the sequence of events in great detail, indicating lighting, camera angles, editing and rhythm. The variations became varied and the whole thing was a very instructive exercise.

The Brothers Karamazov became Fyodor Dostoyevsky's last novel. It was based on notes he had been scribbling down for a long time, starting in 1869. Ten years later he began to outline the murder story, but it was not until the end of 1878 that he became seriously concentrated on the writing of the novel, probably in partly to alleviate himself from the deep depression that had hit him when his three-year-old son Alyosha died in May of that year, apparently as a result of the epilepsy he had inherited from his father. The year before, Dostoevsky had been diagnosed with pulmonary emphysema and his epileptic seizures had become increasingly frequent. His writing of The Brothers Karamazov turned into a long and difficult process, sometimes he wrote large passages himself, sometimes he dictated to his wife Anna, who also corrected, rewrote and edited large sections. Surviving manuscripts testify to how Dostoevsky struggled to structure his material.

The Brothers Karamazov was serialized in the journal The Russian Herald. After the journal had announced it would publish a new major novel by Dostoevsky, anticipation of the reading audience was great, especially after a first instalment had been published in January 1879. However, the delays between each  published episode increased over time, and so did the anticipation. In December 1879, Dostoevsky found himself compelled to ask the journal’s publisher, Michael Katkov, to publish the following notice.

This letter is a matter of my conscience. Let any accusations regarding the unfinished novel, if there are any, fall on me alone and not touch the editorial board of ”The Russian Herald,” which, if any accuser could reproach them in this case, it would only be for their extraordinary delicacy towards me as a writer and their constant patient indulgence towards my weakened health.

The last instalment of The Brothers Karamazov was published in November 1880, Dostoevsky died less than four months later.

Dostoevsky's grief over his deceased son came to characterize a large part of The Brothers Karamazov. To alleviate his grief, he had sought refuge in the Optina Monastery, famous as the centre for the Russian Orthodox faith in staretsy. Father Zosima, who is an important figure at the beginning of novel, was considered to be a starets, and the reader understands that it was a controversial concept that was far from being embraced by all Russian Orthodox believers. A starets is an elder who in some monasteries is revered as a spiritual advisor and teacher. Several of these staretsy were in Dostoevsky’s time considered to be faith healers and believed to have received their charisma and wisdom from God, a gift for their sacrificial lives and strict asceticism. Dostoevsky placed his young hero Alyosha in a monastery, as a close disciple of an elderly starets and gave him the same name as his deceased son, endowing him with such qualities that he admired and wished for himself.

During the course of the novel, Dostoevsky lets the pious Alyosha leave the monastery at the request of the dying elder Zosima, but Alyosha remains the saintly figure he was at the beginning – an admired, even beloved, confidant for the various characters.

After his experiences in the Optina Monastery and deeply moved by the death of his son, Dostoevsky wanted to change the entire structure of the novel so that it primarily reflected children's lives, their innocence and exposure to evil, accordingly he began to sketch a story that that placed children at its centre, though he changed his plans. Nevertheless, there is a great deal of naivety preserved in Alyosha's character and Dostoevsky makes him an admired friend and mentor for a group of children gathered around a previously bullied, but sensitive and lovable little boy. As we shall see, Dostoevsky also puts the suffering of children at the centre of his doubts about God’s omnipotence and mercifulness.

The final scenes in The Brothers Karamazov, when the boys gather around the dying, unusually kind-hearted Ilya, reminds me of Mark Donskoy’s film Maxin Gorky’s Childhood from 1938. I remember how moved I was when I saw it on TV sometime in my childhood. What stayed with me was the paralyzed little boy Alexei, who in a good-natured and positive manner befriends the twelve-year-old Maxim. Alexei collects insects in small boxes and pretends them to be different people around him. Like Dostoevsky’s terminally ill Ilya, little Alexei has gathered a group of helpful boys around him. He dreams of getting out into the “open fields” and in the end the movie, the little gang of compassionate boys pull the overjoyed Alexi, sitting in a carriage, out into the flowering expanses, where they all say goodbye to Maxim, who on his own is setting out into the world.

It has been a long time since I read Gorky’s My Childhood. I remember it as a rather sad read, but I don't recall any paralyzed boy and don’t think the book ended like in the film. Perhaps the touching story was an addition by Mark Donskoy, possibly inspired by The Brothers Karamazov in which Alyosha gives a beautiful speech to the nice little boys after Ilya's death,  explaining that they when they all go out into the world and face their different fates, they will never forget the close-knit community they created around the sick Ilya and how it welded them together. Kindness is more beautiful and stronger than cruelty and evil. A lesson that Alyosha knows will follow the boys throughout their lives. I feel like I now have to read Gorky's My Childhood once again find out if the touching story about Alexei is really there.

I am far from the only one who has been captivated by Dostoevsky’s writing. Several writers have had transformative experiences through their encounter with the Russian titan. Some of them seem to have engaged in close combat with him. For example, Hemingway who often imagined his writing to be some kind of literary boxing match with prestigious and admired writers. He could for example write about Tolstoy.

I wouldn’t fight Dr. Tolstoi in a 20-round bout because I know he would knock  my  ears  off.  The  Dr.  had  terrific  wind  and  could  go  on  forever  and  then  some more.  But  I  would  take  him  on  for  six  and  he  would  never  hit  me  and  [I]  would  knock  the  shit  out  of  him and maybe knock him out. He is easy to hit. But boy can he hit. If I live to 60 I can beat him (MAYBE).

Hemingway was convinced that he would beat other of his favourite authors, like Turgenev, Maupassant and Stendhal, but he seems to have hesitated to take up a fight with Dostoevsky. Perhaps because he was unsure about his technique. In A Movable Feast he writes about his relationship with Dostoevsky:

I've been wondering about Dostoyevsky. How can a man write so badly, so unbelievably badly, and make you feel so deeply?

Some years ago, I was an avid follower of the TV series Lost. I perceived the strange island on which the abandoned plane passengers had ended up as a kind of Purgatory where they after death (?) were tested to find whether they were worthy of continuing to live on within  another existence. Lost became to me some kind of equivalent to Dostoevsky's world, a hellish place for purification and reflection. I was surprised when two of the main characters, John Locke (with the same name as a deeply Christian philosopher) and Jack Shephard, were confronted with each other towards the end. Locke is reluctant to leave the island and wants to teach the group of survivors to “trust” it and explore its mysteries, while Jack wants to get away from it and, if not possible, make sure that everyone is safe and able to stay alive. Suddenly Locke gives Jack The Brothers Karamazov with the words:

Did you know Hemingway was jealous of Dostoyevsky? He wanted to be the world’s greatest writer but convinced himself that he could never get out from under Dostoyevsky's shadow.

I understood this as if Locke meant that Jack as a man of “man of action” could not admit that through all his struggle to free himself from his fate, perhaps “God’s will”, he could not possibly reconcile himself with the great mysteries of existence. But like most things in Lost, this scene was ambiguous and difficult to interpret, and that was probably what attracted me to this TV series, which in all its strangeness became a global success.

Another, usually brilliant, writer who, like Hemingway, could fall into self-made traps of self-overestimation, and thus occasionally hit rock bottom, was Vladimir Nabokov. He nourished great objections to Dostoevsky and, unlike Hemingway, did not seem to have any admiration whatsoever for him.

Nabokov seems to have read Dostoevsky like the Devil reads the Bible and was annoyed that his novels were populated by “neurotics and lunatics”, that Dostoevsky’s characters did not develop, that they from beginning to end remained the same. I wonder. Does Nabokov’s Humbert Humbert in his masterpiece Lolita develop much? In The Brothers Karamazov, even Alyosha, who in my opinion is insufferably good-natured and naively pious, changes. In all his angelic piety he is nevertheless tormented by remorse and perhaps even hides some less sympathetic traits.

Nabokov found Dostoevsky’s novels garnished with surprise elements and unexpected developments, but ... on rereading they revealed themselves as “glorified cliché”, cooked up according to the same well-tried recipe, namely a presentation of a multitude of individual worlds, which are mixed together and served under the name of “objective realism”. Well, Nabokov is quite resourceful and witty, but I have difficulties digesting his superior attitude. Nabokov’s final judgement is exceedingly  harsh:

Dostoyevsky is not a great writer, but a rather mediocre one - with flashes of excellent humour, but, alas, with wastelands of literary platitudes in between.

Worst of all is his pathetic writing style:

in all of Dostoyevsky’s novels there is a rush and tumble of words with endless repetitions, mutterings aside, a verbal overflow which shocks the reader after, say, Lermontov's transparent and beautifully poised prose. 

I see it differently, it is this kaleidoscopic, often highly vivid “unwieldiness” that makes Dostoevsky’s novels alive, which brings them close to the reader. Nabokov’s disparaging views have been contradicted by a number of literary greats, none less than Jorge Lous Borges, who with his wry and witty acumen wrote:

In the preface to an anthology of Russian literature, Vladimir Nabokov stated that he had not found a single page of Dostoevsky worthy of inclusion. This ought to mean that Dostoevsky should not be judged by each page but rather by the total of all the pages that comprise the book.

Long before that, the demonic cat Behemoth in Bulgakov’s The Master and Margarita had angrily snapped at a “knowing citizen” who had stated that Dostoevsky was dead. “I protest!” Behemoth hissed heatedly. “Dostoevsky is immortal!”

There is a long list of great writers who have defended Dostoevsky, stating how much he meant to them. Some examples:

Arthur Power, an artist best known for befriending James Joyce (he described it as getting to know barbed wire) and conducting numerous interviews with the author, mentioned, among other things, that Joyce had told him that

The Brothers Karamazov made a deep impression on me. He created some unforgettable scenes. Madness you may call it, but therein may be the secret of his genius. I prefer the word exaltation, exaltation which can merge into madness, perhaps. In fact, all great men have had that vein in them; it was the source of their greatness; the reasonable man achieves nothing.

Virginia Woolf had also been swept away by Dostoevsky's violent, psychological whirlwinds:

Dostojevskijs romaner är en sjudande malström, snurrande sandstormar, gejsrar som fräser och kokar, suger in oss. De består enbart av själslig substans. Mot vår vilja dras vi in, virvlas runt, förblindas, kvävs och samtidigt fylls vi av en yr hänförelse. Utanför Shakespeare finns ingen mer spännande läsning.

Som så många andra fann amerikanen James Baldwin det lätt att identifiera sig med Dostojevskijs plågade gestalter och fann lugn i en sådan identifikation:

Du läser något som du trott enbart hänt dig, men så upptäcker du att det hände Dostojevskij för 100 år sedan. Detta blir till en mycket stor befrielse för den lidande, kämpande människan, som ständigt inbillar sig att hon är ensam. Det är därför konst är så viktigt. Konst skulle inte vara angeläget om livet inte vore viktigt, och livet är viktigt.

Like so many others, the American James Baldwin found it easy to identify with Dostoevsky’s tormented characters and found peace in such identification:

You read something which you thought only happened to you, and you discover that it happened 100 years ago to Dostoyevsky. This is a very great liberation for the suffering, struggling person, who always thinks that he is alone. This is why art is important. Art would not be important if life were not important, and life is important.

Hemingway’s great rival on the American Parnassus, William Faulkner, was also an avid reader of Russian classics. He reread The Brothers Karamazov almost every year. As far as I know, Faulkner and Hemingway did not enter into any literary melee, other than Faulkner found Hemingway to be linguistically limited, while Hemingway considered-% Faulkner’s style to be excessively pompous.

In literary circles, there is sometimes a dispute about who of the two Nobel Prize winners is the best writer. It reminds me of old men quarrelling about who to prefer – Rolling Stones or Beatles. When it comes to Faulkner and Hemingway, they two very different stylist, though I cannot help but lean towards Faulkner as the one that interests me the most. The style of his As I Lay Dying captivated me the first time I read it, and I found Absalom, Absalom! To be as intricate as The Brothers Karamazov.

Despite their differences, the trio of Faulkner, McCullers and O’Connor are part of the genre of Southern Gothic-Grotesque. All of them are certainly great and strange writers. Their strangeness and attraction can probably be considered by the fact that, like Dostoevsky, they were nonconformists and wrote from their outsider status. The two ladies found themselves outside the framework of the Southern idea of ​​what women should be like and Faulkner did not behave as befitted a Southern gentleman.

Carson McCullers, who made her debut at barely 23 years old with the fascinating The Heart is a Lonely Hunter, has generally been called eccentric. Which is hardly an exaggeration when it comes to describing this hypersensitive and at the same time tough and earless woman. About Faulkner and Hemingway she wrote:

I have more to say than Hemingway, and God knows, I say it better than Faulkner.

Like Faulkner and O'Connor, McCullers could perceive the similarities between the best Southern writers and an author like Dostoevsky. She wrote that Southern writers were deeply indebted to the Russians, that their Gothic strain was like the one of Dostoevsky, where there were no ghouls and ghosts, instead it was the human soul that was haunted and people were the demons.

It is in their approach to life and suffering that the Southerners are so indebted to the Russians. The technique briefly is this: a bold and outwardly callous juxtaposition of the tragic with the humorous, the immense with the trivial, the sacred with the bawdy, the whole soul of man with a materialistic detail.

McCullers described how she first became acquainted with Dostoevsky and how it changed her view of life:

The books of Dostoevsky – The Brothers Karamazov, Crime and Punishment, and The Idiot – opened the door to an immense and marvellous new world. For years I had seen these books on the shelves of the public library, but on examining them I had been so put off by the indigestible names and the small print. So, when at last I read Dostoevsky, it was a shock that I shall never forget – and the same amazement takes hold of me whenever I read these books today, a sense of wonder that cannot be jaded by familiarity.

The other lady of the Southern Gothic trio, the Catholic author Flannery O’Connor, might perhaps be considered to an even greater extent than Faulkner and McCullers as an American equivalent of Dostoevsky, not least through her strongly expressed Christian faith. However, it is certainly not some Sunday school peace that rests over her brutally primitive South.

O’Connor expressed her goal as describing how God’s grace could work within a world dominated by the Devil. As with Dostoevsky, her characters are generally degraded, confused and love-starved losers in a world that could just as easily be Hell on Earth, filled as it is with lurking demons in human form, drenched in drugs, alcohol, brutal crime, corruption, racism and prostitution. All portrayed by an author who declared that:

To ensure our sense of mystery, we need a sense of evil which sees the devil as a real spirit who must be made to name himself, and not simply to name himself as vague evil, but to name himself with his specific personality for every occasion. Literature, like virtue, does not thrive in an atmosphere where the devil is not recognized as existing both in himself and as a dramatic necessity for the writer.

In O’Connor’s short stories and novels, it often seems, as the case with Dostoevsky, that the Devil’s (fate, injustice, violence, necessity, whatever form Satan might take) ruthlessly brutal attacks on doubting, vulnerable individuals plunge them into mad confusion, only to finally (in some cases) prepare them for an unconditional surrender to the mystery of faith and divine grace.

Take, for example, O’Connor’s novel The Violent Bear It Away, in which the young Tarwater is attacked by the Devil in both his inner and outer manifestations. This happens in the form of an inner voice, a “stranger” who gradually becomes a “friend.” However, this “inner stranger” is of course none other than the Mean Tempter himself, Satan, who almost completely obscures another inner “friend” – Christ. The novel’s outer demons are con artists and perverted rapists, who with the help of the inner voice lure Tarwater into despair and victimize him. Like the devils we soon will encounter in in the company of Dostoevsky and Thomas Mann, Tarwater's inner Satan denies his own existence and claims to be a reflection of his own overheated imagination. However, it is, like everything the Devil tells us, a lie. All this may seem to be taken from a Christian edification book, or a pious sermon. Nevertheless, that is not how Flannery O'Connor writes. Her purpose is well hidden, the pointers absent. Her world is cruel and harsh. Her merciless narrative grabs the reader and keeps her/him in an iron grip.

What the other great Southern writer, William Faulkner, most appreciated in Dostoevsky was his ability to portray the subconscious, how contradictory human emotions really are. He considered The Brothers Karamazov to be his most significant literary inspiration, alongside Shakespeare and the Bible. According to Faulkner, American literature had not been able to achieve anything nearly as impressive as The Brothers Karamazov. In his Nobel Prize lecture, Faulkner mentioned what he considered to be the goal that he and Dostoevsky were moving towards, namely to describe

the problems of the human heart in conflict with itself which alone can make good writing because only that is worth writing about, worth the agony and the sweat.

The antihero in Faulkner’s Absalom, Absalom! Sutpen, is a tragic and rather absurd Dostoevsky character, who struggles to elevate himself and win the respect of those around him. Despite his obvious strength and determined personality, Sutpen cannot escape what he detests within himself and he fails miserably in his life project. Sutpen’s violent personality and overwhelming vanity, his longing for grandeur and redemption, become his defeat. Like the protagonist in Dostoevsky’s Notes from Underworld, Sutpen pities himself in a mixture of pride and self-loathing: “I am a sick man... I am a bad man. An unattractive man.” Like Dostoevsky's antihero, Sutpen seems to accept and even in a way find satisfaction in the rejection of the surrounding society. These embittered, lonely characters allow themselves to be consumed by chronic negativity, self-loathing and ill will towards everything and everyone.

There is a demonic undercurrent in The Brothers Karamazov. Several commentators consider the novel to be a deeply Christian fable with the elder Zosimov and his faithful disciple Alyosha as bearers of its message – it is within the folds of the Russian Orthodox Church that we find peace and meaning in our lives.

Just as one considers Alyosha to be the hero of the novel, one can also see his tormented brother Ivan as its central figure. It is Ivan who carries and advances Dostoevsky’s doubts about divine justice and the presence of God. Ivan tells his religious brother about his idea for a poem/play about the Grand Inquisitor’s meeting with Jesus. Alyosha listens intently, without making any comments.

In broad terms, Ivan’s story deals with how Jesus returned to earth, more specifically to Seville during a time when heresy bonfires lighted up the town squares. The Grand Inquisitor was at the height of his power. Jesus performs miracles and gathers people around him, which causes the Inquisition’s henchmen to react and imprison him. At night, the Grand Inquisitor visits Jesus in his cell. He has no doubts at all about whom he is encountering and explains why it is the Church’s intention to burn him at the stake as a heretic the following day. During the Grand Inquisitor’s tirade, Jesus remains silent.

The church potentate considers the return of Jesus to be a serious threat to the entire empire that the Church has created for the good of humanity. The Church is now leading humanity in the right direction, towards a final unification of the human race under one power, one state, which will provide every citizen with her/his daily bread, control and soften the conscience of humanity and once and for all establish principles that will unite and guide all of humanity.

Jesus limited his message to a small group of chosen ones, while the Church has improved on his efforts by speaking to the entire humanity and rule the world in the name of God. The Church no longer needs Jesus; he has become a nuisance.

By proclaiming the freedom of choice to people, Jesus created unnecessary anxiety. People are safer if they do not have to choose and instead allow themselves to be ruled by others. Through his teaching about the free choice Jesus excluded the majority of humanity from redemption and condemned most of us to suffering. Salvation and unity are provided through the Church Organization, which has shouldered the burden of freedom and thereby given individuals peace and security. The Inquisitor believes that under him and his ilk, all humanity will live and die in blissful ignorance. Even if life and the leadership of the Church should ultimately lead to death and destruction, the majority of the humans will be happy on their journey towards a future goal:

We will make them work, but in the hours free from labour we will arrange their lives like a children’s game, with children’s songs, choruses, and innocent dancing. Oh, we will allow them to sin, too; they are weak and powerless, and they will love us like children for allowing them to sin. We will tell them that every sin will be redeemed if it is committed with our permission; and that we allow them to sin because we love them, and as for the punishment for these sins, very well, we take it upon ourselves. And we will take it upon ourselves, and they will adore us as benefactors, who have borne their sins before God. And they will have no secrets from us. We will allow or forbid them to live with their wives and mistresses, to have or not to have children – all depending on their obedience – and they will submit to us gladly and joyfully. The most tormenting secrets of their conscience – all, all they will bring to us, and we will decide all things, and they will joyfully believe our decision, because it will deliver them from their great care and their present terrible torments of personal and free decision. And everyone will be happy, all the millions of creatures, except for the hundred thousand of those who govern them. For only we, we who keep the mystery, only we shall be unhappy. There will be thousands of millions of happy babes, and a hundred thousand sufferers who have taken upon themselves the curse of the knowledge of good and evil. Peacefully they will die, peacefully they will expire in your name, and beyond the grave they will find only death. But we will keep the secret, and for their own happiness we will entice them with a heavenly and eternal reward. 

The Inquisitor recalls how Christ rejected the Devil’s temptations and stated that man cannot live by bread alone. But it was a fatal mistake:

Feed men, and then ask of them virtue! That's what they'll write on the banner they'll raise against Thee and with which they will destroy Thy temple.

Even when the Grand Inquisitor has finished his long monologue, Jesus remains silent. He rises slowly and then kisses the Inquisitor on his “bloodless, aged lips.” The Inquisitor releases Christ but warns him never to return. Jesus, still silent, goes out into the “dark alleys of the city.” Ivan concluded his story with the words: “The kiss burns in his heart, but the old man adheres to his idea.”

Since he intends to leave the city, Ivan had like some kind of farewell told the story to his little brother. He notices that he has made him terribly upset, especially through his claimed that if God is dead, everything is permitted. Ivan smiles towards his pious brother:

I thought that going away from here I have you at least, but now I see that there is no place for me even in your heart, my dear hermit. The formula, ”all is lawful,” I won’t renounce – will you renounce me for that, yes?

Alyosha, who has risen from his chair, now went up to Ivan and kissed him right on the mouth, which made Ivan exclaim:” “That’s plagiarism. You stole that from my poem. Thank you though.”

Perhaps Ivan sensed that Alyosha, like so many others around him, not least his beloved but theatrical Katérina, was playing a game. Alyosha’s piety was perhaps also a hard-won conviction, a fragile defence against all the evil and moral decay he found himself surrounded by. For a man like Alyosha, his brother’s talk about the death of God must have been a terrible threat to his faith, which was perhaps not as rock-solid as Dostoevsky would like us to believe.

The idea of ​​the death of God was not new, but Dostoevsky’s Ivan took it to its extreme and makes him an advocate of the nihilism he feared so much, namely that if God is dead and everything is permitted, then this indicates that life is meaningless, that moral values ​​are groundless and knowledge is impossible. It was in these border areas that Friedrich Nietzsche moved. Two years after Dostoevsky's death in 1880, he described in his The Joyous Science how “a madman” proclaimed

Where is God?’ he cried; ‘I’ll tell you! We have killed him – you and I! We are all his murderers. But how did we do this? How were we able to drink up the sea? Who gave us the sponge to wipe away the entire horizon? What were we doing when we unchained this earth from its sun? Where is it moving to now? Where are we moving to? Away from all suns? Are we not continually falling? And backwards, sidewards, forwards, in all directions? Is there still an up and a down? Aren’t we straying as though through an infinite nothing? Isn’t empty space breathing at us? Hasn’t it got colder? Isn’t night and more night coming again and again? Don’t lanterns have to be lit in the morning? Do we still hear nothing of the noise of the grave-diggers who are burying God? Do we still smell nothing of the divine decomposition? – Gods, too, decompose! God is dead! God remains dead! And we have killed him! How can we console ourselves, the murderers of all murderers! The holiest and the mightiest thing the world has ever possessed has bled to death under our knives: who will wipe this blood from us? With what water could we clean ourselves? What festivals of atonement, what holy games will we have to invent for ourselves? Is the magnitude of this deed not too great for us? Do we not ourselves have to become gods merely to appear worthy of it? There was never a greater deed – and whoever is born after us will on account of this deed belong to a higher history than all history up to now!’ 

Nietzsche stated that belief in God had become obsolete, as had everything based on this belief. Everything that developed from and had been supported by the belief in an omnipotent God was now doomed to disappear. The whole of European morality would collapse. Humans now stood alone in the universe and had to shoulder their responsibility for all existence, for that which they had believed to be God’s creation. A terribly difficult task that demanded more than what an ordinary person could be capable of. Someone stronger, someone more than an ordinary person, a very strong being was now needed – the Superman. A dictator? A fascist, an SS officer? I don't think so. Nietzsche was far from being a thinker who moved along some pre-arranged, conventional paths. Despite serious blemishes among his ideas, I am inclined to believe that Nietzsche harboured so much compassion that would make such assumptions and interpretations of his teachings impossible. After all, he was “human, all too human.”

Nietzsche also grappled with the reality of evil and considered that it was unfortunately an integral part of human existence, characterized as it is by suffering and despair. But we must not fall for any fantasies that take away the responsibility for evil from people.

According to Nietzsche, the Devil is a vulgar concept that we have as little use of as we have of God. However, as the artist he actually was, Nietzsche could not help but speculate about the nature of this imaginary creature. He wrote that if God represented authority, oppression, imposed order and cold logic, the Devil stood for creative capacities and potentials like love, emotions and joy. Thereby the Devil had become “wisdom’s most ancient friend”, who “keeps us as far away as possible from a God who is so harmful to us”. Here the contradiction between Apollo and Dionysus, as Nietzsche highlighted in his The Birth of Tragedy, probably still haunted him.

The first time Nietzsche was confronted with Dostoevsky’s writings was when he in Nice bought and read Notes from Underground. He was enthralled by its depiction of the miserable existence of a man living without any belief in God. He considered his find of the book to be "among the most beautiful strokes of fortune in my life.” Soon thereafter, Nietzsche had read several of Dostoevsky’s books and concluded that the Russian author was the only psychologist who could really teach him something new. The introduction to Dostoevsky’s existentialism, the metaphysical suffering that afflicts so many of his characters, made Nietzsche believe that “excessive consciousness” was simply a form of illness.

The Brothers Karamazov was translated into French in 1888 and an anonymous translation into German had appeared as early as 1884, but it does not seem as if Nietzsche had been able to read any of them. By January 1889, Nietzsche had irreversibly entered his paralyzing mental dead. However, if he does not explicitly mention Ivan’s statement that "if God is dead, everything is permitted", this does not indicate that Nietzsche, with his great interest in Dostoevsky, was not familiar with the expression. In a letter to his friend Peter Gast, Nietzsche mentions a German theatre production of The Brothers Karamazov and it is possible that he attended it.

Like Dostoevsky and O'Connor, Nietzsche did, despite his atheism, consider suffering as a form of purification, a path to self-realization. It could help us to defeat evil and despair, forcing them under our control, our will:

To those human beings who are of any concern to me I wish suffering, desolation, sickness, ill-treatment, indignities—I wish that they should not remain unfamiliar with profound self-contempt, the torture of self-mistrust, the wretchedness of the vanquished: I have no pity for them, because I wish them the only thing that can prove today whether one is worth anything or not—that one endures.

This ascertainment was found among the many notes and drafts that Nietzsche’s eventually Nazi-tainted sister, Elisabeth Förster-Nietzsche, and his good friend Peter Gast collected after his death and published as The Will to Power. Accordingly, the general opinion about this book has been that several of the views exposed in it can to be considered as entirely reliable. However, in recent years it has been found that the sister's clumsy editing, additions and deletions, were not as bad and extensive as it previously had been feared and has been translated into several languages ​​and republished.

In any case, Nietzsche often wrote about the harsh ordeal it meant to go your own way, living in a world without God, where you only have yourself to blame. In The Will to Power, Dostoevsky's tormented characters occasionally appear and at one point Nietzsche wrote:

To represent terrible and questionable things is, in and of itself, an expression of the artist’s instinctive desire for power and glory. There is no such thing as pessimistic art. Art affirms. Job affirms. But Zola? The Goncourt brothers? The things they show are ugly, but the fact that they show them stems from their delight in ugliness. There is no avoiding it” You deceive yourselves if you think otherwise. How liberating Dostoevsky is!

Ivan's denial of God, his nihilism, cost him dearly. He did not get the woman he desired, while a guilty conscience consumed him. What if it was his constant assertion that “if God were dead then everything was permitted” that had inspired the murder of his father? Ivan, like his passionate brother Dimitri, began to lose his grip on reality and, like O'Connor's Tarwater, he felt the suffocating presence of the Devil, both within and without himself. One night, Satan appeared in front of him, very tangible, sitting in a chair:

a person of some sort, or more accurately speaking, a Russian gentleman of a particular kind, no longer young, qui faisait la cinquantaine, as the French say, with rather long, still thick, dark hair, slightly streaked with grey and a small pointed beard. He was wearing a brownish reefer jacket, rather shabby, evidently made by a good tailor though, and of a fashion at least three years old, that had been discarded by smart and well-to-do people for the last two years. His linen and his long scarf-like neck-tie were all such as are worn by people who aim at being stylish, but on closer inspection his linen was not overclean and his wide scarf was very threadbare. The visitor's check trousers were of excellent cut, but were too light in colour and too tight for the present fashion. His soft fluffy white hat was out of keeping with the season. In brief there was every appearance of gentility on straitened means. It looked as though the gentleman belonged to that class of idle landowners who used to flourish in the times of serfdom.

The cynical Devil, who changes form during the night, often in accordance with his statements, torments Ivan by reminding him of his failures, his feelings of guilt for ill-considered statements and ideas he spread around himself and thus maybe inducing others to commit deplorable acts. The Devil makes it clear to Ivan that Hell is among us and manifests itself through suffering caused by not being able to love, of not being loved, and instead indulge in a knowledge freed from love and compassion. Ivan shouts at the mocking Devil: ”You are an incarnation of me, but only one side of me!”

Deep down, Ivan is not a cynic, and his torments come from the realization that he actually likes people and even loves some of them. However, his bad  conscience that gnaws at him. Like Tarwater’s Satan, Ivan’s Devil has already proven himself to be a master of deception and lies, so he has no difficulty whatsoever in his attempts to convince Ivan that he is only a figment of his imagination and that Ivan is actually becoming mad. Nevertheless, neither Ivan nor the reader are completely convinced of this – perhaps the Devil actually exists.

In any case, he appears several years later when the composer Adrian Leverkühn meets him one night in Palestrina. Like when he visited Ivan, the Devil is fairly modern, but shabbily, dressed. And as when he haunted Ivan, the Devil does from time-to-time change appearance, but to begin with Thomas Mann, author of Doctor Faustus, describes him as a more brutal type,

rather spindly, not nearly so tall as Sch., smaller even than I. A sports cap over one ear, on the other side reddish hair standing up from the temple; reddish lashes and pink eyes, a cheesy face, a drooping nose with wry tip. Over diagonal-striped tricot shirt a chequer jacket, sleeves too short, with sausage-fingers coming too far out, breeches indecently tight, worn-down yellow shoes. An ugly customer, a bully, a stnzzi , a rough. And with an actor’s voice and eloquence.

I don't really know what a stnzzi is, and even though I now have lived in Italy for several years I cannot recall ever hearing the word. Maybe, maybe, it has to do with sto zitto, "I'm silent, I don't care," meaning that the Devil is an insensitive type.

It was probably no coincidence that Adrian Leverkühn met the Devil in Palestrina just before the outbreak of the World War I. It was in this town that the composer Giovanni da Palestrina was born exactly five hundred years ago (the anniversary is this year celebrated with concerts and exhibitions). Palestrina is considered to be one of the greatest masters of polyphonic choral works ever, and for the brilliant composer Leverkühn, he symbolised the European high culture that will soon would be threatened with extinction by the War.

The place may also have something to do with Thomas Mann’s own life story. In 1953, the then 77-year-old Mann returned to Italy for the last time and met at the Hotel Excelsior in Rome with a Munich-born artist, Fabius von Gugel, who was living in Rome. Mann told him that in his youth he had spent a few summer weeks in Palestrina. One clammy afternoon he had been sitting in the stone hall beneath Palestrina’s ancient palace when a stranger dressed in black had appeared, looked intently at him, without uttering a single word. Mann had been overcome by a wave of icy terror, convinced that the apparition was the Devil himself. Without Mann having been able to address him, the apparition disappeared as suddenly as it had emerged. The experience had for all time been etched into Mann's memory. We might suspect that Mann, like Dostoevsky, with his vivid imagination easily could evoke such visions from his inner terrors and bad conscience. Like Dostoevsky, Thomas Mann was a passionate man, who at times suffered from depression, repressed desires, and fear, feelings that he transformed into literature.

The spirits of Nietzsche and Dostoevsky haunted much of what Thomas Mann wrote. He was fascinated by the morbid madness of these geniuses and was more fascinated by their dark sides than by their philosophy. In an essay he wrote Dostoevsky, Mann stated:

above all it depends on who is diseased, who is mad, who is epileptic, or paralytic: an average dull-witted man, in whose illness any intellectual or cultural aspect is non-existent; or a Nietzsche or Dostoyevsky. In their case something comes out in illness that is more important and conducive to life and growth than any medical guaranteed health or sanity.... In other words: certain conquests made by the soul and the mind are impossible without disease, madness, crime of the spirit.

Thomas Mann, the atheist, doesn't care much about Dostoevsky's Christian message, it is the misery and spiritual misery he focuses on. According to him, Dostoevsky was:

An author whose Christian sympathy is ordinarily devoted to human misery, sin, vice, the depths of lust and crime, rather than to nobility of body and soul.   

In Doctor Faustus there are plenty of internal and external demons, among the latter one might list the art historian Helmut Insitoris, the stuttering music teacher Mr. Kretschmer (who made me think of my own demonic violin teacher Kopsch), the charming translator Martin Schildknapp, the red-haired doctor Dr. Zimbalist, Saul Fitelberg who seems to have been created with Mephistopheles as a model, and above all the philosopher Dr. Eberhard Schleppfuss, who to some extent, like Ivan in The Brothers Karamazov, preaches a dangerous nihilism. Dr. Schleppfuss believes that God allows evil for the sake of free will. As in O’Connor’s stories, Dr. Schleppfuss believes that God’s goodness consists in His ability to create good out of evil and takes this as a defence for the presence of evil within His creation.

Dr. Serenus Zeitblom, the narrator of the novel (like Dostovsky in The Brothers Karamazov, Mann in Doctor Faustus makes use of a narrator between himself and the reader) believes that the theological apparatus of Christianity, like the demonic Nazism, constitutes a creepy escape from human realities and loving tenderness. Centuries of extraterrestrial speculation had transformed Jesus’ simple and straightforward teaching of love and compassion into a suffocating abuse of power. It was not for nothing that the soldiers of the Nazi army on their belt buckles wore the inscription Gott mit uns, God is with us.

It is in Palestrina that Adrian Leverkühn offers his soul to the Devil, on the condition that he should love no one, but instead devote his life to the perfection of his music. Like Dostoevsky’s demonic nihilists, Leverkühn, more or less consciously, spreads death and suffering around him. It is only through the compassionate and lovingly helpless anguish he feels when his little nephew Nepomuk succumbs to the unfathomable pain of a fatal illness that the Devil finally loses his grip on Leverkühn. Here too, Mann seems to have found a model in The Brothers Karamazov, in which the decommissioned captain Snigirov is almost indescribably tormented by the long-lasting death agony of his lovable son Ilya.

The underlying crime in The Brothers Karamazov is a parricide, and this was of course something that attracted Sigmund Freud, who delved into the book and dedicated a long essay to Dostoevsky. Something that once again convinces me that Freud should have received his Nobel Prize in literature and not in medicine. I have come to the conclusion that several of his insights and theories are undeniably intellectually stimulating, but hardly based on any sound, empirical science.

Freud admired Dostoyevsky’s ability to us an “unparalleled artistic intuition” while revealing the human mind’s attempts to hide its inner workings from itself. He considered The Brothers Karamazov as “the most magnificent novel ever written” and was of course fascinated by its Oedipal undertones. In 1928, Freud published an essay entitled Dostoevsky and Parricide in which he analyzed Dostoevsky’s neuroses and argued that the Russian writer’s epilepsy was not a “natural condition,” but rather a physical manifestation caused by Dostoevsky’s repressed feelings of guilt over his father’s death.

It can scarcely be owing to chance that three of the masterpieces of the literature of all time the “Oedipus Rex” of Sophocles, Shakespeare’s “Hamlet” and Dostoevsky’s “The Brothers Karamazov” should all deal with the same subject, parricide. In all three, moreover, the motive for deed, sexual rivalry for a women, is laid bare.

A view that is clarified in Freud’s analysis of The Brothers Karamazov. He considers it to be quite uninteresting who actually committed the patricide that the novel revolves around. A deep psychological consideration should instead take into account who emotionally desired and welcomed the incompetent father’s death. An aspect that Dostoevsky clearly emphasizes and he has the intellectual, but at that time deranged Ivan screaming in the courtroom:

Who doesn’t wish for his father’s death? … Everyone wants his father dead. Viper devours viper… 

Even the righteous Alyosha is guilty of parricide. He buried himself in religious musings and thereby neglected the precarious situation of his own family. As a devoted Christian he is forced to bear the burden of the sins of others. It is this Christian view that eventually becomes Freud’s most vehement and, in fact, only criticism of Dostoevsky and his work. He states that the Russian author’s unconditional surrender to the Russian Orthodox Church squandered his opportunity

the chance of becoming a great teacher and liberator of humanity and made himself one with their jailors.

Franz Kafka had a great admiration for Dostoevsky and read him extensively. In 1913 he wrote a letter to Felice Brauer, “the most wonderful woman on this earth,” apparently to avoid a marriage she had hinted at, but also as an attempt to keep her as a close friend. It is one of the few occasions on which Kafka mentions Dostoevsky by name, although it is easy to discern the Russian influence in much of what he wrote:

Don't forget that of the four people whom I (without comparing myself to them in terms of creative power or literary importance) consider to be my true soul mates – Grillparzer, Dostoevsky, Kleist and Flaubert – only Dostoevsky got married and perhaps only Kleist drew the right conclusion when, due to external and internal compulsion, he shot himself at Wannsee.

Of these authors I was completely unfamiliar with Grillparzer, until a month or so ago when I began sketching on a blog about Medea, which I have not yet finished and the Austrian playwright’s play about her. I thought I could understand why Kafka wrote so appreciatively to Felice about that particular author. He is quite good, but I suspected that Kafka might have mentioned him in connection with his refusal to marry Felice. Grillparzer’s Medea drama depicts the mutual fascination and disgust that prevails between the passionate Medea and the fundamentally cowardly Jason, and how disgust, through Jason's betrayal, ultimately becomes the dominant force that causes Medea to murder their child in a vengeful rage.

Of course, Kafka was shaken and touched by The Brothers Karamazov and not the least the despicable father figure Dostoevsky depicted. A vulgar and wretched man, hated and despised by his three sons. Kafka’s relationship with his own father was probably not as terribly hateful as that of the Karamazov Brothers. However, Kafka certainly suffered under his father’s shadow:

A true Kafka in strength, health, appetite, loudness of voice, eloquence, self-satisfaction, worldly dominance, endurance, presence of mind, knowledge of human nature, a certain way of doing things on a grand scale, of course also with all the defects and weaknesses that go with these advantages and into which your temperament and sometimes your hot temper drive you.

A 45-page letter that Kafka wrote to his father in 1919, which according to his friend Max Brod he wanted his mother to give to him, although she never did it, began with the words:

Dearest Father,

You asked me recently why I maintain that I am afraid of you. As usual, I was unable to think of any answer to your question, partly for the very reason that I am afraid of you, and partly because an explanation of the grounds for this fear would mean going into far more details than I could even approximately keep in mind while talking. And if I now try to give you an answer in writing, it will still be very incomplete.

The father did obviously not read his son’s letter to him and probably  not his other work. Nothing that Kafka undertook aroused his father's appreciation or interest, and his writing was consequently met with indifference or reluctance. Each new book was by the constantly card playing father, with the words: "Put it on my bedside table." Yet these books concerned his father more than any other: “My writing was all about you; all I did there, after all, was to bemoan what I could not bemoan upon your breast.”

By Kafka the boundaries between an outer and an inner world are erased to an even greater extent than they were in the works of O’Connor and Dostoevsky. Reality is fragmented and threatens to collapse. His characters belong to the same sphere as the often elusive and sometimes inhuman figures that threaten us within a world we feel that we cannot escape from. Kafka expresses the tragedy of everyday existence and points to the absurd paradox that even if we sometimes can perceive the strangeness of life, we accept it with a thoughtless simplicity.

Like dreams, Kafka’s stories are self-sufficient, they follow their own consistent logic and the reader is forced to accept it. This nightmarish mood is supported and reinforced by Karka’s precise and formal use of language, which in the midst of all its seriousness is not devoid of subtle humour and wit.

In this, Kafka is not entirely unlike Dostoevsky. In a preface to Virginia Woolf's Mrs. Dalloway, Elaine Showalter (whose book Sexual Anarchy, I should mention, made a great impression on me) pointed out that in several pioneering, modernist writers, such as Joyce and Woolf, the subconscious emerges and colours their narrative. As with Dostoevsky, dreams and memories become as important as actions and thoughts. Instead of the fixed perspective of the omniscient narrator, Dostoevsky broke up the structure of the narrative. In his footsteps, writers, like the Cubist - and Futurist painters, could break down and transform the visual reality. In Dostoevsky's case, the narrative style became an integral part of the plot, giving it a dimension separate from reality. A method that was later refined by writers such as Kafka, Joyce, Woolf and Faulkner, especially in the latter, who in his Absalom, Absalom! allowed the narration to come to the forefront in such a manner that the reader becomes unsure of who is telling what, while the different points of view make the story itself multifaceted and uncertain.

Someone who delved deep into Kafka’s writings was Albert Camus, who stated that the absurd effect that Kafka creates does not come from some vague fantasy but is rather “an excess of logic”. According to Camus, a visit to Kafka’s universe was like “the painful luxury of fishing in a bathtub, knowing that nothing comes out of it.” Truth and illusion are by Kafka mixed together in such a way that they are deprived of their anchorage in reality, while a mirror world is created. “Truth is constantly on the way of losing its mask and reveal itself as illusion, while illusion can pass into truth.”

While Dostoevsky’s novels appear paradoxical and contradictory, they are nevertheless populated by individuals, though more in the shape of “automatons" than “real people”, but that does not hinder the reader  identifying her/himself with them, since they embody

perpetual oscillations between the natural and the extraordinary, the individual and the universal, the tragic and the everyday, the absurd and the logical”, and it is these eternal paradoxes that provide his work with resonance and meaning.

In all their abstraction, Kafka's heroes are like “all others”. They resemble us, while the world they inhabit is unmistakably similar to the reader’s own, with its obscure hierarchy of bureaucracy, in all its everyday absurdity, it remains unbearably familiar.

It was actually Camus's The Rebel, L'Homme révolté, which recently made me read The Brothers Karamazov, after with great interest having reread his The Plague during the Covid epidemic.

The Rebel might be considered as a continuation of Camus’ earlier essay The Myth of Sisyphus from 1942, in which he developed the idea that human’s situation is absurd because the world is meaningless, and Camus here occasionally comes close to a cynical nihilism. Humans must shape their own moral values ​​at their own risk and responsibility. Camus speaks warmly of “action without tomorrow”, meaningless activities that constitute an “in spite of it all” in the face of the certainty of death and the meaninglessness of life.

Camus, who suffered from tuberculosis, had repeated near-death experiences (1930, 1936, 1944 and 1949) and it was his choice to become join in the resistance against the Nazis, which gradually led to a partial change of opinion. This shift is apparent in The Rebel from 1951 – life can actually gain meaning by rebelling against the absurdity of existence and a struggle for human dignity.

In The Rebel, Camus has become a moralist and a humanist. However, it is not a “totalitarian humanism” he advocates, not an elite-led revolution intended to “liberate man from the ground up”, such violent actions can only produce new terror and a lack of freedom. Camus condemned all acts of violence and criticized those who considered communist violence and oppression as acceptable means to achieve a humanitarian goal.

Camus's doctrine of non-violence led to a violent break with his former friend Sartre, who tolerated and even advocated the use of violence as a legitimate response to oppressive capitalism and imperialism, thereby justifying communism as a necessary step to defeat them. Camus could not accept such a stance.

By appealing to reason and freedom, one might give terror a semblance of righteousness... but slave camps under the banner of freedom, disable the faculty of judgment

Since his Algerian youth, Camus had been an avid and skilled football player and actor, and he was also devoting himself to directing plays. Early on he had been a devoted Kierkegaard reader, fascinated by his method of using different roles in his writing – Judge William, the Seducer Johannes, de Silentio, Johannes Climacus, Brother Taciturnus, Vigilius Haufniensis, etc., etc. – and in his Sisyphus essay, Camus also introduced various personalities: Don Juan, the Actor, the Conqueror and the Poet, each of whom stood for different attitudes towards the absurdity of life and death. According to Camus, death is our only true reality, it defines human existence and we need to structure our lives in accordance with this fact. His four characters stood for revolt, freedom and passion. To achieve freedom, it was necessary to create indifference to and distance from existence. We have to enable ourselves to extract a maximum sense of joie de vivre, lust for life, enjoy the diversity of life. To be able to free oneself, one had to revolt against that which oppresses and limits us, like religion, totalitarianism, and bigotry.

Don Juan does not believe in God or an afterlife. He is convinced of the meaninglessness of life and overcomes his despair by constantly seeking new moments of devotion, tenderness of the body, pleasure through the senses. The Actor tries out countless life possibilities in his fleeting role creations. The Conqueror is well aware of the fact that actions are vain and meaningless, but does nevertheless choose to be completely absorbed in his actions, whatever they may be – sports, charity, rebellion. The Poet/Artist make use of art as a means to subdue the absurdity of existence. Here we find great writers like Melville, Goethe, Proust and Kafka. They are not any trendy artists, bumbling fools only capable of  imitating existence. Great writers create something new by providing surprising insights into our absurd existence.

We are all stuck in the meaningless wheel of endurance, like Sisyphus we constantly drag the heavy stone of our existence up the steep mountainside, only to be forced to experience how it rolls down again. But, if we realize the absurdity of what we have been forced to do, we can perhaps mentally distance ourselves from the misery, the vain toil. One should imagine Sisyphus happy – Il faut considérer Sisyphe heurueux! We should act without tomorrow and thereby revolt against the chaotic absurdity of life, a spontaneous and heroic act of will against nothingness.

Camus identified himself with Ivan in The Brothers Karamazov. He even played the role in the theatre productions, for example 1936 at the Théâtre de l’Equipe in Algiers. In The Rebel he dedicated an entire chapter to Ivan – Rejection of Salvation in which he praised the views of Ivan: “It is not God that I reject, it is the whole of creation!” Ivan believed that justice stood above both God and his Creation. It is man’s duty to uphold justice. Camus is like Ivan tormented by the fact that if God is dead existence is absurd and meaningless. However, … is that really true? In God’s absence, man has the full responsibility for our world and its inhabitants and it is our duty to ensure justice. That cannot to be meaningless.

We all know what justice is and here Ivan points to the cruelty that is committed against children. How can a loving God allow such a thing? An agitated Ivan tells his godly little brother Alyosha about what he has found in recent newspapers – a landlord who let his dogs tear a little boy to death for a trivial negligence. A couple of parents who an entire night locked their three-year-old daughter in a freezing shed where she desperately screamed for help and tore her hands trying to get out. How a soldier let a child play with his revolver, only to shoot him in the face the next moment. To this we can now add 20,000 children killed in Gaza, 1.5 million children killed by the Nazis and countless children who at this very moment are abused and exploited around the world, starving, raped and tormented. It is sickening and both Ivan Karamazov and Albert Camus ask how this can be possible, especially in a world where people still believe in an all-powerful and loving God.

In The Rebel, Camus describes how various, inner and external revolts have taken place throughout history. He describes how the Marquis de Sade, through his atheism and libertinism celebrated a freedom that meant self-satisfaction at the expense of others. How Saint-Just and other revolutionaries during their reign of terror in the name of justice and equality sacrificed fellow human beings for an unattainable utopia. How anarchists and terrorists with legitimate goals murdered and spread terror without achieving any of their objectives. How Marxist ideologues replaced God with history. It would sanctify their means until their utopias were achieved. “History will acquit us!” No, the only thing history has proved is that “what violence may create is difficult and short; it dies away like a desert storm.” And not even that – millions and millions have been sacrificed to gods and “history”.

So, what was the main message of The Rebel? Justice! Against all odds, we must continue to preach justice and equality. Pointless? Why not? What other point is there? We have already seen how the belief in Nazism created death camps and the belief in communism – the Gulag. The revolution eats its children. We know it, we witness it. A revolt should be directed against violent ideologies, against untenable myths, against lies spread by usurpers, imperialists and capitalists. We must protect our children from evil and nature from destruction.

And how was this Plaidoyer d'un fou received by the philosophical establishment and especially by Camus's friend and comrade-in-arms Jean Paul Sartre? As editor-in-chief of the influential journal Les Temps Modernes, Sartre let one of the younger journalists, Francis Jeanson, become his mouthpiece in denouncing Camus's book.

Jeanson had known Camus for several years, but unlike him he was a staunch supporter of the FLN, The Algerian National Liberation Army. Jeanson was a convinced Marxist and took issue with Camus’s denial of history as a benchmark for revolutionary action. According to Jaenson, Camus was a reactionary who condemned the “Marxist experiment” without having anything positive to offer in return. Camus did this in a world burdened by social injustice, in which intellectuals were faced with the choice of either siding with the oppressed, which could only be done by supporting the Communist Party, or “denying history” in the name of  “transcendental metaphysics.” Camus's philosophical analysis and rudimentary history were nothing more than “pseudo-philosophy and pseudo-history” and through his book he had now become a traitor to the intellectuals’ struggle against imperialism and capitalism.

Deeply hurt, Camus responded directly to Sartre in an article published in Les Temps Modernes in which he questioned Sartre’s silence concerning Stalinist repression and communist abuses.

Sartre responded with a twenty-page artillery barrage. Under the condescending title Mon cher Camus, Sartre described The Rebel as an unhistorical and reactionary book, which through its political irrelevance had become a tragic culmination of Camus’s entire oeuvre. When Camus, like all other reactionaries allows a critique of Soviet communism to belittle class conflict and imperialism, he sabotages the unifying principle behind a just political action. Instead of pointing out social injustices, Camus puts human nature at the centre, confusing personal interests with class struggle. Something that removes his vaguely defined concept of “rebellion” from the core of a legitimate revolution, making it the basis for a “false solidarity” between the classes. There is no longer any strength, no direction in Camus’ ideology and he has thus made himself completely politically irrelevant. What remains is only libertinage, a freedom without brakes, liberté sans frein.

Sartre wonders whether Camus deserves the label of “engaged intellectual.” The term intellectuel engagé had appeared in Sartre’s and Simone de Beauvoir’s essay Qu’est-ce que la littérature? What is literature? in which they emphasized the role of the writer as a witness of the times with a responsibility to speak the truth and expose injustice. Sartre viewed Camus’s inability to support or identify himself with any current revolutionary struggle as an escape from his intellectual responsibility and a failure at being an intellectuel engagé. He even accused him of being part of the oppressive class he should be working against.  

The coup de grâce came at the end of the article when Sartre declared that Camus had now become a “terrorist” through his rejection of history and his passivity in the face of current conflicts.

It is also worth noting that Sartre seems to have been almost excited in his violent attacks on Camus. There was perhaps some wounded vanity and jealousy behind the attack? Sartre was, after all, a privileged member of France’s intellectual class, a well-bred philosopher, the centre of a coterie of mutually admiring writers and debaters. A spoiled son of the upper bourgeoisie. Camus was a proletarian upstart, a pied-noir originating from Algerian poverty, admittedly an excellent writer, with a solid philosophical background, though not as sophisticatedly educated as Sartre.

Despite their different backgrounds, the two writers had previously gotten along quite well, drinking and having fun together. Camus had appreciated Sartre’s education, while he had found Camus’s scabrous humour unusually stimulating. They had had such a good time together that even de Beauvoir had become jealous.

But … Camus was handsome and Sartre ugly; small and wind-eyed, he envied Camus’s charm and his positive influence on the other sex. We might look at Camus in a photo by Cartier-Bresson and thus understand why he was compared to Hollywood stars like Bogart and could half-seriously joke that “I can get a movie contract whenever I want.” The trench coat collar is turned up, the hair combed back, a cigarette in the corner of his mouth; a long, masculine, furrowed face, with an active, warm gaze.

The contrast to poor Sartre is striking:

While noting their differences, it might also be opportune to acknowledge their shared opinions. For example they both had in common a deep-felt admiration för the works of Dostoevsky and in particular The Brothers Karamazov. Sartre wrote:

Dostoevsky said, “If God didn’t exist, everything would be possible.” That is the very starting point of existentialism. Indeed, everything is permissible if God does not exist, and as a result man is forlorn, because neither within him nor without does he find anything to cling to. He can’t start making excuses for himself.

On January 4, 1960, a car driven by Michel Gallimard, a close friend of Camus and nephew of his publisher, crashed into a tree. The 46-year-old Camus died instantly and Gallimard four days later. Sartre, who had long since broken off all contact with Camus, wrote an obituary in which he paid tribute to the deceased:

he reaffirmed, at the heart of our era, against the Machiavellians, against the golden calf of realism, the existence of the moral act.

Beautiful words, but at the same time, Sartre wrote a letter to his friend John Gerassi:

There is a little falsehood in the obituary I wrote about Camus, when I say that even when he disagreed with us, we wanted to know what he thought. He wasn’t a boy who was made for all that he tried to do, he should have been a little crook from Algiers, a very funny one, who might have managed to write a few books, but mostly remain a crook. Instead of which you had the impression that civilisation had been stuck on top of him and he did what he could with it, which is to say, he did nothing.

Here it is clearly the envious intellectual aristocrat, the bourgeois scumbag and imperialist who is speaking. I have never trusted Sartre.

If Camus identified with Ivan in The Brothers Karamazov, he also exposed some traits in common with his older brother Dimitri. Camus could be passionate, a heavy drinker, and a notorious womanizer, while in his relationships with women he was often exposing a soft and sentimental part of his personality. Camus had continuously several more or less serious romances going on, while at the same time he did not want to separate from his wife Francine, the mother of their twins. Apart from all his temporary mistresses, he also cheated on Francine, “whom I love in my own wretched way”, through a sixteen-year, public relationship with the actress Maria Casares. To most of these women, Camus had the habit of writing apparently sincere love letters.

Like so many self-absorbed hedonists, Camus ignored his wife's feelings and decided that it would be appropriate for her relationship with him to be like that of a “sister”, something which would give him the erotic freedom he said he needed.

For years, Francine seemed to agree with this, but she finally broke down. On various occasions, she was hospitalized for severe depression, for which she was prescribed insulin and electroshock therapy. At one point, she tried to throw herself off a balcony, whether to escape the hospital or to take her own life is unknown. But it was generally assumed to be a suicide attempt caused by her husband’s well-publicised infidelity, especially his affair with María Casares. Francine's fall from the balcony may have been the reason to why Camus wrote his strange novel The Fall, La Chute. As he told Francine: "They think I'm the culprit".

The Fall consists of several monologues by a certain Jean-Baptiste Clamence, a refined, handsome, forty-year-old former and well-bred Parisian judge, but now an alcoholised brothel customer in Amsterdam’s notorious red district. At a bar he meets an unknown countryman to whom he confesses that he is a juge pénitente, a penitential judge who makes a living by giving legal guidance to various shady individuals. Like Jesus in front of the Great Inquisitor, the reader hears nothing from the unknown man who listens to Clemence’s litany. Page after page the reader is provided with the story of this juge pénitente.

Clamence was once an admired lawyer who took on cases involving poor and severely wronged people, with little prospect of a fair trial. He was a man who enjoyed doing good deeds – leading the blind across the street, donating money to charity. His countless affairs with women were, according to him, open and mutual; he parted from his women without any feelings of loss or remorse. But, one night as he was passing across the Pont Royal, after being with one of his mistresses, he saw a woman dressed in black leaning over the edge of the bridge. He stopped, hesitated for a moment. Shouldn’t he speak to the woman? But Clamence continued on his way. He had only walked a short distance when he heard the distinct sound of a body hitting the water. Clamence stopped, knowing exactly what had happened, but did nothing – he didn’t even turn around.

Several years passed, but small interludes accumulated, things he had not noticed before. The worst was when Clamance happened to pass a group of laughing people. For some reason that laughter stayed with him and most of the time he came imagine he heard it ringing in his ears. The thought of the woman on the bridge began to bother him. Why didn't he go up to her? Why didn't he dive into the cold water to save her?

Clamence begins to despise the happy, carefree and self-absorbed person he once was. As a way of punishing himself, he becomes increasingly rude, vents unpleasant opinions, and exposes an open contempt for humanity. But his former good mood, the recognition his virtuous deeds had given him, his good reputation, meant that no one around him took his irritating behavior seriously. Clamence left his job and went to Amsterdam where he spends his time drinking, living a dissolute life. He ends his long monologues with the words:

“Young woman! Throw yourself in the water again so that I might have the opportunity to save us both!” A second time - huh! That would be rash! Just imagine, dear colleague, if someone were to take us at our word, you’d  have to do it. Brrr ... the water's so cold! But don't worry. It's too late now, it will always be too late. Thank goodness!

Brod, Max (1963) Franz Kafka: A Biography. New York: Schocken Books. Borges, Jorge Luis (1999) Selected Non-Fictions. New York: Viking Penguin. Burton Russell, Jeffery (1990) Mephistopheles: The Devil in the Modern World. Ithaca: Cornell University Press. Camus, Albert (1955) The Myth of Sisyphus and Other Essays. London: Hamish Hamilton. Camus, Albert (1981) The Rebel. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Modern Classics. Camus, Albert (2006) The Fall. London. Penguin Modern Classics. Carr, Virginia Spencer (2003) The Lonely Hunter: A Biography of Carson McCullers. Athens, Georgia: University of Georgia Press. Ciani, Maria G. (ed.) Medea. Variazioni sul mito di Euripide, Lucio Anneo Seneca, Franz Grillparzer, Corrado Alvaro. Venezia: Marsilio. Dostoyevsky, Fyodor (1986) The House of the Dead. London: Penguin Classics. Dostoyevsky, Fyodor (1995) The Brothers Karamazov. London: Penguin Classics. Dostoyevsky, Fyodor (2021) Notes From Underground . London: Penguin Classics. Faulkner, William (1990) Absalom. Absalom! New York: Vintage. Foley, John (2008) Albert Camus: From the Absurd to Revolt. Montreal: McGill University Press. Frank, Joseph (2010). Dostoevsky: A Writer in His Time. Princeton University Press. Gopnik, Adam (2012) “Facing History”, in The New Yorker, April 2. Hamblin, Robert W. and Charles A. Peek (eds.) (1999) A William Faulkner Encyclopedia. Santa Barbara, CA: Greenwood Press. Hemingway, Ernest (1981) Ernest Hemingway Selected Letters 1917 -1961. New York: Charles Scribner's. Hemingway, Ernest (2025) A Movable Feast: The Restored Edition .London: Arrow. Hollingdale, Reginald John (1999) Nietzsche: The Man and His Philosophy, Cambridge University Press. Franz (1973) Letters to Felice. New York: Schocken Books. Kafka, Franz (1998) Letter to the Father/Brief an den Vater: Bilingual Edition. New York: Schocken Books. Lohre, Matthias (2025) “The Devil in Palestrina: Thomas Mann’s Italian Secret Journal”, in Mann, April 17. Mann, Thomas (1995) Racconti di Fëdor Dostoevskij con un saggio di Thomas Mann. Milano: Mondadori. Mann, Thomas (1992) Doctor Faustus: The Life of the German Composer Adrian Leverkuhn, as Told by a Friend. New York; Vintage. Nabokov, Vladimir (1981) “Nabokov on Dostosjevsky”, in New York Times Magazine, August 23. Nietzsche, Friedrich (2017). The Will to Power. London: Penguin Classics. Nietzsche, Friedrich (2018) The Joyous Science. London: Penguin Classics. O'Connor, Flannery (1988) Collected Works. New York: Library of America. Power, Arthur (1974) Conversations with James Joyce. London: Usborne. Rubenstein, Roberta (2009) Virginia Woolf and the Russian Point of View. London: Palgrave Macmillan. Sartre, Jean-Paul and Albert Camus (2004) Sartre and Camus: a historic confrontation. Amherst, N.Y.: Humanity Books. Showalter, Elaine (2000) Introduction to Mrs Dalloway. London: Penguin Books, 2000. Standley, Fred L. and Louis H. Pratt (1989) Conversations with James Baldwin. Jackson: University of Mississippi Press. Todd, Olivier (2015). Albert Camus: A Life. New York: Random House.

Jag har nu läst om Fjodor Dostojevskijs Bröderna Karamazov. Läst om? Varför det? Är det inte slöseri med tid? Romanen är på mer än 800 tättskrivna sidor! Tja, varför inte? Det är nu mer än 50 år sedan jag läste den och jag undrade om den skulle fascinera mig lika mycket nu som då. Vem var den gossen som läste den för så många år sedan? Jag måste ha varit sexton år då.  Kunde jag som denne nu betydligt mer ålderstigne läsaren verkligen ha begripit och insett alla de subtila nyanser som detta märkliga mästerverk innefattar? Säkerligen inte, men den där ynglingen måste ha läst den på sitt sätt och blivit gripen på ett helt annat vis än den åldring som nu läst den.

Man måste nog ta i betänkande att jag då läste den i Ellen Rydelius redan ålderstigna, om än något uppdaterade, översättning och inte i den beundransvärt skickliga text som Staffan Dahl åstadkom 1986.  

Jag minns mycket väl hur jag blev introducerad för Dostojevskij. Som så många av oss drabbades jag av den så kallade ”slukaråldern” och satte snabbt i mig bok efter bok. Begriper inte hur jag hann med att läsa så mycket, ovanpå skolan och alla de lekar jag och mina kamrater ägnade oss åt på gårdarna kring det hyreshus vi bodde i.

Det var en mycket osorterad läsning jag fastnade för. Jag läste exempelvis all de Hjortfotböcker jag kom över. En del böcker läste jag om flera gånger, som Rider Haggards Kung Salomos skatt och Montezumas dotter, eller Maryatts Kaparkaptenen och Nordhoff och Halls Myteriet på Bounty. samtidigt var jag en trogen läsare av olika seriemagasin som Kalle Anka & Co. och Fantomen.

Säkerligen var jag pinsamt lillgammal. Nu har jag svårt att förstå att jag kunde tillgodogöra mig så mycket läsning och finner det underligt att jag till och med fann nöje i att läsa Bibeln, det var kanske min Morfars inflytande som gjorde att jag läste den, utan att finna den obegriplig och tråkig. Kanske var det detta som gjorde att min far en dag då jag låg sjuk i feber fick för sig att det var dags för mig att läsa ”vuxenlitteratur” och jag minns fortfarande vilka tre böcker han gav mig – Den gamle och havet, Trägudars land och … Brott och straff. Den senare har jag också läst om och varje gång greps jag av Raskolnikovs febersjuka vansinne.

Några år senare läste jag Idioten, även om jag fortfarande minns flera scener från den romanen, så blev jag inte så gripen av den som jag blivit av Brott och Straff. Bröderna Karamazov var annorlunda, en labyrintisk värld inom vilken jag under ett par månader gick fullständigt vilse. Flera avsnitt fann jag långrandiga, men personbeskrivningarna fastnade i sinnet, precis som Raskolnikov tidigare gjort. Jag fann dock Alexei/Aljósja något fånig i sin alltför perfekt fromma framtoning. Då jag nu läst om mästerverket kan jag som sagt inte riktigt minnas hur jag på den tiden, för nu exakt 53 år sedan, uppfattade Bröderna Karamazov, annat än att jag noggrant läste den och framför mig såg dess scener som om jag betraktat en film.

Det var just denna märkligt visuella påtaglighet som grep mig nu då jag läste boken, samtidigt som jag förvånades av hur mycket dialog som finns i den. Jag fann hur alla personligheter talade på olika vis. Hur var och en av bröderna och deras far karaktätiserades genom sitt språkbruk. Hur annorlunda damerna – Grusjenka, Katerina och Chochlakova utryckte sig. Jag fann att dessa kvinnor i högre grad än männnen tycktes vara mer skådespelaraktiga, teatraliska.

Men varje person i romanen uppvisade en flerdimensionalitet som framställdes på ett subtilt och mästerligt sätt. Till och med den fjantige lebemannen och despoten Fjordor Pavolvlitj, denne usle och sedermera mördade fader uppvisade förmildrande drag som emellanåt, trots hans uppenbara vedervärdighet kunde väcka en viss sympati.

Likaså Smerdjakov, denne Dickensfigur – karikatyrmässigt underlige, lismande och allmänt föraktade figur, med vagt sadistiska tendenser – även han blev begriplig och kunde för läsaren franstå som mer intelligent än vad han gjorde för romanfigurerna och han blev därigenom, som så många av dem, en tämligen tragisk människa.

Ingen, inte ens bifigurerna – små tjänstemän, krogvärdar, avdankade miltärer, bönder, läkare, barn, m.fl. – som befolkar denna myllrande roman framstår som ytligt framställda staffagefigurer. Bröderna Karamazov blev Dostojevskijs sista roman och i den lade han ner all den skarpa iakttagelseförmåga han odlat under hela sitt liv. En grundlig människokännedom han grundlagt då han under sina fyra år som tukthusfånge i Sibirien studerat sina medfångar och lyssnat till deras berättelser . En helvetestid skildrad i Döda huset.

Hans rollgestaltning, inlevelseförmågan i sina gestalter kan jämföras med vilken karaktärskådespelare som helst, som de största mästarna från Stanislavskijs konstnärsteater eller Strasbergs metodskådespeleri. Epilepsiscener och fylledille vittnar om hur han kunde omforma sina egna upplevelser till stor konst. För att nu inte tala om den livsavgörande och fruktansvärda upplevelsen före och under sin skenavrättning, som ägde rum efter det att han blivit dömd till döden för sitt medlemskap i den radikala diskussionsklubben Petrashevskijcirkeln.

Hemingway som slukade rysk litteratur, men antagligen var en större beundrare av Tolstoj än Dostojevskij, hävdade att det var den ryske författarens svåra tid som fånge i Sibirien som gjort honom till en verkligt stor författare: ”Författare härdas genom orättvisa, som ett svärd smides.” En uppfattning som Hemingway delade med Nietzsche, som i ett brev till vännen Peter Gast skrev att då han i fransk översättning läst Anteckningar från underjorden gripits av den

plötsliga insikten att jag mött en broder … fyra år i Sibirien, kedjad bland förhärdade brottslingar. Den tiden var avgörande. Han upptäckte den psykologiska intuitionens styrka, och än mer, genom processen mildrades hans hjärtas hårdhet. Han minnesbok från de åren La maison des morts, är en av de mest ”mänskliga” böcker som någonsin skrivits. Jag läste först [...] två korta romaner “Värdinnan” och ”Anteckningar från underjorden”. Den första en slags märklig musik, den andra en träffsäker snyting av psykologisk genialitet – en skrämmande och våldsam parodi av det delfiska ”Känn dig själv”, men framställt med en sådan anspråkslös djärvhet och glädje att det hela genom sin överlägsna kraft kan inmundigas med oförställd glädje.

Själv tror jag att det var skenavrättningen som starkast kom att prägla Dostojevskijs liv och författarskap. Det var då han insåg att hela hans existens var hotad och snart skulle avslutas. Tanken på livets mening och Guds existens framstod i ett skarpt, skrämmande ljus. I sista sekund befriades han dock från döden och fördes till ett sibiriskt helvete. Det var där medan han tvingades leva tätt tillsammans med andra olyckliga människor som Dostojevskij kom till insikt om det jag funnit i så många av hans böcker – att det är vår nuvarande jordiska existens som är det verkliga Helvetet. Eller kanske snarast en Skärseld där vi i Dödens skugga tvingas välja mellan total meningslöshet och frälsningen genom en orubblig tro på Jesu lära och förvissningen om Guds nåd.

I Bröderna Karamazov drivs läsaren obönhörligt in i Dimitrijs mardrömslika kringirrande under mordnatten och den efterföljande orgien med berusat festande. Vi förenas med Dimitrijs förvirrade ångesttillstånd, precis som då vi i Brott och Straff tvingades följa Raskolnikov under hans sinnesförvirrande kringflackande på Sankt Petersburgs gator. För mig blir läsningen till ett slags rus, som om jag istället för att vara i färd med att läsa en roman kolkade i mig glas efter glas av alkohol.

Vad jag slogs av under min omläsning Bröderna Karamazov var berättarrösten; inträngande och allvetande samtidigt som författaren framhåller att även han kommer ifrån och är en del av den småstad han skildrar. Likväl håller han sig hela tiden i skymundan.

I Dostojevskijs sällskap träder läsaren in i en värld som framstår såväl främmande som hemtam, det senare genom hans djuplodande besök i gestalternas inre. Dostojevskij lyckas med konststycket att betrakta världen genom sina romanfigurers ögon, utan att för ett ögonblick mista greppet om sin berättelse, dess framglidande flöde. Bihandlingar griper in och får läsaren att undra över deras berättigande, men snart framgår det att de belyser huvudhändelserna och fördjupar dem – som Fader Zosimas levnadsberättelse, eller den lille Iljas tragedi.

Det rör sig om en författare som behärskar sitt svåra hantverk och inte förlorar sin kontroll över berättelsens mångfacetterade oförutsägbarhet. Jo, kanske då han vid slutet låter åklagaren sida upp och sida ner noggrant redogöra för vad läsaren redan är välbekant med, först här tappade jag under en stund tålamodet och gled ur Dostojevskijs tidigare säkra grepp om min uppmärksamhet.

Annars är rättegångsscenerna en förträfflig avrundning på en intrikat mordhistoria med avgörande detaljer och oväntade förvecklingar, en domstolsdramatik värdig en Perry Mason film och säkerligen upplevd av Dostojevskij under egna rättegångsbesök och frukten av flitigt tidningsläsande.

Romanen framstår även som en skildring av Dostojevskijs egen själskamp. Jag tror att flera läsare förblindats av den änglalikt saktmodige Aljósja. Som även om Dostojevskij gjort honom till sin hjälte, emellanåt uppvisar mänskliga svagheter. Fast detta hindrar inte att han för en läsare som jag emellanåt framstår som too good to be true, för bra för att vara sann. Betraktar man Aljósja som Dostojevskijs alter ego, i vars gestalt han söker framställa den rysk-ortodoxa gudstron som en seger över tvivel och nationsförstörade nihilism, tror jag att man mister mycket av styrkan i denna häpnadsväckande roman.

Flera läsare har funnit att Dostojevskijs vara marionett-artade, något jag inte kan hålla med om. Kanske kan de emellanåt framstå som alltför groteska, likt flera av Dickens romanfigurer,  men liksom hos denne särpräglade författare kan Dostojevskijs karaktärer knappast beskrivas som några ”marionetter”, passionerade och udda – ja , men om de varit så endimensionella som några kritiker påstått skulle de inte ha stannat kvar i minnet så som de gör.

Man har även anklagat Dostojevskij för att ha en knagglig, oslipad och klumpig stil. Jag kan inte någon ryska men kan likväl inte hålla med om ett sådant omdöme, i varje fall om jag dömer utifrån Staffan Dahls översättning, genom vilken jag tycker mig höra hur olika Dostojevskijs karaktärer uttrycker sig, hur röstlägen och språkbruk ständigt ändras.

Det har också sagts att Dostojevskijs konservatism, hans panslavistiskt ortodoxa tänkande och generellt intoleranta, inställning till andra folk slår igenom i hans romaner. Jag finner inte mycket av det i Bröderna Karamazov, visserligen finns där en beskrivning av ett par otrevliga polacker och en otäck skildring av ett judiskt ritualmord, men jag får inte någon känsla av Dostojevskij gör en så stor affär av det och ritualmordet framställs inte som något berättaren tror på, snarast rör det sig om en oseriös tidningsnotis. Vad det religiösa sentimentet anbelangar så finns det givetvis där. Men … det dominerar inte, kväver inte uttrycket hos hans romangestalter. Dostojevskijs trosuppfattning framstår inte som pamflettarisk eller bigott. Här finns mycket av själavånda och sökande; mänskliga känslor behäftade genom skådespeleri, förakt och hat, men också uppriktig kärlek och medlidande.

En läsare kan likaväl som att göra Aljósja till sin hjälte,  identifiera sig med den passionerade Dimitrij i hans livsbejakande entusiasm och våldsamma förälskelser. Samtidigt som han går ner sig i förlamande själslidande, våldsamma självförebråelser och uppseendeväckande naivitet förblir han en trots allt uppskattad och av många älskade personlighet.

Givetvis har Dostojevskijs roman, med sitt frodiga persongalleri, sin lidelsefulla kärlekshistoria, mord och detektivarbete, sin heltäckande samhällsskildring och ibland hjärtknipande sentimentalitet, för att inte tala om dess livliga dialog, lockat till en mängd filmatiseringar.

På tal om den intensive Dmitrij tycker jag att Richard Brooks tolkning av Bröderna Karamazov från 1958 är alldeles utmärkt, med Yul Brynner som Dimitrij. En centralgestalt vid vars sida bröderna Ivan och Aleksej bleknar, den senare blir snarast mjäkig. Yul Brynner gör en av sina bästa rolltolkningar, trots sin även här allt som oftast exotiskt vilda träaktighet, som livas upp av mörkt upphetsande blickar. Hans Dimitrij har dock stannat på näthinnan och i mitt medvetande har han därmed blivit till en bra bild av hur jag föreställer mig Dimitrij.

Givetvis går det inte att på ett fullkomligt vis filmatisera ett så stilistiskt, mångbottnat och psykologiskt nyanserat verk som Bröderna Karamazov, men flera av de försök som gjorts är inte alls oävna, antagligen beroende på romanens rika dialog och förstklassiga åskådlighet. Exempelvis var jag tämligen imponerad av de två ryska filmatiseringar jag sett. Lavrov, Pyrev och Ulyanovs mer än tre timmar långa version från 1969 är alldeles utmärkt och dess karaktärer tolkar väl min uppfattning av bokens personligheter. Exempelvis de tre bröderna

Och inte minst Smerdjakov.

En rysk TV-serie med 12 avsnitt följer historien i stor detalj. I sedvanlig rysk monumentalstil är den vacker att se på, men i min mening betydligt tamare än filmen från 1969, med en svagare karaktärsframställning.

På tal om film minns jag när jag vid universitet i Lund hade turen att få studera film under Sverker Hällen. Hans undervisning gav mig en fördjupad uppskattning av filmkonstens särpräglade hantverk. Sverker kunde ryska och var en stor kännare av rysk kultur. Vid ett tillfälle hade han tryckt ut Bröderna Karamazovs skildring av Dimitrijs febriga förehavande i faderns trädgård den natt då mordet begicks. Sverker bad oss skildra händelseförloppet genom sekvenser i ett filmmanus. Variationerna med ljussättning, kameravinklar, klippning och rytm blev varierade och det hela blev en mycket lärorik övning.

Bröderna Karamazov blev Fjodor Dostojevskijs sista roman. Den baserade sig på anteckningar från en lång tid tillbaka, med början 1869. Tio år senare började han skissera på mordhistorien, men det var inte förrän i slutet av 1878 som han på allvar koncentrerade sig på författandet, antagligen bland annat för att ta sig ur den djupa depression som drabbat honom då hans treåriga son Aljósja dött i maj samma år, uppenbarligen i sviterna av en epilepsi han ärvt från fadern. Året innan hade Dostojevskij diagnostiserats med lungemfysem och hans epileptiska anfall hade kommit allt tätare. Författandet av Bröderna Karamazov artade sig till en lång och besvärlig process, än skrev han själv stora stycken, än dikterade han för sin fru Anna, som även rättade, skrev om och redigerade stora avsnitt. Bevarade manuskript vittnar om hur Dostojevskij kämpade med att strukturera sitt material.

Bröderna Karamazov gick som följetong i tidskriften Rysslands härold.  Efter det att tidskriften offentliggjort att den skulle publicera en ny stor roman av Dostojevskij var förväntan hos den läsande allmänheten stor, speciellt efter det att det första avsnittet publicerats i januari 1879. Dröjsmålen mellan de publicerade avsnitten ökade, alltmedan förväntan steg oavbrutet. I december 1879 såg sig Dostojevskij nödsakad att be tidskriftens förläggare, Michael Katkov, införa följande notis.

Detta är en fråga om mitt samvete. Låt anklagelserna för den ofullbordade romanen, om det finns några sådana, falla endast på mig ensam, och inte drabba redaktörerna för ”Rysslands härold”, som i detta fall inte kan klandras för någon extrem finkänslighet gentemot mig som författare. De har visat ett ständigt, tålmodigt överseende med min försvagade hälsa.

Sista avsnittet publicerades i november 1880 och mindre än fyra månader senare avled Dostojevskij.

Dostojevskijs sorg över sin avlidne son kom att prägla en stor del av romanen. För att mildra sin sorg hade han sökt sig till klostret Optina, berömt som centrum för den ryskortodoxa staretsytron. Fader Zosima som är en viktig person i början av Bröderna Karamazov var en starets och romanen visar att det var ett omstritt begrepp som inte anammats av alla ryskortodoxa bekännare. En startes var en äldste som inom vissa kloster vördades som andlig rådgivare och lärare. Flera ansågs även vara helbrägdagörare och de antogs ha fått sin karisma och visdom från Gud, en gåva för deras uppoffrande liv och stränga askes

Dostojevskij placerade sin unge hjälte Aljósja i ett kloster, som nära lärjunge till en åldrad stratets och gav honom samma namn som sin avlidne son, förlänade honom med sådana egenskaper han beundrade och själv önskade sig ha haft.

Under romanens gång låter Dostojevskij den fromme Aljósja på den döende staretsen Zosimas begäran lämna klostret, men Aljósja fortsätter att vara den helgonlika gestalt han varit i romanens början och förblir så genom hela romanen. De olika karaktärernas beundrade, ja älskade förtrogne.

Efter sina upplevelser i klostret Optina och djupt gripen av sonens död ville Dostojevskij ändra romanens hela upplägg så att den främst speglade mycket av barnens tillvaro och började skissa på en historia som satte barn i centrum, men han ändrade tämligen snabbt sina planer. Fats det finns stor del av naivitet i bevarad Aljósjas gestalt och Dostojevskij låter honom bli till en beundrad vän och mentor för en grupp barn som samlats kring en tidigare mobbad, men känslig och troskyldig liten pojke. Som vi skall se sätter Dostojevskij även barns lidande i centrum för sina gudstvivel.

Slutscenerna i Bröderna Karamazov då pojkarna samlas kring den döende, sällsynt godhjärtade Ilja påminner mig om Mark Donskoys film Maxim Gorkijs barndom från 1938. Minns hur gripen jag blev då jag någon gång i min barndom såg den på TV. Vad som stannat hos mig var den förlamade lille pojken Alexei, som godlynt och positiv blir vän med den tolvårige Maxim. Alexei samlar insekter i små lådor och låtsas dem vara olika människor i hans närhet. Liksom Dostojevskijs dödssjuke Ilja har den lille Alexei samlat ett gäng hjälpsamma pojkar kring sig. Han drömmer om att komma ut på ”de öppna fälten” och till slut drar de snälla gossarna den överlycklige Alexi sittande i en vagn ut på de blomstrande vidderna, där de alla tar farväl av Maxim, som ensam ger sig ut i världen.

Det var länge sedan jag läste Gorkijs Min barndom. Jag minns den som tämligen sorgesam läsning, men kan inte erinra mig någon paralyserad pojke och tror inte att boken slutade som i filmen. Kanske var den gripande historien ett tillägg av Mark Donskoy, möjligen inspirerad av Bröderna Karamazov i vilken Aljósja till de snälla gossarna efter Iljas död håller ett vackert tal i vilket han förklarar att de alla kommer att gå ut i världen och möta olika öden, men att de aldrig kommer att glömma gemenskapen kring den sjuke Ilja och hur den svetsade dem samman. Godhet är vackrare och starkare än grymhet och ondska, en lärdom som Aljósja vet skall följa dem genom livet. Känner att jag nu måste läsa Gorkijs Min barndom för att se om den vackra berättelsen om Alexei verkligen finns där.

Jag är långt ifrån den ende som blivit gripen av Dostojevskijs författarskap. Flera författare har haft omvälvande upplevelser genom sitt möte med den ryske titanen. En del av dem tycks ha gått i närkamp med honom. Exempelvis Hemingway, som allt som oftast föreställde sig sitt skrivande som en slags litterär boxningskamp med beundrade författare. Han kunde exempelvis skriva om Tolstoj.

Jag skulle inte möta Dr. Tolstoj i en 20-ronders match eftersom jag vet att han skulle slå öronen av mig. Dr. hade fantastisk uthållighet och skulle kunna fortsätta i evighet och ännu längre. Men om jag mötte honom i sex ronder skulle han aldrig träffa mig. Jag skulle slå skiten ur honom och kanske slå ut honom. Han är lätt att träffa. Men herregud, han kan slå. Om jag levde till 60 kunde jag klå honom (KANSKE).

Hemingway var övertygad om att han skulle slå ut andra av sina favoriter som Turgenjev, Maupassant och Stendahl, men han tycks ha tvekat om att ta upp kampen med Dostojevskij. Kanske för att han inte lyckades bemästra honom som litterär motståndare. Hemingway hade svårt att begripa sig på Dostojevskijs teknik. I En fest för livet skriver han om sitt förhållande till Dostojevskij: ” Jag har undrat en del kring Dostojevskij. Hur kan en man skriva så uselt, så obeskrivligt uselt och likväl skapa så djupa känslor hos dig”.

För några år sedan följde jag med stort intresse TV-serien Lost. Jag uppfattade den underliga ön på vilken de övergivna flygplanspassagerarna hamnat som en slags Skärseld där de efter döden (?) prövas om huruvida de skall bevärdigas leva vidare i en annan tillvaro. Lost blev för mig till ett slags motstycke till Dostojevskijs värld och jag hajade till då två av huvudkaraktärerna, John Locke (med samma namn som en djupt kristen filosof) och Jack Shephard, mot slutet konfronterades med varandra. Locke är ovillig att lämna ön och vill lära gruppen av överlevande att ”lita” på den och utforska dess mysterier, alltmedan Jack vill bort från den och om det inte går försäkra sig om att alla är säkra och förmår hålla sig vid liv. Locke ger Jack Bröderna Karamazov med orden:

Visste du att Hemingway var avundsjuk på Dostojevskij? Han ville bli världens störste författare, men övertygade sig själv om att han aldrig kunde ta sig ur Dostojevskijs skugga.

Jag uppfattade det som om Locke menade att ”handlingsmänniskan” Jack inte kunde medge att han genom all sin kamp för att befria sig från sitt öde, kanske ”Guds vilja”, omöjligt kunde förlika sig med existensens stora mysterier. Men som det mesta i Lost var även denna scen dubbeltydig och svårtolkad och det var väl det som för mig var attraktionen med denna TV-serie, som i all sin märklighet blev en stor succé.

En annan, allt som oftast lysande, författare som även han likt Hemingway kunde falla i egenhändigt förfärdigade fällor av självöverskattning, och därmed gjorde ett och annat bottennapp, var Vladimir Nabokov. Han hade många invändningar mot Dostojevskij och tycktes i motsats till Hemingway inte hysa någon större beundran för honom.  

Nabokov tycks ha läst Dostojevskij som Fan läser Bibeln och ondgjorde sig över att hans romaner befolkas “neurotiker och galningar”, att Dostojevskijs karaktärer inte utvecklas, att de från en romanens inledning till dess slut förblir desamma. Jag undrar. Inte utvecklas väl Nabokovs Humbert Humbert i hans egen mästerliga Lolita speciellt mycket? I Bröderna Karamazov tycker jag att till och med den i mitt tycke i och för sig odrägligt genomgode och naivt gudfruktige Aljósja, trots allt förändrar sig, att han i all sin änglalika fromhet likväl plågas av samvetsförebråelser och kanske till och med döljer en del mindre sympatiska drag.

Nabokov fann Dostojevskijs romaner garnerade med överraskningsmoment och oväntade händelseutvecklingar, men … vid en omläsning avslöjade de sig som ”glorifierad kliché”, hopkokt enligt samma väl beprövade recept, nämligen en framställning av en mängd individuella världar som blandas samman och serveras under namnet ”objektiv realism”. Mja, Nabokov är ganska fyndig och vitsig, men jag har svårt att smälta hans allt som oftast överlägsna attityd. Nabokovs slutomdöme är hårt:

Dostojevskij är ingen stor författare, utan en ganska medioker sådan – med glimtar av utmärkt humor, men tyvärr med ödemarker av litterära klichéer däremellan. […] Dostojevskijs lider brist på smak, förenat med hans monotona engagemang i personer som lider av förfreudianska komplex.

Väst av allt är hans erbarmliga författarstil:

Det är, som i alla Dostojevskijs romaner, ett rus, en virvel av ord med oändliga upprepningar, bortsett från återkommande mumlande, ett verbalt överflöd som chockerar läsaren efter att ha avnjutit, säg – Lermontovs transparenta och vackert balanserade prosa.

Jag ser det annorlunda, det är denna kalejdoskopiska, ofta högst levande ”otymplighet” som gör Dostojevskijs romaner levande och för dem nära sin läsare. Nabokovs nedvärderande uppfattning har blivit emotsagd av en mängd litterära storheter, ingen mindre än Jorge Lous Borges konstaterade med sin sedvanligt fyndiga skärpa:

I förordet till en antologi om rysk litteratur konstaterade Vladimir Nabokov att han inte funnit en enda sida av Dostojevskij värd att bli inkluderad. Detta borde innebära att Dostojevskij inte bör bedömas utifrån varje sida utan snarare utifrån summan av alla sidor som hans böcker består av.

Långt innan dess hade den demoniska katten Behemoth i Bulgakovs Mästaren och Margarita ilsket snäst då en ”medborgarinna” konstaterat att Dostojevskij är död. ”Jag protesterar!” fräste Behemoth med hetta. ”Dostojevskij är odödlig!”

Det finns en lång lista med stora författare som tagit Dostojevskij i försvar och konstaterat hur mycket han betytt för dem. Några exempel:

Arthur Power, en konstnär mest känd för att han lyckades bli vän med James Joyce (han beskrev det som att bekanta sig med taggtråd) och göra en mängd intrvjuer med författaren, nämnde bland annat att Joyce konstaterat:

Bröderna Karamazov gjorde ett djupt intryck på mig. Han skapade några oförglömliga scener. Galenskap kan man kalla det, men däri kan ligga hemligheten bakom hans geni. Jag föredrar ordet överspändhet, en hänförelse som möjligen kan övergå i galenskap. Faktum är att alla stora män har haft den ådran; det var källan till deras storhet; den förnuftiga människan uppnår ingenting.

Även Virginia Woolf tycks ha ryckts med av Dostojevskijs våldsamma, psykologiska virvelvindar:

Dostojevskijs romaner är en sjudande malström, snurrande sandstormar, gejsrar som fräser och kokar, suger in oss. De består enbart av själslig substans. Mot vår vilja dras vi in, virvlas runt, förblindas, kvävs och samtidigt fylls vi av en yr hänförelse. Utanför Shakespeare finns ingen mer spännande läsning.

Som så många andra fann amerikanen James Baldwin det lätt att identifiera sig med Dostojevskijs plågade gestalter och fann lugn i en sådan identifikation:

Du läser något som du trott enbart hänt dig, men så upptäcker du att det hände Dostojevskij för 100 år sedan. Detta blir till en mycket stor befrielse för den lidande, kämpande människan, som ständigt inbillar sig att hon är ensam. Det är därför konst är så viktigt. Konst skulle inte vara angeläget om livet inte vore viktigt, och livet är viktigt.

Hemingways store medtävlare inom den amerikanska Parnassen, William Faulkner, var även han en idog läsare av de ryska klassikerna. Så gott som årligen tog han sig igenom Bröderna Karamazov. Mig veterligen gick Faulkner och Hemingway inte in i någon litterär närkamp annat än att Faulkner ansåg att Hemingway var språkligt begränsad, medan Hemingway tyckte Faulkner var överdrivet svulstig.

I litterära kretsar förkommer ibland en strid om vem av de två nobelpristagarna som är bäst. Det påminner mig om äldre män som numera kan gruffa om vem man bör föredra – Rolling Stones eller Beatles. Där som när det gäller Faulkner och Hemingway rör det väl sig om två högst olika stilarter, men jag kan inte låta bli att luta åt Faulkner som den av de två som griper mig mest. Stilen i hans Medan jag låg och dog fångade mig totalt första gången jag läste den och jag fann Absalom, Absalom! minst lika intrikat som Bröderna Karamazov.

Trots sina skillnader ingår trion Faulkner, McCullers och O’Connor i genren Sydstats gotisk-grotesk. Och samtliga är förvisso stora och märkliga författarskap. Det går nog att betrakta deras märkvärdighet och attraktion genom att de liksom Dostojevskij var särlingar och skrev utifrån sitt utanförskap. De två damerna befann sig utanför ramarna for Sydstaternas uppfattning om hur kvinnor bör vara och Faulkner betedde sig inte som det anstod en Söderns gentleman.

Carson McCullers, som knappt 23 år gammal debuterade med den fascinerande Hjärtat jagar allena, har allmänt kallats för excentrisk. Något som knappast är en överdrift då det gällt att beskriva denna överkänsliga och samtidigt tufft och hårt orädda kvinna. Om Faulkner och Hemingway skrev hon: ”Jag har mer att säga än Hemingway och Gud vet att jag säger det bättre än Faulkner.”

Liksom Faulkner och O'Connor kunde McCullers se likheterna mellan de bästa sydstatsförfattarna och en författare som Dostojevskij. Hon skrev att sydstatsförfattarna stod i djup tacksamhetsskuld till ryssarna, att deras gotiska stil var densamma som Dostojevskijs, att där inte fanns några spöken och gengångare, utan att det var den mänskliga själen som hemsöktes och att det var människorna som var demoner.

Det är i deras inställning till livet och lidandet som sydstatsborna står i så stor tacksamhetsskuld till ryssarna. Tekniken är i korthet denna: en djärv och utåt sett känslolös sammanställning av det tragiska med det humoristiska, det enorma med det triviala, det heliga med det fräcka, hela människans själ med en mängd materialistiska detaljer.

McCullers beskrev hur hon först blev bekant med Dostojevskij och hur det förändrade hennes syn på livet:

Dostojevskijs böcker – Bröderna Karamazov, Brott och straff och Idioten – öppnade dörren till en enorm och fantastisk ny värld. I åratal hade jag sett dessa böcker i hyllorna på det offentliga biblioteket, men när jag granskade dem hade jag blivit så avskräckt av de svårsmälta namnen och allt det finstilta. Så när jag äntligen läste Dostojevskij blev det en chock som jag aldrig kommer att glömma – och samma förundran griper tag i mig varje gång jag läser dessa böcker idag, en känsla av förundran som inte kan nötas ner av förtrogenhet.

Den andra damen i den sydstatsgotiska trion, den katolska författarinnan Flannery O’Connor, kan möjligen i än högre grad än Faulkner och McCullers betraktas som en amerikansk motsvarighet till Dostojevskij, inte minst genom sin starkt uttryckta kristna tro. Fast det är verkligen inte någon söndagsskolefrid som vilar över hennes brutalt primitiva Sydstater.

O’Connor uttryckte det som sitt mål att beskriva hur Guds nåd kunde verka inom en värld behärskad av Djävulen. Liksom hos Dostojevskij är hennes karaktärer i allmänhet förnedrade, förvirrade och kärlekstörstande losers i en värld som lika gärna skulle kunna vara Helvetet på jorden, fylld som den är av lurande demoner i mänsklig gestalt och dränkt i droger, sprit, brutal kriminalitet, korruption, rasism och prostitution. Allt skildrat av en författare som deklarerade att:

För att säkerställa vår känsla av mystik behöver vi en uppfattning av en ondska inom vilket Djävulen betraktas som ett verkligt väsen. Han måste tvingas manifestera sig själv och inte enbart låta sig anas som en form av vag ogudaktighet, utan vid varje tillfälle avslöja sig som den specifika ondskefulla personlighet han i själva verket är. Litteratur, liksom dygd, trivs inte i en atmosfär där Djävulen inte erkänns som existerande både i sig själv och som en dramatisk nödvändighet för författaren.

I O’Connors noveller och romaner tycks det ofta, liksom hos Dostojevskij, som om Djävulens (ödets, orättvisans, våldets, nödens, vilken form Satan än må anta) hänsynslöst brutala attacker på tvivlande, utsatta individer, slungar dem in i galen förvirring, enbart för att slutligen (hos en del av dem) bereda dem inför en villkorslös kapitulation inför trons och den gudomliga nådens mysterium.

Tag exempelvis O’Connors roman Ta himmelriket med våld, The Violent Bear it Away, i vilken den unge Tarwater attackeras av Djävulen i såväl sin inre som yttre manifestation. Detta sker i skepnaden av en inre röst, en ”främling” som efter hand blir en allt bättre ”vän”. Fast denne ”inre främling” är givetvis ingen annan än den lede Frestaren själv, Satan, som så gott som totalt skymmer en annan inre ”vän” – Kristus. Romanens yttre demoner är lurendrejare och perverterade våldtäktsmän, som med den inre röstens hjälp lockar Tarwater i fördärvet. Liksom de djävlar som vi strax skall möta hos Dostojevskij och Thomas Mann förnekar Tarwaters inre Satan sin egen existens och säger sig vara ett återsken av hans egen överhettade fantasi. Det är dock, liksom allt anat som Djävulen står för, en lögn. Allt detta kan tyckas vara hämtat från en bibelmässig uppbyggelseskrift, eller en from predikan. Men, så skriver inte Flannery O’Connor. Hennes syfte är väl dolt, pekpinnarna frånvarande. Hennes värld är grym och hård. Hennes skoningslösa berättande griper tag i läsaren och behåller dig i sitt järngrepp.

Vad den andre store sydstatsförfattaren, William Faulkner, framförallt uppskattade hos Dostojevskij var hans förmåga att skildra det undermedvetna, hur motstridiga mänskliga känslor verkligen är. Han ansåg Bröderna Karamazov vara hans mest betydande litterära inspiration, vid sidan av Shakespeare och Bibeln. Enligt Faulkner hade amerikansk litteratur inte kunnat åstadkomma något som var tillnärmelsevis så imponerande som Bröderna Karamazov.  I sin nobelprisföreläsning nämnde Faulkner vad han ansåg vara det mål som han och Dostojevskij rört sig mot:

att beskriva problemen i det mänskliga hjärtat i konflikt med sig självt, vilket ensamt kan skapa god litteratur, eftersom endast det är det värt att skriva om – vårt lidande och kamp.

Antihjälten i Faulkners Absalom, Absalom! Sutpen, är en tragisk och tämligen absurd Dostojevskijgestalt, som för en hård kamp att förhäva sig själv och tillkämpa sig omgivningens respekt. Trots sin uppenbara styrka och beslutsamma personlighet kan Sutpen inte undkomma det han avskyr inom sig själv och han misslyckas ömkligen med sitt livsprojekt. Sutpens våldsamma personlighet och överväldigande fåfänga, hans längtan efter storslagenhet och upprättelse, blir hans nederlag. Likt huvudpersonen i Dostojevskijs Anteckningar från underjorden ömkar Sutpen sig själv i en blandning av stolthet och självförakt: ”Jag är en sjuk man... Jag är en ond man. En oattraktiv man”. Liksom Dostojevskijs antihjälte tycks Sutpen acceptera och till och med på sätt och vis finna tillfredställelse genom det omgivande samhällets avvisande. De förbittrade, ensamma gestalterna låter sig uppslukas av kronisk negativitet, självförakt och illvilja mot allt och alla.

Det finns i Bröderna Karamazov en demonisk underström. Flera bedömare betraktar romanen som en djupt kristen fabel med staretsen Zosimov och hans troskyldige adept Aljósja som bärare av dess budskap – det är inom den rysk-ortodoxa kyrkans hägn vi finner lugn och mening med våra liv.

Likaväl som man betraktar Aljósja som romanens hjälte går det att se hans plågade bror Ivan som dess centralgestalt. Det är Ivan som bär på och för fram Dostojevskijs tvivel på gudomlig rättvisa och Guds närvaro. Ivan berättar för sin religiöse bror om sin idé för en dikt/pjäs om Storinkvisitorns möte med Jesus. Aljósja lyssnar intensivt, utan att göra många anmärkningar.

I stora drag handlar Ivans berättelse om hur Jesus återvänt till jorden, närmare bestämt till Sevilla under en tid då kättarbålen flammade som värst. Storinkvisitorn stod på höjden av sin makt. Jesus gör underverk och samlar folk kring sig, något som får inkvisitionens hantlangare att reagera och fängsla honom. På natten uppsöker Storinkvisitorn Jesus i hans cell. Han hyser inga som helt tvivel om vem han har att göra med och förklarar varför det är Kyrkans avsikt att följande dag bränna honom på bål som kättare. Under Storinkvisitorn tirad tiger Jesus.

Den kyrklige potentaten menar att Jesu ankomst kommer att hota hela det välde som Kyrkan skapat för mänsklighetens bästa. Dess principer kommer att leda till människohopens slutgiltiga enande under en makt, en stat, som skall skänka var och en hennes dagliga bröd, kontrollera och mildra mänsklighetens samveten och fastställa principer som kommer att förena och leda hela mänskligheten.

Jesus begränsade sitt budskap till en liten grupp utvalda, medan Kyrkan förbättrade hans insats genom att nu tala till hela mänskligheten och i Guds namn styra världen. Kyrkan har inte längre något behov av Jesus, han har blivit till ett störande moment.

Genom att Jesus förkunnat människornas frihet att välja, skapade han samtidigt en onödig ångest. Människor är tryggare om de slipper välja och istället låter sig styras av andra. Genom sin lära om det fria valet uteslöt Jesus majoriteten av mänskligheten från återlösning och dömde de flesta av oss till lidande. Frälsning och endräkt ges genom Kyrkans organisation, som axlat frihetens börda och därigenom gett individerna lugn och trygghet. Inkvisitorn menar att under honom och hans likar kommer hela mänskligheten att leva och dö i lycklig okunnighet. Även om livet och Kyrkans ledarskap slutligen skulle leda till död och förintelse, skall flertalet av jordens människokryp vara lyckliga under sin färd mot ett framtida mål:

Vi skall också tvinga dem att arbeta, men deras liv på fritiden skall vi organisera som vi organiserar barns lekar med barnvisor, körsång och glada oskyldiga danser. Ja, ja, vi skall tillåta dem att begå synd också, de är ju svaga och kraftlösa och de kommer att älska oss som de små barnen, för att vi låter dem få synda. Vi skall säga till dem att varje synd kommer att bli förlåten, om den gjorts med vårt medgivande; vi tillåter dem att synda, därför att vi älskar dem, straffet för deras synder, vad det än må vara, tar vi på oss. Och när vi tar det på oss, kommer de att dyrka och avguda oss som sina välgörare som tagit på sig deras synder och bär fram dem till Gud som våra egna. Och de kommer inte att ha några hemligheter för oss. […] Och alla kommer att bli lyckliga, alla dessa miljoner varelser, utom de hundra tusen som leder dem. […] De kommer att förunnas en stilla död, kommer att slockna stilla i Ditt namn och på andra sidan graven endast finna död. Men vi kommer att bevara hemligheten, och för att skänka dem lycka kommer vi att locka dem med den eviga himmelska belöningen.

Inkvisitorn erinrar sig hur Kristus avvisade Djävulens frestelser och påstod att människan inte kan leva av bröd allena. Men det var ett fatalt misstag:

Ge människorna mat och be dem sedan om dygd! Det är vad de kommer att skriva på de banér de kommer att resa mot dig.

Även då Storinkvisitorn avslutat sin långa monolog tiger Jesus. Han reser sig sakta och kysser sedan inkvisitorn på hans ”blodlösa, åldrade läppar”. Inkvisitorn släpper Kristus fri men förmanar honom att aldrig återvända. Jesus, fortfarande tigande, går ut i ”stadens mörka gränder”. Ivan avslutade sin berättelse med orden: "Kyssen bränner i hans hjärta, men han står fast vid sin gamla idé".

Eftersom han har för avsikt att ge sig av från staden har Ivan, som en form av avsked, berättat sin historia för sin lillebror. Han märker att han gjort brodern våldsamt upprörd, speciellt efter det att han påstått att om Gud är död är allt tillåtet. Han ler mot sin fromme bror:

Jo, hör du, nu när jag skall ge mig iväg, tänkte jag att du är det enda jag har i hela världen, men nu förstår jag att jag inte har någon plats i ditt hjärta ens, men käre lille eremit. Den där formeln ”allt är tillåtet” tänker jag inte ta tillbaka, men det är väl därför du tar avstånd från mig, vasa?

Aljósja som hade rest sig upp, gick nu fram till Ivan och kysste honom mitt på munnen. Något som fick Ivan att utropa: ”Litterär stöld! Det där knyckte du från mitt poem! Men, tack skall du ha i alla fall.”

Kanske är det så att Ivan anade att Aljósja, liksom så många andra i hans omgivning, inte minst hans älskade, men teatraliska Katerína, spelade ett spel. Aljósjas fromhet var kanske även den tillkämpad, ett bräckligt försvar mot all den ondska och moraliska förfall han såg sig omgiven av. För en man som Aljósja måste broderns tal om Guds död ha varit ett fruktansvärt hot mot hans tro, som kanske inte var så bergfast som Dostojevskij låter oss tro.

Tanken om Guds död var inte ny, men Dostojevskijs Ivan drev den till sin spets och han gör honom till en förespråkare för den av författaren så fruktade nihilismen, nämligen att om Gud är död och allt är tillåtet så innebär det också att livet är meningslöst, att moraliska värden är grundlösa och kunskap omöjlig. Det var i dessa gränstrakter som även Friedrich Nietzsche rörde sig. Två år efter Dostojevskijs död 1880 beskrev han i sin Den glada vetenskapen hur ”en galning” förkunnar

”Vart har Gud tagit vägen?” ropade han, ”det ska jag säga er! Vi har dödat honom - ni och jag! Vi är alla hans mördare! Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Hur gjorde vi när vi lossnade kedjan mellan denna jord och dess sol? Vart är den på väg nu? Vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet? Är det inte tomma rymden som slår emot oss? Har det inte blivit kallare? Blir inte natten allt längre och mörkare? Måste inte lyktor tändas redan på förmiddagen? Hör vi inte redan slamret av dödgrävarnas spadar, när de begraver Gud? Känner vi inte redan lukten av den gudomliga förruttnelsen? - även gudar ruttnar! Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare? Det heligaste och mäktigaste som hittills stått att finna i världen, för våra knivar har det förblött – vem tvår detta blod från våra händer? Med vilket vatten kan vi rena oss? Vilka försoningsfester, vilka heliga riter blir vi tvungna att uppfinna? Har inte detta dåd en storhet som är alltför stor för oss? Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det värdiga? Ett större dåd har aldrig begåtts, och vem som än föds efter oss hör för detta dåds skull hemma på ett högre historiskt plan, högre än all tidigare historia!

Nietzsche konstaterar att gudstron har blivit omöjlig, liksom allt som byggde på denna tro. Sådant som vuxit upp genom tron på en allsmäktig Gud, och stöttades av den, är nu dömt att försvinna. Hela den europeiska moralen kommer att kollapsa. Människan står nu ensam i universum och måste själv axla ansvaret för hela tillvaron, för det hon trott vara Guds skapelse. En fruktansvärt svår uppgift som kräver mer än vad en vanlig människa förmår. Det behövs någon starkare, någon förmer än en vanlig människa, en mycket stark sådan – Övermänniskan. En diktator? En fascist, en SS-officer? Jag tror inte det. Nietzsche var långt ifrån en tänkare som rörde sig längs några fastslagna stigar. Trots allvarliga skönhetsfläckar bland hans idéer är jag böjd att tro att Nietzsche trots allt hyste så pass mycket omtanke och medkänsla att det omöjliggjorde sådana tolkningar av han lära. Han var helt enkelt ”mänsklig, alltför mänsklig.”

Även Nietzsche brottades med ondskans realitet och ansåg att den dessvärre var en integrerad del av den mänskliga existensen, präglad som den är av lidande och förtvivlan. Men vi får inte falla till föga för några fantasier som tar ansvaret för ondskan från människorna.

Enligt Nietzsche är Djävulen ett vulgärt koncept som vi har lika lite nytta av som av Gud. Men artist som han var kunde Nietzsche inte låta bli att spekulera kring denna imaginära gestalts natur. Han skrev att om Gud representerade auktoritet, förtryck, påtvingad ordning och kall logik, så stod Djävulen för skaparkraft och därmed även kärlek, känslor och glädje. Han blev därigenom ”visdomens mest antike vän”, som ”håller oss så långt borta som möjligt från den för oss så skadlige Gud”. Här spökade antagligen fortfarande motsättningen mellan Apollo och Dionysos, som Nietzsche belyst i sin Tragedins födelse.

Första gången Nietzsche konfronterades med Dostojevskijs skrifter var då han i Nizza köpt och läst Anteckningar från underjorden. Han greps av skildringen av den eländiga tillvaron för en man som lever utan någon gudstro och snart hade han läst flera av Dostojevskijs böcker och kunde konstatera att den ryske författaren var den ende psykolog som verkligen kunnat lära honom något nytt. Introduktionen av Dostojevskijs existentialism, det metafysiska lidande som drabbar så många av hans romangestalter fick Nietzsche att anse att ”överdriven medvetenhet” helt enkelt var en form av sjukdom.

Bröderna Karamazov översattes 1888 till franska och en anonym översättning till tyska kom redan 1884, men det verkar inte som om Nietzsche läst någon av dem. I januari 1889 hade Nietzsche oåterkalleligen inträtt i sin förlamande sinnessjukdom. Även om han inte omnämner Ivans yttrande att ”om Gud är död, är allt tillåtet” så hindrar det inte att Nietzsche med sitt stora Dostojevskijintresse inte kände till det. I ett brev till Peter Gast nämner han en tysk teateruppsättning av Bröderna Karamazov och det är möjligt att han bevistade den.

Liksom Dostojevskij och O’Connor tycks även Nietzsche, trots sin ateism, betrakta lidande som en form av rening, en väg till självinsikt. Det hjälper oss att besegra ondska och förtvivlan, tvingar dem under vår kontroll, vår vilja:

För de människor som jag bryr mig om, önskar jag lidande, ödemark, sjukdom, misshandel, förödmjukelser – jag önskar att de inte ska förbli obekanta med djupt självförakt, självmisstrons tortyr, de besegrades elände: Jag hyser inget medlidande med dem, beklagar inte att jag önskar dem det enda som idag kan bevisa om en människa är värd något eller inte – att man uthärdar.

Detta återfanns visserligen bland den mängd lappar och utkast som Nietzsches sedermera nazi-anstrukna syster, Elisabeth Förster-Nietzsche, och hans gode vän Peter Gast samlade ihop efter hans död och publicerade som Viljan till Makt. Därmed kan verkets åsikter inte betraktas som helt vederhäftiga och har ofta fördömts, men under senare år har man funnit att systerns klåfingriga redaktion, tillägg och uteslutningar, inte var så illa och omfattande som man tidigare befarat och Viljan till Makt har översatts till flera språk och getts ut på nytt.

Under alla förhållanden skrev Nietzsche ofta om den hårda prövning det innebar att gå sin egen väg, leva i en värld utan Gud, där man enbart har sig själv att skylla och leva så gott man kunde. I Viljan till makt dyker emellanåt Dostojevskijs plågade gestalter upp och på ett ställe skriver Nietzsche :

Att avbilda fruktansvärda och tvivelaktiga ting är i sig ett uttryck för konstnärens instinktiva längtan efter makt och ära. Det finns inget sådant som pessimistisk konst. Konsten bekräftar. Job bekräftar. Men Zola? Bröderna Goncourt? Vad de visar är fult, men det faktum att de visar det härrör från deras förtjusning i fulhet. Det går inte att undvika! Ni lurar er själva om ni skulle tro något annat. Hur befriande är inte Dostojevskij!

Karamazovbrodern Ivans gudsförnekande, hans nihilism, stod honom dyrt. Han fick inte den kvinna han åtrådde och ett dåligt samvete förtärde honom. Tänk om det var hans ständiga påstående att om ”Gud var död så var allt tillåtet” hade inspirerat mordet på hans far? Ivan började liksom sin passionerade bror Dimitrij tappa greppet om verkligheten och liksom O’Connors Tarwater kände han av Djävulens förkvävande närvaro, både inom och utom sig själv. En natt uppenbarade sig Satan, högst påtaglig, sittande i en stol:

Det var en herre av något slag, eller rättare sagt en rysk gentleman av en viss typ, inte så ung längre. ”que frisiat la quintaine”, som fransmännen brukar säga, i femtioårsåldern med andra ord, lätt gråsprängd, med mörkt och kraftigt hår och kilformat hakskägg. Han var iklädd något slag kanelfärgad kavaj av finaste skräddarsnitt, men ganska nött och sliten, sydd efter ett numera helt bortlagt mode, som dagens eleganta och välsituerade herrar hade övergivit redan för ett par år sedan. Linnet, den långa halsduksliknande slipsen, allt var som hos vilken chic gentleman som helt, men om man litet närmare granskade linnet, så var det inte alldeles rent och den breda halsduken tämligen nött. Gästens rutiga byxor satt oklanderligt, men de var liksom litet för ljusa och något för trånga, av en typ som man inte längre använder, liksom den mjuka kastorhatten, som gästen medförde, inte riktigt hörde till årstiden. Med andra ord han gjorde ett så ytterst anständigt intryck, som hans ytterst begränsade tillgångar medgav.

Den cyniske Djävulen, som under nattens gång ändrar gestalt, ofta i enlighet med sina uttalanden, plågar Ivan genom att påminna honom om hans misslyckanden, den skuld för andras ogenomtänkta handlingar han dragit på sig genom att med överlägsen intelligens ha hävdat sina nihilistiska åsikter. Djävulen klargör för Ivan att Helvetet är mitt ibland oss och manifesterar sig genom det lidande som uppkommer genom insikten att inte kunna älska, att inte bli älskad och istället hänge sig åt en kunskap som befriats från kärlek och medkänsla. Ivan skriker åt den hånfulle Djävulen:

Du är en inkarnation av mig själv, men enbart en sida av mig!

Innerst inne är Ivan nämligen ingen cyniker och hans plågor kommer sig av insikten att han i själva verket tycker om människor och faktiskt älskar en del av dem. Det dåliga samvete som gnager honom kommer sig av oron över att han genom hävdandet av sina gudlösa åsikter har skadat och vilselett sina medmänniskor.

Liksom Tarwaters Satan har Ivans djävul redan visat sig vara en mästare då det gäller bluff och lögner, därmed har han inga som helst svårigheter i sina försök att inbilla Ivan att han enbart är ett tankefoster och att Ivan därmed håller på att bli galen. Fast såväl Ivan som läsaren blir inte helt övertygade om detta – kanske Djävulen faktiskt existerar.

Han dyker i varje fall upp flera år senare då kompositören Adrian Leverkühn en natt i det italienska Palestrina möter honom. Liksom fallet var då han besökte Ivan är Djävulen tämligen modernt, men sjaskigt klädd. Och liksom då han hemsökte Ivan byter djävulen emellanåt skepnad, men till en början beskriver Thomas Mann, författaren Doktor Faustus där han uppträder, som en mer brutal typ:

En man; ganska spinkig, inte alls lika lång som Sch., mindre än jag och med en sportkeps över ena örat, på andra sidan rödaktigt hår som stod upp från tinningen; rödaktiga ögonfransar och rosa ögon, ett kitschigt ansikte, en hängande näsa med sned tipp. Över en diagonalt randig trikåskjorta, en rutig kavaj med för korta ärmar, korvfingrar som sticker för långt ut, oanständigt åtsittande byxor, slitna gula skor. En ful typ, en mobbare, en stnzzi, en gangster med en skådespelares röst och vältalighet.

Jag vet inte riktigt vad än en stnzzi kan vara och även om jag nu i flera år bott i Italien kan jag inte påminna att jag hört ordet. Kanske, kanske, kan det ha att gör med sto zitto, ”jag tiger, jag bryr mig inte”, alltså rör det sig om en okänslig typ.

Att Adrian Leverkühn möter Djävulen i Palestrina strax före Första världskrigets utbrott är nog ingen tillfällighet. Det var här som kompositören Giovanni da Palestrina föddes för exakt femhundra år sedan (jubiléet firas i år med konserter och utställningar). Palestrina räknas till de polyfoniska körverkens kanske störste mästare och i romanen kommer han för den geniale kompositören Leverkühn att symbolisera den europeiska högkultur som genom Kriget snart kommer att hotas med utplåning.

Platsen kan också ha att göra med Thomas Manns egen livshistoria. 1953 återvände den då 77-årige Mann en sista gång till Italien och träffade på Hotel Excelsior i Rom en Münchenfödd konstnär, Fabius von Gugel, bosatt i Rom. För honom berättade Mann att han i sin ungdom tillbringade några sommarveckor i Palestrina. En kvav eftermiddag hade han suttit i stenhallen under Palestrinas antika palats då en svartklädd främling dykt upp och intensivt betraktat honom. Mann hade genomfarits av ett stråk av iskall skräck, övertygad om att uppenbarelsen var Djävulen själv. Utan att Mann hade kunnat tilltala honom, försvann uppenbarelsen lika plötsligt som den dykt upp. Upplevelsen hade för all framtid etsat sig fast i Manns minne. Vi anar att Mann, liksom Dostojevskij, med sin livliga fantasi ur sina själsskrymslen och dåliga samvete kunde framkalla sådana visioner. Liksom Dostojevskij var Thomas Mann en intensiv man, som emellanåt led av depression, undertryckta begär och fruktan, känslor som han förvandlade till litteratur. 

Nietzsches och Dostojevskijs andar vilar över mycket som Thomas Mann skrev. Han fascinerades av det sjukligt galna hos dessa genier och fascinerades mer av deras mörka sidor än av deras filosofi. I en essä om Dostojevskij konstaterade han:

men trots och framför allt beror det på vem som är sjuk, vem som är galen, vem som är epileptisk eller förlamad. Om det rör sig om en genomsnittlig, tråkig man, i vars sjukdom varje intellektuell eller kulturell aspekt är obefintlig; eller en Nietzsche eller Dostojevskij. I deras fall framträder något i sjukdomen som är viktigare och mer gynnsamt för liv och tillväxt än någon medicinskt garanterad hälsa eller förstånd. […] med andra ord: vissa erövringar gjorda av själen och sinnet är omöjliga utan sjukdom, galenskap, andens brott.

Ateisten Mann bryr sig inte så mycket om Dostojevskijs kristna budskap, det är eländet och den själsliga misären han riktar in sig på. Enligt honom var Dostojevskij:

En författare vars kristna sympatier vanligtvis ägnas åt mänskligt elände, synd, last, begär och brottslig död, snarare än åt kroppsligt och själsligt ädelmod.  

I Doktor Faustus finns det gott om såväl inre, som yttre demoner, bland de senare kan man räkna upp konsthistorikern Helmut Insitoris, den stammande musikläraren Herr Kretschmer (som osökt kom mig att tänka på min egen demoniske fiollärare Kopsch), den charmerande översättaren Martin Schildknapp, den rödhårige läkaren Dr. Zimbalist, Saul Fitelberg som tycks vara skapad med Mefistofeles som förebild, och framförallt filosofen Dr. Eberhard Schleppfuss, som i viss mån likt Ivan i Bröderna Karamazov predikar en farlig nihilism. Dr. Schleppfuss menar att Gud tillåter det onda för den fria viljans skull. Som i O’Connors berättelser menar Dr. Scleppfuss att Guds godhet består i Hans förmåga att skapa det goda ur det onda och tar det som försvar för det onda i Hans skapelse.

Dr Serenus Zeitblom, berättarrösten i romanen (liksom Dostojevskij i Bröderna Karamazov använder sig Mann i Doktor Faustus av en berättare mellan sig och läsaren) menar att kristendomens teologiska apparat, likt den demoniska nazismen, utgör en kuslig flykt från mänskliga realiteter och kärleksfull ömhet. Århundraden av världsfrämmande spekulationer hade förvandlat Jesu enkla kärlekslära till ett kvävande maktspråk. Inte för inte bar den nazistiska arméns soldater på sina bältspännen inskriften Gott mit uns, Gud är med oss.

Det är i Palestrina som Adrian Leverkühn förskriver sin själ till djävulen. med villkoret att han inte skall älska någon, utan istället ägna sitt liv åt fulländandet av sin musik. Likt Dostojevskijs demoniska nihilister sprider Leverkühn sedan, mer eller mindre medvetet, död och lidande omkring sig.

Det är först genom det medlidande och kärleksfullt hjälplösa ångest han känner inför sin lille brorson Adrians svåra lidande i en dödlig sjukdom som Djävulen slutligen förlorar sitt grepp om Leverkühn. Även här tycks Mann ha funnit en förlaga i Bröderna Karamazov i vilken Snigirjov i det närmaste, obeskrivligt plågas av den gode sonen Iljas långvariga dödskamp.

.

Det underliggande brottet i Bröderna Karamazov är ett fadermord och detta var givetvis något som i allra högsta grad lockade Sigmund Freud att gräva ner sig i boken och ägna en lång essä åt Dostojevskij. Något som än en gång övertygar mig om att Freud skulle ha fått sitt nobelpris i litteratur och inte i medicin. Jag har fått uppfattningen att flera av hans insikter och teorier onekligen är intellektuellt stimulerande, men knappast grundade på någon sund, empirisk vetenskap. 

Freud kallade Bröderna Karamazov ”den mest magnifika roman som någonsin skrivits” och fascinerades givetvis av dess oidipala undertoner. År 1928 publicerade Freud en essä betitlad Dostjevsikij och fadermord i vilken han analyserade Dostojevskijs neuroser och hävdade att den ryske författarens epilepsi inte var ett ”naturligt tillstånd”, utan en fysisk manifestation förorsakad av Dostojevskijs undertryckta skuldkänslor över sin faders död.

Det kan knappast vara någon slump att tre av tidernas största litterära mästerverk – Sofokles ”Oidipus Rex”, Shakespeares ”Hamlet” och Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov” – alla handlar om samma ämne, fadermord. I alla tre blottläggs dessutom motivet för handlingen, sexuell rivalitet kring en kvinna.

En uppfattning som tydliggörs i Freuds analys av Bröderna Karamazov. Han anser det vara likgiltig vem som egentligen begick det fadermord som romanen kretsar kring. En djuppsykologisk betraktelse bör ta i beaktande vem som känslomässigt önskade och välkomnade faderns död. En aspekt som Dostojevskij med all tydlighet understryker och som han låter den intellektuelle men vid det här laget uppenbart sinnesförvirrade Ivan skrika inför domstolen:

Vem önskar inte sin fars död? Alla vill att deras far skall dö. Huggorm slukar huggorm ...

Även den rättfärdige Aljósja är skyldig till fadermordet. Han begravde sig i religiösa grubblerier och försummade därmed sin familjs prekära situation och som hängiven kristen tvingades han sedan bära bördan av andras synder. Det är denna kristna grundsyn som blir Freuds fränaste och egentligen enda kritik av Dostojevskij och hans verk. Genom sin kapitulation inför den rysk-ortodoxa tron förfuskade Dostojevskij möjligheten

att bli en stor lärare och mänsklighetens befriare och gjorde sig istället till en av deras fångvaktare.

Franz Kafka hyste stor beundran för Dostojevskij och läste honom flitigt. Till Felice Brauer, “den mest underbara kvinnan på denna jord”, skrev Kafka 1913 ett brev, kanske i oro inför ett giftermål hon antytt, men också som ett försök att behålla henne som en intim vän. Det är ett av de få tillfällen då Kafka nämner Dostojevskij vid namn, fast det är lätt att urskilja ryssens inflytande i mycket av vad han skrev:

Glöm inte att av de fyra människor som jag (utan att för den skull jämföra mig med dem vad gäller skaparkraft eller litterär betydelse) upplever som mina verkliga själsfränder – Grillparzer, Dostojevskij, Kleist och Flaubert – var det bara Dostojevskij som gifte sig och kanske bara Kleist som drog den rätta slutsatsen när ha av yttre och inre tvång sköt sig vid Wannsee.

Av dessa författare var jag till för någon månad fullkomlig obekant med Grillparzer, men då jag börjat skissa på en blogg om Medea, som ännu inte blivit färdig, läste jag den österrikiske dramatikerns pjäs om henne. Jag trodde mig då förstå varför Kafka till Felice skrev uppskattande om just den författaren och anade att han kanske nämnde honom i samband med sitt avböjande om giftermål. I Grillparzers Medeadrama skildras nämligen den ömsesidiga fascination och avsky som råder mellan den passionerade Medea och i den i grunden fege Jason och hur avskyn genom Jasons svek slutligen blir den dominerande kraft som får Medea att i blint raseri mörda deras barn.

Givetvis blev Kafka skakad och berörd av Bröderna Karamazov och den fadersgestalt Dostojevskij skapat där. En vulgär och usel far, hatad och föraktad av sina tre sönder. Kafkas förhållande till sin egen far var nog inte så fruktansvärt hatfyllt som det som bröderna Karamazov kände gentemot sin far, bortsett från den något mjäkige Aljósjas känslor. Men Kafka led förvisso svårt under faderns slagskugga:

en sann Kafka i styrka, hälsa, aptit, röststyrka, vältalighet, självbelåtenhet, världslig dominans, uthållighet, sinnesnärvaro, kunskap om den mänskliga naturen, ett visst sätt att göra saker i stor skala, naturligtvis också med alla de brister och svagheter som följer med dessa fördelar och till vilka ditt temperament och ibland ditt heta humör driver dig.

Det 45 sidor långa brev som Kafka 1919 skrev till sin far och som han enligt vännen Max Brod ville att hans mor skulle ge till honom, fast hon aldrig gjorde det, inleddes med orden:

Käre Far, För en tid sedan frågade Du mig varför jag påstår att jag är rädd för dig. Jag kunde som vanligt inte svara, dels just därför att jag är så rädd för Dig, dels därför att det finns så många orsaker till denna rädsla att jag inte ens tillnärmelsevis skulle kunna hålla alla i huvudet under ett samtal.

Fadern läste alltså inte sonens brev och antagligen inte heller hans andra verk. Ingenting som Kafka företog sig rönte faderns uppskattning, eller intresse, och hans skrivande möttes följdriktigt med likgiltighet eller motvilja. Varje ny bok hälsades av den ständigt kortspelande fadern med orden: ”Lägg den på mitt nattduksbord.” Ändå angick dessa böcker fadern mer än någon annan: ”Mitt författarskap handlade om dig, där klagade jag bara över det som jag inte kunde få klaga över vid ditt bröst.”

Hos Kafka utplånas gränserna mellan en yttre och inre värld i än högre grad än hos författare som O’Connor och Dostojevskij. Verkligheten fragmenteras och hotar att kollapsa.

Hans karaktärer tillhör samma sfär som de ofta svårfångade och ibland omänskliga gestalter som hotar inom en värld vi inte kan ta oss ur. Likt drömmar är Kafkas berättelser självtillräckliga, de följer sin egen konsekventa logik som även läsaren tvingas acceptera. Denna mardrömslika stämning stödjs och förstärks av hans precisa och formella språkbruk, som mitt i allt sitt allvar inte saknar subtil humor och kvickhet.

Häri är Kafka inte helt olik Dostojevskij. I ett förord till Virginia Woolfs Mrs. Dalloway pekade Elaine Showalter (vars bok Sexual Anarchy inom parentes sagt gjort ett stort intryck på mig) på att hos flera banbrytande författare, som Joyce och Woolf, framträder det undermedvetna och färgar deras berättande. Liksom hos Dostojevskij blir för dem drömmar och minnen lika viktiga som handlingar och tankar. Istället för den allvetande berättarens fixa perspektiv bröt Dostojevskij upp berättandets struktur. I hans efterföljd kunde författare, liksom kubister och futurister, bryta ner och förvandla den visuella verkligheten. Berättarstilen hade hos Dostojevskij blivit en integrerad del av handlingen, gav den en dimension skild från den reella verkligheten. En metod som senare renodlades av författare som Kafka, Joyce, Woolf och Faulkner, speciellt hos den senare som i sin Absalom, Absalom! låter berättandet komma i förgrunden på ett sådant sätt att läsaren blir osäker på vem som berättar vad, medan de olika synvinklrana gör själva historien mångfacetterad och osäker. 

Någon som gjorde en djupdykning i Kafkas skrifter var den franske filosofen och författaren Albert Camus, som skrev att den absurda effekt som Kafka skapar inte kommer sig av något flummigt fantasteri utan är snarare ”ett överskott av logik”. Enligt Camus blir ett besök i Kafkas universum som ”den plågsamma lyxen att fiska i ett badkar, i vetskap om att ingenting kommer ut ur det”. Sanning och illusion blandas samman på ett sådant sätt att de berövas sin förankring i verkligheten, samtidigt som en spegelvärld skapas. ”Sanningen är ständigt på väg att förlora sin mask och avslöja sig som illusion, alltmedan illusionen kan övergår till sanning”.

Medan Dostojevskijs romaner framstår som paradoxala och motsägelsefulla, är de likväl befolkade av enskilda, klart personifierade människor”, befolkar Kafka sina berättelser med ”automater”, som läsaren likväl lätt kan identifiera sig med emedan de förkroppsligar

ständiga svängningar mellan det naturliga och det extraordinära, det individuella och det universella, det tragiska och det vardagliga, det absurda och det logiska och det är dessa eviga paradoxer som ger hans verk resonans och mening.

I all sin abstraktion är Kafkas hjältar som alla andra människor. De liknar oss och den värld de rör sig i är otvetydigt lik läsarens egen, med sin obskyra hierarki av ämbetsmannavälde är den i all sin vardagliga absurditet olidligt välbekant.

Det var Camus Människans revolt, L’Homme révolté, som fick mig att läsa om Bröderna Karamazov, detta efter att under Covid-epidemin med stort intresse ha läst om hans Pesten.

Människans revolt kan sägas vara en fortsättning på Camus tidigare essä Myten om Sisyfos från 1942 i vilken han utvecklade tanken att människans situation är absurd eftersom världen är meningslös och Camus kommer här emellanåt nära en cynisk nihilism. Människan måste på egen risk och eget ansvar själv utforma sina moraliska värden. Camus talar sig varm för ”handlingen utan morgondag”, den meningslösa handlingen som utgör ett ”trots allt” inför dödens visshet och livets meningslöshet.  Det gällde att upptäcka alla upplevelsers och erfarenhetsområdens lika värde.

Den tuberkulos-anfrätte Camus återkommande nära-döden-upplevelser (1930, 1936, 1944 och 1949) och hans val att engagera sig i motståndsrörelsen mot nazisterna, gjorde att han efterhand delvis ändrade uppfattning och i Människans revolt från 1951 sker en förskjutning – livet kan få en mening genom att man som rebell gör uppror mot tillvarons absurditet och kämpar för mänsklig värdighet.

I Människans revolt har Camus blivit en moralfilosof, en humanist. Men det är inte någon ”totalitär humanism” han förespråkar, inte en elitledd revolution tänkt att ”frigöra människan från grunden”, sådant frambringar enbart ny terror och ofrihet. Camus fördömde alla våldshandlingar och kritiserade de som ansåg kommunistiskt våld och förtryck som godtagna medel för att nå ett humanitärt mål. Camus icke-våldsdoktrin ledde till en våldsam brytning med hans tidigare vän Sartre, som tolererade och även förespråkade användandet av våld som ett legitimt svar på förtryckande kapitalism och imperialism och därmed rättfärdigade kommunismen som ett nödvändigt steg för att besegra dem. Sådant kunde Camus omöjligt tolerera:

Genom att åberopa sig på förnuft och frihet kan man ge terrorn ett sken av rättfärdighet … men slavläger under frihetens banér sätter så att säga omdömesförmågan ur funktion.

Sedan sin algeriska ungdom var Camus en ivrig och skicklig fotsbollspelare och skådespelare och han ägnade sig också åt regi. Han läste tidigt Kierkegaard och fascinerades av dennes metod att i sitt författarskap använda sig av olika roller som han lät föra sin talan – Domaren William, Förföraren Johannes de Silentio, Johannes Climacus, Frater Taciturnus, Vigilius Haufniensis, m.fl., m.fl. – och i sin sisyfusessä införde Camus personlighetstyperna: Don Juan, Aktören, Erövraren och Diktaren, som var och en fick stå för olika förhållningssätt gentemot livets absurditet och döden. Enligt Camus vad döden vår enda sanna verklighet, den som definierar människans existens och vi behöver strukturera våra liv i enlighet med detta faktum. Hans fyra karaktärer stod för revolt, frihet och lidelse. För att uppnå frihet gällde det att skapa likgiltighet inför och distans till tillvaron, för att därigenom utvinna ett maximum av livskänsla och kunna glädja sig åt livets mångfald, dvs. lidelse, eller med det franska ordet passion. För att befria kunna befria sig gällde det att revoltera mot sådant som förtycker och begränsar oss – religion, totalitarism, bigotteri.

Don Juan tror inte på Gud eller ett liv efter döden. Han är förvissad om livets meningslöshet och övervinner sin förtvivlan genom att ständigt söka nya ögonblick av hängivelse, kropparnas ömhet och sinnesglädje. Aktören prövar i sina flyktiga rollskapelser otaliga livsmöjligheter. Erövraren vet att handlingar är fåfänga och meningslösa, men väljer likväl på trots att fullkomligt uppgå i sitt handlande, vad det än må vara – sport, välgörenhet, uppror. Diktaren/konstnären använder konsten för att betvinga tillvarons absurditet. Här finner vi stora författare som Melville, Goethe, Proust och Kafka. Dessa är inga tendensförfattare, klåpare som inte förmår annat än att härma tillvaron. Stora författare skapar något nytt genom att tillhandahålla nya, förvånande inblickar på vår absurda tillvaro.

Vi är alla fast i tillvarons meningslösa ekorrhjul, likt Sisyfus släpar vi ständigt vår existens tunga sten uppför den branta bergssidan, enbart för att tvingas uppleva hur den åter rullar ner. Men, inser vi absurditeten i det vi tvingats ägna oss åt kan vi kanske mentalt distansera oss från eländet, det fåfänga slitet. Man bör föreställa sig Sisyfus lycklig – Il faut considérer Sisyphe heurueux! Vi bör handla utan morgondag och därmed revoltera mot livets kaotiska absurditet, en spontan och heroisk viljeakt mot ingenting.

Camus identifierade sig med Ivan i Bröderna Karamazov. Han spelade till och med rollen på teatern, exempelvis vid Théâtre de l’Equipe i Algers 1936. Han ägnade ett kapitel i Människans revolt åt Ivan – Förkastande av frälsningen och hyllade där de åsikter som Ivan förfäktade: ” Det är inte Gud jag förkastar, det är hela skapelsen!” Ivan ansåg att rättvisan stod över såväl Gud, som hans skapelse. Det är människans plikt att värna om rättvisan. Camus plågas med Ivan över vad han tidigare hävdat, nämligen att om Gud är död och tillvaron därmed är absurd och meningslös så är allt tillåtet. Men … så är det inte. I Guds frånvaro har människan det fulla ansvaret över vår värld och dess invånare och det är vår plikt att säkerställa rättvisa.

Vi vet alla vad rättvisa är och här pekar Ivan på den grymhet som begås mot barn. Hur kan en kärleksfull Gud tillåta något sådant? En upprörd Ivan redogör för sin gudfruktige lillebror vad han funnit i den senaste tidens tidningar – en godsherre som låtit sina hundar slita ihjäl en liten pojke för en obetydlig försummelse. Ett par föräldrar som i vinterkylan stängt in sin treåriga dotter i ett skjul där hon förtvivlat skrikit på hjälp och rivit sönder sina händer i försök att komma ut. Hur en soldat låtit ett barn leka med sin revolver, endast för att i nästa stund skjuta honom rakt i ansiktet. Till detta kan vi nu lägga 20 000 barn dödade i Gaza, 1,5 miljoner barn dödade av nazisterna och det oräkneliga antal barn som dagligen misshandlas och utnyttjas världen över, som svälter, våldtas och plågas. Det är kväljande och såväl Ivan Karamazov som Albert Camus frågar sig hur detta kan vara möjligt, speciellt i en värld där människor fortfarande tror på en allsmäktig och kärleksfull Gud.

I Människans revolt redogör Camus för hur olika revolter ägt rum under historiens gång. Han skildrar hur Marquis de Sade genom sin ateism och libertinism hyllade en frihet som innebar egen tillfredställelse på andras bekostnad och välbefinnande. Hur Saint-Just och andra revolutionärer i rättvisans och jämlikhetens namn under sin terrorregim offrade medmänniskor för en ouppnåbar utopi. Hur anarkister och terrorister med vällovliga mål mördat och spridit skräck omkring sig utan att något av deras mål uppnåddes. Hur marxistiska ideologer ersatte Gud med historien. Den skulle helga deras medel tills dess utopierna uppnåtts. ”Historien skall frikänna oss!” Nej, det enda som historien visat är att ”vad våldet må skapa är vanskligt och kort; det dör som en stormvind i öknen bort.” Och inte ens det – miljoner och åter miljoner har offrats till gudar och ”historien”.

Vad var då budskapet i Människans revolt? Rättvisa! Mot alla odds måste vi fortsätta predika rättvisa och jämställdhet. Meningslöst? Varför inte? Vad finns det för annan mening? Vi har redan sett hur tron på Nazismen skapade dödsläger och tron på kommunismen – Gulag. Revolutionen äter sina barn. Vi vet det, vi ser det. Vår revolt borde rikta sig mot våldsbejakande ideologier, mot ohållbara myter, mot lögner som sprids av usurpatorer, imperialister och kapitalister. Vi måste skydda våra barn från ondo och naturen från ödeläggelse.

Och hur togs då detta Plaidoyer d'un fou emot av det filosofiska etablissemanget och speciellt av Camus vän och vapenbroder Jean Paul Sartre? Som chefredaktör för den inflytelserika tidskriften Les Temps Modernes lät Sartre en av de yngre journalisterna, Francis Jeanson, bli hans språkrör i fördömandet av Camus bok.

Jeanson kände Camus sedan flera år tillbaka, men var till skillnad från honom en orubblig supporter av FLN, Algeriets nationella befrielsearmé. Jeanson var övertygad marxist och sköt in sig på Camus förnekande av historien som ett riktmärke för revolutionärt handlande. Enligt Jaenson var Camus en reaktionär som fördömde det “marxistiska experimentet”, utan att ha något positivt att erbjuda i utbyte. Camus gjorde detta i en värld tyngd av social orättvisa, inom vilka de intellektuella stod inför valet att antingen ställa sig på de förtrycktas sida, vilket enbart kunde ske genom att stödja kommunistpartiet, eller att ”förneka” historien i namn av en ”transcendental metafysik”. Camus filosofiska analys och rudimentära historik var inget annat än ”pseudo-filosofi och pseudo-historia” och genom sin bok hade han nu blivit en förrädare gentemot de intellektuellas kamp mot imperialism och kapitalism.

Djupt sårad svarade Camus direkt till Sartre i en artikel som infördes i Les Temps Modernes och i vilken han ifrågasatte Sartres tystnad rörande stalinismens repression och kommunistiska övergrepp.

Sartre svarade med ett tjugo sidor tungt artilleri. Under den nedlåtande rubriken Mon cher Camus beskrev Sartre Människans revolt som ohistorisk och reaktionär bok, som genom sin politiska irrelevans blivit den tragiska kulmen på hela Camus verk. Då Camus, som alla andra reaktionärer, låter en kritik av sovjetkommunismen förringa klasskonflikt och imperialism så saboterar han därmed med den enande principen bakom ett rättfärdigt politiskt handlande. Istället att visa på sociala orättvisor sätter Camus mänskliga naturen i centrum och blandar därmed ihop personliga intressen med klasskamp. Något som gjort att hans otydligt definierade begrepp ”uppror” inte längre blir kärnan i en legitim revolution, utan grunden för en ”falsk solidaritet” mellan klasserna. Det finns inte längre någon styrka, någon riktning i Camus ideologi och han har därmed gjort sig själv helt politiskt irrelevant. Vad som återstår är enbart ett ”libertinage”, en frihet utan bromsar, liberté sans frein.

Resultatet blir att Sartre undrar om Camus förtjänar beteckningen ”engagerad intellektuell”. Termen intellectuel engagé hade dykt i Sartres och Simone de Beauvoirs essä Qu’est-ce que la littérature? Vad är litteratur? I vilken de betonade författarens roll som tidsvittne med ansvar för att tala sanning och exponera oförrätter. Sartre betraktade Camus oförmåga att stödja eller identifiera sig med någon aktuell revolutionär kamp som en flykt från sitt intellektuella ansvar och ett misslyckande som intellectuel engagé . Han anklagade honom till och med för att vara en del av den förtryckande klass han egentligen borde motarbeta.

Nådestöten kom i slutet av artikeln då Sartre förklarade att Camus nu blivit en ”terrorist” genom sitt förkastande av historien och sin passivitet inför rådande konflikter.

Till saken hör att Sartre tycks ha varit nästan upprymd i sina våldsamma attacker på Camus. Det fanns kanske en del sårad fåfänga och avundsjuka bakom attacken. Sartre var trots allt en priviligierad medlem av Frankrikes intellektuella klass, en uppburen filosof, centrum i ett kotteri av inbördes beundrande författare och debattörer. En bortskämd son från det högre borgerskapet. Camus var en proletär uppkomling, en pied-noir kommen från algerisk fattigdom, visserligen en utmärkt författare, med en gedigen filosofisk bakgrund, fast inte så sofistikerat skolad som Sartre. Trots deras olika bakgrund hade de dock de båda författarna tidigare kommit bra överens, supit och roat sig tillsammans. Camus hade uppskattat Sartres bildning medan denne hade funnit Camus skabrösa humor ovanligt stimulerande. De hade haft det så trevligt tillsammans att till om med de Beauvoir blivit svartsjuk.

Men … Camus var stilig och Sartre ful; liten och vindögd avundades han Camus charm och flicktycke. Vi ser Camus på ett foto av Cartier-Bresson och förstår varför han jämfördes med Hollywoodstjärnor som Bogart och halvt på allvar kunde skämta om att ”jag kan få ett filmkontrakt när jag vill.” Trenchcoatkragen är uppvikt, håret bakåtkammat, cigarett i mungipan; ett långt maskulint fårat ansikte, med aktiva, varma ögon.

Kontrasten med den stackars Sartre är slående:

Samtidigt som man noterar deras skillnader kan det också vara lämpligt att uppmärksamma de åsikter som Sartre och Camus delade. Till exempel var de båda stora beundrare av Dostojevskijs verk och då i synnerhet Bröderna Karamazov. Sartre skrev:

Dostojevskij menade att: ”Om Gud inte existerade, vore allt möjligt.” Det är själva utgångspunkten för existentialism. Faktum är att allt är tillåtet om Gud inte existerar, och som ett resultat är människan övergiven, eftersom hon varken inom sig själv eller utanför finner något att klamra sig fast vid. Hon kan inte finna ursäkter för sig själv.

Den fjärde januari 1960 kraschade en bil körd av Michel Gallimard, nära vän till Camus och brorson till hans förläggare. Den 46-årige Camus dog omedelbart och Gallimard fyra dagar senare. Sartre som sedan länge brutit all kontakt med Camus skrev en nekrolog i vilken han hyllade den döde:

han bekräftade, mitt i hjärtat av vår tid, mot machiavellisterna, mot realismens guldkalv, existensen av moraliska handling.

Vackra ord, men samtidigt skrev Sartre ett brev till vännen John Gerassi:

Det finns lite lögn i nekrologen jag skrev om Camus, som när jag säger att även när han inte höll med oss så ​​ville vi veta vad han tyckte. [...] Han var en pojke som inte var skapt för allt han försökte göra. Istället borde han ha varit en liten skurk från Alger, en väldigt rolig sådan, som kanske hade lyckats skriva några böcker, men mestadels förblivit en skurk. Istället fick man intrycket av att civilisationen hade fastnat ovanpå honom och att han gjorde vad han kunde med den, det vill säga, han gjorde ingenting.

Här är det uppenbarligen den avundsjuke intelligensaristokraten, borgarbrackan och imperialisten som talar. Jag har aldrig litat på Sartre.

Om Camus identifierade sig med Bröderna Karamazovs Ivan, så hade han också en del gemensamma drag med den äldre brodern Dimitrij. Han kunde vara passionerad, en stordrinkare och en notorisk kvinnojägare, samtidigt som han i sina kvinnorelationer kunde vara blödig och sentimental. Allt som oftast hade Camus flera mindre allvarliga romanser på gång, samtidigt ville han inte skiljas från hustrun Francine, mor till deras tvillingar. Bortsett från alla mer eller mindre permanenta älskarinnor bedrog han även Francine, ”som jag älskar på mitt eget usla vis”, genom sitt sextonåriga, offentliga förhållande med skådespelerskan María Casares. Till de flesta av alla dessa kvinnor hade Camus för vana att skriva uppenbarligen uppriktiga kärleksbrev.

Som så många självupptagna livsnjutare struntade Camus i hustruns känslor och hade bestämt att det vore lämpligt om hennes relation med honom var som en ”syster"”, vilket skulle ge honom den erotiska frihet han sa sig behöva.

I åratal verkade Francine hålla med om detta, men hon knäcktes till slut. Vid olika tillfällen lades hon in på sjukhus för svårartad depression, för vilken insulin och elektrochockbehandling ordinerades. Vid ett tillfälle försökte hon kasta sig från en balkong, huruvida det var för att fly från sjukhuset, eller för att ta sitt liv är okänt. Men det antogs allmänt vara ett självmordsförsök orsakat av hennes makes allmänt kända otrohet, speciellt hans affär med María Casares. Francines fall från balkongen kan ha varit orsaken till varför Camus skrev sin märkliga roman Fallet, La Chute. Som han sa till Francine: ”De tror att jag är den skyldige”.

Fallet består av flera monologer av en viss Jean-Baptiste Clamence, en förfinad, stilig, fyrtioårig tidigare uppburen parisisk domare, men numera en alkoholiserad bordellkund i Amsterdams ökända hamnkvarter. På en bar träffar han en okänd landsman för vilken han berättar att han är en juge pénitente, en botgörande domare som drar sig fram genom att ge juridisk vägledning åt diverse ljusskygga individer. Liksom Jesus inför Storinkvisitorn hör läsaren ingenting från den okände man som lyssnar till Clamences litania. Sida upp och sida får sig läsaren till livs den ångerfulle advokatens historia.

Clamence var en gång en beundrad jurist som åtog sig fall som rörde fattiga och grovt kränkta människor med liten utsikt att bli rättvist dömda. Han var en man som njöt av att göra gott – leda blinda över gatan, skänka pengar tillvälgörenhet. Hans otaliga kvinnohistorier var enligt honom öppna och ömsesidiga, han skildes från sina kvinnor utan att någon, enligt honom, kände saknad eller hade några samvetskval.

Men, en natt då han passerar över Pont Royal, efter en herdestund med en av sina älskarinnor ser han hur en svartklädd kvinna står lutad över brokanten. Han stannar, tvekar ett ögonblick. Borde han inte tala med kvinnan?  Men Clamance fortsätter sin väg. Han hade enbart gått en kort sträcka då han hör det tydliga ljudet av en kropp som träffar vattnet. Clamence stannar upp, vet exakt vad som hänt, men gör ingenting – han vänder sig inte ens om.

Flera år passerar, men små intermezzon hopar sig, sådant han tidigare inte lagt märke till. Värst är då Clamance händelsevis passerar en grupp skrattande människor. Av någon anledning stannar det där skrattet hos honom och allt som oftast tycker han sig höra det ringa i sina öron.

Och nu börjar tanken på kvinnan på bron ansätta honom. Varför gick han inte fram till henne? Varför dök han inte ner i det kalla vattnet för att rädda henne? Clamence börjar förakta den lyckliga, sorglösa och självupptagna person han en gång var. Som ett sätt att straffa sig själv blir han alltmer oförskämd, vädrar otrevliga åsikter och exponerar ett öppet människoförakt. Men hans tidigare goda humör, den erkänsla hans goda gärningar gett honom, hans goda rykte, gör att ingen i hans omgivning tar hans irriterande uppträdande på allvar. Clamence lämnar sin tjänst och söker sig till Amsterdam där han ägnar sin tid åt dryckenskap och lösaktigt leverne. Han avslutar sina långa monologer med orden:

”Unga kvinna! Kasta dig i vattnet så jag ännu en gång kan beredas möjligheten att rädda oss båda. En andra gång – huh! Men, det vore förhastat! Tänk dig bara, kära kollega, om någon skulle ta oss på orden, då skulle du vara tvungen att rädda oss. Brrr ... vattnet är så kallt! Men oroa dig inte. Det är för sent nu, det kommer alltid att vara för sent. Tack och lov!

Brod, Max (1963) Franz Kafka: A Biography. New York: Schocken Books. Borges, Jorge Luis (1999) Selected Non-Fictions. New York: Viking Penguin. Burton Russell, Jeffrey (1990) Mephistopheles: The Devil in the Modern World. Ithaca: Cornell University Press. Camus, Albert (1955) The Myth of Sisyphus and Other Essays. London: Hamish Hamilton. Camus, Albert (1981) The Rebel. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Modern Classics. Camus, Albert (2006) The Fall. London. Penguin Modern Classics. Carr, Virginia Spencer (2003) The Lonely Hunter: A Biography of Carson McCullers. Athens, Georgia: University of Georgia Press. Ciani, Maria G. (ed.) Medea. Variazioni sul mito di Euripide, Lucio Anneo Seneca, Franz Grillparzer, Corrado Alvaro. Venezia: Marsilio. Dostojevskij, Fjodor (2007) Bröderna Karamazov. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Dostojevskij, Fjodor (2007) Döda Huset. Lund: Bakhåll. Dostojevskij, Fjodor (2017) Anteckningar från underjorden. Lund: Bakhåll. Faulkner, William (1990) Absalom. Absalom! New York: Vintage. Foley, John (2008) Albert Camus: From the Absurd to Revolt. Montreal: McGill University Press. Frank, Joseph (2010). Dostoevsky: A Writer in His Time. Princeton University Press. Gopnik, Adam (2012) “Facing History”, in The New Yorker, April 2. Hamblin, Robert W. and Charles A. Peek (eds.) (1999) A William Faulkner Encyclopedia. Santa Barbara, CA: Greenwood Press. Hemingway, Ernest (1981) Ernest Hemingway Selected Letters 1917 -1961. New York: Charles Scribner's. Hemingway, Ernest (2016) En fest för livet. Lund: Bakhåll. Hollingdale, Reginald John (1999) Nietzsche: The Man and His Philosophy, Cambridge University Press. Kafka, Franz (1998) Brevet till fadern. Lund: Bakhåll. Kafka, Franz (2005) Jag har inga litterära intressen utan består helt av litteratur. Lund: Bakhåll. Lohre, Matthias (2025) “The Devil in Palestrina: Thomas Mann’s Italian Secret Journal”, in Mann, April 17. Mann, Thomas (1995) Racconti di Fëdor Dostoevskij con un saggio di Thomas Mann. Milano: Mondadori. Mann, Thomas (2015) Doktor Faustus. Stockholm: Bonniers. Nabokov, Vladimir (1981) “Nabokov on Dostosjevsky”, in New York Times Magazine, August 23. Nietzsche, Friedrich (2017). The Will to Power. London: Penguin Classics. Nietzsche, Friedrich (2018) The Joyous Science. London: Penguin Classics. O'Connor, Flannery (1972) Mystery and Manners. London: Faber and Faber. O'Connor, Flannery (2018) Ta himmelriket med våld. Lund: Bakhåll. Power, Arthur (1974) Conversations with James Joyce. London: Usborne. Rubenstein, Roberta (2009) Virginia Woolf and the Russian Point of View. London: Palgrave Macmillan. Sartre, Jean-Paul and Albert Camus (2004) Sartre and Camus: a historic confrontation. Amherst, N.Y. : Humanity Books. Showalter, Elaine (2000) Introduction to Mrs Dalloway. London: Penguin Books, 2000. Standley, Fred L. and Louis H. Pratt (1989) Conversations with James Baldwin. Jackson: University of Mississippi Press. Stenström, Thure (1966) Existensialismen: Studier i dess idétradition och litterära yttringar. Lund: Walter Ekstrand Bokförlag. Todd, Olivier (2015). Albert Camus: A Life. New York: Random House.

It cannot be denied that President Donald John Trump of the U.S. currently is attacking the major pillars of civil society – universities, science, the media, the law, and the arts. Censorship and the suppression of constructive criticism, of any dissenting view, is taking hold and fear for work and safety is silencing journalists and cultural workers. The chill has even reached a quite insignificant person like myself. Recently, I got a call from an editor telling me that an article of mine could not be published. I was told it was well written and appreciated, but could I not soften, or even better remove my critique of President Trump? It is currently too sensitive to air this kind of critique. Maybe I could replace him with Maduro, or some other equally corrupt world leader.

I am not depending on my writing. I am not paid anything for my literary efforts and I would like it to continue like that. I write for my own pleasure and if I criticise someone like Donald J. Trump I assume I do so righteously and the name of the free press. So, here I give you my article, which I assume is neither fake news, nor unfounded.

THE GREED OF WORLD LEADERS: Putin, Netanyahu, and Trump

Wealth shields from judgement, lifts you out of the crowd in the underworld, shuts you up in a chromium-plated car and isolates you in huge expanses of protected parkland.

Albert Camus, The Fall

On 1^st  of August, the death toll in Gaza had since October 2023 reached 60,034 Palestinians, 174 of them had died from starvation, of which 88 were children or infants. Since the Russian invasion in February 2022, 15,400 civilians have been killed in Ukraine, of them 599 were children. Between 60,000 and 100,000 Ukrainian soldiers have been killed. Deaths of Russian soldiers are even harder to estimate. The Russian independent outlet Mediazona has identified the names of more than 111,000 military personnel killed in Ukraine, though it is commonly agreed that losses are greater. Do these deaths weigh heavily on Netanyahu’s and Putin’s consciences? Do they have any compassion for the families of war victims and mutilated survivors?

Putin apparently does not care about Ukrainian victims to his “military operation” and seldom reveals any grief for the loss of Russian lives, expect for occasional, quite awkward and widely published, meetings with hand-picked widows of the “heroes”.[1]

Otherwise, Putin continues to depict the attack on a sovereign country as a defensive war.

“We are defending Russia itself, are fighting together for the Motherland, for our sovereignty, spiritual values and unity, for victory.”

Not much of compassion there. As in the Camus quote above, Putin tends to seclude himself behind a wall of wealth. Behind the smokescreens conjured up by his minions it is difficult to find out how big Putin’s personal wealth really is. According to the Kremlin he earns an annual salary of USD 140,000 and his disclosed assets include an 800-square foot apartment, a trailer, and three cars. However, “insiders” have to Russia’s ever-threatened investigative journalists claimed that Putin owns 20 houses, 700 cars, 58 aircraft and helicopters, including a USD 716 million luxuriously furnished plane, as well as a USD 100 million yacht. 

William Browder, an American/British financier, asserted in 2017 to a U.S. Senate Judiciary Committee that Putin was probably the richest man in the world. Browder had been CEO of Hermitage Capital Management, an investment advisor to the Hermitage Fund, at the time the largest foreign portfolio investor in Russia, taking on giants like Gazprom, Surgutnetfgaz, Unified Energy Systems, and Sidanco. In 2005, Browder was refused entry to Russia. Hermitage’s offices were raided and seized documents were used to re-register the ownership of investment holding companies. Sergei Magnitsky, a Russian tax advisor known for exposing corruption and misconduct by Russian government, was hired to examine the case. Magnitsky was subsequently arrested by Russian authorities and died in prison.

According to Browder, Putin had through threats to Russian oligarchs ensured a 50 percent cut of their profits, dedicated not to the presidential administration, but destined to him personally:

“I estimate that he has accumulated USD 200 billion of ill-gotten gains from these types of operations over his 17 years in power. He keeps his money in the West and all of his money in the West is potentially exposed to asset freezes and confiscation. Therefore, he has a significant and very personal interest in finding a way to get rid of sanctions.”

To this Putin replicated with some sentimental empty talk:

“I am the wealthiest man, not just in Europe but in the whole world: I collect emotions. I am wealthy in that the people of Russia have twice entrusted me with the leadership of a great nation such as Russia. I believe that is my greatest wealth.”

The Russian opposition leader and anti-corruption activist Alexei Navalny did in 2011 establish a Foundation for combating corruption (FBK), which published investigations into alleged corruption by high-ranking Russian government officials. In 2021, FBK accused Putin of using fraudulently obtained funds to build an estate by the Black Sea. His property is by 70 square kilometres of land cut off from the surrounding area and protected by the Federal Security Service (FSB). Its construction cost over USD 1.4 billion, allegedly laundered through a national project called Health, for which the Russian State, above market prize, bought medical equipment from a company owned by Putin’s friends Shamalov and Gorelov. The Kremlin denies Putin’s ownership, claiming that the mansion belongs to Arkadi Rotenberg, Putin’s longtime friend and judo partner, with a fortune estimated at USD 3.5 billion.

In 2022, Navalny was sentenced to 11 years in prison, accused of “embezzlement and contempt of court”. The following year, he was condemned to an additional 19 years for “extremism”.  After being confined to a high-security prison, Navalny did after some weeks re-emerge in an Arctic “corrective colony”, where he died in 2024.

Another warlord, Benjamin Netanyahu, apparently does not have many qualms about the human suffering his war is causing Palestinians, blaming it all on Hamas, as well as Palestinians’ refusal to accept a Jewish state. Two weeks ago, Netanyahu repeated that Israel

“has no choice but to finish the job and complete the defeat of Hamas. […] Israel is preventing hunger, but cannot prevent the global campaign of lies we are all witnessing.”  

Personally, Netanyahu also lives within a sphere of wealth. His net worth is estimated at USD 13 million and according to the magazine Forbes, Netanyahu’s wealth has grown by 400 percent annually. Since January 2017, Netanyahu has been investigated by Israeli police. He is suspected of having obtained inappropriate favours from businessmen, among them the Hollywood producer Arnon Milchan. Prosecutors state there is  sufficient evidence to indict Netanyahu on charges of bribery, fraud, and breach of trust.

Arnon Milchan is an Israeli billionaire businessman and film producer. In 2024, Forbes estimated Milchan’s net worth at USD 3.3 billion. Prosecution alleges that Netanyahu received gifts from Milchan at an approximate worth of USD 195,000, among them expensive cigars, champagne, and jewellery for his wife Sara. In return Milchan might have obtained tax breaks and other essential services. At the same time, Netanyahu is accused of using bribes and illegal promises to press magnates and journalists to provide him with positive publicity and favourable treatment.

In accordance with his common practice of respecting wealth and power, Donald Trump has not expressed much concern about the plight of the Palestinian people, more so for his fiend Benjamin “Bibi” Netanyahu:

“ I was shocked to hear that the State of Israel, which has just had one of its Greatest Moments in History, and is strongly led by Bibi Netanyahu, is continuing its ridiculous Witch Hunt against their Great War Time Prime Minister!”

It is easy to get the impression that President Trump likewise considers yet another wealthy and conceited war criminal to be his good friend. After his Alaskan meeting with Putin, Trump had no qualms about stating that: “I've always had a fantastic relationship with President Putin, with Vladimir. We had many, many tough meetings, good meetings.”  Like Putin and Netanyahu, Donald Trump has also been accused of unashamedly using his presidency to enrich himself. This only comes natural to a man who after he had starred in the reality show The Apprentice, his real estate firm branched out into branded products; selling Trump-stamped vodkas, board games, university diplomas, and even made attempts at an airline. The licensed Trump flag was flown over buildings he didn’t build or own, while firms used his name to sell shirts, mattresses, or pizzas.  More recently, the Trump family business has focused on tech businesses, launching several crypto products. 

Since becoming president a second time, Trump now sells the opportunity to mingle with him and his circle. In April this year Donald Trump Jr. and his business associates, affiliated to Trump’s MAGA elite, did in Washington D.C. establish the private club Executive Branch, where membership fee for "founding members" is USD 500,000, with additional annual dues. Access to Trump’s exclusive Mar-a-Lago resort has risen to USD 1 million. On top of this comes licensing income of USD 1.1 million from a Trump guitar, USD 2.8 million from Trump watches, USD 2.5 million from “sneakers and fragrances,” USD 3 million from an illustrated book called Save America, and USD 1.3 million from a God Bless the USA Bible, as well as so far unrevealed income from wares like a Gulf of America baseball hat at USD 50, Trump beer koozies at USD 18,  and Trump flip-flops at USD 40. Below is and an example of an NTF, a Donald Trump Digital Trading Card from 2022 sold on Truth Social for USD 99.

All this fades by Trump’s Arabian Gulf investments, to a great degree made possible through his presidency – billions waiting to flow in from real estate deals, like luxury resorts and golf courses. Spectacular wealth also comes the Trump family’s engagement in the lucrative crypto currency market. So far Donald Trunp and his wife Melania have made USD 14 million from licensing NFT:s. An NFT is a non-fungible (not interchangeable) token, a unique digital asset representing ownership of a specific item, whether physical or digital. Criminals love Crypto since it is a means of getting around anti-money-laundering laws and other regulations and so far, it has been an amazing method to gain money fast.

In short, it appears that is no exaggeration to claim that money rules the world and it is sad to realize that so much wealth is controlled by men who appear to have no interest whatsoever in the welfare of others. Their consciences are softened, or simply become absent, due to all the luxury and comfort they have usurped through their offices.

Det kan inte förnekas att USA:s president Donald John Trump för närvarande är i färd med att attackera civilsamhällets viktigaste pelare – universitet, vetenskap, media, juridik och konst. Censur och förtryck av all konstruktiv kritik, tystandet av alla avvikande åsikter, har skapat oro och rädsla bland journalister och kulturarbetare. Deras arbeten, inkomst och säkerhet står på spel.

Kylan har till och med nått en tämligen obetydlig person som jag. Nyligen fick jag ett samtal från en redaktör som ville meddela att en av mina artiklar (skriven på engelska) tyvärr inte kunde publiceras i sitt nuvarande skick. Visserligen var den välskriven och allmänt uppskattad … men kunde jag inte mildra, eller ännu hellre ta bort, min kritik av President Trump? Det var för närvarande ytterst känsligt att lufta den här typen av kritik. Kanske skulle jag kunna ersätta honom med Maduro, eller någon annan lika korrupt världsledare.

Jag är inte beroende av mitt skrivande. Jag får ingenting betalt för mina litterära ansträngningar och jag skulle faktiskt vilja att det fortsätter vara på det viset. Jag skriver för mitt eget nöjes skull och om jag kritiserar någon som Donald J. Trump antar jag att jag gör det helt rättfärdigt och i den fria pressens namn. Så, här nedan ger jag er min artikel, som jag antar varken vara en falsk nyhet eller helt ogrundad.

VÄRLDSLEDARES GIRIGHET: Putin, Netanyahu och Trump

Rikedom skyddar dig, lyfter dig ut ur den undre världens folkmassor, stänger in dig i en förkromad bil och isolerar dig inom enorma vidder av skyddade parklandskap.

Albert Camus, Fallet

Den första augusti hade dödssiffran i Gaza sedan oktober 2023 nått 60 034 palestinier, varav 174 hade dött av svält, bland dessa var 88 barn, eller spädbarn. Sedan den ryska invasionen i februari 2022 har 15 400 civila dödats i Ukraina, varav 599 var barn. Mellan 60 000 och 100 000 ukrainska soldater har dödats. Ryska soldaters dödsfall är svårare att uppskatta. Det ryska, oberoende nyhetsorganet Mediazona har identifierat namnen på fler än 111 000 militärer som dödats i Ukraina, även om det är allmänt accepterat att förlusterna måste vara större. Tynger dessa dödsfall Netanyahus och Putins samveten? Har de någon medkänsla för familjerna till krigsoffer och stympade överlevande?

Putin bryr sig uppenbarligen inte om några ukrainska offer för sin ”militära operation” och visar sällan någon sorg över förlusten av ryska liv, förutom enstaka, ganska obekväma och vitt spridda möten med handplockade änkor till ”hjältarna”. [1]

Putin vidhåller att lögnaktigt framställa attacken mot ett suveränt land som ett försvarskrig.

Vi försvarar Ryssland, kämpar tillsammans för moderlandet, för vår suveränitet, våra andliga värderingar och vår enighet, för seger.

Inte mycket medkänsla där. Som i Camus-citatet ovan tenderar Putin att isolera sig bakom en mur av rikedom. Bortom rökridåerna som hans hantlangare manat ​​fram är det svårt att finna hur stor Putins personliga förmögenhet egentligen är. Enligt Kreml tjänar han en årslön på 140 000 USD. Hans deklarerade tillgångar innefattar en lägenhet på 75 kvadratmeter, en husvagn och tre bilar. Emellertid har ”insiders” till Rysslands ständigt hotade undersökande journalister hävdat att Putin i själva verket är ägare till 20 hus, 700 bilar, 58 flygplan och helikoptrar, inklusive ett luxuöst möblerat flygplan värt 716 miljoner dollar, samt en yacht värd 100 miljoner dollar.

William Browder, en amerikansk/brittisk finansman, hävdade 2017 inför ett amerikanskt senatsutskott att Putin förmodligen var världens rikaste man. Browder hade varit VD för Hermitage Capital Management, en investeringsrådgivare till Hermitage Fund som vid den tiden var den största utländska portföljinvesteraren i Ryssland, och arbetade åt finansjättar som Gazprom, Surgutnetfgaz, Unified Energy Systems och Sidanco. År 2005 nekades Browder inresa till Ryssland. Hermitages kontor genomsöktes och beslagtagna dokument användes sedan för att omregistrera ägandet av olika investeringsholdingbolag. Sergej Magnitskij, en rysk skatterådgivare känd för att ha avslöjat korruption och misskötsel inom den ryska regeringen, anlitades för att granska fallet. Magnitskij arresterades därefter av ryska myndigheter och dog i fängelset.

Enligt Browder hade Putin genom hot mot ryska oligarker säkrat en 50-procentig andel av deras vinster, ett bidrag som inte var ämnat för någon presidentadministration, utan avsett för honom personligen:

Jag uppskattar att han under sina 17 år vid makten har ackumulerat 200 miljarder dollar i orättmätigt erhållna vinster från den här typen av transaktioner. Han förvarar sina pengar i väst och alla hans tillgångar är där potentiellt utsatta för konfiskering. Därför har han ett betydande och mycket personligt intresse av att finna olika sätt att bli av med varje form av sanktion.

Putin bemötte sådana påståenden med sentimentala klyschor:

Jag är den rikaste mannen, inte bara i Europa utan i hela världen: Jag samlar på känslor. Jag är rik genom att Rysslands folk två gånger har anförtrott mig ledarskapet för en mäktig nation som Ryssland. Jag anser det vara min största rikedom.

Den ryske oppositionsledaren och antikorruptionsaktivisten Aleksej Navalnyj grundade 2011 en stiftelse för korruptionsbekämpning (FBK), som publicerade utredningar om påstådd korruption begången av högt uppsatta ryska regeringstjänstemän. År 2021 anklagade FBK Putin för att ha använt bedrägligt erhållna medel för att bygga upp en väldig egendom vid Svarta havet. Den omfattade 70 kvadratkilometer mark avskurna från omgivningen och skyddad av den Federala Säkerhetstjänsten (FSB).

Palatset kostade över 1,4 miljarder USD och beloppet påstås ha tvättats genom ett nationellt projekt kallat Hälsa, för vilket den ryska staten, över gängse marknadspris, inhandlade medicinsk utrustning från ett företag som ägs av Putins vänner Shamalov och Gorelov. Kreml förnekar Putins ägande och hävdar att palatset tillhör Arkadi Rotenberg, Putins mångårige vän och judopartner, med en förmögenhet uppskattad till 3,5 miljarder USD.

År 2022 dömdes Navalnyj till 11 års fängelse, anklagad för ”förskingring och domstolstrots”. Året därpå dömdes han till ytterligare 19 år för ”extremism”. Efter att ha suttit i ett högsäkerhetsfängelse fördes Navalnyj efter några veckor till en arktisk "korrigeringskoloni", där han dog 2024.

En annan krigsherre, Benjamin Netanyahu, har tydligen inte heller han många betänkligheter mot det mänskliga lidande hans krig orsakar palestinier och skyller istället allt elände såväl på Hamas, som palestiniernas vägran att acceptera en judisk stat. För två veckor sedan upprepade Netanyahu att Israel

inte har något annat val än att avsluta jobbet och fullborda Hamas nederlag. […] Israel förhindrar hunger, men kan inte förhindra den globala lögnkampanj vi alla bevittnar.

Personligen lever Netanyahu också inom en sfär av rikedom. Hans nettoförmögenhet uppskattas till 13 miljoner USD och enligt tidningen Forbes har Netanyahus förmögenhet årligen ökat med 400 procent. Sedan januari 2017 har Netanyahus affärer utretts av israelisk polis. Han misstänks för att ha erhållit otillbörliga tjänster från olika affärsmän, bland dem Hollywoodproducenten Arnon Milchan. Åklagarna uppger att det finns tillräckliga bevis för att åtala Netanyahu för mutor, bedrägeri och förtroendebrott.

Arnon Milchan är en israelisk miljardär och filmproducent. År 2024 uppskattade Forbes Milchans nettoförmögenhet till 3,3 miljarder USD. Åklagaren hävdar att Netanyahu mottagit gåvor från Milchan till ett värde av ungefär 195 000 USD, bland annat dyra cigarrer, champagne och smycken till sin fru Sara. I gengäld skulle Milchan ha erhållit skattelättnader och andra för honom väsentliga tjänster. Samtidigt anklagas Netanyahu för att ha använt mutor och olagliga förmåner till pressmagnater och journalister för att därigenom förse honom med positiv publicitet och annan förmånlig behandling.

I enlighet med sin vanliga praxis att respektera rikedom och makt har Donald Trump inte uttryckt någon större oro över det palestinska folkets svåra situation, han tycks vara mer oroad för sin vän Benjamin "Bibi" Netanyahus välfärd:

Jag blev chockad över att höra att staten Israel, som under Bibi Netanyahus starka ledarskap just har upplevt ett av sina största ögonblick i historien, fortsätter med sin löjliga häxjakt mot sin store krigstidsledare!

Det är lätt att få intrycket att president Trump även betraktar en annan förmögen krigsförbrytare som sin gode vän. Efter sitt möte med Putin i Alaska hade Trump inga som helst betänkligheter med att konstatera:

Jag har alltid haft en fantastisk relation med president Putin, med Vladimir. Vi hade många, många tuffa möten, bra möten.

Liksom Putin och Netanyahu har Donald Trump också anklagats för att skamlöst använda sitt presidentskap för att berika sig själv. Detta faller sig naturligt för en man som efter att ha spelat huvudrollen i dokusåpan The Apprentice, Lärlingen, expanderade sin fastighetsverksamhet till att sälja sitt namn till en mängd märkesprodukter; Trump-stämplad vodka, biffar, sällskapsspel, universitetsexamensbevis och han gjorde till och med ett försök att etablera ett flygbolag. Den licensierade Trump-flaggan vajade över byggnader han varken byggt eller ägt, medan företag använde hans namn för att sälja t-shirts, madrasser och pizzor. På senare tid har Trumps familjeföretag fokuserat sig på teknikföretag och lanserat flera kryptoprodukter.

Sedan han blev president för andra gången säljer nu Trump möjligheten att mingla med honom och hans krets. I april i år etablerade Donald Trump Jr. och hans affärskollegor, samtliga medlemmar av Trumps MAGA-elit, den privata klubben Executive Branch i Washington D.C., där medlemsavgiften för ”grundande medlemmar” är 500 000 USD, med ytterligare årliga avgifter. Tillgången till Trumps exklusiva Mar-a-Lago-Resort har stigit till 1 miljon USD. Utöver detta kommer licensintäkter på 1,1 miljoner USD för en Trump-gitarr, 2,8 miljoner USD för Trump-klockor, 2,5 miljoner USD för ”sneakers och väldofter”, 3 miljoner USD för en illustrerad bok med titeln Save America och 1,3 miljoner USD från en Gud-välsigne-USA-bibel, samt hittills oredovisade inkomster från varor som en basebollkeps med texten Gulf of America för 50 USD, Trump-ölglas för 18 USD och Trump-flip-flops för 40 USD. Nedan visas ett exempel på en NTF, i princip en unik digital produke – ett Donald Trump Digital Trading Card som 2022 såldes på hans sajt Truth Social för 99 USD.

Allt detta bleknar vid skenet av Trumps miljardinvesteringar vid Persiska Golfen, till stor del möjliggjorda genom hans presidentskap – miljarder som väntar på att flöda in från fastighetsaffärer, som lyxiga turistanläggningar och golfbanor.

Spektakulär rikedom kommer också från Trump-familjens engagemang i den lukrativa kryptovalutamarknaden. Hittills har Donald Trump och hans hustru Melania tjänat 14 miljoner USD på att licensiera NFT:er. En NFT är en icke-fungibel (inte utbytbar), en unik digital tillgång som representerar äganderätten till ett specifikt föremål, vare sig det är fysiskt eller digitalt. Du kan exempelvis byta ut en 100 lapp mot en annan 100 lapp, men att byta ut ett speciellt konstverk mot ett annat inte lika lätt eftersom de har unika egenskaper.

 Kriminella personer älskar att handla med krypto eftersom det är ett sätt att kringgå lagar mot penningtvätt och andra regleringar, och hittills har det varit en fantastisk metod för att snabbt tjäna pengar.

Kort sagt, det verkar inte vara någon överdrift att påstå att pengar styr världen, och det är sorgligt att inse att så mycket rikedom kontrolleras av män som inte verkar ha något som helst intresse av andras välfärd. Deras samveten mjukas upp, eller helt enkelt försvinner, på grund av all den lyx och komfort de har tillskansat sig genom sina ämbeten.

My previous blog post was based on a visit to a church near our home here in Rome. Even closer than San Damaso is an equally ugly building from the last century – Chiesa di Santa Maria Regina Pacis, built in 1942.

“Saint Mary, Queen of Peace” has its origins in a wooden sculpture that a certain Jean de Voisine gave to his wife in the early 16th century. In 1588, his nephew Henti Joyeuse inherited the sculpture, which, when he became a Capuchin monk in 1588, took with him to his monastery church in Paris. There it was christened as The Queen of Peace. The sculpture became wildly popular and people prayed in front of it to protect and preserve sons who had gone off to various wars. Soon, churches dedicated to Saint Mary, Queen of Peace had been erected in various parts of the world.

In addition to the French statuette, there is the marble sculpture that Guido Galli (1890-1944) created at the request of Pope Benedict XV to be placed in the Roman Basilica of the Madonna – Santa Maria Maggiore, to become a focal point for all the prayers addressed to her to end the carnage of the World War I. The sculpture was inaugurated on August 4, 1918, and peace was concluded on November 11 of the same year.

In the otherwise dreary Chiesa di Santa Maria Regina Pacis there is a mosaic of the Holy Mary Queen of Peace. She looks unusually youthful and cheerful and was created by an artist unknown to me, Odoardo Anselmi. The only information I have found about him is that he was born in 1916.

The Queen of Peace is on each side flanked by personifications of her attributes. On the right she is celebrated as the queen of patriarchs, virgins and apostles.

On her left she is the queen of prophets, martyrs and bishops.

I stand in front of the mosaic depicting the Madonna as the queen of virgins and ponder why the Catholic Church, and to some extent also the Protestant Church, has placed so much importance on virginity. The word “virgin” actually means nothing more than “young lady”, probably connected with the concept vireo, to be “green, fresh, flourishing”. Since the New Testament written in Greek, it may be appropriate to derive the concept of virginity to parthénos “virgin, girl”, as well as “unmarried woman”.

The concept of parthénos was among both Greeks and Romans intimately associated with chastity, from the Latin word castus, “cut off, separated, pure”, and thus related to the concept of “sacred” related to the Latin sacrare “to separate, dedicate, consecrate”. Consequently, virginity became a social construct designating someone who had been “separated” in the sense that a virgin was a person/divinity who had not had any sexual intercourse. Although a man could also be considered to be a virgin, in the sense that he was sexually inexperienced, but the term mostly came to characterize young “untouched” women.

Virgin goddesses appear in several different religions. For example, several female gods in Greek and Roman mythology were assumed to have been eternally chaste. They could even, like Athena/Minerva, have arisen from parthenogenesis, a form of asexual reproduction, like Athena who had been born from the head of Zeus. But in some versions this may not have been a parthenogenesis in the strict sense of the word. Some myths claimed that Zeus swallowed Athena’s mother Metis. A being who was not actually a deity but a titan who became Zeus’ first wife. She was the wisest of both gods and titans and when she married Zeus it was predicted that she would give birth to a daughter who was as strong and powerful as her father. Zeus became worried, he did not want a rival who could join her mother and rebel against him. Accordingly, Zeus swallowed Metis so that she became a part of him. However, Zeus began to suffer from such an excruciating headache that he was forced to call upon his son Hermes, who in his turn asked Hephaestus, the blacksmith, to open Zeus’ skull and out came the fully armed Athena, goddess of wisdom, organized war, agriculture, households, industry, law, and justice.

Other virgin goddesses were born in a more normal way. Hestia/Vesta was the sister of Zeus. She was goddess and protector of the sacrificial fire, the home, and the nation. As such, she was fully occupied and could not be bothered by other demanding interests; such as men and lovers. Hestia therefore swore eternal chastity and lived separated from male beings.

Daughter of Zeus and Apollo’s twin sister, the virgin Artemis/Diana, was goddess of hunting and the wilderness and accordingly wanted to be free and unbound, completely unmoved by male charm and scorning any marriage proposal. Her wild and unbound nature made her the cherished goddess of slaves and plebeians.

What these three of the most famous, ancient virgin goddesses had in common was that they raved about their virginity as a means for women to live unbound by the obligations involved with marriage. In the patriarchal societies where they were worshipped, women were subjugated to the power and authority of men. By being unbound outsiders, these virgin goddesses were perceived as particularly powerful and to some extent dangerously unpredictable forces, able to be used to intervene in an otherwise patriarchal world order.

Something that is particularly evident in the goddess of crossroads and black magic – Hekate, also an unbound virgin goddess, who was often invoked when it came to taking revenge through magical means, or demand a woman’s rights against male abuse.

These beings were goddesses and it is doubtful whether people in general really believed that such divinities were moving among people, taking the form of real flesh and blood. If that happened, it could possibly be as in the Swedish poet Hjalmar Gullberg’s poem below, indicating that those who believed that Jesus was identical with God perhaps perceived his time on earth in a similar way.

Gods are still walking across this land.
One may be sitting at your right hand.

Don’t ever believe a god can die.
He’ll walk before you, but where is your eye?

No lyre has he, nor feet that’re purple shod.
It’s only through his actions that you know a god.

The rule is set and never is revised:
Is God on earth, he walks around disguised.

One thing was certain, and that was that no Christian doubted that Jesus had been a real person who at a given time lived among us humans, that many had met him and listened to him. There was no doubt that Jesus was born and died here on earth. However, it was regarding the real nature of this person that perceptions began to diverge early on. If he was God, how could Jesus have been born and died as an ordinary human being? It was a thorny question that had been present ever since Paul declared in his letter to Titus that Jesus would be resurrected and that he was in fact identical with God: “Our great God and Savior Jesus Christ will appear in all his glory.” However, it is doubtful whether Paul explicitly identified Jesus with God. In the his letter to the Colossians, Paul seems to regard Jesus as a god, but perhaps not God himself:

The Son is the image of the invisible God, the firstborn over all creation. For in him all things were created: things in heaven and on earth, visible and invisible, whether thrones or powers or rulers or authorities; all things have been created through him and for him.

Nor had Jesus explicitly said that he was God, although he gave plenty of allusions, perhaps not so much in the more down-to-earth, so-called synoptic gospels – Luke, Mark and Matthew – which all present similar accounts of Jesus’ life. Howvere, the more esoteric John is different, providing a more “theological” impression of Jesus’ life, with his numerous remarks beside Jesus’ tangible existence and statements. John has Jesus say “I and the Father are one”, “Very truly I tell you before Abraham was born, I am!”. Most crucial for all later speculations about the true nature of Jesus was the introduction to St John’s Gospel:

In the beginning was the Word, and the Word was with God, and the Word was God. He was with God in the beginning. Through Him all things were made, and without Him nothing was made that has been made. In Him was life, and that life was the light of men. The Light shines in the darkness, and the darkness has not overcome it. […] The Word became flesh and made His dwelling among us. We have seen His glory, the glory of the one and only Son from the Father, full of grace and truth.

This introduction to the gospel was taken by most theologians as evidence for Jesus’ divine origin and that he took human form by being born of Mary, who never is mentioned by name in the Gospel of John. However, the synoptics tell us her name was mary but do not go into specifics about her virginity. The evangelists Luke and Matthew wrote that when the angel Gabriel announced to Mary that she would become pregnant by the Holy Spirit, she was still a virgin, but they do not go into any details about how the conception, pregnancy and birth took place. Luke writes, for example:

How can this be,” Mary asked the angel, “since I am a virgin?” The angel replied, “The Holy Spirit will come upon you, and the power of the Most High will overshadow you. So the Holy One to be born will be called the Son of God. 

St. John is not only more enigmatic than the other evangelists, he is also more demanding:

There came a man who was sent from God. His name was John.  He came as a witness to testify about the Light, so that through him everyone might believe.  He himself was not the Light, but he came to testify about the Light.

It is perhaps not so strange that the theologians and philosophers of antiquity felt more attracted to John than to the other evangelists. In John's company, they began early on to speculate about questions such as “the true nature of Christ”, “Christ's relationship to the Father” and not least Mary’s virginity. Had she really given birth to a God? In that case, Jesus’ conception and birth could not have taken place in the usual manner.

Theological disputes about Mary’s virginity took as their starting point the intricate doctrine of original sin. Several Christians, in accordance with several Jewish scholars, had claimed that the world was evil and that all humans were born and live in sin. This was because we inherited our sinful state from Adam and Eve, who by eating the forbidden fruit of knowledge had gained the ability to choose between good and evil. When God found that they had broken his rules the first humans were expelled from his Paradise.

According to several theologians, this meant that none of us humans, either then nor now, through this so-called “fall” can realize what true righteousness is and thus have a distorted image of who God is and what He wants from us. Worst of all, this distance from God has caused us to fall into things that have nothing to do with Him, primarily corrupting lives characterized by a passion through which “animalistic, earthly lust” has taken over all reasoning, all godliness.

At first, it was mainly Gnosticism that took hold of this distinction between body and soul, between the earthly and the heavenly. Gnosticism was a collection of religious ideas and systems that by the end of the 1^st century AD merged with the Christian sects. This complicated system of thought originated in various parts of the Roman Empire, perhaps primarily in Egypt and Syria, and had drawn inspiration from several sources – Greek philosophy, primarily Platonism, and not least Jewish, Syrian, Egyptian and Persian religious speculations, based on rites and religions that had gradually been transformed through increased communication and literacy.

In broad terms, Gnosticism might be schematically described as related to the idea of a Supreme Being, generally called the Monad, from which divine beings emanate, or they may rather be considered as a kind of personifications of various concepts. The Monad exists in a region of divine life, a luminous existence high above us (although this cannot be understood as a geographically limited reality). The aeons emanate from this Pleroma. One of these is Sophia – the Greek word for “wisdom”. She signifies the final emanation of the Monad and is identified with the Anima mundi, the World Soul. As such, Sophia created the flawed Demiurge, who became master of the material world and holds the souls of men captive there until we can regain our original divine knowledge – Gnosis.

Consequently, Gnostics considered material existence to be flawed, if not downright evil. They believed that a possible salvation from our earthly misery consisted in studies and meditations, something that could induce us to abandon our bodily desires and thereby acquire the knowledge that would ultimately reveal the divine truth about the foundations of human existence that so far has been hidden from us.

Such speculations were by the influential Augustine of Hippo (354 - 430) linked with Christianity and thus gave rise to the view of original sin that he championed, among other things, in his monumental work De civitate Dei contra paganos, On the City of God Against the Pagans.

Augustine was a well-read man and before he found Jesus Christ he had been an unsatisfied seeker. Augustine had gone to Rome to further his knowledge of the classical writings. At that time he was a Manichaean, i.e. a follower of a Persian religion founded by the prophet Mani (216 - 274). A strictly ascetic doctrine considereding evil to be a separate force involved in a constant struggle against good. Augustine enthusiastically embraced the teachings of Mani, until he delved into the writings of Plotinus (d. 270) and began to lean towards an idea that evil was in fact merely the absence of goodness and therefore not a force in itself. For nine years, Austin was a Manichaean until he was converted to Christianity by Bishop Ambrose of Milan and baptized. He then served as bishop in the North African city of Hippo.

Augustine’s view of original sin was aired in a polemic he conducted against Pelagius (390 - 418) regarding what could actually lead to the salvation of our souls. According to Pelagius, man was completely free to choose between evil and good - nothing prevented us from being able to make such a choice by virtue of our personality. Sin was caused by “evil” or wrong choices. The gist was that it was possible for a human being to live sinless – there was no original sin or other damage in human nature. The newborn child was free from sin and baptism was thus not a liberation from any inherited burden of sin.

Augustine did believe that it was still possible for an individual to choose the good. But it was extremely difficult and could only be done on rare occasions. It was a question of overcoming concupiscence, by which Augustine meant “the tendency to sin”, meaning that desire weakened our willpower. According to Augustine, the fight against our drives, especially the sexual drive, was extremely difficult win because it was waged against the terrible legacy of the Fall, which had been implanted in every human being since the beginning of time. Since Adam and Eve were expelled from Paradise, all of humanity has been helplessly caught in the web of desire. Something that has become as natural as breathing, as sleeping. We are born sinful. The only thing that can save us is God’s grace.

There is not much we humans can do about original sin. Luther gave us the idea of an omnipotent and omniscient God who controlled both all the evil and goodness that exist in the world and within all people. The main message of Luther, and several other reformers, was based on the teachings of Augustine and St. Paul. The latter wrote in his Epistle to the Ephesians, “for it is by grace you have been saved, through faith—and this is not from yourselves, it is the gift of God – not by works, so that no one can boast.” According to Luther, this meant that God had predestined certain people to receive his grace. Luther, unlike Erasmus and other humanists, believed that man’s will was limited, that God foresaw and controlled everything that happened. Luther’s starting point was that all people wanted to come to God and that if man truly had free will, all would be believers, though that was unfortunately not the case.

I cannot escape the thought that supporters of the doctrine of predestination down deep within themselves assumed that they were exemplary pious men, chosen by God to preach his doctrine to subsequently enter the Kingdom of Heaven. A thought that reeks of contempt for other people, especially when a predestination advocate like Luther advocated holy wars and a reformer who advocated predestination even more rabidly than Luther – John Calvin – exercised a reign of terror in Geneva. These two reformers detested each other and both opposed the humanist Erasmus, educated and knowledgeable in Greek like them. However, Erasmus was of a different breed, considerably milder and more tolerant and also an eloquent and skilled advocate for world peace, European community and an open, respectful debate.

This provides me with the suspicion that both the extreme doctrine of predestination and the Christian belief in virginity find support and origin in self-overestimating male chauvinists who do not have much empathy for their opponents. If this is then spiced up with misogyny, the combination becomes fatal for women’s liberation from religious bigotry. “Grace through faith alone” was for centuries the official teaching of Swedish state-supported Lutheranism, but some bishops, such as the linguist and theologian Jesper Swedberg (1653 – 1735), whom I admire, were irritated by what he called The Big Faith, a belief that denied people their free will and ability to perform good deeds.

A faith of the brain and not of the heart, a shadow without a body, a dead and not living faith, yes … a devilish faith, that I am inclined to call the Big Faith, which Christianity swims along, May God have mercy on us all.

Even if Swedberg, like his fascinating son Emanuel Swedenborg, saw himself surrounded by angels and demons, he was in many ways a pioneer. Swedberg sought wider and better literacy among the Swedish common people and in his sermons he often attacked the frivolity and misrule of the nobility.

As mentioned, the Church Fathers’ belief in original sin brought much misery with it, in particular when it came to the Church’s view of women. These theologians believed that the soul died through lust and the body rottted in death. Spiritual corruption reflected bodily decay. In our pursuit of salvation and righteousness, we cannot help but sense the stench of our sinful bodies. And who was the cause of all this misery? – The seductive Eve. Augustine knew this, as he in his youth had taken a mistress, without marrying her. His involuntary sexual urge gad not been mitigated by any willpower, and Augustine had thus become entangled in the web of sin. It was all Adam's fault, no – not really … it was actually Eve who had arisen the passion in him! It was not the sexual act itself that was sinful according to Augustine, God had after all commanded humans to multiply, it was the sexual passion that was sinful, it was had blinded Augustine in his search for heavenly bliss.

Augustine was certainly no more rabid in his hatred of the mother of humanity, and thus all other seductive women, than many of his more or less contemporary theologians. It was quite common to listen to vitriolic attacks on women who, through their beauty and the adornment of their bodies, led men to ruin. When it came to the fight for the salvation of the soul, women were certainly on the side of the flesh. Saint John Chrysostom, “The Golden Tongue”, did not mince his words when it came to drawing the attention of believers to seductresses.

The beauty of woman is the greatest snare. Or rather, not the beauty of woman, but unchastened gazing! For we should not accuse the objects, but ourselves, and our own carelessness. […] The whole of her body is nothing less than phlegm, blood, bile, rheum and the fluid of digested food … If you consider what is stored up behind those lovely eyes, the angle of the nose, the mouth and the cheeks you will agree that the well-proportioned body is only a whitened sepulchre.

If Eve’s womb, and the wombs of the countless women who populated the earth after her, had been so corrupt, then at last a lightening came through the appearance of Jesus Christ on earth. Since he was an immaculate divinity, he must have grown within an immaculate womb. The Virgin Mary was thus be cosidered as “the Second Eve”, mother of us all, though her womb, unlike Eve’s, was pure, immaculate, sealed, and sanctified by the Holy Spirit. As Saint Jerome wrote, “Through Eve came death, through Mary – life.”

Jesus was God himself and had come to earth through the agency of a perfect woman. Through the Virgin Mary, original sin was erased. The only catch was that if her virginity and immaculate conception were a fact, it meant that other women and their wombs were and remained impure. It also meant that if a woman abstained from sex, from procreation and childbirth, her womb was closed and she would not pass on any original sin.

Paul believed that the world had been destroyed by the Fall, which had opened the gates to death, corruption and Satan's rule over the earth. Nevertheless ... just as road signs tend to proclaim, especially in the USA, … Satan's power will soon be broken by the second coming of Christ and people’s faith in him. The reign of evil, which was based on the certainty of death, both physical and mental, will suffer a tangible and universal defeat. And this would happen soon. Had not Jesus procimed “truly I tell you, some who are standing here will not taste death before they see the Son of Man coming in his kingdom”? Accordingly, Paul's advice and admonitions were only valid for a limited time. It is worth noting, however, that Paul did not actually recommend a state of permanent virginity if you are burning with desire.

It is good for a man not to have sexual relations with a woman. But since sexual immorality is occurring, each man should have sexual relations with his own wife, and each woman with her own husband. The husband should fulfill his marital duty to his wife, and likewise the wife to her husband. The wife does not have authority over her own body but yields it to her husband. In the same way, the husband does not have authority over his own body but yields it to his wife. […] I say this as a concession, not as a command. I wish that all of you were as I am. But each of you has your own gift from God; one has this gift, another has that. […] Now to the unmarried and the widows I say: It is good for them to stay unmarried, as I do. But if they cannot control themselves, they should marry, for it is better to marry than to burn with passion.

Speculations and theories about the birth of Jesus were endless and continued for centuries. How had Jesus' conception taken place and how had his birth taken place without the hymen of the vagina being damaged? Sometimes the explanations were purely physical, something that is witnessed, for example, in a curious sculpture on the portal in Würzburg's Marienkapalle where we can see how Jesus' fetus travels along a kind of tube from God's mouth into Mary's ear.

However, there are several spiritual, more miraculous descriptions of Jesus’ birth. The vision that Sweden’s saint, Birgitta, had after she visited the Church of the Nativity in Bethlehem in 1372 became particularly famous. Birgitta’s description, empathetic and picturesque as it was, came to have great significance for several artists and it may therefore be worth reproducing:

When I was present by the manger of the Lord in Bethlehem I beheld a Virgin of extreme beauty wrapped in a white mantle and a delicate tunic through which I perceived her virginal body. With her was an old man of great honesty and they had with them an ox and ass. These entered the cave and the man having tied them to the manger went out and brought in to the Virgin a lighted candle which having done he again went outside so as not to be present at the birth. […] Then, her hands extended and her eyes fixed on the sky she stood as in an ecstasy, lost in contemplation, in a rapture of divine sweetness. And while she stood thus in prayer I saw the Child in her womb move; suddenly in a moment she gave birth to her own Son from whom radiated such ineffable light and splendour that the sun was not comparable to it while the divine light totally annihilated the material light of St. Joseph’s candle. So sudden and instantaneous was this birth that I could neither discover nor discern by what means it had occurred. All of a sudden I saw the glorious Infant lying on the ground naked and shining. His body pure from any soil or impurity. […] Then, as the Child was whining and trembling from the cold and hardness of the floor where He was lying, He stretched out His arms imploring her to raise Him to the warmth of her maternal love. So His Mother took Him in her arms, pressed Him to her breast and cheek, and warmed Him with great joy and tender compassion.

One of the many interpretations of this vision was made, for example, by Fillipo Lippi and Hugo van der Goes, who excellently depicts the helpless, naked child lying directly on the ground.

The writing about the birth of Jesus that, apart from those included in the New Testament, has become the standard when it comes to Mary’s virgin birth is the so-called Gospel of James (or Protoevangelium of James). An apocryphal gospel from the second century that tells of the miraculous birth of Jesus by the Virgin Mary, her upbringing and marriage to Joseph, the couple's journey to Bethlehem, the birth of Jesus and the events immediately afterwards. It contains the earliest preserved claim to Mary's perpetual virginity, which means that she was a virgin not only before the birth of Jesus, but also afterwards (the copies of the gospels that have been found so far date from a later period). Although the Gospel of James (in which Jesus, for example, appears as a mischievous, uncontrollable child) was condemned by Pope Innocent I in 405 and classified as apocryphal and dubious in 500, the gospel became an influential source for everything related to the birth of Jesus and the virginity of Mary. Over 100 Greek manuscripts have been preserved, and translations were made into Syriac, Ethiopic, Sahidic, Coptic, Georgian, Old Church Slavonic, Armenian, Arabic and probably also Latin.

It is for eample in James that we find that Mary rode a donkey and that there was an ox in the cave (not the stable) where she gave birth to her child. He also tells an unusually dramatic story about Mary's virginity. When Mary suffered from labour pains, Joseph rushed out to find a midwife who could assist his young wife

And the midwife went with him. And they stood in front of the cave, and a bright cloud overshadowed the cave. And the midwife said, “My soul is magnified today, because my eyes have seen something wonderful. Salvation has been born to Israel!”And immediately the cloud withdrew from the cave, and a great light appeared in the cave, so that their eyes couldn’t bear it. And a little later, the light withdrew until an infant appeared. And he came and took the breast of his mother, Mary. And the midwife cried out and said, “How great today is for me, that I’ve seen this new miracle!” And the midwife went out from the cave, and Salome met her. And she said to her, “Salome, Salome, I have to describe a new sight to you. A virgin has given birth, which is against her nature!” And Salome said, “As the Lord my God lives, unless I examine her condition, I won’t believe that the virgin has given birth.” And the midwife went in and said, “Mary, position yourself, because there’s no small test coming concerning you.” And Salome examined her. And Salome cried out and said, “Woe because of my lawlessness and my unbelief! Because I’ve tested the living God, and look! My hand is on fire and falling away from me!” And she dropped to her knees before the Lord, saying, “God of my ancestors, remember me, that I’ve descended from Abraham, Isaac, and Jacob. Don’t make an example of me to the people of Israel, but give me the back to the poor, because you know, Lord, that in your name I’ve healed people, and I’ve received my wages from you.” And look! An angel of the Lord appeared, saying to her, “Salome, Salome, the Lord of All has heard your prayer. Bring your hand to the child and lift him up, and you’ll receive salvation and joy.” And Salome joyfully went to the child and lifted him up, saying, “I worship him, because a great king has been born to Israel.” And immediately Salome was healed, and she left the cave justified.

In a painting from 1420, the Flemish Robert Campin described the drama. The newborn Jesus lies on the ground while Salome shows her withered hand to her friend, while the saving angel comes floating down from heaven and assures Salome, through his text strip, that she will be cured.

Even worse things happened to Salome in an illustrated prayer book from around 1500, where the poor Salome has had both her hands cut off, but the angel comes flying with a new pair.

Several non-Christian writers and philosophers were amazed at the Christian nonsense about the great importance of virginity. Most of what pagan Greek and Roman writers wrote about Christianity has been lost; burned and destroyed by thevictorious Christianity. Fragments of the extremely critical Celsus, however, have been preserved through what the church father Origen (185 – 253) reproduced in his attacks on the pagans. Origen’s extensive quotations came from Celsus’ writing l’Alethesis logos, The True Word, in which he, often quite wittily, criticized Judaism and Christianity. According to Origen, Celsus took offense at the Christian virgin speculations in a mocking manner and even had the audacity to put forward the malicious slander that Mary was conceived by a Roman soldier named Panthera.

The Bible translator and church father Jerome, whom I mentioned in my previous blog post, was undeniably one of history’s most rabid advocates of virginity. He is also one of the few early Christians who come quite close to us, especially through his unusually extensive correspondence and many writings. Not everything has been preserved, thouigh what has been preserved is considerable and has exercised a great influence throughout the ages. For some reason, Jerome seems to be the saint who, with the possible exception of Saint Francis, is most ferquently depicted in the history of Western art.

Saint Jerome is then shown either in his studio, intensely writing and surrounded by his books. He is often dressed as a Catholic cardinal, which he never was, but suggesting that he was for a time the perconal secretary of the powerful Bishop Damasus. Since the seventh century, Jerome has generally been accompanied by a lion. Legend has it that obtain its gratitude after, like Androcles in a popular ancient tale, he pulled a thorn from its paw. The lion probably appeared because Jerome wrote a short story (which gives some fine insights into life in his contemporary Syria) about a chaste, Christian farmer and his equally chaste wife who were saved after they hid in a cave whose resident lioness spared them, but killed their pursuers.

Alternatively, or simultaneously, several works of art depict Jerome’s time as a hermit, sometimes tormenting himself by beating a stone against his chest.

Jerome seems to have been a difficult person; easily irritated and angered, though he was a skilled writer, well acquainted with the classical Raoman and Greek tradition. His good friend Sulpicious Severeus wrote that

He is always reading, always buried in books he does not rest day or night he is always either reading something or writing something

His constant studies hid Jerome's passions: his hysteria, his tendency to violence and a destructive sensuality that, according to him, constantly threatened his peace of mind. All this hidden behind his well-ordered book collection and the theological debates in which he was constantly involved. Easily irritated, Jerome could in his comprehensive correspondence unexpectedly get excited and rave about women whose loose hair swayed in the wind, or who put rouge on their lips. It might seem as if he had been born old and bitter. He hated women, except those who were virgins or lived a “chaste” life, and he could almost choke with horror at the thought of what was inside a woman’s body. Every thought of sex tormented him and he attacked men who engaged fonication, or even flirtation, activites extremely distasteful to him. He even considered that calling a girl “honey” (actually mel meum, my honey) was a grave sin.

Jerome was born around 342 in Stridon, a now-vanished village somewhere in present-day Slovenia. He barely mentioned his parents. His father was a freed slave with some wealth, owning land and slaves. We know nothing about his mother, other than she, like his father, was a Christian. Jerome mentions a sister who in her youth had committed “a terrible sin” and occasionly he mentioned an aunt whom he hated for unknown reasons.

As a young man, Jerome came to Rome where he studied rhetoric and philosophy under the philologist Aelius Donatus and there came to be fluent in Latin and Greek. Donatus wrote several grammars and other textbooks on stylistics and rhetoric, He constituted an important link to classical scholarship and also wrote a popular biography of Virgil.

Jerome later confessed that during his youth in Rome he had engaged in superficial escapades and sexual experiments in comapany with other students. It had amused him for the moment, but afterwards he had been seized by terrible guilt feelings. To appease his conscience, Jerome visited the tombs of the martyrs in the catacombs and his experiences down there reminded him of the horrors of hell:

Often I would find myself entering those crypts, deep dug in the earth, with their walls on either side lined with the bodies of the dead, where everything was so dark that almost it seemed as though the Psalmist's words were fulfilled, “Let them go down quick into Hell.” Here and there the light, not entering in through windows, but filtering down from above through shafts, relieved the horror of the darkness. But again, as soon as you found yourself cautiously moving forward, the black night closed around, and there came to my mind the line of Virgil, “Horror ubique animos, simul ipsa silentia terrent” [Horror all around fills the mind, and at the same time the silence terrifies].

While he was carousing, Jerome was simultaneously seized by the admiration of his more pious friends. For example, his friend Rufinius was baptized, it was only several years later that they became bitter enemies. According to Jerome, Rufinius was a youth “pure as newly fallen snow”. The high esteem and unconditional admiration he felt for his young, pious and Christian friends became in the unbaptized Jerome a source for devastating self-contempt. He felt unworthy of a Christian baptism. He had sinned with his impure lips, “with my eyes, my feet, with all my limbs”. Once he had been baptized, this did not to help rid him of his self-accusations and he claimed that if he really deserved a true baptism, it had to be a second baptism, but “a baptism of fire because I have stained my baptismal cloak”. By this Jerome meant that he had stained his own body, since at that time the person being baptized stood naked in fornt of the baptising priest.

Together with another friend, Bonusus, Jerome traveled to Gaul and then followed him to the Dalmatian coast. Bosunus was a pious young man from a wealthy family and retired to live a hermit’s life on one of the barren Adriatic islands. However, he eventually gained quite a following, abandoned the hermit’s life and became a bishop. Unlike the fanatical virgin-worshipper Jerome, Bonusus denied Mary’s “perpetual virginity” and claimed that according to the Bible, Jesus had several siblings. This later led to Bonusus being excommunicated and losing his bishopry. However, he founded his own sect, the Bonusians, which survived for a couple of centuries. When he and his friend Bonusus retired to the latter’s Dalmatian island, Jerome found it difficult to adapt to the hermitical life. He envied Bonusus’ steadfastness but abandoned him on his island and went to the bustling port city of Aquileia, where they had mutual friends.

In Aquileia, Jerome associated with Heliodorus, a former officer who became a lifelong friend. Another close friend was Innocent, who encouraged Jerome to write, and Paul of Cyprus, who lived as a hermit just outside the city.

After some time the four friends decided to make a pilgrimage to Jerusalem. Rufinius came up from Rome to join them and together they wandered through Dalmatia, Thrace, Phrygia and Galatia until they reached Syrian Antioch, which at that time was an important Christian centre. There Innocent was seized with a violent fever and died after a short time. The friends decided to postpone their journey to Jerusalem and Jerome joined a community of hermits who lived far out in the rocky desert of Syria.

Now he wholeheartedly set about trying to discipline himself, especially by fighting his bodily desires. His body was weak and his struggle was difficult

vi är överallt omgivna av fientliga krafter, våra fiender finns överallt.Vårt kött är svagt och kommer snart att förvandlas till stoft; det kämpar mot enorma odds. Du kommer inte att vara säker förrän det har upplösts.

Öknen var ett i det närmaste skoningslöst hem för en eremit. Solen hettade upp alllting, skuggan var till föga hjälp. Hur ofta drömde sig Jerome inte tillbaka till Roms nöjen?  Han grät och stönade.

I struggled to resist the misery, my bones, which scarcely hold together would knock against the bare earth and I will not talk about my food and drink: even if they are sick hermits only have cold water and cooked food is regarded as self-indulgence. .

In his fear of hell, Jerome had already condemned himself to a hellish existence here on earth. With only scorpions and wild animals for company, he imagined himself being courted by multitudes of young, seductive ladies.

No, some harsh asceticism was not good for Jerome. His desires, his body’s clamour for satisfaction, only worsened day by day.

My face was pale and my body cold from fasting, but my mind was aflame with desire and now that my flesh was as good as dead only the fires of lust boiled before me.

After his painful solitude in the barren desert, Jerome sought refuge with the other hermits and stayed with them, living in a bare and unbearably hot cell. Human company did not improve Jerome's miserable condition. He complained about how in the desert he had only had vermin for company but in the hermits’ monastery everything became increasingly worse. Several of his monastic brothers had become mentally disturbed by their harsh hermit life. Jerome found that too strict abstinence could damage the brain of people, especially if they lived in small, overheated cells. It happened that those who had become weak-minded from an overly strict regime did not know what they were doing, what they were saying, or what they should be silent about.

He learned that even far out in the desert there were such violent disagreements and discussions about the meaning of specific wordsìing that the hermits engaged in violent fights when they debated whether God was an ousia, a single divine being, or consisted of three hypostases, i.e. the fundamental states or substances that support all reality – the Father, the Son and the Holy Spirit. Jerome, who was already well-versed in Bible studies and extremely well-read, was tormented by his vulgar company – “Every day they ask me about my religious beliefs, as if I had been born again without faith. I confess to everything they wish.”

In fact, Jerome was tormented by ignorant people, both in the desert and in Rome.

Everyone thinks he can interpret the Bible. Gossipy old women, old men in their dotage, long-winded sophists, they all consider themselves as masters in the art, they tear the Scriptures apart and teach others what they have learned in the process. With knit brows and big words they philoosophize on the holy words to women. Other – oh the shame of it! - learn from women what they teach to men.

After being ordained in Antioch (he never exercised his priestly office), Jerome went to Constantinople and studied for a time under its archbishop, Gregory of Nazianzus. His choice was understandable. Already during his time in Rome, Jerome had developed a great admiration for Roman rhetoric and literature, especially Cicero, whose clear language he cherished. Under Gregory, Jerome also became better acquainted with the writings of Origen, on whose writings he wrote several commentaries. Origen (185-253), who was active in Alexandria, appealed to Jerome through his classical education and attempts to harmonize Christian thought with Roman and Greek philosophy, something that often led him to close to Gnosticism. Origen was also a philologist with considerable knowledge of Hebrew and Greek, which he used in his comparative studies of various biblical texts. Like Jerome, Origen also suffered from a strict and distorted sexual morality, and there are indications that he castrated himself. Origen was also one of the first to assert the Trinity, something that Jerome also believed in.

However, after a while Jerome abandoned his initially great admiration for Origen and became a rabid opponent of the spread of his texts. He complained that shiploads of his “blasphemies” were reaching Rome—“venomous and filthy doctrines that in Rome found a readership who willingly allowed itself to be led astray.” Among these “filthy” writings he counted the translation of Origen’s Peri Archon, On the First Principles. Perhaps Jerome’s aversion was due to the fact that, despite his sexual oddities, Origen, unlike the misanthrope Jerome, was actually an optimist. Origen did not believe in any original sin and accordingly not in the inherited guilt from Eve and did thus not concern himself with any reflections on the virginal purity of Mary. He believed in God’s forgiveness and benevolence and that humans would progressively free themselves from sin and evil. Even the Devil and his fallen angels would eventually be welcomed in Paradise.

Jerome had now tried the hardships of hermit life and immersed himself in Greek and Hebrew. In Antioch he had begun Hebrew studies with a rabbi and in Rome he would further improve himself in the language of the Old Testament with the help of a converted Jew. In Antioch and Constantinople Jerome had missed the library he had built up in Rome (probably a friend had taken care of it) and he felt it now was high time to return to the old capital of the Empire. Once there, his contacts brought him to the enterprising bBishop Damasus and he began his onerous Latin translation of both the Old and the New Testaments.

At first, Jerome was not entirely enthusiastic about the assignment. He had studied the Jewish and Christian scriptures in their original languages for several years, but found their language to be inferior compared to that written by Cicero and Virgil. As with most other things, Jerome was troubled by this. After all, had not the writers of the Bible been inspired by God – shouldn’t they then not have been as skilled writers as the Roman pagans?

The whole thing was resolved through a dramatic dream in which Jerome, after his cold, lifeless body had been buried and his soul carried up to the heavenly light by angels to be presented naked before the Judge’s tribunal. Naked and trembling, he was asked who and what he was. Jerome replied that he was a Christian, but then the seated Judge thundered:

You are lying! You are a Ciceron, not a Christian. Your treasure is where yoiur heart is.

In his dream Jerome was sentenced to severe punishment. Vroken and weak he thought: “Who will praise You from Hell” and swore before the Most High that henceforth he would not read any pagan writings, only those inspired by God and that he would put all his writing ability at the service of the Lord.

In Rome, Jerome became object of both admiration and malicious gossip. He was now a gifted orator, translator of the entire Bible, favorite of the powerful and fearsome Bishop Damasus and not least – close friend and teacher of several of Rome’s most distinguished and influential ladies, several of whom were quite  wealthy. The list is long. There was Albina, a rich and noble widow, who with her widowed daughter Marcella lived in a palace on the Aventine Hill. Another very influential lady friend of Jerome was Marcelluina, sister of Bishop Ambrose of Milan, the most powerful man in the Empire, to whom even the emperor had to bow his knees. Jerome’s very special adept, with whom he was rumored to have had an “improper” relationship, was the wealthy but extremely ascetic Paula and her four daughters. There were also Paula Sophrinia, Felicita, Asella, Lea, and another Marcella.

Jerome’s influence on these ladies, whom he visited in their luxurious villas, attracted much attention and gave rise to “vile gossip in the slander-loving society of Rome”. A city that, according to Jerome, rewarded “immorality and where good people are objects of slander, where everything that is pure and innocent is driven into corruption”.

People wondered about Jerome’s relationship with his lady friends and he wrote that he was laughed at for praising adepts who were “only women”. He defended himself by saying that he judged a person solely on the basis of their character and did not care at all about their sex. Furthermore, through his long and extensive studies, “which, so to speak, had become part of my nature”, as well as his lifelong meditations, Jerome had found to his surprise that he was best understood by women, who through their isolation had become more inclined than men to absorb what he taught and taught.

When Jerome later convinced his beloved Paula’s daughter, Eustochium, with his flowing eloquence and a torrent of biblical quotations, to preserve her virginity at all costs and through rock-hard asceticism, he railed against the snobbish priests who infiltrated the homes of rich ladies, warning Eustochium against

Men of my own order- who are keen to become priests and deacons only so that they may visit women without restrictions. All they care about is their clothes and whether they smell nice and whether their feet fits smootly in their shoes. Their hair is curled and still shows traces of of the tongs, their fingers are covered in glittering rings and they walk along on tiptoes so that their feet do not get splashed in the wet streets. […] Some of them devout their whole life and all their efforts to knowing the names, houses and characters of married women.

Such a man

hastens to rise with the sun;  he knows exactly in what order to make his morning calls; this old man takes a short cut and barges more or less straight into the bedrooms of women who are still asleep. If he sees a cushion, or an elegant tablecloth, or any little piece of furniture, he admires and praises it, as he handles it, lamenting that he has nothing like this. In this way he does not so much ask for it as extort it from the owner, because all the women are afraid to offend this cunning old fox. He cannot bear castity or fasting; what he likes is a tasty meal with a plump chicken,  usually known as a “cheeper” pipizo. He has a rude an impertinent way of talking and is always armed with abuse. well sprinlkled with words of abuseWherever uyou go he is the first person you see. What ever piece of news is going around,m he is the one who either frist reported it or who exaggerated it the story. He changes horses every hour – in fat, his horses are so sleek, so spiritted that you migt think he was the brother of the king of Thrace. 

Rhesus, a king of Thrace mentioned in the Iliad, was known to have had the most beautiful horses in the world. By “horses” Jerome seems to mean “opinions”.

Was descriptions like the one above perhaps a disguised self-image? This is not the only place where An early legend, possibly related to a supposed homosexual inclination of Hieronomys, suggested that he was accused of transvestism. A related story is that while he was sleeping in his cell, a demon entered and replaced his male attire with women's clothing, unaware of which Hieronomys dressed and entered the congregation dressed as a woman, thereby causing great scandal. railed against effeminate men, while with a disguised jealousy praising pious youths “pure as newly fallen snow”. Perhaps Jerome’s absurd praise of chastity and virginity might be explained by reference to a guilty laden and ill-concealed homosexuality?

An early legend, possibly related to a supposed homosexual inclination of Jerome, suggested that he was accused of transvestism. A related story mentions that while he was sleeping in his cell, a demon entered and replaced his male attire with women's clothing, unaware of the change Jerome entered the congregation dressed as a woman, thereby causing great scandal.

 His frequent and voluptuously eloquent depictions of a flamboyant, refined clergy make me think of the witty Swedish cabaret artist Karl Gerhard, who in 1922 made a great success with his The Jazz Boy.

With rhythmically swaying hips,
we boys make our entré.
Our pants are pressured,
our ankles noble,
our posture somewhat blasé,
with a promising gaze.
Well, here comes a boy,
his pants are like a razor sharp.
He has his suede shoes on
and his hobby is to dance the jazz.
He is slim and thin as a willow,
smiling softly
with curls upon his brow.
He and other cute boys,
have ink on their eyelids,
and after feasting on pastries
can be seen at Royal at five o' clock.
As jazz expert
he trips on high heels,
and to small syncopations
he sways his little bum.

https://www.youtube.com/watch?v=Xk3GPiFlvaA

Karl Gerhard was married three times, but in later years he lived with his secretary and “rignhyt-hand man”, Göthe Ericsson. There is now no doubt that the great and otherwise unusually bold King of of Swedish enterainment (he was one of the few how dared to infuriate and ridcule the Nazis in songs and words) was homosexual and that he in his Jazz Boy, in a way that is undeniably similar to Hieronymos, was revealing his own disposition. Like Hieronymos, Karl Gerhard also wrote openly about his weakness for handsome men, for example his lifelong friend, the celebrated actor Gösta Ekman

a far too handsome young man, who would probably have been unbearable, if his handsome boyish features had not been illuminated by something that was both pain and opposition.

Hieronymos also mentions a completely different type of parasite; filthy ascetics, who bare-legged, while carrying heavy chais and clad in foul-smelling rags, clambered into the salons of pious ladies. The feet of these ostentatious ascetics were “blue from a holy cold” and they adorned themselve with, long, matted beards: “If there is any holiness in a filthy beard, there is nothing holier than a goat.”

If he attacked Rome’s frivolous priestly sycophants and stinking ascetics, Jerome was even more contemptuous while attacking the wealthy ladies who wasted their time on bodily beauty; bathing, applying make-up, and adorning themselves with jewelry:

They paint their faces with rouge and white lead, dress in flashy silk clothes, wear sparkling jewels and gold necklaces, while hanging their most expensive Red Sea pearls from their pierced ears. They surround  themselves with a perfumed aroma of musk. Such women end up wishing to rid themselves of male domination and go in serach of new husbands, not to serve them, as God wills, but to dominate them. Accordingly, they seek out men who are less well off, but who have the advantage of being husbands in name only, men who know they have to put up with rivals, because if they grumble they will be kicked out immedieately.

Most wealthy Christian ladies were not much better, rather worse. Inflated by their husbands’ successes, they surrounded themselves with eunuchs and syncopants, while being dressed in tunics woven with gold thread. Their skin was plump and their lips red. The villas where they idly spent their days were filled with admirers, not least a fawning clergy who submissively praised them as if they were chaste nuns, even though they wished for their husbands’ premature deaths so they could inherit their fortune. Such seemingly pious ladies pretended to fast, but ate at night when they had been awakened by the belching from their indigestion. When they set out for church, rows of eunuchs walked in front of their closed palanquins, but when they, together with their retinue, entered the hallowed environ they openly distributed their alms so that all might witness and admire their generosity and saintly piety.

However, there were exceptions and it was among wealthy ladies that the ascetic, pious, and learned Jerome made his inroads, preaching a strict doctrine of renunciation, abstinence and virginity. Several devout ladies gathered and socialized with one of their friends, for example Jerome found his first female acquaintances with a group of women who lived in monastery-like conditions in Albina's villa.

These women seem to have been driven by a genuine thirst for knowledge, possibly due to the fact that they were denied the education that wealthy households traditionally devoted to boys, while girls were excluded from such acquisition of knowledge. It was there that the knowledgeable Jerome could be of service and teach the women his view of the teachings of the Bible and he was certainly one of Rome's absolute experts in the field.

Perhaps within these female coteries, despite the emphasis they placed on simple clothing, unpainted faces, strict diets and rare baths, a certain homosexual attraction might be present. Given how much Jerome disliked men who addressed their beloved with endearing words, it may seem surprising how extravagant his female protégés could express themselves among themselves, as when Paula and her daughter Eustochium tried to persuade Marcella to come to them and Jerome in Bethlehem. In their letter to her, they prayed to God and explained that

We must do the the only thing people who are seperated can do; we pour out our deperate entreaties, making You aware of our longing, not just with tears but with sobs, in the hope that You will give us back our dear Marcella and not allow that gentle lady, that kind lady sweater than the sweatest honey, to be stern with us or frown at those who were inspired her friendliness to try to live a life like hers.

About the same Marcella, Jerome wrote to her friend Principia that he had heard that after he had left Rome

you immedately took my place beside her and never moved even a hair’s breadth, so to speak, from her side, using the same house, the same bedroom, even the same bed, so that everyone in that famous city got to know that you had found a mother and se a daughter. Her estate at the edge of the sity became a monastry for you both.

Jerome’s virgin cult was undoubtedly connected to these pious women who had isolated themselves from the surrounding society to undisturbed devote themselves to Bible studies and strict asceticism. This was primarily an urban phenomenon. Women could not become priests, but they could neither as hermits go out into the wilderness, where thei in their defenseless solitude ran the risk of being abuse and/or raped.  Women were therefore forced to stay within the cities and then often under the protection of other women, who could count on their own wealth and/or the protection of a powerful priesthood.

Unlike a male body, a virgin’s body was perceived as a tangible manifestation of physical and spiritual purity. It had not been defiled by sexual intercourse, or childbirth, and unlike a male hermit a virgin did not have to prove to the outside world that mental struggle and harsh physical discipline had made them worthy of God’s and that they furthermore were pure and innocent. If a young woman swore before God and the Christian community that she was and would forever remain a virgin, she could earn the respect of a congeration and even more than a priest be asked for intercessions before God, the Virgin Mary, Jesus and other immaculate heavenly beings. In this manner, virginity could also become a refuge for women who wanted to avoid forced marriages, repeated and difficult pregnancies,combined the common risk of death in childbirth. Just as what had been the case with the women assembled around Albina and Marcella in Rome, they could share their lives together, in peace and quiet, at the same time as they immersed themselves in studies, which otherwise would have been denied them. Gradually, such “communities of Christian sisters” developed into women’s monasteries, which originated in Bethlehem where Jerome’s beloved Paula, under his supervision, established strictly regulated monasteries for both men and women.

Paula was from the beginning one of the women Jerome liked to criticize. A noble lady who traced her ancestry back to a number of venerable senators. She was member of the influential family of Furii Camilim, which originated from Marcus Camullius who in the 4th century BC had conquered the Etruscan city of Veii and who considered himself to be a descendant of the Iliad’s Agamemnon.

Paula lived a luxurious life in several villas, dressed in gold and silk and was by her eunuchs carried in a palanquin through the city. When she was 37 years old, her husband died and left her with his fortune. Paula's piety deepened even further and she became a leader in the semi-monastic group who had gathered around Marcella.

Under the influence of Jerome, Paula became increasingly ascetic, engagimg in strict fasting and self-torture in such an obvious way that the aristocracy of Rome believed that Jerome, like an evil Rasputin, had began to rule and deal with her and other wealthy ladies in such a way that the entire city came to suffer from his outrageous behaviour.

When one of Paula's daughters, Blaesilla, died in 384, Jerome was accused of having caused her death through his strict regime. Things got even worse when he declared that the mourning for Blaesilla was excessive – she had lived a righteous life and should not be mourned.

When Jerome's patron, the feared Bishop Damasus, died that same year, Jerome was forced to leave the city and settle in Jerusalem. Shortly afterwards, Paula and her daughter Eustochium left Rome to join Jerome in the Holy Land. Paula left her children and took her fortune with her, while announcing that she would not leave a single sestertius to her children. Instead, she would spend her entire fortune on God's work of salvation. In his biography of Paola, Jerome gives a dramatic account of her departure:

The sails were already stretched taut when the ship was being rowed out to deeper water, when little Toxotius, standing on the shore, stretched his arms out to her begging her to stay, while Rufina, who had already reached marriageable age, deplored her mother with tears rather than words to wait until she was married, But Paula remained dry-eyed, her gaze fixed on heaven.

In Bethlehem, Paula organized her monastic communities according to Jerome's strict rules. All women who gained entry were to be chaste and preferably young virgins. They were kept isolated with prayer and Bible studies.

If any of the young girls became excited by thoughts of sex, Paula would crush these tendencies by prescribing frequent and doubled fasts. She preferred that the girls have stomach aches rather than disturbing thoughts.

If one of the girls in proved to be too talkative, foolish and frivolous, the strict Paula separated her from the others for a longer time. Paula’s monastic rules were, like herself, harsh and gloomy.

There is already something wrong here. Why should the girls be disciplined? Why were they not allowed to have fun and amuse themselves? For the sake of their souls’ salvation? Why should they already from their early youth be forced to live a quite miserable life? Were they locked up and subdued as a preparation for an extremely uncertain future after death? Was it really worth destroying young lives in this way? The logic is flawed.

Jerome was deeply attached to Paula and those who knew him said that she had been a good influence on the old curmudgeon. An acquaintance of his murmured that after Paula’s death there was no one left who could would be able to manage Jerome’ bad temper. He was known for being unusually unforgiving and fiery in both speech and writings. When he went on the attack, he did so by all means available to him and tried to destroy his enemies with erudition, rhetorics and his vast knowledge of languages, often spiced with a weakness for vulgar invectives.

An example of his debating syle is the polemics he used while attacking a certain Onasus from Segesta, who apparently had an unusually large nose. The assault began with Hieronymos stating that surgeons occasionally were forced to perform horrific operations to be able to save a patient’s life, such as cutting off diseased, or repulsive, limbs. Jerome then turned against Onasus, who for some unknown reason had reported Hieronymos to the legal authorities.

According to Hieronymos, Onasus filled his cheeks with air, as if they had been bladders, while balancing hollow phrases on his tongue, which after he had expelled them turned out to be nothing more than stale breath. Onasus had achieved his social position through crime, perjury and false pretense, and this was the reasom to why Hieronymos could heartily laugh at Onasus’ inept lawyer, who himself was in dire need of a defender and whose eloquence was little more than a foul-smelling fart. Then Jerome amused himself with Onasu's name, which meant “the helpful one”, a contradiction on a par with calling the Furies Angels of Mercy and the Roman custom of calling “negroes silver boys”.  Jerome ended his diatribes by giving such a disgustingly ugly person as Onasu some pieces of good advice:

There are some things you must hide, if you are to appear handsome. Let your nose not be seen upon your face and let your tongue never be heard in conversation. Then you may possibly be thought both good-looking and eloquent.

When Paula died, Hieronymos mourned her deeply:

Farewell, Paula: please pray for me in my final years, I who idolize you. Your faith and your works unite yiu with Christ and so, face to face with him, yiu will easilygain what you ask for.

It was Eustochium who now had to put up with the demanding Jerome. He had previously written a long and in many ways frightening letter to the then seventeen-year-old girl – On Choosing a Life of Virginity”. In a text packed with biblical quotes, Jerome described how young, beautiful women are forced to live surrounded by evil powers and insidious men. This made it hard and difficult for a pious woman like Eustochium to protect her virginity and avoid all the tricks and traps that lurked around her. She should certainly not believe that marriage and motherhood were a way out of this earthly misery. Jerome wrote that he did not want to repeat all the unpleasantries of marriage, but could still not refrain from mentioning some of them.

the swollen belly, the crying baby, the pain caused by your husband’s mistres, the anxieties involved in running a household and all those imagined advanteages which death at last cuts short.

To stay pure and remain the bride of Christ, Eustochium should avoid the company of married women and stay far away from young men. She should beautify herself through makeup and other unnatural means, beauty fades. Sje is already beautiful, but women age quickly, especially if they have a man by their side. However, Eustochium should not exaggerate her asceticism to such a degree that she wore her torments as a badge of honor. Like the old hags who disfigured themselves only to appear as ascetic saints. She should not gorge herself on delicacies, because if she went to bed after a hearty meal, exciting erotic dreams would appear. Jerome knew this from his own experience. When he left Rome, it was with a treacherous thought about all the good meals he would miss. No, it was better to go to bed with a hunger that was not completely satisfied. Generally speaking it would be advisable ones sleep as much as possible. So, Eustochium – Keep to your room, pray and study!

In many ways, Jerome’s advice was dangerous for a young woman. He triumphantly wrote that he had saved many women, especially by discouraging them from sex and marriage:

As long as woman is for birth and children, she is different from man as body is from soul.  But if she wishes to serve Christ more than the world, then she will cease to be a woman and will be called man.

When he smugly stated that several of the women in his care had become like men, it was not only because they had become Jerome’s equals in education and piety, but also because several of them had experienced that after their hard ascetism their menstruation had ceased. Severe fasting and lack of sleep might lead to amenorrhea, cessation of menstruation, a condition that in young women vcause severe anorexia nervosa, meaning that menstruation never returns.

Biased bible interpreters, male chauvinists and sexually obsessed saints, such as Jerome, have by all accounts had an enormous impact on the emergence of the Western cult of virgins. Early theologians transformed Christianity from having been a quite straightforward doctrine about our common responsibility for our fellow human beings; the great importance of compassion and love for the well-being of humankind. They succeded’in cerating a tangled, hair-splitting philosophy in which Mary's virginity came to have a decisive significance. This fuelled the subjugation of women to patriarchy, arbitrary misogyny and a reign of terror over young women and their bodies.

I remember how in my youth once found myself in a pious setting dominiated by a group of vociferous young women who enthusiastically praised the Catholic monastic system, which according to them had liberated women from male oppression and fostered their mental development. What a relief it must have been for a medieval woman to enter a monastic peace that had created role models such as Saint Bridget, Hildegard of Bingen, Saint Teresa of Avila and so many other intellectual and combative women. Peace and peace? – Prayers and meditations, loneliness and frustration, rules and oppression of body and soul. A prison for young women who had not followed their fathers’ will to marry disgusting men, who had rebelled against the oppression of patriarchy, or who had proven to be generally troublesome. Misogyny in the guise of faith, a twisted belief system legitimized by strange dogma about Mary's virginity.

I stood in front of the mosaic of the Virgin in Chiesa di Santa Maria Regina Pacis and wondered how this peculiar worship of the Virgin could have persisted into “our enlightened age”. Mistero della Fede, Mystery of Faith.

After two thousand years, the virginity of Mary continues to be a cornerstone of the Catholic Church

Finally, the Immaculate Virgin preserved free from all stain of original sin, when the course of her earthly life was finished, was taken  up body and soul into heavenly glory, and exalted by the Lord as Queen over all things, so that she might be the more fully conformed to her Son, the Lord of lords and conqueror of sin and death.

Virginity is still a Catholic ideal, but the concept has been softened and is now mostly often identified with “chastity”, i.e.

The successful integration of sexuality within the person and thus the inner unity of man in his bodily and spiritual being.

Which means that you should not become a victim of your passions, but always have the salvation of your soul and respect for your fellow human beings in mind. Chastity has thus moved from being exclusively applied to sexual celibacy to include marriage as well.

However, celibacy still applies to those men and women who have chosen to live as virgins for the “Kingdom of Heaven” and with an “undivided heart”. Men and women who have consecrated themselves to the Lord, sacrificed themselves to preach and carry out the Lord’s commandments.

Chastity and celibacy are something that the Catholic Church also recommends for homosexuals. The Catholic Catechism states that homosexuals have not chosen

their condition; for most it is a trial. They must be accepted with respect, compassion, and sensitivity.

Nevertheless, the Catechism does not hesitate to label homosexuality as being against the laws of nature, a deplorable disorder and thus a threat to sincere love and the “complementarity” between man and woman.

Homosexuals are thus “called” to chastity. Through strict self-control they should learn to achieve interior freedom, especially through the support of true friendship, prayer and participation in the Eucharisty. In this manner homosexuals might eventually overcome their harmful inclination and gradually and resolutely approach Christian perfection.

Several deeply religious Catholics have taken the advice of the Catechism and with great effort fought their homosexuality, occasionally by becoming nuns and priests, or by practicing absolute chastity in their private lives. This has often only led to anxiety and feelings of failure and rejection.

Some of these pious people have however celebrated their sense of liberation from the ensnaring web of sexuality by what they have described as a liberating practice of strict celibacy.

In any case, I believe that the Church's excessive and bigoted fixation on sexuality, chastity, virginity, and everything else in that genre has clouded what it claims to stand for – love, tolerance, and the forgiveness of sins.

Bridget (2016) The Prophecies and Revelations of Saint Bridget of Sweden Altenmünster: Jazzybee Verlag. Brown, Peter (2003) The Rise of Western Christendom. Malden MA: Blackwell. Hock, Ronald F. (1995) The Infancy Gospels of James and Thomas Polebridge MT: Polebridge Press. Holy See (1995) Catechism of Catholic Church. New York: Doubleday. Johnson, Paul (1980) A History of Christianity. London: Pelican Books. Nixey, Catherine (2024) Heresy: Jesus Christ and the other sons of God. London: Picador. Payne, Robert (1989) The Fathers of the Western Church. New York: Dorset Press. Tushnet, Eve (2014) Gay and Catholic: Accepting My Sexuality, Finding Community, Living My Faith . Notre Dame IND: Ave Maria Press. Walker, Benjamin (1990) Gnosticism: Its History and Influence. London: Harper Collins. Warner, Marina (1983) Alone of all Her Sex: The myth and the cult of the Virgin Mary. New York: Vintage. White, Carolinne, ed. (1998) Early Christian Lives. London: Penguin Classics. White, Carolinne, ed. (2010) Lives of Roman Christian Women. London: Penguin Classics.

Mitt förra blogginlägg tog sin utgångspunkt i ett kyrkobesök i närheten av vår bostad här i Rom.  Än närmre än San Damaso ligger en likaledes tämligen ful byggnad från förra seklet – Chiesa di Santa Maria Regina Pacis, byggd 1942.

”Den heliga Maria, fredens drottning” finner sitt ursprung i en träskulptur som en viss Jean de Voisine i början av 1500-talet skänkte till sin hustru. År 1588 ärvde hans brorson Henti Joyeuse skulpturen, som då han 1588 blev kapucinermunk tog med sig till sin klosterkyrka i Paris. Där döptes den till Fredens drottning. Skulpturen blev våldsamt populär och folk bad framför den för att beskydda och bevara sina söner som gett sig ut i olika krig. Snart hade kyrkor helgade till Den heliga Maria, fredens drottning uppförts på olika håll i hela världen.

Förutom den franska statyn är den marmorskulptur som Guido Galli (1890-1944) på påven Benedictus XV begäran skapade för att placeras i Madonnans romerska basilika – Santa Maria Maggiore, för att där bli brännpunkten för alla de böner som riktades till henne för att få ett slut på Första världskrigets blodbad. Skulpturen invigdes den fjärde augusti 1918 och fred slöts den 11:e november samma år.

I den annars så trista Chiesa di Santa Maria Regina Pacis finns en mosaik av Den heliga Maria fredens drottning. Hon ser vanligt ungdomlig och glad ut och skapades av en för mig okänd konstnär, Odoardo Anselmi. Den enda uppgift jag funnit om honom är att han föddes 1916.

Fredens drottning flankeras på var sida av personifikationer av hennes egenskaper. På höger sida om henne hyllas hon som patriarkernas –, jungfrurnas – och apostlarnas drottning.

På den vänstra är hon profeternas – , martyrernas –  och biskoparnas drottning.

Jag blir stående framför mosaiken som framställer henne som jungfrurnas drottning och funderar över varför den katolska kyrkan, och i viss mån även den protestantiska, har lagt så stor vikt vid det jungfruliga. Och då inte i relation till det germanska ordet ”jungfru” som egentligen inte betyder mer än en ”ung dam”, utan kanske mer relaterat till det latinska virgo, med koppling till begreppet vireo, att vara ”grön, fräsch, blomstrande”. Eftersom de testamentliga skrifterna var på grekiska kan det också vara på plats att härleda begreppet till parthénos ”jungfru, flicka”, men också ”ogift kvinna”.

Parthénosbegreppet var bland såväl greker som romare intimt förknippat med kyskhet, från det latinska ordet castus, ”avskuren, avskild, ren”, och därmed relaterat till begreppet ”helig” som är besläktat med latinets sacrare ”avskilja, tillägna, inviga”. Följaktligen blev jungfruskap en social konstruktion som betecknade någon som blivit ”avskilt” i den meningen att en oskuld var en person/gud som inte haft sexuellt umgänge. Även om en man också kunde betraktas som en virgen, i meningen att han var oskuld, kom benämningen mestadels att karaktärisera unga ”orörda” kvinnor.

Jungfrugudinnor förekommer i flera olika religioner. Till exempel antogs flera kvinnliga gudar inom grekisk och romersk mytologi ha varit evigt kyska. De kunde till och med, liksom Atena/Minerva, ha uppkommit ur partenogenes, en form av asexuell reproduktion. Atena som ha varit född ur Zeus huvud. Men i vissa versioner kanske det inte rörde sig om en strikt partenogenes. Vissa myter hävdade att Zeus svalt hennes mor Metis. En varelse som egentligen inte var en gudom utan en titan som blev Zeus första hustru. Hon var den klokaste bland såväl gudar som titaner och då hon väl gift sig med Zeus spåddes det att hon skulle föda en dotter som var lika stark och mäktig som sin far. Zeus blev oroad, han ville inte ha en rival som skulle kunna sälla sig till modern och göra uppror mot honom. Därför slukade Zeus Metis så hon blev en del av honom. Dock började Zeus därefter lida av en så olidlig huvudvärk att han tvingades kalla på sin son Hermes som i sin tur bad Hephaistos, smeden, att öppna Zeus skalle och ut kom den fullt beväpnade Atena, visdomens, det organiserade krigets, jordbrukets, hushållens, industrins, lagens och rättvisans gudinna.

Andra jungfrugudinnor föddes på ett mer normalt sätt. Hestia/Vesta var Zeus syster. Hon var offereldens, hemmets och nationens gudinna och beskyddarinna. Därmed var hon fullt upptagen och kunde inte ha några andra krävande intressen; som män och älskare. Hestia svor därför evig kyskhet och levde skild från manliga varelser.

Dotter till Zeus och Apollos tvillingsyster, den jungfruliga Artemis/Diana, var gudinna över jakt och vildmarker och ville därför vara fri och obunden, fullkomligt oberörd av all manlig charm och föraktande varje bröllopsanbud. Hennes vilda och obundna natur gjorde att hon blev slavars och plebejers omhuldade gudinna.

Gemensamt för dessa tre av de mest kända, antika jungfrugudinnorna var att de vurmade om sitt jungfruskap som ett medel för kvinnor att leva obundna av äktenskapets förpliktelser. I de patrikaliska samhällen där de dyrkades var kvinnor underornade männens makt och myndighet. Som jungfruliga, obundna och utanförstående uppfattades dessa jungfrugudinnor som speciellt mäktiga och i viss mån farligt oberäkneliga krafter, som kunde användas för att göra ingrepp i en annars patriakalisk världsordning.

Något som är speciellt uppenbart hos korsvägarnas och svartkonstens gudinna – Hekate, även hon en obunden jungfrugudinna som ofta åkallades då det gällde att genom magiska medel hämnas, eller kräva sin rätt gentemot manliga övergrepp.

Dessa varelser var gudinnor och det är tveksamt om folk i allmänhet verkligen trodde att dessa gudomligheter kunde röra sig bland människor och anta formen av verkligt kött och blod. Skedde det kunde det möjligen vara som i Hjalmar Gullberges dikt. Och de som trodde att Jesus var identisk med Gud kanske uppfattade hans stund på jorden på ett liknande vis.

Än vandrar gudar över denna jord.
En av dem sitter kanske vid ditt bord.
Tro ej att någonsin en gud kan dö.
Han går förbi dig, men din blick är slö.
Han bär ej lyra eller purpurskrud.
Blott av hans verkan känner man en gud.
Den regeln har ej blivit överträdd:
är Gud på jorden, vandrar han förklädd.
 

En sak var säker och det var att ingen kristen tvekade om att Jesus varit en verklig person som under en given tid  levt bland oss människor, att flera mött honom och lyssnat till honom. Det rådde ingen tvekan om att Jesus blivit född och dött här på jorden. Det var dock angående de senare realiteterna som uppfattningarna redan tidigt börjat gå isär. Om han nu var Gud, hur kunde Jesus då ha fötts och dött som en vanlig människa? Det var en knivig fråga som varit högst levande ända sedan Paulus i sitt brev till Titus deklarerat att Jesus skall återuppstå och att han i själva verket var identisk med Gud: ”Vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet”. Det är dock tveksamt om Paulus i sina brev uttryckligen identfierade Jesus med Gud. I Kolloserbrevet tycks han betrakta Jesus som en gud, men kanske inte Gud själv:

Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat,  för i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom.

Inte heller hade Jesus uttryckligen sagt att han var Gud, fast det fanns gott om anspelningar, kanske inte så mycket i de mer jordnära, så kallade synopitiska evagelierna – Lukas, Markus och Matteus – som presenterar liknande skildringar av Jesus liv. Annat är det med den mer esoteriske Johannes, som ger ett mer ”teologiskt” intryck, med sina talrika anmärkningar utanför Jesu handfasta existens och utsagor. Johannes låter Jesus säga ”Jag och Fadern är ett”, ” Sannerligen, jag säger er: jag är och jag var innan Abraham blev till”. Mest avgörande för alla senare spekuklationer king Jesus sanna natur var inledningen till Johannes evangelium:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. […] Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning.

Denna inledning till evangeliet togs av de flesta teologer som intäkt för Jesu guomliga härkomst och att han tog gestalt som människa genom att bli född av Maria, som för övrigt aldrig nämns vid namn i Johannnes evangelium. Det gör hon däremot hos synoptikerna som inte går närmre in på Marias jungfruskap. Evangelisterna Lukas och Matteus skriver att då ängeln Gabriel, som tillkännagav att Maria att hon skulle bli gravid genom den Helige Ande, var hon fortfarande jungfru, men de går inte på några detaljer om hur avelsen, havandeskapet och födslen gick till. Lukas skriver exempelvis:

Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son”. 

Johannes är inte enbart mer gåtfull än de övriga evangelisterna, han är också mer anspråksfull:

Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.

Det är kanske inte så underligt att Antikens teologer och filosofer kände sig mer attrraherade av Johannes än av de övriga evangelisterna. I Johannes  sällskap började de tidigt spekulera kring frågor som ”Kristi sanna natur”, ”Kristi förhållande till Fadern” och inte minst Marias jungfrudom. Hade hon verkligen fött en Gud? I så fall kunde Jesu avelse och födelse inte ha förlöpt på gängse sätt.

De teologiska stridigheterna kring Marie jungfrudom tog som utgångspunkt den snåriga läran om arvssynden. Flera kristna hade, i enlighet med flera judiska lärde, hävdat att världen var ond och att alla vi människor lever i synd. Dett berodde på att vi ärvt vårt syndfulla tillstånd från Adam och Eva som genom att ha ätit av kunskapens förbjudna frukt erhållit förmågan att välja mellan gott och ont, Då Gud funnit att de brutit mot hans regler fördrevs de första människorna från Paradiset. Enligt många teologer betydde detta att ingen av oss människor, varken då eller nu, genom detta så kallade ”syndafall” kan inse vad sann rättfärdighet är och därmed har en förvrängd bild av vem Gud verkligen är. Värst av allt är att detta avstånd från Gud har gjort att vi hänfallit åt sådant som inte har med honom att göra, främst ett fördärvligt driftsliv genom vilket den ”djuriskt jordiska brunsten” har tagit överhanden över allt förnuft, all gudfruktighet.

Till en början var det främst gnosticismen som tog fasta på denna åtskillnad mellan kropp och själ, mellan det jordiska och det himmelska. Gnosticism var en samling religiösa idéer och system som i slutet av 1:a århundradet e.Kr. sammansmälte med de kristna sekterna. Detta komplicerade tankesystem hade vuxit fram på olika håll inom det romerska imperiet, kanske främst i Egypten och Syrien, och hade hämtat inspiration från flera håll – grekisk filsofi, främst platonismen, och inte minst judiska, syriska, egyptiska och persiska religiösa spekulationer, baserade på riter och religioner som efterhand omvandlats genom ökad kommukation och läskunnighet.

I stort sett kan gnosticismen shematiskt beskrivas som att ett Högsta Väsen, i allmänhet kallat Monad, utstrålar gudomliga varelser, eller snarare en slags personifikationer av olika begrepp. Monaden existerar i en region av gudomligt liv, en ljustillvaro ovan oss (fast detta kan inte förstås som en geografiskt begänsad verklighet). Från denna Pleroma utstrålar aeonerna. En av dessa är Sophia (det grekiska ordet för ”vishet”). Hon betecknar Monadens slutliga utstrålning och identifieras med Anima mundi, Världssjälen. Som sådan skapade Sophia den bristfällige Demiurgen, som belv herre över den materiella världen och där håller människornas själar fångna tills dess vi kan återfå vår ursprungliga gudomliga kunskp – Gnosis.

Följaktligen ansåg gnostiker att den materiella existensen var bristfällig, om inte rentutav ond. De ansåg att en möjlig frälsning från eländet bestod i studier och späkningar, något som skulle kunna förmå oss att överge våra kroppsliga begär och därmed tillägna oss den kunskap som slutligen skulle uppenbara den för oss dolda gudomliga sanningen om existensens grundvalar.

Dylika spekulationer kopplades av den inflytelserike Augusinus av Hippo (354 - 430) samman med kristendomen och gav därmed upphov till den syn på arvsynden som han bland annat hävdade i sitt monumentala verk De civitate Dei contra paganos, Om Guds stad mot hedningarna.

Augustinus var en beläst man och innan han fann Jesus Kristus hade han varit en otillfredsställd sökare. Augustinus hade begett sig till Rom för att ytterligare förkovra sig i de klassiska skrifterna. Vid den tiden var han maniké, dvs. anhängare av en persisk religion grundad av profeten Mani (216 - 274). En strängt asketisk lära som ansåg att ondska var en separat kraft inbegripen i en ständig kamp mot det goda. Augustinus omfattade entusistiskt Manis lära, tills dess han fördjupat sig i Plotinus skrifter (d. 270) och börjat luta åt att ondskan i själva verket enbart var frånvaro av godhet och alltså inte en kraft i sig själv. Under nio år var Austinus maniké tills han av biskopen Ambrosius i Milano omvändes till kristendomen och döptes. Han verkade sedan som biskop i den nordafrikanska staden Hippo.

Augustinus uppfattning om arvssynden vädrades i en polemik han förde med Pelagius (390 - 418) gällande vad som egentligen kunde leda till vår själs frälsning. Enligt Pelagius var människan helt fri att välja mellan ont och gott – inget hindrade oss från att i kraft av vår personlighet vara i stånd att göra ett sådant val. Synd orsakades av ”onda” eller felaktiga val. Kontentan blev att det var möjligt för en människa att leva syndfritt – det fanns ingen arvsynd eller annan skada i människans natur. Det nyfödda barnet var fritt från synd och dopet var därmed inte en befrielse från någon nedärvd syndabörda.

Augustinus menade visserligen att det fortfarande var möjligt för en enskild människa att välja det goda. Men det var svårt och kunde egentligen enbart göras vid enstaka tillfällen. Det gällde att övervinna concupiscensen, med vilket Augustinus menade ”tendensen att synda”. Varmed han menade att driftslivet försvagade vår viljekraft. Enligt Augustinus var kampen mot våra drifter, speciellt sexualdriften, oerhört svår eftersom den fördes mot Syndafallets fruktansvärda arv, som sedan tidernas begynnelse hade inplantats i varje människa. Sedan Adam och Eva utvisats ur Paradiset är hela mänskligheten hjälplöst fast i begärets garn. Något som blivit lika naturligt som att andas, som att sova. Vi föds syndiga. Detta enda som kan frälsa oss är Guds nåd.

Detta är inte mycket vi människor kan göra åt arvsynden. Luther gav oss föreställningen om en allsmäktig och allvetande Gud som kontrollerade såväl all den ondska som den godhet som finns i världen och inom alla människor. Luthers och andra reformatorers huvudbudskap grundade sig på Augustinus och Paulus läror. Den senare skrev i sitt Efesierbrev ”ty av nåd är ni frälsta, genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det”. Detta innebar enligt Luther att Gud predestinerat vissa människor till att undfå hans nåd. Luther menade, till skillnad från Erasmus och andra humanister, att människans vilja var begränsad, det är Gud som förutser och styr allt som sker. Luthers utgångspunkt var att alla människor vill komma till Gud och menade att om människan verkligen haft en fri vilja så skulle alla varit troende. Men så var ju dessvärre inte fallet.

Jag kan inte undgå tanken att upprätthållare av predestinationsläran innerst inne tror sig vara föredömligt fromma män, valda av Gud att predika hans lära för att därefter inträda i Himmelriket. En tanke som luktar förakt för andra människor, speciellt som en predestinationsförspråkare som Luther förordade heliga krig och en reformator, som ännu rabiatare än Luther förespråkade predestinationen – Jean Calvin – utövade ett terrorvälde i Geneve. Dessa båda reformatorer avskydde varandra och bägge två opponerade sig mot humanisten Erasmus, bildad och grekiskkunnig liksom de. Erasmus var dock av annat skrot och korn, betydligt mildare och tolerantare och dessutom en vältalig och skicklig förespråkare för världsfred, europeisk gemenskap och öppen, respektfull debatt.

Av detta grips jag av misstanken att såväl rabiat predestinationslära, som kristen jungfrutro, finner stöd och upphov hos självöverskattande manschauvinister, som inte hyser mycket empati för sina meningsmotståndare. Har detta sedan kryddats med misogyni blir kombinationen fatal för kvinnors frigörelse från religiöst bigotteri

”Nåden genom tron allena” var under århundraden den officiella lutherdomens lära, men en del biskopar. som den av mig uppskattade lingvisten och teologen Jesper Swedberg (1653 – 1735) retade sig på vad han kallade ”stortron”, en övertygelse som frånsade människor deras fria vilja och förmåga att utföra goda gärningar.

En hjernatro och ingen hjertetro, en skugga utan kropp, en död och ingen lefvande tro, ja en djeflatro, den jag plägar kalla stortron, den kristenheten sväfvar i, der Gud sig öfver förbarme.

Även om Swedberg, liksom sin fascinerande son Emanuel Swedenborg, såg sig omgiven av änglar och demoner så var han i flera avseenden en föregångsman. Swedberg eftersträvade bredare och bättre läskunnande bland den svenska allmogen och angrep i sina predikningar ofta adelns lättsinne och vanstyre.

Som nämnts drog kyrkofädernas tro på arvsynden mycket elände med sig då det gällde Kyrkans kvinnosyn. De ansåg att själen dör genom lusten och kroppen ruttnar i döden. Andlig korruption speglar kroppsligt förfall. I vår strävan efter frälsning och rättfärdighet kan vi inte undgå att känna stanken från vår syndiga kropp. Och vem var orsaken till allt detta elände? – Den förföriska Eva. Det visste Augustinus, som i sin ungdom tagit sig en älskarinna, utan att gifta sig med henne. Den ofrivilliga könsdriften hade inte kunnat mildras av någon viljekraft och Augustinus hade därmed trasslat in sig i syndens garn. Allt var Adams fel, nej – inte riktigt, det var faktiskt Eva som väckt passionen i honom! Det var inte den sexuella akten i sig som enligt Augustinus varit syndig, Gud hade ju trots allt befallt människorna att föröka sig, det var själva den sexuella passionen som var syndig, det var den som förblindat Augustinus i hans sökande efter den himmelska saligheten.

Augustinus var väl inte mer rabiat i sitt hat mot mänsklighetens moder, och därmed alla andra förföriska kvinnor, än många andra mer eller mindre samtida teologer. Det var tämligen vanligt med ettersprutande attacker mot kvinnor som genom sin skönhet och prydandet av sina kroppar förde män i fördärvet. Då det gällde kampen om själens frälsning var kvinnorna förvisso på köttets sida. Sankt Johannes Chrysostomos, ”Guldmunnen”, skrädde inte på orden då det gällde att uppmärksamma de troende på kvinnliga förförerskor.

Kvinnans skönhet är den värsta snaran. Eller snarare, inte kvinnans skönhet i sig, utan vår otuktade blick! Ty vi bör inte anklaga föremålen, utan oss själva för vårt lättsinne. […] Hela hennes kropp är inte annat än slem, blod, galla, var och syror från halvsmulten föda … Om du tänker på vad som finns lagrat bakom dessa vackra ögon, näsans, munnens och kindernas yppiga former, då kommer du att hålla med om att den välproportionerade kvinnokroppen inte är annat än en vitkalkad grav.

Om Evas sköte, och skötena hos den oräkneliga mängd kvinnor som efter henne befolkat jorden, hade varit så fördärvligt, så kom äntligen en ljusning genom Jesu Kristi framträdande på jorden. Eftersom han var en obefläckad gudom måste han ha vuxit fram inom ett obefläckat sköte. Jungfru Maria var därmed ”Den andra Eva”, allas vår moder, men hennes sköte var till skillnad från Evas rent, obefläckat, tillslutet och helgat av den Helige Ande. Som Sankt Hieronymus skrev ”Genom Eva kom döden, genom Maria – livet”. Jesus var Gud själv, kommen till jorden genom en perfekt kvinnas försorg. I Jungfru Maria var arvsynden utplånad. Enda kruxet var att om hennes jungfrudom och obefläckade avelse var ett faktum så betydde det att andra kvinnor och deras sköten var och förblev orena. Det betydde också att om en kvinna avhöll sig från sex, från avelse och födande, så var i varje fall hennes sköte förslutet och hon skulle därmed inte föra arvsynden vidare.

Paulus ansåg att världen blivit förstörd genom Syndafallet, som öppnat portarna för död, korruption och Satans herravälde över jorden. Men … precis som vägskyltar brukar säga, speciellt i USA, så skulle Satans makt snart brytas genom Kristi andra ankomst och människornas tro på honom. Det ondas välde som baserats på dödens visshet, såväl fysiskt som mentalt, skulle lida ett påtagligt och universellt nederlag. Och detta skulle ske inom kort. Hade inte Jesus sagt ”sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike”? Därmed gällde Pauli råd och förmaningar enbart under en begränsad tid. Det är dock att fòrmärka att Paulus faktiskt inte rekommenderade ett tillstånd av pemanent jungfrudom om man ”brann av begär”.

Det är bäst för en man att inte alls röra någon kvinna. Men med tanke på all den otukt som finns skall mannen leva med sin hustru och kvinnan med sin man. Mannen skall ge hustrun vad han är skyldig henne och på samma sätt hustrun sin man. Hustrun bestämmer inte själv över sin kropp, det gör mannen. Likaså bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun. Detta säger jag som ett medgivande, inte som en befallning. […] Helst ville jag att alla levde som jag. […] Till de ogifta och till änkorna säger jag: det är bäst för dem om de förblir som jag.  Men kan de inte leva avhållsamt ska de gifta sig, för det är bättre att gifta sig än att brinna av begär.

Speulationer och teorier kring Jesu födelse var oändliga och forstsatte under sekler.  Hur hade Jesu avelse gått till och hur hade hans födelse ägt rum utan att vaginans hymen, mödomshinna, skadats? Ibland var förklaringarna rent fysikaliska, något som exempelvis omvittnas i en kuriös skulptur på portralen i Würzburgs Marienkapalle där vi kan se hur Jesu fetus längs en slags tub från Guds mun färdas in i Marie öra.

Det finns dock flera andliga, mer mirakelaktiga beskrivningar om Jesu tillkomst. Speciellt berömd blev den vision som Sveriges helgon, Birgitta, hade efter det att hon 1372 hade besökt Födelsekyrkan i Betlehem. Birgittas beskrivning, inlevelsefull och målerisk som den var, kom att få stor betydelse för flera konstnärer och det kan därför vara värt att återge den:

När jag befann mig i Herrens krubba i Betlehem, såg jag en mycket fager havande jungfru, iklädd vit kappa och en tunn klänning, som tillät mig att klart skönja hennes jungfruliga kropp. Hennes moderliv var fullt och mycket uppsvällt, ty hon var redan beredd att föda. Med henne var en mycket hedervärd gammal man, och de två hade en oxe och en åsna med sig. När de kommit in i grottan, band åldringen oxen och åsnan vid krubban, gick ut och kom tillbaka till jungfrun med ett tänt ljus, som han fäste på muren. Sedan gick han ut igen, ty han skulle icke själv närvara vid förlossningen. Jag såg emellertid genast det ärorika barnet ligga naket och klart skinande på marken. Dess kött var alldeles rent och fritt från all orenhet. Jag såg även efterbörden ligga insvept och mycket vackert bredvid barnet. Och jag hörde ljuvligt klingande änglasång av underbar skönhet. Då började gossen gråta och liksom skälva för köldens och det hårda golvets skull, där han låg, vände sig sakta, sträckte ut lemmarna och sökte sin moders vård, och modern tog honom i sina händer, tryckte honom mot sitt bröst och värmde honom vid kinden och bröstet med stor glädje och öm moderlig medlidsamhet.”

En av många tolkningar av denna syn gjordes exempelvis av Fillipo Lippi och Hugo van der Goes skildrar på ett utmärkt sätt det hjälplösa, nakna barnet liggande direkt på marken.

Den skrift om Jesu födelse som, förutom de som ingår i Nya testamentet, som blivit tongivande då det gäller jungfrufödseln är det s.k. Jakobsevangeliet (eller Jakobs protoevangelium). Ett apokryfiskt evangelium från andra århundradet som berättar om Jungfru Marias mirakulösa tillkomst, hennes uppväxt och äktenskap med Josef, parets resa till Betlehem, Jesu födelse och händelserna omedelbart därefter. Det innehåller det tidigast bevarade påståendet om Marias eviga jungfrulighet, vilket betyder att hon var jungfru inte enbart före Jesu födelse, utan  även därefter (de bevarade evangelier man funnit kommer från en senare tid). Trots att Jakobsevangeliet (i det framstår exempelvis Jesus som ett elakt, okontrollebart barn) fördömdes av påven Innocentius I år 405 och 500 klassificerades som apokryfiskt, tvivelaktigt, blev evangeliet en inflytelserik källskrift för allt som rörde Jesu födelse och Marie jungfrudom. Över 100 grekiska manuskript har bevarats, och översättningar gjordes till syriska, etiopiska, sahidiska, koptiska, georgiska, fornkyrkoslaviska, armeniska, arabiska och förmodligen även latin.

Det är exempelvis hos Jakob vi finner att Maria red på en åsna och att det fanns en oxe i grottan (icke stallet) där hon födde sitt barn. Han vet också att ovanligt dramatiskt berätta om Marie jungfrudom. Då Maria drabbades av födslovåndor rusade Josef iväg för att finna en barmorska som kunde bistå hans unga hustru

Och barnmorskan gick med honom och de stod framför grottan medan ett ljust moln överskuggade den. Barnmorskan sa: ”Min själ är upphöjd idag, ty mina ögon har sett något underbart. Frälsning har fötts åt Israel!” Och genast drog sig molnet bort från grottan, och ett starkt ljus uppenbarade sig, så starkt att det bländade deras ögon. Lite senare drog sig ljuset tillbaka och ett spädbarn visade sig. Och han kom och tog sin mors, Marias, bröst. Och barnmorskan ropade och sa: ”Vad stor är inte för mig idag, att jag har sett detta nya mirakel!”. Barnmorskan gick ut ur grottan och Salome mötte henne. Hon sa till henne: ”Salome, Salome, jag måste beskriva en uppenbarelse för dig. En jungfru har fött ett barn, något som är emot hennes natur!” Och Salome sade: ”Så sant Herren min Gud lever, om jag inte undersöker hennes tillstånd, kommer jag inte att tro att en jungfru har kunnat föda ett barn.” Barnmorskan gick in och bad: ”Maria, ställ dig, ty det är ingen liten prövning som väntar dig.”  Salome undersökte henne. Och skrek sedan: ”Ve min laglöshet och min otro! Ty jag har prövat den levande Guden, och se! Min hand brinner och faller ifrån mig!” Och hon föll på knä inför Herren och sade: ”Mina förfäders Gud, kom ihåg mig, att jag härstammar från Abraham, Isak och Jakob. Gör mig inte till ett exempel för Israels folk, utan ge mig rätten till de fattiga, ty du vet, Herre, att jag i ditt namn har helat människor, och jag har fått min lön från dig.” Och se! En Herrens ängel visade sig för henne och sade: ”Salome, Salome, allas Herre har hört din bön. Räck din hand till barnet och lyft upp det, så skall du få frälsning och glädje.” Och Salome gick glatt fram till barnet och lyfte upp det och sade: ”Jag tillber honom, ty en stor kung har fötts åt Israel.” Och genast blev Salome helad och lämnade grottan rättfärdiggjord.

På en tavla från 1420 redogör den flamländske Robert Campin för dramat. Den nyfödde Jesus ligger på marken medan Salome för vänninan visar upp sin förtvinade hand, dock kommer den räddande ängeln nersvävande från himlen och bedyrar Salome genom sin textremsa att hon skall bli botad.

Än värre har det gått för Salome i en illustrerad tidebok från omkring 1500, där har den stackars Salome fått bägge händerna avhuggna, men ängeln kommer flygande med ett nytt par till henne.

Flera icke-kristna författare och filosofer förundrade sig över de kristnas tokerier rörande jungfrudomens stora betydelse. Det mesta av vad hedniska grekiska och romerska författare skrev om kristendomen har gått förlorat; bränts och förstörts av den segrande kristendomen. Fragment av den ytterst kritiske Celsus, finns dock bevarade genom vad kyrofadern Origenes (185 – 253) återgav i sina angrepp på hedningarna. Origenes omfattande citat härrörde från Celsus skrift l'Alethès lógos, Det sanna ordet, i vilken han, ofta ganska vitsigt, kritiserade judendom och krisitendom. Enligt Origines ondgjorde sig Celsus över de kristna jungfruspekulationerna på ett hånfullt sätt och hade till och med fräckheten att föra fram det elaka förtalet om att Maria skulle blivit havande genom en romersk soldat vid namn Panthera.

Bibelöversättaren och kyrkofadern Hieronymus, som jag nämnde i mitt förra blogginlägg, var onekligen en av histoiens mest rabiata jungfruförespråkare. Han är också en av de få tidiga kristna som kommer oss tämligen nära, speciellt genom sin ovanligt omfattande brevväxling och många skrifter. Allt är inte bevarat, men det som finns är ansenligt och har genom tiderna utövat ett stort inflytande. Av någon anledning tycks han vara det helgon som, möjligen med undantag av Sankt Fansiskus, är mest rikligt förekommande inom den västerländska konsthistorien.

Sankt Hieronymus framställs då antingen i sin studio, intensivt skrivande och omgiven av sina böcker. Han är ofta klädd som en katolsk kardinal, vilket han aldrig var, men som antyder att han under en tid var den mäktige biskopen Damasos sekreterare. Hieronymus är sedan sexhundratalet i allmänhet ackompanjerad av ett lejon. Legenden säger att han fick det som följeslagare efter det att han liksom Androkles i en populär antik saga dragit en törnetagg ur dess tass. Förmodligen dök lejonet upp eftersom Hieronymus skrev en novell (som ger en del fina inblickar i livet i hans samtida Syrien) om en kysk, kristen bonde och hans likaledes kyska hustru som räddades efter det att de gömt sig i en grotta vars inneboende lejonhona skonat dem, men dödat deras förföljare.

Alternativt, eller samtidigt, skildrar flera konstverk Hieronymus tid som eremit, ibland pinande sig sjäv genom att slå en sten mot sitt bröst.

Hieronymus tycks ha varit en knepig person; lättretlig och allmänt argsint var han även en skicklig författare, väl förtrogen med den klassiska antika traditionen. Hans gode vän Sulpicious Severeus berättade att

Han läser alltid, är alltid begravd i böcker och vilar varken dag eller natt, han läser alltid eller skriver på något.

De ständiga studierna dolde Hieronymus passioner: hans hysteri, våldsbenägenhet och den enligt honom förödande sexualiteten som ständigt hotade hans sinneslugn. Allt detta doldes bakom välordnade boksamlingar och de teologiska debatter han ständigt var inbegripen i. Lättretlig kunde Hieronymus helt oförmodat i sin korrespondens börja hetsa upp sig och yra om kvinnor vars lössläppta hår vajade i vinden, eller som lade rouge på läpparna. Det kunde tyckas som om han fötts gammal och bitter.  Han hatade kvinnor, förutom de som var oskulder eller levde ett ”kyskt” liv, och han kunde i det närmaste kvävas av fasa vid tanken på vad som fanns inuti en kvinnas kropp. Varje tanke på sex plågade honom och allt som oftast angrep han de män som ägnade sig år denna för honom osmakliga verksamhet. Han ansåg till och med att om man kallade en flicka för ”sötnos” (egentligen mel meum, min honung) begick en svår synd.

Hieronymus föddes omkring 342 i Stridon, en numera försvunnen by någonstans i det nuvarande Slovenien. Han nämnde knappt sina föräldrar. Fadern var en frigiven slav med en viss förmögenhet, han ägde land och slavar. Modern vet vi ingeting om, annat än att hon liksom fadern var kristen. Hieronymus nämner en syster som i sin ungdom begick “en fruktansvärd synd” och vid ett flertal tillfällen en moster, som han av okänd anledning hatade.  

Som ung man kom Hieronymus till Rom där han studerade retorik och filosofi under filologen Aelius Donatus och lärde sig då fulländat latin och grekiska. Donatus skrev flera grammatikor och andra läroböcker i stilistik och retorik, utgjorde en viktig länk till den klassiska lärdomen och skrev även en populär biografi över Vergilius.

Senare bekände Hieronymus att han tillsammans med andra studenter ägnat sig åt ytliga eskapader och sexuella experiment. Det hade roat honom för ögonblicket, men eftråt hade han griptis av fruktansvärda skuldkänslor. För att blidka samvetet besökte Hieronymus martyrernas gravar i katakomberna och erfor där upplevelser som påminde honom om helvetets fasor:

Ofta fann jag mig själv gå in i dessa kryptor, djupt grävda i jorden, med deras väggar på båda sidor klädda med döda kroppar, där allt var så mörkt att det nästan verkade som om psalmistens ord uppfylldes: ” Låt döden drabba dem, låt dem gå levande ner i dödsriket, för ondskan råder i deras boning, mitt ibland dem.” Här och där lindrade ljuset, som inte trängde in genom fönster utan filtrerades ner ovanifrån genom schakt, mörkrets fasor. Men så snart du fann dig själv försiktigt röra dig framåt, slöt den svarta natten sig kring dig, och jag kom då att tänka på raden av Vergilius Horror ubique animos, simul ipsa silentia terrent [Runt omkring fyllde fasan sinnena; själva tystnaden andades skräck].

Medan han rumlade runt i Rom greps Hieronymus samtidigt av beundran av sina mer gudfruktiga vänner. Exempelvis lät sig hans vän Rufinius döpas, det var först flera år senare som de blev bittra fiender. Enligt Hieronymus var Rufinius en yngling ”ren som nyfallen snön”.  Den höga uppskattning och obetingade beundran han hyste för sina unga, fromma och kristna vänner förvandlades hos den odöpte Hieronymus till ett förödande självförakt. En sådan som han var inte värdig det kristna dopet. Han hade syndat med sina orena läppar, ”med ögonen, fötterna med alla mina lemmar”. Då han väl blivit döpt hjälpte det föga mot hans sjävanklagelser och han hävdade att om han verkligen förtänade ett sannfärdigt dop så vore det ett andra dop, men ”ett elddop eftersom jag  befläckat min dopmantel”. Med detta menade Hieronymus att han befläckat sin egen kropp, vid den tiden stod nämligen den som döptes naken inför dopprästen.

Tillsammans med en annan vän, Bonusus, vandrade Hieronymus till Gallien och därefter följde han honom till den dalmatiska kusten. Bosunus var en from yngling från en förmögen familj och drog sig tillbaka för att leva eremitliv på en av de kala adriatiska öarna. Han fick dock flera anhängare, övergav sedermera eremitlivet och blev biskop. Bonusus förnekade, till skillnad från den fanatiske jungfrudyrkaren Hieronymus, Marias ”eviga jungfruskap” och hävdade att enligt Bibeln hade Jesus flera syskon. Detta ledde sedermera till att Bonusus excommunierades och förlorade sitt biskopsdöme. Han grundade dock en egen sekt, bonsianerna, som forlevde under ett par århundraden. Då han tillsammans med vännen Bonusus dragit sig tillbaka på dennes dalmatiska ö fann Hieronymus det svårt att anpassa sig till eremitlivet. Han avundades Bonusus ståndaktighet men övergav honom på sin ö och begav sig till den livliga hamnstaden Aquileia, där de hade gemensamma vänner.

I Aquileia umgicks Hieronymus med Heliodorus, en före detta officer som blev en livslång vän. En annan nära vän blev Innocentius som uppmuntrat Hieronymus att skriva och Paulus från Cypern, som levde som eremot strax utanför staden.

Efter en tid beslött sig de fyra vännerna för att vallfärda till Jeruslem, Rufinius kom upp från Rom för att förna sig med dem och tillsammans vandrade de genom Dalmatia, Thracia, Phrygia och Galatia tills de nådde det syriska Antiokia, som vid den tiden var ett betydelsefullt kristet centrum. Där greps Innocentius av en våldsam feber och dog efter en kort tid. Vännerna beslöt att skjuta upp sin jerusalemfärd och Hieronymus anslöt sig till en eremitgemenskap som höll till långt ute i Syriens stenöken.

Nu gick han helhjärtat in på att försöka disciplinera sig, specielt genom att bekämpa sina kropplsiga begär. Kroppen var svag och hans kamp blev svår

vi är överallt omgivna av fientliga krafter, våra fiender finns överallt.Vårt kött är svagt och kommer snart att förvandlas till stoft; det kämpar mot enorma odds. Du kommer inte att vara säker förrän det har upplösts.

Öknen var ett i det närmaste skoningslöst hem för en eremit. Solen hettade upp alllting, skuggan var till föga hjälp. Hur ofta drömde sig Hieronymus inte tillbaka till Roms nöjen?  Han grät och stönade.

Jag kämpade för att motstå eländet, mina ben, som knappt kunde hålla ihop stötte mot den kala marken och jag skall inte nämna den glupande bristen på mat och dryck.

I sin fruktan för helvetet hade Hieronymus redan här på jorden dömt sig själv till en helvetisk tillvaro. Med enbart skorpioner och vilda djur till sällskap föreställde han sig hur han uppvaktades av mängder med unga, förföriska damer.

Nej, någon hård asketism var ingenting för Hieronymus. Hans begär, kroppens pockande på tillfredsställesle förvärrades enbart dag för dag.

Mitt ansikte var blekt och min kropp kall av fastan, men mitt sinne var besatt av begär, och nu när mitt kött var så gott som dött, brann enbart begärets eld inom och framför mig.

Efter ensamheten ute i öknen sökte han sig tillbaka till eremiternas sällskap och vistades hos dem i en kal och olidligt varm cell. Mänsklig samvaro förbättrade inte Hieronymus eländiga tillstånd. Han beklagade sig över hur han i öknen enbart haft ohyra som sällskap, men i eremiternas kloster blev allt etter värre. Flera av hans klosterbröder hade av sitt hårda eremitliv blivit mentalt rubbade. Hieronymus fann att alltför sträng avhållsamhet kunde skada hjärnan på personer, speciellt om de levde i små celler. Det hände att de som blivit svagsinta av en alltför sträng regim inte visste vad de gjorde, vad de sa, eller vad de borde tiga om.

 Han lärde sig att även där långt ute i öknen förekom det så våldsamma meningsskiljaktigheter och diskussioner om ordens betydelse att eremiterna hamnade i våldsamma slagsmål då de debatterade huruvida Gud var en ousia, ett enda gudomligt väsen, eller bestod av tre hypostases, dvs. de grundläggande tillstånd eller substanser som stöder hela verkligheten – Fadern, Sonen och Den helige ande. Hieronymus som redan då var bibelsprängd och ytterligt beläst plågades av sitt vulgära sällskap – ”Varje dag frågar de mig om min religiösa övertygelse, som om jag hade fötts på nytt utan tro. Jag bekänner allt vad de än önskar.”

I själva verket plågades Hieronymos av okunnigt sällskap, såväl i öknen, som i Rom.

Alla tror att de kan tolka Bibeln. Skvalleraktiga gamla käringar, åldriga män, långrandiga sofister; de anser sig alla vara mästare i bibelkunskap, de sliter isär Skrifterna och lär andra vad de lärt under processens gång. Med rynkade pannor och stora ord filosoferar de över de heliga orden, speciellt till kvinnor. Andra – åh, fasa!– lär sig av kvinnor vad dessa har lärt sig av män.

Efter att ha blivit prästvigd i Antiokia (han utövade aldrig sitt prästämbete) begav sig Hieronymos till Konstantinopel och studerade en tid under dess ärkebiskop, Gregorius av Nazanius. Valet var förståeligt. Redan under sin tid i Rom hade Hieronymos hyst en stor beundran för romersk retorik och litteratur, specellt Cicero vars klara språk han beundrade. Under Gergorius blev Hieronymos också bättre bekant med Origenes skrifter, till vilka han skrev flera kommentarer. Origenes (185-253) som verkat i Alexandria tilltalade Hieronymos genom sin klassiska bildning och sina försök att förena kristna tankar med romersk och grekisk filosofi, något som gjorde att han ofta tangerade gnosticismen. Origenes var även filolog med betydande kunskaper i hebreiska och grekiska, som han använde i sina jämförande studier av olika bibeltexter. Likt Hieronymos led Origenes även av en sträng och snedvrien sexualmoral, allt tyder på att han kastrerade sig själv. Origines var också en av de första som hävdade treenighteen, något som även Hieronymos trodde på.

Snart övergav dock Hieronymos sin till en början så stora beundran för Origines och blev en rabiat motståndare till spridningen av hans texter. Hieronymos beklagade sig över att skeppslaster med ”hädelser” nådde Rom –  ” giftiga och smutsiga läror som i Rom fann folk som villigt lät sig föras vilse”. Bland dessa ”smustsiga” skrifter räknade han översättningen av sin tidigare så beundrade Origienes Peri Archon, Om de första principerna. Kanske berodde Hieronymos avoghet på att Origines, trots sina sexualfientliga underligheter, till skillnad från misantropen Hieronymos i själva verket var en optimist. Origines trodde inte på någon arvsynd och därmed inte på Evas nedärvda skuld och syselsatte sig därmed inte med några funderingar kring Marias jungfruliga renhet. Han trodde på Guds förlåtelse och välgörenhet och att männsisorna progressivt skulle kunna frigöra sig från synd och ondska. Till och med Djävulen och hans fallna änglar skulle slutligen välkomnas in i Paradiset.

Hieronymos hade nu prövat på eremitlivets vedermödor och fördjupat sig i gerkiska och hebreiska. I Antiokia hade han inlett hebreiska studier med en rabbin och i Rom skulle han med hjälp av en konverterad jude ytterligare förkovra sig i det gamla testamentets språk. I Antiokia och Konstantinopel hade Hieronymos saknat det bibliotek han byggt upp i Rom (antagligen hade en vän tagit hand om det) och han kände att det var dags att återvända till Rikets gamla huvudstad. Då han väl kommit dit förde hans kontakter honom till den driftige biskopen Damasos och han inledde sin betungande latinska översättning av såväl det Gamla - som det Nya testamentet.

Till en början var Hieronymos inte helt entusisiastisk inför uppdraget. Visserligen hade han under flera år studerat de judiska och kristna skrifterna på deras origianlspråk, men han hade funnit att deras språkbruk var undermåligt i jämförelse med det som skrivits av Cicero och Vergilius. Som av det mesta andra plågades Hieronymos även av detta. Bibelns författare hade ju faktiskt inspirerats av Gud – borde de då inte ha varit lika skickliga skribenter som de romerska hedningarna?

Det hela löste sig genom en dramatisk dröm i vilken Hieronymos efter det att hans kalla, livlösa kropp hade begravts och hans själ av änglar förts upp till det himmelska ljuset. Där hade han naken ställts inför Domarens tribunal. Naken och darrande hade han fätt frågan vem och vad han var.  Hieronymos svarade att han var kristen, men då dundrade den sittande Domaren:

Du ljuger! Du är en Ciceron, inte en kristen. Där din skatt är, där är även ditt hjärta!

Hieronymos dömdes till hårda straff, bruten och svag tänkte han: ”Vem skall hylla Dig från Helvetet” och svor inför den Högste att fortsättningsvis skulle han inte läsa några hedniska skrifter, enbart sådana som inspiterats av Gud och han skulle ställa hela sin författarförmåga i Herrens tjänst.

I Rom blev Hieronymos föremål för såväl beundran som illvilligt skvaller. Han var nu en uppburen vältalare, översättare av hela Bibeln, gunstling hos den mäktige och skräckinjagande Biskop Damasus och inte minst nära vän och läromästare hos flera av Roms förnämsta och mest inflytelserika damer, av vilka flera var mycket förmögna. Listan är lång. Där fanns Albina, en rik och ädel änka, som bodde i sitt palats vid Aventinen tillsammans med sin änkeblivna dotter Marcella. En annan mycket inflytelserik dambekant var Marcelluina, syster till Biskop Ambrosius av Milano, Rikets mäktigaste man, som till och med kejsaren måste böja knä inför. Hieronymos alldeles specialla adept, som rykten sade att han hade ett ”otillbörligt” förhållande med, var den förmögna men ytterst asketiska Paula och hennes fyra döttrar. Där fanns även Paula Sophrinia, Felicita, Asella, Lea och en annan Marcella.

Hieronymos inflytande på dessa damer, som han besökte i deras luxuösa villor, väckte stor uppmärksamhet och gav upphov till ”elakt skvaller inom Roms förtalsälskande societet”. En stad som enligt Hieronymos belönade ”osedlighet och där goda människor blir föremål för förtal, där allt som är rent och oskuldsfullt drivs i fördärvet”.

Man undrade över Hieronymos förhållande med sina dambekanta och han skrev att man skrattade åt honom för att han slösade så mycket tid på att hylla adepter som ”endast var kvinnor”. Han försvarade sig med att han bedömde en person enbart på grund av hens karaktär och brydde sig då inte alls om vilket kön de hade. Dessutom hade han genom sina långa och omfattande studier, ”som så att säga  blivit en del av min natur”, tillika med sina livslånga meditationer till sin förvåning funnit att han blev bäst förstådd av av kvinnor, som genom sin isolering blivit mer benägna än män att ta till sig vad han lärde ut.

Då Hieronymos senare med sin flödande vältalighet och ett skyfall av bibelcitat övertygade sin älskade Paulas dotter, Eustochium, att till varje pris och genom stenhård askes bevara sin jungfrudom raljerade han över de snobbiga präster som infilterat rika damers boningar och varnade Eustochium för

män av mitt eget samfund – sådana som är angelägna om att bli präster och diakoner endast för att därmed få möjlighet att utan restriktioner besöka kvinnor. Allt de bryr sig om är sina kläder, om de doftar gott och om deras fötter smidigt passar in i deras skor. Deras hår är lockigt och visar fortfarande spår av tången, deras fingrar är täckta med glittrande ringar och de går på tå så att deras skor inte blir nerstänkta av våta gator. [...] Några av dem ägnar hela sitt liv och alla sina ansträngningar åt att känna till gifta kvinnors namn, hus och karaktärer.

En sådan man

skyndar sig att stiga upp med solen; han vet exakt i vilken ordning han skall göra sina morgonbesök; han tar en genväg och rusar mer eller mindre rakt in i sovrummen hos kvinnor som fortfarande sover. Om han ser en kudde, eller en elegant duk, eller någon liten möbel, beundrar och berömmer han den, alltmedan han hanterar den och beklagar att han inte äger något liknande. På så sätt ber han inte så mycket om den som han pressar fram den från ägaren, eftersom alla kvinnor är rädda för att förolämpa denna listiga gamla räv. Han kan inte utstå kyskhet eller fasta; vad han gillar är en god måltid med en fyllig kyckling, vanligtvis känd som en pipizo [litet rör, slang för penis]. Han har ett oförskämt sätt att tala och är alltid beväpnad med invektiv, rikligt beströdda med skällsord. Vart du än går är han den första personen du ser. Oavsett vilken nyhet som cirkulerar, är det han som antingen först rapporterade den, eller som överdrev hela historien. Varje timme byter han häst – i själva verket är hans hästar så eleganta, så livliga att man kunde tro att han var bror till kungen av Thrakien.

Rhesus, en kung av Thrakien som nämns i Iliaden, var känd för att ha haft världens vackraste hästar. Med ”hästar” tycks Hieronymos mena ”åsikter”.

Var det ovanstående kanske en förtäckt självbild? Det är inte det enda stället där Hieronymos ondgör sig över feminiserade män, samtidigt som han med en viss, förtäckt avundsjuka hyllar fromma yngligar ”rena som nyfallen snö”. Kanske går Hieronymos absurda hyllningar av kyskhet och jungfruskap att förklara genom hänsvisning till en skuldbelagd och illa dold homosexualitet? 

Kanske går Hieronymos absurda hyllningar av kyskhet och jungfruskap att förklara genom hänsvisning till en skuldbelagd och illa dold homosexualitet? En tidig legend som kan ha samband med en förmodad homosexuell böjelse hos Hieronomys antydde att han anklagades för transvestism. En historia besläktad med detta är att medan han sov i sin cell kom en demon in och ersatte hans manliga klädedräkt med kvinnokläder, omedveten om detta klädde Hieronomys sig och steg in i församlingsgemenskapen klädd som kvinna och åstadkom därmed stor skandal. 

Hieronomys ofta förekommande och vällustigt vältaliga skildringar av ett sprättigt, finsmakande prästerskap får mig osökt att tänka på Karl Gerhards Jazzgossen från 1922

Med rytmiskt vaggande höfter,
vi gossar gör vår entré.
Vår byx har press, vår vrist nobless,
och vår hållning är något blasé.
Vår blick ger trötta små löftern,
Jo, där kommer ju en gosse,
med en byxa som en rakkniv vass.
Mocka-skorna har han på'se'
och hans hobby är att dansa jazz.
Han är slank och smärt som vidjan,
han ler i mjugg.
Han har skärp om lilla midjan,
i pannan lugg.
Han och andra söta gossar,
som har tusch på sina ögonlock,
på sitt lilla bakverk frossar,
se'n på Royal vid five o' clock,
han på höga klackar trippar,
som jazzexpert
och i små synkoper vippar,
hans lilla stjärt.

https://www.youtube.com/watch?v=Xk3GPiFlvaA

Karl Gerhard var gift tre gånger, men bodde under senare år tillsammans med sin sekreterare och ”alltiallo”, Göthe Ericsson. Det råder numera ingen tvekan om att den store och i övrigt ovanligt djärve revykungen var homosexuell och att han i sin Jazzgossen, på ett sätt som onekligen liknar Hieronymos, driver med sina egna prefernser och bakgrund. Liksom Hieronymos skriver Karl Gerhard öppet om sin faiblesse för vackra män, exempelvis sin livslånge vän, den uppburne skådespelaren Gösta Ekman

en alldeles för vacker yngling, och han skulle antagligen ha varit outhärdlig, om inte de sköna gossedragen genomlysts av någonting som var både smärta och opposition. 

Hieronymos nämner också en helt annan typ av snyltare; smutsiga asketer som barbenta, kedjebehängda och iförda illaluktande trasor klampade in i salongerna, med fötter ”blå av en helig kyla” och långa, toviga skägg: ”Om det finns någon helighet i ett lortigt skägg så finns det inget heligare än en get”.

Om han attackerade Roms struntviktiga prästspolingar och stinkande asketer så var Hieronymos än mer föraktfull då det gällde dess förmögna damer som slösade sin tid på kroppslig skönhet; badade, sminkade sig och prydde sig med smycken:

De målar sina ansikten med rouge och blyvitt, klär sig i pråliga sidenkläder, bär glittrande juveler och guldhalsband, hänger sina dyraste Rödahavspärlor i sina piercade öron och avger en doft av mysk. Sådana kvinnor vill bli av med all manlig dominans och de går därför på jakt efter nya män, inte för att tjäna dem, som Gud vill att de skall göra, utan för att dominera dem. Så de söker därför män som har det sämre ställt, men som har den fördelen att de är män enbart till namnet, män som vet att de måste stå ut med rivaler, för om de de beklagar sig kommer de omedelbart att bli utsparkade.

De flesta förmögna, kristna damerna var inte mycket bättre, snarare värre. Uppblåsta genom sina mäns framgångar omgav de sig med eunucker och synkopanter. De klädde sig i guldtrådsvävda tunikor. Deras hud var fyllig och deras läppar röda, villorna där de lättjefullt tillbringade sina dagar var fyllda av beundrare, inte minst ett insmickrande prästerskap som underdånigt hyllade dem som om de vore kyska nunnor, trots att de önskade sina mäns förtidiga död så att de kunde ärva deras förmögenhet. Dessa fromma damer låtsades fasta, men åt på natten när de rapande väcktes av sina matsmältningsbesvär. När de gav sig av till kyrkan gick rader av eunucker framför deras tillslutna bärstolar, men då de tillsammans med sitt följe steg in i den helgade miljön delade de öppet ut sina allmosor så att alla skulle kunna bevittna och beundra deras frikostighet och helgonlika fromhet.

Men undantag fanns och det var bland likledes förmögna damer som den asketiskt fromme och grundlärde Hieronymos gjorde sin entré predikande sin stränga lära om försakelse, bortgöring och jungfrudom. Flera av damerna samlades och umgicks hos någon av sina vänninor, exempelvis fann Hieronymos sina första dambekanta hos en grupp kvinnor som under klosterliknande förhållanden bodde i Albinas villa.

Dessa kvinnor tycks ha varit drivna av en genuin kunskapstörst, möjligen beroende på att de förnekats den undervisning som välbärgade hushåll tradionellt ägnat pojkar, medan flickor uteslutits från sådan kunskapsinhämtning. Det var där den kunnige Hieronymos kunde stå till tjänst och undervisa kvinnorna om sin syn på Bibelns lära och han var försvisso en av Roms absoluta experter på området.

Kanske det inom dessa kvinnliga kotterier, trots den tonvikt de lade på enkla klädräkter, osminkade ansikten, sträng diet och sällsynta bad, fanns en viss homsexuell attraktion. Med tanke på hur illa Hieronymos tyckte om att män tilltalade sin kärestor med smekord kan det tyckas förvånansvärt hur överspänt hans kvinnliga skyddslingar kunde utrycka sig sinsemellan, som när Paula och hennes dotter Eustochium försökte övertala Marcella att komma till dem och Hieronymos i Betlehem. I sitt brev till henne bad de till Gud och förklarade att

vi måste göra det enda som människor som är separerade från varandra kan göra; vi utgjuter våra desperata vädjanden för att göra Dig medveten om vår längtan, inte bara med tårar, utan även med snyftningar, i hopp om att Du skall ge oss tillbaka vår kära Marcella och inte låta denna milda dam, denna vänliga kvinna, som för oss är sötare än den mildaste honung, vara sträng mot oss eller rynka pannan åt dem som inspirerats av hennes vänlighet då de försökt leva ett liv som hennes.

Om samma Marcella skriver Hieronymos till hennes väninna Principia att han hört att då han rest från Rom

så tog du genast min plats vid hennes sida och rörde dig inte ens en hårsmån, så att säga, från henne. Du bodde i samma hus, vistades i samma sovrum, till och med i samma säng, så att alla i den berömda staden fick veta att du hade funnit en mor och hon en dotter. Hennes villa i stadens utkant blev till ett kloster för er båda.

Hieronymos jungfrukult var utan tvekan kopplad till dessa fromma kvinnor som isolerat sig från det omgivande samhället för att således ostört kunna ägna sig åt bibelstudier och sträng askes. Detta var främst ett urbant fenomen. Kvinnor kunde inte bli präster, men de kunde inte heller som eremiter ge sig ut i ödemarken där där de i sin ensamhet löpte risken för öevrgrepp och våldtäkter. De var därför tvungna att hålla sig i städerna och då ofta i beskydd av andra kvinnor, sådana som kunde räkna med en egen förmögenhet och ett mäktigt prästerskaps beskydd.

Till skillnad från en manlig kropp så uppfattades en jungfrus kropp som en påtaglig manifestation av kroppslig och själslig renhet. Den hade inte besmittats av samlag eller barnafödande och till skillnad från en manlig eremit behövde inte en jungfru genom kamp och hård kroppslig disciplin för omvärlden bevisa att hon tihörde Gud och därmed var ren och oskuldsfull. Om en ung kvinna inför Gud och den kristna församlingen svurit på att hon var och för alltid skulle förbli en jungfru fann hon därmed de kristnas respekt och de kunde, till och med i än högre grad än till en präst, hos henne be om förbön inför Gud, Jungfru Maria, Jesus och andra obefläckade himmelska varelser. På så vis kunde jungfruskapet bli en tillflykt för kvinnor som ville undvika tvångsäktenskap, ständigt upprepade och svåra graviditeter och risken för död i barnsäng, söka sig till jungfruskapets skydd. Precis som hos Albina och Marcella i Rom kunde de dela sina liv tillsammans, i lugn och stillhet och även fördjupa sig i studier som annars hade förnekats dem. Efterhand utvecklades sådana ”systragemenskaper” till kvinnokloster, som fick sitt ursprung i Betlehem där Hieronymos älskade Paula, under hans öveinseende, upprättade strängt reglerade kloster för såväl män som kvinnor.

Paula var från början en av de kvinnor som Hieronymos tyckte om att kritisera. En högadlig dam som räknade sina anor från en mängd vörnadsvärda senatorer, medlem av den inflytelserika släkten Furii Camili som fann sitt upphov hos Marcus Camullius som under 400-talet f.Kr. erövrat den etruskiska staden Veji och som ansett sig vara ättling till Iliadens Agamemnon.

Paula levde lyxliv i flera villor, klädde sig i guld och siden och bars av sina eunucker i bärstol genom staden. Då hon var 37 år dog hennes make och lämnade henne med sin förmögenhet. Paulas fromhet fördjuapdes och hon blev ledande i den halv-monastiska grupp kvinnor som samlats kring Marcella.

Under inverkan av Hieronymos blev Paula alltmer asketisk, ägnade sig åt sträng fasta och själplågeri på ett så uppenbart sätt att Roms aristokrati menade att Hieronymos likt en ondskefull Rasputin börjat styra och ställa med henne och andra förmögna damer på ett sådant sätt att staden blev lidande.

Då en av Paulas döttrar, Blaesilla, dog ung 384 anklagades Hieronymos för att genom sin stränga regim ha orsakat hennes död, än värre blev det då han deklarerade att sorgen över Blaesilla var överdriven – hon hade levt ett rättfärdigt liv och borde inte sörjas. När Hieronymos beskyddare, den fruktade Biskop Damasos, dog samma år tvingades Hieronymos lämna staden och bosätta sig i Jerusalem. Kort därefter lämnade Paula och hennes dotter Eustochium Rom för att förena sig med Hieronymos i Det heliga landet. Paula lämnade sina barn och tog med sig sin förmögenhet, samtidigt som hon kungjorde att hon inte skulle lämna en enda sestersie till sina barn. Istället skulle hon frikostigt spendera hela sin förmögenhet på Guds frälsningsverk. I sin biografi över Paola ger Hieronymos en dramtisk skildring av hennes avfärd:

Då skeppet roddes ut till djupare vatten var seglen redan spända. Stående på stranden sträckte den lille Toxotius ut armarna efter sin mor och bad henne stanna, alltmedan Rufina, som redan nått giftasålder, med tårar, snarare än med ord, bönföll sin mor att vänta tills hon blivit gift [hon dog två år senare]. Men Paula förblev torrögd och höll blicken fäst mot himlen.

I Betlehem arrangerade Paula sina klosterkommuniteter i enlighet med Hieronymos hårda regler. Alla kvinnor som vann inträde skulle vara kyska och helst unga jungfrur. De hölls isolerade med bön och bibelstudier.

Om de unga flickorna blev upprymda genom tankar på sex, brukade Paula krossa dessa tendenser genom att ordinera frekventa och fördubblade fastor. Hon föredrog att flickorna hade magont snarare än oroande tankar.

Redan här finns det något som inte stämmer. Varför skulle flickorna disciplineras? Varför fick de inte glädjas och tramsa? För sin själs frälsnings skull? Varför skulle de från sin tidiga ungdom tvingas fòra ett tämligen eländigt liv? Låstes de in och kuvades som förberedelse inför en ytterst oviss framtid efter döden? Var det verkligen värt att förstöra unga liv på det viset? Logiken haltar.

Då någon av de instängda flickorna visat sig vara alltför pratsam, tramsig och lättsinnig, separerade den stränga Paula under en längre tid henne från de övriga. Paulas klosterregler, var liksom hon själv, barska och glädjelösa.

Hieronymos var djupt fäst vid Paula och de som kände honom sa att hon haft ett gott inflytande på den gamle bitvargen, en bekant mumlade efter hennes död att nu fanns det inte ingen kvar som kunde behärska hans dåliga humör. Hieronymos var nämligen känd för att i såväl tal som skrift vara ovanligt snarstucken och eldfängd. Gick han till attack så gjorde han det med alla medel och tillintetgjorde sina fiender med sin beläsenhet, retorik och språkkunnighet, ofta kryddat med en faiblesse för lyteskomik.

Ett exempel på hans polemik är då han i skrift attackerade en viss Onasus från Segesta, som uppenbarligen hade en ovanligt stor näsa. Anfallet inleddes med att Hieronymos konstaterade att kirurger för att rädda någons liv ofta tvingats göra fruktansvärda ingrepp, exempelvis skära av sjukdomsangripna, eller allmänt frånstötande, lemmar. Därefter gav han sig på Onasus, som uppenbarligen, av okänd anledning, anmält Hieronomys till rättsmyndigheterna. Enligt Hieronymos fyllde Onasus sina kinder med luft som om de vore urinblåsor, alltmedan han på tungan balanserade ihåliga fraser, som efter det att han vräkt dem ur sig visat sig vara inte mer än unken andedräkt. Onasus hade nått sin aktade samhällssställning genom brott, mened och falska förespeglingar och därför sade sig Hieronomys hjärtligt kunna skratta åt Onasus advokat, som själv var i behov av en försvarare och vars vältalighet inte var mycket mer än en illaluktande fis. Sedan roade sig Hieronymos med Onasus namn som betydde “den hjälpsamme”, en motsägelse i klass med att man kallade furierna för barmhärtighetsänglar och i Rom benämnde ”negrer som silvergossar”. Han slutade med att ge en så avkyvärt ful person som Onasu ett gott råd:

Om du vill framstå som stilig och klok finns det sådant du måste dölja eller bli av med. Skär bort näsan från ditt ansikte och låt aldrig din tunga höras i samtal. Då kan du möjligen anses vara såväl stilig som vältalig.

Då Paula dog sörjde Hieronymos henne djupt:

Farväl Paula; var snäll och be för mig under mina sista år, jag som dyrkar dig. Din tro och vad du gjort förenar dig med Kristus och då du nu står ansikte mot ansikte med Honom så kommer du säkert att med lätthet få det du önskar.

Det var Eustochium som nu fick stå ut med den krävande Hieronymos. Han hade tidigare skrivit ett långt och på många vis skrämmande brev till den då sjuttonåriga flickan – Om att välja ett liv i jungfruskap”. Späckat med bibelcitat beskrev Hieronymos hur en unga, vackra kvinnor tvingas leva omgivna av ondskefulla makter och lömska män. Det gjorde det hårt och svårt för en ung kvinna som Eustochium att värna om sin jungfrudom och undvika alla de försåtligheter som lurade. Hon skulle absolut inte tro att äktenskap och modersrollen var en utväg ur detta elände. Hieronymos sa sig inte vilja upprepa alla äktenskapets otrevligheter, men kunde likväl inte undanhålla sig från att nämna en del av dem

den svullna magen, det gråtande barnet, smärtan orsakad av din mans älskarinna, ångesten som är förknippad med att sköta ett hushåll och alla de inbillade fördelar som döden slutligen avbryter.

För att hålla sig ren och förbli Kristi brud skulle Eustochium undvika gifta kvinnors sällskap och hålla sig långt bort från unga män. Hon skulle inte genom smink och andra onaturliga medel försöka göra sig vackrare än vad hon var, skönhet förgår. Kvinnor åldras snabbt, speciellt om de har en man vid sin sida. Men Eustochium skulle inte överdriva sin askes så till den milda grad att hon bar sin plåga som ett äretecken. Likt de gamla häxor som förfulat sig enbart för att framstå som asketiska helgon. Hon skulle heller inte föräta sig på delikatesser, för om hon gick till sängs efter en riklig måltid så dök upphetsande erotiska drömmar upp. Detta visste Hieronymos av egen dyrköpt erfarenhet. Då han lämnat Rom var det med en försåtlig tanke på alla de goda måltider han skulle gå miste om. Nej, bättre var det att gå till sömns med en inte helt mättad hunger. För övtigt borde man begränsa sin sömn så mycket som möjligt. Så, Eustochium – Håll dig till ditt rum, bed och studera!

I mångt och mycket var Hieronymos råd farliga för en ung kvinna. Triumferande skrev han att han frälst många kvinnor, speciellt genom att avråda dem från sex och äktenskap:

Så länge en kvinna underställer sig havandeskap och barnafödande är hon lika skild från en man som själen är från kroppen. Men om hon önskar tjäna Kristus mer än denna världen då kommr hon att upphöra med att vara kvinna och bli kallad att vara en man.

Då han självbelåtet konstaterat att flera av kvinnorna i hans vård blivit som män, var det inte enbart för att de hade blivit Hieronymos likar i bildning och fromhet, utan även att flera av dem upplevt att efter sina hårda späkningar hade deras menstruation upphört. Hård fastan och sömnbrist leder lätt till amenorrhea, upphörd menstruation, ett tillstånd som hos unga kvinnor kan leda till svåratad anorexia nerviosa som gör att menstruationen aldrig återkommer.

Enskilda bibeluttolkare, manschauvinister och sexualfixerade helgon, som Hieronomys, har av allt att döma haft en oerhörd betydelse för uppkomsten av västerländsk jungfrudyrkan. Tidiga teologer omformade kristendomen från att ha varit en relativt rättfram lära om vårt gemensamma ansvar för våra medmänniskor; medlidandets och kärlekens stora betydelse för allas vårt välbefinnande, till att bli en snårig, hårklyvande filosofi där Marie jungfrudom kom att få en avgörande betydelse. Dämed fördes ytterligare bränsle till kvinnors underkastelse under patriakat, godtycklig misogyny och ett terrorvälde över unga kvinnor och deras kroppar.

Jag minns hur jag i min ungdom en gång i något kyrkligt sammanhang hamnat i en grupp unga kvinnor som entusiastiskt hyllade det katolska klosterväsendet, som frigjort kvinnor från mansförtryck och gynnat deras mentala utveckling. Vilken lättnad hade det inte varit för en medeltida kvinna att få inträda i en klosterfrid som skapat förebilder som den heliga Birgitta, Hildegard av Bingen, Den heliga Teresa av Avila och så många andra intellektuella och stridbara kvinnor. Frid och frid?  – Böner och späkningar, ensamhet och frustration, regelverk och förtryck av kropp och själ. Ett fängelse för unga kvinnor som inte följt sina fäders vilja att gifta sig med motbjudande män, som gjort uppror mot patriakatets förtryck, eller visat sig vara allmänt besvärliga. Ett kvinnoförtyck under trons täckmantel och den mer än lovligt märkvärdiga dogmen om Marie jungfrudom.

Jag stod  framför jungfrumosaiken i Chiesa di Santa Maria Regina Pacis och undrade hur denna underliga jungfrudyrkan kunnat bestå ända in i ”vårt upplysta tidevarv”. Mistero della Fede, Trons mysterium.

Jungfru Marias jungfrudom är efter tvåtusen år fortfarande en grundsten inom den katolska kyrkan

Slutligen, bevarad fri från all besmittelse av arvsynden, togs den obefläckade jungfrun, när hennes jordiska liv var fullbordat, med kropp och själ upp i himmelsk härlighet och upphöjdes av Herren till drottning över allting, så att hon desto mer kunde liknas vid sin Son, herrarnas Herre och besegrare av synd och död.

Jungfruskap fortsätter att vara ett katolskt, ideal men begreppet har mildrats och är nu oftast identifierat med ”kyskhet”, det vill säga

Sexualitetens framgångsrika integration inom en person och därmed hennes inre enhet som kroppslig och andlig varelse.

Med vilket det menas att du inte skall bli ett offer för dina passioner, utan alltid ha din själs frälsning och respekten för dina medmänniskor i åtanke. Kyskhet har alltså rört sig från att exklusivt gälla sexuellt celibat till att även innefatta äktenskapet. Celibatet gäller dock fortfarande för de män och kvinnor som valt att leva som jungfrur för ”himmelrikets skull” och med ”odelat hjärta” helgat sig åt Herren, offrat sig åt Herrens angelägenheter och tjänandet av sina medmänniskor.  

Kyskhet och celibat är något som katolska kyrkan även rekommenderar för homosexuella personer. Den katolska katekesen fastslår visserligen att homosexuella inte har valt sitt

tillstånd; för de flesta är det en prövning. De homosexuella måste mötas med respekt, medkänsla och känslighet.

Men den tvekar samtidigt inte att stämpla homosexualitet som något som är emot naturlagarna, en beklagansvärd störning och därmed ett hot mot uppriktig kärlek och ”komplementariteten” mellan man och kvinna. 

Homosexuella ”kallas” därför till kyskhet. De bör genom självkontroll lära sig att uppnå en inre frihet, främst genom stöd från sann vänskap, bön och deltagande i mässoffret. På så vis kan de övervinna sin skadliga böjelse och gradvis och beslutsamt närma sig kristen fullkomning.

Flera djupt religiösa katoliker har tagit till sig katekesens råd och med stor möda bekämpat sin homosexualitet genom att bli nunnor och präster, eller genom att i sina privatliv tillämpa absolut kyskhet. Detta har ofta enbart lett till ångest och känslor av misslyckande och förkastelse.

En del har dock glädjestrålande hyllat sin känsla av befrielse från sexualitetens garn.

Under alla förhållanden anser jag att Kyrkans överdrivna och ofta fullständigt bigotta fixering vid sexualitet, kyskhet, jungfrudom och allt annat inom den genren har grumlat vad den säger sig stå för – kärlek, tolerans och syndernas förlåtelse.

Birgitta (1958) Den heliga Birgitta: Himmelska uppenbarelser, tredje bandet. Malmö: Allhems förlag. Brown, Peter (2003) The Rise of Western Christendom. Malden MA: Blackwell. Gerhard, Karl (1952) Om jag inte minns fel. Stockholm: Bonniers. Gullberg, Hjalmar (1933) Kärlek i tjugonde seklet. Stockholm: Norstedts.  Hock, Ronald F. (1995) The Infancy Gospels of James and Thomas Polebridge MT: Polebridge Press. Holy See (1995) Catechism of Catholic Church. New York: Doubleday. Johnson, Paul (1980) A History of Christianity. London: Pelican Books. Nixey, Catherine (2024) Heresy: Jesus Christ and the other sons of God. London: Picador. Payne, Robert (1989) The Fathers of the Western Church. New York: Dorset Press. Swedberg, Jesper (1960) Levernesbeskrivning. Stockholm: Natur och Kultur. Tushnet, Eve (2014) Gay and Catholic: Accepting My Sexuality, Finding Community, Living My Faith . Notre Dame IND: Ave Maria Press. Walker, Benjamin (1990) Gnosticism: Its History and Influence. London: Harper Collins. Warner, Marina (1983) Alone of all Her Sex: The myth and the cult of the Virgin Mary. New York: Vintage. White, Carolinne, ed. (1998) Early Christian Lives. London: Penguin Classics. White, Carolinne, ed. (2010) Lives of Roman Christian Women. London: Penguin Classics.