The morning mist has lifted, but remains blue whitish high above the landscape, without an opening towards the bright blue expanse behind it. Water droplets hang on bare branches, the ground is covered by rust brown leaves. Except for a faint sound of dripping water, the forest stands muted, saturated with a scent of decomposing leaves and juicy moss. Between black trunks and tangled branches there are glimpses of the last, lingering leaves. Autumn has passed by, only maple and aspen retain their intense yellow leaves, glowing in a moisture-laden greyness. After a violent storm a few years ago brought down the tall pines, the forest behind my mother's house is tangled and ugly, but on this gloomy morning it is beautiful.

I walk along the usual path with Mio, my mother's aging Labrador, her legs are getting rigid from old age and her hearing is deteriorating. Nevertheless, she is as sprightly as a puppy when we start our walk together, only gradually she slows down and more and more often stay to gravely examine a shrub, or exploratory drill down her nose among wet leaves, then she trots on, either before or after me. Sometimes she makes a halt and looks at me with her wondering dog eyes. They are inscrutable. Something is hidden behind them, but I do not understand what can be, only that her glances are filled with trusting affection, neither evil nor malice.

I stop, she sits down and looks up at me in surprise. When she looks me into the eyes I remember how I several years ago for a couple of days worked as a substitute in a primary class. The children were curious about their temporary replacement, sat quietly and listened intently to what I had to say. I was scheduled to teach religion; specifically how people perceive God and of course there was a well-behaved boy who came up with the worn phrase: "I do not think that God is an old man with a beard sitting on a throne up in Heaven." "How is he then?" "I think he looks like an ordinary person." "What do you mean by “ordinary?" "My parents have told me he looks like that. However, they also said that he does not have a white, long beard. He looks nothing like a Santa Claus." "How could they be so sure about God´s looks?” I wondered and suddenly realized that I had to choose my words carefully and avoid the categorical statements that tend to fall out of my mouth with far too much ease.  Much later one of my bosses rebuked me sternly, stating: "You have to edit yourself, Jan!"

The boy shrugged, looked me deep into the eyes and asked: "You ought to know. It is you who are the teacher. You have read more than my Mom and Dad. What do you know about God´s looks? Is he dressed in a suit?" His question sent me straight out into the swamp, I had ended up in a quagmire. Twenty interested pairs of eyes turned towards me. I did not know who the boy was and did not want to tangle up his beliefs. Not make him doubtful about his beliefs, or questioning parental authority. There is always the risk that guardians call the principal and complain about my poor teaching. A teacher's constant fear. I was young and inexperienced, but I could obviously not remain silent. My authority was at stake. I grabbed a straw. Since I had recently passed the undergraduate course in History of Religions, I knew that a Church Father called Clement of Alexandria had quoted a Greek philosopher, named Xenophanes of Colophon, who had written:

But if cattle and horses and lions had hands, or could paint with their hands and create works such as men do, horses like horses and cattle like cattle, also would depict the gods' shapes and make their bodies of such a sort as the form they themselves have. […] Ethiopians say that their gods are snub–nosed and black. Thrachians that they are pale and red-haired.

As usual, I had got the quote wrong, bur remembered its meaning and said: "We find it hard to imagine things that we cannot compare with something we already know. Since we do not know what God looks like we imagine that he looks like a man. If dogs believed in a god, they would probably assume that he looked like a dog." A little girl behind the desk right in front of me looked up thoughtfully, then she held up her hand and asked with great seriousness: "Do you think that God might be a Labrador?”

The memory made me smile as I watched Mio where she sat and cocked her head in an attempt to figure out what I was after. If God is good, he might have some similarities with an old Labrador female, at any rate I cannot find any trace of evil in her.

We continued our walk through the woods. I began to plan a new blog entry and thoughts span in my head. I felt a connection, a sympathy with the dog that sauntered a few feet in front of me. She shone white in the gray, dark forest. In the old Viking tale of Ragnar Lodbrok, the chieftain Ragnar wants  to test the wits of the beautiful virgin Kraka by asking her to come down to his ships, neither clothed or naked, neither hungry or satisfied, neither alone or in company. Kraka comes to him wearing a fishnet, with an onion in her mouth and only a dog for company.

Perhaps something similar could be said about me while I was walking the woods with Mio. She was a fine company, but nevertheless, I was alone with myself and my thoughts. The dog and I exist in separate realities even if we inbabit the same abode. As in the Swedish poet Lars Gustafsson's Elegy for a dead Labrador:

Our friendship was of course a compromise; we lived
in two different worlds: mine,
mostly letters, a text passing through life,
yours, mostly smells. You had knowledge
I would have given much to possess:
the ability to let a feeling – eagerness, hate, or love -
run like a wave throughout your body,
from nose to tip of tail […]

Why couldn´t I learn from you? And doors.
In front of closed doors you lay down and slept,
sure that sooner or later the one would come,
who´d open the door. You were right.
I was wrong. Now I ask myself, now when
this long mute friendship is forever finished,
if possibly there was ever something I could do
which impressed you. Your firm conviction
that I called up the thunderstorms
doesn´t count. That was a mistake. I think
my certain faith that the ball existed,
even when hidden behind the couch,
somehow gave you an inkling of my world,
in my world most things were hidden behind something else.

I called you ”dog”.
I really wonder if you perceived me
as a larger, noisier ”dog”,
or as something different, forever unknown,
which is what it is, existing in that attribute
it exists in, a whistle
though the nocturnal park one has got used to
returning to without actually knowing
what it is one is returning to. About you
and who you were, I knew no more. [...]

We and the animals are together with one another, yet alone. Strangers learn from one another, Just like Gustafsson believed he could learn something from his Labrador, I assume I can learn something from Mio.

In his his books of thoughts Murene rundt Jeriko (The Walls around Jericho) the Norwegian author Aksel Sandemose walks around sullen, bitter and grumpy  in his house and the area around it. After his wife and one of his sons have died of cancer, he is left in an isolated house in the wilderness, with a son, a few chickens, a horse and a dog. Surrounding him is the magnificent Norwegian nature, with its short summers and long winters. Sad, angry and with a strong sense of failure, Sandemose allows his thoughts to wander back and forth.

The surviving son, twin of the dead brother, has like many other writers´ children directed  a terrible curse against his dead father. In a more than six hundred pages long biography he portrayed him as a violent drunkard, a drug addict, notorious liar, wife abusing misogynist, a self-centred cheater poisoned by cynicism and of sickly delusions. In spite of all this Aksel Sandemose remains an often brilliant stylist and in his writings plenty of thoughtful formulations are to be found.

The son writes that his father lived within a drunken chaos, neglecting house and animals. He even could shoot their dogs if they, according to him, became too unruly. In The Walls of Jericho Sandemose  still writes about his boxer Jasper with appreciation and empathy, as in a description of how they  walk through the deep forest to post a letter. A scene I sometimes think of when I am out walking with Mio. It is not much more than a grove of trees we are walking through, though she is a dog, and as such she feels and knows things I cannot imagine. She constitutes  a link between me and nature, as when Sandemose´s  dog opens up nature and centuries for him:

It was the first hour of a faint dawn. Jasper, who was on a leash, was excited and crossed the trail from side to side. He had to voluptuously draw all the nice, fresh and nocturnal tracks into his brain. The smell of wood mice, hare, deer, moose, fox and certainly also the badger - now when we had been granted spring as a gift - the marten and the neighbor's cat, alien horse and stranger, as well as the  capercaillie that often took this path in the evening. Through my dog's nose I felt like a part of creation's enormous flock; a strange relative to other strange beings that crept up in the woodlands, or sat sleeping in the trees. The deep-rooted trees that belonged to the family of the living.  Almost imperceptibly the dead also joined the entourage, thousands of animals and people who for millennia had passed along this road within a sparsely populated area, and now were rotting in the soil.

There are novels entirely based on a dog´s perspective. Unforgettable are of course Jack London's Call of the Wild and White Fang, but the best book I´ve read about a dog is  Tibor Dérys Niki: The Story of a Dog. As one of Hungary's best and boldest writers Tibor Déry did during the revolt of 1956 join Imry Nagy's Government and also wrote his novel about a mottled, small and wirehaired terrier bitch. After the failed revolt, Déry was sentenced to nine years in prison, but he was released in 1960.

Déry´s tale is a subtle portrayal where life is commented upon through a small dog's fate, while telling about her and her masters´ troublesome existence Déry succeeds in keeping a certain distance to his own tale, but nevertheless manages to make it tender and beautiful. The loyal and playful bitch does through its own accord find a young couple, where the husband is an engineer and his wife works as a volunteer for the Communist Party. After initially having been averse to the little stranger who has chosen them as objects for her steadfast love Niki, as the dog is called, soon becomes the center of the childless couple's affection. Her presence make them even closer than before she made her appearance. Niki considers herself and her masters as members of the same family pack:

When, as very rarely happened, the pair set out together of a Sunday for a walk along the embarkment [...] Niki was was beside herself with joy. When this happened, and when the engineer, ready before his wife, started down the stairs, the terrier would run after him but, arriving at the first landing, would go rushing back to the flat, insistently summoning Mrs Ancsa to hurry, and returning to delay Mr Ancsa by playing about his feet, and so until she saw them together.

Much of the novel´s charm lies in the fact that Déry is a sharp observer of the dog's different moods and behavior. Page after page he succeeds in varying such observations - how Niki is chasing after a rabbit, how she forgets herself while playing with other dogs. How she observes her masters´ and other humans´ incomprehensible behavior;  her sadness, joy, pain, boundless faithfulness and love. One of many examples of how Déry applies a "dog perspective" is his description is when he describes how Niki gets a football:

Niki gave this round and unfamiliar object a look of indifference, rose slowly from her cusion and took her time over streching. First she extended her forlegs as far as she could, and with her head on the carpet and her hindquarters in the air, made all her joints crack [...] The engineer waited patiently. When, in her own time, the bitch came towards him. Ancsa threw the ball, which bounced off the floor right under Niki´s nose. For a moment Niki seemed pertified. But in the next moment she was dancing across the flat after the ball in a mad saraband.

The chair beside the hearth went over with a deafining crash. The engineer saw its four legs upwards in the same moment that Niki knocked the vase off the work-table at the other end of the room. The vase had hardly reached the floor, when the standard lamp between the window in the next room went down across the sideboard. Too hard and too smooth for the bitch to get her teeth into it, the ball, like a thing bewitched, constantly got away from her, bouncing wildly all over the flat and always just out of reach, Niki´s slaiva making it more slippery every time she nearly caught it. The whole flat rang with the furious barking of a hunting terrier. […] A few days later only fragments of the ball remained and these, one by one, were lost under this or that artcile of furniture. But the last shred left to her, although no bigger than a man´s thumb, still enabled Niki to fly into a passion of furious action as wild as when the ball was supple and brand new: she bit it and tore it and ripped it up for the hundredth time.

Through this description the reader should not get the  idea that Niki was a violent animal. On the contrary, she was an extremely affectionate dog. Déry writes that "she was a sentimental little creature", as when she tried to comfort her mistress:

She cried, with Niki on her lap. Niki, who very rarely saw her mistress cry, was soon affected by this breakdown. She became agitated and began to whine herself, thrusting her cool, black nose gently against her mistress´s face. There was a thing she did when she wanted to ask forgiveness for a peccadillo, or to beg a favour: she would turn back her upper lip, exposing her gums as if she was roaring with laughter, and leaping into the air touch her mistress´s face with her gleaming white teeth and pink tongue. This she did now, when she saw Mrs Ancsa in tears. And then, standing on the unhappy wpman´s knees and unable to reach her face, for she had covered it with her hands, Niki began licking the back of Mrs Ancsa´s neck with her warm tongue.

The young woman is depressed after her husband, without any explanation, has been imprisoned by the Communist regime. She is defenseless, without income and security. Against all odds, she keeps the dog and they become closer and closer to each other. Niki gives her mistress comfort and strength during the five years that her husband is incarcerated, without her knowing where or why.

Niki is a story about the "little life". The reader is not directly informed about the changes, legal uncertainty and misery that befall postwar Hungary, harsh circumstances are only alluded to through the small dog's behavior. The rugged and faithful Niki becomes a symbol for of the Hungarians who through no fault of their own, or maybe due to insufficient understanding, fear, or conformity are subjected to a repressive regime's arbitrariness and terror. It is not difficult to understand why a seemingly simple and harmless portrayal of a confident terrier could be turned into a contributing factor to Dérys long prison sentence. At the end of the novel the unfortunate engineer returns home, worn and aged, with a bouquet of yellow flowers in his hand:

His wife was still holding him in her arms. For the time being she knew nothing, cared for nothing except that her husband had come back. She asked him for the hundreth time, how he had been released, how he had been told of his release, and if he was well, if he wanted anything to eat, or to go to bed and sleep. The engineer held her hands and said nothing.´Were you told why you were arrested?´´No´, the engineer replied, ´I was told nothing`. ´And you don´t know, either, why you were released?´´No´, the engineer replied, ´I wasn´t told.´

Four years before Déry wrote his novel came Vittorio De Sica´s heartbreakingly tragic film about another little, spotted terrier who did anything to help his master - Flike who comforted the luckless Umberto D; a poor pensionerwho after having been evicted from his home plans to kill himself after desperately trying to find a safe haven for his beloved dog. In the final scene, the dog the dog prevents his master from throwing himself under a train and Umberto finally realizes that Flike´s love, after all, might give him the strength he needs to survive. Much later, it is also a small terrier who hinders his hapless master from committing suicide, this time in the Frenchman Hazanavicius´ Oscar-winning silent movie The Artist from 2011.

After I came back home to my mother and we sit and eat together, we throw a glance at Mio who is sitting nearby, watching us with her sad eyes. My mother asks as so often before: "What do you think she would say if she could speak?" I think about my pupils' musings about God´s looks and wonders about how Mio might perceive me and my mother as we sit there and talk about her. She tilts her head and wags her tail.

Déry, Tibor (2009) Niki: The Story of a Dog. New York: New York Review Books. Gustafsson, Lars (1988) The Stillness of the World Before Bach: New Selected Poems. New York: New Directions Books. Xenophon of Colophon (2001) Fragments: A Text and Translation with a Commentary by J.H. Lesher. Toronto: University of Toronto Press.

Dimman har lättat, men ligger kvar högt över landskapet och färgar himlen svagt blåvit, utan en skymt av öppning mot de bakomliggande, klarblå vidderna. Vattendroppar hänger på nakna kvistar, marken är täckt av rostbruna löv. Sånär som det svaga ljudet av stilla vattendropp står skogen stum. Det doftar från multnande löv och saftig mossa. Mellan svarta stammar och trassligt grenverk skymtas de sista, kvardröjande löven. Hösten har dragit förbi, enbart lönn och asp har kvar sina intensivt gula blad som lyser i den fuktbemängda gråheten.  Efter det att en våldsam storm för några år sedan fällde de höga furorna har skogen bakom min mors hus blivit snårig och ful, men denna tämligen dystra morgon är den vacker.

Jag går längs den sedvanliga stigen tillsammans med Mio, min mors åldrande labrador. Hon börjar bli stelbent och hör illa, men i början av våra promenader är hon livlig likt en valp, enbart för att efterhand dra ner på takten och allt oftare stanna upp för att med djupt allvar granska någon buske eller undersökande borra ner nosen bland de blöta löven, sedan lunkar hon vidare, antingen före eller efter mig. Ibland stannar hon upp och betraktar mig med sina undrande hundögon. De är outgrundliga, bakom dem gömmer sig något jag inte förstår, men där finns en förtröstansfull tillgivenhet, varken ondska eller illvilja.

Jag stannar, hon sätter sig ner och tittar förvånat på mig. När hon ser mig in i ögonen minns jag hur jag för flera år sedan under ett par dagar vikarierade i en mellanstadieklass. Barnen var nyfikna på sin tillfällige vikarie, satt stilla och lyssnade uppmärksamt på vad jag hade att säga. Då jag enligt planerna skulle hålla en lektion i religion var temat hur vi och andra människor uppfattar Gud.  Givetvis kom en förnumstig, liten, välartad pojke med den slitna frasen: ”Jag tror inte att Gud är någon gammal gubbe med skägg, som sitter på en tron uppe i himlen”.  ”Vad tror du då?”  ”Jag tror att han ser ut som en vanlig människa”.  ”Hur då vanlig? Varför tror du det, förresten?” ”För att mina föräldrar har sagt att det är så han ser ut. Men, de sa också att han inte har något vitt, långt skägg. Han ser inte alls ut som någon jultomte.”  ”Hur kan de vara så säkra på hur Gud ser ut?” undrade jag och insåg att jag nu måste välja mina ord och vara försiktig med kategoriska uttalanden som med lätthet brukar falla ur munnen på mig. Långt senare tillrättavisade en av mina chefer mig strängt med orden: You have to edit yourself, Jan, "du måste redigera dig själv."

Pojken ryckte på axlarna, tittade mig djupt i ögonen och undrade: ”Det borde väl du veta? Det är du som är läraren. Du har läst mer än Mamma och Pappa. Hur tycker du att Gud ser ut? Har han kostym?” Hans frågor skickade mig rakt ut i träsket, jag hade hamnat på ett oroväckande gungfly. Tjugo ögonpar riktades intresserat mot mig. Inte visste jag vem den där pojken var. Jag ville absolut inte trassla till hans trosuppfattningar. Inte få honom att tvivla på sin tro, eller ifrågasätta föräldra-auktoriteten. Det finns alltid en risk att målsmän ringer till rektorn och klagar på min bristfälliga undervisning. En lärares ständiga skräck Jag var ung och oerfaren, men kunde givetvis inte tiga. Min auktoritet stod på spel. Jag grep efter ett halmstrå. Eftersom jag nyligen läst grundkursen i religionshistoria visste jag att kyrkofadern Klement från Alexandria hade citerat en grekisk filosof, Xenophanes från  Kolofon, som skrivit:

Men om hästar eller oxar eller lejon hade haft händer eller kunde rita med dem och åstadkomma samma arbeten som människor, då skulle hästarna teckna gudarnas gestalter så att de liknade hästar och oxarna skulle göra dem som om de vore lika oxar, de skulle ge dem kroppar lika dem som de själva har […]  Etioperna påstår att deras gudar är plattnästa och svarta; trakerna att deras är blåögda och rödhåriga.

Givetvis mindes jag fel och sa: ”Vi har svårt att föreställa oss sådant som vi inte kan jämföra med något vi  redan känner till. Eftersom vi inte vet hur Gud ser ut så tänker vi oss att han ser ut som en människa. Om hundar trodde på en gud så skulle de nog tro att han såg ut som en hund.” En liten flicka bakom främsta bänken såg tankfull ut, sedan räckte hon upp handen och undrade med stort allvar: ”Tror läraren att Gud kanske kan vara en labrador?”

Minnet fick mig att le medan jag betraktade Mio där hon satt och lade huvudet på sned för att lista ut vad jag var ute efter. Om Gud är god har han kanske trots allt vissa likheter med en gammal labradorhona, jag kan nämligen inte finna några spår av ondska hos henne.

Vi fortsatte vår promenad genom skogen och eftersom jag börjat fundera på en ny blogg spann tankarna i skallen. Bland annat detta att jag kände ett samband, en sympati med den snälla hunden som sakta vankade några meter framför mig. Hon lyste vit i den gråa, mörka skogen. Tänkte på Ragnar Lodbroks saga där Ragnar för att testa den vackra Krakas list ber henne komma till skeppen vare sig påklädd eller naken, varken hungrig eller mätt, varken ensam eller i sällskap och Kraka kommer då till honom iförd ett fisknät, med en lök i munnen och endast en hund som sällskap.

Så var det kanske med mig där jag gick i skogen med Mio. Hon var ett fint sällskap, men likväl var jag ensam med mig själv och mina tankar. Vi existerade i varsin värld. Som i Lars Gustafssons dikt Till en död labrador:

Vår vänskap var naturligtvis en kompromiss; vi levde
tillsammans i två världar: min,
mest bokstäver, en text som går genom livet,
din mest dofter. Du hade kunskaper
som jag skulle offrat mycket för att ha:
förmågan att låta en känsla, iver, hat eller kärlek,
löpa som en våg genom hela kroppen,
från nos till svansspets […]
 

Varför kunde jag inte ta lärdom? Och dörrar!
Inför stängda dörrar lade du dig ner och sov,
säker på att förr eller senare måste den komma,
som skulle öppna dörren. Du hade rätt.
Jag hade fel. Jag frågar mig nu, när denna
långa stumma vänskap är förbi för alltid,
om det möjligtvis fanns något jag kunde
som imponerade på dig. Din fasta övertygelse
om att det var jag som framkallade åskvädren
räknas inte. Det var ett misstag. Jag tror
att min trosvisshet om att bollen fanns,
också när den låg bakom soffan,
på något sätt gav dig en aning om min värld.
I min värld fanns det mesta dolt bakom
något annat.

Jag kallade dig ”hund”.
Jag undrar mycket om du uppfattade mig
som en större, mera bullersam ”hund”,
eller som något annat, för alltid okänt,
som är vad det är, existerar i den egenskap
i vilken det existerar, en vissling
genom den nattliga parken som man vant sig
att återvända till utan att egentligen veta
vad det är man återvänder till. Om dig,
och vem du var, visste jag inte mera. [...]
 

Vi och djuren lever i skilda världar. Men, det är likväl samma värld vi bebor. Vi är tillsammans, men likväl ensamma. Precis som Gustafsson trodde sig kunna lära något från sin labrador, tror jag mig kunna lära mig något från Mio.

I sin tankebok Murarna kring Jeriko vandrar Aksel Sandemose tystlåten, bitter och butter i sitt hus och trakterna runtomkring. Efter det hans hustru och en av hans söner har dött i cancer är han kvar i ett ödsligt beläget hus, med en son, några höns, en häst och en hund. Omkring honom finns den storslagna norska naturen, med korta somrar och långa vintrar. Ledsen, arg och med en känsla av allmänt misslyckande låter han tankarna fara kors och tvärs, fram och tillbaka.

Den överlevande sonen, den döde brodern var hans tvilling, har i likhet med många andra författarbarn riktat en fruktansvärd bannstråle mot sin far och i en mer än sexhundra sidor lång biografi skildrat honom som en våldsbenägen fyllbult, narkoman, notorisk lögnare, hustrumisshandlande kvinnohatare, otrogen, sjukligt självcenterad, förpestad av människoförakt och övermänniskoillusioner. Likväl, Aksel Sandemose är ofta en lysande stilist och i hans skrifter finns det gott om tankeväckande formuleringar. Sonen skriver att fadern levde i fylle och kaos, misskötte hus och djur och till och med kunde skjuta sina hundar om de enligt honom blev alltför oregerliga. I Murarna kring Jeriko skriver Sandemose dock om sin hund, boxern Jasper, med både uppskattning och inlevelse, som i en skildring av hur de tillsammans promenerar genom skogen för att posta ett brev. En scen jag ibland tänker på när jag är ute och går med Mio. Visserligen är det inte mycket mer än en skogsdunge vi passerar. Men hon är en hund och som sådan känner och vet hon sådant som jag knappt kan ana. Hon är en länk mellan mig och naturen, som när Sandemoses hund öppnar natur och sekler för honom:

Det var den första svaga gryningen. Jasper som var med i koppel var omåttligt ivrig och korsade stigen från sida till sida, han måste vällustigt dra in i hjärnan alla de fina färska spåren från natten, doften av skogsmusen, haren, rådjuret, älgen, räven och säkert också grävlingen nu när vi en gång hade fått våren som gåva, mården och grannens katt, främmande häst och främmande människa och tjädern som ofta tog den här stigen på kvällen. Genom hundnosen kände jag mig som ett led i skapelsens flock, en underlig släkting till andra underliga väsen som smög fram i skogsmarken eller ännu satt sovande i träden, de rotfasta träden som också hörde till släkten i de levandes land, och omärkligt kom nu också de döda in i följet, tusentals djur och människor som i årtusenden hade gått denna väg i en glest befolkad nejd, men många hade de blivit som multnade i jorden.

Det finns romaner som utgår från hundarnas perspektiv. Oförglömliga är givetvis Jack Londons Skriet från Vildmarken och Varghunden, men den bästa bok jag läst om en hund är Tibor Dérys Niki: historien om en hund. Som en av Ungerns främsta och djärvaste författare anslöt sig Tibor Déry under revolten 1956 till Imry Nagys regering och skrev då även sin roman om en fläckig, liten, strävhårig terriertik. Efter den misslyckade revolten dömdes Déry till nio års fängelse, men släpptes fri 1960 då hans bok också kom ut på svenska.

Det är en finstämd skildring där tillvaron kommenteras genom en liten hunds öden, utan att för den skull föra varken hennes eller husböndernas talan. Déry håller distans till sin berättelse, men lyckas likväl göra den ömsint och vacker. Den trogna och lekfulla tiken söker sig på egen hand till ett ungt par, där maken är ingenjör och hustrun har olika ströjobb som volontär för det kommunistiska partiet. Efter att till en början ha varit avogt inställda till den lilla främlingen som valt dem som objekt för sin trofasta kärlek så blir snart Niki, som hunden heter, centrum för det barnlösa parets tillgivenhet och genom sin närvaro förenar hon dem än mer än fallet var innan hon dök upp. Niki ser sig själv och sina husbönder som medlemmar i samma familjeflock:

Ibland när ingenjören blev fortare färdig än hustrun och var på väg utför trappan, sprang tiken efter honom, men redan vid första avsatsen på nedvägen vände hon om upp i våningen, i full galopp. Och försökte ivrigt få matmodern med sig samt höll husbonden tillbaka genom att trassla sig mellan hans ben, ända tills hon äntligen hade fått paret bredvid varandra.

Mycket av charmen i romanen ligger i det faktum att Déry är en skarp iakttagare av hundens olika beteenden och att han sida efter sida lyckas variera dessa iakttagelser – hur Niki jagar efter en kanin, hur hon glömmer bort sig i sin lek med andra hundar. Hur hon betraktar sina husbönders och andra människors för henne obegripliga beteenden, hennes sorg, glädje, smärta och gränslösa trofasthet och kärlek. Ett av många exempel på hur han anlägger ett ”hundperspektiv” är Dérys skildring av hur Niki får en fotboll:

Med ett ointresserat ögonkast på det runda främmande föremålet reste sig Niki långsamt från kudden och sträckte på sig. Först räckte hon ut båda framfötterna så långt det gick, och gav sig till att med huvudet tryckt mot mattan och med baken uppåt, sträcka sig så att det knakade i alla leder. […] När Niki äntligen närmade sig, kastade [ingenjören] till henne bollen som studsade emot golvet rakt under nosen på henne. Ett ögonblick satt hon där som förstenad av häpnad, men nästa sekund blev det en tokig saraband genom hela våningen.

        En stol invid kakelugnen ramlade omkull med ett fasligt oväsen. Ingenjören såg den med alla fyra benen i luften i samma ögonblick som Niki slog omkull en vas som stod på arbetsbordet i den andra änden av rummet. Och knappt hade denna ramlat i golvet förrän skärmlampan, som stod nära fönstret i rummet intill, åkte mot buffén. Bollen som var för hård och glatt för att tiken skulle kunna få grepp om den, snurrade som besatt genom rummen, studsade hit och dit, hela tiden att omöjlig att få grepp om, i synnerhet sedan Nikis våta tunga gjort den alltmera glatt och slipprig. Hela våningen genljöd av jakthundens ilskna skall.

[…] Efter några dagar fanns av bollen bara några rester kvar, vilka slutligen försvann under och bakom möblerna. Men även den sista lilla gummibiten, knappt så stor som en tumme, kom Niki alltjämt att vrida och vränga sig och rusa omkring i ett raseri lika våldsamt som när det hade gällt den mjuka och blanknya bollen – hon bet och slet och rev sönder och dödade den till sist, redan för hundrade gången.

Av detta bör läsaren inte få föreställningen att Niki är ett våldsamt djur. Hon är ytterst tillgiven, som när hon försöker trösta sin matte:

Där satt hon således nu och grät med tiken i knä. Niki som blott ytterst sällan hade sett sin matmor i tårar, kände sig illa berörd. Helt oroad började den gnälla själv också och räckte enträget sin svala och svarta nos mot fru Ancsas ansikte. Den hade sitt eget lilla sätt att såväl urskulda sig för ett begånget fel som för att framställa ett kärt önskemål: den drog upp överläppen så att tandraden syntes som om den skrattade, sträckte upp huvudet som för att komma åt matmoderns ansikte både med sina vita tänder och sin skära tunga.

Den unga kvinnan är olycklig efter det att hennes man utan angivet skäl har fängslats av den kommunistiska regimen och hon står skyddslös, utan inkomst och säkerhet. Mot alla odds behåller hon hunden och de kommer varandra allt närmre. Hon ger sin matmor tröst och styrka under de fem år som hennes man sitter inspärrad utan att hon varken vet var eller varför.

Niki är en historia om det ”lilla livet”. Läsaren får inte veta något om förändringarna, rättsosäkerheten och misären i efterkrigstidens Ungern, enbart ana sammanhangen genom hundens beteende. Den tåliga och trogna Niki blir en symbol för de människor som utan egen förskyllan och med otillräcklig förståelse drabbas av en repressiv regims godtycklighet och terror. Det är inte svårt att inse varför en så till synes enkel och harmlös skildring av en tillitsfull terrier kunde vara en bidragande orsak till Dérys långa fängelsestraff.  I slutet av romanen kommer ingenjören hem, sliten och åldrad, med en bukett gula blommor i handen:

Hustrun tryckte honom varmt mot sitt bröst. Det enda hon visste tills vidare, var att hon återfunnit sin make. Nu frågade hon honom för hundrade gången hur det var med hans hälsa och hur han kommit lös, när de sagt honom att han befann sig på fri fot, och om han inte ville ha mat, gå och lägga sig, sova? Ingenjören tryckte hennes hand under tystnad, och hon frågade:

- Har du någonsin fått veta varför du blev arresterad?

- Nej, svarade ingenjören, det är ingen som har sagt det.

- Och du vet inte heller varför de givit dig fri?

- Nej, svarade ingenjören, det är heller ingen som sagt mig.

Fyra år innan Déry skrev sin roman kom Vittorio De Sicas hjärtskärande tragiska film om en annan liten fläckig terrier som gör allt för sin husbonde - den lille Flike som hjälper och tröstar sin husse Umberto D; en fattig pensionär som när vräks från sitt hem tänker ta livet av sig och förtvivlat försöker hitta en fristad åt sin älskade hund. I slutscenen hindrar hunden honom att kasta sig framför ett tåg och han inser att Flikes kärlek trots allt kan ge honom kraft att leva vidare. Långt senare är det också en liten terrier som hindrar sin olycklige husse att begå självmord, denna gång i fransmannen Hazanavicius oscarsbelönade stumfilm The Artist från 2011.

Då jag kommit hem till min mor och vi sitter och äter tillsammans kastar vi en blick på Mio som sitter i närheten och betraktar oss med sina sorgsna ögon. Min mor frågar som så ofta förr: ”Vad tror du hon skulle säga om hon kunde tala?” Tänker på elevernas undringar om hur Gud ser ut och undrar hur Mio ser på mig och min mor där vi sitter och talar om henne. Hon lutar på huvudet och viftar ibland lätt med svansen.

Déry, Tibor (1960) Niki. Historien om en hund. Stockholm: Bonniers. Gustafsson, Lars (1978) ”Elegi över en död labrador” i Lyrikvännen, nr. 3-4.  Sandemose, Aksel (1972) Murarna kring Jeriko. Uddevalla: Forum. Sandemose, Jørgen (2004) Flyktningen – Aksel Sandemose. Oslo: Aschehoug forlag. Xenophon of Colophon (2001) Fragments: A Text and Translation with a Commentary  by  J.H. Lesher. Toronto: University of Toronto Press.

The other day we dined with a couple of Mexican friends who were going to travel to Ecuador. We talked about the country where I was several years ago spent a few weeks in the southern mountain chains. When I now fly home to Sweden from Rome and look out of the window, I find it quite odd that I do not become dizzy from vertigo. After all, I find myself thousands of feet up in the air, with nothing between me and the ground.

In those days was supposed to gather material among the mountains north of Hatun Cañar to write a report about an agricultural project, which included a component intended to increase the capacity of an already existing irrigation system, as well as engaging the locals in the construction of a new and more efficient channel.

The fields the Cañar Hatun highlands had since the times of the Incas been irrigated by ingeniously constructed channels and several of them were still in use. I got the idea to follow one of the old canals from its source high up in the Andes down to the place where its water ran dry after irrigating the fields during its passage across terraces and steep mountainsides. At a few places my companions and I had to make our way along narrow mountain paths, with the rock wall on one side and steep precipices on the other. On a couple of occasions I was seized by vertigo, but I was careful not to reveal my condition to the three attentive and considerate Cañaris who served as my guides.

On the narrow mountain trails, it was not just the vertigo which seized me, but also a feeling that I had ended up in a place I had dreamed about when I as a small boy ha flipped through the pages of  my picture books. I had been especially fond of a Danish children's book called Rasmus Klump as Mountaineer (the bear who figures in these books is called Barnaby Bear in English). I often looked at it before I could read, what fascinated me most was the images of trails running along steep mountain sides. I found similar paths in Donald Duck magazines and in Tintin in Tibet. In those days I thought it would be a stupendous adventure to hike along such paths. I remembered it all when I more than thirty years later had ended up in such a place, with blue skies above me and surrounded by high mountains. However, the experience of walking along those paths was characterized by a much more unpleasant presence than the pleasurable feeling of expectation that I had receive through the pictures in my children´s books.

Quite often I dream about how I balance along cliff edged and occasionally it happens that I fall into the abyss. When I was in my teens I read Edgar Allan Poe's peculiar novel The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket and was intrigued by a description of how the novel's hero descends along a vertical rock wall:

I found my imagination growing terribly excited by thoughts of the vast depths yet to be descended, and the precarious nature of the pegs and soapstone holes which were my only support. It was in vain I endeavoured to banish these reflections, and to keep my eyes steadily bent upon the flat surface of the cliff before me. The more earnestly I struggled not to think, the more intensely vivid became my conceptions, and the more horribly distinct. At length arrived that crisis of fancy, so fearful in all similar cases, the crisis in which we begin to anticipate the feelings with which we shall fall — to picture to ourselves the sickness, and dizziness, and the last struggle, and the half swoon, and the final bitterness of the rushing and headlong descent. And now I found these fancies creating their own realities, and all imagined horrors crowding upon me in fact. I felt my knees strike violently together, while my fingers were gradually but certainly relaxing their grasp. There was a ringing in my ears, and I said, “This is my knell of death!” And now I was consumed with the irrepressible desire of looking below. I could not, I would not, confine my glances to the cliff; and, with a wild, indefinable emotion, half of horror, half of a relieved oppression, I threw my vision far down into the abyss. For one moment my fingers clutched convulsively upon their hold, while, with the movement, the faintest possible idea of ultimate escape wandered, like a shadow, through my mind — in the next my whole soul was pervaded with a longing to fall; a desire, a yearning, a passion utterly uncontrollable.

The vertigo is basically the only thing I remember from Poe's suspenseful novel that was chock full of nasty and exciting moments - mutiny, manslaughter, storms, cannibalism, ships getting lost in Antarctica and unexplained horrors. Even when I as an inexperienced boy was reading about the temptation to let go, to fall in to the abyss, I knew it was more to the story that just a feeling of vertigo. Behind it all was the strong temptation to give up all together; to ignore the everyday harsh struggle for survival, good work, diligent studies, paid bills, financial standing, house and home in order. In Lennon´s words:

You got to live,
you got to love, you got to be
somebody, you got to shove,
but it's so hard, it's really hard,
sometimes I feel like going
down

The temptation to give up, to let go, but that would mean a free fall into the abyss. Giving up does not help, fears for the future and grief over past mistakes remain We must keep our eyes fixed on where we place our feet, take one carefully considered step after another, ensure a proper foothold – don´t look around, do not look up/back or down/forward. If we succeed to overcome the ordeal, the triumph of not having given up awaits us. A soothing feeling meaning that the problems which seemed to be so extremely difficult and exhausting have slipped away into the past. Lennon again:

but when it's good, it's oh so
good
and when I hold you in
my arms, baby,
sometimes I feel like going
down

After more than an hour of  narrow mountain trails we came to a green meadow where we rested in the thick grass by the irrigation canal´s clear, flowing water. One of my companions praised me for my good health and boldness. Maybe it was just flattery, but it made me proud and when I raised my head I could see the open sky above me and mountains around me.

While I wrote about Barnaby Bear I remembered Arthur Gordon Pym and when my friends mentioned "Ecuador" and the "Andes", image after image appeared behind my eyes. However, a connecting narrative was lacking. As a string of memories lining up along a thread that may be called the "Andes of my Mind". Episodes from visits to the highlands of Ecuador, Peru and Bolivia. I wish I could bind them all together to create a coherent story to be stored in the pantry that I want my blog to be. A place from which I, if necessary, could bring forth memories and fancies to think about, or use to make a tasty dish.

I take some pearls and look at them. They come from a journey through areas around the immense salt lakes of Uyuni and Coípasa in Bolivia's highlands. I and the driver, whose name I unfortunately have forgotten (he was a likeable man) drove at breakneck speed across the lakes, where smooth salt deposits stretched from horizon to horizon, like ice covering a vast sea expanse. He told me that in some places the salt deposits could be over a hundred feet thick, and although some parts of the lakes periodically were flooded with water, the thick salt layers just under the water surface were able to carry weight of a car, without any risk. The water that in most places cover the salt layer with an inch or two, reflects the sky in such a manner that passing over the lakes in a car feels more like flying than driving. 

We saw flocks of suris, ostriches and vicuñas, wild llamas. An early morning the driver pointed out a condor, which far in the distance hovered over snow-white mountains. The nights were cold, rarely have I felt so much cold, but the day temperature could rise up to twenty degrees. At one point, the jeep stalled on a flat and desolate plateau. Sand had penetrated the engine and the driver had to blow or wipe away the oil soaked grains and the dirt that had settled in and around filters and gaskets. It took a long time. Night came and with it, the cold. The driver made me crawl under the jeep, where some of the engine heat still lingered and I wrapped myself in a blanket, while he continued to look for the malfunction. The sky was endless, deep violet and covered with sparkling stars. When the moon rose over the high plateau the distant mountain ranges turned white and steel blue, streaked with deep, black shadows.

There was no electricity in the villages, in the night  they lay dark and cold under a starry sky. There was a party in a village where we intended to stay for the night. Most villagers, both men and women, were intoxicated and offered me singani and pisco. Soon, I danced with them, little scampering steps to the accompaniment of an orchestra of guitars and charangos, small guitars with sound boxes of armadillo shells. I asked them to play my favorite song, the beautiful Fox Incaico - Nevando Está, It's snowing. When the tones spread across the square, where we danced to the light of blazing fires the snow began to fall. The music stopped, we all stood watching how big snowflakes silently fell from the sky. Everything was quiet, except for the crackling, flaming fires. After a minute or two, the band began to play, but the silence on the high plateau as I listened to it together with the villagers is something that has stayed with me. Aymaras do not generally bawl and bellow when they get drunk, they tend to talk quietly, while some slur and fall asleep.

One day when the sun was beating down on my head and I suffered from slight dizziness and nausea due to the oxygen deficiency at the heights, the driver brought me to a relative of his living high up in the mountains. When we came to see him in his miserable and dark house of adobe (bricks of unfired clay) and thatched roof he agreed to escort us along a narrow mountain path to a place where mummies still could be seen. They sat huddled in niche after niche, carved out of the limestone along the steep path that led to a dilapidated altar, which apparently was still in use. Human skulls, venerated as ñatitas, and others from llamas, were neatly lined up in front of what could be the remains of a chullpa, a funeral tower. When we returned it felt as if the mummies´ shriveled skeleton faces scoffed at me where they sat crouched in their niches, thickly bundled up with alpaca blankets that had turned brown from age. The old man who had taken us to the altar told me it was a holy place and that few persons outside of his community knew about it. Now he was worried that "men like me" could emerge and take "their dead" from them. It had happened five years ago, when a group of "Germans" had stolen three of the venerated mummies.

When I left the driver in the dusty town of Oruro, he ran around the front of the jeep to embrace me. Unfortunately, he left the door wide open on the driver's side and when a truck passed at full speed it tore the door from its hinges. As if nothing happened, the truck disappeared in a cloud of dust. It was the University's jeep and the driver was devastated, nevertheless he insisted that I had to leave the place  as soon as possible and made me promise that I would not say anything about the accident to the university authorities in La Paz. When I waved at him through the bus window, he stood weeping in the square in Oruru and I have not seen him since. He was a very friendly man in his fifties, a family man with six children in the city of Potosí. There are many people I have left behind and never seen again.

Much of my life has been like that. I have spent periods beyond my everyday life, like when I walked along the mountain trail in the Andes, or visited the plateaus south of Oruro. Periods like that can maybe be likened to Arthur Gordon Pym´s climb down the cliff.  I cross a connecting link, like a threshold, but I do not stay there. Sure, anything can happen, I may crash to the ground or get completely lost, but the risk is small. I'm an occasional visitor who gazes into something unknown to me, there is fascination, perhaps mixed with some anxiety. However, I am just passing by. I will not stay. I do not belong there.

Häromdagen hade vi besök av ett par mexikanska vänner som skulle resa till Ecuador.  Vi talade om landet där jag för flera år sedan hamnat högt upp i bergen på en plats i landets södra delar. När jag nu flyger hem mot Sverige från Rom och tittar ut genom fönstret finner jag det märkligt att jag inte grips av svindel.  Trots allt befinner jag mig tusentals meter upp i luften, med ingenting mellan mig och marken.

I bergen ovanför Hatun Cañar skulle jag samla material för att skriva om ett jordbruksprojekt, som bland annat innefattade en komponent för att öka kapaciteten hos redan befintliga bevattningssystem och även engagera lokalbefolkningen i konstruktionen av en ny och effektivare kanal.

Fälten i Hatun Cañars högländer hade redan under Inkaimperiets tid bevattnats genom snillrikt konstruerade kanaler och flera av dem var fortfarande i bruk. Jag fick idén att följa en av de gamla kanalerna från dess källa högt upp i Anderna ner till den plats där dess vatten sinade efter att ha bevattnat fälten under sin väg över terrasser och branta bergssidor.  Vid ett par platser längs vandringen var jag och mina följeslagare tvungna att ta oss fram längs smala bergsstigar, med klippväggen på ena sidan och branta stup på den andra. Vid ett par tillfällen greps jag av svindel, men inför de tre omtänksamma cañariindianerna som vägledde mig ville jag inte avslöja hur jag kände mig, hur nära paniken jag var. 

På bergsstigarna var det inte enbart svindeln som grep mig, utan också en känsla av att jag nu hamnat på en plats jag drömt när jag som liten bläddrat i mina bilderböcker. Speciellt förtjust hade jag varit i en dansk barnbok som i svensk översättning hette Rasmus Nalle som bergsbestigare. Jag tittade ofta i den innan jag kunde läsa och vad som mest fascinerat mig då var bilderna på stigar som löpte längs branta bergssidor. Liknande stigar mötte jag sedan i exempelvis Kalle Ankatidningar, och i boken Tintin i Tibet. Då hade jag tyckt att det vore ett fint äventyr att få vandra längs sådana stigar. Nu hade jag efter mer än trettio år hamnat på en sådan plats, med blå himmel och höga berg omkring mig. Men det hela hade en betydligt obehagligare närvarokänsla än den jag fått genom bilderna i en bok.

Då jag bläddrat i barnböckerna hade jag inte kunnat föreställa mig hur smala, knaggliga, slippriga och osäkra sådana stigar är. Vid återkommande tillfällen kom vi till förrädiska passager där ras, vatten eller nerfallande stenbumlingar gjort så att stigen smalnat till en meters bredd. Underlaget med dess lösa stenar och grus gjorde att jag riskerade att snava, halka och glida neråt tills jag huvudstupa  föll ner i  avgrunden.  Det fanns inget att gripa tag i. Jag var tvungen att pressa ryggen mot bergväggen och stirra rakt framför mig alltmedan jag försiktigt hasade mig fram.  Stående på var sin sida om mig log mina följeslagare vänligt mot mig, beredda att gripa tag i mig om jag skulle förlora fotfästet. Jag var alltför rädd för att känna mig löjlig. Varför hade jag gett mig in på ett sådant idiotiskt äventyr? Jag hade inget annat val än att hålla god min, fortsätta framåt, steg för steg, med blodet bultande vid tinningarna och hjärtat i halsgropen. Det var inte under några längre sträckor som stigen var så smal och usel att jag måste trycka mig mot bergväggen, men de otäcka ögonblicken räckte för att upplevelsen skulle etsa sig fast i minnet och emellanåt dyka upp i mina mardrömmar.

Ganska ofta drömmer jag om hur jag balanserar längs ett stup och en och annan gång händer det att jag faller ner i avgrunden. När jag i tonåren läste Edgar Allan Poes underliga roman The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket greps jag av skildringen hur romanens hjälte tar sig ner för en lodrät klippa:

men nu fann jag hur min fantasi hetsades vid tanken på de stora djupen under mig, hur lång färden neråt verkligen var, osäkerheten hos metallspikarna som slagits in den mjuka  täljstenen och som utgjorde mina enda fästen. Förgäves sökte jag förskjuta tankarna och hålla blicken stadigt fäst vid den släta klippytan framför mitt ansikte. Men ju mer jag ansträngde mig för att inte tänka, desto mer intensivt levande blev mina vanföreställningar. Till sist grep mig en kris som kunde bli ödesdiger i min prekära situation; föreställningen om hur det skulle kännas att falla; den bedövande yrseln, kraftansamlingen att klamra sig fast, enbart för att strax därefter tappa sansen, förlora greppet, den sista grämelsen över att ha mistat allt och huvudstupa störta ner i avgrunden. Fantasierna skapade en egen verklighet, den inbillade fasan fyllde hjärnan. Knäna skakade våldsamt, medan fingrarna sakta men säkert förlorade sin fattningsförmåga.  Ett ringande ljud ekade i medvetandet. Jag mumlade: "Dödsklockan dånar” och greps av en okuvlig drift mot djupet.  Jag kunde inte, ville inte längre begränsa mitt synfält till klippväggen, ett obetvingligt begär tvingade mig att stirra neråt.  Fången i en vild, odefinierbar känsla; hälften fasa, hälften lättnad, kastade jag en blick långt ner i avgrunden. För ett ögonblick behöll mina fingrar krampaktigt sitt grepp, medan ett blekt hopp om frälsning likt en skugga for genom mitt medvetande, men i nästa sekund uppfylldes jag av en vild längtan att falla, en triumferande åtrå, ett häftigt begär.  

Svindelavsnittet är i stort sett det enda jag minns från Poes rafflande roman som var sprängfylld med otäcka och spännande moment – myteri, stormar, kannibalism och ishavsfärder. Redan då jag som en oerfaren pojke läste om frestelsen att släppa taget förstod jag att det inte enbart handlade om svindel. Bakom det hela fanns lockelsen att ge upp; att strunta i vardagens hårda kamp för överlevnad, goda arbetsinsatser, flitiga studier, betalda räkningar, ordnad ekonomi, hus och hem i ordning. Frestelsen att ge upp, att släppa taget, men det skulle innebära att fritt falla ner i avgrunden.  Att ge upp inför oron för framtiden och grämelsen över begångna misstag. Det gäller att hålla blicken fäst vi klippvägen, ta det ena noga övervägda steget efter det andra, försäkra sig om ett ordentligt fotfäste – inte se sig omkring, inte titta uppåt/bakåt eller neråt/framåt. Då kommer svindeln, skräcken, den fatala frestelsen att släppa taget. Som Lennon sjunger:

Du måste leva,
du måste älska, du måste vara
någon, du måste slita,
men det är så hårt, det är riktigt hårt,
ibland känns det som att gå
ner

Om man lyckas ta sig till tryggheten väntar triumfen över att inte ha gett upp, att genom egen förmåga och med lite hjälp från vännerna ha tagit sig genom ekluten. Den trygga känslan av att allt det som tycktes så besvärligt och ansträngande slutligen har glidit bort i det förgångna.Lennon igen:

Men när det är fint, då är allt så skönt
och när jag håller dig i mina armar, min vän,
känns det ibland  som jag går
ner

Efter att i mer än en timmes tid ha tagit oss fram längs den smala bergsstigen kom vi fram till en äng där vi kunde vila ut i det täta gräset vid bevattningskanalens klara, strömmande vatten. En följeslagare berömde mig för min goda kondition och djärvhet. Kanske var det enbart smicker, men det gjorde mig stolt och då jag lyfte på huvudet såg jag himlen över mig och de höga bergen omkring mig.

När jag skrev om Rasmus Nalle mindes jag Arthur Gordon Pym och när mina vänner nämnde ”Ecuador” och ”Anderna” tryckte bild på bild bak ögats lins. Men, en sammanbindande berättelse saknas. Som ett pärlband radas minnen upp längs en tråd som skulle kunna kallas ”Anderna och jag”. Episoder från mina besök i Ecuador, Peru och Bolivias högländer.  Egentligen borde jag binda samman minnesbilderna för att skapa en sammanhängande berättelse, som jag sedan kan förvara i det skafferi jag vill att min blogg skall vara. En plats från vilken jag vid behov kan ta fram minnen och infall att fundera kring, eller kombinera till en smaklig anrättning.

Jag tar fram ett par pärlor och betraktar dem. De kommer från en färd genom trakterna kring de väldiga saltsjöarna Uyuni och Coípasa i Bolivias högländer. Jag och chauffören, som jag dessvärre glömt namnet på (det var en sympatisk man) for i rasande fart över sjöarna där de släta saltavlagringarna sträckte sig från horisont till horisont, som isen på en havsvidd. Eftersom grunt vatten täckte saltlagren och reflekterade himlen kändes det mer som att flyga än att åka bil.Chauffören berättade att på sina håll kunde saltavlagringarna vara över hundra meter tjocka och även om en del av sjöarna med jämna mellanrum svämmades över med vatten håller de tjocka saltlagren utan risk tyngden av en bil.

På högslätterna såg vi flockar med suris, strutsar och vicuñas, vilda lamadjur. En tidig morgon pekade chauffören ut en kondor som långt i fjärran svävade över ett snövitt bergsmassiv.  Nätterna var kalla, sällan har jag frusit så mycket, men på dagen kunde temperaturen stiga upp emot tjugo grader. Vid ett tillfälle fick jeepen motorstopp på en flack och öde högslätt. Sand hade trängt in i motorn och chauffören tvingades blåsa eller torka bort sandkornen som hopbekade med olja och smuts  lagt sig kring filter och packningar. Det tog lång tid, natten kom och med den kylan. Chauffören fick mig att krypa in under jeepen, där lite av motorvärmen dröjde sig kvar och jag virade in mig i en filt, alltmedan han fortsatte leta efter motorfelet. Himlen var oändlig, djupt violett och täckt med gnistrande stjärnor. När månen steg över högslätten lyste de fjärran bergsmassiven vita och stålblå, strimmade av djupa, svarta skuggor.

Det fanns ingen elektricitet i byarna, de låg mörka och kalla under himlavalvet. En månklar natt var det fest i en by där vi skulle sova över. Byinvånarna, både män och kvinnor, var ordentligt berusade och bjöd på singani och pisco. Snart dansade jag med dem, små skuttande steg till ackompanjemang av en orkester med gitarrer och charangos, små gitarrer med klanglåda av bältskal. Jag bad dem spela min favoritmelodi, den svidande vackra Fox Incaicon  -  Nevando Está, ”Det snöar”.  När tonerna spred sig över torget där vi dansade till ljuset av flammande eldar började det snöa. Musiken tystnade, vi blev alla stående och betraktade andäktigt hur de stora flingorna föll från himlen, som nu svartnat. Allt var tyst, sånär som de sprakande, flammande eldarna. Efter någon minut eller två började musiken åter spela, men tystnaden på högslätten som jag lyssnat på tillsammans med byinvånarna är något som stannat kvar hos mig. Aymaraindianerna skrålar och skriker inte när de blir berusade, flera talar tyst och stilla, men många sluddrar och somnar.

En dag när solen hettade ordentligt och jag gripits av en lätt yrsel och illamående på grund av höjdernas syrebrist, tog mig chauffören till en släkting långt upp i bergen och då vi sökt upp honom i hans eländiga och mörka hus av adobe (obränd lera) och halmtak ledsagade han oss längs en smal bergstig till en plats där mumie efter mumie kantade vår väg. De satt hopkrupna i nisch efter nisch, uthuggna ur kalkstenen längs den branta stigen som ledde upp till ett förfallet altare, som av allt att döma fortfarande var i bruk. Skallar från människor, som man vördar och kallar ñatitas, och lamadjur låg prydligt uppradade framför vad som kunde vara resterna av en chullpa, ett begravningstorn.  Under tillbakavägen såg det ut som om mumiernas skrumpna benrangelsansikten tyst hånskrattade åt oss där de hukade i sina nischer, tjockt påbyltade med alpackaplädar. Den gamle mannen som tagit oss till altaret berättade att det var en helig plats vi besökt och att få människor utanför hans kommunitet kände till den. Nu var han dock orolig för att ”män som jag” kunde dyka upp och ta ”deras döda” från dem. Det hade hänt för fem år sedan, då en grupp ”tyskar” rövat bort tre mumier.

Då jag lämnade chauffören i det dammiga Oruro gick han runt jeepen för att omfamna mig. Dessvärre lämnade han dörren på förarsidan vidöppen och då en lastbil passerade i full fart slets den av från gångjärnen och for ut i körbanan. Lastbilen försvann i ett dammoln, som om inget hänt. Det var universitetets jeep och chauffören blev förtvivlad, men insisterade på att jag skulle ge mig av så fort som möjligt och absolut inte berätta något för universitetsmyndigheterna i La Paz. När jag vinkade till honom genom bussfönstret stod han gråtande kvar på torget i Oruru och jag har inte sett honom sedan dess. Han var en mycket vänlig man i femtioårsåldern, familjefar med sex barn i staden Potosí. Det är många människor jag lämnat och aldrig återsett.

Mycket av mitt liv har tett sig så. Perioder bortanför min vardag, som bergsstigen i Anderna eller högslätterna söder om Oruro, Kanske även likt bergväggen som Arthur Gordon Pym tog sig nerför – jag passerar en förbindelseled, går över en tröskel, men jag stannar inte. Visst kan något hända, jag kan störta eller förlora mig själv, men risken är liten. Jag är en tillfällig besökare som blickar in i något för mig okänt, där finns en fascination, kanske blandad med en viss oro. Men, jag stannar inte kvar. Jag hör inte dit.

As a boy I used to spend hour after hour at a desk crammed into the entry hall of my childhood home, painstakingly creating one colored ink drawing after another. Aside from reading, drawing and painting was my favorite pastime, probably because such activities allowed me to enter a realm beyond "reality". A virtually limitless universe where I shared everything with everyone, but which nevertheless, at the same time and in all its vastness belonged to me and me alone. Sports have not interested me, perhaps because they are too tied up to reality, though I have always liked to run in the woods. It's probably lucky for me that there were no video games when I was young.

Among my retrieved drawings I found, some I made ​​during drawing classes at school, including a booklet about color manufacture. The task consisted of not writing any text at all, only making instructive and imaginative illustrations. It surprised me that I had been able to accomplish something that from my current point of view was quite good; rather ingenious pictures demonstrating how colors had been produced from soil, lice and rocks. A feeling similar to the one I have described in an earlier blog post came over me - the boy who made these drawings had been a completely different person than the one I am now, but he and I are nevertheless identical. A kind of vertigo seized me; a sense of lack of limitations, like the world we encounter in art and literature, where masters of the past live on through the results of their labor and continue talk to each other, while they at the same time are directing themselves to me.

The thought that occupied my mind while I in an all-pervading downpour trudged to school was art as part of an infinite universe; a living, breathing organism obtaining its nourishment from every conceivable source. Refreshing as a crystal clear mountain lake with cold, tasty, and refreshing water.

While I sat in the staff room with the day's first cup of coffee and the morning paper in front of me, I read an article "The threat to a free culture" referring to the Sweden Democrats´ members of the Governmental Culture Committee and their party's views on culture. The image of the Sweden Democrats has forced its parliamentary members to tone down what earlier was a conspicuous hostility towards "culture", except the "national heritage". Party members now point out that "heritage is in greater need of support than contemporary art." Rather than attaching themselves to a canon of traditional "fine arts", the culture gurus of the Sweden Democrats apply an "anthropological" definition inspired by “autochthonous” traditions. A view reflected in the party program which hails "shared norms and values, collective memories, common myths, common celebrations and traditions" which unite us Swedes in the peace and joy of the Great Hall of The People´s Home.

In 1928, the Social Democrats launched the catch-word “People´s Home” as a symbol of "a good and stable home for all Swedes, built on democracy´s solid ground." With the expression “all Swedes” the Social Democrats meant that The People´s Home was meant to include people from all social classes, everyone ought to contribute to and benefit from a just society. While pilfering the Social Democrat´s slogan the Sweden Democrats stress “Swedish”, an approach that undeniably emits a whiff of National Socialism.

I shudder at the thought and recall a few lines from Gunnar Ekelöf´s poem Till de folkhemske, “To the Frightening Homely”, a wordplay indicating that the Swedish noun hem, “home” can be made into an adjective hemsk, meaning “frightening”: "Svea, the hormone queen carefully guarded by confident bouncers". "Common norms", “common  values”, “common traditions”, what are the Sweden Democrats hinting at? Common for whom? Sweden Democrats? Inhabitants of Bjärnum? World Citizens? The emergence of such restrictive, limiting threats to culture worries me. I have understood culture as something full of opportunities, wide open in all directions. A sea to sail in, not a stagnant pool dammed up and poisoned by parochial grumblers.

"Culture" means cultivation and monoculture is not a particularly sustainable and healthy form of agriculture. The Sweden Democrats´ biologically determined characterization of something they call "the Swedish cultural heritage", which apparently is threatened by a multicultural bacterial growth, is in my opinion pure rubbish. It seems as if the Sweden Democrats are opening up a musty-smelling closet, releasing a stench of the rotting Blut und Boden (blood and soil) ideology that brought Germany into the abyss, and threatened Sweden with its ideological venom.

While I was pondering at the concepts of art and culture I was once again caught by an insistent urge to write a blog post. During a free period I searched my computer files for a text I wrote a few years ago. It was about colors and their origin. I wrote it after speaking with an Italian friend of mine, Marvi, who at the time worked with restoring antique paintings. I was fascinated by her stories and wrote down some insights gained from of our conversation.

When I came home from school, I found thetext among my old data files. Marvi had told me that restoration work was much more complicated than I had imagined. This meant not only trying to restore a painting to the condition it was assumed to be when it was completed. Every detail of its current condition had to be examined and its history traced. Where did the canvas come from? Where and by whom was it made? How is the state of the material, what does it consist of? Where did the colors come from? Were they perhaps made ​​in the artist's own studio? Were they maybe manufactured ​​locally by a chemist, or did they come from a company in Milan, or Paris? What kind of varnish was used? Was the canvas prepared in different layers, the paint applied in different sequences? Questions are many, the possibility of materials and technologies which were used is almost incalculable.

It does not become any easier while dealing with modern art, sometimes it is even more complicated. What do you, for example, do with a collage of the Futurist painter Carlo Carrá produced in 1914, consisting of a multitude of small pieces of paper cuts  from newspapers, cardboard pieces and other things, which furthermore in several places are painted over with different kinds of paint, like pastels, oil and water colors? The whole thing is worth millions, but the glue has in several places penetrated the paper cuts, the newspaper clippings have yellowed and become extremely fragile, some of the colors have faded; pieces of paper have fallen off. It is almost impossible to restore the original appearance of the masterpiece, when the newsprint was new and white, the colors brilliant and all the paper pieces in place. It is important to identify the original newspapers Carrá made ​​use of, to find out what kind of glue he applied, where the color came from, etc. etc. What took Carrá a day or two to make, may take more than a year of hard work to reconstruct and the result will nevertheless never be the same as the piece Carrá made exactly one hundred years ago.

Carrá´s work is far from being the most difficult example of restoration challenges. Prampolini, another futurist, used in his portraits pieces of yarn, thread rollers, sandpaper, and a varied mix of colors. Often it gets even worse the closer we come to our present time and encounter materials like plastic and latex, ingredients that are likely to become discolored or crack over time and several contemporary artists are inclined to use a variety of other materials, which in the future might be extremely difficult to trace and reconstruct.

For example, how about the possibilities of restoring a Piero Manzoni's masterpieces, like his series of 90 tin cans produced in 1961? Each can equipped with an informative label: Artist's Shit, Contents 30 gr net, Freshly preserved, Produced and tinned in May 1961. The text is printed in Italian, English, French and German. The cans have now begun to rust, while the labels are faded and discolored, some are damaged by moisture and are loosening from the cans. The state of the content remains unknown. Many owners of these artworks are willing to have them restored for considerable amounts of money and this is maybe not particularly strange. A not very well preserved can was in May 2007 sold for the price of 124,000 euros at Sotheby's in London, the price and demand are assumed to increase as more and more cans are losing their mint condition.

Marvi´s work did not consist so much of the restoration of modern art works; it was primarily provided by another group of experts at the firm where she worked. Marvi mostly occupied herself with the restoration of antique Italian paintings and was thus forced to identify and analyze various local soils which the artists had made ​​use of when they produced colors of their own. For a successful restoration of an older, Italian oil- or tempera painting, it is important to find out what kind of soil the artists have used to produce, for example, their yellow or red ocher, their raw or burnt umber. From which location in Tuscany or Umbria had the earth been dug up? How and where had it been prepared and transformed into shades of red or brown? Had pigments been mixed and bound together by something other than oil of nuts, flax, cotton or poppy? Where there traces of starch, egg white, bone glue, fig latex, Armenian clay, wax, resin, lead, tin, casein, turpentine, or potash?

Marvi made ​​me look at art with new eyes. Artists´ studios turned into alchemist laboratories where substances where bubbling and boiling within bowls and retorts, subjected to flames of fire, which transformed lead, tin, arsenic and mercury into dazzling colors.

Thousands of years of trial and error created remarkable recipes for the preparation of valuable dyes and colors. Like the yellow color euxanthin, which as early as in the Middle Ages was imported from India, where it was made from the urine of cows fed with mango leaves and spring water. A reddish-purple color came from insignificant Mediterranean snails, which in small quantities exuded yellowish, gray secretions, successively changing color from green to blue, finally turning into the coveted purple hue. The stunning red color in Venetian paintings, called cinnabar, vermillion or red lead, was originally a deadly dangerous, mercurial mud taken from the Spanish River Minio. The green malachite came in minced form from mines in Afghanistan. Lapis lazuli came from Tibet. Black came from the ivory burned in the interior of Africa. Before an even stronger , reddish color had been discovered in Mexico, the crimson color was transported along the Silk Road all the way from China, where it was made from Kermes, an unassuming but intensely red aphid. After Colombus had discovered the sea route to America, Chinese crimson was gradually replaced by shiny carmine dye produced from the cochineal bug, cultivated on a special cactus in Mexico. The green color vertegraz came from precious malachite or copper sulphate mixed with arsenic, one variant was called Parisian green since it was used for killing rats in Paris´ sewers.

Of course, such color exclusivities were expensive and difficult to come by, especially if an artist did not have the good fortune to count upon the support of an extremely wealthy patron. Accordingly, in virtually every artist's studio everything expected to produce cheap, but resistant and shining colors was boiled, dried, distilled and blended. Even close to home, there were bright red shield lice and just like the expensive kermes bugs they could produce paint if pregnant females were drained in vinegar and then dried and grounded to the sought-after red paint. Red could also be obtained from Italian soils, from copper sulfate and mercuric sulfide. Black came from charred pig bones, wine creepers or fatty soot from oil lamps. White calsomine was made by mixing slaked lime with milk, white lead paint by hanging lead sheets above trays with vinegar and then scraping off the white coating that had been formed. Green sand, or glauconite, was an iron potassium phyllosilicate found on the river banks. Azurite, or Egyptian blue, was obtained by grinding together sand, copper sulfate and bicarbonate. Plants such as indigo and woad gave blue color, mignonette and saffron yellow, a color that also could be extracted from lead, tin or arsenic.

If combined with skills and creativity these home-manufactured colors could be combined into exquisite works of art. In the Middle Ages and the Renaissance, an artist´s studio especially if it belonged to a well-known artist, was for the master´s journeymen as much a chemical laboratory and workshop, as a place to learn how to paint. The masters´ experimented with a variety of ingredients to provide their colors with glow and exclusive peculiarities, and their helpers and apprentices worked hard and long to produce and develop the different mixtures.

Contemporary restoration experts trace the masters´ techniques and ingredients in their attempts to reconstruct Cimabue´s and Duccio´s unique shades of color; their exclusive brown, gold and red. The origins of Titian's various shades of red are examined and so is the blue in Michelangelo´s drapes.

Shades and hues in the work of the genial Parmagianino are analyzed and it becomes apparent why that particular artist gained a reputation of having lost himself and his art in alchemical ruminations. The discovery of cobalt, chromium, cadmium yellow and emerald green through chemical processes and ready-made oil paints revolutionized the art; enabling masters like Cezanne and Van Gogh to experiment and on their own accomplish their masterpieces.

Commercial production of oil paint is a relatively new phenomenon. It began in France in 1720 when Lefranc & Bourgeois started to market large-scale produced colors, but for a long time after that several artists´ studios continued to give an impression of being alchemical laboratories, where the master and his pupils produced home-made and often deadly decoctions to be applied to meticulously prepared canvases.

Social changes intervened in these circumstances. In the 1700s, the artists´ guilds began to dissolve and the tradition of keeping young apprentices for the production of colors and the meticulous preparation of canvases was successively vanishing. Consequences could be disastrous, for example, masters´ disciples had previously prepared the oil paintings by applying a coat of paint grinded in slowly drying oils, afterwards the master himself painted layer after layer of paint which had been grinded with thinner and thinner oils. Over time, however, increasingly independent and solitary artists became tired of carefully preparing their canvases and dismissed the slow-drying oils. Soon, they made quite contrary to the prevalent tradition of craftsmanship, meaning that they laid the foundation with fast-drying, light oils and then successively worked with thicker and wetter oils, a procedure that eventually caused many oil paintings from the eighteenth and nineteenth centuries to crack and becoming hopelessly stained and darkened. Furthermore, several artists refrained from grinding the color pigments in "black oil", a mixture of linseed oil and lead oxide and instead mixed the pigments directly into the oil, the result has in many cases been catastrophic.

Grinding color is a complicated process involving pouring a boiling oil mixture (generally lin-seed oil) onto small amounts of color pigments, gently stirring it all together with a spatula, and then carefully grind the mixture together with the help of a "runner", a seven-pound stone. A slow, heavy and dull work, but if ignored it would mean that the pigment would not be grinded in such a way that the oil enclose each tiny grain of pigment.

All this means that art is far from being something created by a spur of the moment. In a way everything in our world is part of a long evolution that includes elements from every corner of the world and every phase of human evolution and ingeniousness, a process of trial and error continuing from generation to generation, developed during times when there was little difference between art and science, craft and artistic activities.

Everything is connected; art is an ocean, a universe of crafts, science, fancy, genius, catastrophic failures and astounding successes. For all this to be achieved, openness and diversity are essential requirements. Every splash of color on a canvas is the result of a long chain of hard work; of global contacts and scientific progress. In art, one can certainly not apply limits and controls, it is eternal and limitless. It is intimately connected with the infinitely large and the infinitely small; with man and woman, life, death and the universe. Art is neither clean nor contaminated. It's like you and me, the earth and the universe. It cannot be walled in by national borders, or specific characteristics. It cannot be controlled, not engulfed by taste and ideology. It cannot be contained by "common norms and values, collective memories, common myths, common celebrations and traditions," it is much, much greater than that.

Fuga, Antonella (2004) Technici e materiale delle arte. Milano: Electa. Gilmour, John (2011) Sweden, the Swastika and Stalin: The Swedish experience in the Second World War. Edinburgh: Edinburgh University Press.

Som en tämligen lillgammal pojke brukade jag timme ut och timme in sitta vid mitt skrivbord i barndomshemmets tambur medan jag noggrant och detaljrikt knåpade ihop den ena färglagda tuschteckningen efter den andra. Bortsett från läsning, var att teckna och måla det bästa jag visste. Kanske för att jag därigenom kunde kliva in i en sfär bortom ”verkligheten”. Fantasins område, ett i det närmaste gränslöst universum där jag delade allt med alla, men som likväl, i all sin väldighet tillhörde mig och ingen annan. Sport har egentligen aldrig intresserat mig, kanske för att det är alltför verklighetsanknutet, fast jag har alltid gillat att springa i skogen. Det är antagligen tur för mig att det inte fanns några dataspel när jag var ung. 

Bland teckningarna fann jag också en del jag gjort under skolans teckningstimmar, bland annat ett häfte om färgtillverkning. Uppgiften hade varit att inte skriva någon text utan enbart ägna sig åt illustrationerna. Jag blev förvånad över att jag kunnat åstadkomma något som enligt min nuvarande uppfattning är riktigt bra; ganska fyndiga bilder som visade hur färger hade framställts från jord, löss och stenar. Känslan som jag beskrivit i ett tidigare blogginlägg kom över mig – att pojken som gjort teckningarna var en helt annan person än den jag nu är, men att han och jag likväl är identiska. En slags tidssvindel grep mig.  En gränslöshet, liknande den värld vi möter i konst och litteratur, där mästare från förr och nu samtalar med varandra, samtidigt som de vänder sig till dig.

Tanken som upptog mig medan jag i ett tröstlöst hällregn traskade till skolan var konsten som del av ett oändligt universum, en levande, pulserande organism som får sin näring från alla tänkbara håll. Vederkvickande som en kristallklar bergssjö fylld med kallt, välsmakande och vederkvickande vatten.

Då jag satt i lärarrummet med dagens första kopp kaffe och morgontidningen framför mig, läste jag en artikel ”Hotet mot en fri kultur”. Hotet utgjordes tydligen av sverigedemokraternas medlemmar i kulturutskottet och partiets syn på kultur. Med sin alltmer rumsrena image tonar sverigedemokraterna nu ner sin tidigare, påfallande kulturfientlighet. Partimedlemmar poängterar att ”kulturarvet är i större behov av stöd än samtidskonsten”. Partiets kulturkännare tillämpar uppenbarligen en ”antropologisk” kulturdefinition baserad på ”seder och bruk”. Partiprogrammet talar om ”gemensamma normer och värderingar, kollektiva minnen, gemensamma myter, gemensamma högtider och traditioner”, allt sådant som förenar oss svenskar i den frid och fröjd som de tycks mena skall råda i folkhemmets storstuga.

Jag ryser lätt vid tanken och erinrar mig några rader ur Gunnar Ekelöfs dikt Till de folhemske: ”Svea, hormonernas drottning noga vaktad av förtroendeingivande utkastare”. ”Gemensamma” hit och ”gemensamma” dit, handlar konst och kultur enbart om gemensamhet? Gemensam med vem? Sverigedemokrater? Bjärnumsbor? Svenskar? Mänskligheten? Detta inskränkande hot oroar mig. Kulturen borde vara som ett öppet hav, inte ett stillastående träsk som dämts upp och försurats av trångsynta kverulanter.

”Kultur” betyder odling och monokultur är ingen hållbar eller nyttig odlingsform. Sverigedemokraternas biologiska särartsflummigheter som ser ”det svenska kulturarvet” hotat av mångkulturella bakteriehärdar är enligt min mening rena rappakaljan - ett av mina favoritord, från finskans rapa (smutsig, kväljande) och kalja (svagdricka). Det tycks som om sverigedemokraterna gläntat på en unket doftande garderob och man förnimmer stanken från en härsken Blut und Boden (blod och jord) ideologi som en gång förpestade Tyskland och även bredde ut sig i Sverige, ett fenomen som får en intressant belysning i Bibi Jonssons analyser av svensk kvinnolitteratur från trettiotalet.

Medan jag funderade kring konst greps jag åter av den pockande driften att skriva ett blogginlägg.  Under en håltimme började jag bland mina datafiler söka efter en text jag skrev för flera år sedan. Den handlade om färger och deras ursprung. Jag skrev den efter att ha talat med en italiensk vän, Marvi, som restaurerade tavlor. Jag fascinerades av hennes berättelser, skrev ner vad jag mindes av vårt samtal och tog på egen hand reda på en del om färgernas ursprung.

När jag kom hem från skolan fann jag till slut texten bland mina gamla datafiler. Marvi hade berättat för mig att restaurationsarbete var betydligt mer komplicerat än jag kunnat föreställa mig. Det gäller exempelvis inte enbart att försöka återställa en målning till ett sådant skick man antar att den befann sig i när den fullbordades. Det gäller att undersöka varje detalj i dess nuvarande tillstånd och sedan spåra dess historia, vilket innebär att materialet måste detaljgranskas. Var kommer duken ifrån? Var och av vem är den tillverkad? Hur är materialet beskaffat? Vad består det av? Var kommer färgerna ifrån? Är de tillverkade i konstnärens egen ateljé, eller verkstad? Är de kanske tillverkade lokalt av någon kemist på orten, eller på ett kommersiellt företag i Milano eller Paris? Vilka lacker har använts? Är tavlan framställd i olika lager, eller målad direkt på duken, utan någon form av grundning? Frågorna är många; material och tekniker i det närmaste oöverskådliga.

Och lättare blir det inte med modern konst, snarare mer komplicerat. Vad gör man exempelvis med ett kollage av futuristen Carlo Carrà, framställt 1914 och bestående av en mängd små pappersbitar klippta ur dagstidningar, kartongbitar och annat, samt på flera ställen övermålat med olika färger, både olje- och vattenfärger? Konstverket är värt miljonbelopp, men klistret har trängt igenom på flera ställen, tidningspappret har gulnat och är mycket skört, några av färgerna har bleknat, en del pappersbitar har fallit av. Det är i det närmaste omöjligt att få mästerverket att se ut som det en gång gjorde, när tidningspappret var nytt och vitt, färgen lysande och alla pappersbitar på plats. Det gäller att identifiera exakt de dagstidningar Carrá använde sig av, finna ut hur klistret var beskaffat, var färgen kom ifrån, etc. etc. Vad som tog Carrá en dag att göra, kan ta mer än ett års hårt arbete att rekonstruera och resultatet kan ändå inte bli det samma som Carrá åstadkom för exakt hundra år sedan.

Carrá är långt ifrån det besvärligaste exemplet. Prampolini, en annan futurist, använde i sina porträtt garn, trådrullar och sandpapper, samt olika sorters färger. Värre och värre blir det ju närmare vår egen tid vi kommer. Material som plast och latex är stora utmaningar, de missfärgas och spricker med tiden och dagens konstnärer använder en mängd andra material som i framtiden kommer att bli svåra att spåra och rekonstruera.

Vad sägs exempelvis om möjligheterna av att restaurera ett av Piero Manzonis mästerverk, en serie med 90 konservburkar som framställdes 1961? Varje burk har en etikett med en text som i översättning lyder: ”Artistskit, Innehåll 30 gr. net., Färskbevarat, Producerat och förpackat i maj 1961.” Texten är tryckt på italienska, engelska, franska och tyska. Burkarna har nu börjat rosta och etiketterna har bleknat och missfärgats, en del är fuktskadade och har börjat lossna från burkarna. Om innehållets tillstånd vet vi ingenting. Flera ägare till dessa konstverk är villiga att får dem restaurerade för ansenliga belopp och det är kanske inte så märkligt. En inte speciellt välbevarad burk såldes i maj 2007 för 124 000 euros på Sotheby´s i London, pris och efterfrågan anses stiga allteftersom fler och fler burkar förlorar sitt ursprungliga skick.

Marvis arbete bestod dock inte så mycket i att restaurera moderna konstverk, det ombesörjdes främst av en annan expertgrupp inom den firma där hon arbetade. Marvi ägnade sig mest åt att restaurera äldre italienska målningar och därför tvingades hon bland annat att identifiera och analysera de olika, lokala jordarter som konstnärer använt sig av då de framställde sina färger. För en lyckad restauration av en äldre, italiensk olje- eller temperamålning är det viktigt att ta reda på vilken sorts jord konstnärerna har använt sig av för att kunna framställa exempelvis gul eller röd ockra, rå eller bränd umbra. Från vilken plats i Toskana eller Umbrien hade jorden grävts fram? Hur och var hade den preparerats och förvandlats till olika nyanser av rött eller brunt? Hade pigmenten blandats och bundits samman med något annat än olja av nötter, lin, bomull eller vallmo? Fanns det i tavlan kanske spår av stärkelselim, äggvita, benlim, fikonlatex, armenisk lera, vax, harts, bly, tenn, kasein, terpentin, eller pottaska?

Marvi fick mig att se konsten med nya ögon. Konstnärsateljéerna förvandlades till alkemistlaboratorier där det bubblade och kokade, alltmedan skålar, glas och retorter återkastade skenet från de eldslågor som användes för att koka ihop färgglada gifter baserade på bly, tenn, arsenik och kvicksilver.

Tusentals år av misslyckanden och uppfinningar har skapat märkliga recept för framställandet av värdefulla färgämnen. Som den gula färgen euxanthin, som redan under medeltiden importerades från Indien, där den framställdes från urinen av kor som svältfötts med mangoblad och källvatten. Den rödvioletta purpurfärgen kom från oansenliga medelhavssnäckor som i mycket liten mängd avsöndrade ett gulgrått sekret som efter att först ha blivit grönt, därefter blått, slutligen förvandlats till den hett eftertraktade purpurn. Den fantastiska röda färgen i venetianska tavlor, kallad cinnober, vermillion eller rött bly, var ursprungligen en dödligt farlig, kvicksilverhaltig lera som hämtades ur den spanska floden Minio. Den gröna malakiten kom i nermald form från gruvor i Afghanistan. Lapis lazuli kom från Tibet. Svart kom från elfenben som bränts i det inre av Afrika och innan en ännu mer starkt, rödskimrande färg hade upptäckts i Mexiko kom den karmosinröda färgen längs Sidenvägen från Kina, där den framställdes från kermes, en oansenlig men intensivt röd bladlus. Efter det att Colombus funnit sjövägen till Amerika ersattes de kinesiska, glänsande kermeskornen av kochenillkorn som framställdes ur kochenillsköldlusen, odlad på en speciell kaktus i Mexiko. Den gröna färgen vertegraz kom från dyrbar malakit eller kopparsulfat blandat med arsenik, en variant kallades för parisergrönt eftersom den användes för att döda råttorna i Paris kloaksystem.

Givetvis var sådana färgexklusiviteter dyrbara och därmed svåra att få tag på, speciellt om en konstnär inte haft turen att kunna räkna med en stormrik beskyddare. Därför kokades, torkades, destillerades och blandades allt möjligt i så gott som varje konstnärsateljé. Även hemmavid fanns illröda sköldlöss och precis som de svindyra kermeskrypen kunde även italienska, röda och gravida lushonor läggas i ättika för att sedan torkas och malas ner till rödfärg. Rött kunde man också få från italienska jordar, från kopparsulfat och kvicksilversulfid. Svart kom från förkolnade grisben, vinstjälkar eller fett sot från oljelampor. Sankt Johannesvitt fick man genom att blanda släckt kalk med mjölk, blyvitt genom att hänga blyplåtar över ättika och sedan skrapa bort de vita flak som bildades. Grönsand, eller glaukonit, var grönt kaliumjärnsilikat som man letade rätt på vid flodbankar. Azurit, eller egyptiskt blått, fick man genom att mala samman sand, kopparsulfat och bikarbonat. Växter som indigo och vejde gav blå färg, reseda och saffran gult, en färg som också kunde utvinnas från bly, tenn eller arsenik.

Till slut kombinerades allt detta till utsökta konstverk. En ateljé var vid medeltidens slut och under Renässansen, speciellt hos välkända och flitigt anlitade konstnärer, för gesällerna lika mycket ett kemiskt laboratorium och verkstad som en plats för att lära sig måla. Mästaren experimenterade med en mängd ingredienser för att ge sina färger lyster och alldeles speciella egenheter.Hans, i mer sällsynta fall hennes, medhjälpare och lärlingar arbetade hårt och länge med att producera och utveckla de olika blandningarna. Nutidens restaurationsexperter spårar deras tekniker och ingredienser i sina försök att rekonstruera Cimabues och Duccios unika nyanser av hudfärg, brunt, guld och rött. Man söker ursprunget till Tizians olika nyanser av rött, eller skiftningarna Michelangelos blå draperingar.

 Forskarna detaljgranskar den geniale Parmagianinos verk och inser varför just den konstnären fick rykte om sig att ha förlorat sig och sitt konstnärskap i alkemistiska grubblerier. De söker och finner uppkomsten av kobolt, krom, kadmiumgult och smaragdgrönt från tämligen senkomna kemiska processer och hur färdiggjorda oljefärger revolutionerade konsten och möjliggjorde det konstnärliga experimenterandet hos mästare som Cezanne och Van Gogh.

Kommersiell produktion av oljefärg är förhållandevis ny. Den tog sin början i Frankrike 1720, då företaget Lefranc & Bourgeois började saluföra storskaligt framställda färger, men även långt efter den tiden kunde en konstnärsateljé ge intryck av att vara ett alkemistiskt laboratorium, där mästaren och hans elever rörde ihop egenhändigt tillverkade och ofta dödligt farliga dekokter som sedan applicerades på ytterst noggrant preparerade dukar. Den komplicerade och ofta dyrbara processen att blanda och tillverka färg var minst lika betydelsefull som att täcka en preparerad duk med förbluffande och snillrikt hopkomna kompositioner.

Sociala förändringar grep in i dessa förhållanden. På 1700-talet började konstnärsgillena upplösas och därmed försvann efterhand traditionen att unga målare började som gesäller hos en mästare för att hos honom grundligt lära sig hur man tillverkar och applicerar färg. Följderna kunde bli katastrofala, exempelvis hade en mästares lärjungar tidigare preparerat en oljemålning genom att applicera ett lager färg riven i långsamt torkande oljor och sedan hade mästaren själv målat skikt efter skikt i vilka färgen rivits i allt tunnare oljor. Med tiden tröttnade dock självständiga och solitära konstnärer på att noggrant preparera sina dukar och på de långsamt torkande oljorna. Det gällde att hålla huvudet ovan vattenytan, mecenater blev allt sällsyntare, privatkapialismen fick konkurrensen Snart gjorde de alldeles tvärtemot vad den gängse hantverkstraditionen hade bestämt och kommit fram till. Det vill säga att de lade grunden med snabbtorkande, tunna oljor och sedan arbetade vidare med allt tjockare och blötare oljor, något som gjort att många oljemålningar från sjutton- och artonhundratalen nu har blivit hopplöst missfärgade, spruckna och krackelerade Likaså slutade många konstnärer riva färgen i ”svart olja”, en blandning av linolja och blyoxid och istället rörde de in färgpigmenten direkt i oljesmeten, följden har blivit att flera tavlor nu har mörknat och spruckit.

Att riva färg är en komplicerad process som innebär att man häller kokt linoljeblandning över färgstofferna och försiktigt rör ihop det hela med en spatel, därefter är man tvungen att omsorgsfullt mala samman blandningen med hjälp av en ”löpare”, en sju kilo tung sten. Ett trögt, tungt och trist arbete, men struntade man i att göra det så finfördelades inte pigmenten på ett sådant sätt att oljan omgav varje enskilt färgkorn.

Allt detta innebär att målarkonst inte är något som uppkommit genom en stundens ingivelse. Den är likt allt i vår värld en del av en lång utveckling med inslag från jordens alla hörn, en hantverksprocess av försök och misstag från generation till generation, utvecklad under tider då det inte fanns någon större skillnad mellan konst och vetenskap, hantverk och konstnärlig verksamhet.

Allt hänger samman, konsten är ett hav, ett universum av noggrant hantverk, vetenskap, infall, genialitet, katastrofala misslyckanden och förbluffande framgångar. För allt detta krävs öppenhet och mångfald, varje färgklick är resultatet av en lång kedja av hårt arbete, av globala kontakter och vetenskapliga framsteg. Inom konsten kan man inte tillämpa begränsningar och kontroller, den är evig och gränslös. Den är förknippad med det oändligt stora och det oändligt lilla, med människan, med livet, döden och universum. Den är varken ren, eller besmittad.  Den är som du och jag, jorden och universum. Den kan inte stängas in bakom några nationella gränser eller särarter. Den kan inte styras, inte ringas in av smak och ideologi. Den begränsas inte inneslutas av våra ”gemensamma normer och värderingar, kollektiva minnen, gemensamma myter, gemensamma högtider och traditioner”, den är betydligt större än så.

Bergman, Gösta (1990) Ord med historia. Stockholm: Bokförlaget Prisma. Fuga, Antonella (2004) Technici e materiale delle arte. Milano: Electa.  Jonsson, Bibi (2008) Blod och jord i trettiotalet: Kvinnorna och den antimoderna strömningen. Stockholm: Carlssons Bokförlag. Rydell, Anders (2014) ”Hotet mot en fri kultur”, i Dagens Nyheter, 22 oktober.

A few months ago I was at the circus with my youngest daughter and her boyfriend. It was a small, German circus with dilapidated vehicles and trailers. The audience was not large; a few children with friends and family sat on folding chairs around the ring, the customary wooden rows had not been raised along the tent walls. The performers were few as well, apparently the German owners and their children and a small group of Russians. All of them appeared in various guises. The circus princess had passed her prime, but was nevertheless still quite arresting. She acted as horse trainer and trapeze artist. Self-assured she performed her acts with admirable precision. I assumed it was her husband who acted as a clown and strong man of the acrobats; the Russians, who in addition to performing various acrobatic numbers also acted as jugglers, knife throwers and participated in the director's clown numbers, which actually were quite witty and fun. Although the performers were talented and could have been quite outstanding even in a larger circus context, the performance nevertheless gave a somewhat pathetic impression, as in the rather tragic circus movies that occasionally reach us from countries such as Italy or Spain. The feeling that lingered after the lights had been dimmed was more melancholy than elated, something that favored the specific mood of the evening's second activity.

On our way back to Bjärnum we stopped at Mala Stones, a graveyard from late Iron Age. I had been there once before and knew that the site would appeal to my daughter and her boyfriend. They are archaeologists and thus, with some exceptions, interested in everything that is older than a hundred years.

Mala Stones is a rural cousin of Scandinavia's most magnificent “stone ship” - a kind of stone palisade that outlines the form of a Viking long ship and fences in the grave of a chieftain - the powerful Ale´s Stones situated on a coastal plateau by Kåseberga village in the far south. The ship grave is placed close to the sharp brink of a steep slope down to the sea, thus giving an impression that the stone ship is sailing straight into the Baltic Sea´s sharp horizon. A poem by Anders Österling captures the Spirit of the Place:

Where the coast plunges from sky to sea
Ale built a giant ship of stones,
stately resting where throngs of pale wheat
blend with the boulders´ dark immobility.
A tale hidden within the
murmur of the Baltic Sea,
which alone knows the ship´s meaning.

Grandiose resolve subdued the hill,
iron met bronze, when the adventure began.
The sea king´s ship, stuck to the ground,
is here making its journey to the end of time.
It just has stone for bow
and clouds for sails,
but is still the free ships´ equal.

I lament the fact that I cannot find any translation into English and am thus forced to rely on my own clumsy attempts to make a beautiful poem understandable, while throwing rhyme and rhythm overboard. To get at least a hint of the original splendor of the poem you may try to read the original aloud, which you find in the Swedish version of my blog. The poem has at least twice been set to music and both versions were quite good.

The Irish Nobel laureate Seamus Heaney, who was fascinated by any Northern, ancient history, wrote two poems about Ale´s Stones. One of them I am not particularly fond of, the other one is very short, but captures well the mood of the stone ship´s setting:

In May, in sunlight

the stone boat lies becalmed.

Larks

sing at the masthead.

Mala Stones are much smaller in every sense, in size and scope, and the place where they have been erected have a more intimate feel to it. An oak grove on a hill, a hundred meters in circumference, harbors seven stone ships and fifty standing stones. In the areas around Mala and Vankiva we find quite a few remains of settlements from the time when the legendary Vikings were active in the northern countries. At that time, the part of southern Sweden called Göinge was apparently a lively area, albeit with a completely different look than it has now. Next to the grave site we find a six hundred meter long gorge, called hålväg in Swedish. A hålväg is a road that in ancient times has been used for such a long time that it has become worn down below the surface of the surrounding ground, a sure sign that the area containing the grave field of Mala was once part of busy and populous district.

In those days there are no conifer trees in the area, only leafy ones. What now are meadows and arable land was then swamps and lakes, people's fields covered hills and islands and just like  the burial ground, they were constantly kept free from forest and shrubbery. No one knows how the grave fields were taken care of,  if offerings and sacrifices were presented to the dead, if the area was considered to be  sacred, if it was protected and fenced.

However, we know that the graves were so called “fire graves” meaning that the interred bodies were cremated and the burned bones and human ashes were gathered in an urn, which was buried in the middle of the stone ship, or in front of the raised stones. Men and women were buried together, but it is quite rare to find any buried children. Several initially erect stones at the Mala grave field have fallen down due to earth movements caused by frost and summer heat. Many boulders have probably been carried away by farmers to serve as stone fences or becoming part of house foundations, but surprisingly many are still standing and the place has retained an air of mystery and seclusion.

It was still summer and even though the hour was late the dusk lingered on when I arrived at the grave field with Esmeralda and Vincenzo. We had with us a thermos and cinnamon buns and sat down by a rickety table in the middle of the burial ground, which bore traces of once having been adapted to visitors. However, only a few rotted planks remained of the boardwalks, while the information signs had through rain and tear become unfathomable. It did not matter much, the place had a unique atmosphere that was not marred by the decay that characterized the municipality's attempts to popularize the site. The endurance of the site reigned supreme, the leaves of the old oaks did not move, in the distance bellowed some cows. The setting sun made long shadows behind the erect stones

As we sat at the table with our coffee cups and cinnamon buns we watched the stones and realized that the ships formed a flotilla travelled in the same direction with the shadows in their wake. Were they sailing towards the Realms of the Dead? Were these kingdoms to be found in the West? As we gazed at the stone ships we were seized by a remarkable illusion of movement, as if we, or the entire world, were slowly moving in the same direction as the ships.

The sense of mystery and magic was reinforced by our unexpected company. A gray cat, not much more than a kitten, had approached us as we walked up towards the burial ground plateau. Frisky and alert she jumped around our legs, or cuddly stroke herself against them. While we drank our coffee and ate the buns she jumped up on the table. My daughter who remembered the dog that many years earlier, had followed us through the temple area of Cumae, a walk I have described in an earlier blog entry, found the cat's interest in us somewhat unnerving. Was she some kind pyschopomp, watching over the cemetery? My daughter knew that cats were the companions of the Norse goddess Freya, a goddess who was not only queen of beauty, and the deity of fertility, but also associated with divination (seiðer) war and death. She was accompanied by her two big cats, Högni and Þófnir, who also pulled her cart. It is thus no coincidence that the witches of Nordic folklore always had cats as their companions.

The dark aspect of Freya was linked to her power over the black earth's fertile strength and she was therefore closely related to Hel, the terrible mistress of the Underworld. It was Freya who taught Odin sorcery and seiðerwomen wore cloaks lined with cat fur. One of Freya's many names were Valfreyja, Lady of the Fallen, and it was said that half of all the deceased belonged to her. She was called Hörn, Protector, of the dead. So was it any wonder if she had chosen a cat to guard the Mala Stones?

To lighten up the ghostly mood, I explained to my daughter that the cat's interest in us was typical of her specie. If you cuddled a cat and showed it your kind interest it often happened that it followed you and it would be quite hard to shake off. I feared that she, for some reason I assumed it was a female cat, would follow us down to the car and thus ran the risk of being run over when we left the place. The cat's behavior did not confirm my fears, but made my daughter quite confused. Having been with us throughout our stay in the grave field she sat down when we arrived at the gate by the entrance. She sat there, completely still, looking after us when we got into the car and drove away, just like the dog had done when we left Cumae many years earlier. A psychopomp?

A fortnight ago, when my youngest daughter had traveled to Rome, I rode the bicycle between Hässleholm and Bjärnum together with my older daughter. It was night, though the moon shone and the deep purple sky was starry. When we had passed Mala Stones we regretted that we hadn´t stopped and despite the late hour we turned back. In the darkness under the big oak trees we walked cautiously up the hill until we came to the clearing where the four largest and best preserved stone ships could be found. The moon had disappeared, but above us arched the canopy of a mighty night sky. The air was chilly when we quietly stood and watched the dark stones. My daughter raised her head and exclaimed: "Look! The Milky Way is right above us!" Rarely had I seen the wide starry path so clear and densely studded with sparkling stars, it was magic and I felt a shiver down my spine when my daughter said: "Look! The ships are following it! " And verily! The stone ships were placed in exactly the same direction as the Milky Way. It was as if they followed it to the Kingdom of the Dead. I do not have the faintest idea if a similar relationship to the Milky Way is evident in other Viking burial grounds, though in Mala the entire fleet of stone vessels were placed directly under it.

The Vikings had several names for the Milky Way, which by the way has a much more poetic name in Swedish, namly Vintergatan, “The Winter Road”. One Norse name was Bifrost, which is said to mean either "The Trembling Road" or "The Flaming Bridge", a designation that fits well with the aspect of the Milky Way. At night the gods used it as their route over the heavens, by day they traveled along the rainbow, which also was called Bifrost.

Janna and I stood still under the Milky Way´s glittering span of stars, with our eyes we followed the stone ships´ course towards the darks woods that lined the clearing. We felt the connection between earth and sky and I thought about a few more stanzas in Anders Österling´s poem:

For in the middle of the farmer's plot
Ale has embarked
on the ship of Death, the last he owns.

Lindow, John (2001) Norse Mythology: A Guide to the Gods, Heroes, Rituals and Beliefs. Oxford: Oxford Universiety Press.

För några månader sedan var jag på cirkus med min yngsta dotter och hennes pojkvän. Det var en liten, tysk cirkus med nerslitna fordon och vagnar. Publiken var inte stor; barnfamiljer satt på fällstolar kring manegen, några bänkrader var inte uppriggade längs tältväggarna. Artisterna var heller inte många, uppenbarligen de tyska ägarna och deras barn och en liten grupp ryssar. De uppträdde i olika skepnader. Cirkusprimadonnan hade passerat sina ungdomsår, men var likväl ganska parant. Hon agerade som hästdomptör och trapetsartist. Vant och rutinerat utförde hon sina akter med beundransvärd precision. Jag antog att det var hennes make som agerade som clown och som stöttepelare för akrobaterna; ryssarna som förutom att de utförde olika akrobatiska nummer också agerade som jonglörer, knivkastare och medverkade i cirkusdirektörens clownnummer, som faktiskt var ovanligt fyndiga och roliga. Trots att artisterna var skickliga och kunde ha hävdat sig inom större cirkussammanhang gav det hela ett påvert och lätt patetiskt intryck, som i de filmer i cirkusmiljö som ibland dyker upp från länder som Italien och Spanien. Känslan som dröjde sig kvar var snarare vemodig än upprymd, något som säkerligen gynnade upplevelserna under aftonens andra aktivitet.

På väg tillbaka mot Bjärnum stannade vi till vid Mala Stenar, ett gravfält från yngre järnåldern. Jag hade varit där en gång tidigare och visste därför att platsen skulle tilltala min dotter och hennes pojkvän. De är arkeologer och är därigenom, med vissa undantag, intresserade av allt som är äldre än hundra år.

Mala Stenar är en lantlig kusin till Nordens mest magnifika skeppsättning - den mäktiga Ale Stenar som ligger på en kustplatå vid Kåseberga långt i söder. Den vilar inte långt från ett stup och sluttningskantens raka linje gör att det verkar som om stenskeppet seglar mot Östersjöns knivskarpa horisont. Anders Österlings dikt fångar väl platsens ande:

Där kusten stupar mellan hav och himmel
har Ale rest ett jätteskepp av stenar,
skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel
med blockens mörka stillhet sig förenar,
en saga lagd i lönn
vid brus av Östersjön,
som ensam vet, vad minnesmärket menar.

Storvulen handlingskraft behärskar kullen.
Järn mötte brons, när äventyret hände.
Sjökungens skepp, som sitter fast i mullen,
gör här sin långfärd intill tidens ände.
Det har blott sten till stäv
och moln till segelväv,
men är trots allt de fria skeppens frände.

Den irländske nobelspristagaren Seamus Heaney, som var fascinerad av allt fornhistoriskt, har skrivit två dikter om Ale Stenar. Den ena är jag inte speciellt förtjust i, den andra är mycket kort, men fångar väl stämningen kring den märkliga  skeppsättningen:

In May, in sunlight

the stone boat lies becalmed.

Larks

sing at the masthead.

(I maj, i solskenet, ligger stenbåten stilla. Lärkor sjunger vid masten)

Mala Stenar är betydligt mindre till omfånget och platsen de är belägna är tryggare och mer intim. I en ekbacke som är ett hundratal meter i omkrets finns sju skeppsättningar och ett femtiotal resta stenar. I områdena kring Mala och Vankiva finns rikligt med lämningar av bosättningar från en tid då vikingarna var verksamma i Norden. Vid den tiden var Göinge uppenbarligen en livlig bygd, om än med ett helt annat utseende än nu. Alldeles intill gravplatsen löper en sexhundra meter lång hålväg. En hålväg är en väg som använts så länge att den slitits ner och hamnat under den omgivande jordytan, ett säkert tecken på att den varit livligt trafikerad och skurit genom en folkrik bygd.

På den tiden bestod all skog i Göinge av lövträd. Det som nu är ängs- och åkermark var då träsk och sjöar, människornas åkrar låg på höjderna, som precis som gravfältet hölls de fria från skog och sly. Ingen vet hur gravfälten sköttes, om man offrade där, om de var helgade områden, skyddade och inhängnade.

Man vet dock att gravarna var brandgravar, vilket betyder att den döde brändes på bål och de brända benen samlades i urna, som sedan grävdes ner mitt i skeppsättningen, eller framför de resta stenarna. Män och kvinnor begravdes tillsammans, men det är mycket sällan man finner några begravda barn. Säkerligen har många stenar på Mala gravfält fallit omkull genom jordens rörelser, orsakade av frost och sommarvärme. Flera har säkerligen forslats därifrån av bönder som använt dem till gärdsgårdar och husgrunder, men förvånansvärt många står kvar och platsen har bevarat en stämning av mystik och avskildhet.

Det var fortfarande sommar och trots att timmen var sen rådde det skymning när jag kom dit med Esmeralda och Vincenzo. Vi hade med oss termos och bullar och slog oss ner vid ett skrangligt bord mitt på gravfältet, som bar spår av att en gång ha blivit besöksanpassat. Nu hade dock plankgångarna ruttnat och till stor del försvunnit, medan informationsskyltarna blivit oläsliga. Det gjorde dock inte så mycket, stället hade en unik atmosfär som inte stördes av förfallet som präglade kommunens försök att populärisera platsen. Tidlösheten hade åter tagit det hela i besittning. Ekarnas blad var stilla, i fjärran råmade några kor.  Den sjunkande solens strålar skapade långa skuggor bakom skeppsättningarnas stenar.

Då vi satt vid bordet med våra medhavda kaffekoppar och kanelbullar och betraktade stenarna insåg vi att skeppsättningarna formade en flottilj, att stenskeppen färdades i samma riktning med skuggorna som kölvatten. Seglade de mot Dödens Riken? Låg de västerut? Då vi intensivt blickade mot skeppssättningarna greps vi av en märklig illusion av rörelse, som om vi, eller hela jordytan, börjat följa skeppen i deras färd.

Känslan av mystik och magi gynnades av vårt sällskap. En grå katt, inte mycket mer än en kattunge, hade tagit emot oss då vi gick upp mot gravfältets platå. Ystert hade den hoppat kring våra ben, eller kelsjukt strukit sig mot dem. Medan vi drack vårt kaffe och åt bullana hade den hoppat upp på bordet. Min dotter som mindes hunden som många år tidigare följt oss genom Cumaes tempelområde, en promenad jag beskrivit i en tidigare blogg, tyckte att kattens intresse för oss var lätt skrämmande. Rörde det sig om ännu en pyskopomp, en begravningsplatsväktare?  Min dotter visste att katten var gudinnan Frejas följeslagare, en gudinna som inte enbart var skönhetens och fruktbarhetens gudinna, utan även förknippad med spådomskonst (seiðer) krig och död. Hon följdes alltid av sina två kattor, Högni och Þófnir, som även drog hennes vagn.  Det är således inte en slump att även folktrons trollpackor hade kattor som sina följeslagare.

Frejas mörka aspekt var kopplad till hennes makt över den svarta jordens kraft och hon ansågs därför stå Hel nära, Underjordens fruktansvärda härskarinna.  Det var Freja som lärt Oden svartkonst och sejdkvinnor bar kappor fodrade med kattskinn. Ett av Frejas många namn var Valfreyja, De Stupades Fru, och det sades att hälften av alla döda tillföll henne. Hon kallas deras Hörn, beskyddarinna. Så var det så konstigt om hon satt en katt som väktare över Mala stenar?

För att lätta den spöklika stämningen förklarade jag för min dotter att kattens stora intresse för oss var typiskt för hennes släkte. Klappade du en katt och visade den vänligt intresse hände det ofta att den följde dig i hälarna och var svår att skaka av sig. Jag fruktade att hon, av någon anledning antog jag att det var en honkatt, skulle följa med oss ner till bilen och därmed löpte risken att bli överkörd då vi lämnade platsen. Kattens beteende bekräftade inte mina farhågor, men gjorde min dotter konfunderad.  Efter att ha varit med oss under hela vistelsen på gravfältet satte den sig ner då vi kommit fram till färisten som fanns vid ingången. Där blev den sittande och tittade efter oss då vi steg in i bilen och körde därifrån, precis som hunden gjort när vi lämnat Cumae många år tidigare. En psykopomp?

För en fjorton dagar sedan då min yngsta dotter rest till Rom cyklade jag och min äldsta dotter mellan Hässleholm och Bjärnum. Det var natt, men månen lyste och det var stjärnklart. Då vi passerade Mala Stenar ångrade vi oss för att vi kört förbi och trots den sena timmen vände vi tillbaka. I mörkret gick vi försiktigt uppför kullen tills vi kom till gläntan där de fyra största och mest välbevarade skeppssättningarna låg. Månen hade försvunnit, men ovanför oss välvde sig den mäktiga stjärnhimlen. Det var tyst och småkallt medan vi i stillhet betraktade de mörka stenarna. Min dotter lyfte på huvudet och utbrast: ”Se! Vintergatan är precis ovanför oss!” Sällan hade jag sett den breda stjärnevägen så klar och tätt besatt med gnistrande stjärnor, det var magiskt och jag kände en rysning längs ryggraden då min dotter konstaterade: ”Skeppen följer den!” Och sannerligen! Skeppssättningarna var satta i exakt samma riktning som Vintergatan. Det var som om de följde den mot Dödens Rike. Jag har inte den blekaste aning om att det råder samma förhållande på andra vikingagravplatser – att flottiljer med de dödas skepp seglar västerut längs med Vintergatans stjärnbeströdda väg. I Mala var det utan tvekan så.

Vikingarna hade flera namn på Vingtergatan, ett var Bifrost, som sägs betyda antingen ”Den Darrande Vägen” eller ”Den Flammande Bron”, en beteckning som passar väl in på Vintergatan. Om  natten använde gudarna den som sin färdväg, på dagen färdades de längs regnbågen, som också kallades Bifrost.

Janna och jag stod där under Vintergatans glittrande stjärnspann och följde med blicken stenskeppens kurs mot skogsbrynet. Vi kände kopplingen mellan jord och himmel och jag tänkte på ännu ett par strofer i Österlings dikt:

Ty mitt i bondens jord
har Ale gått ombord
på dödens skepp, det sista som han äger.

Baeksted, Anders (1970) Gudar och hjältar i Norden. Uddevalla: Forum. Österling, Anders (1933) Tonen från havet. Stockhom: Bonniers

Sometimes it happens that a tune pops up within the brain and runs like some kind of leitmotif throughout an entire day. Several years ago it was Le piano du pauvre, “the Piano of the Poor”, by Léo Ferré which placed its mark on a sunny day in Paris. A few years later, when I soaked and frozen during a raw autumn day walked through the gloomy streets of the metropolis on the other side of the Channel, it was La Fille de Londres by V. Marceau that haunted my brain. This morning while I through the heavy morning mist rode my bike along the crunching gravel road from our house in Bjärnum on my way to catch the train to town and another day at school (the longest one) it was a tune by the Swedish poets Olle Adolphson and Beppe Wolgers that popped up:

Children are a people and they live in a foreign land, this land is rain and a puddle
Over the puddle travel boys´ boats and sometimes they float so well without a keel
There goes a girl who collects stones, she has a million
The king of trees sits quietly among branches in the tree king´s throne
There is a boy who laughs at snow
There walks a girl who made an island of fifteen pillows
There, a boy and everything is ice cream that he touches
All are children and they belong to the mysterious people.

In the world of grown-ups, children are mysterious creatures. Their exoticism may be traced on the web where kids are even more popular than mischievous cats and dressed-up animals and contrary to them they are even providing web readers with some wisdom of their own, like:  "Mushrooms grow in damp areas. That's why they look like umbrellas "(Henrik 8 years) or “People in love are holding hands so their rings won´t not fall off, rings cost a lot of money" (Tine 7 years), etc., etc.

Everyone who talks with kids will one time or another become amazed by the insights they are able to provide. Some of us might even remember the wonder we once felt while contemplating  the strange world we live in and forget the cruelty and harshness that often are present within children’s´ habitat.

Children grow up, but the joy they provide remains. Soon, they cease to be the small, lovable creatures they once were, though nevertheless their wisdom sometimes shines through even when they have grown up. To parents their kids will remain children, even if they eventually turn into interlocutors on the same, or even a superior, level as you.  Hopefully they remain emotionally attached to their old codger, bringing him messages and impressions from another world -  The Fresh World of Youth. An enchanted place where so much is new, startling and exciting. While I continuously grow older my children always remain younger than I and thus inhabit a world that is different from mine.

After having been with me for a few months, my older daughter has just left me for new adventures. Sometimes we spent our evenings together by the fire place, talking about life and art in particular. She has long been active in art, design, film and theater, which means that we often deliberated about art’s importance in our modern existence.  Lately, we talked about her plans to design a performance that she in lack of a better word calls a freak show. What I know write might be considered as a comment, some sort of prolongation of our discussions.

I assume a freak show was something like a circus act intended to entertain a paying audience through the exposure of deformed fellow beings.  Fortunately has such depravities been discontinued within our modern and globalized societies, though some aspects of the deplorable activities have been resumed by television.

When my daughter told me about her plans for staging a "freak show" I assumed she aimed at creating a performance to highlight what is at the core of any presentation which involves at least one spectator watching someone else who acts in such a way, or who has such an appearance, that the observer becomes interested.  A  relationship mirroring the dichotomies that govern our lives and thinking – the observer and the observed, subject and object, me and “the other”, insider and outsider, center and periphery, cosmos and chaos, normality and abnormality.

Who is a freak? Who are the most common freaks? Maybe dwarfs? Dwarfism is such a conspicous condition that persons suffering from it have in most cultures and epochs attracted curiosity, jokes and fantasies from their fellow human beings. Since people generally grow from childhood to adulthood, dwarfs end up in a kind of permanent intermediate position where they do not belong anywhere. Small adults have seldom been considered as “ordinary people” who just happens to be short, instead they have been deemed as outsiders, as a separate human specimen. Since art tends to provide an alternative view of the world, dwarfs have often been consigned to that sphere. Writers, artists and people engaged with create performances of various kinds, like theatre and movies have accordingly often claimed dwarfs as their belongings, stressing their “otherness” and providing them with a specific moral and aesthetic significance. Dwarfs have thus become the “standard” freaks/outsiders of art, literature and performances.

Nowadays, dwarfs seldom appear in circus and I suspect that this state of affairs has bereaved some of them a traditional livelihood. However, I assume that society now is willing to allow genetically damaged people to find their proper place in society, meaning that they on equal terms with any other citizen are provided with opportunities to contribute to the public good in areas where they feel comfortable and have the most to give.

Like other persons who have an appearance, or specific characteristics, distinguishing them from others, it may be possible for individuals affected by genetical disorders to gain a comparative advantage in competition with individuals considered as being "normal." This is an insight that I have not reached on my own, but many years ago was taught by a student of mine who was a dwarf. She told me that she had always suffered from people’s insensitivity and senseless cruelty and in order to overcome her feelings of sorrow and alienation she was making an effort to accept her “abnormality” as an undeniable fact and trying to transform it into a base for a specific way of life. She told me she wanted to begin a career within the circus, or the movies, though I don´t know if she ever got there. She gave me a book about Curious George.

A famous and successful actor who due to his stature is forced to accept roles specifically suited for dwarfs is Peter Hayden Dinklage, who has achieved great popularity due to his interpretation of the character Thyrion Lannister in the TVseries Game of Thrones. Thyrion Lannister is an appealing character; intelligent, astute, witty and a great charmer of women, nevertheless Thyrion is acutely aware of the fact that he is a dwarf and disdained by others due to this condition. His portrayer, Peter Dinklage, is is often asked about his importance as a role model and spokeperson for dwarfs:

I don't know what I would say. Everyone's different. Every person my size has a different life, a different history. Different ways of dealing with it. Just because I'm seemingly okay with it, I can't preach how to be okay with it. I don't think I still am okay with it. There are days when I’m not.

When asked about his condition and how it has affected him, he answered:

When I was younger, I definitely let it get to me. As an adolescent, I was bitter and angry, and I definitely put up these walls. But the older you get, you realize you just have to have a sense of humor. You just know that it's not your problem. It's theirs.

It is no longer considered to be politically correct to allow yourself to be entertained by people just because they are deformed in comparison with “normal people”. The freak shows, after having been forbidden in England for almost fifty years, began to disappear from the US in the 1920s. The changing attitude to such exhibitions became apparent through the shocked reaction to Tod Browning´s movie Freaks, which was released in 1932. Even if more than thirty minutes of the most horrific sequences had been cut (and lost forever), moviegoers in general were appalled by what they saw.  Freaks was quickly removed from the repertoire and in England it was for more than thirty years banned from public screening. The career of Tod Browning, who had had a great success with his 1931 movie Dracula, derailed completely due to the reception of Freaks, though cineastes rediscovered the movie in the early 1960s and it was hailed as a masterpiece at the 1962 Cannes festival.

Many have marveled at how Tod Browning could be able to use people who were severely malformed in a commercial horror film production. One explanation may be that he already at the age of sixteen ran away from his wealthy family and for several years worked in circuses, where he became well acquainted with many of the freaks who at that time appeared in circuses and itinerant market shows. People who despite the misery and alienation they often were forced to endure, could find a place and some respect among the rootless artists and odd characters that made a living within the circus world. Freaks is still a shocking movie and I became quite upset while watching it. Although the freaks are depicted as generous and warm-hearted people, they nevertheless take a gruesome and grotesque revenge on the two "normal" members of the circus troupe, those who through their malice and moral rottenness are the real monsters. The freaks assault and injure their tormentors to such a degree that they turn them into freaks as well.

The fact that anyone, through accidents and injuries, can change into being a "monster" became apparent during and after the First World War, when several soldiers returned from the hell of the trenches maimed and wounded in both body and soul. What soldiers most of all feared, even more than death, was the risk of having their faces disfigured. Something that is easily understood if confronted with clinical pictures taken of facial injuries.

The face is the part of the body considered to reveal the most of our personality and if it becomes damaged it will affect the impression we give to people around us and thus our own soul, as well. This is a theme which with an inexorable logic is raised in a frightening short story, The Monster, by Stephen Crane. It tells the sad story of a righteous and kind, black coachman, Henry Johnson, who works for a small-town doctor. Henry becomes horribly disfigured when he saves his employer's son from a burning house. Henry's altered appearance frightens and disgusts the locals who start to avoid him and call him a monster. When the good doctor insists in taking care of the man, who so heroically has rescued his son, it results in him and his entire family becoming ostracized and isolated from society. The doctor loses his practice and cannot, against his conscious will, help nursing a resentment towards the tormented, but awful looking, Henry Johnson.

How a kind and well-intentioned man is forced to live enclosed inside a disfigured body is also masterfully depicted by David Lynch in his film The Elephant Man, based on Joseph Merrick's tragic life. The severely deformed Merrick, who, after being beaten and bullied  by an unsympathetic environment, not the least members of his own family, was approached by the renowned Victorian impresario Tom Norman, who exhibited him in a trinket shop opposite the London Hospital. Among the young physicians fascinated by Merrick´s malformations was a certain Fredrick Trevis, who found that Merrick was a likeable and intelligent man.

When freak shows in 1886 were banned in England, Merrick moved to Belgium but ended up handled by a merciless ruffian who mistreated him, behaving as if Merrick  had been a soulless beast. Merrick managed to escape and was able to seek Dr. Trevis´ help and support. The doctor took care of him, until Merrick died at the age of 27. The head had become too big for Mr. Merrick´s weakened body; its weight broke his neck while he slept. His skeleton is still preserved at the Royal London Hospital and a bizarre episode in the tragic story of Joseph Merrick is that in 1987 the famous artist Michael Jackson tried to buy the skeleton. It is possible that Jackson at some level identified himself with the unfortunate and marginalized Joseph Merrick. Jackson was often accused of being an eccentric, both as an artist and a human being. Freak was an epithet frequently thrown upon this artist who, whatever one thinks of him as a person and artist, undeniably was a genius, a revolutionary innovator in both dance and music.

That contemporary science was interested in Joseph Merrick´s condition is not surprising. Racial anthropology was in vogue after Darwin's revolutionary findings. Both human appearance and psyche were studied intensively, often in a manner that did not pay much attention to the personal feelings of “the human specimens” who became objects of “scientific investigation”.  "Primitive people" were stripped naked, measured and photographed and were like wild beats often exhibited to paying customers, generally within a framework presented as “scientific and educational”. Similarly, were mental patients transported into lecture halls so students and a paying audience could study their peculiar behavior. Particular attention was paid to Jean-Martin Charcot's public displays at La Salpêtrière hospital in Paris where visitors flocked from all over Europe to see how the renowned physician hypnotized hysterical women.

Many onlookers have testified to the dramatic atmosphere that prevailed during Charcot´s sessions and mention the doctor's "magnetic acting talent." Like in a theater, Charcot underlined the importance of paying attention to the facial expressions that accompanied the hysterical females´ body language. The faces of mentally disturbed persons have intrigued both researchers and artists. As I mentioned above, the face has generally been considered as a mirror of the soul, something that fascinated great artists like Théodore Géricault and Franz Xaver Messerschmidt, the latter obviously found himself at the brink of insanity.

A person's relationship with his own face is treated in an original way by the Japanese writer Kobo Abe, who in his novel Face of Another describes how a plastic surgeon has his face disfigured through an accident. His face is re-created, but problems to join the tissue properly to the muscle attachments result in a rigid, insensitive expression to the doctor´s reconstructed features. The surgeon becomes a stranger to his own face. When he looks into a mirror he confronts another person and is shocked when he finds that his wife treats him in a completely different way than before he suffered the accident. She appears to be more attracted by him. Instead of feeling reassured after having his looks restored, the doctor turns into a split and desperate man, experiencing how his new face has transformed him into a person he does not want to acknowledge.

It is possible that Tod Browning´s film and all the commotion it caused was one of the last nails into the coffin of American freak shows, though the concept lingered and is now frequently used to label many of the ever more popular “humiliation TVshows”, which want us to laugh at people who in front of the cameras are making fools of themselves and others.

The Swedish-Italian film director Erik Gandini has made a relentless documentary, Video Crazy, depicting the distasteful madness that has spread all through the Italian television networks after they have been poisoned by Berlusconi's gross populism. Several agonizing examples of humiliation are presented, like housewives stripping in the incredibly vulgar entertainment program Colpo Grosso or how young girls humiliate themselves in desperate attempts to be chosen as veline, scantily dressed girls who without talking make sensual dance movements during short breaks in brain dead spectacles. The most painfully pathetic scene in Gandini´s documentary is when a not particularly attractive middle-aged woman performs an unbelievable inept striptease in front of a frosty group of unsmiling media despots.

There are numerous varieties of humiliation TV. Examples are becoming countless. I will name a few to suggest what I'm referring to: Big Brother, where people are looked up in a confined space only to plague and humiliate each other, America's Next Top Model, where youngsters are cynically judged and chastened by a distasteful bunch of "successful" self-inflated and obscure luminaries, a show comparable to several similar degrading events, like The Apprentice, a program where a millionaire insults youngsters searching for an employment obtains, particularly in these times of mass unemployment among young people, an additional level of cruelty. And then there are all these tasteless horror spectacles where people are forced to disgrace themselves through their efforts to attract the attention of repugnant “celebrities” like Hugh Hefner or Paris Hilton. The X Factor, where we are welcomed to laugh at talentless wretches exposing themselves to the ruthless limelight in frantic attempts to become admired idols, or America's Funniest Home Videos where we are entertained by children and animals being hurt or mistreated. Extreme Makeover, which sells a concept indicating that gray sparrows who are dissatisfied with their looks after submitting themselves to the magic treatment of some idiotic media pixie will, like frogs in fairytales, be turned into a coveted princess. And then all those idiotic mating shows where unsuspecting couples wallow in tastelessness within the confines of a vulgar luxury “paradise”.

There are also a kind of politically correct freak shows, which according to their producers provide disabled persons with pride by giving them an opportunity to test their abilities in extreme situations, or just present themselves as the woman or man next door, thus enabling them to prove their human dignity to the common crowd. Examples are Push Girls featuring a group of wheelchair-bound women; Little People, Big World, which follows a family of six where two of the children are giants and two are dwarves; Beyond Boundaries, where a group of disabled young people are traveling around the globe while overcoming difficult challenges like mountain climbing and wilderness survival; The Undateables where dwarves, giants and other people with genetic disorders who are craving for love and understanding are presented in groups and through various life situations and Seven dwarves, which follows professional dwarf artists. There are also distasteful "documentary shows" that flatly ignores decency and compassion, like Body Shock presented on England's Channel 4 and featuring misshapen individuals like the world's smallest, tallest or fattest man, the man with a 63-pound testicle, people with mega tumors, twins who share a brain, the girl with eight legs, etc.

To consider misfits or misshapen persons as both outsiders and providers of entertainment seems to be as old as man. I have often wondered how the so often admirable Romans of classical times, who in their writings occasionally give an impression of being our contemporaries, could appreciate the sight of  fellow human beings being tortured, torn apart and killed on bloodstained arenas. When I read Ovid´s advice on how to approach desirable ladies during gladiator shows (you could for example bring along a comfortable cushion and offer it to them), or Seneca's complaints about how young people show-off and make noise in the public baths, it makes me think that you might any day pass by such individuals in the streets of Rome. Nevertheless, when I am confronted with the mighty Colosseum brooding over the city, it turns into an eerie reminder of how popular human slaughter under festive circumstances once was. Sometimes, the old Romans seem to be levelled, just and interesting people, harboring the same fellings as most of us have today, but often their lack of compassion with fellow beings seems to have been extreme.

How could that be? What surprises me is that writers like Seneca and St. Augustine condemn the cruel entertainemnt of the arenas, but apparently without expressing any thought whatsoever about the sufferings of the hapless participants. Apparently they regard the bloody games as nothing else than a form of distraction unworthy of an educated and civilized man. St. Augustine, for example, writes about his student Alypius who had become obsessed with the excitement of gladiatorial games:

He was very fond of me for what seemed to him my good conduct and learning, and I loved him for his innate virtue, which was evident from an early age. Yet the moral maelstrom of the Cathage had sucked him in, seething as it was with frivolus entertainments and especially with the craze for games in the Circus.

Augustine came to consider Alypius as a lost case, but one day the young man unexpectedly showed up during a rhetoric class. Augustine, who was  commenting on a text the students had read, immediately seized the opportunity to lecture Alypius:

The text I happened to be expounding suggested a fitting connection to the games. To make my point clearer and fix it in the mind with laugther, I described satiraically those held in thrall by that madness. [...] [God] You "blew on my heart and lips as burnijng coals" by which you cauterized and cured a mind with good propects from its self-inantion [...] After that I said, he wrenched himself from the deep pit into which he had eagerly plunged, blinded by his weird delights. With determination he took a grip on himself, the filth of the games was rinsed awas, and he stopped going to them.  

It sounds as if St.  Augustine had cured his student from a gambling addiction, rather than rescued him from a morbid interest in watching people being murdered. For an educated Roman, empathy did apparently not reach beyond your closest relations. For example, Seneca was a skilled comforter of those among his friends who had lost a beloved son, father or wife, but apparently did not have much compassion for wretched slaves, or those who, on an almost daily basis, were sacrificed in the arenas all across the Empire. He writes to friend of his that it is inexplicable that a man of his learning and refined tastes could lose his money and time on such a vulgar diversion as owning a private gladiator troop.  In a letter to his friend Lucilius, Seneca describes a visit to "the games":

The other day, I chanced to drop in at the midday games, expecting sport and wit and some relaxation to rest men's eyes from the sight of human blood. Just the opposite was the case. Any fighting before that was as nothing; all trifles were now put aside - it was plain butchery. The men had nothing with which to protect themselves, for their whole bodies were open to the thrust, and every thrust told. The common people prefer this to matches on level terms, or request performances. Of course they do. The blade is not parried by helmet or shield, and what use is skill or defense? All these merely to postpone death. In the morning men are thrown to bears or lions, at midday to those who were previously watching them. The crowd cries for the killers to be paired with those who will kill them, and reserves the victor for yet another death. This is the only release the gladiators have. The whole business needs fire and steel to urge men on to fight. There was no escape for them. The slayer was kept fighting until he could be slain. "Kill him! Flog him! Burn him alive!" (the spectators roared) "Why is he such a coward? Why won't he rush on the steel? Why does he fall so meekly? Why won't he die willingly?" Unhappy as I am, how have I deserved that I must look on such a scene as this? Do not, my Lucilius, attend the games, I pray you. Either you will be corrupted by the multitude, or, if you show disgust, be hated by them. So stay away. 

What Seneca describes are not any regular gladiatorial battles, but some kind of interludes offered in the middle of such spectacles, involving various forms of killing people sentenced to death - they were thrown naked in front of furious beasts, forced to fight to death, or were killed in bizarre tableaux alluding to classical myths; Marsyas being skinned alive by Apollo, Prometheus who still alive had his liver devoured by a vulture, Polyphemus getting his eye gouged out by Odysseus and his men, etc. Such spectacles were according to  Seneca and Cicero pitiful and disgusting. What the two philosophers, however, appreciated were the bloody battles between trained gladiators, They extolled their bravery and strength, considering that  lazy Roman citizens ought learn something from the gladiators´ contempt for death. They did not comment on the fact that such battles were fought by slaves without any other options than life or death. 

Art history presents numerous examples of how freaks, dwarves and other “odd creatures” were selected to act as buffoons, or just by their presence, as providers of merriment and laughter within the mansions and courts of Europe.

For example, Peter the Great of Russia surrounded himself with an impressive entourage of dwarfs. When his favorite dwarf, Yakim Volkov, married in 1711, he organized a sumptuous feast:

The tsar […] had instructed Prince-Caesar Romodanovsky to round up all the dwarfs in Moscow and send them to St Petersburg. Their owners were told to provide smart outfits for the dwarfs in the latest Western fashion, with plenty of gold braid and periwigs […] On the day about seventy dwarfs formed the retinue for the wedding ceremony, which was accompanied by the stifled giggles of the full-sized congregation […] a spectacle made all the funnier by the fact that most of the dwarfs were of peasant extraction with coarse manners. At the feast […] the dwarfs sat at miniature tables in the centre of the room, while full-sized guests watched them from tables at the sides. They roared with laughter as dwarfs, especially the older, uglier ones who hunchbacks, huge bellies and short crooked legs made it difficult for them to dance, fell down drunk or engaged in brawls.

Perhaps there was previously a lesser sensitivity towards the suffering of “others”, something that probably was not so strange in a society where public executions and mutilations were a common distraction from the daily toil, where there was a big difference between people and people, and the suffering and poverty certainly was bigger than it is now, at least in places like Europe and America. While considering peculiar spectacles like that of Peter the Great, it is also the possibility that the dictatorial powers of privileged classes and individuals limited their ability to feel empathy.

Without doubt did ruthless dictators like Hitler, Stalin or Mao have serious shortcomings when it came to empathy and compassion. Hitler ranting in his Berlin bunker that “The German people have not fought heroically. It deserves to perish […] it is not I who have lost the war, but the German people” or Stalin muttering to his secretary, while he routinly is signing a number of death sentences: “Gratitude is a sickness suffered by dogs”. Mao´s physician Li Zhisui wrote:

So far as I could tell, Mao was devoid of human feeling, incapable of love, friendship or warmth. Once, in Shanghai, I was sitting next to the chairman during a performance when a child acrobat was seriously injured. The crowd was transfixed, and the child's mother was inconsolable. But Mao continued talking and laughing, as if nothing had happened.

Yet another spectacle. As an art form circus includes the possibility of death and disaster. Acrobats, knife throwers, the tightrope walker high up under the dome, trapeze artists and the lion tamer all live dangerously. Performing artists, or the misshapen freaks, are targets for their spectators´ attention, objects for their approval or criticism; their assessments, anticipation and pleasure. In a way the audience is the monster; watching, lurking, evaluating. The word “monster” originates from the Latin moneo, "to recommend, show, or warn". The monster is stating something; it expresses some kind of warning. But for what? For ourselves? For our emotions? In any case, it makes us uncomfortable, but at the same time it exerts some kind of allure. As Nietzsche wrote in Beyond Good and Evil:

He who fights with monsters might take care lest he thereby become a monster. And when you gaze long into an abyss the abyss also gazes into you.

Maybe it amuses us to see chimpanzees dressed up as humans, to watch dwarves who appear to be both children and adults, or clowns who in their absurd outfits hold up a laughing mirror in front of us - they are like us and yet not like us. However, it is perhaps all an delusion. Maybe it's I who am a monster, at the same time a perpetrator and a victim? The fun stops as soon we realize the monster's humanity, empathy is killing the laughter and we end up on the other side of the ramp, feeling watched and assessed:

Elephants in the circus
Have aeons of weariness around their eyes.
Yet they sit up
and show vast bellies to the children.

The scene turns, we end up as the humiliated clown, the mistreated freak. At the other side of the ramp where Verdi's Rigoletto and Leoncavallo´s Beppo express their pain through song, or Alban Berg's degraded and disorientated Wozzeck exclaims his heartbreaking Wir arme Leut, we poor Humans. Or we confront the brutal, emotionally crippled Zampanò in Fellini's magnificent La Strada. Where we also find the even more heart breaking and pathetic monsters created by Victor Hugo - the hunchback Quasimodo and Gwynplain, “The Man Who Laughs”, who both die with all their pain locked up within themselves. There are also the bewildered outcasts, the often repulsive practitioners of great art, what Jean Dubuffet called l'Art Brut, Outsider Art. Antonio Ligabue wandering between Switzerland and Italy, in and out of daytalers´ wretched lodgings or mental hospitals, while, after he had dressed up as a woman and performed magical rituals, painted masterpiece after masterpiece.

Or the deaf-mute  Nikifor, born by an equally deaf-and-dumb beggar woman, who in wartorn Poland wandered from village to village trying to sell his remarkable paintings.

Those are things I and my daughter have talked about by the fire place during the past evenings. What is art? What is theater? We discussed the distinction between performer and spectator. The division that Antonin Artaud wanted to wipe out through his "Theatre of Cruelty". In a collection of essays called Le théâtre et son double, “The Theatre and its Double”, Artaud declared that he wanted to create a theater completely different from the general practice of performing in front of passive spectators. He wanted to force the audience up onto the scene, or make it engulfed by the spectacle in such a way that "their nerves and hearts" became involved in the “grim spectacle of existence”. The audience had to be inspired by the performance´s "fiery magnetism" in such a way that the experience could never be forgotten. A theatre performance had to be like a spasm in which life is “lacerated”, where all creation rises up and challenges the imaginary social status created by ourselves. With "cruelty" Artaud meant he wanted to create a kind of theatrical performance where the viewer becomes defenseless and feels attacked, rather than distant and protected. Artaud´s ideas and desperate actions brought him to the brink of insanity. Perhaps it is, after all, best to distinguish between life and art, and thus avoid to be incinerated in a futile quest for a union between life and creation.

It is probably enough to take an occasional refreshing dip into art´s wonderland. After all, most of us are not condemned to live within a dwarf´s or giant's body and through no fault or our own be subjected to ridicule and contempt. We do not find that our desperate attempts to gain recognition and notoriety only leads to defeat and humiliation, as the wretches who are abused by the reality shows´ distasteful spectacles. We are not like the great masters of l'Art Brut whose art often was appreciated only because it was created by poor eccentrics.

The world of Art is certainly often a theater of cruelty, but it is also a refreshing source that suddenly may gush forth among the toil of every day’s dull cares and routines. It enters like an exotic stranger showing up with a bag of tricks.

Art is not only present in a painting or a theater production, it thrives in a child's smile and thought-provoking questions, within a spirited conversation with a wise daughter, or a melody that pops up during a bike ride to work. The poet Lars Forssell, who made the excellent translations of the songs of Léo Ferré and V. Marceau I was thinking of by the beginning of this blog entry, knew that poetry and art are always with us, even if we cannot always perceive their presence:

You say that poetry is dead, or at least dying,
but then you forget, my well-fed friend, that it lives like you
as neighbor with death
a few steps down
the creaking steps
there in the dark.

The bricklayer sings,
the carpenter sings,
the cashier at the supermarket sings,
ministers and opposition
and you and I and the gravedigger,
everyone sings for life.
All yelling and singing for life.
Until he a few steps down below
knocks on the ceiling with his cane!

The poem about elephants at the circus was written by D.H. Lawrence. Unfortunately, I had to translate the Swedish poems by myself, ignoring rhyme and rythm. Other sources were: Abe, Kobo (2003) The Face of Another. New York: Vintage.  Augustine of Hippo (2008) Confessions. London: Penguin Classics. Crane, Stephen (1993) The Open Boat and Other Stories. New York: Dover Publications. Drimmer, Frederick (1985) The Elephant Man. New York: Putnam. Kois, Dan (2012) “Pieter Dinklage was smart to say no “, in The New York Times, 29 mars. Hughes, Lindsey (2002) Peter the Great: A Biography. New Haven, CT: Yale University Press. Artaud, Antonin (1958) The Theatre and Its Double. New York: Grove Weidenfeld. Skal, David J. and Elias Savada (1995) Dark Carnival: the Secret World of Tod Browning, Hollywood's Master of the Macabre. New York: Anchor Books. Seneca (1969) Letters from a Stoic. London: Penguin Classics. Zhisui, Li (1994)The Private Life of Chairman Mao: The Memoirs of Mao´s Personal Physician. London: Random House.

Allt som oftast dyker en melodislinga upp i skallen och löper som ett ledmotiv till en hel dags upplevelser. För flera år sedan var det De fattigas piano som präglade en solig dags vandringar genom Paris och några år senare, när jag blöt och frusen promenerade genom den höstkulna världsmetropolen på andra sidan Kanalen, var det återigen Ulla Sjöblom och Lars Forssell som spökade i hjärnan, denna gång med Flickan i London. När jag i morgondimman cyklade längs den knastrande grusvägen från huset i Bjärnum på väg till tåget mot stan och ännu en dag i skolan (den längsta) var det Olle Adolphson och Beppe Wolgers som dök upp och försåg mig med dagens melodi, Det gåtfulla folket:

Barn är ett folk och de bor i ett främmande land, detta land är ett regn och en pöl
Över den pölen går pojkarnas båtar ibland och de glider så fint utan köl
Där går en flicka som samlar på stenar, hon har en miljon
Kungen av träd sitter stilla bland grenar i trädkungens tron […]
Alla är barn och de tillhör det gåtfulla folket.

Barn är exotiska främlingar i vår vardagstillvaro, på nätet delar deras förehavanden och uttalanden plats med kattors upptåg och schimpanser utklädda till människor. Vi finner barnens kluriga små funderingar: ”Svampar växer på fuktiga ställen. Det är därför de ser ut som paraplyer ” (Henrik 8 år), ”Äldreomsorg är att dela sina sorger med de äldre” (Anton 7 år), ”Folk som är förälskade håller varandra i händerna så att inte ringarna ramlar av. För de kostar mycket pengar” (Tine 7 år), etc., etc. Varje förälder som talar med sina barn förbluffas någon gång av deras insikter och en del minns även den förundran de själva som barn en gång hyste inför vår märkliga omvärld och glömmer då ofta den grymhet och hårdhet som kan råda inom barnens habitat.

Barn växer upp, men glädjen de ger försvinner inte. Snart upphör de att vara små, älskliga varelser, fast deras visdom består. De förvandlas till likställda samtalspartners, nära dig men likväl i viss mån främlingar som för med sig budskap och intryck från en annan värld. Ungdomens värld, där mycket är nytt, förbluffande och spännande. Eftersom du oavbrutet åldras förblir dina barn alltid yngre och fortsätter att leva i en annan värld än din. Jag tänker på detta alltmedan Det gåtfulla folket maler i bakhuvudet.

Sedan ett par månader tillbaka har jag bott tillsammans med min äldsta dotter i vårt hus på landet. Ibland satt vi om kvällarna framför brasan, samtalade om livet och framförallt konsten. Hon har länge varit verksam inom konst, design, film och teater, något som gör att vi ofta talar med varandra om konstens villkor och olika konstnärliga utrycksmedel. Under den senast tiden spånade vi en del kring hennes planer på att designa en slags freak show, ett ord som saknar ordentlig motsvarighet på svenska, men konceptet kan kanske förklaras som en föreställning som i underhållningssyfte förevisar människor som drabbats av genetiska åkommor och missbildningar. För att par dagar sedan reste min dotter ner till Rom och när jag nu åter är ensam i huset skriver jag ner de här raderna som kan betraktas som fortsättning på vårt samtal.

Så vitt jag vet förekommer inte freakshows längre, fast en del otrevliga aspekter av verksamheten har dessvärre överlevt i televisionens världar. När min dotter berättade för mig om sina planer att iscensätta en "freak show" antog jag att hon syftade till att skapa en föreställning som skulle rikta uppmärksamheten mot kärnan i varje presentation som innefattar åtminstone en åskådare, som betraktar andra personer som agerar på ett sådant sätt, eller som har ett sådant utseende, att betraktaren blir intresserad. En relation som speglar de dikotomier som styr våra liv och vårt tänkande - observatören och den observerade, subjekt och objekt, jag och "de andra", insider och outsider, det lokala och det främmande, centrum och periferi, kosmos och kaos, normalitet och avvikelse.

Vem är egentligen ett missfoster? Vilka freaks är vanligast? Kanske dvärgar. Dvärgväxt är ett sådan iögonfallande  tillstånd att personer som lider av det har inom de flesta kulturer och epoker lockat till nyfikenhet, skämt och fantasier. Ett intresse som lätt slagit över i cynism och grymhet. Eftersom människor i allmänhet växer från barndom till vuxen ålder, hamnar dvärgar i ett permanent mellanläge där de inte hör hemma någonstans. Små vuxna har sällan betraktats som "vanliga människor" som råkar vara korta till växten och dvärgar här därigenom kommit att betraktas som särlingar/främlingar, som en separat människoart. Eftersom konsten ofta strävar efter att presentera en alternativ syn på världen, har dvärgar i allmänhet förpassats till en estetisk sfär. Författare, konstnärer och personer som arbetar med teater och film, har ofta lagt beslag på dvärgar genom att betona deras främlingskap och därigenom förlänat dem med moraliska, religiösa och estetiska konnotationer.

Numera uppträder dvärgar sällan på cirkus och jag förmodar att det har tagit levebrödet från en del av dem. Jag hoppas att det är en allmän övertygelse att även genetiskt skadade människor skall beredas en plats i samhällslivet. Att  de liksom alla andra samhällsmedborgare skall ges möjligheter att bidra till allmännyttan inom sådana områden där de trivs och tycker sig ha mest att erbjuda.

Liksom flera andra människor som har ett utseende eller egenskaper som skiljer dem från andra kan det vara möjligt för personer som drabbats av genetiska åkommor att skaffa sig komparativa fördelar i konkurrensen med sådana personer som anses vara "normala". Detta är en insikt jag inte fått på egen hand utan som jag för många år sedan lärde mig från en av mina elever som var dvärg.  Hon berättade för mig att hon så länge hon kunde minnas hade lidit svårt av människors okänslighet och tanklösa grymhet. För att övervinna sin bitterhet och känsla av utanförskap försökte hon acceptera sitt speciella handikapp som ett obestridligt faktum och till och med ta det till utgångspunkt för en speciell livshållning, ett sätt att vara, en strävan som fick henne att hoppas på en karriär inom cirkus eller film. Jag vet inte om hon nådde sitt mål, hon gav mig en bok om Nicke Nyfiken.

En framgångsrik skådespelare som på grund av sin kroppsstorlek har  tvingas att uteslutande spela roller anpassade för dvärgar är Peter Hayden Dinklage. Efter en lång karrär inom film och teater har han slutligen uppnått stor popularitet genom sin  tolkning av karaktären Thyrion Lannister i TVserien Game of Thrones. Thyrion Lannister är en ovanligt sympatisk rollfigur; skarpsinnig, kvick och dessutom stor kvinnocharmör. Likväl är Thyrion väl medveten om det faktum att han är en dvärg och därför föraktas av de flesta människorna i sin omgivning. Peter Dinklage tillfrågas ofta om sin betydelse som förebild och talesman för dvärgar, men han värjer sig från den rollen: 

Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om det. Vi är alla olika. Varje människa av min storlek har sitt speciella liv, en annan historia än min. Olika sätt att hantera sin situation. Enbart för att det verkar som om jag är tillfreds med min situation vill  jag inte predika för andra hur man skall bära sig åt för att acceptera den. För övrigt tror jag inte jag är tillfreds med min situation. Det finns dagar då jag definitivt inte är det.

På frågan om hur hans livssituation har påverkats av hans dvärgväxt svarar Dinklage:

När jag var yngre lät jag det definitivt påverka mig. Som tonåring var jag bitter och arg och skärmade av mig. Men när man blir äldre inser man att man måste ha humor. Man vet att det inte är ens eget problem. Det är de andras.

Det anses inte längre vara politiskt korrekt att låta sig roas av människor med missbildningar. Att freak shows under nittonhundratalet allmänt började uppfattas som otäcka och förnedrande bevisas av det hårda mottagande Tod Brownings film Freaks fick vid sin premiär 1932. Trots att filmen hade klippts ner med inte mindre än trettio minuter blev större delen av biopubliken ordentligt chockad och upprörd. Freaks togs snabbt bort från repertoaren, i England var den totalförbjuden under mer än trettio år. Tod Browning som året innan rönt stora framgångar med sin Dracula fick uppleva hur hans karriär spårade ur. Efter att ha varit så gott som bortglömd började Freaks vid slutet av 1950talet uppmärksammas av cineaster och då den fick nypremiär vid festivalen i Cannes 1962 hyllades den som ett mästerverk

Många har förundrats över hur Tod Browning kunde använda människor som verkligen var gravt missbildade som aktörer i en kommersiell skräckfilm. En förklaring kan vara att han redan som sextonåring rymde från sin välbärgade familj och under flera år arbetade vid cirkusar där han blev väl förtrogen med många av de freaks som på den tiden fortfarande uppträdde inom cirkusar och på marknader. Människor som trots misär och utanförskap likväl kunnat finna sin plats och en viss respekt bland kringfarande artister. Under alla förhållanden är Freaks fortfarande en ytterst chockerande film och jag blev mycket illa berörd då jag såg den. Även om freaks i filmen skildras som solidariska och varmhjärtade tar de en gruvlig och grotesk hämnd på de två ”normala” medlemmarna i cirkustruppen, de som genom sin elakhet och moraliska ruttenhet är de verkliga monstren. De missbildade artisterna misshandlar och förvandlar sina plågoandar till freaks, precis som de.

Det faktum att vem som helst av oss genom olyckor och skador kan förvandlas till ett ”monster” blev uppenbart under Första Världskriget då många soldater återvände lemlästade från skyttegravarna, skadade till både kropp och själ. Vad soldaterna mest av allt fruktade var att få sina ansikten vanställda. Något som är lätt att förstå då vi konfronteras av de kliniska bilder som togs på de ansiktsskadade.

Ansiktet är den del av kroppen som anses avslöja vår personlighet och om det skadas, påverkas även det intryck vi ger vår omgivning och därmed också vår egen själ. Detta är ett tema som med en obönhörlig logik tagits upp i en novell, Monstret, av Stephen Crane.  Det är berättelsen om hur en rättskaffens och sympatisk svart kusk, Henry Johnson, som arbetar för en småstadsläkare, blir fruktansvärt vanställd då han räddar sin arbetsgivares son från ett brinnande hus. Henrys förändrade utseende skrämmer och äcklar ortsbefolkningen som börjar kalla honom för Monstret. När läkaren tar hand om mannen som så hjältemodigt räddat han son leder det till att han och hans familj blir uteslutna och isolerade från samhället. Läkaren förlorar sin praktik och kan mot sin vilja inte undgå att känna en viss harm mot den hjältemodige och plågade Henry.

Hur en god och rättskaffens människa tvingas leva innesluten i en vanställd kropp skildras också mästerligt av David Lynch i hans film Elefantmannen som bygger på Joseph Merricks tragiska liv. Den svårt deformerade Merrick, blev efter att under många ha blivit misshandlad och retad av en oförstående omgivning uppsökt av den ryktbare viktorianske showmannen Tom Norman. Genom Normans försorg förevisades ”Elefantmannen” mot betalning i en trolleributik mitt emot London Hospital. Bland de unga läkare som fascinerades av Merricks missbildningar fanns en viss Fredrick Trevis som fann att Merrick var en sympatisk och intelligent man.

När freak shows 1886 förbjöds i England sökte sig Merrick till Belgien, men den skoningslösa behandling han genomled där fick honom att åter söka Dr. Trevis hjälp och läkaren tog sig då an hans vård tills dess Merrick avled vid 27 års ålder. Hans huvud hade då blivit för stort för hans försvagade kropp och dess tyngd knäckte nacken medan han sov. Hans skelett finns fortfarande bevarat på Royal London Hospital och en bisarr episod i den tragiska historien om Joseph Merrick är att Michael Jackson1987 försökte köpa skelettet. Det är möjligt att Jackson på någon nivå identifierade sig med den olycklige och marginaliserade Joseph Merrick. Jackson blev ofta anklagad för att vara en särling, både som artist och människa. Freak var ett vanligt epitet som användes om denne artist som vad man än tycker om honom som person och artist onekligen var ett geni, en nyskapande revolutionär inom både dans och musik.

Att dåtidens vetenskap intresserade sig för Joseph Merrick var inte så underligt. Antropologiska, rasmässigt grundade studier var på modet främst beroende på Charles Darwins revolutionerande insatser och både människors utseende och själsliv studerades intensivt. Ofta på ett sätt som inte tog någon större hänsyn till forskningsobjektens känslor. ”Naturfolk” kläddes av nakna, mättes och fotograferades och ställdes ofta likt vilda djur ut för att betraktas i samband med olika ”vetenskapligt” motiverade utställningar. Likaså fördes mentalpatienter in i föreläsningssalar så att studenter och betalande publik kunde studera deras säregna beteenden.

Speciellt uppmärksammade blev Jean-Martin Charcots offentliga seminarier vid La Salpetrieres sjukhus i Paris till vilka besökare flockades från hela Europa för att se hur han hypnotiserade hysteriska kvinnor. Många åskådare har vittnat om den dramatiska stämning som rådde under Charcots sessioner och nämner ofta läkarens ”magnetiska skådespelartalang”.  Som i en teaterföreställning underströk Charcot vikten av att observera de hysteriska kvinnornas kroppspråk och speciellt deras ansiktsuttryck.

Sinneförvirrades ansikten har genom tiderna fascinerat såväl forskare som konstnärer. Som jag nämnde ovan betraktas ansikten ofta som själens ansikte och detta var något som fascinerade  konstnärer som Théodore Géricault och Franz Xaver Messerschmidt, den senare blev sedemera själv förklarad sinnessjuk.

En människas komplicerade förhållande till sitt utseende skildras av den japanske författaren Kobo Abe, som i sin roman En annans ansikte berättar hur en plastikkirurg genom en olycka förlorar sitt ansikte. När han lyckas få ett ansikte återskapat gör dock att brister hos muskelfästena att det får ett stelt, okänsligt intryck. Läkaren kan inte känna igen sig själv i sitt ansikte. Han ser ”en annan man” i badrumssspegeln och får även uppleva hur hans hustru tyr sig till denne nye man på ett helt annat sätt än hon gjorde innan han fick sitt gamla ansikte förstört. Istället för att bli lugnad efter att ha fått sitt utseende “räddat” blir läkaren till en kluven och förtvivlad man efter det att hans ansikte har förvandlat honom till en person han inte vill kännas vid.

Det är möjligt att Tod Brownings film och all den uppståndelse den orsakade var en av de sista spikarna i de amerikanska freakshowernas kista, men begreppet lever kvar och tillämpas numera på den allt vanligare förnedringtelevisonen som vill få oss att skratta åt stackare som inför kamerorna gör bort sig och förnedras.

Flera plågsamma exempel på förnedringstelevision presenteras i Erik Gandinis obarmhärtiga dokumentär Videocrazy som granskar det osmakliga vansinne som brett ut sig i italiensk TV efter det att den har blivit förgiftad av Berlusconis grova populism. Hemmafruar strippar i det osannolikt vulgära underhållningsprogrammet Colpo Grosso och människor förödmjukar sig själva i jakt på några minuters närvaro i rutan, som i den smärtsamt patetiska scenen där en inte speciellt attraktiv kvinna till skrällande musik klumpigt klär av sig inför en grupp kyligt bedömande mediadespoter.   

Det finns ett otal varianter av förnedringsTV. Exemplen håller på att bli oöverskådliga, men jag kan nämna några för att antyda vad jag syftar på: Big Brother, där människor stängs in och förnedrar varandra, America´s Next Top Model, där ungdomar cyniskt bedöms av ”lyckade”, självuppblåsta förebilder, en show jämförbar med ett flertal likartade förnedringsshower, som exempelvis The Apprentice, ett program där arbetssökande ungdomar smädas av en bufflig miljonär som i dessa tider av massarbetslöshet bland ungdomar får en extra tillsats av ohygglighet. Och sedan alla dessa smaklösa kändiskopplade vedervärdigheter där människor tvingas vanhedra sig själva en strävan att uppmärksammas av och efterlikna otäcka förebilder som Hugh Hefner och Paris Hilton. The X Factor där vi kan skratta gott åt talanglösa stackare som kråmar sig i rampljuset i desperata försök att bli beundrade idoler, eller America´s Funniest Home Videos där vi blir underhållna av hur barn och djur slår sig och far illa.  Extreme Makeover som får oss att tro att grå sparvar missnöjda med sitt utseende likt sagans groda kan förvandlas till en åtråvärd prinsessa enbart genom att en idiotisk kändisfe, likt gudmodern i Askungen, förändrar deras utseende. Och alla dessa otäcka parningsshower där aningslösa par vältrar sig i smaklösheter på vulgära lyxparadis. Jag nämner engelskspråkiga fenomen ty det är mest sådana som glimtat förbi på de TV-skärmar jag har konfronterats med, men jag vet att det även finns ett otal svenska avarter, som Villa Medusa och andra vederstyggligheter.

Och givetvis finns det nu också inom TVvärlden en speciell form av politiskt korrekta freak shows, som enligt den image deras skapare vill förmedla ger handikappade människor en möjlighet att få sitt människovärde bekräftat av den ”stora publiken”. Exempel är Push Girls som presenterar en grupp rullstolsbundna kvinnor, Little People, Big World som följer en sexbarnsfamilj där två av barnen har jätteväxt och två är dvärgar, Beyond boundaries där en grupp handikappade ungdomar reser kring världen och övervinner svåra hinder i form av bergsbestigningar och vildmarksöverlevnad, The Undateables där kontaktsökande dvärgar, jättar och andra människor med genetiska åkommor presenteras i grupp och inom olika vardagssituationer och Seven Dwarves som följer professionella dvärgartister. Det finns också ”dokumentärshower” som uppenbarligen struntar blankt i hänsynstagande och dekorum, som den osmakliga Body Shock på Englands Channel 4 som presenterar missformade individer som världens minsta, största eller fetaste man, mannen med en 63 kilos testikel, megatumörer, tvillingarna som delar en hjärna, flickan med åtta ben, etc.

Att betrakta den missanpassade eller missformade människan som både utanförstående och underhållning tycks vara ett lika gammalt fenomen som homo sapiens, den tänkande människan. Jag har ofta undrat över hur de ofta beundransvärda romarna, som i sina skrifter emellanåt ger intryck av att vara våra samtida, kunde uppskatta att se medmänniskor torteras och slaktas på blodbestänkta arenor. Jag läser exempelvis Ovidius tips om hur man kan ta kontakt med vackra damer under teaterföreställningar - man kan exempelvis ta med sig en kudde och därmed erbjuda dem en bekvämare sittplats. Eller Senecas klagomål över hur ungdomar för väsen och kråmar sig på badinrättningarna:

... när de starkaste badgästerna tränar och svänger sina hanteltyngda händer, när de antingen tar ut sig eller försöker se ut som om de gjorde det, hör jag stön, och varje gång de andas ut efter att ha hållit andan hör jag visslingar och skärande blåsljud.

Människor som skriver och uppför sig så tycker jag mig kunna möta näsomhelst på Roms gator och torg. Men så så ser jag hur det väldiga Colosseum ruvar över staden och synen blir en kuslig påminnelse om hur populärt människoslakt under festliga former en gång var.

Hur kunde det vara så? Vad som förvånar mig är att författare som Seneca och den Helige Augustinus visserligen kan fördöma de blodiga uppträdena på arenorna, men uppenbarligen gör de så utan att någon större inlevelse med det lidande som åsamkas deltagarna. De tycks främst betrakta de blodiga föreställningarna som en form av förströelse ovärdig en bildad man. Augustinus skriver exempelvis om sin elev Alypius som blivit besatt av upphetsningen i samband med gladiatorspelen:

Han höll mycket av mig, därför att han fann mig vara en rättskaffens och lärd man, och jag höll av honom för den ädla läggning han i hög grad visade redan i unga år. Ändå hade han av det vanvettiga sedefördärvet i Kartago – där usla skådespel bragte känslorna i svallning – dragits ner i amfiteaterns virvelström och snurrade ömkligt runt i den. […] [Jag] sörjde över att hans löftesrika framtid av allt att döma skulle gå förlorad, eller till och med redan hade gått förlorad.

Augustinus började betrakta Alypius som ett hopplöst fall, men en dag dök han oförmodat upp under en retoriklektion. Augustinus som höll på med att kommentera en text eleverna läst tog genast tillfället i akt:

När jag förklarade innehållet fann jag en lämplig liknelse från arenan; genom den skulle det jag försökte inpränta bli både tydligare och mera bestickande, samtidigt som jag bitskt kunde förlöjliga dem som gripits av detta vanvett. […] du [Gud] gjorde av mitt hjärta och min tunga glödande kol, med vilka du brände och botade rötan i en löftesrik själ […] Efter dessa ord räddade han sig nämligen undan denna djupa avgrund, som han av fri vilja stigit ned i.

Det låter snarast som om Augustinus botat sin elev från ett farligt spelberoende än att han frälst honom från ett sjukligt intresse för att se hur människor mördas. För en bildad romare sträckte sig  empatin oftast inte längre än till de som var honom närstående, Seneca var exempelvis en skicklig tröstare av dem bland hans vänner som förlorat en älskad son, hustru eller far, men även om han ibland ondgjorde sig över det lidande och förakt som som slavar i allmänhet fick utstå, så ifrågasatte han inte själva slaveriet och han kunde liksom exempelvis Cicero finna intresse i de blodiga gladiatorspelan. De lovprisar de vältränade slavarnas mod och styrka och tycker att fria, förslappade medborgare borde lära sig något av deras dödsförakt. Likväl tycker Seneca att intresset för blodiga kampsporter inte borde gå för långt. Han skriver till en god vän att han inte kan begripa att en bildad och kultiverad man som brevmottagaren kunde finna ett nöje i att hålla sig med något så vulgärt som en privat gladiatortupp.

I ett brev till sin vän Lucilius berättar Seneca hur han "händelsevis" tittade in på en förevisning på en arena. Det var tydligen en upprivande erfarenhet och han äcklades av hela förställningen, men det framgår också att Seneca var mer upprörd över publikens otäcka uppförande, än det lidande som de dödsdömda offren utsattes för:

Jag råkade komma in på cirkus under pausen mitt på dagen och väntade mig lek och elegans och en stunds avkoppling, då människors ögon kunde vila sig från synen av människoblod. Tvärtom! Alla de tidigare matcherna framstod som barmhärtiga: nu är det inget snack längre: rena morden! De har ingenting att skydda sig med; hela kroppen är träffyta och inga slag missar. De flesta föredrar det här framför de vanliga tvekamperna och även framför matcherna på allmän begäran. Och varför skulle de inte göra det? Det finns ingen hjälm, ingen sköld att avvärja svärdet med. Vad ska man med skydd till? Eller skicklighet? Allt det där betyder uppskov med döden. På morgonen kastas de för lejon och björnar, mitt på dagen kastas de för sina åskådare. Dessa befaller att de som dödar skall kastas för andra som ska döda dem, och de håller kvar segraren för ett nytt blodbad; kämparnas slut är döden. Striden avgörs med svärd och eld. Allt detta pågår tills arenan är tom. […] ”Döda honom, piska honom, bränn honom! Varför springer han så fegt mot svärdet? Varför faller han inte lite modigare? Varför dör han inte lite mer villigt? Piska honom fram mot huggen, låt dem växla slag mot nakna bröst!” En paus följer i skådespelet: ”och så skär vi halsen av några under tiden, något måste ju hända!”

Vad Seneca beskrev var inte några regelrätta gladiatorstrider, sådana uppskattade han, utan mellanspel under sådana "matcher", som innebar att man under olika former tog livet av dödsdömda fångar – de kastades nakna framför rasande vilddjur, tvingades slåss tills de dödade varandra, eller så avlivades de under märkliga tablåer som anspelade på antika myter; Marsyas som flåddes levande av Apollon, Prometheus som fick sin lever uthackad av en gam, Polyfemus som får sitt öga utstucket av Odysseus och hans män, etc. Det var sådana skådespel som stoikern Seneca, liksom Cicero, tyckte illa om och ansåg vara något helt annat än de spänande gladiatorstriderna, även om dessa också hade dödlig utgång och utkämpades av slavar som inte hade något annat val än att slåss på liv och död inför en vrålande publik.

Konsthistorien uppvisar ett otal exempel på hur freaks, dvärgar och andra udda varelser utsågs för att verka som narrar och muntration vid Europas hov.

Sådana ”missfoster” såldes av föräldrar och släktingar till bättre bemedlade individer, som sedan klädde upp dem, lärde dem konsten att roa, eller enbart använde dem som intressanta inslag under fester och banketter. Exempelvis så omgav sig Peter den Store av Ryssland med en mängd dvärgar och när hans favoritdvärg Yakim Volkov gifte sig 1711 ordnade han med en överdådig fest:

Tsaren […] gav Caesar Romodanovsky i uppdrag att finna alla dvärgar i Moskva och skicka dem till Sankt Petersburg. Deras ägare blev tillsagda att förse dvärgarna med det senaste västerländska modet, med guldtvinnade flätor och peruker [...] På högtidsdagsdagen bildade sjuttio dvärgar bröllopsföljet inför vigselakten, som ackompanjerades av den stora församlingens kvävda fnitter […] spektaklet var speciellt underhållande eftersom de flesta av dvärgarna var av bondskt ursprung och därför bortkomna och klumpiga. Under festen [...] var dvärgarna placerade vid ett miniatyrbord i mitten av salen, medan de fullvuxna gästerna betraktade dem från bord som var uppställda runtomkring. De gapskrattade när dvärgarna, särskilt de som var äldre och fulare med puckelryggar, stora magar och korta krokiga ben som gjorde det svårt för dem att dansa, berusade ramlade omkull eller började bråka med varandra.

Kanske fanns det tidigare en större okänslighet inför ”andras” lidande, något som möjligen inte var så underligt i ett samhälle med offentliga avrättningar och lemlästningar, där det var stor skillnad mellan folk och folk och lidandet och armodet säkerligen var betydligt större än vad det nu är på platser som Europa och Amerika. Med tanke på Peter den Stores säregna spektakel är det också möjligt att maktfullkomliga, priviligierade klasser och personer besitter en begränsad förmåga när det gäller att känna empati för sina undersåtar.

Utan tvekan har hänsynslösa diktatorer som Hitler, Stalin eller Mao i stort sett saknat inlevelse och medkänsla för andras lidande. Hitler som instängd i sin berlinbunker ondgjorde sig över judarnas ondska och gav order om att hela Tyskland skulle ödeläggas som straff för tyskarnas svek: "Det tyska folket har inte kämpat heroiskt. Det förtjänar att gå under [...] det är inte jag som har förlorat kriget, men det tyska folket ". Eller Stalin som sitter och skriver under dödsdomar på löpande band, bland dem sådana som drabbar före detta kollegor och medarbetare. Med ett par pennstreck ödelägger han hela landsändar genom att beordra massförflyttning av dess invånare, alltmedan han till sin sekreterare muttrar: "Tacksamhet är en sjukdom som plågar hundar." Mao Zedongs livläkare Li Zhisui skrev:

Så vitt jag vet saknade Mao vanliga mänskliga känslor. Han var oförmögen att älska, att visa vänskap och värme. En gång, i Shanghai, satt jag bredvid Ordföranden under en föreställning när en barnakrobat blev allvarligt skadad. Åskådarna var chockade, barnets moder var otröstlig. Men Mao fortsatte att prata och skratta som om ingenting hänt.

Återigen ett spektakel. I halsbrytande cirkusnummer ingår, som en väsentlig krydda, möjligheten av en katastrof. Akrobaterna, knivkastarna, lindansaren högt under kupolen, trapetskonstnärerna och lejontämjaren lever alla farligt. Samtidigt är artisterna och de missbildade utsatta för betraktarnas blickar, bedömning, förväntan och nöje. De är monster. Ordet kommer från det latinska moneo, ”rekommendera, visa, varna”. Monstret säger något, det vill varna. Men för vad? För oss själva? För våra känslor? Under alla förhållanden så gör det oss ofta illa till mods att konfronteras med det groteska, det annorlunda, men det utövar också en lockelse.Det finns risker förknippade med konfrontationen med det groteska och okända, vårt intresse kan pervertera och korrumpera oss. Som Nietszche skriver i Bortom gott ont: "Den som kämpar mot monster [Ungeheuern]  bör se till att han inte då själv blir ett odjur. Och då du länge blickar ner i en avgrund, blickar avgrunden också in i dig."

Det kanske roar oss att se schimpanser utklädda som människor, betrakta dvärgar som tycks vara både barn och vuxna, eller clownerna som i sin groteska utstyrsel och sitt vansinniga uppförande håller fram en skrattspegel för oss – de är som vi och ändå inte som vi. Men, det är kanske inbillning. Det är snarast så att det är åskådaren som är ett monster när han kallt och cyniskt betraktar det han anser vara främmande. Det är då vi möter och inser missfostrets mänsklighet som det roliga upphör, empatin tar död på löjet och vi hamnar på andra sidan rampen, känner hur det kan vara att bli betittad och bedömd:

Elefanter i cirkus

har eoner av trötthet kring sina ögon.

Ändå måste de sitta upprätt

och visa sina väldiga magar för barnen.

Scenen vrides runt och vi hamnar på den förnedrade clownens, på missfostrets sida av rampen. Där Verdis Rigoletto och Leoncavallos Beppo gestaltar sin smärta i skönsång, eller Alban Bergs förnedrade och vilsne Wozzeck utbrister sitt hjärtskärande Wir arme Leut, Vi stackars mänskor. Och än mer tragiskt – Victor Hugos godhjärtade monster; ringaren Quasimodo och skrattmänniskan Gwynplain med sina tragiska kärlekshistorier eller den brutale, känslomässige förloraren Zampanò i Fellinis fantastiska La Strada.

Där finns också de förvirrade, utstötta och ofta frånstötande utövarna av det som konstnären Jean Dubuffet kallade l´Art Brut, särlingskonst. Antonio Ligabue som vandrade mellan Schweiz och Italien, ut och in mellan drängstugor och mentalsjukhus, och efter att ha utfört magiska riter och iförd kvinnokläder målade han fantastiska tavlor och skulpterade expressionistiska djurstudier.

Eller den dövstumme Nikifor, född av en likaledes dövstum tiggerska, som under brinnande krig i Polen vandrade från by till by och försökte sälja sina märkliga målningar.

Det är sådant jag och min dotter talade om under de senaste dagarna tillsammans framför brasan. Vad är konst? Vad är teater? Vi har talade om gränsdragningen mellan artist och åskådare. Den som Antonin Artaud genom sin “Grymhetens Teater” ville utplåna. I sin skriftsamling Le théâtre et son double förklarade Artaud att han ville skapa en teater som var fullkomligt annorlunda än den praxis som innebar att en förställning spelades upp inför passiva åskådare. Han ville tvinga åskådarna in på scenen, få dem att vakna upp, att ”med nerver och hjärta” bli delaktiga i tillvarons grymma spektakel. Han ville inspirera oss genom en ”eldfängd magnetism” vars ”beröring aldrig kan glömmas”. En spasm i vilken livet var menat  att bli sargat, där hela skapelsen skulle förmås att stiga fram och utmana den falska status vi omger oss med. Med ”grymhet” menade Artaud att han ville göra teatern till ett rum där åskådaren snarare är skyddslös och attackerad, än fjärmad och skyddad. Artauds sökande förde honom till vansinnets gränstrakter och det är kanske, trots allt, bäst att skilja mellan liv och konst. Att inte låta sig förbrännas i en strävan efter förening mellan liv och skapande.

Det räcker kanske med ett och annat vederkvickande besök i fantasins sagoland. De flesta av oss är inte dömda att leva i en dvärgs eller jättes kropp och utan egen förskyllan bli föremål för andras åtlöje. Vi behöver heller inte finna att våra förtvivlade försök att nå erkännande och ryktbarhet enbart leder till nederlag och förnedring, som de stackare som ger sig in i och utnyttjas av realityshowernas osmakliga spektakel.  Inte behöver vi heller som l´Art Bruts stora mästare få vår konst uppskattad enbart på grund av att den skapats av en särling.

Konstens värld är säkerligen ofta en grymhetens teater, men den är också en vederkvickande källa som springer fram bland vardagens tämligen trista bekymmer och rutiner. Den finns omkring oss och allt som oftast bryter den in i våra gråa vardagsrutiner, likt en exotisk främling som dyker upp med en trollerilåda. Och konsten finns inte enbart i en tavla eller en teaterframställning, den lever i ett barns leende och tankeväckande frågor, i ett samtal med en klok dotter, eller i en melodislinga som dyker upp under en cykeltur mot arbetet. Lars Forssell visste det:

Du säger att dikten är död eller åtminstone döende
Då glömmer du, välfödde vän, att den lever som du
granne med döden
en halvtrappa ner
en knarrande halvtrappa ner
där i mörkret.

Muraren sjunger
Snickaren sjunger
Kassörskan i snabbköpet sjunger
Ministrar och opposition
och du och jag och dödgrävaren
Alla sjunger för livet
Alla gapar och sjunger för livet
tills han där en halvtrappa ner
knackar i taket med käppen!

Dikten om elefanten har jag hämtat från Lawrence, D.H. (1957) Blommor och människor. Dikter i urval och tolkning av Erik Blomberg. Stockholm: FIB:s Lyrikklubb. Andra källor är: Abe, Kobo (2004) En annans ansikte. Stockholm: Lind & Co.  Augustinus (1990) Bekännelser. Skellefteå: Artos. Crane, Stephen (1964) Det blå hotellet och andra berättelser. Stockholm: Tiden. Drimmer, Frederick (1985) The Elephant Man. New York: Putnam. Forssell, Lars (1968) Ändå. Stockholm: Bonniers. Kois, Dan  (2012) “Pieter Dinklage was smart to say no “, i The New York Times, 29 mars. Hughes, Lindsey (2002) Peter the Great: A Biography.  New Haven, CT: Yale University Press. Percival (1992) Artaud, Beckett, Blake: essäer och tolkningar. Stockholm: Carlssons. Seneca, Lucius Annaeus (1979) Breven till Lucilius Stockholm: Forum. Skal, David J. och Elias Savada (1995) Dark Carnival: the Secret World of Tod Browning, Hollywood's Master of the Macabre. New York: Anchor Books. Zhisui, Li (1994)The Private Life of Chairman Mao: The Memoirs of Mao´s Personal Physician. London: Random House.