I have now reread Fyodor Dostoevsky's The Brothers Karamazov. Reread? Why? Isn't that a waste of time? The novel contains more than 800 densely written pages! Well, why not? It has been more than 50 years since I read it and I was wondering if it would still fascinate me as much now as it did then. Who was that boy who read it so many years ago? I must have been more or less sixteen years old. Could I, like this considerably older reader, really have understood and realized the subtle nuances of this strange masterpiece? Probably not. However, that young man must have read it in his own manner and been enthralled in a completely different way than the old man who has read it now.

You have to take into account that I when I read it so long ago it was in Ellen Rydelius’ aged, though somewhat updated, Swedish translation and not in the admirable version published by Staffan Dahl in 1986. I am not familiar with any English translations.

I remember quite well how I was introduced to Dostoevsky. Like so many of us, I was found myself in the the so-called “devouring age” and in quick succession I read book after book. I don’t understand how I managed to read so much, on top of school and the games my friends and I played in the yards around the apartment building we lived in.

It was an unsorted reading. I read all the Deerfoot books I could find, James Fenimore Cooper, Jules Verne, and Karl May. I reread some books several times, such as Rider Haggard’s King Solomon’s Mines and Montezuma’s Daughter, Stevenson’s Treasure Island, and Maryatt’s The Privateersman, as well as Nordhoff and Hall’s Mutiny on the Bounty. At the same time, I was a constant reader of various comic magazines such as Donald Duck & Co. and The Phantom.

I was certainly embarrassingly precocious. Now I have a hard time understanding how I could absorb so much reading and find it strange that I even found pleasure in reading the Bible; perhaps it was my grandfather’s influence that made me read it, without finding it neither incomprehensible, nor boring. It is possible that this was the reason to why  my father one day, when I was sick in bed with a fever, decided that it was time for me to read “adult literature”. I still remember which three books he gave me – The Old Man and the Sea, Land of Wooden Gods by the Swedish author Jan Fridegård and ... Crime and Punishment. I have also reread the latter and each time I was engrossed in Raskolnikov’s feverish madness

.     

A few years later I read The Idiot, even if I still remember several scenes from that novel, I was not as taken by it as I had by Crime and Punishment. The Brothers Karamazov was different, an intricate  labyrinthine world in which I got lost for a couple of months. I found several sections long-winded, but the descriptions of the characters stuck in my mind, just as Raskolnikov had done earlier. However, I found Alexei/Aljosja somewhat silly in his too perfect pious appearance.

Now when I have reread the masterpiece, as said before, I cannot really remember how I perceived it as a young man, now – exactly 53 years later – reading it carefully I did, just as in those days, its scenes in front of me as if I was watching a film. It was precisely this strange visual palpability that took hold of me once again, but this same time I was surprised by how much dialogue there is in it. I found how all the characters spoke in different ways. How each of the brothers as well as their father, were characterized by their use of language. How differently the ladies – Grushenka, Katérina and Chochlakova expressed themselves. I found that these women, to a greater extent than the men, seemed to be even  more theatrical than the men.

Every character in the novel displayed a multidimensionality portrayed in a subtle and masterful manner. Even the foolish philanderer and despotic Fjordor Pavlovlitch, this wretched and later murdered father, exhibited mitigating traits that occasionally, despite his obvious wretchedness, could arouse a certain sympathy

.  

Likewise, Smerdyakov, this Dickensian character – a caricatured, strange, sly and generally despised figure, with vaguely sadistic tendencies – he too became understandable and could thus appear to the reader as more intelligent than he was to the other characters in the novel, and so, like many of them, he emerged as a rather tragic person.

No one, not even the supporting characters – petty officials, innkeepers, retired soldiers, farmers, doctors, children, etc. – who populate this teeming novel appear as superficially portrayed staffage. The Brothers Karamazov was Dostoevsky's last novel, and in it he put all the keen observation he had cultivated throughout his life. A thorough knowledge of humanity that he had established when, during his four years as a convict in Siberia, he had studied his fellow prisoners and listened to their stories. A hellish time depicted in House of the Dead.

Dostojevsky’s role playing, his ability to empathize with his characters, might be compared to any character actor, such as the greatest masters of Stanislavsky’s system, or Strasberg's method acting. Epileptic seizures and drunkenness contributed to his ability to transform personal experience into great art. Not to mention the life-changing and terrifying experience before and during his mock execution, which took place after he had been sentenced to death for his involvement with the radical discussion club the Petrashevsky Circle.

Hemingway, who devoured Russian literature but was probably a greater admirer of Tolstoy than of Dostoevsky, claimed that it was the Russian writer’s difficult time as a Siberian prisoner that turned him into a truly great writer: “Writers are hardened by injustice, like a sword is forged.” A view that Hemingway shared with Nietzsche, who in a letter wrote to his friend Peter Gast that after reading a French translation of Notes from Underground, he had been seized by a

sudden awareness that one has met with a brother. . . . four years in Siberia, chained, among hardened criminals. This period was decisive. He discovered the power of his psychological intuition; what's more, his heart sweetened and deepened in the process. His book of recollections from these years, La maison des morts, is one of the most “human” books ever written. [...] I first read [...] two short novels [“The Landlady” and Notes from Underground]: the first a sort of strange music, the second a true stroke of psychological genius—a frightening and ferocious mockery of the Delphic “know thyself,” but tossed off with such an effortless audacity and joy in his superior powers that I was thoroughly drunk with delight

I believe it was the mock execution that most strongly marked Dostoevsky’s life and writing. It was then that he realized that his entire existence was threatened and that it soon would end. The idea of ​​the meaning of life and the existence of God appeared in a sharp, frightening light. At the last second, however, he was freed from death and taken to a Siberian hell. It was there, while he was forced to live close to other unfortunate people, that Dostoevsky came to realize what I have found in so many of his books – that it is our current, earthly existence that is the real Hell. Or perhaps rather a Purgatory where, in the shadow of Death, we are forced to choose between total meaninglessness and salvation through an unwavering faith in the teachings of Jesus and a certainty of God's divine grace

In The Brothers Karamazov, the reader is inexorably drawn into Dimitri's nightmarish wanderings on the night of the murder and the subsequent orgy of drunken revelry. We are forced to take part in Dimitri's confused state of anxiety, just as in Crime and Punishment as we were following Raskolnikov on his incongruous wanderings through the streets of St. Petersburg. For me, reading this became a kind of intoxication, as if instead of reading a novel I were downing glass after glass of wine.

What struck me during my re-reading of The Brothers Karamazov was the narrator's voice; intrusive and omniscient, while he emphasizes that he is part of the small town he is describing. Yet he remains in the background the whole time.

In Dostoevsky's company, the reader enters a world that appears to be both foreign and domestic, the latter through his deep-drilling visits into the characters’ minds. Dostoevsky manages to see the world through the eyes of his characters, without losing control of his story, its flow. Side stories intervene and make the reader wonder about their justification, but it soon becomes clear that they illuminate the main events and deepen them – like the life story of Father Zosima, or the tragedy of little Ilya.

This is an author who has mastered his difficult craft and does not lose control of his story’s multifaceted unpredictability. Well, maybe when at the end he on page after page allows the prosecutor to carefully explain what the reader is already familiar with, it was only here that I for a moment lost patience and slipped out of Dostoevsky's secure grip.

Otherwise, the trial scenes provide an excellent conclusion to an intricate murder story, with crucial details and unexpected twists, a courtroom drama worthy of a Perry Mason episode and certainly experienced by Dostoevsky during his own trial visits and diligent newspaper reading.

 The novel provides a depiction of Dostoevsky's own spiritual struggle. I assume that several readers have been blinded by the angelically meek Alyosha, although Dostoevsky made him his hero, he occasionally exhibits human weaknesses. However, this does not prevent him from occasionally, at least to a reader like me, appear as being too good to be true. If one considers Alyosha as Dostoevsky’s alter ego, in whom he seeks to present the Russian Orthodox faith as a victory over doubt and nation-destroying nihilism, I believe that the reader loses much of the strength of this astonishing novel.

Several readers have found Dostoevsky’s characters to be puppet-like, something I cannot agree with. Perhaps they can sometimes appear to be somewhat too grotesque, like several of Dickens’ odd personalities, Dostoevsky's characters can hardly be described as “puppets”, passionate and odd - yes, but if had they been as one-dimensional as some critics have claimed, they would not have remained in the memory to such a degree as they do.

Dostoevsky has also been accused of having a clumsy, unpolished and clumsy style. I don't know any Russian, though I cannot agree with such an opinion, at least if I judge from Staffan Dahl’s Swedish translation, through which I believe to hear how different Dostoevsky’s characters express themselves, how their voices and language are constantly changing.

It has also been said that Dostoevsky's conservatism, his pan-Slavic orthodox thinking and generally intolerant attitude towards people from other nations, comes forth in his novels. I did not find much of that in The Brothers Karamazov, there is a negative description of a couple of unpleasant Poles and a nasty depiction of a Jewish ritual murder, but I did not get the impression that Dostoevsky made such a big deal out of it and the ritual murder was not presented as something the narrator believes in, rather it was based on an inappropriate newspaper article. As for the religious sentiment, it is of course there. However, it does not dominate, does not stifle the appearance of neither the plot nor the novel’s characters. Dostoevsky’s religious beliefs do not appear to be pamphleteering or bigoted. There is a lot of soul-ache and searching to meaning; human feelings tarnished by acting, contempt and hatred, but also sincere love and compassion.

A reader might just as well as making Alyosha into his/her hero, identify with the passionate Dimitri in his life-affirming enthusiasm and violent loves. While he immerses himself in paralyzing mental anguish, violent self-reproach and startling naivety, Dimitri remains a person who is appreciated and loved by many. Of course, Dostoevsky’s novel, with its varied gallery of characters, its passionate love story, murder and detective work, its comprehensive depiction of society and sometimes heart-wrenching sentimentality, not to mention its lively dialogue, has attracted a number of film adaptations. Speaking of the intense Dimitri, I come to think of Richard Brooks’ interpretation of The Brothers Karamazov from 1958. It is quite good, with Yul Brynner as Dimitri. A central figure by whose side the brothers Ivan and Alexei fade away. Yul Brynner offers one of his best performances, despite his somewhat exotically wild woodenness, enlivened by his darkly arousing glances. Brynner’s Dimitri has nevertheless remained on my retina and in my mind and has thus become an image of how I imagine Dimitri.

Of course, it will not be feasible to perfectly adapt a work as stylistically, multifaceted and psychologically nuanced as The Brothers Karamazov, but several of the cinematic attempts that have been made to do so have not been so bad at all, probably due to the novel's rich dialogue and first-class visuality. For example, I was quite impressed by the two Russian adaptations I have seen. Lavrov, Pyrev and Ulyanov’s more than three-hour version from 1969 is quite good and its characters interpret my perception of the book's personalities in a commendable manner . For example, the three brothers:

And not the least Smerdjakov.

A 12-episode Russian TV series followed the story in great detail. It is beautiful to watch, filmed as it is in a typical Russian monumental style, though in my opinion it is, when it comes to the character development it is considerably weaker than the 1969 movie.

Speaking of film, I remember when I was lucky enough to study film under Sverker Hällen at the University of Lund. His teaching gave me a deeper appreciation of the craft of filmmaking. Sverker knew Russian and was a great connoisseur of Russian culture. At one point he had printed out The Brothers Karamazov's depiction of Dimitri’s feverish activities in his father’s garden at the night of the murder. Sverker asked us to make a movie synopsis to depict the sequence of events in great detail, indicating lighting, camera angles, editing and rhythm. The variations became varied and the whole thing was a very instructive exercise.

The Brothers Karamazov became Fyodor Dostoyevsky's last novel. It was based on notes he had been scribbling down for a long time, starting in 1869. Ten years later he began to outline the murder story, but it was not until the end of 1878 that he became seriously concentrated on the writing of the novel, probably in partly to alleviate himself from the deep depression that had hit him when his three-year-old son Alyosha died in May of that year, apparently as a result of the epilepsy he had inherited from his father. The year before, Dostoevsky had been diagnosed with pulmonary emphysema and his epileptic seizures had become increasingly frequent. His writing of The Brothers Karamazov turned into a long and difficult process, sometimes he wrote large passages himself, sometimes he dictated to his wife Anna, who also corrected, rewrote and edited large sections. Surviving manuscripts testify to how Dostoevsky struggled to structure his material.

The Brothers Karamazov was serialized in the journal The Russian Herald. After the journal had announced it would publish a new major novel by Dostoevsky, anticipation of the reading audience was great, especially after a first instalment had been published in January 1879. However, the delays between each  published episode increased over time, and so did the anticipation. In December 1879, Dostoevsky found himself compelled to ask the journal’s publisher, Michael Katkov, to publish the following notice.

This letter is a matter of my conscience. Let any accusations regarding the unfinished novel, if there are any, fall on me alone and not touch the editorial board of ”The Russian Herald,” which, if any accuser could reproach them in this case, it would only be for their extraordinary delicacy towards me as a writer and their constant patient indulgence towards my weakened health.

The last instalment of The Brothers Karamazov was published in November 1880, Dostoevsky died less than four months later.

Dostoevsky's grief over his deceased son came to characterize a large part of The Brothers Karamazov. To alleviate his grief, he had sought refuge in the Optina Monastery, famous as the centre for the Russian Orthodox faith in staretsy. Father Zosima, who is an important figure at the beginning of novel, was considered to be a starets, and the reader understands that it was a controversial concept that was far from being embraced by all Russian Orthodox believers. A starets is an elder who in some monasteries is revered as a spiritual advisor and teacher. Several of these staretsy were in Dostoevsky’s time considered to be faith healers and believed to have received their charisma and wisdom from God, a gift for their sacrificial lives and strict asceticism. Dostoevsky placed his young hero Alyosha in a monastery, as a close disciple of an elderly starets and gave him the same name as his deceased son, endowing him with such qualities that he admired and wished for himself.

During the course of the novel, Dostoevsky lets the pious Alyosha leave the monastery at the request of the dying elder Zosima, but Alyosha remains the saintly figure he was at the beginning – an admired, even beloved, confidant for the various characters.

After his experiences in the Optina Monastery and deeply moved by the death of his son, Dostoevsky wanted to change the entire structure of the novel so that it primarily reflected children's lives, their innocence and exposure to evil, accordingly he began to sketch a story that that placed children at its centre, though he changed his plans. Nevertheless, there is a great deal of naivety preserved in Alyosha's character and Dostoevsky makes him an admired friend and mentor for a group of children gathered around a previously bullied, but sensitive and lovable little boy. As we shall see, Dostoevsky also puts the suffering of children at the centre of his doubts about God’s omnipotence and mercifulness.

The final scenes in The Brothers Karamazov, when the boys gather around the dying, unusually kind-hearted Ilya, reminds me of Mark Donskoy’s film Maxin Gorky’s Childhood from 1938. I remember how moved I was when I saw it on TV sometime in my childhood. What stayed with me was the paralyzed little boy Alexei, who in a good-natured and positive manner befriends the twelve-year-old Maxim. Alexei collects insects in small boxes and pretends them to be different people around him. Like Dostoevsky’s terminally ill Ilya, little Alexei has gathered a group of helpful boys around him. He dreams of getting out into the “open fields” and in the end the movie, the little gang of compassionate boys pull the overjoyed Alexi, sitting in a carriage, out into the flowering expanses, where they all say goodbye to Maxim, who on his own is setting out into the world.

It has been a long time since I read Gorky’s My Childhood. I remember it as a rather sad read, but I don't recall any paralyzed boy and don’t think the book ended like in the film. Perhaps the touching story was an addition by Mark Donskoy, possibly inspired by The Brothers Karamazov in which Alyosha gives a beautiful speech to the nice little boys after Ilya's death,  explaining that they when they all go out into the world and face their different fates, they will never forget the close-knit community they created around the sick Ilya and how it welded them together. Kindness is more beautiful and stronger than cruelty and evil. A lesson that Alyosha knows will follow the boys throughout their lives. I feel like I now have to read Gorky's My Childhood once again find out if the touching story about Alexei is really there.

I am far from the only one who has been captivated by Dostoevsky’s writing. Several writers have had transformative experiences through their encounter with the Russian titan. Some of them seem to have engaged in close combat with him. For example, Hemingway who often imagined his writing to be some kind of literary boxing match with prestigious and admired writers. He could for example write about Tolstoy.

I wouldn’t fight Dr. Tolstoi in a 20-round bout because I know he would knock  my  ears  off.  The  Dr.  had  terrific  wind  and  could  go  on  forever  and  then  some more.  But  I  would  take  him  on  for  six  and  he  would  never  hit  me  and  [I]  would  knock  the  shit  out  of  him and maybe knock him out. He is easy to hit. But boy can he hit. If I live to 60 I can beat him (MAYBE).

Hemingway was convinced that he would beat other of his favourite authors, like Turgenev, Maupassant and Stendhal, but he seems to have hesitated to take up a fight with Dostoevsky. Perhaps because he was unsure about his technique. In A Movable Feast he writes about his relationship with Dostoevsky:

I've been wondering about Dostoyevsky. How can a man write so badly, so unbelievably badly, and make you feel so deeply?

Some years ago, I was an avid follower of the TV series Lost. I perceived the strange island on which the abandoned plane passengers had ended up as a kind of Purgatory where they after death (?) were tested to find whether they were worthy of continuing to live on within  another existence. Lost became to me some kind of equivalent to Dostoevsky's world, a hellish place for purification and reflection. I was surprised when two of the main characters, John Locke (with the same name as a deeply Christian philosopher) and Jack Shephard, were confronted with each other towards the end. Locke is reluctant to leave the island and wants to teach the group of survivors to “trust” it and explore its mysteries, while Jack wants to get away from it and, if not possible, make sure that everyone is safe and able to stay alive. Suddenly Locke gives Jack The Brothers Karamazov with the words:

Did you know Hemingway was jealous of Dostoyevsky? He wanted to be the world’s greatest writer but convinced himself that he could never get out from under Dostoyevsky's shadow.

I understood this as if Locke meant that Jack as a man of “man of action” could not admit that through all his struggle to free himself from his fate, perhaps “God’s will”, he could not possibly reconcile himself with the great mysteries of existence. But like most things in Lost, this scene was ambiguous and difficult to interpret, and that was probably what attracted me to this TV series, which in all its strangeness became a global success.

Another, usually brilliant, writer who, like Hemingway, could fall into self-made traps of self-overestimation, and thus occasionally hit rock bottom, was Vladimir Nabokov. He nourished great objections to Dostoevsky and, unlike Hemingway, did not seem to have any admiration whatsoever for him.

Nabokov seems to have read Dostoevsky like the Devil reads the Bible and was annoyed that his novels were populated by “neurotics and lunatics”, that Dostoevsky’s characters did not develop, that they from beginning to end remained the same. I wonder. Does Nabokov’s Humbert Humbert in his masterpiece Lolita develop much? In The Brothers Karamazov, even Alyosha, who in my opinion is insufferably good-natured and naively pious, changes. In all his angelic piety he is nevertheless tormented by remorse and perhaps even hides some less sympathetic traits.

Nabokov found Dostoevsky’s novels garnished with surprise elements and unexpected developments, but ... on rereading they revealed themselves as “glorified cliché”, cooked up according to the same well-tried recipe, namely a presentation of a multitude of individual worlds, which are mixed together and served under the name of “objective realism”. Well, Nabokov is quite resourceful and witty, but I have difficulties digesting his superior attitude. Nabokov’s final judgement is exceedingly  harsh:

Dostoyevsky is not a great writer, but a rather mediocre one - with flashes of excellent humour, but, alas, with wastelands of literary platitudes in between.

Worst of all is his pathetic writing style:

in all of Dostoyevsky’s novels there is a rush and tumble of words with endless repetitions, mutterings aside, a verbal overflow which shocks the reader after, say, Lermontov's transparent and beautifully poised prose. 

I see it differently, it is this kaleidoscopic, often highly vivid “unwieldiness” that makes Dostoevsky’s novels alive, which brings them close to the reader. Nabokov’s disparaging views have been contradicted by a number of literary greats, none less than Jorge Lous Borges, who with his wry and witty acumen wrote:

In the preface to an anthology of Russian literature, Vladimir Nabokov stated that he had not found a single page of Dostoevsky worthy of inclusion. This ought to mean that Dostoevsky should not be judged by each page but rather by the total of all the pages that comprise the book.

Long before that, the demonic cat Behemoth in Bulgakov’s The Master and Margarita had angrily snapped at a “knowing citizen” who had stated that Dostoevsky was dead. “I protest!” Behemoth hissed heatedly. “Dostoevsky is immortal!”

There is a long list of great writers who have defended Dostoevsky, stating how much he meant to them. Some examples:

Arthur Power, an artist best known for befriending James Joyce (he described it as getting to know barbed wire) and conducting numerous interviews with the author, mentioned, among other things, that Joyce had told him that

The Brothers Karamazov made a deep impression on me. He created some unforgettable scenes. Madness you may call it, but therein may be the secret of his genius. I prefer the word exaltation, exaltation which can merge into madness, perhaps. In fact, all great men have had that vein in them; it was the source of their greatness; the reasonable man achieves nothing.

Virginia Woolf had also been swept away by Dostoevsky's violent, psychological whirlwinds:

Dostojevskijs romaner är en sjudande malström, snurrande sandstormar, gejsrar som fräser och kokar, suger in oss. De består enbart av själslig substans. Mot vår vilja dras vi in, virvlas runt, förblindas, kvävs och samtidigt fylls vi av en yr hänförelse. Utanför Shakespeare finns ingen mer spännande läsning.

Som så många andra fann amerikanen James Baldwin det lätt att identifiera sig med Dostojevskijs plågade gestalter och fann lugn i en sådan identifikation:

Du läser något som du trott enbart hänt dig, men så upptäcker du att det hände Dostojevskij för 100 år sedan. Detta blir till en mycket stor befrielse för den lidande, kämpande människan, som ständigt inbillar sig att hon är ensam. Det är därför konst är så viktigt. Konst skulle inte vara angeläget om livet inte vore viktigt, och livet är viktigt.

Like so many others, the American James Baldwin found it easy to identify with Dostoevsky’s tormented characters and found peace in such identification:

You read something which you thought only happened to you, and you discover that it happened 100 years ago to Dostoyevsky. This is a very great liberation for the suffering, struggling person, who always thinks that he is alone. This is why art is important. Art would not be important if life were not important, and life is important.

Hemingway’s great rival on the American Parnassus, William Faulkner, was also an avid reader of Russian classics. He reread The Brothers Karamazov almost every year. As far as I know, Faulkner and Hemingway did not enter into any literary melee, other than Faulkner found Hemingway to be linguistically limited, while Hemingway considered-% Faulkner’s style to be excessively pompous.

In literary circles, there is sometimes a dispute about who of the two Nobel Prize winners is the best writer. It reminds me of old men quarrelling about who to prefer – Rolling Stones or Beatles. When it comes to Faulkner and Hemingway, they two very different stylist, though I cannot help but lean towards Faulkner as the one that interests me the most. The style of his As I Lay Dying captivated me the first time I read it, and I found Absalom, Absalom! To be as intricate as The Brothers Karamazov.

Despite their differences, the trio of Faulkner, McCullers and O’Connor are part of the genre of Southern Gothic-Grotesque. All of them are certainly great and strange writers. Their strangeness and attraction can probably be considered by the fact that, like Dostoevsky, they were nonconformists and wrote from their outsider status. The two ladies found themselves outside the framework of the Southern idea of ​​what women should be like and Faulkner did not behave as befitted a Southern gentleman.

Carson McCullers, who made her debut at barely 23 years old with the fascinating The Heart is a Lonely Hunter, has generally been called eccentric. Which is hardly an exaggeration when it comes to describing this hypersensitive and at the same time tough and earless woman. About Faulkner and Hemingway she wrote:

I have more to say than Hemingway, and God knows, I say it better than Faulkner.

Like Faulkner and O'Connor, McCullers could perceive the similarities between the best Southern writers and an author like Dostoevsky. She wrote that Southern writers were deeply indebted to the Russians, that their Gothic strain was like the one of Dostoevsky, where there were no ghouls and ghosts, instead it was the human soul that was haunted and people were the demons.

It is in their approach to life and suffering that the Southerners are so indebted to the Russians. The technique briefly is this: a bold and outwardly callous juxtaposition of the tragic with the humorous, the immense with the trivial, the sacred with the bawdy, the whole soul of man with a materialistic detail.

McCullers described how she first became acquainted with Dostoevsky and how it changed her view of life:

The books of Dostoevsky – The Brothers Karamazov, Crime and Punishment, and The Idiot – opened the door to an immense and marvellous new world. For years I had seen these books on the shelves of the public library, but on examining them I had been so put off by the indigestible names and the small print. So, when at last I read Dostoevsky, it was a shock that I shall never forget – and the same amazement takes hold of me whenever I read these books today, a sense of wonder that cannot be jaded by familiarity.

The other lady of the Southern Gothic trio, the Catholic author Flannery O’Connor, might perhaps be considered to an even greater extent than Faulkner and McCullers as an American equivalent of Dostoevsky, not least through her strongly expressed Christian faith. However, it is certainly not some Sunday school peace that rests over her brutally primitive South.

O’Connor expressed her goal as describing how God’s grace could work within a world dominated by the Devil. As with Dostoevsky, her characters are generally degraded, confused and love-starved losers in a world that could just as easily be Hell on Earth, filled as it is with lurking demons in human form, drenched in drugs, alcohol, brutal crime, corruption, racism and prostitution. All portrayed by an author who declared that:

To ensure our sense of mystery, we need a sense of evil which sees the devil as a real spirit who must be made to name himself, and not simply to name himself as vague evil, but to name himself with his specific personality for every occasion. Literature, like virtue, does not thrive in an atmosphere where the devil is not recognized as existing both in himself and as a dramatic necessity for the writer.

In O’Connor’s short stories and novels, it often seems, as the case with Dostoevsky, that the Devil’s (fate, injustice, violence, necessity, whatever form Satan might take) ruthlessly brutal attacks on doubting, vulnerable individuals plunge them into mad confusion, only to finally (in some cases) prepare them for an unconditional surrender to the mystery of faith and divine grace.

Take, for example, O’Connor’s novel The Violent Bear It Away, in which the young Tarwater is attacked by the Devil in both his inner and outer manifestations. This happens in the form of an inner voice, a “stranger” who gradually becomes a “friend.” However, this “inner stranger” is of course none other than the Mean Tempter himself, Satan, who almost completely obscures another inner “friend” – Christ. The novel’s outer demons are con artists and perverted rapists, who with the help of the inner voice lure Tarwater into despair and victimize him. Like the devils we soon will encounter in in the company of Dostoevsky and Thomas Mann, Tarwater's inner Satan denies his own existence and claims to be a reflection of his own overheated imagination. However, it is, like everything the Devil tells us, a lie. All this may seem to be taken from a Christian edification book, or a pious sermon. Nevertheless, that is not how Flannery O'Connor writes. Her purpose is well hidden, the pointers absent. Her world is cruel and harsh. Her merciless narrative grabs the reader and keeps her/him in an iron grip.

What the other great Southern writer, William Faulkner, most appreciated in Dostoevsky was his ability to portray the subconscious, how contradictory human emotions really are. He considered The Brothers Karamazov to be his most significant literary inspiration, alongside Shakespeare and the Bible. According to Faulkner, American literature had not been able to achieve anything nearly as impressive as The Brothers Karamazov. In his Nobel Prize lecture, Faulkner mentioned what he considered to be the goal that he and Dostoevsky were moving towards, namely to describe

the problems of the human heart in conflict with itself which alone can make good writing because only that is worth writing about, worth the agony and the sweat.

The antihero in Faulkner’s Absalom, Absalom! Sutpen, is a tragic and rather absurd Dostoevsky character, who struggles to elevate himself and win the respect of those around him. Despite his obvious strength and determined personality, Sutpen cannot escape what he detests within himself and he fails miserably in his life project. Sutpen’s violent personality and overwhelming vanity, his longing for grandeur and redemption, become his defeat. Like the protagonist in Dostoevsky’s Notes from Underworld, Sutpen pities himself in a mixture of pride and self-loathing: “I am a sick man... I am a bad man. An unattractive man.” Like Dostoevsky's antihero, Sutpen seems to accept and even in a way find satisfaction in the rejection of the surrounding society. These embittered, lonely characters allow themselves to be consumed by chronic negativity, self-loathing and ill will towards everything and everyone.

There is a demonic undercurrent in The Brothers Karamazov. Several commentators consider the novel to be a deeply Christian fable with the elder Zosimov and his faithful disciple Alyosha as bearers of its message – it is within the folds of the Russian Orthodox Church that we find peace and meaning in our lives.

Just as one considers Alyosha to be the hero of the novel, one can also see his tormented brother Ivan as its central figure. It is Ivan who carries and advances Dostoevsky’s doubts about divine justice and the presence of God. Ivan tells his religious brother about his idea for a poem/play about the Grand Inquisitor’s meeting with Jesus. Alyosha listens intently, without making any comments.

In broad terms, Ivan’s story deals with how Jesus returned to earth, more specifically to Seville during a time when heresy bonfires lighted up the town squares. The Grand Inquisitor was at the height of his power. Jesus performs miracles and gathers people around him, which causes the Inquisition’s henchmen to react and imprison him. At night, the Grand Inquisitor visits Jesus in his cell. He has no doubts at all about whom he is encountering and explains why it is the Church’s intention to burn him at the stake as a heretic the following day. During the Grand Inquisitor’s tirade, Jesus remains silent.

The church potentate considers the return of Jesus to be a serious threat to the entire empire that the Church has created for the good of humanity. The Church is now leading humanity in the right direction, towards a final unification of the human race under one power, one state, which will provide every citizen with her/his daily bread, control and soften the conscience of humanity and once and for all establish principles that will unite and guide all of humanity.

Jesus limited his message to a small group of chosen ones, while the Church has improved on his efforts by speaking to the entire humanity and rule the world in the name of God. The Church no longer needs Jesus; he has become a nuisance.

By proclaiming the freedom of choice to people, Jesus created unnecessary anxiety. People are safer if they do not have to choose and instead allow themselves to be ruled by others. Through his teaching about the free choice Jesus excluded the majority of humanity from redemption and condemned most of us to suffering. Salvation and unity are provided through the Church Organization, which has shouldered the burden of freedom and thereby given individuals peace and security. The Inquisitor believes that under him and his ilk, all humanity will live and die in blissful ignorance. Even if life and the leadership of the Church should ultimately lead to death and destruction, the majority of the humans will be happy on their journey towards a future goal:

We will make them work, but in the hours free from labour we will arrange their lives like a children’s game, with children’s songs, choruses, and innocent dancing. Oh, we will allow them to sin, too; they are weak and powerless, and they will love us like children for allowing them to sin. We will tell them that every sin will be redeemed if it is committed with our permission; and that we allow them to sin because we love them, and as for the punishment for these sins, very well, we take it upon ourselves. And we will take it upon ourselves, and they will adore us as benefactors, who have borne their sins before God. And they will have no secrets from us. We will allow or forbid them to live with their wives and mistresses, to have or not to have children – all depending on their obedience – and they will submit to us gladly and joyfully. The most tormenting secrets of their conscience – all, all they will bring to us, and we will decide all things, and they will joyfully believe our decision, because it will deliver them from their great care and their present terrible torments of personal and free decision. And everyone will be happy, all the millions of creatures, except for the hundred thousand of those who govern them. For only we, we who keep the mystery, only we shall be unhappy. There will be thousands of millions of happy babes, and a hundred thousand sufferers who have taken upon themselves the curse of the knowledge of good and evil. Peacefully they will die, peacefully they will expire in your name, and beyond the grave they will find only death. But we will keep the secret, and for their own happiness we will entice them with a heavenly and eternal reward. 

The Inquisitor recalls how Christ rejected the Devil’s temptations and stated that man cannot live by bread alone. But it was a fatal mistake:

Feed men, and then ask of them virtue! That's what they'll write on the banner they'll raise against Thee and with which they will destroy Thy temple.

Even when the Grand Inquisitor has finished his long monologue, Jesus remains silent. He rises slowly and then kisses the Inquisitor on his “bloodless, aged lips.” The Inquisitor releases Christ but warns him never to return. Jesus, still silent, goes out into the “dark alleys of the city.” Ivan concluded his story with the words: “The kiss burns in his heart, but the old man adheres to his idea.”

Since he intends to leave the city, Ivan had like some kind of farewell told the story to his little brother. He notices that he has made him terribly upset, especially through his claimed that if God is dead, everything is permitted. Ivan smiles towards his pious brother:

I thought that going away from here I have you at least, but now I see that there is no place for me even in your heart, my dear hermit. The formula, ”all is lawful,” I won’t renounce – will you renounce me for that, yes?

Alyosha, who has risen from his chair, now went up to Ivan and kissed him right on the mouth, which made Ivan exclaim:” “That’s plagiarism. You stole that from my poem. Thank you though.”

Perhaps Ivan sensed that Alyosha, like so many others around him, not least his beloved but theatrical Katérina, was playing a game. Alyosha’s piety was perhaps also a hard-won conviction, a fragile defence against all the evil and moral decay he found himself surrounded by. For a man like Alyosha, his brother’s talk about the death of God must have been a terrible threat to his faith, which was perhaps not as rock-solid as Dostoevsky would like us to believe.

The idea of ​​the death of God was not new, but Dostoevsky’s Ivan took it to its extreme and makes him an advocate of the nihilism he feared so much, namely that if God is dead and everything is permitted, then this indicates that life is meaningless, that moral values ​​are groundless and knowledge is impossible. It was in these border areas that Friedrich Nietzsche moved. Two years after Dostoevsky's death in 1880, he described in his The Joyous Science how “a madman” proclaimed

Where is God?’ he cried; ‘I’ll tell you! We have killed him – you and I! We are all his murderers. But how did we do this? How were we able to drink up the sea? Who gave us the sponge to wipe away the entire horizon? What were we doing when we unchained this earth from its sun? Where is it moving to now? Where are we moving to? Away from all suns? Are we not continually falling? And backwards, sidewards, forwards, in all directions? Is there still an up and a down? Aren’t we straying as though through an infinite nothing? Isn’t empty space breathing at us? Hasn’t it got colder? Isn’t night and more night coming again and again? Don’t lanterns have to be lit in the morning? Do we still hear nothing of the noise of the grave-diggers who are burying God? Do we still smell nothing of the divine decomposition? – Gods, too, decompose! God is dead! God remains dead! And we have killed him! How can we console ourselves, the murderers of all murderers! The holiest and the mightiest thing the world has ever possessed has bled to death under our knives: who will wipe this blood from us? With what water could we clean ourselves? What festivals of atonement, what holy games will we have to invent for ourselves? Is the magnitude of this deed not too great for us? Do we not ourselves have to become gods merely to appear worthy of it? There was never a greater deed – and whoever is born after us will on account of this deed belong to a higher history than all history up to now!’ 

Nietzsche stated that belief in God had become obsolete, as had everything based on this belief. Everything that developed from and had been supported by the belief in an omnipotent God was now doomed to disappear. The whole of European morality would collapse. Humans now stood alone in the universe and had to shoulder their responsibility for all existence, for that which they had believed to be God’s creation. A terribly difficult task that demanded more than what an ordinary person could be capable of. Someone stronger, someone more than an ordinary person, a very strong being was now needed – the Superman. A dictator? A fascist, an SS officer? I don't think so. Nietzsche was far from being a thinker who moved along some pre-arranged, conventional paths. Despite serious blemishes among his ideas, I am inclined to believe that Nietzsche harboured so much compassion that would make such assumptions and interpretations of his teachings impossible. After all, he was “human, all too human.”

Nietzsche also grappled with the reality of evil and considered that it was unfortunately an integral part of human existence, characterized as it is by suffering and despair. But we must not fall for any fantasies that take away the responsibility for evil from people.

According to Nietzsche, the Devil is a vulgar concept that we have as little use of as we have of God. However, as the artist he actually was, Nietzsche could not help but speculate about the nature of this imaginary creature. He wrote that if God represented authority, oppression, imposed order and cold logic, the Devil stood for creative capacities and potentials like love, emotions and joy. Thereby the Devil had become “wisdom’s most ancient friend”, who “keeps us as far away as possible from a God who is so harmful to us”. Here the contradiction between Apollo and Dionysus, as Nietzsche highlighted in his The Birth of Tragedy, probably still haunted him.

The first time Nietzsche was confronted with Dostoevsky’s writings was when he in Nice bought and read Notes from Underground. He was enthralled by its depiction of the miserable existence of a man living without any belief in God. He considered his find of the book to be "among the most beautiful strokes of fortune in my life.” Soon thereafter, Nietzsche had read several of Dostoevsky’s books and concluded that the Russian author was the only psychologist who could really teach him something new. The introduction to Dostoevsky’s existentialism, the metaphysical suffering that afflicts so many of his characters, made Nietzsche believe that “excessive consciousness” was simply a form of illness.

The Brothers Karamazov was translated into French in 1888 and an anonymous translation into German had appeared as early as 1884, but it does not seem as if Nietzsche had been able to read any of them. By January 1889, Nietzsche had irreversibly entered his paralyzing mental dead. However, if he does not explicitly mention Ivan’s statement that "if God is dead, everything is permitted", this does not indicate that Nietzsche, with his great interest in Dostoevsky, was not familiar with the expression. In a letter to his friend Peter Gast, Nietzsche mentions a German theatre production of The Brothers Karamazov and it is possible that he attended it.

Like Dostoevsky and O'Connor, Nietzsche did, despite his atheism, consider suffering as a form of purification, a path to self-realization. It could help us to defeat evil and despair, forcing them under our control, our will:

To those human beings who are of any concern to me I wish suffering, desolation, sickness, ill-treatment, indignities—I wish that they should not remain unfamiliar with profound self-contempt, the torture of self-mistrust, the wretchedness of the vanquished: I have no pity for them, because I wish them the only thing that can prove today whether one is worth anything or not—that one endures.

This ascertainment was found among the many notes and drafts that Nietzsche’s eventually Nazi-tainted sister, Elisabeth Förster-Nietzsche, and his good friend Peter Gast collected after his death and published as The Will to Power. Accordingly, the general opinion about this book has been that several of the views exposed in it can to be considered as entirely reliable. However, in recent years it has been found that the sister's clumsy editing, additions and deletions, were not as bad and extensive as it previously had been feared and has been translated into several languages ​​and republished.

In any case, Nietzsche often wrote about the harsh ordeal it meant to go your own way, living in a world without God, where you only have yourself to blame. In The Will to Power, Dostoevsky's tormented characters occasionally appear and at one point Nietzsche wrote:

To represent terrible and questionable things is, in and of itself, an expression of the artist’s instinctive desire for power and glory. There is no such thing as pessimistic art. Art affirms. Job affirms. But Zola? The Goncourt brothers? The things they show are ugly, but the fact that they show them stems from their delight in ugliness. There is no avoiding it” You deceive yourselves if you think otherwise. How liberating Dostoevsky is!

Ivan's denial of God, his nihilism, cost him dearly. He did not get the woman he desired, while a guilty conscience consumed him. What if it was his constant assertion that “if God were dead then everything was permitted” that had inspired the murder of his father? Ivan, like his passionate brother Dimitri, began to lose his grip on reality and, like O'Connor's Tarwater, he felt the suffocating presence of the Devil, both within and without himself. One night, Satan appeared in front of him, very tangible, sitting in a chair:

a person of some sort, or more accurately speaking, a Russian gentleman of a particular kind, no longer young, qui faisait la cinquantaine, as the French say, with rather long, still thick, dark hair, slightly streaked with grey and a small pointed beard. He was wearing a brownish reefer jacket, rather shabby, evidently made by a good tailor though, and of a fashion at least three years old, that had been discarded by smart and well-to-do people for the last two years. His linen and his long scarf-like neck-tie were all such as are worn by people who aim at being stylish, but on closer inspection his linen was not overclean and his wide scarf was very threadbare. The visitor's check trousers were of excellent cut, but were too light in colour and too tight for the present fashion. His soft fluffy white hat was out of keeping with the season. In brief there was every appearance of gentility on straitened means. It looked as though the gentleman belonged to that class of idle landowners who used to flourish in the times of serfdom.

The cynical Devil, who changes form during the night, often in accordance with his statements, torments Ivan by reminding him of his failures, his feelings of guilt for ill-considered statements and ideas he spread around himself and thus maybe inducing others to commit deplorable acts. The Devil makes it clear to Ivan that Hell is among us and manifests itself through suffering caused by not being able to love, of not being loved, and instead indulge in a knowledge freed from love and compassion. Ivan shouts at the mocking Devil: ”You are an incarnation of me, but only one side of me!”

Deep down, Ivan is not a cynic, and his torments come from the realization that he actually likes people and even loves some of them. However, his bad  conscience that gnaws at him. Like Tarwater’s Satan, Ivan’s Devil has already proven himself to be a master of deception and lies, so he has no difficulty whatsoever in his attempts to convince Ivan that he is only a figment of his imagination and that Ivan is actually becoming mad. Nevertheless, neither Ivan nor the reader are completely convinced of this – perhaps the Devil actually exists.

In any case, he appears several years later when the composer Adrian Leverkühn meets him one night in Palestrina. Like when he visited Ivan, the Devil is fairly modern, but shabbily, dressed. And as when he haunted Ivan, the Devil does from time-to-time change appearance, but to begin with Thomas Mann, author of Doctor Faustus, describes him as a more brutal type,

rather spindly, not nearly so tall as Sch., smaller even than I. A sports cap over one ear, on the other side reddish hair standing up from the temple; reddish lashes and pink eyes, a cheesy face, a drooping nose with wry tip. Over diagonal-striped tricot shirt a chequer jacket, sleeves too short, with sausage-fingers coming too far out, breeches indecently tight, worn-down yellow shoes. An ugly customer, a bully, a stnzzi , a rough. And with an actor’s voice and eloquence.

I don't really know what a stnzzi is, and even though I now have lived in Italy for several years I cannot recall ever hearing the word. Maybe, maybe, it has to do with sto zitto, "I'm silent, I don't care," meaning that the Devil is an insensitive type.

It was probably no coincidence that Adrian Leverkühn met the Devil in Palestrina just before the outbreak of the World War I. It was in this town that the composer Giovanni da Palestrina was born exactly five hundred years ago (the anniversary is this year celebrated with concerts and exhibitions). Palestrina is considered to be one of the greatest masters of polyphonic choral works ever, and for the brilliant composer Leverkühn, he symbolised the European high culture that will soon would be threatened with extinction by the War.

The place may also have something to do with Thomas Mann’s own life story. In 1953, the then 77-year-old Mann returned to Italy for the last time and met at the Hotel Excelsior in Rome with a Munich-born artist, Fabius von Gugel, who was living in Rome. Mann told him that in his youth he had spent a few summer weeks in Palestrina. One clammy afternoon he had been sitting in the stone hall beneath Palestrina’s ancient palace when a stranger dressed in black had appeared, looked intently at him, without uttering a single word. Mann had been overcome by a wave of icy terror, convinced that the apparition was the Devil himself. Without Mann having been able to address him, the apparition disappeared as suddenly as it had emerged. The experience had for all time been etched into Mann's memory. We might suspect that Mann, like Dostoevsky, with his vivid imagination easily could evoke such visions from his inner terrors and bad conscience. Like Dostoevsky, Thomas Mann was a passionate man, who at times suffered from depression, repressed desires, and fear, feelings that he transformed into literature.

The spirits of Nietzsche and Dostoevsky haunted much of what Thomas Mann wrote. He was fascinated by the morbid madness of these geniuses and was more fascinated by their dark sides than by their philosophy. In an essay he wrote Dostoevsky, Mann stated:

above all it depends on who is diseased, who is mad, who is epileptic, or paralytic: an average dull-witted man, in whose illness any intellectual or cultural aspect is non-existent; or a Nietzsche or Dostoyevsky. In their case something comes out in illness that is more important and conducive to life and growth than any medical guaranteed health or sanity.... In other words: certain conquests made by the soul and the mind are impossible without disease, madness, crime of the spirit.

Thomas Mann, the atheist, doesn't care much about Dostoevsky's Christian message, it is the misery and spiritual misery he focuses on. According to him, Dostoevsky was:

An author whose Christian sympathy is ordinarily devoted to human misery, sin, vice, the depths of lust and crime, rather than to nobility of body and soul.   

In Doctor Faustus there are plenty of internal and external demons, among the latter one might list the art historian Helmut Insitoris, the stuttering music teacher Mr. Kretschmer (who made me think of my own demonic violin teacher Kopsch), the charming translator Martin Schildknapp, the red-haired doctor Dr. Zimbalist, Saul Fitelberg who seems to have been created with Mephistopheles as a model, and above all the philosopher Dr. Eberhard Schleppfuss, who to some extent, like Ivan in The Brothers Karamazov, preaches a dangerous nihilism. Dr. Schleppfuss believes that God allows evil for the sake of free will. As in O’Connor’s stories, Dr. Schleppfuss believes that God’s goodness consists in His ability to create good out of evil and takes this as a defence for the presence of evil within His creation.

Dr. Serenus Zeitblom, the narrator of the novel (like Dostovsky in The Brothers Karamazov, Mann in Doctor Faustus makes use of a narrator between himself and the reader) believes that the theological apparatus of Christianity, like the demonic Nazism, constitutes a creepy escape from human realities and loving tenderness. Centuries of extraterrestrial speculation had transformed Jesus’ simple and straightforward teaching of love and compassion into a suffocating abuse of power. It was not for nothing that the soldiers of the Nazi army on their belt buckles wore the inscription Gott mit uns, God is with us.

It is in Palestrina that Adrian Leverkühn offers his soul to the Devil, on the condition that he should love no one, but instead devote his life to the perfection of his music. Like Dostoevsky’s demonic nihilists, Leverkühn, more or less consciously, spreads death and suffering around him. It is only through the compassionate and lovingly helpless anguish he feels when his little nephew Nepomuk succumbs to the unfathomable pain of a fatal illness that the Devil finally loses his grip on Leverkühn. Here too, Mann seems to have found a model in The Brothers Karamazov, in which the decommissioned captain Snigirov is almost indescribably tormented by the long-lasting death agony of his lovable son Ilya.

The underlying crime in The Brothers Karamazov is a parricide, and this was of course something that attracted Sigmund Freud, who delved into the book and dedicated a long essay to Dostoevsky. Something that once again convinces me that Freud should have received his Nobel Prize in literature and not in medicine. I have come to the conclusion that several of his insights and theories are undeniably intellectually stimulating, but hardly based on any sound, empirical science.

Freud admired Dostoyevsky’s ability to us an “unparalleled artistic intuition” while revealing the human mind’s attempts to hide its inner workings from itself. He considered The Brothers Karamazov as “the most magnificent novel ever written” and was of course fascinated by its Oedipal undertones. In 1928, Freud published an essay entitled Dostoevsky and Parricide in which he analyzed Dostoevsky’s neuroses and argued that the Russian writer’s epilepsy was not a “natural condition,” but rather a physical manifestation caused by Dostoevsky’s repressed feelings of guilt over his father’s death.

It can scarcely be owing to chance that three of the masterpieces of the literature of all time the “Oedipus Rex” of Sophocles, Shakespeare’s “Hamlet” and Dostoevsky’s “The Brothers Karamazov” should all deal with the same subject, parricide. In all three, moreover, the motive for deed, sexual rivalry for a women, is laid bare.

A view that is clarified in Freud’s analysis of The Brothers Karamazov. He considers it to be quite uninteresting who actually committed the patricide that the novel revolves around. A deep psychological consideration should instead take into account who emotionally desired and welcomed the incompetent father’s death. An aspect that Dostoevsky clearly emphasizes and he has the intellectual, but at that time deranged Ivan screaming in the courtroom:

Who doesn’t wish for his father’s death? … Everyone wants his father dead. Viper devours viper… 

Even the righteous Alyosha is guilty of parricide. He buried himself in religious musings and thereby neglected the precarious situation of his own family. As a devoted Christian he is forced to bear the burden of the sins of others. It is this Christian view that eventually becomes Freud’s most vehement and, in fact, only criticism of Dostoevsky and his work. He states that the Russian author’s unconditional surrender to the Russian Orthodox Church squandered his opportunity

the chance of becoming a great teacher and liberator of humanity and made himself one with their jailors.

Franz Kafka had a great admiration for Dostoevsky and read him extensively. In 1913 he wrote a letter to Felice Brauer, “the most wonderful woman on this earth,” apparently to avoid a marriage she had hinted at, but also as an attempt to keep her as a close friend. It is one of the few occasions on which Kafka mentions Dostoevsky by name, although it is easy to discern the Russian influence in much of what he wrote:

Don't forget that of the four people whom I (without comparing myself to them in terms of creative power or literary importance) consider to be my true soul mates – Grillparzer, Dostoevsky, Kleist and Flaubert – only Dostoevsky got married and perhaps only Kleist drew the right conclusion when, due to external and internal compulsion, he shot himself at Wannsee.

Of these authors I was completely unfamiliar with Grillparzer, until a month or so ago when I began sketching on a blog about Medea, which I have not yet finished and the Austrian playwright’s play about her. I thought I could understand why Kafka wrote so appreciatively to Felice about that particular author. He is quite good, but I suspected that Kafka might have mentioned him in connection with his refusal to marry Felice. Grillparzer’s Medea drama depicts the mutual fascination and disgust that prevails between the passionate Medea and the fundamentally cowardly Jason, and how disgust, through Jason's betrayal, ultimately becomes the dominant force that causes Medea to murder their child in a vengeful rage.

Of course, Kafka was shaken and touched by The Brothers Karamazov and not the least the despicable father figure Dostoevsky depicted. A vulgar and wretched man, hated and despised by his three sons. Kafka’s relationship with his own father was probably not as terribly hateful as that of the Karamazov Brothers. However, Kafka certainly suffered under his father’s shadow:

A true Kafka in strength, health, appetite, loudness of voice, eloquence, self-satisfaction, worldly dominance, endurance, presence of mind, knowledge of human nature, a certain way of doing things on a grand scale, of course also with all the defects and weaknesses that go with these advantages and into which your temperament and sometimes your hot temper drive you.

A 45-page letter that Kafka wrote to his father in 1919, which according to his friend Max Brod he wanted his mother to give to him, although she never did it, began with the words:

Dearest Father,

You asked me recently why I maintain that I am afraid of you. As usual, I was unable to think of any answer to your question, partly for the very reason that I am afraid of you, and partly because an explanation of the grounds for this fear would mean going into far more details than I could even approximately keep in mind while talking. And if I now try to give you an answer in writing, it will still be very incomplete.

The father did obviously not read his son’s letter to him and probably  not his other work. Nothing that Kafka undertook aroused his father's appreciation or interest, and his writing was consequently met with indifference or reluctance. Each new book was by the constantly card playing father, with the words: "Put it on my bedside table." Yet these books concerned his father more than any other: “My writing was all about you; all I did there, after all, was to bemoan what I could not bemoan upon your breast.”

By Kafka the boundaries between an outer and an inner world are erased to an even greater extent than they were in the works of O’Connor and Dostoevsky. Reality is fragmented and threatens to collapse. His characters belong to the same sphere as the often elusive and sometimes inhuman figures that threaten us within a world we feel that we cannot escape from. Kafka expresses the tragedy of everyday existence and points to the absurd paradox that even if we sometimes can perceive the strangeness of life, we accept it with a thoughtless simplicity.

Like dreams, Kafka’s stories are self-sufficient, they follow their own consistent logic and the reader is forced to accept it. This nightmarish mood is supported and reinforced by Karka’s precise and formal use of language, which in the midst of all its seriousness is not devoid of subtle humour and wit.

In this, Kafka is not entirely unlike Dostoevsky. In a preface to Virginia Woolf’s novel Mrs. Dalloway, Elaine Showalter (whose book Sexual Anarchy, by the way, made a great impression on me) pointed out that Dostoevsky considered dreams, memories, and fantasies to be as important as actions and thoughts. Instead of using an omniscient narrator’s fixed perspective Dostoevsky broke up the structure of his narratives and was then able, as cubists and futurists later did in their artwork, to break down and transform the visual reality. Dostoevsky’s narrative style became an integral part of his plots, providing them with a dimension separate from the reality. A method that was later refined by writers such as Kafka and Faulkner.

Someone who delved deep into Kafka’s writings was Albert Camus, who stated that the absurd effect that Kafka creates does not come from some vague fantasy but is rather “an excess of logic”. According to Camus, a visit to Kafka’s universe was like “the painful luxury of fishing in a bathtub, knowing that nothing comes out of it.” Truth and illusion are by Kafka mixed together in such a way that they are deprived of their anchorage in reality, while a mirror world is created. “Truth is constantly on the way of losing its mask and reveal itself as illusion, while illusion can pass into truth.”

While Dostoevsky’s novels appear paradoxical and contradictory, they are nevertheless populated by individuals, though more in the shape of “automatons" than “real people”, but that does not hinder the reader  identifying her/himself with them, since they embody

perpetual oscillations between the natural and the extraordinary, the individual and the universal, the tragic and the everyday, the absurd and the logical”, and it is these eternal paradoxes that provide his work with resonance and meaning.

In all their abstraction, Kafka's heroes are like “all others”. They resemble us, while the world they inhabit is unmistakably similar to the reader’s own, with its obscure hierarchy of bureaucracy, in all its everyday absurdity, it remains unbearably familiar.

It was actually Camus's The Rebel, L'Homme révolté, which recently made me read The Brothers Karamazov, after with great interest having reread his The Plague during the Covid epidemic.

The Rebel might be considered as a continuation of Camus’ earlier essay The Myth of Sisyphus from 1942, in which he developed the idea that human’s situation is absurd because the world is meaningless, and Camus here occasionally comes close to a cynical nihilism. Humans must shape their own moral values ​​at their own risk and responsibility. Camus speaks warmly of “action without tomorrow”, meaningless activities that constitute an “in spite of it all” in the face of the certainty of death and the meaninglessness of life.

Camus, who suffered from tuberculosis, had repeated near-death experiences (1930, 1936, 1944 and 1949) and it was his choice to become join in the resistance against the Nazis, which gradually led to a partial change of opinion. This shift is apparent in The Rebel from 1951 – life can actually gain meaning by rebelling against the absurdity of existence and a struggle for human dignity.

In The Rebel, Camus has become a moralist and a humanist. However, it is not a “totalitarian humanism” he advocates, not an elite-led revolution intended to “liberate man from the ground up”, such violent actions can only produce new terror and a lack of freedom. Camus condemned all acts of violence and criticized those who considered communist violence and oppression as acceptable means to achieve a humanitarian goal.

Camus's doctrine of non-violence led to a violent break with his former friend Sartre, who tolerated and even advocated the use of violence as a legitimate response to oppressive capitalism and imperialism, thereby justifying communism as a necessary step to defeat them. Camus could not accept such a stance.

By appealing to reason and freedom, one might give terror a semblance of righteousness... but slave camps under the banner of freedom, disable the faculty of judgment

Since his Algerian youth, Camus had been an avid and skilled football player and actor, and he was also devoting himself to directing plays. Early on he had been a devoted Kierkegaard reader, fascinated by his method of using different roles in his writing – Judge William, the Seducer Johannes, de Silentio, Johannes Climacus, Brother Taciturnus, Vigilius Haufniensis, etc., etc. – and in his Sisyphus essay, Camus also introduced various personalities: Don Juan, the Actor, the Conqueror and the Poet, each of whom stood for different attitudes towards the absurdity of life and death. According to Camus, death is our only true reality, it defines human existence and we need to structure our lives in accordance with this fact. His four characters stood for revolt, freedom and passion. To achieve freedom, it was necessary to create indifference to and distance from existence. We have to enable ourselves to extract a maximum sense of joie de vivre, lust for life, enjoy the diversity of life. To be able to free oneself, one had to revolt against that which oppresses and limits us, like religion, totalitarianism, and bigotry.

Don Juan does not believe in God or an afterlife. He is convinced of the meaninglessness of life and overcomes his despair by constantly seeking new moments of devotion, tenderness of the body, pleasure through the senses. The Actor tries out countless life possibilities in his fleeting role creations. The Conqueror is well aware of the fact that actions are vain and meaningless, but does nevertheless choose to be completely absorbed in his actions, whatever they may be – sports, charity, rebellion. The Poet/Artist make use of art as a means to subdue the absurdity of existence. Here we find great writers like Melville, Goethe, Proust and Kafka. They are not any trendy artists, bumbling fools only capable of  imitating existence. Great writers create something new by providing surprising insights into our absurd existence.

We are all stuck in the meaningless wheel of endurance, like Sisyphus we constantly drag the heavy stone of our existence up the steep mountainside, only to be forced to experience how it rolls down again. But, if we realize the absurdity of what we have been forced to do, we can perhaps mentally distance ourselves from the misery, the vain toil. One should imagine Sisyphus happy – Il faut considérer Sisyphe heurueux! We should act without tomorrow and thereby revolt against the chaotic absurdity of life, a spontaneous and heroic act of will against nothingness.

Camus identified himself with Ivan in The Brothers Karamazov. He even played the role in the theatre productions, for example 1936 at the Théâtre de l’Equipe in Algiers. In The Rebel he dedicated an entire chapter to Ivan – Rejection of Salvation in which he praised the views of Ivan: “It is not God that I reject, it is the whole of creation!” Ivan believed that justice stood above both God and his Creation. It is man’s duty to uphold justice. Camus is like Ivan tormented by the fact that if God is dead existence is absurd and meaningless. However, … is that really true? In God’s absence, man has the full responsibility for our world and its inhabitants and it is our duty to ensure justice. That cannot to be meaningless.

We all know what justice is and here Ivan points to the cruelty that is committed against children. How can a loving God allow such a thing? An agitated Ivan tells his godly little brother Alyosha about what he has found in recent newspapers – a landlord who let his dogs tear a little boy to death for a trivial negligence. A couple of parents who an entire night locked their three-year-old daughter in a freezing shed where she desperately screamed for help and tore her hands trying to get out. How a soldier let a child play with his revolver, only to shoot him in the face the next moment. To this we can now add 20,000 children killed in Gaza, 1.5 million children killed by the Nazis and countless children who at this very moment are abused and exploited around the world, starving, raped and tormented. It is sickening and both Ivan Karamazov and Albert Camus ask how this can be possible, especially in a world where people still believe in an all-powerful and loving God.

In The Rebel, Camus describes how various, inner and external revolts have taken place throughout history. He describes how the Marquis de Sade, through his atheism and libertinism celebrated a freedom that meant self-satisfaction at the expense of others. How Saint-Just and other revolutionaries during their reign of terror in the name of justice and equality sacrificed fellow human beings for an unattainable utopia. How anarchists and terrorists with legitimate goals murdered and spread terror without achieving any of their objectives. How Marxist ideologues replaced God with history. It would sanctify their means until their utopias were achieved. “History will acquit us!” No, the only thing history has proved is that “what violence may create is difficult and short; it dies away like a desert storm.” And not even that – millions and millions have been sacrificed to gods and “history”.

So, what was the main message of The Rebel? Justice! Against all odds, we must continue to preach justice and equality. Pointless? Why not? What other point is there? We have already seen how the belief in Nazism created death camps and the belief in communism – the Gulag. The revolution eats its children. We know it, we witness it. A revolt should be directed against violent ideologies, against untenable myths, against lies spread by usurpers, imperialists and capitalists. We must protect our children from evil and nature from destruction.

And how was this Plaidoyer d'un fou received by the philosophical establishment and especially by Camus's friend and comrade-in-arms Jean Paul Sartre? As editor-in-chief of the influential journal Les Temps Modernes, Sartre let one of the younger journalists, Francis Jeanson, become his mouthpiece in denouncing Camus's book.

Jeanson had known Camus for several years, but unlike him he was a staunch supporter of the FLN, The Algerian National Liberation Army. Jeanson was a convinced Marxist and took issue with Camus’s denial of history as a benchmark for revolutionary action. According to Jaenson, Camus was a reactionary who condemned the “Marxist experiment” without having anything positive to offer in return. Camus did this in a world burdened by social injustice, in which intellectuals were faced with the choice of either siding with the oppressed, which could only be done by supporting the Communist Party, or “denying history” in the name of  “transcendental metaphysics.” Camus's philosophical analysis and rudimentary history were nothing more than “pseudo-philosophy and pseudo-history” and through his book he had now become a traitor to the intellectuals’ struggle against imperialism and capitalism.

Deeply hurt, Camus responded directly to Sartre in an article published in Les Temps Modernes in which he questioned Sartre’s silence concerning Stalinist repression and communist abuses.

Sartre responded with a twenty-page artillery barrage. Under the condescending title Mon cher Camus, Sartre described The Rebel as an unhistorical and reactionary book, which through its political irrelevance had become a tragic culmination of Camus’s entire oeuvre. When Camus, like all other reactionaries allows a critique of Soviet communism to belittle class conflict and imperialism, he sabotages the unifying principle behind a just political action. Instead of pointing out social injustices, Camus puts human nature at the centre, confusing personal interests with class struggle. Something that removes his vaguely defined concept of “rebellion” from the core of a legitimate revolution, making it the basis for a “false solidarity” between the classes. There is no longer any strength, no direction in Camus’ ideology and he has thus made himself completely politically irrelevant. What remains is only libertinage, a freedom without brakes, liberté sans frein.

Sartre wonders whether Camus deserves the label of “engaged intellectual.” The term intellectuel engagé had appeared in Sartre’s and Simone de Beauvoir’s essay Qu’est-ce que la littérature? What is literature? in which they emphasized the role of the writer as a witness of the times with a responsibility to speak the truth and expose injustice. Sartre viewed Camus’s inability to support or identify himself with any current revolutionary struggle as an escape from his intellectual responsibility and a failure at being an intellectuel engagé. He even accused him of being part of the oppressive class he should be working against.  

The coup de grâce came at the end of the article when Sartre declared that Camus had now become a “terrorist” through his rejection of history and his passivity in the face of current conflicts.

It is also worth noting that Sartre seems to have been almost excited in his violent attacks on Camus. There was perhaps some wounded vanity and jealousy behind the attack? Sartre was, after all, a privileged member of France’s intellectual class, a well-bred philosopher, the centre of a coterie of mutually admiring writers and debaters. A spoiled son of the upper bourgeoisie. Camus was a proletarian upstart, a pied-noir originating from Algerian poverty, admittedly an excellent writer, with a solid philosophical background, though not as sophisticatedly educated as Sartre.

Despite their different backgrounds, the two writers had previously gotten along quite well, drinking and having fun together. Camus had appreciated Sartre’s education, while he had found Camus’s scabrous humour unusually stimulating. They had had such a good time together that even de Beauvoir had become jealous.

But … Camus was handsome and Sartre ugly; small and wind-eyed, he envied Camus’s charm and his positive influence on the other sex. We might look at Camus in a photo by Cartier-Bresson and thus understand why he was compared to Hollywood stars like Bogart and could half-seriously joke that “I can get a movie contract whenever I want.” The trench coat collar is turned up, the hair combed back, a cigarette in the corner of his mouth; a long, masculine, furrowed face, with an active, warm gaze.

The contrast to poor Sartre is striking:

While noting their differences, it might also be opportune to acknowledge their shared opinions. For example they both had in common a deep-felt admiration för the works of Dostoevsky and in particular The Brothers Karamazov. Sartre wrote:

Dostoevsky said, “If God didn’t exist, everything would be possible.” That is the very starting point of existentialism. Indeed, everything is permissible if God does not exist, and as a result man is forlorn, because neither within him nor without does he find anything to cling to. He can’t start making excuses for himself.

On January 4, 1960, a car driven by Michel Gallimard, a close friend of Camus and nephew of his publisher, crashed into a tree. The 46-year-old Camus died instantly and Gallimard four days later. Sartre, who had long since broken off all contact with Camus, wrote an obituary in which he paid tribute to the deceased:

he reaffirmed, at the heart of our era, against the Machiavellians, against the golden calf of realism, the existence of the moral act.

Beautiful words, but at the same time, Sartre wrote a letter to his friend John Gerassi:

There is a little falsehood in the obituary I wrote about Camus, when I say that even when he disagreed with us, we wanted to know what he thought. He wasn’t a boy who was made for all that he tried to do, he should have been a little crook from Algiers, a very funny one, who might have managed to write a few books, but mostly remain a crook. Instead of which you had the impression that civilisation had been stuck on top of him and he did what he could with it, which is to say, he did nothing.

Here it is clearly the envious intellectual aristocrat, the bourgeois scumbag and imperialist who is speaking. I have never trusted Sartre.

If Camus identified with Ivan in The Brothers Karamazov, he also exposed some traits in common with his older brother Dimitri. Camus could be passionate, a heavy drinker, and a notorious womanizer, while in his relationships with women he was often exposing a soft and sentimental part of his personality. Camus had continuously several more or less serious romances going on, while at the same time he did not want to separate from his wife Francine, the mother of their twins. Apart from all his temporary mistresses, he also cheated on Francine, “whom I love in my own wretched way”, through a sixteen-year, public relationship with the actress Maria Casares. To most of these women, Camus had the habit of writing apparently sincere love letters.

Like so many self-absorbed hedonists, Camus ignored his wife's feelings and decided that it would be appropriate for her relationship with him to be like that of a “sister”, something which would give him the erotic freedom he said he needed.

For years, Francine seemed to agree with this, but she finally broke down. On various occasions, she was hospitalized for severe depression, for which she was prescribed insulin and electroshock therapy. At one point, she tried to throw herself off a balcony, whether to escape the hospital or to take her own life is unknown. But it was generally assumed to be a suicide attempt caused by her husband’s well-publicised infidelity, especially his affair with María Casares. Francine's fall from the balcony may have been the reason to why Camus wrote his strange novel The Fall, La Chute. As he told Francine: "They think I'm the culprit".

The Fall consists of several monologues by a certain Jean-Baptiste Clamence, a refined, handsome, forty-year-old former and well-bred Parisian judge, but now an alcoholised brothel customer in Amsterdam’s notorious red district. At a bar he meets an unknown countryman to whom he confesses that he is a juge pénitente, a penitential judge who makes a living by giving legal guidance to various shady individuals. Like Jesus in front of the Great Inquisitor, the reader hears nothing from the unknown man who listens to Clemence’s litany. Page after page the reader is provided with the story of this juge pénitente.

Clamence was once an admired lawyer who took on cases involving poor and severely wronged people, with little prospect of a fair trial. He was a man who enjoyed doing good deeds – leading the blind across the street, donating money to charity. His countless affairs with women were, according to him, open and mutual; he parted from his women without any feelings of loss or remorse. But, one night as he was passing across the Pont Royal, after being with one of his mistresses, he saw a woman dressed in black leaning over the edge of the bridge. He stopped, hesitated for a moment. Shouldn’t he speak to the woman? But Clamence continued on his way. He had only walked a short distance when he heard the distinct sound of a body hitting the water. Clamence stopped, knowing exactly what had happened, but did nothing – he didn’t even turn around.

Several years passed, but small interludes accumulated, things he had not noticed before. The worst was when Clamance happened to pass a group of laughing people. For some reason that laughter stayed with him and most of the time he came imagine he heard it ringing in his ears. The thought of the woman on the bridge began to bother him. Why didn't he go up to her? Why didn't he dive into the cold water to save her?

Clamence begins to despise the happy, carefree and self-absorbed person he once was. As a way of punishing himself, he becomes increasingly rude, vents unpleasant opinions, and exposes an open contempt for humanity. But his former good mood, the recognition his virtuous deeds had given him, his good reputation, meant that no one around him took his irritating behavior seriously. Clamence left his job and went to Amsterdam where he spends his time drinking, living a dissolute life. He ends his long monologues with the words:

“Young woman! Throw yourself in the water again so that I might have the opportunity to save us both!” A second time - huh! That would be rash! Just imagine, dear colleague, if someone were to take us at our word, you’d  have to do it. Brrr ... the water's so cold! But don't worry. It's too late now, it will always be too late. Thank goodness!

Brod, Max (1963) Franz Kafka: A Biography. New York: Schocken Books. Borges, Jorge Luis (1999) Selected Non-Fictions. New York: Viking Penguin. Burton Russell, Jeffery (1990) Mephistopheles: The Devil in the Modern World. Ithaca: Cornell University Press. Camus, Albert (1955) The Myth of Sisyphus and Other Essays. London: Hamish Hamilton. Camus, Albert (1981) The Rebel. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Modern Classics. Camus, Albert (2006) The Fall. London. Penguin Modern Classics. Carr, Virginia Spencer (2003) The Lonely Hunter: A Biography of Carson McCullers. Athens, Georgia: University of Georgia Press. Ciani, Maria G. (ed.) Medea. Variazioni sul mito di Euripide, Lucio Anneo Seneca, Franz Grillparzer, Corrado Alvaro. Venezia: Marsilio. Dostoyevsky, Fyodor (1986) The House of the Dead. London: Penguin Classics. Dostoyevsky, Fyodor (1995) The Brothers Karamazov. London: Penguin Classics. Dostoyevsky, Fyodor (2021) Notes From Underground . London: Penguin Classics. Faulkner, William (1990) Absalom. Absalom! New York: Vintage. Foley, John (2008) Albert Camus: From the Absurd to Revolt. Montreal: McGill University Press. Frank, Joseph (2010). Dostoevsky: A Writer in His Time. Princeton University Press. Gopnik, Adam (2012) “Facing History”, in The New Yorker, April 2. Hamblin, Robert W. and Charles A. Peek (eds.) (1999) A William Faulkner Encyclopedia. Santa Barbara, CA: Greenwood Press. Hemingway, Ernest (1981) Ernest Hemingway Selected Letters 1917 -1961. New York: Charles Scribner's. Hemingway, Ernest (2025) A Movable Feast: The Restored Edition .London: Arrow. Hollingdale, Reginald John (1999) Nietzsche: The Man and His Philosophy, Cambridge University Press. Franz (1973) Letters to Felice. New York: Schocken Books. Kafka, Franz (1998) Letter to the Father/Brief an den Vater: Bilingual Edition. New York: Schocken Books. Lohre, Matthias (2025) “The Devil in Palestrina: Thomas Mann’s Italian Secret Journal”, in Mann, April 17. Mann, Thomas (1995) Racconti di Fëdor Dostoevskij con un saggio di Thomas Mann. Milano: Mondadori. Mann, Thomas (1992) Doctor Faustus: The Life of the German Composer Adrian Leverkuhn, as Told by a Friend. New York; Vintage. Nabokov, Vladimir (1981) “Nabokov on Dostosjevsky”, in New York Times Magazine, August 23. Nietzsche, Friedrich (2017). The Will to Power. London: Penguin Classics. Nietzsche, Friedrich (2018) The Joyous Science. London: Penguin Classics. O'Connor, Flannery (1988) Collected Works. New York: Library of America. Power, Arthur (1974) Conversations with James Joyce. London: Usborne. Rubenstein, Roberta (2009) Virginia Woolf and the Russian Point of View. London: Palgrave Macmillan. Sartre, Jean-Paul and Albert Camus (2004) Sartre and Camus: a historic confrontation. Amherst, N.Y.: Humanity Books. Showalter, Elaine (2000) Introduction to Mrs Dalloway. London: Penguin Books, 2000. Standley, Fred L. and Louis H. Pratt (1989) Conversations with James Baldwin. Jackson: University of Mississippi Press. Todd, Olivier (2015). Albert Camus: A Life. New York: Random House.

Jag har nu läst om Fjodor Dostojevskijs Bröderna Karamazov. Läst om? Varför det? Är det inte slöseri med tid? Romanen är på mer än 800 tättskrivna sidor! Tja, varför inte? Det är nu mer än 50 år sedan jag läste den och jag undrade om den skulle fascinera mig lika mycket nu som då. Vem var den gossen som läste den för så många år sedan? Jag måste ha varit sexton år då.  Kunde jag som denne nu betydligt mer ålderstigne läsaren verkligen ha begripit och insett alla de subtila nyanser som detta märkliga mästerverk innefattar? Säkerligen inte, men den där ynglingen måste ha läst den på sitt sätt och blivit gripen på ett helt annat vis än den åldring som nu läst den.

Man måste nog ta i betänkande att jag då läste den i Ellen Rydelius redan ålderstigna, om än något uppdaterade, översättning och inte i den beundransvärt skickliga text som Staffan Dahl åstadkom 1986.  

Jag minns mycket väl hur jag blev introducerad för Dostojevskij. Som så många av oss drabbades jag av den så kallade ”slukaråldern” och satte snabbt i mig bok efter bok. Begriper inte hur jag hann med att läsa så mycket, ovanpå skolan och alla de lekar jag och mina kamrater ägnade oss åt på gårdarna kring det hyreshus vi bodde i.

Det var en mycket osorterad läsning jag fastnade för. Jag läste exempelvis all de Hjortfotböcker jag kom över. En del böcker läste jag om flera gånger, som Rider Haggards Kung Salomos skatt och Montezumas dotter, eller Maryatts Kaparkaptenen och Nordhoff och Halls Myteriet på Bounty. samtidigt var jag en trogen läsare av olika seriemagasin som Kalle Anka & Co. och Fantomen.

Säkerligen var jag pinsamt lillgammal. Nu har jag svårt att förstå att jag kunde tillgodogöra mig så mycket läsning och finner det underligt att jag till och med fann nöje i att läsa Bibeln, det var kanske min Morfars inflytande som gjorde att jag läste den, utan att finna den obegriplig och tråkig. Kanske var det detta som gjorde att min far en dag då jag låg sjuk i feber fick för sig att det var dags för mig att läsa ”vuxenlitteratur” och jag minns fortfarande vilka tre böcker han gav mig – Den gamle och havet, Trägudars land och … Brott och straff. Den senare har jag också läst om och varje gång greps jag av Raskolnikovs febersjuka vansinne.

Några år senare läste jag Idioten, även om jag fortfarande minns flera scener från den romanen, så blev jag inte så gripen av den som jag blivit av Brott och Straff. Bröderna Karamazov var annorlunda, en labyrintisk värld inom vilken jag under ett par månader gick fullständigt vilse. Flera avsnitt fann jag långrandiga, men personbeskrivningarna fastnade i sinnet, precis som Raskolnikov tidigare gjort. Jag fann dock Alexei/Aljósja något fånig i sin alltför perfekt fromma framtoning. Då jag nu läst om mästerverket kan jag som sagt inte riktigt minnas hur jag på den tiden, för nu exakt 53 år sedan, uppfattade Bröderna Karamazov, annat än att jag noggrant läste den och framför mig såg dess scener som om jag betraktat en film.

Det var just denna märkligt visuella påtaglighet som grep mig nu då jag läste boken, samtidigt som jag förvånades av hur mycket dialog som finns i den. Jag fann hur alla personligheter talade på olika vis. Hur var och en av bröderna och deras far karaktätiserades genom sitt språkbruk. Hur annorlunda damerna – Grusjenka, Katerina och Chochlakova utryckte sig. Jag fann att dessa kvinnor i högre grad än männnen tycktes vara mer skådespelaraktiga, teatraliska.

Men varje person i romanen uppvisade en flerdimensionalitet som framställdes på ett subtilt och mästerligt sätt. Till och med den fjantige lebemannen och despoten Fjordor Pavolvlitj, denne usle och sedermera mördade fader uppvisade förmildrande drag som emellanåt, trots hans uppenbara vedervärdighet kunde väcka en viss sympati.

Likaså Smerdjakov, denne Dickensfigur – karikatyrmässigt underlige, lismande och allmänt föraktade figur, med vagt sadistiska tendenser – även han blev begriplig och kunde för läsaren franstå som mer intelligent än vad han gjorde för romanfigurerna och han blev därigenom, som så många av dem, en tämligen tragisk människa.

Ingen, inte ens bifigurerna – små tjänstemän, krogvärdar, avdankade miltärer, bönder, läkare, barn, m.fl. – som befolkar denna myllrande roman framstår som ytligt framställda staffagefigurer. Bröderna Karamazov blev Dostojevskijs sista roman och i den lade han ner all den skarpa iakttagelseförmåga han odlat under hela sitt liv. En grundlig människokännedom han grundlagt då han under sina fyra år som tukthusfånge i Sibirien studerat sina medfångar och lyssnat till deras berättelser . En helvetestid skildrad i Döda huset.

Hans rollgestaltning, inlevelseförmågan i sina gestalter kan jämföras med vilken karaktärskådespelare som helst, som de största mästarna från Stanislavskijs konstnärsteater eller Strasbergs metodskådespeleri. Epilepsiscener och fylledille vittnar om hur han kunde omforma sina egna upplevelser till stor konst. För att nu inte tala om den livsavgörande och fruktansvärda upplevelsen före och under sin skenavrättning, som ägde rum efter det att han blivit dömd till döden för sitt medlemskap i den radikala diskussionsklubben Petrashevskijcirkeln.

Hemingway som slukade rysk litteratur, men antagligen var en större beundrare av Tolstoj än Dostojevskij, hävdade att det var den ryske författarens svåra tid som fånge i Sibirien som gjort honom till en verkligt stor författare: ”Författare härdas genom orättvisa, som ett svärd smides.” En uppfattning som Hemingway delade med Nietzsche, som i ett brev till vännen Peter Gast skrev att då han i fransk översättning läst Anteckningar från underjorden gripits av den

plötsliga insikten att jag mött en broder … fyra år i Sibirien, kedjad bland förhärdade brottslingar. Den tiden var avgörande. Han upptäckte den psykologiska intuitionens styrka, och än mer, genom processen mildrades hans hjärtas hårdhet. Han minnesbok från de åren La maison des morts, är en av de mest ”mänskliga” böcker som någonsin skrivits. Jag läste först [...] två korta romaner “Värdinnan” och ”Anteckningar från underjorden”. Den första en slags märklig musik, den andra en träffsäker snyting av psykologisk genialitet – en skrämmande och våldsam parodi av det delfiska ”Känn dig själv”, men framställt med en sådan anspråkslös djärvhet och glädje att det hela genom sin överlägsna kraft kan inmundigas med oförställd glädje.

Själv tror jag att det var skenavrättningen som starkast kom att prägla Dostojevskijs liv och författarskap. Det var då han insåg att hela hans existens var hotad och snart skulle avslutas. Tanken på livets mening och Guds existens framstod i ett skarpt, skrämmande ljus. I sista sekund befriades han dock från döden och fördes till ett sibiriskt helvete. Det var där medan han tvingades leva tätt tillsammans med andra olyckliga människor som Dostojevskij kom till insikt om det jag funnit i så många av hans böcker – att det är vår nuvarande jordiska existens som är det verkliga Helvetet. Eller kanske snarast en Skärseld där vi i Dödens skugga tvingas välja mellan total meningslöshet och frälsningen genom en orubblig tro på Jesu lära och förvissningen om Guds nåd.

I Bröderna Karamazov drivs läsaren obönhörligt in i Dimitrijs mardrömslika kringirrande under mordnatten och den efterföljande orgien med berusat festande. Vi förenas med Dimitrijs förvirrade ångesttillstånd, precis som då vi i Brott och Straff tvingades följa Raskolnikov under hans sinnesförvirrande kringflackande på Sankt Petersburgs gator. För mig blir läsningen till ett slags rus, som om jag istället för att vara i färd med att läsa en roman kolkade i mig glas efter glas av alkohol.

Vad jag slogs av under min omläsning Bröderna Karamazov var berättarrösten; inträngande och allvetande samtidigt som författaren framhåller att även han kommer ifrån och är en del av den småstad han skildrar. Likväl håller han sig hela tiden i skymundan.

I Dostojevskijs sällskap träder läsaren in i en värld som framstår såväl främmande som hemtam, det senare genom hans djuplodande besök i gestalternas inre. Dostojevskij lyckas med konststycket att betrakta världen genom sina romanfigurers ögon, utan att för ett ögonblick mista greppet om sin berättelse, dess framglidande flöde. Bihandlingar griper in och får läsaren att undra över deras berättigande, men snart framgår det att de belyser huvudhändelserna och fördjupar dem – som Fader Zosimas levnadsberättelse, eller den lille Iljas tragedi.

Det rör sig om en författare som behärskar sitt svåra hantverk och inte förlorar sin kontroll över berättelsens mångfacetterade oförutsägbarhet. Jo, kanske då han vid slutet låter åklagaren sida upp och sida ner noggrant redogöra för vad läsaren redan är välbekant med, först här tappade jag under en stund tålamodet och gled ur Dostojevskijs tidigare säkra grepp om min uppmärksamhet.

Annars är rättegångsscenerna en förträfflig avrundning på en intrikat mordhistoria med avgörande detaljer och oväntade förvecklingar, en domstolsdramatik värdig en Perry Mason film och säkerligen upplevd av Dostojevskij under egna rättegångsbesök och frukten av flitigt tidningsläsande.

Romanen framstår även som en skildring av Dostojevskijs egen själskamp. Jag tror att flera läsare förblindats av den änglalikt saktmodige Aljósja. Som även om Dostojevskij gjort honom till sin hjälte, emellanåt uppvisar mänskliga svagheter. Fast detta hindrar inte att han för en läsare som jag emellanåt framstår som too good to be true, för bra för att vara sann. Betraktar man Aljósja som Dostojevskijs alter ego, i vars gestalt han söker framställa den rysk-ortodoxa gudstron som en seger över tvivel och nationsförstörade nihilism, tror jag att man mister mycket av styrkan i denna häpnadsväckande roman.

Flera läsare har funnit att Dostojevskijs vara marionett-artade, något jag inte kan hålla med om. Kanske kan de emellanåt framstå som alltför groteska, likt flera av Dickens romanfigurer,  men liksom hos denne särpräglade författare kan Dostojevskijs karaktärer knappast beskrivas som några ”marionetter”, passionerade och udda – ja , men om de varit så endimensionella som några kritiker påstått skulle de inte ha stannat kvar i minnet så som de gör.

Man har även anklagat Dostojevskij för att ha en knagglig, oslipad och klumpig stil. Jag kan inte någon ryska men kan likväl inte hålla med om ett sådant omdöme, i varje fall om jag dömer utifrån Staffan Dahls översättning, genom vilken jag tycker mig höra hur olika Dostojevskijs karaktärer uttrycker sig, hur röstlägen och språkbruk ständigt ändras.

Det har också sagts att Dostojevskijs konservatism, hans panslavistiskt ortodoxa tänkande och generellt intoleranta, inställning till andra folk slår igenom i hans romaner. Jag finner inte mycket av det i Bröderna Karamazov, visserligen finns där en beskrivning av ett par otrevliga polacker och en otäck skildring av ett judiskt ritualmord, men jag får inte någon känsla av Dostojevskij gör en så stor affär av det och ritualmordet framställs inte som något berättaren tror på, snarast rör det sig om en oseriös tidningsnotis. Vad det religiösa sentimentet anbelangar så finns det givetvis där. Men … det dominerar inte, kväver inte uttrycket hos hans romangestalter. Dostojevskijs trosuppfattning framstår inte som pamflettarisk eller bigott. Här finns mycket av själavånda och sökande; mänskliga känslor behäftade genom skådespeleri, förakt och hat, men också uppriktig kärlek och medlidande.

En läsare kan likaväl som att göra Aljósja till sin hjälte,  identifiera sig med den passionerade Dimitrij i hans livsbejakande entusiasm och våldsamma förälskelser. Samtidigt som han går ner sig i förlamande själslidande, våldsamma självförebråelser och uppseendeväckande naivitet förblir han en trots allt uppskattad och av många älskade personlighet.

Givetvis har Dostojevskijs roman, med sitt frodiga persongalleri, sin lidelsefulla kärlekshistoria, mord och detektivarbete, sin heltäckande samhällsskildring och ibland hjärtknipande sentimentalitet, för att inte tala om dess livliga dialog, lockat till en mängd filmatiseringar.

På tal om den intensive Dmitrij tycker jag att Richard Brooks tolkning av Bröderna Karamazov från 1958 är alldeles utmärkt, med Yul Brynner som Dimitrij. En centralgestalt vid vars sida bröderna Ivan och Aleksej bleknar, den senare blir snarast mjäkig. Yul Brynner gör en av sina bästa rolltolkningar, trots sin även här allt som oftast exotiskt vilda träaktighet, som livas upp av mörkt upphetsande blickar. Hans Dimitrij har dock stannat på näthinnan och i mitt medvetande har han därmed blivit till en bra bild av hur jag föreställer mig Dimitrij.

Givetvis går det inte att på ett fullkomligt vis filmatisera ett så stilistiskt, mångbottnat och psykologiskt nyanserat verk som Bröderna Karamazov, men flera av de försök som gjorts är inte alls oävna, antagligen beroende på romanens rika dialog och förstklassiga åskådlighet. Exempelvis var jag tämligen imponerad av de två ryska filmatiseringar jag sett. Lavrov, Pyrev och Ulyanovs mer än tre timmar långa version från 1969 är alldeles utmärkt och dess karaktärer tolkar väl min uppfattning av bokens personligheter. Exempelvis de tre bröderna

Och inte minst Smerdjakov.

En rysk TV-serie med 12 avsnitt följer historien i stor detalj. I sedvanlig rysk monumentalstil är den vacker att se på, men i min mening betydligt tamare än filmen från 1969, med en svagare karaktärsframställning.

På tal om film minns jag när jag vid universitet i Lund hade turen att få studera film under Sverker Hällen. Hans undervisning gav mig en fördjupad uppskattning av filmkonstens särpräglade hantverk. Sverker kunde ryska och var en stor kännare av rysk kultur. Vid ett tillfälle hade han tryckt ut Bröderna Karamazovs skildring av Dimitrijs febriga förehavande i faderns trädgård den natt då mordet begicks. Sverker bad oss skildra händelseförloppet genom sekvenser i ett filmmanus. Variationerna med ljussättning, kameravinklar, klippning och rytm blev varierade och det hela blev en mycket lärorik övning.

Bröderna Karamazov blev Fjodor Dostojevskijs sista roman. Den baserade sig på anteckningar från en lång tid tillbaka, med början 1869. Tio år senare började han skissera på mordhistorien, men det var inte förrän i slutet av 1878 som han på allvar koncentrerade sig på författandet, antagligen bland annat för att ta sig ur den djupa depression som drabbat honom då hans treåriga son Aljósja dött i maj samma år, uppenbarligen i sviterna av en epilepsi han ärvt från fadern. Året innan hade Dostojevskij diagnostiserats med lungemfysem och hans epileptiska anfall hade kommit allt tätare. Författandet av Bröderna Karamazov artade sig till en lång och besvärlig process, än skrev han själv stora stycken, än dikterade han för sin fru Anna, som även rättade, skrev om och redigerade stora avsnitt. Bevarade manuskript vittnar om hur Dostojevskij kämpade med att strukturera sitt material.

Bröderna Karamazov gick som följetong i tidskriften Rysslands härold.  Efter det att tidskriften offentliggjort att den skulle publicera en ny stor roman av Dostojevskij var förväntan hos den läsande allmänheten stor, speciellt efter det att det första avsnittet publicerats i januari 1879. Dröjsmålen mellan de publicerade avsnitten ökade, alltmedan förväntan steg oavbrutet. I december 1879 såg sig Dostojevskij nödsakad att be tidskriftens förläggare, Michael Katkov, införa följande notis.

Detta är en fråga om mitt samvete. Låt anklagelserna för den ofullbordade romanen, om det finns några sådana, falla endast på mig ensam, och inte drabba redaktörerna för ”Rysslands härold”, som i detta fall inte kan klandras för någon extrem finkänslighet gentemot mig som författare. De har visat ett ständigt, tålmodigt överseende med min försvagade hälsa.

Sista avsnittet publicerades i november 1880 och mindre än fyra månader senare avled Dostojevskij.

Dostojevskijs sorg över sin avlidne son kom att prägla en stor del av romanen. För att mildra sin sorg hade han sökt sig till klostret Optina, berömt som centrum för den ryskortodoxa staretsytron. Fader Zosima som är en viktig person i början av Bröderna Karamazov var en starets och romanen visar att det var ett omstritt begrepp som inte anammats av alla ryskortodoxa bekännare. En startes var en äldste som inom vissa kloster vördades som andlig rådgivare och lärare. Flera ansågs även vara helbrägdagörare och de antogs ha fått sin karisma och visdom från Gud, en gåva för deras uppoffrande liv och stränga askes

Dostojevskij placerade sin unge hjälte Aljósja i ett kloster, som nära lärjunge till en åldrad stratets och gav honom samma namn som sin avlidne son, förlänade honom med sådana egenskaper han beundrade och själv önskade sig ha haft.

Under romanens gång låter Dostojevskij den fromme Aljósja på den döende staretsen Zosimas begäran lämna klostret, men Aljósja fortsätter att vara den helgonlika gestalt han varit i romanens början och förblir så genom hela romanen. De olika karaktärernas beundrade, ja älskade förtrogne.

Efter sina upplevelser i klostret Optina och djupt gripen av sonens död ville Dostojevskij ändra romanens hela upplägg så att den främst speglade mycket av barnens tillvaro och började skissa på en historia som satte barn i centrum, men han ändrade tämligen snabbt sina planer. Fats det finns stor del av naivitet i bevarad Aljósjas gestalt och Dostojevskij låter honom bli till en beundrad vän och mentor för en grupp barn som samlats kring en tidigare mobbad, men känslig och troskyldig liten pojke. Som vi skall se sätter Dostojevskij även barns lidande i centrum för sina gudstvivel.

Slutscenerna i Bröderna Karamazov då pojkarna samlas kring den döende, sällsynt godhjärtade Ilja påminner mig om Mark Donskoys film Maxim Gorkijs barndom från 1938. Minns hur gripen jag blev då jag någon gång i min barndom såg den på TV. Vad som stannat hos mig var den förlamade lille pojken Alexei, som godlynt och positiv blir vän med den tolvårige Maxim. Alexei samlar insekter i små lådor och låtsas dem vara olika människor i hans närhet. Liksom Dostojevskijs dödssjuke Ilja har den lille Alexei samlat ett gäng hjälpsamma pojkar kring sig. Han drömmer om att komma ut på ”de öppna fälten” och till slut drar de snälla gossarna den överlycklige Alexi sittande i en vagn ut på de blomstrande vidderna, där de alla tar farväl av Maxim, som ensam ger sig ut i världen.

Det var länge sedan jag läste Gorkijs Min barndom. Jag minns den som tämligen sorgesam läsning, men kan inte erinra mig någon paralyserad pojke och tror inte att boken slutade som i filmen. Kanske var den gripande historien ett tillägg av Mark Donskoy, möjligen inspirerad av Bröderna Karamazov i vilken Aljósja till de snälla gossarna efter Iljas död håller ett vackert tal i vilket han förklarar att de alla kommer att gå ut i världen och möta olika öden, men att de aldrig kommer att glömma gemenskapen kring den sjuke Ilja och hur den svetsade dem samman. Godhet är vackrare och starkare än grymhet och ondska, en lärdom som Aljósja vet skall följa dem genom livet. Känner att jag nu måste läsa Gorkijs Min barndom för att se om den vackra berättelsen om Alexei verkligen finns där.

Jag är långt ifrån den ende som blivit gripen av Dostojevskijs författarskap. Flera författare har haft omvälvande upplevelser genom sitt möte med den ryske titanen. En del av dem tycks ha gått i närkamp med honom. Exempelvis Hemingway, som allt som oftast föreställde sig sitt skrivande som en slags litterär boxningskamp med beundrade författare. Han kunde exempelvis skriva om Tolstoj.

Jag skulle inte möta Dr. Tolstoj i en 20-ronders match eftersom jag vet att han skulle slå öronen av mig. Dr. hade fantastisk uthållighet och skulle kunna fortsätta i evighet och ännu längre. Men om jag mötte honom i sex ronder skulle han aldrig träffa mig. Jag skulle slå skiten ur honom och kanske slå ut honom. Han är lätt att träffa. Men herregud, han kan slå. Om jag levde till 60 kunde jag klå honom (KANSKE).

Hemingway var övertygad om att han skulle slå ut andra av sina favoriter som Turgenjev, Maupassant och Stendahl, men han tycks ha tvekat om att ta upp kampen med Dostojevskij. Kanske för att han inte lyckades bemästra honom som litterär motståndare. Hemingway hade svårt att begripa sig på Dostojevskijs teknik. I En fest för livet skriver han om sitt förhållande till Dostojevskij: ” Jag har undrat en del kring Dostojevskij. Hur kan en man skriva så uselt, så obeskrivligt uselt och likväl skapa så djupa känslor hos dig”.

För några år sedan följde jag med stort intresse TV-serien Lost. Jag uppfattade den underliga ön på vilken de övergivna flygplanspassagerarna hamnat som en slags Skärseld där de efter döden (?) prövas om huruvida de skall bevärdigas leva vidare i en annan tillvaro. Lost blev för mig till ett slags motstycke till Dostojevskijs värld och jag hajade till då två av huvudkaraktärerna, John Locke (med samma namn som en djupt kristen filosof) och Jack Shephard, mot slutet konfronterades med varandra. Locke är ovillig att lämna ön och vill lära gruppen av överlevande att ”lita” på den och utforska dess mysterier, alltmedan Jack vill bort från den och om det inte går försäkra sig om att alla är säkra och förmår hålla sig vid liv. Locke ger Jack Bröderna Karamazov med orden:

Visste du att Hemingway var avundsjuk på Dostojevskij? Han ville bli världens störste författare, men övertygade sig själv om att han aldrig kunde ta sig ur Dostojevskijs skugga.

Jag uppfattade det som om Locke menade att ”handlingsmänniskan” Jack inte kunde medge att han genom all sin kamp för att befria sig från sitt öde, kanske ”Guds vilja”, omöjligt kunde förlika sig med existensens stora mysterier. Men som det mesta i Lost var även denna scen dubbeltydig och svårtolkad och det var väl det som för mig var attraktionen med denna TV-serie, som i all sin märklighet blev en stor succé.

En annan, allt som oftast lysande, författare som även han likt Hemingway kunde falla i egenhändigt förfärdigade fällor av självöverskattning, och därmed gjorde ett och annat bottennapp, var Vladimir Nabokov. Han hade många invändningar mot Dostojevskij och tycktes i motsats till Hemingway inte hysa någon större beundran för honom.  

Nabokov tycks ha läst Dostojevskij som Fan läser Bibeln och ondgjorde sig över att hans romaner befolkas “neurotiker och galningar”, att Dostojevskijs karaktärer inte utvecklas, att de från en romanens inledning till dess slut förblir desamma. Jag undrar. Inte utvecklas väl Nabokovs Humbert Humbert i hans egen mästerliga Lolita speciellt mycket? I Bröderna Karamazov tycker jag att till och med den i mitt tycke i och för sig odrägligt genomgode och naivt gudfruktige Aljósja, trots allt förändrar sig, att han i all sin änglalika fromhet likväl plågas av samvetsförebråelser och kanske till och med döljer en del mindre sympatiska drag.

Nabokov fann Dostojevskijs romaner garnerade med överraskningsmoment och oväntade händelseutvecklingar, men … vid en omläsning avslöjade de sig som ”glorifierad kliché”, hopkokt enligt samma väl beprövade recept, nämligen en framställning av en mängd individuella världar som blandas samman och serveras under namnet ”objektiv realism”. Mja, Nabokov är ganska fyndig och vitsig, men jag har svårt att smälta hans allt som oftast överlägsna attityd. Nabokovs slutomdöme är hårt:

Dostojevskij är ingen stor författare, utan en ganska medioker sådan – med glimtar av utmärkt humor, men tyvärr med ödemarker av litterära klichéer däremellan. […] Dostojevskijs lider brist på smak, förenat med hans monotona engagemang i personer som lider av förfreudianska komplex.

Väst av allt är hans erbarmliga författarstil:

Det är, som i alla Dostojevskijs romaner, ett rus, en virvel av ord med oändliga upprepningar, bortsett från återkommande mumlande, ett verbalt överflöd som chockerar läsaren efter att ha avnjutit, säg – Lermontovs transparenta och vackert balanserade prosa.

Jag ser det annorlunda, det är denna kalejdoskopiska, ofta högst levande ”otymplighet” som gör Dostojevskijs romaner levande och för dem nära sin läsare. Nabokovs nedvärderande uppfattning har blivit emotsagd av en mängd litterära storheter, ingen mindre än Jorge Lous Borges konstaterade med sin sedvanligt fyndiga skärpa:

I förordet till en antologi om rysk litteratur konstaterade Vladimir Nabokov att han inte funnit en enda sida av Dostojevskij värd att bli inkluderad. Detta borde innebära att Dostojevskij inte bör bedömas utifrån varje sida utan snarare utifrån summan av alla sidor som hans böcker består av.

Långt innan dess hade den demoniska katten Behemoth i Bulgakovs Mästaren och Margarita ilsket snäst då en ”medborgarinna” konstaterat att Dostojevskij är död. ”Jag protesterar!” fräste Behemoth med hetta. ”Dostojevskij är odödlig!”

Det finns en lång lista med stora författare som tagit Dostojevskij i försvar och konstaterat hur mycket han betytt för dem. Några exempel:

Arthur Power, en konstnär mest känd för att han lyckades bli vän med James Joyce (han beskrev det som att bekanta sig med taggtråd) och göra en mängd intrvjuer med författaren, nämnde bland annat att Joyce konstaterat:

Bröderna Karamazov gjorde ett djupt intryck på mig. Han skapade några oförglömliga scener. Galenskap kan man kalla det, men däri kan ligga hemligheten bakom hans geni. Jag föredrar ordet överspändhet, en hänförelse som möjligen kan övergå i galenskap. Faktum är att alla stora män har haft den ådran; det var källan till deras storhet; den förnuftiga människan uppnår ingenting.

Även Virginia Woolf tycks ha ryckts med av Dostojevskijs våldsamma, psykologiska virvelvindar:

Dostojevskijs romaner är en sjudande malström, snurrande sandstormar, gejsrar som fräser och kokar, suger in oss. De består enbart av själslig substans. Mot vår vilja dras vi in, virvlas runt, förblindas, kvävs och samtidigt fylls vi av en yr hänförelse. Utanför Shakespeare finns ingen mer spännande läsning.

Som så många andra fann amerikanen James Baldwin det lätt att identifiera sig med Dostojevskijs plågade gestalter och fann lugn i en sådan identifikation:

Du läser något som du trott enbart hänt dig, men så upptäcker du att det hände Dostojevskij för 100 år sedan. Detta blir till en mycket stor befrielse för den lidande, kämpande människan, som ständigt inbillar sig att hon är ensam. Det är därför konst är så viktigt. Konst skulle inte vara angeläget om livet inte vore viktigt, och livet är viktigt.

Hemingways store medtävlare inom den amerikanska Parnassen, William Faulkner, var även han en idog läsare av de ryska klassikerna. Så gott som årligen tog han sig igenom Bröderna Karamazov. Mig veterligen gick Faulkner och Hemingway inte in i någon litterär närkamp annat än att Faulkner ansåg att Hemingway var språkligt begränsad, medan Hemingway tyckte Faulkner var överdrivet svulstig.

I litterära kretsar förkommer ibland en strid om vem av de två nobelpristagarna som är bäst. Det påminner mig om äldre män som numera kan gruffa om vem man bör föredra – Rolling Stones eller Beatles. Där som när det gäller Faulkner och Hemingway rör det väl sig om två högst olika stilarter, men jag kan inte låta bli att luta åt Faulkner som den av de två som griper mig mest. Stilen i hans Medan jag låg och dog fångade mig totalt första gången jag läste den och jag fann Absalom, Absalom! minst lika intrikat som Bröderna Karamazov.

Trots sina skillnader ingår trion Faulkner, McCullers och O’Connor i genren Sydstats gotisk-grotesk. Och samtliga är förvisso stora och märkliga författarskap. Det går nog att betrakta deras märkvärdighet och attraktion genom att de liksom Dostojevskij var särlingar och skrev utifrån sitt utanförskap. De två damerna befann sig utanför ramarna for Sydstaternas uppfattning om hur kvinnor bör vara och Faulkner betedde sig inte som det anstod en Söderns gentleman.

Carson McCullers, som knappt 23 år gammal debuterade med den fascinerande Hjärtat jagar allena, har allmänt kallats för excentrisk. Något som knappast är en överdrift då det gällt att beskriva denna överkänsliga och samtidigt tufft och hårt orädda kvinna. Om Faulkner och Hemingway skrev hon: ”Jag har mer att säga än Hemingway och Gud vet att jag säger det bättre än Faulkner.”

Liksom Faulkner och O'Connor kunde McCullers se likheterna mellan de bästa sydstatsförfattarna och en författare som Dostojevskij. Hon skrev att sydstatsförfattarna stod i djup tacksamhetsskuld till ryssarna, att deras gotiska stil var densamma som Dostojevskijs, att där inte fanns några spöken och gengångare, utan att det var den mänskliga själen som hemsöktes och att det var människorna som var demoner.

Det är i deras inställning till livet och lidandet som sydstatsborna står i så stor tacksamhetsskuld till ryssarna. Tekniken är i korthet denna: en djärv och utåt sett känslolös sammanställning av det tragiska med det humoristiska, det enorma med det triviala, det heliga med det fräcka, hela människans själ med en mängd materialistiska detaljer.

McCullers beskrev hur hon först blev bekant med Dostojevskij och hur det förändrade hennes syn på livet:

Dostojevskijs böcker – Bröderna Karamazov, Brott och straff och Idioten – öppnade dörren till en enorm och fantastisk ny värld. I åratal hade jag sett dessa böcker i hyllorna på det offentliga biblioteket, men när jag granskade dem hade jag blivit så avskräckt av de svårsmälta namnen och allt det finstilta. Så när jag äntligen läste Dostojevskij blev det en chock som jag aldrig kommer att glömma – och samma förundran griper tag i mig varje gång jag läser dessa böcker idag, en känsla av förundran som inte kan nötas ner av förtrogenhet.

Den andra damen i den sydstatsgotiska trion, den katolska författarinnan Flannery O’Connor, kan möjligen i än högre grad än Faulkner och McCullers betraktas som en amerikansk motsvarighet till Dostojevskij, inte minst genom sin starkt uttryckta kristna tro. Fast det är verkligen inte någon söndagsskolefrid som vilar över hennes brutalt primitiva Sydstater.

O’Connor uttryckte det som sitt mål att beskriva hur Guds nåd kunde verka inom en värld behärskad av Djävulen. Liksom hos Dostojevskij är hennes karaktärer i allmänhet förnedrade, förvirrade och kärlekstörstande losers i en värld som lika gärna skulle kunna vara Helvetet på jorden, fylld som den är av lurande demoner i mänsklig gestalt och dränkt i droger, sprit, brutal kriminalitet, korruption, rasism och prostitution. Allt skildrat av en författare som deklarerade att:

För att säkerställa vår känsla av mystik behöver vi en uppfattning av en ondska inom vilket Djävulen betraktas som ett verkligt väsen. Han måste tvingas manifestera sig själv och inte enbart låta sig anas som en form av vag ogudaktighet, utan vid varje tillfälle avslöja sig som den specifika ondskefulla personlighet han i själva verket är. Litteratur, liksom dygd, trivs inte i en atmosfär där Djävulen inte erkänns som existerande både i sig själv och som en dramatisk nödvändighet för författaren.

I O’Connors noveller och romaner tycks det ofta, liksom hos Dostojevskij, som om Djävulens (ödets, orättvisans, våldets, nödens, vilken form Satan än må anta) hänsynslöst brutala attacker på tvivlande, utsatta individer, slungar dem in i galen förvirring, enbart för att slutligen (hos en del av dem) bereda dem inför en villkorslös kapitulation inför trons och den gudomliga nådens mysterium.

Tag exempelvis O’Connors roman Ta himmelriket med våld, The Violent Bear it Away, i vilken den unge Tarwater attackeras av Djävulen i såväl sin inre som yttre manifestation. Detta sker i skepnaden av en inre röst, en ”främling” som efter hand blir en allt bättre ”vän”. Fast denne ”inre främling” är givetvis ingen annan än den lede Frestaren själv, Satan, som så gott som totalt skymmer en annan inre ”vän” – Kristus. Romanens yttre demoner är lurendrejare och perverterade våldtäktsmän, som med den inre röstens hjälp lockar Tarwater i fördärvet. Liksom de djävlar som vi strax skall möta hos Dostojevskij och Thomas Mann förnekar Tarwaters inre Satan sin egen existens och säger sig vara ett återsken av hans egen överhettade fantasi. Det är dock, liksom allt anat som Djävulen står för, en lögn. Allt detta kan tyckas vara hämtat från en bibelmässig uppbyggelseskrift, eller en from predikan. Men, så skriver inte Flannery O’Connor. Hennes syfte är väl dolt, pekpinnarna frånvarande. Hennes värld är grym och hård. Hennes skoningslösa berättande griper tag i läsaren och behåller dig i sitt järngrepp.

Vad den andre store sydstatsförfattaren, William Faulkner, framförallt uppskattade hos Dostojevskij var hans förmåga att skildra det undermedvetna, hur motstridiga mänskliga känslor verkligen är. Han ansåg Bröderna Karamazov vara hans mest betydande litterära inspiration, vid sidan av Shakespeare och Bibeln. Enligt Faulkner hade amerikansk litteratur inte kunnat åstadkomma något som var tillnärmelsevis så imponerande som Bröderna Karamazov.  I sin nobelprisföreläsning nämnde Faulkner vad han ansåg vara det mål som han och Dostojevskij rört sig mot:

att beskriva problemen i det mänskliga hjärtat i konflikt med sig självt, vilket ensamt kan skapa god litteratur, eftersom endast det är det värt att skriva om – vårt lidande och kamp.

Antihjälten i Faulkners Absalom, Absalom! Sutpen, är en tragisk och tämligen absurd Dostojevskijgestalt, som för en hård kamp att förhäva sig själv och tillkämpa sig omgivningens respekt. Trots sin uppenbara styrka och beslutsamma personlighet kan Sutpen inte undkomma det han avskyr inom sig själv och han misslyckas ömkligen med sitt livsprojekt. Sutpens våldsamma personlighet och överväldigande fåfänga, hans längtan efter storslagenhet och upprättelse, blir hans nederlag. Likt huvudpersonen i Dostojevskijs Anteckningar från underjorden ömkar Sutpen sig själv i en blandning av stolthet och självförakt: ”Jag är en sjuk man... Jag är en ond man. En oattraktiv man”. Liksom Dostojevskijs antihjälte tycks Sutpen acceptera och till och med på sätt och vis finna tillfredställelse genom det omgivande samhällets avvisande. De förbittrade, ensamma gestalterna låter sig uppslukas av kronisk negativitet, självförakt och illvilja mot allt och alla.

Det finns i Bröderna Karamazov en demonisk underström. Flera bedömare betraktar romanen som en djupt kristen fabel med staretsen Zosimov och hans troskyldige adept Aljósja som bärare av dess budskap – det är inom den rysk-ortodoxa kyrkans hägn vi finner lugn och mening med våra liv.

Likaväl som man betraktar Aljósja som romanens hjälte går det att se hans plågade bror Ivan som dess centralgestalt. Det är Ivan som bär på och för fram Dostojevskijs tvivel på gudomlig rättvisa och Guds närvaro. Ivan berättar för sin religiöse bror om sin idé för en dikt/pjäs om Storinkvisitorns möte med Jesus. Aljósja lyssnar intensivt, utan att göra många anmärkningar.

I stora drag handlar Ivans berättelse om hur Jesus återvänt till jorden, närmare bestämt till Sevilla under en tid då kättarbålen flammade som värst. Storinkvisitorn stod på höjden av sin makt. Jesus gör underverk och samlar folk kring sig, något som får inkvisitionens hantlangare att reagera och fängsla honom. På natten uppsöker Storinkvisitorn Jesus i hans cell. Han hyser inga som helt tvivel om vem han har att göra med och förklarar varför det är Kyrkans avsikt att följande dag bränna honom på bål som kättare. Under Storinkvisitorn tirad tiger Jesus.

Den kyrklige potentaten menar att Jesu ankomst kommer att hota hela det välde som Kyrkan skapat för mänsklighetens bästa. Dess principer kommer att leda till människohopens slutgiltiga enande under en makt, en stat, som skall skänka var och en hennes dagliga bröd, kontrollera och mildra mänsklighetens samveten och fastställa principer som kommer att förena och leda hela mänskligheten.

Jesus begränsade sitt budskap till en liten grupp utvalda, medan Kyrkan förbättrade hans insats genom att nu tala till hela mänskligheten och i Guds namn styra världen. Kyrkan har inte längre något behov av Jesus, han har blivit till ett störande moment.

Genom att Jesus förkunnat människornas frihet att välja, skapade han samtidigt en onödig ångest. Människor är tryggare om de slipper välja och istället låter sig styras av andra. Genom sin lära om det fria valet uteslöt Jesus majoriteten av mänskligheten från återlösning och dömde de flesta av oss till lidande. Frälsning och endräkt ges genom Kyrkans organisation, som axlat frihetens börda och därigenom gett individerna lugn och trygghet. Inkvisitorn menar att under honom och hans likar kommer hela mänskligheten att leva och dö i lycklig okunnighet. Även om livet och Kyrkans ledarskap slutligen skulle leda till död och förintelse, skall flertalet av jordens människokryp vara lyckliga under sin färd mot ett framtida mål:

Vi skall också tvinga dem att arbeta, men deras liv på fritiden skall vi organisera som vi organiserar barns lekar med barnvisor, körsång och glada oskyldiga danser. Ja, ja, vi skall tillåta dem att begå synd också, de är ju svaga och kraftlösa och de kommer att älska oss som de små barnen, för att vi låter dem få synda. Vi skall säga till dem att varje synd kommer att bli förlåten, om den gjorts med vårt medgivande; vi tillåter dem att synda, därför att vi älskar dem, straffet för deras synder, vad det än må vara, tar vi på oss. Och när vi tar det på oss, kommer de att dyrka och avguda oss som sina välgörare som tagit på sig deras synder och bär fram dem till Gud som våra egna. Och de kommer inte att ha några hemligheter för oss. […] Och alla kommer att bli lyckliga, alla dessa miljoner varelser, utom de hundra tusen som leder dem. […] De kommer att förunnas en stilla död, kommer att slockna stilla i Ditt namn och på andra sidan graven endast finna död. Men vi kommer att bevara hemligheten, och för att skänka dem lycka kommer vi att locka dem med den eviga himmelska belöningen.

Inkvisitorn erinrar sig hur Kristus avvisade Djävulens frestelser och påstod att människan inte kan leva av bröd allena. Men det var ett fatalt misstag:

Ge människorna mat och be dem sedan om dygd! Det är vad de kommer att skriva på de banér de kommer att resa mot dig.

Även då Storinkvisitorn avslutat sin långa monolog tiger Jesus. Han reser sig sakta och kysser sedan inkvisitorn på hans ”blodlösa, åldrade läppar”. Inkvisitorn släpper Kristus fri men förmanar honom att aldrig återvända. Jesus, fortfarande tigande, går ut i ”stadens mörka gränder”. Ivan avslutade sin berättelse med orden: "Kyssen bränner i hans hjärta, men han står fast vid sin gamla idé".

Eftersom han har för avsikt att ge sig av från staden har Ivan, som en form av avsked, berättat sin historia för sin lillebror. Han märker att han gjort brodern våldsamt upprörd, speciellt efter det att han påstått att om Gud är död är allt tillåtet. Han ler mot sin fromme bror:

Jo, hör du, nu när jag skall ge mig iväg, tänkte jag att du är det enda jag har i hela världen, men nu förstår jag att jag inte har någon plats i ditt hjärta ens, men käre lille eremit. Den där formeln ”allt är tillåtet” tänker jag inte ta tillbaka, men det är väl därför du tar avstånd från mig, vasa?

Aljósja som hade rest sig upp, gick nu fram till Ivan och kysste honom mitt på munnen. Något som fick Ivan att utropa: ”Litterär stöld! Det där knyckte du från mitt poem! Men, tack skall du ha i alla fall.”

Kanske är det så att Ivan anade att Aljósja, liksom så många andra i hans omgivning, inte minst hans älskade, men teatraliska Katerína, spelade ett spel. Aljósjas fromhet var kanske även den tillkämpad, ett bräckligt försvar mot all den ondska och moraliska förfall han såg sig omgiven av. För en man som Aljósja måste broderns tal om Guds död ha varit ett fruktansvärt hot mot hans tro, som kanske inte var så bergfast som Dostojevskij låter oss tro.

Tanken om Guds död var inte ny, men Dostojevskijs Ivan drev den till sin spets och han gör honom till en förespråkare för den av författaren så fruktade nihilismen, nämligen att om Gud är död och allt är tillåtet så innebär det också att livet är meningslöst, att moraliska värden är grundlösa och kunskap omöjlig. Det var i dessa gränstrakter som även Friedrich Nietzsche rörde sig. Två år efter Dostojevskijs död 1880 beskrev han i sin Den glada vetenskapen hur ”en galning” förkunnar

”Vart har Gud tagit vägen?” ropade han, ”det ska jag säga er! Vi har dödat honom - ni och jag! Vi är alla hans mördare! Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Hur gjorde vi när vi lossnade kedjan mellan denna jord och dess sol? Vart är den på väg nu? Vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet? Är det inte tomma rymden som slår emot oss? Har det inte blivit kallare? Blir inte natten allt längre och mörkare? Måste inte lyktor tändas redan på förmiddagen? Hör vi inte redan slamret av dödgrävarnas spadar, när de begraver Gud? Känner vi inte redan lukten av den gudomliga förruttnelsen? - även gudar ruttnar! Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare? Det heligaste och mäktigaste som hittills stått att finna i världen, för våra knivar har det förblött – vem tvår detta blod från våra händer? Med vilket vatten kan vi rena oss? Vilka försoningsfester, vilka heliga riter blir vi tvungna att uppfinna? Har inte detta dåd en storhet som är alltför stor för oss? Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det värdiga? Ett större dåd har aldrig begåtts, och vem som än föds efter oss hör för detta dåds skull hemma på ett högre historiskt plan, högre än all tidigare historia!

Nietzsche konstaterar att gudstron har blivit omöjlig, liksom allt som byggde på denna tro. Sådant som vuxit upp genom tron på en allsmäktig Gud, och stöttades av den, är nu dömt att försvinna. Hela den europeiska moralen kommer att kollapsa. Människan står nu ensam i universum och måste själv axla ansvaret för hela tillvaron, för det hon trott vara Guds skapelse. En fruktansvärt svår uppgift som kräver mer än vad en vanlig människa förmår. Det behövs någon starkare, någon förmer än en vanlig människa, en mycket stark sådan – Övermänniskan. En diktator? En fascist, en SS-officer? Jag tror inte det. Nietzsche var långt ifrån en tänkare som rörde sig längs några fastslagna stigar. Trots allvarliga skönhetsfläckar bland hans idéer är jag böjd att tro att Nietzsche trots allt hyste så pass mycket omtanke och medkänsla att det omöjliggjorde sådana tolkningar av han lära. Han var helt enkelt ”mänsklig, alltför mänsklig.”

Även Nietzsche brottades med ondskans realitet och ansåg att den dessvärre var en integrerad del av den mänskliga existensen, präglad som den är av lidande och förtvivlan. Men vi får inte falla till föga för några fantasier som tar ansvaret för ondskan från människorna.

Enligt Nietzsche är Djävulen ett vulgärt koncept som vi har lika lite nytta av som av Gud. Men artist som han var kunde Nietzsche inte låta bli att spekulera kring denna imaginära gestalts natur. Han skrev att om Gud representerade auktoritet, förtryck, påtvingad ordning och kall logik, så stod Djävulen för skaparkraft och därmed även kärlek, känslor och glädje. Han blev därigenom ”visdomens mest antike vän”, som ”håller oss så långt borta som möjligt från den för oss så skadlige Gud”. Här spökade antagligen fortfarande motsättningen mellan Apollo och Dionysos, som Nietzsche belyst i sin Tragedins födelse.

Första gången Nietzsche konfronterades med Dostojevskijs skrifter var då han i Nizza köpt och läst Anteckningar från underjorden. Han greps av skildringen av den eländiga tillvaron för en man som lever utan någon gudstro och snart hade han läst flera av Dostojevskijs böcker och kunde konstatera att den ryske författaren var den ende psykolog som verkligen kunnat lära honom något nytt. Introduktionen av Dostojevskijs existentialism, det metafysiska lidande som drabbar så många av hans romangestalter fick Nietzsche att anse att ”överdriven medvetenhet” helt enkelt var en form av sjukdom.

Bröderna Karamazov översattes 1888 till franska och en anonym översättning till tyska kom redan 1884, men det verkar inte som om Nietzsche läst någon av dem. I januari 1889 hade Nietzsche oåterkalleligen inträtt i sin förlamande sinnessjukdom. Även om han inte omnämner Ivans yttrande att ”om Gud är död, är allt tillåtet” så hindrar det inte att Nietzsche med sitt stora Dostojevskijintresse inte kände till det. I ett brev till Peter Gast nämner han en tysk teateruppsättning av Bröderna Karamazov och det är möjligt att han bevistade den.

Liksom Dostojevskij och O’Connor tycks även Nietzsche, trots sin ateism, betrakta lidande som en form av rening, en väg till självinsikt. Det hjälper oss att besegra ondska och förtvivlan, tvingar dem under vår kontroll, vår vilja:

För de människor som jag bryr mig om, önskar jag lidande, ödemark, sjukdom, misshandel, förödmjukelser – jag önskar att de inte ska förbli obekanta med djupt självförakt, självmisstrons tortyr, de besegrades elände: Jag hyser inget medlidande med dem, beklagar inte att jag önskar dem det enda som idag kan bevisa om en människa är värd något eller inte – att man uthärdar.

Detta återfanns visserligen bland den mängd lappar och utkast som Nietzsches sedermera nazi-anstrukna syster, Elisabeth Förster-Nietzsche, och hans gode vän Peter Gast samlade ihop efter hans död och publicerade som Viljan till Makt. Därmed kan verkets åsikter inte betraktas som helt vederhäftiga och har ofta fördömts, men under senare år har man funnit att systerns klåfingriga redaktion, tillägg och uteslutningar, inte var så illa och omfattande som man tidigare befarat och Viljan till Makt har översatts till flera språk och getts ut på nytt.

Under alla förhållanden skrev Nietzsche ofta om den hårda prövning det innebar att gå sin egen väg, leva i en värld utan Gud, där man enbart har sig själv att skylla och leva så gott man kunde. I Viljan till makt dyker emellanåt Dostojevskijs plågade gestalter upp och på ett ställe skriver Nietzsche :

Att avbilda fruktansvärda och tvivelaktiga ting är i sig ett uttryck för konstnärens instinktiva längtan efter makt och ära. Det finns inget sådant som pessimistisk konst. Konsten bekräftar. Job bekräftar. Men Zola? Bröderna Goncourt? Vad de visar är fult, men det faktum att de visar det härrör från deras förtjusning i fulhet. Det går inte att undvika! Ni lurar er själva om ni skulle tro något annat. Hur befriande är inte Dostojevskij!

Karamazovbrodern Ivans gudsförnekande, hans nihilism, stod honom dyrt. Han fick inte den kvinna han åtrådde och ett dåligt samvete förtärde honom. Tänk om det var hans ständiga påstående att om ”Gud var död så var allt tillåtet” hade inspirerat mordet på hans far? Ivan började liksom sin passionerade bror Dimitrij tappa greppet om verkligheten och liksom O’Connors Tarwater kände han av Djävulens förkvävande närvaro, både inom och utom sig själv. En natt uppenbarade sig Satan, högst påtaglig, sittande i en stol:

Det var en herre av något slag, eller rättare sagt en rysk gentleman av en viss typ, inte så ung längre. ”que frisiat la quintaine”, som fransmännen brukar säga, i femtioårsåldern med andra ord, lätt gråsprängd, med mörkt och kraftigt hår och kilformat hakskägg. Han var iklädd något slag kanelfärgad kavaj av finaste skräddarsnitt, men ganska nött och sliten, sydd efter ett numera helt bortlagt mode, som dagens eleganta och välsituerade herrar hade övergivit redan för ett par år sedan. Linnet, den långa halsduksliknande slipsen, allt var som hos vilken chic gentleman som helt, men om man litet närmare granskade linnet, så var det inte alldeles rent och den breda halsduken tämligen nött. Gästens rutiga byxor satt oklanderligt, men de var liksom litet för ljusa och något för trånga, av en typ som man inte längre använder, liksom den mjuka kastorhatten, som gästen medförde, inte riktigt hörde till årstiden. Med andra ord han gjorde ett så ytterst anständigt intryck, som hans ytterst begränsade tillgångar medgav.

Den cyniske Djävulen, som under nattens gång ändrar gestalt, ofta i enlighet med sina uttalanden, plågar Ivan genom att påminna honom om hans misslyckanden, den skuld för andras ogenomtänkta handlingar han dragit på sig genom att med överlägsen intelligens ha hävdat sina nihilistiska åsikter. Djävulen klargör för Ivan att Helvetet är mitt ibland oss och manifesterar sig genom det lidande som uppkommer genom insikten att inte kunna älska, att inte bli älskad och istället hänge sig åt en kunskap som befriats från kärlek och medkänsla. Ivan skriker åt den hånfulle Djävulen:

Du är en inkarnation av mig själv, men enbart en sida av mig!

Innerst inne är Ivan nämligen ingen cyniker och hans plågor kommer sig av insikten att han i själva verket tycker om människor och faktiskt älskar en del av dem. Det dåliga samvete som gnager honom kommer sig av oron över att han genom hävdandet av sina gudlösa åsikter har skadat och vilselett sina medmänniskor.

Liksom Tarwaters Satan har Ivans djävul redan visat sig vara en mästare då det gäller bluff och lögner, därmed har han inga som helst svårigheter i sina försök att inbilla Ivan att han enbart är ett tankefoster och att Ivan därmed håller på att bli galen. Fast såväl Ivan som läsaren blir inte helt övertygade om detta – kanske Djävulen faktiskt existerar.

Han dyker i varje fall upp flera år senare då kompositören Adrian Leverkühn en natt i det italienska Palestrina möter honom. Liksom fallet var då han besökte Ivan är Djävulen tämligen modernt, men sjaskigt klädd. Och liksom då han hemsökte Ivan byter djävulen emellanåt skepnad, men till en början beskriver Thomas Mann, författaren Doktor Faustus där han uppträder, som en mer brutal typ:

En man; ganska spinkig, inte alls lika lång som Sch., mindre än jag och med en sportkeps över ena örat, på andra sidan rödaktigt hår som stod upp från tinningen; rödaktiga ögonfransar och rosa ögon, ett kitschigt ansikte, en hängande näsa med sned tipp. Över en diagonalt randig trikåskjorta, en rutig kavaj med för korta ärmar, korvfingrar som sticker för långt ut, oanständigt åtsittande byxor, slitna gula skor. En ful typ, en mobbare, en stnzzi, en gangster med en skådespelares röst och vältalighet.

Jag vet inte riktigt vad än en stnzzi kan vara och även om jag nu i flera år bott i Italien kan jag inte påminna att jag hört ordet. Kanske, kanske, kan det ha att gör med sto zitto, ”jag tiger, jag bryr mig inte”, alltså rör det sig om en okänslig typ.

Att Adrian Leverkühn möter Djävulen i Palestrina strax före Första världskrigets utbrott är nog ingen tillfällighet. Det var här som kompositören Giovanni da Palestrina föddes för exakt femhundra år sedan (jubiléet firas i år med konserter och utställningar). Palestrina räknas till de polyfoniska körverkens kanske störste mästare och i romanen kommer han för den geniale kompositören Leverkühn att symbolisera den europeiska högkultur som genom Kriget snart kommer att hotas med utplåning.

Platsen kan också ha att göra med Thomas Manns egen livshistoria. 1953 återvände den då 77-årige Mann en sista gång till Italien och träffade på Hotel Excelsior i Rom en Münchenfödd konstnär, Fabius von Gugel, bosatt i Rom. För honom berättade Mann att han i sin ungdom tillbringade några sommarveckor i Palestrina. En kvav eftermiddag hade han suttit i stenhallen under Palestrinas antika palats då en svartklädd främling dykt upp och intensivt betraktat honom. Mann hade genomfarits av ett stråk av iskall skräck, övertygad om att uppenbarelsen var Djävulen själv. Utan att Mann hade kunnat tilltala honom, försvann uppenbarelsen lika plötsligt som den dykt upp. Upplevelsen hade för all framtid etsat sig fast i Manns minne. Vi anar att Mann, liksom Dostojevskij, med sin livliga fantasi ur sina själsskrymslen och dåliga samvete kunde framkalla sådana visioner. Liksom Dostojevskij var Thomas Mann en intensiv man, som emellanåt led av depression, undertryckta begär och fruktan, känslor som han förvandlade till litteratur. 

Nietzsches och Dostojevskijs andar vilar över mycket som Thomas Mann skrev. Han fascinerades av det sjukligt galna hos dessa genier och fascinerades mer av deras mörka sidor än av deras filosofi. I en essä om Dostojevskij konstaterade han:

men trots och framför allt beror det på vem som är sjuk, vem som är galen, vem som är epileptisk eller förlamad. Om det rör sig om en genomsnittlig, tråkig man, i vars sjukdom varje intellektuell eller kulturell aspekt är obefintlig; eller en Nietzsche eller Dostojevskij. I deras fall framträder något i sjukdomen som är viktigare och mer gynnsamt för liv och tillväxt än någon medicinskt garanterad hälsa eller förstånd. […] med andra ord: vissa erövringar gjorda av själen och sinnet är omöjliga utan sjukdom, galenskap, andens brott.

Ateisten Mann bryr sig inte så mycket om Dostojevskijs kristna budskap, det är eländet och den själsliga misären han riktar in sig på. Enligt honom var Dostojevskij:

En författare vars kristna sympatier vanligtvis ägnas åt mänskligt elände, synd, last, begär och brottslig död, snarare än åt kroppsligt och själsligt ädelmod.  

I Doktor Faustus finns det gott om såväl inre, som yttre demoner, bland de senare kan man räkna upp konsthistorikern Helmut Insitoris, den stammande musikläraren Herr Kretschmer (som osökt kom mig att tänka på min egen demoniske fiollärare Kopsch), den charmerande översättaren Martin Schildknapp, den rödhårige läkaren Dr. Zimbalist, Saul Fitelberg som tycks vara skapad med Mefistofeles som förebild, och framförallt filosofen Dr. Eberhard Schleppfuss, som i viss mån likt Ivan i Bröderna Karamazov predikar en farlig nihilism. Dr. Schleppfuss menar att Gud tillåter det onda för den fria viljans skull. Som i O’Connors berättelser menar Dr. Scleppfuss att Guds godhet består i Hans förmåga att skapa det goda ur det onda och tar det som försvar för det onda i Hans skapelse.

Dr Serenus Zeitblom, berättarrösten i romanen (liksom Dostojevskij i Bröderna Karamazov använder sig Mann i Doktor Faustus av en berättare mellan sig och läsaren) menar att kristendomens teologiska apparat, likt den demoniska nazismen, utgör en kuslig flykt från mänskliga realiteter och kärleksfull ömhet. Århundraden av världsfrämmande spekulationer hade förvandlat Jesu enkla kärlekslära till ett kvävande maktspråk. Inte för inte bar den nazistiska arméns soldater på sina bältspännen inskriften Gott mit uns, Gud är med oss.

Det är i Palestrina som Adrian Leverkühn förskriver sin själ till djävulen. med villkoret att han inte skall älska någon, utan istället ägna sitt liv åt fulländandet av sin musik. Likt Dostojevskijs demoniska nihilister sprider Leverkühn sedan, mer eller mindre medvetet, död och lidande omkring sig.

Det är först genom det medlidande och kärleksfullt hjälplösa ångest han känner inför sin lille brorson Adrians svåra lidande i en dödlig sjukdom som Djävulen slutligen förlorar sitt grepp om Leverkühn. Även här tycks Mann ha funnit en förlaga i Bröderna Karamazov i vilken Snigirjov i det närmaste, obeskrivligt plågas av den gode sonen Iljas långvariga dödskamp.

.

Det underliggande brottet i Bröderna Karamazov är ett fadermord och detta var givetvis något som i allra högsta grad lockade Sigmund Freud att gräva ner sig i boken och ägna en lång essä åt Dostojevskij. Något som än en gång övertygar mig om att Freud skulle ha fått sitt nobelpris i litteratur och inte i medicin. Jag har fått uppfattningen att flera av hans insikter och teorier onekligen är intellektuellt stimulerande, men knappast grundade på någon sund, empirisk vetenskap. 

Freud kallade Bröderna Karamazov ”den mest magnifika roman som någonsin skrivits” och fascinerades givetvis av dess oidipala undertoner. År 1928 publicerade Freud en essä betitlad Dostjevsikij och fadermord i vilken han analyserade Dostojevskijs neuroser och hävdade att den ryske författarens epilepsi inte var ett ”naturligt tillstånd”, utan en fysisk manifestation förorsakad av Dostojevskijs undertryckta skuldkänslor över sin faders död.

Det kan knappast vara någon slump att tre av tidernas största litterära mästerverk – Sofokles ”Oidipus Rex”, Shakespeares ”Hamlet” och Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov” – alla handlar om samma ämne, fadermord. I alla tre blottläggs dessutom motivet för handlingen, sexuell rivalitet kring en kvinna.

En uppfattning som tydliggörs i Freuds analys av Bröderna Karamazov. Han anser det vara likgiltig vem som egentligen begick det fadermord som romanen kretsar kring. En djuppsykologisk betraktelse bör ta i beaktande vem som känslomässigt önskade och välkomnade faderns död. En aspekt som Dostojevskij med all tydlighet understryker och som han låter den intellektuelle men vid det här laget uppenbart sinnesförvirrade Ivan skrika inför domstolen:

Vem önskar inte sin fars död? Alla vill att deras far skall dö. Huggorm slukar huggorm ...

Även den rättfärdige Aljósja är skyldig till fadermordet. Han begravde sig i religiösa grubblerier och försummade därmed sin familjs prekära situation och som hängiven kristen tvingades han sedan bära bördan av andras synder. Det är denna kristna grundsyn som blir Freuds fränaste och egentligen enda kritik av Dostojevskij och hans verk. Genom sin kapitulation inför den rysk-ortodoxa tron förfuskade Dostojevskij möjligheten

att bli en stor lärare och mänsklighetens befriare och gjorde sig istället till en av deras fångvaktare.

Franz Kafka hyste stor beundran för Dostojevskij och läste honom flitigt. Till Felice Brauer, “den mest underbara kvinnan på denna jord”, skrev Kafka 1913 ett brev, kanske i oro inför ett giftermål hon antytt, men också som ett försök att behålla henne som en intim vän. Det är ett av de få tillfällen då Kafka nämner Dostojevskij vid namn, fast det är lätt att urskilja ryssens inflytande i mycket av vad han skrev:

Glöm inte att av de fyra människor som jag (utan att för den skull jämföra mig med dem vad gäller skaparkraft eller litterär betydelse) upplever som mina verkliga själsfränder – Grillparzer, Dostojevskij, Kleist och Flaubert – var det bara Dostojevskij som gifte sig och kanske bara Kleist som drog den rätta slutsatsen när ha av yttre och inre tvång sköt sig vid Wannsee.

Av dessa författare var jag till för någon månad fullkomlig obekant med Grillparzer, men då jag börjat skissa på en blogg om Medea, som ännu inte blivit färdig, läste jag den österrikiske dramatikerns pjäs om henne. Jag trodde mig då förstå varför Kafka till Felice skrev uppskattande om just den författaren och anade att han kanske nämnde honom i samband med sitt avböjande om giftermål. I Grillparzers Medeadrama skildras nämligen den ömsesidiga fascination och avsky som råder mellan den passionerade Medea och i den i grunden fege Jason och hur avskyn genom Jasons svek slutligen blir den dominerande kraft som får Medea att i blint raseri mörda deras barn.

Givetvis blev Kafka skakad och berörd av Bröderna Karamazov och den fadersgestalt Dostojevskij skapat där. En vulgär och usel far, hatad och föraktad av sina tre sönder. Kafkas förhållande till sin egen far var nog inte så fruktansvärt hatfyllt som det som bröderna Karamazov kände gentemot sin far, bortsett från den något mjäkige Aljósjas känslor. Men Kafka led förvisso svårt under faderns slagskugga:

en sann Kafka i styrka, hälsa, aptit, röststyrka, vältalighet, självbelåtenhet, världslig dominans, uthållighet, sinnesnärvaro, kunskap om den mänskliga naturen, ett visst sätt att göra saker i stor skala, naturligtvis också med alla de brister och svagheter som följer med dessa fördelar och till vilka ditt temperament och ibland ditt heta humör driver dig.

Det 45 sidor långa brev som Kafka 1919 skrev till sin far och som han enligt vännen Max Brod ville att hans mor skulle ge till honom, fast hon aldrig gjorde det, inleddes med orden:

Käre Far, För en tid sedan frågade Du mig varför jag påstår att jag är rädd för dig. Jag kunde som vanligt inte svara, dels just därför att jag är så rädd för Dig, dels därför att det finns så många orsaker till denna rädsla att jag inte ens tillnärmelsevis skulle kunna hålla alla i huvudet under ett samtal.

Fadern läste alltså inte sonens brev och antagligen inte heller hans andra verk. Ingenting som Kafka företog sig rönte faderns uppskattning, eller intresse, och hans skrivande möttes följdriktigt med likgiltighet eller motvilja. Varje ny bok hälsades av den ständigt kortspelande fadern med orden: ”Lägg den på mitt nattduksbord.” Ändå angick dessa böcker fadern mer än någon annan: ”Mitt författarskap handlade om dig, där klagade jag bara över det som jag inte kunde få klaga över vid ditt bröst.”

Hos Kafka utplånas gränserna mellan en yttre och inre värld i än högre grad än hos författare som O’Connor och Dostojevskij. Verkligheten fragmenteras och hotar att kollapsa.

Hans karaktärer tillhör samma sfär som de ofta svårfångade och ibland omänskliga gestalter som hotar inom en värld vi inte kan ta oss ur. Likt drömmar är Kafkas berättelser självtillräckliga, de följer sin egen konsekventa logik som även läsaren tvingas acceptera. Denna mardrömslika stämning stödjs och förstärks av hans precisa och formella språkbruk, som mitt i allt sitt allvar inte saknar subtil humor och kvickhet.

Häri är Kafka inte helt olik Dostojevskij. I ett förord till Virginia Woolfs Mrs. Dalloway pekade Elaine Showalter (vars bok Sexual Anarchy inom parentes sagt gjort ett stort intryck på mig) på att Dostojevskij ansåg drömmar, minnen och fantasier vara lika viktiga som handlingar och tankar. Istället för den allvetande berättarens fixa perspektiv bröt Dostojevskij upp berättandets struktur och kunde då, liksom kubister och futurister senare gjorde, bryta ner och förvandla den visuella verkligheten. Berättarstilen blev hos Dostojevskij en integrerad del av handlingen, gav den en dimension skild från den reella verkligheten. En metod som senare renodlades av författare som Kafka och Faulkner.

Någon som gjorde en djupdykning i Kafkas skrifter var den franske filosofen och författaren Albert Camus, som skrev att den absurda effekt som Kafka skapar inte kommer sig av något flummigt fantasteri utan är snarare ”ett överskott av logik”. Enligt Camus blir ett besök i Kafkas universum som ”den plågsamma lyxen att fiska i ett badkar, i vetskap om att ingenting kommer ut ur det”. Sanning och illusion blandas samman på ett sådant sätt att de berövas sin förankring i verkligheten, samtidigt som en spegelvärld skapas. ”Sanningen är ständigt på väg att förlora sin mask och avslöja sig som illusion, alltmedan illusionen kan övergår till sanning”.

Medan Dostojevskijs romaner framstår som paradoxala och motsägelsefulla, är de likväl befolkade av enskilda, klart personifierade människor”, befolkar Kafka sina berättelser med ”automater”, som läsaren likväl lätt kan identifiera sig med emedan de förkroppsligar

ständiga svängningar mellan det naturliga och det extraordinära, det individuella och det universella, det tragiska och det vardagliga, det absurda och det logiska och det är dessa eviga paradoxer som ger hans verk resonans och mening.

I all sin abstraktion är Kafkas hjältar som alla andra människor. De liknar oss och den värld de rör sig i är otvetydigt lik läsarens egen, med sin obskyra hierarki av ämbetsmannavälde är den i all sin vardagliga absurditet olidligt välbekant.

Det var Camus Människans revolt, L’Homme révolté, som fick mig att läsa om Bröderna Karamazov, detta efter att under Covid-epidemin med stort intresse ha läst om hans Pesten.

Människans revolt kan sägas vara en fortsättning på Camus tidigare essä Myten om Sisyfos från 1942 i vilken han utvecklade tanken att människans situation är absurd eftersom världen är meningslös och Camus kommer här emellanåt nära en cynisk nihilism. Människan måste på egen risk och eget ansvar själv utforma sina moraliska värden. Camus talar sig varm för ”handlingen utan morgondag”, den meningslösa handlingen som utgör ett ”trots allt” inför dödens visshet och livets meningslöshet.  Det gällde att upptäcka alla upplevelsers och erfarenhetsområdens lika värde.

Den tuberkulos-anfrätte Camus återkommande nära-döden-upplevelser (1930, 1936, 1944 och 1949) och hans val att engagera sig i motståndsrörelsen mot nazisterna, gjorde att han efterhand delvis ändrade uppfattning och i Människans revolt från 1951 sker en förskjutning – livet kan få en mening genom att man som rebell gör uppror mot tillvarons absurditet och kämpar för mänsklig värdighet.

I Människans revolt har Camus blivit en moralfilosof, en humanist. Men det är inte någon ”totalitär humanism” han förespråkar, inte en elitledd revolution tänkt att ”frigöra människan från grunden”, sådant frambringar enbart ny terror och ofrihet. Camus fördömde alla våldshandlingar och kritiserade de som ansåg kommunistiskt våld och förtryck som godtagna medel för att nå ett humanitärt mål. Camus icke-våldsdoktrin ledde till en våldsam brytning med hans tidigare vän Sartre, som tolererade och även förespråkade användandet av våld som ett legitimt svar på förtryckande kapitalism och imperialism och därmed rättfärdigade kommunismen som ett nödvändigt steg för att besegra dem. Sådant kunde Camus omöjligt tolerera:

Genom att åberopa sig på förnuft och frihet kan man ge terrorn ett sken av rättfärdighet … men slavläger under frihetens banér sätter så att säga omdömesförmågan ur funktion.

Sedan sin algeriska ungdom var Camus en ivrig och skicklig fotsbollspelare och skådespelare och han ägnade sig också åt regi. Han läste tidigt Kierkegaard och fascinerades av dennes metod att i sitt författarskap använda sig av olika roller som han lät föra sin talan – Domaren William, Förföraren Johannes de Silentio, Johannes Climacus, Frater Taciturnus, Vigilius Haufniensis, m.fl., m.fl. – och i sin sisyfusessä införde Camus personlighetstyperna: Don Juan, Aktören, Erövraren och Diktaren, som var och en fick stå för olika förhållningssätt gentemot livets absurditet och döden. Enligt Camus vad döden vår enda sanna verklighet, den som definierar människans existens och vi behöver strukturera våra liv i enlighet med detta faktum. Hans fyra karaktärer stod för revolt, frihet och lidelse. För att uppnå frihet gällde det att skapa likgiltighet inför och distans till tillvaron, för att därigenom utvinna ett maximum av livskänsla och kunna glädja sig åt livets mångfald, dvs. lidelse, eller med det franska ordet passion. För att befria kunna befria sig gällde det att revoltera mot sådant som förtycker och begränsar oss – religion, totalitarism, bigotteri.

Don Juan tror inte på Gud eller ett liv efter döden. Han är förvissad om livets meningslöshet och övervinner sin förtvivlan genom att ständigt söka nya ögonblick av hängivelse, kropparnas ömhet och sinnesglädje. Aktören prövar i sina flyktiga rollskapelser otaliga livsmöjligheter. Erövraren vet att handlingar är fåfänga och meningslösa, men väljer likväl på trots att fullkomligt uppgå i sitt handlande, vad det än må vara – sport, välgörenhet, uppror. Diktaren/konstnären använder konsten för att betvinga tillvarons absurditet. Här finner vi stora författare som Melville, Goethe, Proust och Kafka. Dessa är inga tendensförfattare, klåpare som inte förmår annat än att härma tillvaron. Stora författare skapar något nytt genom att tillhandahålla nya, förvånande inblickar på vår absurda tillvaro.

Vi är alla fast i tillvarons meningslösa ekorrhjul, likt Sisyfus släpar vi ständigt vår existens tunga sten uppför den branta bergssidan, enbart för att tvingas uppleva hur den åter rullar ner. Men, inser vi absurditeten i det vi tvingats ägna oss åt kan vi kanske mentalt distansera oss från eländet, det fåfänga slitet. Man bör föreställa sig Sisyfus lycklig – Il faut considérer Sisyphe heurueux! Vi bör handla utan morgondag och därmed revoltera mot livets kaotiska absurditet, en spontan och heroisk viljeakt mot ingenting.

Camus identifierade sig med Ivan i Bröderna Karamazov. Han spelade till och med rollen på teatern, exempelvis vid Théâtre de l’Equipe i Algers 1936. Han ägnade ett kapitel i Människans revolt åt Ivan – Förkastande av frälsningen och hyllade där de åsikter som Ivan förfäktade: ” Det är inte Gud jag förkastar, det är hela skapelsen!” Ivan ansåg att rättvisan stod över såväl Gud, som hans skapelse. Det är människans plikt att värna om rättvisan. Camus plågas med Ivan över vad han tidigare hävdat, nämligen att om Gud är död och tillvaron därmed är absurd och meningslös så är allt tillåtet. Men … så är det inte. I Guds frånvaro har människan det fulla ansvaret över vår värld och dess invånare och det är vår plikt att säkerställa rättvisa.

Vi vet alla vad rättvisa är och här pekar Ivan på den grymhet som begås mot barn. Hur kan en kärleksfull Gud tillåta något sådant? En upprörd Ivan redogör för sin gudfruktige lillebror vad han funnit i den senaste tidens tidningar – en godsherre som låtit sina hundar slita ihjäl en liten pojke för en obetydlig försummelse. Ett par föräldrar som i vinterkylan stängt in sin treåriga dotter i ett skjul där hon förtvivlat skrikit på hjälp och rivit sönder sina händer i försök att komma ut. Hur en soldat låtit ett barn leka med sin revolver, endast för att i nästa stund skjuta honom rakt i ansiktet. Till detta kan vi nu lägga 20 000 barn dödade i Gaza, 1,5 miljoner barn dödade av nazisterna och det oräkneliga antal barn som dagligen misshandlas och utnyttjas världen över, som svälter, våldtas och plågas. Det är kväljande och såväl Ivan Karamazov som Albert Camus frågar sig hur detta kan vara möjligt, speciellt i en värld där människor fortfarande tror på en allsmäktig och kärleksfull Gud.

I Människans revolt redogör Camus för hur olika revolter ägt rum under historiens gång. Han skildrar hur Marquis de Sade genom sin ateism och libertinism hyllade en frihet som innebar egen tillfredställelse på andras bekostnad och välbefinnande. Hur Saint-Just och andra revolutionärer i rättvisans och jämlikhetens namn under sin terrorregim offrade medmänniskor för en ouppnåbar utopi. Hur anarkister och terrorister med vällovliga mål mördat och spridit skräck omkring sig utan att något av deras mål uppnåddes. Hur marxistiska ideologer ersatte Gud med historien. Den skulle helga deras medel tills dess utopierna uppnåtts. ”Historien skall frikänna oss!” Nej, det enda som historien visat är att ”vad våldet må skapa är vanskligt och kort; det dör som en stormvind i öknen bort.” Och inte ens det – miljoner och åter miljoner har offrats till gudar och ”historien”.

Vad var då budskapet i Människans revolt? Rättvisa! Mot alla odds måste vi fortsätta predika rättvisa och jämställdhet. Meningslöst? Varför inte? Vad finns det för annan mening? Vi har redan sett hur tron på Nazismen skapade dödsläger och tron på kommunismen – Gulag. Revolutionen äter sina barn. Vi vet det, vi ser det. Vår revolt borde rikta sig mot våldsbejakande ideologier, mot ohållbara myter, mot lögner som sprids av usurpatorer, imperialister och kapitalister. Vi måste skydda våra barn från ondo och naturen från ödeläggelse.

Och hur togs då detta Plaidoyer d'un fou emot av det filosofiska etablissemanget och speciellt av Camus vän och vapenbroder Jean Paul Sartre? Som chefredaktör för den inflytelserika tidskriften Les Temps Modernes lät Sartre en av de yngre journalisterna, Francis Jeanson, bli hans språkrör i fördömandet av Camus bok.

Jeanson kände Camus sedan flera år tillbaka, men var till skillnad från honom en orubblig supporter av FLN, Algeriets nationella befrielsearmé. Jeanson var övertygad marxist och sköt in sig på Camus förnekande av historien som ett riktmärke för revolutionärt handlande. Enligt Jaenson var Camus en reaktionär som fördömde det “marxistiska experimentet”, utan att ha något positivt att erbjuda i utbyte. Camus gjorde detta i en värld tyngd av social orättvisa, inom vilka de intellektuella stod inför valet att antingen ställa sig på de förtrycktas sida, vilket enbart kunde ske genom att stödja kommunistpartiet, eller att ”förneka” historien i namn av en ”transcendental metafysik”. Camus filosofiska analys och rudimentära historik var inget annat än ”pseudo-filosofi och pseudo-historia” och genom sin bok hade han nu blivit en förrädare gentemot de intellektuellas kamp mot imperialism och kapitalism.

Djupt sårad svarade Camus direkt till Sartre i en artikel som infördes i Les Temps Modernes och i vilken han ifrågasatte Sartres tystnad rörande stalinismens repression och kommunistiska övergrepp.

Sartre svarade med ett tjugo sidor tungt artilleri. Under den nedlåtande rubriken Mon cher Camus beskrev Sartre Människans revolt som ohistorisk och reaktionär bok, som genom sin politiska irrelevans blivit den tragiska kulmen på hela Camus verk. Då Camus, som alla andra reaktionärer, låter en kritik av sovjetkommunismen förringa klasskonflikt och imperialism så saboterar han därmed med den enande principen bakom ett rättfärdigt politiskt handlande. Istället att visa på sociala orättvisor sätter Camus mänskliga naturen i centrum och blandar därmed ihop personliga intressen med klasskamp. Något som gjort att hans otydligt definierade begrepp ”uppror” inte längre blir kärnan i en legitim revolution, utan grunden för en ”falsk solidaritet” mellan klasserna. Det finns inte längre någon styrka, någon riktning i Camus ideologi och han har därmed gjort sig själv helt politiskt irrelevant. Vad som återstår är enbart ett ”libertinage”, en frihet utan bromsar, liberté sans frein.

Resultatet blir att Sartre undrar om Camus förtjänar beteckningen ”engagerad intellektuell”. Termen intellectuel engagé hade dykt i Sartres och Simone de Beauvoirs essä Qu’est-ce que la littérature? Vad är litteratur? I vilken de betonade författarens roll som tidsvittne med ansvar för att tala sanning och exponera oförrätter. Sartre betraktade Camus oförmåga att stödja eller identifiera sig med någon aktuell revolutionär kamp som en flykt från sitt intellektuella ansvar och ett misslyckande som intellectuel engagé . Han anklagade honom till och med för att vara en del av den förtryckande klass han egentligen borde motarbeta.

Nådestöten kom i slutet av artikeln då Sartre förklarade att Camus nu blivit en ”terrorist” genom sitt förkastande av historien och sin passivitet inför rådande konflikter.

Till saken hör att Sartre tycks ha varit nästan upprymd i sina våldsamma attacker på Camus. Det fanns kanske en del sårad fåfänga och avundsjuka bakom attacken. Sartre var trots allt en priviligierad medlem av Frankrikes intellektuella klass, en uppburen filosof, centrum i ett kotteri av inbördes beundrande författare och debattörer. En bortskämd son från det högre borgerskapet. Camus var en proletär uppkomling, en pied-noir kommen från algerisk fattigdom, visserligen en utmärkt författare, med en gedigen filosofisk bakgrund, fast inte så sofistikerat skolad som Sartre. Trots deras olika bakgrund hade de dock de båda författarna tidigare kommit bra överens, supit och roat sig tillsammans. Camus hade uppskattat Sartres bildning medan denne hade funnit Camus skabrösa humor ovanligt stimulerande. De hade haft det så trevligt tillsammans att till om med de Beauvoir blivit svartsjuk.

Men … Camus var stilig och Sartre ful; liten och vindögd avundades han Camus charm och flicktycke. Vi ser Camus på ett foto av Cartier-Bresson och förstår varför han jämfördes med Hollywoodstjärnor som Bogart och halvt på allvar kunde skämta om att ”jag kan få ett filmkontrakt när jag vill.” Trenchcoatkragen är uppvikt, håret bakåtkammat, cigarett i mungipan; ett långt maskulint fårat ansikte, med aktiva, varma ögon.

Kontrasten med den stackars Sartre är slående:

Samtidigt som man noterar deras skillnader kan det också vara lämpligt att uppmärksamma de åsikter som Sartre och Camus delade. Till exempel var de båda stora beundrare av Dostojevskijs verk och då i synnerhet Bröderna Karamazov. Sartre skrev:

Dostojevskij menade att: ”Om Gud inte existerade, vore allt möjligt.” Det är själva utgångspunkten för existentialism. Faktum är att allt är tillåtet om Gud inte existerar, och som ett resultat är människan övergiven, eftersom hon varken inom sig själv eller utanför finner något att klamra sig fast vid. Hon kan inte finna ursäkter för sig själv.

Den fjärde januari 1960 kraschade en bil körd av Michel Gallimard, nära vän till Camus och brorson till hans förläggare. Den 46-årige Camus dog omedelbart och Gallimard fyra dagar senare. Sartre som sedan länge brutit all kontakt med Camus skrev en nekrolog i vilken han hyllade den döde:

han bekräftade, mitt i hjärtat av vår tid, mot machiavellisterna, mot realismens guldkalv, existensen av moraliska handling.

Vackra ord, men samtidigt skrev Sartre ett brev till vännen John Gerassi:

Det finns lite lögn i nekrologen jag skrev om Camus, som när jag säger att även när han inte höll med oss så ​​ville vi veta vad han tyckte. [...] Han var en pojke som inte var skapt för allt han försökte göra. Istället borde han ha varit en liten skurk från Alger, en väldigt rolig sådan, som kanske hade lyckats skriva några böcker, men mestadels förblivit en skurk. Istället fick man intrycket av att civilisationen hade fastnat ovanpå honom och att han gjorde vad han kunde med den, det vill säga, han gjorde ingenting.

Här är det uppenbarligen den avundsjuke intelligensaristokraten, borgarbrackan och imperialisten som talar. Jag har aldrig litat på Sartre.

Om Camus identifierade sig med Bröderna Karamazovs Ivan, så hade han också en del gemensamma drag med den äldre brodern Dimitrij. Han kunde vara passionerad, en stordrinkare och en notorisk kvinnojägare, samtidigt som han i sina kvinnorelationer kunde vara blödig och sentimental. Allt som oftast hade Camus flera mindre allvarliga romanser på gång, samtidigt ville han inte skiljas från hustrun Francine, mor till deras tvillingar. Bortsett från alla mer eller mindre permanenta älskarinnor bedrog han även Francine, ”som jag älskar på mitt eget usla vis”, genom sitt sextonåriga, offentliga förhållande med skådespelerskan María Casares. Till de flesta av alla dessa kvinnor hade Camus för vana att skriva uppenbarligen uppriktiga kärleksbrev.

Som så många självupptagna livsnjutare struntade Camus i hustruns känslor och hade bestämt att det vore lämpligt om hennes relation med honom var som en ”syster"”, vilket skulle ge honom den erotiska frihet han sa sig behöva.

I åratal verkade Francine hålla med om detta, men hon knäcktes till slut. Vid olika tillfällen lades hon in på sjukhus för svårartad depression, för vilken insulin och elektrochockbehandling ordinerades. Vid ett tillfälle försökte hon kasta sig från en balkong, huruvida det var för att fly från sjukhuset, eller för att ta sitt liv är okänt. Men det antogs allmänt vara ett självmordsförsök orsakat av hennes makes allmänt kända otrohet, speciellt hans affär med María Casares. Francines fall från balkongen kan ha varit orsaken till varför Camus skrev sin märkliga roman Fallet, La Chute. Som han sa till Francine: ”De tror att jag är den skyldige”.

Fallet består av flera monologer av en viss Jean-Baptiste Clamence, en förfinad, stilig, fyrtioårig tidigare uppburen parisisk domare, men numera en alkoholiserad bordellkund i Amsterdams ökända hamnkvarter. På en bar träffar han en okänd landsman för vilken han berättar att han är en juge pénitente, en botgörande domare som drar sig fram genom att ge juridisk vägledning åt diverse ljusskygga individer. Liksom Jesus inför Storinkvisitorn hör läsaren ingenting från den okände man som lyssnar till Clamences litania. Sida upp och sida får sig läsaren till livs den ångerfulle advokatens historia.

Clamence var en gång en beundrad jurist som åtog sig fall som rörde fattiga och grovt kränkta människor med liten utsikt att bli rättvist dömda. Han var en man som njöt av att göra gott – leda blinda över gatan, skänka pengar tillvälgörenhet. Hans otaliga kvinnohistorier var enligt honom öppna och ömsesidiga, han skildes från sina kvinnor utan att någon, enligt honom, kände saknad eller hade några samvetskval.

Men, en natt då han passerar över Pont Royal, efter en herdestund med en av sina älskarinnor ser han hur en svartklädd kvinna står lutad över brokanten. Han stannar, tvekar ett ögonblick. Borde han inte tala med kvinnan?  Men Clamance fortsätter sin väg. Han hade enbart gått en kort sträcka då han hör det tydliga ljudet av en kropp som träffar vattnet. Clamence stannar upp, vet exakt vad som hänt, men gör ingenting – han vänder sig inte ens om.

Flera år passerar, men små intermezzon hopar sig, sådant han tidigare inte lagt märke till. Värst är då Clamance händelsevis passerar en grupp skrattande människor. Av någon anledning stannar det där skrattet hos honom och allt som oftast tycker han sig höra det ringa i sina öron.

Och nu börjar tanken på kvinnan på bron ansätta honom. Varför gick han inte fram till henne? Varför dök han inte ner i det kalla vattnet för att rädda henne? Clamence börjar förakta den lyckliga, sorglösa och självupptagna person han en gång var. Som ett sätt att straffa sig själv blir han alltmer oförskämd, vädrar otrevliga åsikter och exponerar ett öppet människoförakt. Men hans tidigare goda humör, den erkänsla hans goda gärningar gett honom, hans goda rykte, gör att ingen i hans omgivning tar hans irriterande uppträdande på allvar. Clamence lämnar sin tjänst och söker sig till Amsterdam där han ägnar sin tid åt dryckenskap och lösaktigt leverne. Han avslutar sina långa monologer med orden:

”Unga kvinna! Kasta dig i vattnet så jag ännu en gång kan beredas möjligheten att rädda oss båda. En andra gång – huh! Men, det vore förhastat! Tänk dig bara, kära kollega, om någon skulle ta oss på orden, då skulle du vara tvungen att rädda oss. Brrr ... vattnet är så kallt! Men oroa dig inte. Det är för sent nu, det kommer alltid att vara för sent. Tack och lov!

Brod, Max (1963) Franz Kafka: A Biography. New York: Schocken Books. Borges, Jorge Luis (1999) Selected Non-Fictions. New York: Viking Penguin. Burton Russell, Jeffrey (1990) Mephistopheles: The Devil in the Modern World. Ithaca: Cornell University Press. Camus, Albert (1955) The Myth of Sisyphus and Other Essays. London: Hamish Hamilton. Camus, Albert (1981) The Rebel. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Modern Classics. Camus, Albert (2006) The Fall. London. Penguin Modern Classics. Carr, Virginia Spencer (2003) The Lonely Hunter: A Biography of Carson McCullers. Athens, Georgia: University of Georgia Press. Ciani, Maria G. (ed.) Medea. Variazioni sul mito di Euripide, Lucio Anneo Seneca, Franz Grillparzer, Corrado Alvaro. Venezia: Marsilio. Dostojevskij, Fjodor (2007) Bröderna Karamazov. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Dostojevskij, Fjodor (2007) Döda Huset. Lund: Bakhåll. Dostojevskij, Fjodor (2017) Anteckningar från underjorden. Lund: Bakhåll. Faulkner, William (1990) Absalom. Absalom! New York: Vintage. Foley, John (2008) Albert Camus: From the Absurd to Revolt. Montreal: McGill University Press. Frank, Joseph (2010). Dostoevsky: A Writer in His Time. Princeton University Press. Gopnik, Adam (2012) “Facing History”, in The New Yorker, April 2. Hamblin, Robert W. and Charles A. Peek (eds.) (1999) A William Faulkner Encyclopedia. Santa Barbara, CA: Greenwood Press. Hemingway, Ernest (1981) Ernest Hemingway Selected Letters 1917 -1961. New York: Charles Scribner's. Hemingway, Ernest (2016) En fest för livet. Lund: Bakhåll. Hollingdale, Reginald John (1999) Nietzsche: The Man and His Philosophy, Cambridge University Press. Kafka, Franz (1998) Brevet till fadern. Lund: Bakhåll. Kafka, Franz (2005) Jag har inga litterära intressen utan består helt av litteratur. Lund: Bakhåll. Lohre, Matthias (2025) “The Devil in Palestrina: Thomas Mann’s Italian Secret Journal”, in Mann, April 17. Mann, Thomas (1995) Racconti di Fëdor Dostoevskij con un saggio di Thomas Mann. Milano: Mondadori. Mann, Thomas (2015) Doktor Faustus. Stockholm: Bonniers. Nabokov, Vladimir (1981) “Nabokov on Dostosjevsky”, in New York Times Magazine, August 23. Nietzsche, Friedrich (2017). The Will to Power. London: Penguin Classics. Nietzsche, Friedrich (2018) The Joyous Science. London: Penguin Classics. O'Connor, Flannery (1972) Mystery and Manners. London: Faber and Faber. O'Connor, Flannery (2018) Ta himmelriket med våld. Lund: Bakhåll. Power, Arthur (1974) Conversations with James Joyce. London: Usborne. Rubenstein, Roberta (2009) Virginia Woolf and the Russian Point of View. London: Palgrave Macmillan. Sartre, Jean-Paul and Albert Camus (2004) Sartre and Camus: a historic confrontation. Amherst, N.Y. : Humanity Books. Showalter, Elaine (2000) Introduction to Mrs Dalloway. London: Penguin Books, 2000. Standley, Fred L. and Louis H. Pratt (1989) Conversations with James Baldwin. Jackson: University of Mississippi Press. Stenström, Thure (1966) Existensialismen: Studier i dess idétradition och litterära yttringar. Lund: Walter Ekstrand Bokförlag. Todd, Olivier (2015). Albert Camus: A Life. New York: Random House.

It cannot be denied that President Donald John Trump of the U.S. currently is attacking the major pillars of civil society – universities, science, the media, the law, and the arts. Censorship and the suppression of constructive criticism, of any dissenting view, is taking hold and fear for work and safety is silencing journalists and cultural workers. The chill has even reached a quite insignificant person like myself. Recently, I got a call from an editor telling me that an article of mine could not be published. I was told it was well written and appreciated, but could I not soften, or even better remove my critique of President Trump? It is currently too sensitive to air this kind of critique. Maybe I could replace him with Maduro, or some other equally corrupt world leader.

I am not depending on my writing. I am not paid anything for my literary efforts and I would like it to continue like that. I write for my own pleasure and if I criticise someone like Donald J. Trump I assume I do so righteously and the name of the free press. So, here I give you my article, which I assume is neither fake news, nor unfounded.

THE GREED OF WORLD LEADERS: Putin, Netanyahu, and Trump

Wealth shields from judgement, lifts you out of the crowd in the underworld, shuts you up in a chromium-plated car and isolates you in huge expanses of protected parkland.

Albert Camus, The Fall

On 1^st  of August, the death toll in Gaza had since October 2023 reached 60,034 Palestinians, 174 of them had died from starvation, of which 88 were children or infants. Since the Russian invasion in February 2022, 15,400 civilians have been killed in Ukraine, of them 599 were children. Between 60,000 and 100,000 Ukrainian soldiers have been killed. Deaths of Russian soldiers are even harder to estimate. The Russian independent outlet Mediazona has identified the names of more than 111,000 military personnel killed in Ukraine, though it is commonly agreed that losses are greater. Do these deaths weigh heavily on Netanyahu’s and Putin’s consciences? Do they have any compassion for the families of war victims and mutilated survivors?

Putin apparently does not care about Ukrainian victims to his “military operation” and seldom reveals any grief for the loss of Russian lives, expect for occasional, quite awkward and widely published, meetings with hand-picked widows of the “heroes”.[1]

Otherwise, Putin continues to depict the attack on a sovereign country as a defensive war.

“We are defending Russia itself, are fighting together for the Motherland, for our sovereignty, spiritual values and unity, for victory.”

Not much of compassion there. As in the Camus quote above, Putin tends to seclude himself behind a wall of wealth. Behind the smokescreens conjured up by his minions it is difficult to find out how big Putin’s personal wealth really is. According to the Kremlin he earns an annual salary of USD 140,000 and his disclosed assets include an 800-square foot apartment, a trailer, and three cars. However, “insiders” have to Russia’s ever-threatened investigative journalists claimed that Putin owns 20 houses, 700 cars, 58 aircraft and helicopters, including a USD 716 million luxuriously furnished plane, as well as a USD 100 million yacht. 

William Browder, an American/British financier, asserted in 2017 to a U.S. Senate Judiciary Committee that Putin was probably the richest man in the world. Browder had been CEO of Hermitage Capital Management, an investment advisor to the Hermitage Fund, at the time the largest foreign portfolio investor in Russia, taking on giants like Gazprom, Surgutnetfgaz, Unified Energy Systems, and Sidanco. In 2005, Browder was refused entry to Russia. Hermitage’s offices were raided and seized documents were used to re-register the ownership of investment holding companies. Sergei Magnitsky, a Russian tax advisor known for exposing corruption and misconduct by Russian government, was hired to examine the case. Magnitsky was subsequently arrested by Russian authorities and died in prison.

According to Browder, Putin had through threats to Russian oligarchs ensured a 50 percent cut of their profits, dedicated not to the presidential administration, but destined to him personally:

“I estimate that he has accumulated USD 200 billion of ill-gotten gains from these types of operations over his 17 years in power. He keeps his money in the West and all of his money in the West is potentially exposed to asset freezes and confiscation. Therefore, he has a significant and very personal interest in finding a way to get rid of sanctions.”

To this Putin replicated with some sentimental empty talk:

“I am the wealthiest man, not just in Europe but in the whole world: I collect emotions. I am wealthy in that the people of Russia have twice entrusted me with the leadership of a great nation such as Russia. I believe that is my greatest wealth.”

The Russian opposition leader and anti-corruption activist Alexei Navalny did in 2011 establish a Foundation for combating corruption (FBK), which published investigations into alleged corruption by high-ranking Russian government officials. In 2021, FBK accused Putin of using fraudulently obtained funds to build an estate by the Black Sea. His property is by 70 square kilometres of land cut off from the surrounding area and protected by the Federal Security Service (FSB). Its construction cost over USD 1.4 billion, allegedly laundered through a national project called Health, for which the Russian State, above market prize, bought medical equipment from a company owned by Putin’s friends Shamalov and Gorelov. The Kremlin denies Putin’s ownership, claiming that the mansion belongs to Arkadi Rotenberg, Putin’s longtime friend and judo partner, with a fortune estimated at USD 3.5 billion.

In 2022, Navalny was sentenced to 11 years in prison, accused of “embezzlement and contempt of court”. The following year, he was condemned to an additional 19 years for “extremism”.  After being confined to a high-security prison, Navalny did after some weeks re-emerge in an Arctic “corrective colony”, where he died in 2024.

Another warlord, Benjamin Netanyahu, apparently does not have many qualms about the human suffering his war is causing Palestinians, blaming it all on Hamas, as well as Palestinians’ refusal to accept a Jewish state. Two weeks ago, Netanyahu repeated that Israel

“has no choice but to finish the job and complete the defeat of Hamas. […] Israel is preventing hunger, but cannot prevent the global campaign of lies we are all witnessing.”  

Personally, Netanyahu also lives within a sphere of wealth. His net worth is estimated at USD 13 million and according to the magazine Forbes, Netanyahu’s wealth has grown by 400 percent annually. Since January 2017, Netanyahu has been investigated by Israeli police. He is suspected of having obtained inappropriate favours from businessmen, among them the Hollywood producer Arnon Milchan. Prosecutors state there is  sufficient evidence to indict Netanyahu on charges of bribery, fraud, and breach of trust.

Arnon Milchan is an Israeli billionaire businessman and film producer. In 2024, Forbes estimated Milchan’s net worth at USD 3.3 billion. Prosecution alleges that Netanyahu received gifts from Milchan at an approximate worth of USD 195,000, among them expensive cigars, champagne, and jewellery for his wife Sara. In return Milchan might have obtained tax breaks and other essential services. At the same time, Netanyahu is accused of using bribes and illegal promises to press magnates and journalists to provide him with positive publicity and favourable treatment.

In accordance with his common practice of respecting wealth and power, Donald Trump has not expressed much concern about the plight of the Palestinian people, more so for his fiend Benjamin “Bibi” Netanyahu:

“ I was shocked to hear that the State of Israel, which has just had one of its Greatest Moments in History, and is strongly led by Bibi Netanyahu, is continuing its ridiculous Witch Hunt against their Great War Time Prime Minister!”

It is easy to get the impression that President Trump likewise considers yet another wealthy and conceited war criminal to be his good friend. After his Alaskan meeting with Putin, Trump had no qualms about stating that: “I've always had a fantastic relationship with President Putin, with Vladimir. We had many, many tough meetings, good meetings.”  Like Putin and Netanyahu, Donald Trump has also been accused of unashamedly using his presidency to enrich himself. This only comes natural to a man who after he had starred in the reality show The Apprentice, his real estate firm branched out into branded products; selling Trump-stamped vodkas, board games, university diplomas, and even made attempts at an airline. The licensed Trump flag was flown over buildings he didn’t build or own, while firms used his name to sell shirts, mattresses, or pizzas.  More recently, the Trump family business has focused on tech businesses, launching several crypto products. 

Since becoming president a second time, Trump now sells the opportunity to mingle with him and his circle. In April this year Donald Trump Jr. and his business associates, affiliated to Trump’s MAGA elite, did in Washington D.C. establish the private club Executive Branch, where membership fee for "founding members" is USD 500,000, with additional annual dues. Access to Trump’s exclusive Mar-a-Lago resort has risen to USD 1 million. On top of this comes licensing income of USD 1.1 million from a Trump guitar, USD 2.8 million from Trump watches, USD 2.5 million from “sneakers and fragrances,” USD 3 million from an illustrated book called Save America, and USD 1.3 million from a God Bless the USA Bible, as well as so far unrevealed income from wares like a Gulf of America baseball hat at USD 50, Trump beer koozies at USD 18,  and Trump flip-flops at USD 40. Below is and an example of an NTF, a Donald Trump Digital Trading Card from 2022 sold on Truth Social for USD 99.

All this fades by Trump’s Arabian Gulf investments, to a great degree made possible through his presidency – billions waiting to flow in from real estate deals, like luxury resorts and golf courses. Spectacular wealth also comes the Trump family’s engagement in the lucrative crypto currency market. So far Donald Trunp and his wife Melania have made USD 14 million from licensing NFT:s. An NFT is a non-fungible (not interchangeable) token, a unique digital asset representing ownership of a specific item, whether physical or digital. Criminals love Crypto since it is a means of getting around anti-money-laundering laws and other regulations and so far, it has been an amazing method to gain money fast.

In short, it appears that is no exaggeration to claim that money rules the world and it is sad to realize that so much wealth is controlled by men who appear to have no interest whatsoever in the welfare of others. Their consciences are softened, or simply become absent, due to all the luxury and comfort they have usurped through their offices.

Det kan inte förnekas att USA:s president Donald John Trump för närvarande är i färd med att attackera civilsamhällets viktigaste pelare – universitet, vetenskap, media, juridik och konst. Censur och förtryck av all konstruktiv kritik, tystandet av alla avvikande åsikter, har skapat oro och rädsla bland journalister och kulturarbetare. Deras arbeten, inkomst och säkerhet står på spel.

Kylan har till och med nått en tämligen obetydlig person som jag. Nyligen fick jag ett samtal från en redaktör som ville meddela att en av mina artiklar (skriven på engelska) tyvärr inte kunde publiceras i sitt nuvarande skick. Visserligen var den välskriven och allmänt uppskattad … men kunde jag inte mildra, eller ännu hellre ta bort, min kritik av President Trump? Det var för närvarande ytterst känsligt att lufta den här typen av kritik. Kanske skulle jag kunna ersätta honom med Maduro, eller någon annan lika korrupt världsledare.

Jag är inte beroende av mitt skrivande. Jag får ingenting betalt för mina litterära ansträngningar och jag skulle faktiskt vilja att det fortsätter vara på det viset. Jag skriver för mitt eget nöjes skull och om jag kritiserar någon som Donald J. Trump antar jag att jag gör det helt rättfärdigt och i den fria pressens namn. Så, här nedan ger jag er min artikel, som jag antar varken vara en falsk nyhet eller helt ogrundad.

VÄRLDSLEDARES GIRIGHET: Putin, Netanyahu och Trump

Rikedom skyddar dig, lyfter dig ut ur den undre världens folkmassor, stänger in dig i en förkromad bil och isolerar dig inom enorma vidder av skyddade parklandskap.

Albert Camus, Fallet

Den första augusti hade dödssiffran i Gaza sedan oktober 2023 nått 60 034 palestinier, varav 174 hade dött av svält, bland dessa var 88 barn, eller spädbarn. Sedan den ryska invasionen i februari 2022 har 15 400 civila dödats i Ukraina, varav 599 var barn. Mellan 60 000 och 100 000 ukrainska soldater har dödats. Ryska soldaters dödsfall är svårare att uppskatta. Det ryska, oberoende nyhetsorganet Mediazona har identifierat namnen på fler än 111 000 militärer som dödats i Ukraina, även om det är allmänt accepterat att förlusterna måste vara större. Tynger dessa dödsfall Netanyahus och Putins samveten? Har de någon medkänsla för familjerna till krigsoffer och stympade överlevande?

Putin bryr sig uppenbarligen inte om några ukrainska offer för sin ”militära operation” och visar sällan någon sorg över förlusten av ryska liv, förutom enstaka, ganska obekväma och vitt spridda möten med handplockade änkor till ”hjältarna”. [1]

Putin vidhåller att lögnaktigt framställa attacken mot ett suveränt land som ett försvarskrig.

Vi försvarar Ryssland, kämpar tillsammans för moderlandet, för vår suveränitet, våra andliga värderingar och vår enighet, för seger.

Inte mycket medkänsla där. Som i Camus-citatet ovan tenderar Putin att isolera sig bakom en mur av rikedom. Bortom rökridåerna som hans hantlangare manat ​​fram är det svårt att finna hur stor Putins personliga förmögenhet egentligen är. Enligt Kreml tjänar han en årslön på 140 000 USD. Hans deklarerade tillgångar innefattar en lägenhet på 75 kvadratmeter, en husvagn och tre bilar. Emellertid har ”insiders” till Rysslands ständigt hotade undersökande journalister hävdat att Putin i själva verket är ägare till 20 hus, 700 bilar, 58 flygplan och helikoptrar, inklusive ett luxuöst möblerat flygplan värt 716 miljoner dollar, samt en yacht värd 100 miljoner dollar.

William Browder, en amerikansk/brittisk finansman, hävdade 2017 inför ett amerikanskt senatsutskott att Putin förmodligen var världens rikaste man. Browder hade varit VD för Hermitage Capital Management, en investeringsrådgivare till Hermitage Fund som vid den tiden var den största utländska portföljinvesteraren i Ryssland, och arbetade åt finansjättar som Gazprom, Surgutnetfgaz, Unified Energy Systems och Sidanco. År 2005 nekades Browder inresa till Ryssland. Hermitages kontor genomsöktes och beslagtagna dokument användes sedan för att omregistrera ägandet av olika investeringsholdingbolag. Sergej Magnitskij, en rysk skatterådgivare känd för att ha avslöjat korruption och misskötsel inom den ryska regeringen, anlitades för att granska fallet. Magnitskij arresterades därefter av ryska myndigheter och dog i fängelset.

Enligt Browder hade Putin genom hot mot ryska oligarker säkrat en 50-procentig andel av deras vinster, ett bidrag som inte var ämnat för någon presidentadministration, utan avsett för honom personligen:

Jag uppskattar att han under sina 17 år vid makten har ackumulerat 200 miljarder dollar i orättmätigt erhållna vinster från den här typen av transaktioner. Han förvarar sina pengar i väst och alla hans tillgångar är där potentiellt utsatta för konfiskering. Därför har han ett betydande och mycket personligt intresse av att finna olika sätt att bli av med varje form av sanktion.

Putin bemötte sådana påståenden med sentimentala klyschor:

Jag är den rikaste mannen, inte bara i Europa utan i hela världen: Jag samlar på känslor. Jag är rik genom att Rysslands folk två gånger har anförtrott mig ledarskapet för en mäktig nation som Ryssland. Jag anser det vara min största rikedom.

Den ryske oppositionsledaren och antikorruptionsaktivisten Aleksej Navalnyj grundade 2011 en stiftelse för korruptionsbekämpning (FBK), som publicerade utredningar om påstådd korruption begången av högt uppsatta ryska regeringstjänstemän. År 2021 anklagade FBK Putin för att ha använt bedrägligt erhållna medel för att bygga upp en väldig egendom vid Svarta havet. Den omfattade 70 kvadratkilometer mark avskurna från omgivningen och skyddad av den Federala Säkerhetstjänsten (FSB).

Palatset kostade över 1,4 miljarder USD och beloppet påstås ha tvättats genom ett nationellt projekt kallat Hälsa, för vilket den ryska staten, över gängse marknadspris, inhandlade medicinsk utrustning från ett företag som ägs av Putins vänner Shamalov och Gorelov. Kreml förnekar Putins ägande och hävdar att palatset tillhör Arkadi Rotenberg, Putins mångårige vän och judopartner, med en förmögenhet uppskattad till 3,5 miljarder USD.

År 2022 dömdes Navalnyj till 11 års fängelse, anklagad för ”förskingring och domstolstrots”. Året därpå dömdes han till ytterligare 19 år för ”extremism”. Efter att ha suttit i ett högsäkerhetsfängelse fördes Navalnyj efter några veckor till en arktisk "korrigeringskoloni", där han dog 2024.

En annan krigsherre, Benjamin Netanyahu, har tydligen inte heller han många betänkligheter mot det mänskliga lidande hans krig orsakar palestinier och skyller istället allt elände såväl på Hamas, som palestiniernas vägran att acceptera en judisk stat. För två veckor sedan upprepade Netanyahu att Israel

inte har något annat val än att avsluta jobbet och fullborda Hamas nederlag. […] Israel förhindrar hunger, men kan inte förhindra den globala lögnkampanj vi alla bevittnar.

Personligen lever Netanyahu också inom en sfär av rikedom. Hans nettoförmögenhet uppskattas till 13 miljoner USD och enligt tidningen Forbes har Netanyahus förmögenhet årligen ökat med 400 procent. Sedan januari 2017 har Netanyahus affärer utretts av israelisk polis. Han misstänks för att ha erhållit otillbörliga tjänster från olika affärsmän, bland dem Hollywoodproducenten Arnon Milchan. Åklagarna uppger att det finns tillräckliga bevis för att åtala Netanyahu för mutor, bedrägeri och förtroendebrott.

Arnon Milchan är en israelisk miljardär och filmproducent. År 2024 uppskattade Forbes Milchans nettoförmögenhet till 3,3 miljarder USD. Åklagaren hävdar att Netanyahu mottagit gåvor från Milchan till ett värde av ungefär 195 000 USD, bland annat dyra cigarrer, champagne och smycken till sin fru Sara. I gengäld skulle Milchan ha erhållit skattelättnader och andra för honom väsentliga tjänster. Samtidigt anklagas Netanyahu för att ha använt mutor och olagliga förmåner till pressmagnater och journalister för att därigenom förse honom med positiv publicitet och annan förmånlig behandling.

I enlighet med sin vanliga praxis att respektera rikedom och makt har Donald Trump inte uttryckt någon större oro över det palestinska folkets svåra situation, han tycks vara mer oroad för sin vän Benjamin "Bibi" Netanyahus välfärd:

Jag blev chockad över att höra att staten Israel, som under Bibi Netanyahus starka ledarskap just har upplevt ett av sina största ögonblick i historien, fortsätter med sin löjliga häxjakt mot sin store krigstidsledare!

Det är lätt att få intrycket att president Trump även betraktar en annan förmögen krigsförbrytare som sin gode vän. Efter sitt möte med Putin i Alaska hade Trump inga som helst betänkligheter med att konstatera:

Jag har alltid haft en fantastisk relation med president Putin, med Vladimir. Vi hade många, många tuffa möten, bra möten.

Liksom Putin och Netanyahu har Donald Trump också anklagats för att skamlöst använda sitt presidentskap för att berika sig själv. Detta faller sig naturligt för en man som efter att ha spelat huvudrollen i dokusåpan The Apprentice, Lärlingen, expanderade sin fastighetsverksamhet till att sälja sitt namn till en mängd märkesprodukter; Trump-stämplad vodka, biffar, sällskapsspel, universitetsexamensbevis och han gjorde till och med ett försök att etablera ett flygbolag. Den licensierade Trump-flaggan vajade över byggnader han varken byggt eller ägt, medan företag använde hans namn för att sälja t-shirts, madrasser och pizzor. På senare tid har Trumps familjeföretag fokuserat sig på teknikföretag och lanserat flera kryptoprodukter.

Sedan han blev president för andra gången säljer nu Trump möjligheten att mingla med honom och hans krets. I april i år etablerade Donald Trump Jr. och hans affärskollegor, samtliga medlemmar av Trumps MAGA-elit, den privata klubben Executive Branch i Washington D.C., där medlemsavgiften för ”grundande medlemmar” är 500 000 USD, med ytterligare årliga avgifter. Tillgången till Trumps exklusiva Mar-a-Lago-Resort har stigit till 1 miljon USD. Utöver detta kommer licensintäkter på 1,1 miljoner USD för en Trump-gitarr, 2,8 miljoner USD för Trump-klockor, 2,5 miljoner USD för ”sneakers och väldofter”, 3 miljoner USD för en illustrerad bok med titeln Save America och 1,3 miljoner USD från en Gud-välsigne-USA-bibel, samt hittills oredovisade inkomster från varor som en basebollkeps med texten Gulf of America för 50 USD, Trump-ölglas för 18 USD och Trump-flip-flops för 40 USD. Nedan visas ett exempel på en NTF, i princip en unik digital produke – ett Donald Trump Digital Trading Card som 2022 såldes på hans sajt Truth Social för 99 USD.

Allt detta bleknar vid skenet av Trumps miljardinvesteringar vid Persiska Golfen, till stor del möjliggjorda genom hans presidentskap – miljarder som väntar på att flöda in från fastighetsaffärer, som lyxiga turistanläggningar och golfbanor.

Spektakulär rikedom kommer också från Trump-familjens engagemang i den lukrativa kryptovalutamarknaden. Hittills har Donald Trump och hans hustru Melania tjänat 14 miljoner USD på att licensiera NFT:er. En NFT är en icke-fungibel (inte utbytbar), en unik digital tillgång som representerar äganderätten till ett specifikt föremål, vare sig det är fysiskt eller digitalt. Du kan exempelvis byta ut en 100 lapp mot en annan 100 lapp, men att byta ut ett speciellt konstverk mot ett annat inte lika lätt eftersom de har unika egenskaper.

 Kriminella personer älskar att handla med krypto eftersom det är ett sätt att kringgå lagar mot penningtvätt och andra regleringar, och hittills har det varit en fantastisk metod för att snabbt tjäna pengar.

Kort sagt, det verkar inte vara någon överdrift att påstå att pengar styr världen, och det är sorgligt att inse att så mycket rikedom kontrolleras av män som inte verkar ha något som helst intresse av andras välfärd. Deras samveten mjukas upp, eller helt enkelt försvinner, på grund av all den lyx och komfort de har tillskansat sig genom sina ämbeten.

My previous blog post was based on a visit to a church near our home here in Rome. Even closer than San Damaso is an equally ugly building from the last century – Chiesa di Santa Maria Regina Pacis, built in 1942.

“Saint Mary, Queen of Peace” has its origins in a wooden sculpture that a certain Jean de Voisine gave to his wife in the early 16th century. In 1588, his nephew Henti Joyeuse inherited the sculpture, which, when he became a Capuchin monk in 1588, took with him to his monastery church in Paris. There it was christened as The Queen of Peace. The sculpture became wildly popular and people prayed in front of it to protect and preserve sons who had gone off to various wars. Soon, churches dedicated to Saint Mary, Queen of Peace had been erected in various parts of the world.

In addition to the French statuette, there is the marble sculpture that Guido Galli (1890-1944) created at the request of Pope Benedict XV to be placed in the Roman Basilica of the Madonna – Santa Maria Maggiore, to become a focal point for all the prayers addressed to her to end the carnage of the World War I. The sculpture was inaugurated on August 4, 1918, and peace was concluded on November 11 of the same year.

In the otherwise dreary Chiesa di Santa Maria Regina Pacis there is a mosaic of the Holy Mary Queen of Peace. She looks unusually youthful and cheerful and was created by an artist unknown to me, Odoardo Anselmi. The only information I have found about him is that he was born in 1916.

The Queen of Peace is on each side flanked by personifications of her attributes. On the right she is celebrated as the queen of patriarchs, virgins and apostles.

On her left she is the queen of prophets, martyrs and bishops.

I stand in front of the mosaic depicting the Madonna as the queen of virgins and ponder why the Catholic Church, and to some extent also the Protestant Church, has placed so much importance on virginity. The word “virgin” actually means nothing more than “young lady”, probably connected with the concept vireo, to be “green, fresh, flourishing”. Since the New Testament written in Greek, it may be appropriate to derive the concept of virginity to parthénos “virgin, girl”, as well as “unmarried woman”.

The concept of parthénos was among both Greeks and Romans intimately associated with chastity, from the Latin word castus, “cut off, separated, pure”, and thus related to the concept of “sacred” related to the Latin sacrare “to separate, dedicate, consecrate”. Consequently, virginity became a social construct designating someone who had been “separated” in the sense that a virgin was a person/divinity who had not had any sexual intercourse. Although a man could also be considered to be a virgin, in the sense that he was sexually inexperienced, but the term mostly came to characterize young “untouched” women.

Virgin goddesses appear in several different religions. For example, several female gods in Greek and Roman mythology were assumed to have been eternally chaste. They could even, like Athena/Minerva, have arisen from parthenogenesis, a form of asexual reproduction, like Athena who had been born from the head of Zeus. But in some versions this may not have been a parthenogenesis in the strict sense of the word. Some myths claimed that Zeus swallowed Athena’s mother Metis. A being who was not actually a deity but a titan who became Zeus’ first wife. She was the wisest of both gods and titans and when she married Zeus it was predicted that she would give birth to a daughter who was as strong and powerful as her father. Zeus became worried, he did not want a rival who could join her mother and rebel against him. Accordingly, Zeus swallowed Metis so that she became a part of him. However, Zeus began to suffer from such an excruciating headache that he was forced to call upon his son Hermes, who in his turn asked Hephaestus, the blacksmith, to open Zeus’ skull and out came the fully armed Athena, goddess of wisdom, organized war, agriculture, households, industry, law, and justice.

Other virgin goddesses were born in a more normal way. Hestia/Vesta was the sister of Zeus. She was goddess and protector of the sacrificial fire, the home, and the nation. As such, she was fully occupied and could not be bothered by other demanding interests; such as men and lovers. Hestia therefore swore eternal chastity and lived separated from male beings.

Daughter of Zeus and Apollo’s twin sister, the virgin Artemis/Diana, was goddess of hunting and the wilderness and accordingly wanted to be free and unbound, completely unmoved by male charm and scorning any marriage proposal. Her wild and unbound nature made her the cherished goddess of slaves and plebeians.

What these three of the most famous, ancient virgin goddesses had in common was that they raved about their virginity as a means for women to live unbound by the obligations involved with marriage. In the patriarchal societies where they were worshipped, women were subjugated to the power and authority of men. By being unbound outsiders, these virgin goddesses were perceived as particularly powerful and to some extent dangerously unpredictable forces, able to be used to intervene in an otherwise patriarchal world order.

Something that is particularly evident in the goddess of crossroads and black magic – Hekate, also an unbound virgin goddess, who was often invoked when it came to taking revenge through magical means, or demand a woman’s rights against male abuse.

These beings were goddesses and it is doubtful whether people in general really believed that such divinities were moving among people, taking the form of real flesh and blood. If that happened, it could possibly be as in the Swedish poet Hjalmar Gullberg’s poem below, indicating that those who believed that Jesus was identical with God perhaps perceived his time on earth in a similar way.

Gods are still walking across this land.
One may be sitting at your right hand.

Don’t ever believe a god can die.
He’ll walk before you, but where is your eye?

No lyre has he, nor feet that’re purple shod.
It’s only through his actions that you know a god.

The rule is set and never is revised:
Is God on earth, he walks around disguised.

One thing was certain, and that was that no Christian doubted that Jesus had been a real person who at a given time lived among us humans, that many had met him and listened to him. There was no doubt that Jesus was born and died here on earth. However, it was regarding the real nature of this person that perceptions began to diverge early on. If he was God, how could Jesus have been born and died as an ordinary human being? It was a thorny question that had been present ever since Paul declared in his letter to Titus that Jesus would be resurrected and that he was in fact identical with God: “Our great God and Savior Jesus Christ will appear in all his glory.” However, it is doubtful whether Paul explicitly identified Jesus with God. In the his letter to the Colossians, Paul seems to regard Jesus as a god, but perhaps not God himself:

The Son is the image of the invisible God, the firstborn over all creation. For in him all things were created: things in heaven and on earth, visible and invisible, whether thrones or powers or rulers or authorities; all things have been created through him and for him.

Nor had Jesus explicitly said that he was God, although he gave plenty of allusions, perhaps not so much in the more down-to-earth, so-called synoptic gospels – Luke, Mark and Matthew – which all present similar accounts of Jesus’ life. Howvere, the more esoteric John is different, providing a more “theological” impression of Jesus’ life, with his numerous remarks beside Jesus’ tangible existence and statements. John has Jesus say “I and the Father are one”, “Very truly I tell you before Abraham was born, I am!”. Most crucial for all later speculations about the true nature of Jesus was the introduction to St John’s Gospel:

In the beginning was the Word, and the Word was with God, and the Word was God. He was with God in the beginning. Through Him all things were made, and without Him nothing was made that has been made. In Him was life, and that life was the light of men. The Light shines in the darkness, and the darkness has not overcome it. […] The Word became flesh and made His dwelling among us. We have seen His glory, the glory of the one and only Son from the Father, full of grace and truth.

This introduction to the gospel was taken by most theologians as evidence for Jesus’ divine origin and that he took human form by being born of Mary, who never is mentioned by name in the Gospel of John. However, the synoptics tell us her name was mary but do not go into specifics about her virginity. The evangelists Luke and Matthew wrote that when the angel Gabriel announced to Mary that she would become pregnant by the Holy Spirit, she was still a virgin, but they do not go into any details about how the conception, pregnancy and birth took place. Luke writes, for example:

How can this be,” Mary asked the angel, “since I am a virgin?” The angel replied, “The Holy Spirit will come upon you, and the power of the Most High will overshadow you. So the Holy One to be born will be called the Son of God. 

St. John is not only more enigmatic than the other evangelists, he is also more demanding:

There came a man who was sent from God. His name was John.  He came as a witness to testify about the Light, so that through him everyone might believe.  He himself was not the Light, but he came to testify about the Light.

It is perhaps not so strange that the theologians and philosophers of antiquity felt more attracted to John than to the other evangelists. In John's company, they began early on to speculate about questions such as “the true nature of Christ”, “Christ's relationship to the Father” and not least Mary’s virginity. Had she really given birth to a God? In that case, Jesus’ conception and birth could not have taken place in the usual manner.

Theological disputes about Mary’s virginity took as their starting point the intricate doctrine of original sin. Several Christians, in accordance with several Jewish scholars, had claimed that the world was evil and that all humans were born and live in sin. This was because we inherited our sinful state from Adam and Eve, who by eating the forbidden fruit of knowledge had gained the ability to choose between good and evil. When God found that they had broken his rules the first humans were expelled from his Paradise.

According to several theologians, this meant that none of us humans, either then nor now, through this so-called “fall” can realize what true righteousness is and thus have a distorted image of who God is and what He wants from us. Worst of all, this distance from God has caused us to fall into things that have nothing to do with Him, primarily corrupting lives characterized by a passion through which “animalistic, earthly lust” has taken over all reasoning, all godliness.

At first, it was mainly Gnosticism that took hold of this distinction between body and soul, between the earthly and the heavenly. Gnosticism was a collection of religious ideas and systems that by the end of the 1^st century AD merged with the Christian sects. This complicated system of thought originated in various parts of the Roman Empire, perhaps primarily in Egypt and Syria, and had drawn inspiration from several sources – Greek philosophy, primarily Platonism, and not least Jewish, Syrian, Egyptian and Persian religious speculations, based on rites and religions that had gradually been transformed through increased communication and literacy.

In broad terms, Gnosticism might be schematically described as related to the idea of a Supreme Being, generally called the Monad, from which divine beings emanate, or they may rather be considered as a kind of personifications of various concepts. The Monad exists in a region of divine life, a luminous existence high above us (although this cannot be understood as a geographically limited reality). The aeons emanate from this Pleroma. One of these is Sophia – the Greek word for “wisdom”. She signifies the final emanation of the Monad and is identified with the Anima mundi, the World Soul. As such, Sophia created the flawed Demiurge, who became master of the material world and holds the souls of men captive there until we can regain our original divine knowledge – Gnosis.

Consequently, Gnostics considered material existence to be flawed, if not downright evil. They believed that a possible salvation from our earthly misery consisted in studies and meditations, something that could induce us to abandon our bodily desires and thereby acquire the knowledge that would ultimately reveal the divine truth about the foundations of human existence that so far has been hidden from us.

Such speculations were by the influential Augustine of Hippo (354 - 430) linked with Christianity and thus gave rise to the view of original sin that he championed, among other things, in his monumental work De civitate Dei contra paganos, On the City of God Against the Pagans.

Augustine was a well-read man and before he found Jesus Christ he had been an unsatisfied seeker. Augustine had gone to Rome to further his knowledge of the classical writings. At that time he was a Manichaean, i.e. a follower of a Persian religion founded by the prophet Mani (216 - 274). A strictly ascetic doctrine considereding evil to be a separate force involved in a constant struggle against good. Augustine enthusiastically embraced the teachings of Mani, until he delved into the writings of Plotinus (d. 270) and began to lean towards an idea that evil was in fact merely the absence of goodness and therefore not a force in itself. For nine years, Austin was a Manichaean until he was converted to Christianity by Bishop Ambrose of Milan and baptized. He then served as bishop in the North African city of Hippo.

Augustine’s view of original sin was aired in a polemic he conducted against Pelagius (390 - 418) regarding what could actually lead to the salvation of our souls. According to Pelagius, man was completely free to choose between evil and good - nothing prevented us from being able to make such a choice by virtue of our personality. Sin was caused by “evil” or wrong choices. The gist was that it was possible for a human being to live sinless – there was no original sin or other damage in human nature. The newborn child was free from sin and baptism was thus not a liberation from any inherited burden of sin.

Augustine did believe that it was still possible for an individual to choose the good. But it was extremely difficult and could only be done on rare occasions. It was a question of overcoming concupiscence, by which Augustine meant “the tendency to sin”, meaning that desire weakened our willpower. According to Augustine, the fight against our drives, especially the sexual drive, was extremely difficult win because it was waged against the terrible legacy of the Fall, which had been implanted in every human being since the beginning of time. Since Adam and Eve were expelled from Paradise, all of humanity has been helplessly caught in the web of desire. Something that has become as natural as breathing, as sleeping. We are born sinful. The only thing that can save us is God’s grace.

There is not much we humans can do about original sin. Luther gave us the idea of an omnipotent and omniscient God who controlled both all the evil and goodness that exist in the world and within all people. The main message of Luther, and several other reformers, was based on the teachings of Augustine and St. Paul. The latter wrote in his Epistle to the Ephesians, “for it is by grace you have been saved, through faith—and this is not from yourselves, it is the gift of God – not by works, so that no one can boast.” According to Luther, this meant that God had predestined certain people to receive his grace. Luther, unlike Erasmus and other humanists, believed that man’s will was limited, that God foresaw and controlled everything that happened. Luther’s starting point was that all people wanted to come to God and that if man truly had free will, all would be believers, though that was unfortunately not the case.

I cannot escape the thought that supporters of the doctrine of predestination down deep within themselves assumed that they were exemplary pious men, chosen by God to preach his doctrine to subsequently enter the Kingdom of Heaven. A thought that reeks of contempt for other people, especially when a predestination advocate like Luther advocated holy wars and a reformer who advocated predestination even more rabidly than Luther – John Calvin – exercised a reign of terror in Geneva. These two reformers detested each other and both opposed the humanist Erasmus, educated and knowledgeable in Greek like them. However, Erasmus was of a different breed, considerably milder and more tolerant and also an eloquent and skilled advocate for world peace, European community and an open, respectful debate.

This provides me with the suspicion that both the extreme doctrine of predestination and the Christian belief in virginity find support and origin in self-overestimating male chauvinists who do not have much empathy for their opponents. If this is then spiced up with misogyny, the combination becomes fatal for women’s liberation from religious bigotry. “Grace through faith alone” was for centuries the official teaching of Swedish state-supported Lutheranism, but some bishops, such as the linguist and theologian Jesper Swedberg (1653 – 1735), whom I admire, were irritated by what he called The Big Faith, a belief that denied people their free will and ability to perform good deeds.

A faith of the brain and not of the heart, a shadow without a body, a dead and not living faith, yes … a devilish faith, that I am inclined to call the Big Faith, which Christianity swims along, May God have mercy on us all.

Even if Swedberg, like his fascinating son Emanuel Swedenborg, saw himself surrounded by angels and demons, he was in many ways a pioneer. Swedberg sought wider and better literacy among the Swedish common people and in his sermons he often attacked the frivolity and misrule of the nobility.

As mentioned, the Church Fathers’ belief in original sin brought much misery with it, in particular when it came to the Church’s view of women. These theologians believed that the soul died through lust and the body rottted in death. Spiritual corruption reflected bodily decay. In our pursuit of salvation and righteousness, we cannot help but sense the stench of our sinful bodies. And who was the cause of all this misery? – The seductive Eve. Augustine knew this, as he in his youth had taken a mistress, without marrying her. His involuntary sexual urge gad not been mitigated by any willpower, and Augustine had thus become entangled in the web of sin. It was all Adam's fault, no – not really … it was actually Eve who had arisen the passion in him! It was not the sexual act itself that was sinful according to Augustine, God had after all commanded humans to multiply, it was the sexual passion that was sinful, it was had blinded Augustine in his search for heavenly bliss.

Augustine was certainly no more rabid in his hatred of the mother of humanity, and thus all other seductive women, than many of his more or less contemporary theologians. It was quite common to listen to vitriolic attacks on women who, through their beauty and the adornment of their bodies, led men to ruin. When it came to the fight for the salvation of the soul, women were certainly on the side of the flesh. Saint John Chrysostom, “The Golden Tongue”, did not mince his words when it came to drawing the attention of believers to seductresses.

The beauty of woman is the greatest snare. Or rather, not the beauty of woman, but unchastened gazing! For we should not accuse the objects, but ourselves, and our own carelessness. […] The whole of her body is nothing less than phlegm, blood, bile, rheum and the fluid of digested food … If you consider what is stored up behind those lovely eyes, the angle of the nose, the mouth and the cheeks you will agree that the well-proportioned body is only a whitened sepulchre.

If Eve’s womb, and the wombs of the countless women who populated the earth after her, had been so corrupt, then at last a lightening came through the appearance of Jesus Christ on earth. Since he was an immaculate divinity, he must have grown within an immaculate womb. The Virgin Mary was thus be cosidered as “the Second Eve”, mother of us all, though her womb, unlike Eve’s, was pure, immaculate, sealed, and sanctified by the Holy Spirit. As Saint Jerome wrote, “Through Eve came death, through Mary – life.”

Jesus was God himself and had come to earth through the agency of a perfect woman. Through the Virgin Mary, original sin was erased. The only catch was that if her virginity and immaculate conception were a fact, it meant that other women and their wombs were and remained impure. It also meant that if a woman abstained from sex, from procreation and childbirth, her womb was closed and she would not pass on any original sin.

Paul believed that the world had been destroyed by the Fall, which had opened the gates to death, corruption and Satan's rule over the earth. Nevertheless ... just as road signs tend to proclaim, especially in the USA, … Satan's power will soon be broken by the second coming of Christ and people’s faith in him. The reign of evil, which was based on the certainty of death, both physical and mental, will suffer a tangible and universal defeat. And this would happen soon. Had not Jesus procimed “truly I tell you, some who are standing here will not taste death before they see the Son of Man coming in his kingdom”? Accordingly, Paul's advice and admonitions were only valid for a limited time. It is worth noting, however, that Paul did not actually recommend a state of permanent virginity if you are burning with desire.

It is good for a man not to have sexual relations with a woman. But since sexual immorality is occurring, each man should have sexual relations with his own wife, and each woman with her own husband. The husband should fulfill his marital duty to his wife, and likewise the wife to her husband. The wife does not have authority over her own body but yields it to her husband. In the same way, the husband does not have authority over his own body but yields it to his wife. […] I say this as a concession, not as a command. I wish that all of you were as I am. But each of you has your own gift from God; one has this gift, another has that. […] Now to the unmarried and the widows I say: It is good for them to stay unmarried, as I do. But if they cannot control themselves, they should marry, for it is better to marry than to burn with passion.

Speculations and theories about the birth of Jesus were endless and continued for centuries. How had Jesus' conception taken place and how had his birth taken place without the hymen of the vagina being damaged? Sometimes the explanations were purely physical, something that is witnessed, for example, in a curious sculpture on the portal in Würzburg's Marienkapalle where we can see how Jesus' fetus travels along a kind of tube from God's mouth into Mary's ear.

However, there are several spiritual, more miraculous descriptions of Jesus’ birth. The vision that Sweden’s saint, Birgitta, had after she visited the Church of the Nativity in Bethlehem in 1372 became particularly famous. Birgitta’s description, empathetic and picturesque as it was, came to have great significance for several artists and it may therefore be worth reproducing:

When I was present by the manger of the Lord in Bethlehem I beheld a Virgin of extreme beauty wrapped in a white mantle and a delicate tunic through which I perceived her virginal body. With her was an old man of great honesty and they had with them an ox and ass. These entered the cave and the man having tied them to the manger went out and brought in to the Virgin a lighted candle which having done he again went outside so as not to be present at the birth. […] Then, her hands extended and her eyes fixed on the sky she stood as in an ecstasy, lost in contemplation, in a rapture of divine sweetness. And while she stood thus in prayer I saw the Child in her womb move; suddenly in a moment she gave birth to her own Son from whom radiated such ineffable light and splendour that the sun was not comparable to it while the divine light totally annihilated the material light of St. Joseph’s candle. So sudden and instantaneous was this birth that I could neither discover nor discern by what means it had occurred. All of a sudden I saw the glorious Infant lying on the ground naked and shining. His body pure from any soil or impurity. […] Then, as the Child was whining and trembling from the cold and hardness of the floor where He was lying, He stretched out His arms imploring her to raise Him to the warmth of her maternal love. So His Mother took Him in her arms, pressed Him to her breast and cheek, and warmed Him with great joy and tender compassion.

One of the many interpretations of this vision was made, for example, by Fillipo Lippi and Hugo van der Goes, who excellently depicts the helpless, naked child lying directly on the ground.

The writing about the birth of Jesus that, apart from those included in the New Testament, has become the standard when it comes to Mary’s virgin birth is the so-called Gospel of James (or Protoevangelium of James). An apocryphal gospel from the second century that tells of the miraculous birth of Jesus by the Virgin Mary, her upbringing and marriage to Joseph, the couple's journey to Bethlehem, the birth of Jesus and the events immediately afterwards. It contains the earliest preserved claim to Mary's perpetual virginity, which means that she was a virgin not only before the birth of Jesus, but also afterwards (the copies of the gospels that have been found so far date from a later period). Although the Gospel of James (in which Jesus, for example, appears as a mischievous, uncontrollable child) was condemned by Pope Innocent I in 405 and classified as apocryphal and dubious in 500, the gospel became an influential source for everything related to the birth of Jesus and the virginity of Mary. Over 100 Greek manuscripts have been preserved, and translations were made into Syriac, Ethiopic, Sahidic, Coptic, Georgian, Old Church Slavonic, Armenian, Arabic and probably also Latin.

It is for eample in James that we find that Mary rode a donkey and that there was an ox in the cave (not the stable) where she gave birth to her child. He also tells an unusually dramatic story about Mary's virginity. When Mary suffered from labour pains, Joseph rushed out to find a midwife who could assist his young wife

And the midwife went with him. And they stood in front of the cave, and a bright cloud overshadowed the cave. And the midwife said, “My soul is magnified today, because my eyes have seen something wonderful. Salvation has been born to Israel!”And immediately the cloud withdrew from the cave, and a great light appeared in the cave, so that their eyes couldn’t bear it. And a little later, the light withdrew until an infant appeared. And he came and took the breast of his mother, Mary. And the midwife cried out and said, “How great today is for me, that I’ve seen this new miracle!” And the midwife went out from the cave, and Salome met her. And she said to her, “Salome, Salome, I have to describe a new sight to you. A virgin has given birth, which is against her nature!” And Salome said, “As the Lord my God lives, unless I examine her condition, I won’t believe that the virgin has given birth.” And the midwife went in and said, “Mary, position yourself, because there’s no small test coming concerning you.” And Salome examined her. And Salome cried out and said, “Woe because of my lawlessness and my unbelief! Because I’ve tested the living God, and look! My hand is on fire and falling away from me!” And she dropped to her knees before the Lord, saying, “God of my ancestors, remember me, that I’ve descended from Abraham, Isaac, and Jacob. Don’t make an example of me to the people of Israel, but give me the back to the poor, because you know, Lord, that in your name I’ve healed people, and I’ve received my wages from you.” And look! An angel of the Lord appeared, saying to her, “Salome, Salome, the Lord of All has heard your prayer. Bring your hand to the child and lift him up, and you’ll receive salvation and joy.” And Salome joyfully went to the child and lifted him up, saying, “I worship him, because a great king has been born to Israel.” And immediately Salome was healed, and she left the cave justified.

In a painting from 1420, the Flemish Robert Campin described the drama. The newborn Jesus lies on the ground while Salome shows her withered hand to her friend, while the saving angel comes floating down from heaven and assures Salome, through his text strip, that she will be cured.

Even worse things happened to Salome in an illustrated prayer book from around 1500, where the poor Salome has had both her hands cut off, but the angel comes flying with a new pair.

Several non-Christian writers and philosophers were amazed at the Christian nonsense about the great importance of virginity. Most of what pagan Greek and Roman writers wrote about Christianity has been lost; burned and destroyed by thevictorious Christianity. Fragments of the extremely critical Celsus, however, have been preserved through what the church father Origen (185 – 253) reproduced in his attacks on the pagans. Origen’s extensive quotations came from Celsus’ writing l’Alethesis logos, The True Word, in which he, often quite wittily, criticized Judaism and Christianity. According to Origen, Celsus took offense at the Christian virgin speculations in a mocking manner and even had the audacity to put forward the malicious slander that Mary was conceived by a Roman soldier named Panthera.

The Bible translator and church father Jerome, whom I mentioned in my previous blog post, was undeniably one of history’s most rabid advocates of virginity. He is also one of the few early Christians who come quite close to us, especially through his unusually extensive correspondence and many writings. Not everything has been preserved, thouigh what has been preserved is considerable and has exercised a great influence throughout the ages. For some reason, Jerome seems to be the saint who, with the possible exception of Saint Francis, is most ferquently depicted in the history of Western art.

Saint Jerome is then shown either in his studio, intensely writing and surrounded by his books. He is often dressed as a Catholic cardinal, which he never was, but suggesting that he was for a time the perconal secretary of the powerful Bishop Damasus. Since the seventh century, Jerome has generally been accompanied by a lion. Legend has it that obtain its gratitude after, like Androcles in a popular ancient tale, he pulled a thorn from its paw. The lion probably appeared because Jerome wrote a short story (which gives some fine insights into life in his contemporary Syria) about a chaste, Christian farmer and his equally chaste wife who were saved after they hid in a cave whose resident lioness spared them, but killed their pursuers.

Alternatively, or simultaneously, several works of art depict Jerome’s time as a hermit, sometimes tormenting himself by beating a stone against his chest.

Jerome seems to have been a difficult person; easily irritated and angered, though he was a skilled writer, well acquainted with the classical Raoman and Greek tradition. His good friend Sulpicious Severeus wrote that

He is always reading, always buried in books he does not rest day or night he is always either reading something or writing something

His constant studies hid Jerome's passions: his hysteria, his tendency to violence and a destructive sensuality that, according to him, constantly threatened his peace of mind. All this hidden behind his well-ordered book collection and the theological debates in which he was constantly involved. Easily irritated, Jerome could in his comprehensive correspondence unexpectedly get excited and rave about women whose loose hair swayed in the wind, or who put rouge on their lips. It might seem as if he had been born old and bitter. He hated women, except those who were virgins or lived a “chaste” life, and he could almost choke with horror at the thought of what was inside a woman’s body. Every thought of sex tormented him and he attacked men who engaged fonication, or even flirtation, activites extremely distasteful to him. He even considered that calling a girl “honey” (actually mel meum, my honey) was a grave sin.

Jerome was born around 342 in Stridon, a now-vanished village somewhere in present-day Slovenia. He barely mentioned his parents. His father was a freed slave with some wealth, owning land and slaves. We know nothing about his mother, other than she, like his father, was a Christian. Jerome mentions a sister who in her youth had committed “a terrible sin” and occasionly he mentioned an aunt whom he hated for unknown reasons.

As a young man, Jerome came to Rome where he studied rhetoric and philosophy under the philologist Aelius Donatus and there came to be fluent in Latin and Greek. Donatus wrote several grammars and other textbooks on stylistics and rhetoric, He constituted an important link to classical scholarship and also wrote a popular biography of Virgil.

Jerome later confessed that during his youth in Rome he had engaged in superficial escapades and sexual experiments in comapany with other students. It had amused him for the moment, but afterwards he had been seized by terrible guilt feelings. To appease his conscience, Jerome visited the tombs of the martyrs in the catacombs and his experiences down there reminded him of the horrors of hell:

Often I would find myself entering those crypts, deep dug in the earth, with their walls on either side lined with the bodies of the dead, where everything was so dark that almost it seemed as though the Psalmist's words were fulfilled, “Let them go down quick into Hell.” Here and there the light, not entering in through windows, but filtering down from above through shafts, relieved the horror of the darkness. But again, as soon as you found yourself cautiously moving forward, the black night closed around, and there came to my mind the line of Virgil, “Horror ubique animos, simul ipsa silentia terrent” [Horror all around fills the mind, and at the same time the silence terrifies].

While he was carousing, Jerome was simultaneously seized by the admiration of his more pious friends. For example, his friend Rufinius was baptized, it was only several years later that they became bitter enemies. According to Jerome, Rufinius was a youth “pure as newly fallen snow”. The high esteem and unconditional admiration he felt for his young, pious and Christian friends became in the unbaptized Jerome a source for devastating self-contempt. He felt unworthy of a Christian baptism. He had sinned with his impure lips, “with my eyes, my feet, with all my limbs”. Once he had been baptized, this did not to help rid him of his self-accusations and he claimed that if he really deserved a true baptism, it had to be a second baptism, but “a baptism of fire because I have stained my baptismal cloak”. By this Jerome meant that he had stained his own body, since at that time the person being baptized stood naked in fornt of the baptising priest.

Together with another friend, Bonusus, Jerome traveled to Gaul and then followed him to the Dalmatian coast. Bosunus was a pious young man from a wealthy family and retired to live a hermit’s life on one of the barren Adriatic islands. However, he eventually gained quite a following, abandoned the hermit’s life and became a bishop. Unlike the fanatical virgin-worshipper Jerome, Bonusus denied Mary’s “perpetual virginity” and claimed that according to the Bible, Jesus had several siblings. This later led to Bonusus being excommunicated and losing his bishopry. However, he founded his own sect, the Bonusians, which survived for a couple of centuries. When he and his friend Bonusus retired to the latter’s Dalmatian island, Jerome found it difficult to adapt to the hermitical life. He envied Bonusus’ steadfastness but abandoned him on his island and went to the bustling port city of Aquileia, where they had mutual friends.

In Aquileia, Jerome associated with Heliodorus, a former officer who became a lifelong friend. Another close friend was Innocent, who encouraged Jerome to write, and Paul of Cyprus, who lived as a hermit just outside the city.

After some time the four friends decided to make a pilgrimage to Jerusalem. Rufinius came up from Rome to join them and together they wandered through Dalmatia, Thrace, Phrygia and Galatia until they reached Syrian Antioch, which at that time was an important Christian centre. There Innocent was seized with a violent fever and died after a short time. The friends decided to postpone their journey to Jerusalem and Jerome joined a community of hermits who lived far out in the rocky desert of Syria.

Now he wholeheartedly set about trying to discipline himself, especially by fighting his bodily desires. His body was weak and his struggle was difficult

vi är överallt omgivna av fientliga krafter, våra fiender finns överallt.Vårt kött är svagt och kommer snart att förvandlas till stoft; det kämpar mot enorma odds. Du kommer inte att vara säker förrän det har upplösts.

Öknen var ett i det närmaste skoningslöst hem för en eremit. Solen hettade upp alllting, skuggan var till föga hjälp. Hur ofta drömde sig Jerome inte tillbaka till Roms nöjen?  Han grät och stönade.

I struggled to resist the misery, my bones, which scarcely hold together would knock against the bare earth and I will not talk about my food and drink: even if they are sick hermits only have cold water and cooked food is regarded as self-indulgence. .

In his fear of hell, Jerome had already condemned himself to a hellish existence here on earth. With only scorpions and wild animals for company, he imagined himself being courted by multitudes of young, seductive ladies.

No, some harsh asceticism was not good for Jerome. His desires, his body’s clamour for satisfaction, only worsened day by day.

My face was pale and my body cold from fasting, but my mind was aflame with desire and now that my flesh was as good as dead only the fires of lust boiled before me.

After his painful solitude in the barren desert, Jerome sought refuge with the other hermits and stayed with them, living in a bare and unbearably hot cell. Human company did not improve Jerome's miserable condition. He complained about how in the desert he had only had vermin for company but in the hermits’ monastery everything became increasingly worse. Several of his monastic brothers had become mentally disturbed by their harsh hermit life. Jerome found that too strict abstinence could damage the brain of people, especially if they lived in small, overheated cells. It happened that those who had become weak-minded from an overly strict regime did not know what they were doing, what they were saying, or what they should be silent about.

He learned that even far out in the desert there were such violent disagreements and discussions about the meaning of specific wordsìing that the hermits engaged in violent fights when they debated whether God was an ousia, a single divine being, or consisted of three hypostases, i.e. the fundamental states or substances that support all reality – the Father, the Son and the Holy Spirit. Jerome, who was already well-versed in Bible studies and extremely well-read, was tormented by his vulgar company – “Every day they ask me about my religious beliefs, as if I had been born again without faith. I confess to everything they wish.”

In fact, Jerome was tormented by ignorant people, both in the desert and in Rome.

Everyone thinks he can interpret the Bible. Gossipy old women, old men in their dotage, long-winded sophists, they all consider themselves as masters in the art, they tear the Scriptures apart and teach others what they have learned in the process. With knit brows and big words they philoosophize on the holy words to women. Other – oh the shame of it! - learn from women what they teach to men.

After being ordained in Antioch (he never exercised his priestly office), Jerome went to Constantinople and studied for a time under its archbishop, Gregory of Nazianzus. His choice was understandable. Already during his time in Rome, Jerome had developed a great admiration for Roman rhetoric and literature, especially Cicero, whose clear language he cherished. Under Gregory, Jerome also became better acquainted with the writings of Origen, on whose writings he wrote several commentaries. Origen (185-253), who was active in Alexandria, appealed to Jerome through his classical education and attempts to harmonize Christian thought with Roman and Greek philosophy, something that often led him to close to Gnosticism. Origen was also a philologist with considerable knowledge of Hebrew and Greek, which he used in his comparative studies of various biblical texts. Like Jerome, Origen also suffered from a strict and distorted sexual morality, and there are indications that he castrated himself. Origen was also one of the first to assert the Trinity, something that Jerome also believed in.

However, after a while Jerome abandoned his initially great admiration for Origen and became a rabid opponent of the spread of his texts. He complained that shiploads of his “blasphemies” were reaching Rome—“venomous and filthy doctrines that in Rome found a readership who willingly allowed itself to be led astray.” Among these “filthy” writings he counted the translation of Origen’s Peri Archon, On the First Principles. Perhaps Jerome’s aversion was due to the fact that, despite his sexual oddities, Origen, unlike the misanthrope Jerome, was actually an optimist. Origen did not believe in any original sin and accordingly not in the inherited guilt from Eve and did thus not concern himself with any reflections on the virginal purity of Mary. He believed in God’s forgiveness and benevolence and that humans would progressively free themselves from sin and evil. Even the Devil and his fallen angels would eventually be welcomed in Paradise.

Jerome had now tried the hardships of hermit life and immersed himself in Greek and Hebrew. In Antioch he had begun Hebrew studies with a rabbi and in Rome he would further improve himself in the language of the Old Testament with the help of a converted Jew. In Antioch and Constantinople Jerome had missed the library he had built up in Rome (probably a friend had taken care of it) and he felt it now was high time to return to the old capital of the Empire. Once there, his contacts brought him to the enterprising bBishop Damasus and he began his onerous Latin translation of both the Old and the New Testaments.

At first, Jerome was not entirely enthusiastic about the assignment. He had studied the Jewish and Christian scriptures in their original languages for several years, but found their language to be inferior compared to that written by Cicero and Virgil. As with most other things, Jerome was troubled by this. After all, had not the writers of the Bible been inspired by God – shouldn’t they then not have been as skilled writers as the Roman pagans?

The whole thing was resolved through a dramatic dream in which Jerome, after his cold, lifeless body had been buried and his soul carried up to the heavenly light by angels to be presented naked before the Judge’s tribunal. Naked and trembling, he was asked who and what he was. Jerome replied that he was a Christian, but then the seated Judge thundered:

You are lying! You are a Ciceron, not a Christian. Your treasure is where yoiur heart is.

In his dream Jerome was sentenced to severe punishment. Vroken and weak he thought: “Who will praise You from Hell” and swore before the Most High that henceforth he would not read any pagan writings, only those inspired by God and that he would put all his writing ability at the service of the Lord.

In Rome, Jerome became object of both admiration and malicious gossip. He was now a gifted orator, translator of the entire Bible, favorite of the powerful and fearsome Bishop Damasus and not least – close friend and teacher of several of Rome’s most distinguished and influential ladies, several of whom were quite  wealthy. The list is long. There was Albina, a rich and noble widow, who with her widowed daughter Marcella lived in a palace on the Aventine Hill. Another very influential lady friend of Jerome was Marcelluina, sister of Bishop Ambrose of Milan, the most powerful man in the Empire, to whom even the emperor had to bow his knees. Jerome’s very special adept, with whom he was rumored to have had an “improper” relationship, was the wealthy but extremely ascetic Paula and her four daughters. There were also Paula Sophrinia, Felicita, Asella, Lea, and another Marcella.

Jerome’s influence on these ladies, whom he visited in their luxurious villas, attracted much attention and gave rise to “vile gossip in the slander-loving society of Rome”. A city that, according to Jerome, rewarded “immorality and where good people are objects of slander, where everything that is pure and innocent is driven into corruption”.

People wondered about Jerome’s relationship with his lady friends and he wrote that he was laughed at for praising adepts who were “only women”. He defended himself by saying that he judged a person solely on the basis of their character and did not care at all about their sex. Furthermore, through his long and extensive studies, “which, so to speak, had become part of my nature”, as well as his lifelong meditations, Jerome had found to his surprise that he was best understood by women, who through their isolation had become more inclined than men to absorb what he taught and taught.

When Jerome later convinced his beloved Paula’s daughter, Eustochium, with his flowing eloquence and a torrent of biblical quotations, to preserve her virginity at all costs and through rock-hard asceticism, he railed against the snobbish priests who infiltrated the homes of rich ladies, warning Eustochium against

Men of my own order- who are keen to become priests and deacons only so that they may visit women without restrictions. All they care about is their clothes and whether they smell nice and whether their feet fits smootly in their shoes. Their hair is curled and still shows traces of of the tongs, their fingers are covered in glittering rings and they walk along on tiptoes so that their feet do not get splashed in the wet streets. […] Some of them devout their whole life and all their efforts to knowing the names, houses and characters of married women.

Such a man

hastens to rise with the sun;  he knows exactly in what order to make his morning calls; this old man takes a short cut and barges more or less straight into the bedrooms of women who are still asleep. If he sees a cushion, or an elegant tablecloth, or any little piece of furniture, he admires and praises it, as he handles it, lamenting that he has nothing like this. In this way he does not so much ask for it as extort it from the owner, because all the women are afraid to offend this cunning old fox. He cannot bear castity or fasting; what he likes is a tasty meal with a plump chicken,  usually known as a “cheeper” pipizo. He has a rude an impertinent way of talking and is always armed with abuse. well sprinlkled with words of abuseWherever uyou go he is the first person you see. What ever piece of news is going around,m he is the one who either frist reported it or who exaggerated it the story. He changes horses every hour – in fat, his horses are so sleek, so spiritted that you migt think he was the brother of the king of Thrace. 

Rhesus, a king of Thrace mentioned in the Iliad, was known to have had the most beautiful horses in the world. By “horses” Jerome seems to mean “opinions”.

Was descriptions like the one above perhaps a disguised self-image? This is not the only place where An early legend, possibly related to a supposed homosexual inclination of Hieronomys, suggested that he was accused of transvestism. A related story is that while he was sleeping in his cell, a demon entered and replaced his male attire with women's clothing, unaware of which Hieronomys dressed and entered the congregation dressed as a woman, thereby causing great scandal. railed against effeminate men, while with a disguised jealousy praising pious youths “pure as newly fallen snow”. Perhaps Jerome’s absurd praise of chastity and virginity might be explained by reference to a guilty laden and ill-concealed homosexuality?

An early legend, possibly related to a supposed homosexual inclination of Jerome, suggested that he was accused of transvestism. A related story mentions that while he was sleeping in his cell, a demon entered and replaced his male attire with women's clothing, unaware of the change Jerome entered the congregation dressed as a woman, thereby causing great scandal.

 His frequent and voluptuously eloquent depictions of a flamboyant, refined clergy make me think of the witty Swedish cabaret artist Karl Gerhard, who in 1922 made a great success with his The Jazz Boy.

With rhythmically swaying hips,
we boys make our entré.
Our pants are pressured,
our ankles noble,
our posture somewhat blasé,
with a promising gaze.
Well, here comes a boy,
his pants are like a razor sharp.
He has his suede shoes on
and his hobby is to dance the jazz.
He is slim and thin as a willow,
smiling softly
with curls upon his brow.
He and other cute boys,
have ink on their eyelids,
and after feasting on pastries
can be seen at Royal at five o' clock.
As jazz expert
he trips on high heels,
and to small syncopations
he sways his little bum.

https://www.youtube.com/watch?v=Xk3GPiFlvaA

Karl Gerhard was married three times, but in later years he lived with his secretary and “rignhyt-hand man”, Göthe Ericsson. There is now no doubt that the great and otherwise unusually bold King of of Swedish enterainment (he was one of the few how dared to infuriate and ridcule the Nazis in songs and words) was homosexual and that he in his Jazz Boy, in a way that is undeniably similar to Hieronymos, was revealing his own disposition. Like Hieronymos, Karl Gerhard also wrote openly about his weakness for handsome men, for example his lifelong friend, the celebrated actor Gösta Ekman

a far too handsome young man, who would probably have been unbearable, if his handsome boyish features had not been illuminated by something that was both pain and opposition.

Hieronymos also mentions a completely different type of parasite; filthy ascetics, who bare-legged, while carrying heavy chais and clad in foul-smelling rags, clambered into the salons of pious ladies. The feet of these ostentatious ascetics were “blue from a holy cold” and they adorned themselve with, long, matted beards: “If there is any holiness in a filthy beard, there is nothing holier than a goat.”

If he attacked Rome’s frivolous priestly sycophants and stinking ascetics, Jerome was even more contemptuous while attacking the wealthy ladies who wasted their time on bodily beauty; bathing, applying make-up, and adorning themselves with jewelry:

They paint their faces with rouge and white lead, dress in flashy silk clothes, wear sparkling jewels and gold necklaces, while hanging their most expensive Red Sea pearls from their pierced ears. They surround  themselves with a perfumed aroma of musk. Such women end up wishing to rid themselves of male domination and go in serach of new husbands, not to serve them, as God wills, but to dominate them. Accordingly, they seek out men who are less well off, but who have the advantage of being husbands in name only, men who know they have to put up with rivals, because if they grumble they will be kicked out immedieately.

Most wealthy Christian ladies were not much better, rather worse. Inflated by their husbands’ successes, they surrounded themselves with eunuchs and syncopants, while being dressed in tunics woven with gold thread. Their skin was plump and their lips red. The villas where they idly spent their days were filled with admirers, not least a fawning clergy who submissively praised them as if they were chaste nuns, even though they wished for their husbands’ premature deaths so they could inherit their fortune. Such seemingly pious ladies pretended to fast, but ate at night when they had been awakened by the belching from their indigestion. When they set out for church, rows of eunuchs walked in front of their closed palanquins, but when they, together with their retinue, entered the hallowed environ they openly distributed their alms so that all might witness and admire their generosity and saintly piety.

However, there were exceptions and it was among wealthy ladies that the ascetic, pious, and learned Jerome made his inroads, preaching a strict doctrine of renunciation, abstinence and virginity. Several devout ladies gathered and socialized with one of their friends, for example Jerome found his first female acquaintances with a group of women who lived in monastery-like conditions in Albina's villa.

These women seem to have been driven by a genuine thirst for knowledge, possibly due to the fact that they were denied the education that wealthy households traditionally devoted to boys, while girls were excluded from such acquisition of knowledge. It was there that the knowledgeable Jerome could be of service and teach the women his view of the teachings of the Bible and he was certainly one of Rome's absolute experts in the field.

Perhaps within these female coteries, despite the emphasis they placed on simple clothing, unpainted faces, strict diets and rare baths, a certain homosexual attraction might be present. Given how much Jerome disliked men who addressed their beloved with endearing words, it may seem surprising how extravagant his female protégés could express themselves among themselves, as when Paula and her daughter Eustochium tried to persuade Marcella to come to them and Jerome in Bethlehem. In their letter to her, they prayed to God and explained that

We must do the the only thing people who are seperated can do; we pour out our deperate entreaties, making You aware of our longing, not just with tears but with sobs, in the hope that You will give us back our dear Marcella and not allow that gentle lady, that kind lady sweater than the sweatest honey, to be stern with us or frown at those who were inspired her friendliness to try to live a life like hers.

About the same Marcella, Jerome wrote to her friend Principia that he had heard that after he had left Rome

you immedately took my place beside her and never moved even a hair’s breadth, so to speak, from her side, using the same house, the same bedroom, even the same bed, so that everyone in that famous city got to know that you had found a mother and se a daughter. Her estate at the edge of the sity became a monastry for you both.

Jerome’s virgin cult was undoubtedly connected to these pious women who had isolated themselves from the surrounding society to undisturbed devote themselves to Bible studies and strict asceticism. This was primarily an urban phenomenon. Women could not become priests, but they could neither as hermits go out into the wilderness, where thei in their defenseless solitude ran the risk of being abuse and/or raped.  Women were therefore forced to stay within the cities and then often under the protection of other women, who could count on their own wealth and/or the protection of a powerful priesthood.

Unlike a male body, a virgin’s body was perceived as a tangible manifestation of physical and spiritual purity. It had not been defiled by sexual intercourse, or childbirth, and unlike a male hermit a virgin did not have to prove to the outside world that mental struggle and harsh physical discipline had made them worthy of God’s and that they furthermore were pure and innocent. If a young woman swore before God and the Christian community that she was and would forever remain a virgin, she could earn the respect of a congeration and even more than a priest be asked for intercessions before God, the Virgin Mary, Jesus and other immaculate heavenly beings. In this manner, virginity could also become a refuge for women who wanted to avoid forced marriages, repeated and difficult pregnancies,combined the common risk of death in childbirth. Just as what had been the case with the women assembled around Albina and Marcella in Rome, they could share their lives together, in peace and quiet, at the same time as they immersed themselves in studies, which otherwise would have been denied them. Gradually, such “communities of Christian sisters” developed into women’s monasteries, which originated in Bethlehem where Jerome’s beloved Paula, under his supervision, established strictly regulated monasteries for both men and women.

Paula was from the beginning one of the women Jerome liked to criticize. A noble lady who traced her ancestry back to a number of venerable senators. She was member of the influential family of Furii Camilim, which originated from Marcus Camullius who in the 4th century BC had conquered the Etruscan city of Veii and who considered himself to be a descendant of the Iliad’s Agamemnon.

Paula lived a luxurious life in several villas, dressed in gold and silk and was by her eunuchs carried in a palanquin through the city. When she was 37 years old, her husband died and left her with his fortune. Paula's piety deepened even further and she became a leader in the semi-monastic group who had gathered around Marcella.

Under the influence of Jerome, Paula became increasingly ascetic, engagimg in strict fasting and self-torture in such an obvious way that the aristocracy of Rome believed that Jerome, like an evil Rasputin, had began to rule and deal with her and other wealthy ladies in such a way that the entire city came to suffer from his outrageous behaviour.

When one of Paula's daughters, Blaesilla, died in 384, Jerome was accused of having caused her death through his strict regime. Things got even worse when he declared that the mourning for Blaesilla was excessive – she had lived a righteous life and should not be mourned.

When Jerome's patron, the feared Bishop Damasus, died that same year, Jerome was forced to leave the city and settle in Jerusalem. Shortly afterwards, Paula and her daughter Eustochium left Rome to join Jerome in the Holy Land. Paula left her children and took her fortune with her, while announcing that she would not leave a single sestertius to her children. Instead, she would spend her entire fortune on God's work of salvation. In his biography of Paola, Jerome gives a dramatic account of her departure:

The sails were already stretched taut when the ship was being rowed out to deeper water, when little Toxotius, standing on the shore, stretched his arms out to her begging her to stay, while Rufina, who had already reached marriageable age, deplored her mother with tears rather than words to wait until she was married, But Paula remained dry-eyed, her gaze fixed on heaven.

In Bethlehem, Paula organized her monastic communities according to Jerome's strict rules. All women who gained entry were to be chaste and preferably young virgins. They were kept isolated with prayer and Bible studies.

If any of the young girls became excited by thoughts of sex, Paula would crush these tendencies by prescribing frequent and doubled fasts. She preferred that the girls have stomach aches rather than disturbing thoughts.

If one of the girls in proved to be too talkative, foolish and frivolous, the strict Paula separated her from the others for a longer time. Paula’s monastic rules were, like herself, harsh and gloomy.

There is already something wrong here. Why should the girls be disciplined? Why were they not allowed to have fun and amuse themselves? For the sake of their souls’ salvation? Why should they already from their early youth be forced to live a quite miserable life? Were they locked up and subdued as a preparation for an extremely uncertain future after death? Was it really worth destroying young lives in this way? The logic is flawed.

Jerome was deeply attached to Paula and those who knew him said that she had been a good influence on the old curmudgeon. An acquaintance of his murmured that after Paula’s death there was no one left who could would be able to manage Jerome’ bad temper. He was known for being unusually unforgiving and fiery in both speech and writings. When he went on the attack, he did so by all means available to him and tried to destroy his enemies with erudition, rhetorics and his vast knowledge of languages, often spiced with a weakness for vulgar invectives.

An example of his debating syle is the polemics he used while attacking a certain Onasus from Segesta, who apparently had an unusually large nose. The assault began with Hieronymos stating that surgeons occasionally were forced to perform horrific operations to be able to save a patient’s life, such as cutting off diseased, or repulsive, limbs. Jerome then turned against Onasus, who for some unknown reason had reported Hieronymos to the legal authorities.

According to Hieronymos, Onasus filled his cheeks with air, as if they had been bladders, while balancing hollow phrases on his tongue, which after he had expelled them turned out to be nothing more than stale breath. Onasus had achieved his social position through crime, perjury and false pretense, and this was the reasom to why Hieronymos could heartily laugh at Onasus’ inept lawyer, who himself was in dire need of a defender and whose eloquence was little more than a foul-smelling fart. Then Jerome amused himself with Onasu's name, which meant “the helpful one”, a contradiction on a par with calling the Furies Angels of Mercy and the Roman custom of calling “negroes silver boys”.  Jerome ended his diatribes by giving such a disgustingly ugly person as Onasu some pieces of good advice:

There are some things you must hide, if you are to appear handsome. Let your nose not be seen upon your face and let your tongue never be heard in conversation. Then you may possibly be thought both good-looking and eloquent.

When Paula died, Hieronymos mourned her deeply:

Farewell, Paula: please pray for me in my final years, I who idolize you. Your faith and your works unite yiu with Christ and so, face to face with him, yiu will easilygain what you ask for.

It was Eustochium who now had to put up with the demanding Jerome. He had previously written a long and in many ways frightening letter to the then seventeen-year-old girl – On Choosing a Life of Virginity”. In a text packed with biblical quotes, Jerome described how young, beautiful women are forced to live surrounded by evil powers and insidious men. This made it hard and difficult for a pious woman like Eustochium to protect her virginity and avoid all the tricks and traps that lurked around her. She should certainly not believe that marriage and motherhood were a way out of this earthly misery. Jerome wrote that he did not want to repeat all the unpleasantries of marriage, but could still not refrain from mentioning some of them.

the swollen belly, the crying baby, the pain caused by your husband’s mistres, the anxieties involved in running a household and all those imagined advanteages which death at last cuts short.

To stay pure and remain the bride of Christ, Eustochium should avoid the company of married women and stay far away from young men. She should beautify herself through makeup and other unnatural means, beauty fades. Sje is already beautiful, but women age quickly, especially if they have a man by their side. However, Eustochium should not exaggerate her asceticism to such a degree that she wore her torments as a badge of honor. Like the old hags who disfigured themselves only to appear as ascetic saints. She should not gorge herself on delicacies, because if she went to bed after a hearty meal, exciting erotic dreams would appear. Jerome knew this from his own experience. When he left Rome, it was with a treacherous thought about all the good meals he would miss. No, it was better to go to bed with a hunger that was not completely satisfied. Generally speaking it would be advisable ones sleep as much as possible. So, Eustochium – Keep to your room, pray and study!

In many ways, Jerome’s advice was dangerous for a young woman. He triumphantly wrote that he had saved many women, especially by discouraging them from sex and marriage:

As long as woman is for birth and children, she is different from man as body is from soul.  But if she wishes to serve Christ more than the world, then she will cease to be a woman and will be called man.

When he smugly stated that several of the women in his care had become like men, it was not only because they had become Jerome’s equals in education and piety, but also because several of them had experienced that after their hard ascetism their menstruation had ceased. Severe fasting and lack of sleep might lead to amenorrhea, cessation of menstruation, a condition that in young women vcause severe anorexia nervosa, meaning that menstruation never returns.

Biased bible interpreters, male chauvinists and sexually obsessed saints, such as Jerome, have by all accounts had an enormous impact on the emergence of the Western cult of virgins. Early theologians transformed Christianity from having been a quite straightforward doctrine about our common responsibility for our fellow human beings; the great importance of compassion and love for the well-being of humankind. They succeded’in cerating a tangled, hair-splitting philosophy in which Mary's virginity came to have a decisive significance. This fuelled the subjugation of women to patriarchy, arbitrary misogyny and a reign of terror over young women and their bodies.

I remember how in my youth once found myself in a pious setting dominiated by a group of vociferous young women who enthusiastically praised the Catholic monastic system, which according to them had liberated women from male oppression and fostered their mental development. What a relief it must have been for a medieval woman to enter a monastic peace that had created role models such as Saint Bridget, Hildegard of Bingen, Saint Teresa of Avila and so many other intellectual and combative women. Peace and peace? – Prayers and meditations, loneliness and frustration, rules and oppression of body and soul. A prison for young women who had not followed their fathers’ will to marry disgusting men, who had rebelled against the oppression of patriarchy, or who had proven to be generally troublesome. Misogyny in the guise of faith, a twisted belief system legitimized by strange dogma about Mary's virginity.

I stood in front of the mosaic of the Virgin in Chiesa di Santa Maria Regina Pacis and wondered how this peculiar worship of the Virgin could have persisted into “our enlightened age”. Mistero della Fede, Mystery of Faith.

After two thousand years, the virginity of Mary continues to be a cornerstone of the Catholic Church

Finally, the Immaculate Virgin preserved free from all stain of original sin, when the course of her earthly life was finished, was taken  up body and soul into heavenly glory, and exalted by the Lord as Queen over all things, so that she might be the more fully conformed to her Son, the Lord of lords and conqueror of sin and death.

Virginity is still a Catholic ideal, but the concept has been softened and is now mostly often identified with “chastity”, i.e.

The successful integration of sexuality within the person and thus the inner unity of man in his bodily and spiritual being.

Which means that you should not become a victim of your passions, but always have the salvation of your soul and respect for your fellow human beings in mind. Chastity has thus moved from being exclusively applied to sexual celibacy to include marriage as well.

However, celibacy still applies to those men and women who have chosen to live as virgins for the “Kingdom of Heaven” and with an “undivided heart”. Men and women who have consecrated themselves to the Lord, sacrificed themselves to preach and carry out the Lord’s commandments.

Chastity and celibacy are something that the Catholic Church also recommends for homosexuals. The Catholic Catechism states that homosexuals have not chosen

their condition; for most it is a trial. They must be accepted with respect, compassion, and sensitivity.

Nevertheless, the Catechism does not hesitate to label homosexuality as being against the laws of nature, a deplorable disorder and thus a threat to sincere love and the “complementarity” between man and woman.

Homosexuals are thus “called” to chastity. Through strict self-control they should learn to achieve interior freedom, especially through the support of true friendship, prayer and participation in the Eucharisty. In this manner homosexuals might eventually overcome their harmful inclination and gradually and resolutely approach Christian perfection.

Several deeply religious Catholics have taken the advice of the Catechism and with great effort fought their homosexuality, occasionally by becoming nuns and priests, or by practicing absolute chastity in their private lives. This has often only led to anxiety and feelings of failure and rejection.

Some of these pious people have however celebrated their sense of liberation from the ensnaring web of sexuality by what they have described as a liberating practice of strict celibacy.

In any case, I believe that the Church's excessive and bigoted fixation on sexuality, chastity, virginity, and everything else in that genre has clouded what it claims to stand for – love, tolerance, and the forgiveness of sins.

Bridget (2016) The Prophecies and Revelations of Saint Bridget of Sweden Altenmünster: Jazzybee Verlag. Brown, Peter (2003) The Rise of Western Christendom. Malden MA: Blackwell. Hock, Ronald F. (1995) The Infancy Gospels of James and Thomas Polebridge MT: Polebridge Press. Holy See (1995) Catechism of Catholic Church. New York: Doubleday. Johnson, Paul (1980) A History of Christianity. London: Pelican Books. Nixey, Catherine (2024) Heresy: Jesus Christ and the other sons of God. London: Picador. Payne, Robert (1989) The Fathers of the Western Church. New York: Dorset Press. Tushnet, Eve (2014) Gay and Catholic: Accepting My Sexuality, Finding Community, Living My Faith . Notre Dame IND: Ave Maria Press. Walker, Benjamin (1990) Gnosticism: Its History and Influence. London: Harper Collins. Warner, Marina (1983) Alone of all Her Sex: The myth and the cult of the Virgin Mary. New York: Vintage. White, Carolinne, ed. (1998) Early Christian Lives. London: Penguin Classics. White, Carolinne, ed. (2010) Lives of Roman Christian Women. London: Penguin Classics.

Mitt förra blogginlägg tog sin utgångspunkt i ett kyrkobesök i närheten av vår bostad här i Rom.  Än närmre än San Damaso ligger en likaledes tämligen ful byggnad från förra seklet – Chiesa di Santa Maria Regina Pacis, byggd 1942.

”Den heliga Maria, fredens drottning” finner sitt ursprung i en träskulptur som en viss Jean de Voisine i början av 1500-talet skänkte till sin hustru. År 1588 ärvde hans brorson Henti Joyeuse skulpturen, som då han 1588 blev kapucinermunk tog med sig till sin klosterkyrka i Paris. Där döptes den till Fredens drottning. Skulpturen blev våldsamt populär och folk bad framför den för att beskydda och bevara sina söner som gett sig ut i olika krig. Snart hade kyrkor helgade till Den heliga Maria, fredens drottning uppförts på olika håll i hela världen.

Förutom den franska statyn är den marmorskulptur som Guido Galli (1890-1944) på påven Benedictus XV begäran skapade för att placeras i Madonnans romerska basilika – Santa Maria Maggiore, för att där bli brännpunkten för alla de böner som riktades till henne för att få ett slut på Första världskrigets blodbad. Skulpturen invigdes den fjärde augusti 1918 och fred slöts den 11:e november samma år.

I den annars så trista Chiesa di Santa Maria Regina Pacis finns en mosaik av Den heliga Maria fredens drottning. Hon ser vanligt ungdomlig och glad ut och skapades av en för mig okänd konstnär, Odoardo Anselmi. Den enda uppgift jag funnit om honom är att han föddes 1916.

Fredens drottning flankeras på var sida av personifikationer av hennes egenskaper. På höger sida om henne hyllas hon som patriarkernas –, jungfrurnas – och apostlarnas drottning.

På den vänstra är hon profeternas – , martyrernas –  och biskoparnas drottning.

Jag blir stående framför mosaiken som framställer henne som jungfrurnas drottning och funderar över varför den katolska kyrkan, och i viss mån även den protestantiska, har lagt så stor vikt vid det jungfruliga. Och då inte i relation till det germanska ordet ”jungfru” som egentligen inte betyder mer än en ”ung dam”, utan kanske mer relaterat till det latinska virgo, med koppling till begreppet vireo, att vara ”grön, fräsch, blomstrande”. Eftersom de testamentliga skrifterna var på grekiska kan det också vara på plats att härleda begreppet till parthénos ”jungfru, flicka”, men också ”ogift kvinna”.

Parthénosbegreppet var bland såväl greker som romare intimt förknippat med kyskhet, från det latinska ordet castus, ”avskuren, avskild, ren”, och därmed relaterat till begreppet ”helig” som är besläktat med latinets sacrare ”avskilja, tillägna, inviga”. Följaktligen blev jungfruskap en social konstruktion som betecknade någon som blivit ”avskilt” i den meningen att en oskuld var en person/gud som inte haft sexuellt umgänge. Även om en man också kunde betraktas som en virgen, i meningen att han var oskuld, kom benämningen mestadels att karaktärisera unga ”orörda” kvinnor.

Jungfrugudinnor förekommer i flera olika religioner. Till exempel antogs flera kvinnliga gudar inom grekisk och romersk mytologi ha varit evigt kyska. De kunde till och med, liksom Atena/Minerva, ha uppkommit ur partenogenes, en form av asexuell reproduktion. Atena som ha varit född ur Zeus huvud. Men i vissa versioner kanske det inte rörde sig om en strikt partenogenes. Vissa myter hävdade att Zeus svalt hennes mor Metis. En varelse som egentligen inte var en gudom utan en titan som blev Zeus första hustru. Hon var den klokaste bland såväl gudar som titaner och då hon väl gift sig med Zeus spåddes det att hon skulle föda en dotter som var lika stark och mäktig som sin far. Zeus blev oroad, han ville inte ha en rival som skulle kunna sälla sig till modern och göra uppror mot honom. Därför slukade Zeus Metis så hon blev en del av honom. Dock började Zeus därefter lida av en så olidlig huvudvärk att han tvingades kalla på sin son Hermes som i sin tur bad Hephaistos, smeden, att öppna Zeus skalle och ut kom den fullt beväpnade Atena, visdomens, det organiserade krigets, jordbrukets, hushållens, industrins, lagens och rättvisans gudinna.

Andra jungfrugudinnor föddes på ett mer normalt sätt. Hestia/Vesta var Zeus syster. Hon var offereldens, hemmets och nationens gudinna och beskyddarinna. Därmed var hon fullt upptagen och kunde inte ha några andra krävande intressen; som män och älskare. Hestia svor därför evig kyskhet och levde skild från manliga varelser.

Dotter till Zeus och Apollos tvillingsyster, den jungfruliga Artemis/Diana, var gudinna över jakt och vildmarker och ville därför vara fri och obunden, fullkomligt oberörd av all manlig charm och föraktande varje bröllopsanbud. Hennes vilda och obundna natur gjorde att hon blev slavars och plebejers omhuldade gudinna.

Gemensamt för dessa tre av de mest kända, antika jungfrugudinnorna var att de vurmade om sitt jungfruskap som ett medel för kvinnor att leva obundna av äktenskapets förpliktelser. I de patrikaliska samhällen där de dyrkades var kvinnor underornade männens makt och myndighet. Som jungfruliga, obundna och utanförstående uppfattades dessa jungfrugudinnor som speciellt mäktiga och i viss mån farligt oberäkneliga krafter, som kunde användas för att göra ingrepp i en annars patriakalisk världsordning.

Något som är speciellt uppenbart hos korsvägarnas och svartkonstens gudinna – Hekate, även hon en obunden jungfrugudinna som ofta åkallades då det gällde att genom magiska medel hämnas, eller kräva sin rätt gentemot manliga övergrepp.

Dessa varelser var gudinnor och det är tveksamt om folk i allmänhet verkligen trodde att dessa gudomligheter kunde röra sig bland människor och anta formen av verkligt kött och blod. Skedde det kunde det möjligen vara som i Hjalmar Gullberges dikt. Och de som trodde att Jesus var identisk med Gud kanske uppfattade hans stund på jorden på ett liknande vis.

Än vandrar gudar över denna jord.
En av dem sitter kanske vid ditt bord.
Tro ej att någonsin en gud kan dö.
Han går förbi dig, men din blick är slö.
Han bär ej lyra eller purpurskrud.
Blott av hans verkan känner man en gud.
Den regeln har ej blivit överträdd:
är Gud på jorden, vandrar han förklädd.
 

En sak var säker och det var att ingen kristen tvekade om att Jesus varit en verklig person som under en given tid  levt bland oss människor, att flera mött honom och lyssnat till honom. Det rådde ingen tvekan om att Jesus blivit född och dött här på jorden. Det var dock angående de senare realiteterna som uppfattningarna redan tidigt börjat gå isär. Om han nu var Gud, hur kunde Jesus då ha fötts och dött som en vanlig människa? Det var en knivig fråga som varit högst levande ända sedan Paulus i sitt brev till Titus deklarerat att Jesus skall återuppstå och att han i själva verket var identisk med Gud: ”Vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet”. Det är dock tveksamt om Paulus i sina brev uttryckligen identfierade Jesus med Gud. I Kolloserbrevet tycks han betrakta Jesus som en gud, men kanske inte Gud själv:

Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat,  för i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom.

Inte heller hade Jesus uttryckligen sagt att han var Gud, fast det fanns gott om anspelningar, kanske inte så mycket i de mer jordnära, så kallade synopitiska evagelierna – Lukas, Markus och Matteus – som presenterar liknande skildringar av Jesus liv. Annat är det med den mer esoteriske Johannes, som ger ett mer ”teologiskt” intryck, med sina talrika anmärkningar utanför Jesu handfasta existens och utsagor. Johannes låter Jesus säga ”Jag och Fadern är ett”, ” Sannerligen, jag säger er: jag är och jag var innan Abraham blev till”. Mest avgörande för alla senare spekuklationer king Jesus sanna natur var inledningen till Johannes evangelium:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. […] Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning.

Denna inledning till evangeliet togs av de flesta teologer som intäkt för Jesu guomliga härkomst och att han tog gestalt som människa genom att bli född av Maria, som för övrigt aldrig nämns vid namn i Johannnes evangelium. Det gör hon däremot hos synoptikerna som inte går närmre in på Marias jungfruskap. Evangelisterna Lukas och Matteus skriver att då ängeln Gabriel, som tillkännagav att Maria att hon skulle bli gravid genom den Helige Ande, var hon fortfarande jungfru, men de går inte på några detaljer om hur avelsen, havandeskapet och födslen gick till. Lukas skriver exempelvis:

Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son”. 

Johannes är inte enbart mer gåtfull än de övriga evangelisterna, han är också mer anspråksfull:

Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.

Det är kanske inte så underligt att Antikens teologer och filosofer kände sig mer attrraherade av Johannes än av de övriga evangelisterna. I Johannes  sällskap började de tidigt spekulera kring frågor som ”Kristi sanna natur”, ”Kristi förhållande till Fadern” och inte minst Marias jungfrudom. Hade hon verkligen fött en Gud? I så fall kunde Jesu avelse och födelse inte ha förlöpt på gängse sätt.

De teologiska stridigheterna kring Marie jungfrudom tog som utgångspunkt den snåriga läran om arvssynden. Flera kristna hade, i enlighet med flera judiska lärde, hävdat att världen var ond och att alla vi människor lever i synd. Dett berodde på att vi ärvt vårt syndfulla tillstånd från Adam och Eva som genom att ha ätit av kunskapens förbjudna frukt erhållit förmågan att välja mellan gott och ont, Då Gud funnit att de brutit mot hans regler fördrevs de första människorna från Paradiset. Enligt många teologer betydde detta att ingen av oss människor, varken då eller nu, genom detta så kallade ”syndafall” kan inse vad sann rättfärdighet är och därmed har en förvrängd bild av vem Gud verkligen är. Värst av allt är att detta avstånd från Gud har gjort att vi hänfallit åt sådant som inte har med honom att göra, främst ett fördärvligt driftsliv genom vilket den ”djuriskt jordiska brunsten” har tagit överhanden över allt förnuft, all gudfruktighet.

Till en början var det främst gnosticismen som tog fasta på denna åtskillnad mellan kropp och själ, mellan det jordiska och det himmelska. Gnosticism var en samling religiösa idéer och system som i slutet av 1:a århundradet e.Kr. sammansmälte med de kristna sekterna. Detta komplicerade tankesystem hade vuxit fram på olika håll inom det romerska imperiet, kanske främst i Egypten och Syrien, och hade hämtat inspiration från flera håll – grekisk filsofi, främst platonismen, och inte minst judiska, syriska, egyptiska och persiska religiösa spekulationer, baserade på riter och religioner som efterhand omvandlats genom ökad kommukation och läskunnighet.

I stort sett kan gnosticismen shematiskt beskrivas som att ett Högsta Väsen, i allmänhet kallat Monad, utstrålar gudomliga varelser, eller snarare en slags personifikationer av olika begrepp. Monaden existerar i en region av gudomligt liv, en ljustillvaro ovan oss (fast detta kan inte förstås som en geografiskt begänsad verklighet). Från denna Pleroma utstrålar aeonerna. En av dessa är Sophia (det grekiska ordet för ”vishet”). Hon betecknar Monadens slutliga utstrålning och identifieras med Anima mundi, Världssjälen. Som sådan skapade Sophia den bristfällige Demiurgen, som belv herre över den materiella världen och där håller människornas själar fångna tills dess vi kan återfå vår ursprungliga gudomliga kunskp – Gnosis.

Följaktligen ansåg gnostiker att den materiella existensen var bristfällig, om inte rentutav ond. De ansåg att en möjlig frälsning från eländet bestod i studier och späkningar, något som skulle kunna förmå oss att överge våra kroppsliga begär och därmed tillägna oss den kunskap som slutligen skulle uppenbara den för oss dolda gudomliga sanningen om existensens grundvalar.

Dylika spekulationer kopplades av den inflytelserike Augusinus av Hippo (354 - 430) samman med kristendomen och gav därmed upphov till den syn på arvsynden som han bland annat hävdade i sitt monumentala verk De civitate Dei contra paganos, Om Guds stad mot hedningarna.

Augustinus var en beläst man och innan han fann Jesus Kristus hade han varit en otillfredsställd sökare. Augustinus hade begett sig till Rom för att ytterligare förkovra sig i de klassiska skrifterna. Vid den tiden var han maniké, dvs. anhängare av en persisk religion grundad av profeten Mani (216 - 274). En strängt asketisk lära som ansåg att ondska var en separat kraft inbegripen i en ständig kamp mot det goda. Augustinus omfattade entusistiskt Manis lära, tills dess han fördjupat sig i Plotinus skrifter (d. 270) och börjat luta åt att ondskan i själva verket enbart var frånvaro av godhet och alltså inte en kraft i sig själv. Under nio år var Austinus maniké tills han av biskopen Ambrosius i Milano omvändes till kristendomen och döptes. Han verkade sedan som biskop i den nordafrikanska staden Hippo.

Augustinus uppfattning om arvssynden vädrades i en polemik han förde med Pelagius (390 - 418) gällande vad som egentligen kunde leda till vår själs frälsning. Enligt Pelagius var människan helt fri att välja mellan ont och gott – inget hindrade oss från att i kraft av vår personlighet vara i stånd att göra ett sådant val. Synd orsakades av ”onda” eller felaktiga val. Kontentan blev att det var möjligt för en människa att leva syndfritt – det fanns ingen arvsynd eller annan skada i människans natur. Det nyfödda barnet var fritt från synd och dopet var därmed inte en befrielse från någon nedärvd syndabörda.

Augustinus menade visserligen att det fortfarande var möjligt för en enskild människa att välja det goda. Men det var svårt och kunde egentligen enbart göras vid enstaka tillfällen. Det gällde att övervinna concupiscensen, med vilket Augustinus menade ”tendensen att synda”. Varmed han menade att driftslivet försvagade vår viljekraft. Enligt Augustinus var kampen mot våra drifter, speciellt sexualdriften, oerhört svår eftersom den fördes mot Syndafallets fruktansvärda arv, som sedan tidernas begynnelse hade inplantats i varje människa. Sedan Adam och Eva utvisats ur Paradiset är hela mänskligheten hjälplöst fast i begärets garn. Något som blivit lika naturligt som att andas, som att sova. Vi föds syndiga. Detta enda som kan frälsa oss är Guds nåd.

Detta är inte mycket vi människor kan göra åt arvsynden. Luther gav oss föreställningen om en allsmäktig och allvetande Gud som kontrollerade såväl all den ondska som den godhet som finns i världen och inom alla människor. Luthers och andra reformatorers huvudbudskap grundade sig på Augustinus och Paulus läror. Den senare skrev i sitt Efesierbrev ”ty av nåd är ni frälsta, genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det”. Detta innebar enligt Luther att Gud predestinerat vissa människor till att undfå hans nåd. Luther menade, till skillnad från Erasmus och andra humanister, att människans vilja var begränsad, det är Gud som förutser och styr allt som sker. Luthers utgångspunkt var att alla människor vill komma till Gud och menade att om människan verkligen haft en fri vilja så skulle alla varit troende. Men så var ju dessvärre inte fallet.

Jag kan inte undgå tanken att upprätthållare av predestinationsläran innerst inne tror sig vara föredömligt fromma män, valda av Gud att predika hans lära för att därefter inträda i Himmelriket. En tanke som luktar förakt för andra människor, speciellt som en predestinationsförspråkare som Luther förordade heliga krig och en reformator, som ännu rabiatare än Luther förespråkade predestinationen – Jean Calvin – utövade ett terrorvälde i Geneve. Dessa båda reformatorer avskydde varandra och bägge två opponerade sig mot humanisten Erasmus, bildad och grekiskkunnig liksom de. Erasmus var dock av annat skrot och korn, betydligt mildare och tolerantare och dessutom en vältalig och skicklig förespråkare för världsfred, europeisk gemenskap och öppen, respektfull debatt.

Av detta grips jag av misstanken att såväl rabiat predestinationslära, som kristen jungfrutro, finner stöd och upphov hos självöverskattande manschauvinister, som inte hyser mycket empati för sina meningsmotståndare. Har detta sedan kryddats med misogyni blir kombinationen fatal för kvinnors frigörelse från religiöst bigotteri

”Nåden genom tron allena” var under århundraden den officiella lutherdomens lära, men en del biskopar. som den av mig uppskattade lingvisten och teologen Jesper Swedberg (1653 – 1735) retade sig på vad han kallade ”stortron”, en övertygelse som frånsade människor deras fria vilja och förmåga att utföra goda gärningar.

En hjernatro och ingen hjertetro, en skugga utan kropp, en död och ingen lefvande tro, ja en djeflatro, den jag plägar kalla stortron, den kristenheten sväfvar i, der Gud sig öfver förbarme.

Även om Swedberg, liksom sin fascinerande son Emanuel Swedenborg, såg sig omgiven av änglar och demoner så var han i flera avseenden en föregångsman. Swedberg eftersträvade bredare och bättre läskunnande bland den svenska allmogen och angrep i sina predikningar ofta adelns lättsinne och vanstyre.

Som nämnts drog kyrkofädernas tro på arvsynden mycket elände med sig då det gällde Kyrkans kvinnosyn. De ansåg att själen dör genom lusten och kroppen ruttnar i döden. Andlig korruption speglar kroppsligt förfall. I vår strävan efter frälsning och rättfärdighet kan vi inte undgå att känna stanken från vår syndiga kropp. Och vem var orsaken till allt detta elände? – Den förföriska Eva. Det visste Augustinus, som i sin ungdom tagit sig en älskarinna, utan att gifta sig med henne. Den ofrivilliga könsdriften hade inte kunnat mildras av någon viljekraft och Augustinus hade därmed trasslat in sig i syndens garn. Allt var Adams fel, nej – inte riktigt, det var faktiskt Eva som väckt passionen i honom! Det var inte den sexuella akten i sig som enligt Augustinus varit syndig, Gud hade ju trots allt befallt människorna att föröka sig, det var själva den sexuella passionen som var syndig, det var den som förblindat Augustinus i hans sökande efter den himmelska saligheten.

Augustinus var väl inte mer rabiat i sitt hat mot mänsklighetens moder, och därmed alla andra förföriska kvinnor, än många andra mer eller mindre samtida teologer. Det var tämligen vanligt med ettersprutande attacker mot kvinnor som genom sin skönhet och prydandet av sina kroppar förde män i fördärvet. Då det gällde kampen om själens frälsning var kvinnorna förvisso på köttets sida. Sankt Johannes Chrysostomos, ”Guldmunnen”, skrädde inte på orden då det gällde att uppmärksamma de troende på kvinnliga förförerskor.

Kvinnans skönhet är den värsta snaran. Eller snarare, inte kvinnans skönhet i sig, utan vår otuktade blick! Ty vi bör inte anklaga föremålen, utan oss själva för vårt lättsinne. […] Hela hennes kropp är inte annat än slem, blod, galla, var och syror från halvsmulten föda … Om du tänker på vad som finns lagrat bakom dessa vackra ögon, näsans, munnens och kindernas yppiga former, då kommer du att hålla med om att den välproportionerade kvinnokroppen inte är annat än en vitkalkad grav.

Om Evas sköte, och skötena hos den oräkneliga mängd kvinnor som efter henne befolkat jorden, hade varit så fördärvligt, så kom äntligen en ljusning genom Jesu Kristi framträdande på jorden. Eftersom han var en obefläckad gudom måste han ha vuxit fram inom ett obefläckat sköte. Jungfru Maria var därmed ”Den andra Eva”, allas vår moder, men hennes sköte var till skillnad från Evas rent, obefläckat, tillslutet och helgat av den Helige Ande. Som Sankt Hieronymus skrev ”Genom Eva kom döden, genom Maria – livet”. Jesus var Gud själv, kommen till jorden genom en perfekt kvinnas försorg. I Jungfru Maria var arvsynden utplånad. Enda kruxet var att om hennes jungfrudom och obefläckade avelse var ett faktum så betydde det att andra kvinnor och deras sköten var och förblev orena. Det betydde också att om en kvinna avhöll sig från sex, från avelse och födande, så var i varje fall hennes sköte förslutet och hon skulle därmed inte föra arvsynden vidare.

Paulus ansåg att världen blivit förstörd genom Syndafallet, som öppnat portarna för död, korruption och Satans herravälde över jorden. Men … precis som vägskyltar brukar säga, speciellt i USA, så skulle Satans makt snart brytas genom Kristi andra ankomst och människornas tro på honom. Det ondas välde som baserats på dödens visshet, såväl fysiskt som mentalt, skulle lida ett påtagligt och universellt nederlag. Och detta skulle ske inom kort. Hade inte Jesus sagt ”sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike”? Därmed gällde Pauli råd och förmaningar enbart under en begränsad tid. Det är dock att fòrmärka att Paulus faktiskt inte rekommenderade ett tillstånd av pemanent jungfrudom om man ”brann av begär”.

Det är bäst för en man att inte alls röra någon kvinna. Men med tanke på all den otukt som finns skall mannen leva med sin hustru och kvinnan med sin man. Mannen skall ge hustrun vad han är skyldig henne och på samma sätt hustrun sin man. Hustrun bestämmer inte själv över sin kropp, det gör mannen. Likaså bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun. Detta säger jag som ett medgivande, inte som en befallning. […] Helst ville jag att alla levde som jag. […] Till de ogifta och till änkorna säger jag: det är bäst för dem om de förblir som jag.  Men kan de inte leva avhållsamt ska de gifta sig, för det är bättre att gifta sig än att brinna av begär.

Speulationer och teorier kring Jesu födelse var oändliga och forstsatte under sekler.  Hur hade Jesu avelse gått till och hur hade hans födelse ägt rum utan att vaginans hymen, mödomshinna, skadats? Ibland var förklaringarna rent fysikaliska, något som exempelvis omvittnas i en kuriös skulptur på portralen i Würzburgs Marienkapalle där vi kan se hur Jesu fetus längs en slags tub från Guds mun färdas in i Marie öra.

Det finns dock flera andliga, mer mirakelaktiga beskrivningar om Jesu tillkomst. Speciellt berömd blev den vision som Sveriges helgon, Birgitta, hade efter det att hon 1372 hade besökt Födelsekyrkan i Betlehem. Birgittas beskrivning, inlevelsefull och målerisk som den var, kom att få stor betydelse för flera konstnärer och det kan därför vara värt att återge den:

När jag befann mig i Herrens krubba i Betlehem, såg jag en mycket fager havande jungfru, iklädd vit kappa och en tunn klänning, som tillät mig att klart skönja hennes jungfruliga kropp. Hennes moderliv var fullt och mycket uppsvällt, ty hon var redan beredd att föda. Med henne var en mycket hedervärd gammal man, och de två hade en oxe och en åsna med sig. När de kommit in i grottan, band åldringen oxen och åsnan vid krubban, gick ut och kom tillbaka till jungfrun med ett tänt ljus, som han fäste på muren. Sedan gick han ut igen, ty han skulle icke själv närvara vid förlossningen. Jag såg emellertid genast det ärorika barnet ligga naket och klart skinande på marken. Dess kött var alldeles rent och fritt från all orenhet. Jag såg även efterbörden ligga insvept och mycket vackert bredvid barnet. Och jag hörde ljuvligt klingande änglasång av underbar skönhet. Då började gossen gråta och liksom skälva för köldens och det hårda golvets skull, där han låg, vände sig sakta, sträckte ut lemmarna och sökte sin moders vård, och modern tog honom i sina händer, tryckte honom mot sitt bröst och värmde honom vid kinden och bröstet med stor glädje och öm moderlig medlidsamhet.”

En av många tolkningar av denna syn gjordes exempelvis av Fillipo Lippi och Hugo van der Goes skildrar på ett utmärkt sätt det hjälplösa, nakna barnet liggande direkt på marken.

Den skrift om Jesu födelse som, förutom de som ingår i Nya testamentet, som blivit tongivande då det gäller jungfrufödseln är det s.k. Jakobsevangeliet (eller Jakobs protoevangelium). Ett apokryfiskt evangelium från andra århundradet som berättar om Jungfru Marias mirakulösa tillkomst, hennes uppväxt och äktenskap med Josef, parets resa till Betlehem, Jesu födelse och händelserna omedelbart därefter. Det innehåller det tidigast bevarade påståendet om Marias eviga jungfrulighet, vilket betyder att hon var jungfru inte enbart före Jesu födelse, utan  även därefter (de bevarade evangelier man funnit kommer från en senare tid). Trots att Jakobsevangeliet (i det framstår exempelvis Jesus som ett elakt, okontrollebart barn) fördömdes av påven Innocentius I år 405 och 500 klassificerades som apokryfiskt, tvivelaktigt, blev evangeliet en inflytelserik källskrift för allt som rörde Jesu födelse och Marie jungfrudom. Över 100 grekiska manuskript har bevarats, och översättningar gjordes till syriska, etiopiska, sahidiska, koptiska, georgiska, fornkyrkoslaviska, armeniska, arabiska och förmodligen även latin.

Det är exempelvis hos Jakob vi finner att Maria red på en åsna och att det fanns en oxe i grottan (icke stallet) där hon födde sitt barn. Han vet också att ovanligt dramatiskt berätta om Marie jungfrudom. Då Maria drabbades av födslovåndor rusade Josef iväg för att finna en barmorska som kunde bistå hans unga hustru

Och barnmorskan gick med honom och de stod framför grottan medan ett ljust moln överskuggade den. Barnmorskan sa: ”Min själ är upphöjd idag, ty mina ögon har sett något underbart. Frälsning har fötts åt Israel!” Och genast drog sig molnet bort från grottan, och ett starkt ljus uppenbarade sig, så starkt att det bländade deras ögon. Lite senare drog sig ljuset tillbaka och ett spädbarn visade sig. Och han kom och tog sin mors, Marias, bröst. Och barnmorskan ropade och sa: ”Vad stor är inte för mig idag, att jag har sett detta nya mirakel!”. Barnmorskan gick ut ur grottan och Salome mötte henne. Hon sa till henne: ”Salome, Salome, jag måste beskriva en uppenbarelse för dig. En jungfru har fött ett barn, något som är emot hennes natur!” Och Salome sade: ”Så sant Herren min Gud lever, om jag inte undersöker hennes tillstånd, kommer jag inte att tro att en jungfru har kunnat föda ett barn.” Barnmorskan gick in och bad: ”Maria, ställ dig, ty det är ingen liten prövning som väntar dig.”  Salome undersökte henne. Och skrek sedan: ”Ve min laglöshet och min otro! Ty jag har prövat den levande Guden, och se! Min hand brinner och faller ifrån mig!” Och hon föll på knä inför Herren och sade: ”Mina förfäders Gud, kom ihåg mig, att jag härstammar från Abraham, Isak och Jakob. Gör mig inte till ett exempel för Israels folk, utan ge mig rätten till de fattiga, ty du vet, Herre, att jag i ditt namn har helat människor, och jag har fått min lön från dig.” Och se! En Herrens ängel visade sig för henne och sade: ”Salome, Salome, allas Herre har hört din bön. Räck din hand till barnet och lyft upp det, så skall du få frälsning och glädje.” Och Salome gick glatt fram till barnet och lyfte upp det och sade: ”Jag tillber honom, ty en stor kung har fötts åt Israel.” Och genast blev Salome helad och lämnade grottan rättfärdiggjord.

På en tavla från 1420 redogör den flamländske Robert Campin för dramat. Den nyfödde Jesus ligger på marken medan Salome för vänninan visar upp sin förtvinade hand, dock kommer den räddande ängeln nersvävande från himlen och bedyrar Salome genom sin textremsa att hon skall bli botad.

Än värre har det gått för Salome i en illustrerad tidebok från omkring 1500, där har den stackars Salome fått bägge händerna avhuggna, men ängeln kommer flygande med ett nytt par till henne.

Flera icke-kristna författare och filosofer förundrade sig över de kristnas tokerier rörande jungfrudomens stora betydelse. Det mesta av vad hedniska grekiska och romerska författare skrev om kristendomen har gått förlorat; bränts och förstörts av den segrande kristendomen. Fragment av den ytterst kritiske Celsus, finns dock bevarade genom vad kyrofadern Origenes (185 – 253) återgav i sina angrepp på hedningarna. Origenes omfattande citat härrörde från Celsus skrift l'Alethès lógos, Det sanna ordet, i vilken han, ofta ganska vitsigt, kritiserade judendom och krisitendom. Enligt Origines ondgjorde sig Celsus över de kristna jungfruspekulationerna på ett hånfullt sätt och hade till och med fräckheten att föra fram det elaka förtalet om att Maria skulle blivit havande genom en romersk soldat vid namn Panthera.

Bibelöversättaren och kyrkofadern Hieronymus, som jag nämnde i mitt förra blogginlägg, var onekligen en av histoiens mest rabiata jungfruförespråkare. Han är också en av de få tidiga kristna som kommer oss tämligen nära, speciellt genom sin ovanligt omfattande brevväxling och många skrifter. Allt är inte bevarat, men det som finns är ansenligt och har genom tiderna utövat ett stort inflytande. Av någon anledning tycks han vara det helgon som, möjligen med undantag av Sankt Fansiskus, är mest rikligt förekommande inom den västerländska konsthistorien.

Sankt Hieronymus framställs då antingen i sin studio, intensivt skrivande och omgiven av sina böcker. Han är ofta klädd som en katolsk kardinal, vilket han aldrig var, men som antyder att han under en tid var den mäktige biskopen Damasos sekreterare. Hieronymus är sedan sexhundratalet i allmänhet ackompanjerad av ett lejon. Legenden säger att han fick det som följeslagare efter det att han liksom Androkles i en populär antik saga dragit en törnetagg ur dess tass. Förmodligen dök lejonet upp eftersom Hieronymus skrev en novell (som ger en del fina inblickar i livet i hans samtida Syrien) om en kysk, kristen bonde och hans likaledes kyska hustru som räddades efter det att de gömt sig i en grotta vars inneboende lejonhona skonat dem, men dödat deras förföljare.

Alternativt, eller samtidigt, skildrar flera konstverk Hieronymus tid som eremit, ibland pinande sig sjäv genom att slå en sten mot sitt bröst.

Hieronymus tycks ha varit en knepig person; lättretlig och allmänt argsint var han även en skicklig författare, väl förtrogen med den klassiska antika traditionen. Hans gode vän Sulpicious Severeus berättade att

Han läser alltid, är alltid begravd i böcker och vilar varken dag eller natt, han läser alltid eller skriver på något.

De ständiga studierna dolde Hieronymus passioner: hans hysteri, våldsbenägenhet och den enligt honom förödande sexualiteten som ständigt hotade hans sinneslugn. Allt detta doldes bakom välordnade boksamlingar och de teologiska debatter han ständigt var inbegripen i. Lättretlig kunde Hieronymus helt oförmodat i sin korrespondens börja hetsa upp sig och yra om kvinnor vars lössläppta hår vajade i vinden, eller som lade rouge på läpparna. Det kunde tyckas som om han fötts gammal och bitter.  Han hatade kvinnor, förutom de som var oskulder eller levde ett ”kyskt” liv, och han kunde i det närmaste kvävas av fasa vid tanken på vad som fanns inuti en kvinnas kropp. Varje tanke på sex plågade honom och allt som oftast angrep han de män som ägnade sig år denna för honom osmakliga verksamhet. Han ansåg till och med att om man kallade en flicka för ”sötnos” (egentligen mel meum, min honung) begick en svår synd.

Hieronymus föddes omkring 342 i Stridon, en numera försvunnen by någonstans i det nuvarande Slovenien. Han nämnde knappt sina föräldrar. Fadern var en frigiven slav med en viss förmögenhet, han ägde land och slavar. Modern vet vi ingeting om, annat än att hon liksom fadern var kristen. Hieronymus nämner en syster som i sin ungdom begick “en fruktansvärd synd” och vid ett flertal tillfällen en moster, som han av okänd anledning hatade.  

Som ung man kom Hieronymus till Rom där han studerade retorik och filosofi under filologen Aelius Donatus och lärde sig då fulländat latin och grekiska. Donatus skrev flera grammatikor och andra läroböcker i stilistik och retorik, utgjorde en viktig länk till den klassiska lärdomen och skrev även en populär biografi över Vergilius.

Senare bekände Hieronymus att han tillsammans med andra studenter ägnat sig åt ytliga eskapader och sexuella experiment. Det hade roat honom för ögonblicket, men eftråt hade han griptis av fruktansvärda skuldkänslor. För att blidka samvetet besökte Hieronymus martyrernas gravar i katakomberna och erfor där upplevelser som påminde honom om helvetets fasor:

Ofta fann jag mig själv gå in i dessa kryptor, djupt grävda i jorden, med deras väggar på båda sidor klädda med döda kroppar, där allt var så mörkt att det nästan verkade som om psalmistens ord uppfylldes: ” Låt döden drabba dem, låt dem gå levande ner i dödsriket, för ondskan råder i deras boning, mitt ibland dem.” Här och där lindrade ljuset, som inte trängde in genom fönster utan filtrerades ner ovanifrån genom schakt, mörkrets fasor. Men så snart du fann dig själv försiktigt röra dig framåt, slöt den svarta natten sig kring dig, och jag kom då att tänka på raden av Vergilius Horror ubique animos, simul ipsa silentia terrent [Runt omkring fyllde fasan sinnena; själva tystnaden andades skräck].

Medan han rumlade runt i Rom greps Hieronymus samtidigt av beundran av sina mer gudfruktiga vänner. Exempelvis lät sig hans vän Rufinius döpas, det var först flera år senare som de blev bittra fiender. Enligt Hieronymus var Rufinius en yngling ”ren som nyfallen snön”.  Den höga uppskattning och obetingade beundran han hyste för sina unga, fromma och kristna vänner förvandlades hos den odöpte Hieronymus till ett förödande självförakt. En sådan som han var inte värdig det kristna dopet. Han hade syndat med sina orena läppar, ”med ögonen, fötterna med alla mina lemmar”. Då han väl blivit döpt hjälpte det föga mot hans sjävanklagelser och han hävdade att om han verkligen förtänade ett sannfärdigt dop så vore det ett andra dop, men ”ett elddop eftersom jag  befläckat min dopmantel”. Med detta menade Hieronymus att han befläckat sin egen kropp, vid den tiden stod nämligen den som döptes naken inför dopprästen.

Tillsammans med en annan vän, Bonusus, vandrade Hieronymus till Gallien och därefter följde han honom till den dalmatiska kusten. Bosunus var en from yngling från en förmögen familj och drog sig tillbaka för att leva eremitliv på en av de kala adriatiska öarna. Han fick dock flera anhängare, övergav sedermera eremitlivet och blev biskop. Bonusus förnekade, till skillnad från den fanatiske jungfrudyrkaren Hieronymus, Marias ”eviga jungfruskap” och hävdade att enligt Bibeln hade Jesus flera syskon. Detta ledde sedermera till att Bonusus excommunierades och förlorade sitt biskopsdöme. Han grundade dock en egen sekt, bonsianerna, som forlevde under ett par århundraden. Då han tillsammans med vännen Bonusus dragit sig tillbaka på dennes dalmatiska ö fann Hieronymus det svårt att anpassa sig till eremitlivet. Han avundades Bonusus ståndaktighet men övergav honom på sin ö och begav sig till den livliga hamnstaden Aquileia, där de hade gemensamma vänner.

I Aquileia umgicks Hieronymus med Heliodorus, en före detta officer som blev en livslång vän. En annan nära vän blev Innocentius som uppmuntrat Hieronymus att skriva och Paulus från Cypern, som levde som eremot strax utanför staden.

Efter en tid beslött sig de fyra vännerna för att vallfärda till Jeruslem, Rufinius kom upp från Rom för att förna sig med dem och tillsammans vandrade de genom Dalmatia, Thracia, Phrygia och Galatia tills de nådde det syriska Antiokia, som vid den tiden var ett betydelsefullt kristet centrum. Där greps Innocentius av en våldsam feber och dog efter en kort tid. Vännerna beslöt att skjuta upp sin jerusalemfärd och Hieronymus anslöt sig till en eremitgemenskap som höll till långt ute i Syriens stenöken.

Nu gick han helhjärtat in på att försöka disciplinera sig, specielt genom att bekämpa sina kropplsiga begär. Kroppen var svag och hans kamp blev svår

vi är överallt omgivna av fientliga krafter, våra fiender finns överallt.Vårt kött är svagt och kommer snart att förvandlas till stoft; det kämpar mot enorma odds. Du kommer inte att vara säker förrän det har upplösts.

Öknen var ett i det närmaste skoningslöst hem för en eremit. Solen hettade upp alllting, skuggan var till föga hjälp. Hur ofta drömde sig Hieronymus inte tillbaka till Roms nöjen?  Han grät och stönade.

Jag kämpade för att motstå eländet, mina ben, som knappt kunde hålla ihop stötte mot den kala marken och jag skall inte nämna den glupande bristen på mat och dryck.

I sin fruktan för helvetet hade Hieronymus redan här på jorden dömt sig själv till en helvetisk tillvaro. Med enbart skorpioner och vilda djur till sällskap föreställde han sig hur han uppvaktades av mängder med unga, förföriska damer.

Nej, någon hård asketism var ingenting för Hieronymus. Hans begär, kroppens pockande på tillfredsställesle förvärrades enbart dag för dag.

Mitt ansikte var blekt och min kropp kall av fastan, men mitt sinne var besatt av begär, och nu när mitt kött var så gott som dött, brann enbart begärets eld inom och framför mig.

Efter ensamheten ute i öknen sökte han sig tillbaka till eremiternas sällskap och vistades hos dem i en kal och olidligt varm cell. Mänsklig samvaro förbättrade inte Hieronymus eländiga tillstånd. Han beklagade sig över hur han i öknen enbart haft ohyra som sällskap, men i eremiternas kloster blev allt etter värre. Flera av hans klosterbröder hade av sitt hårda eremitliv blivit mentalt rubbade. Hieronymus fann att alltför sträng avhållsamhet kunde skada hjärnan på personer, speciellt om de levde i små celler. Det hände att de som blivit svagsinta av en alltför sträng regim inte visste vad de gjorde, vad de sa, eller vad de borde tiga om.

 Han lärde sig att även där långt ute i öknen förekom det så våldsamma meningsskiljaktigheter och diskussioner om ordens betydelse att eremiterna hamnade i våldsamma slagsmål då de debatterade huruvida Gud var en ousia, ett enda gudomligt väsen, eller bestod av tre hypostases, dvs. de grundläggande tillstånd eller substanser som stöder hela verkligheten – Fadern, Sonen och Den helige ande. Hieronymus som redan då var bibelsprängd och ytterligt beläst plågades av sitt vulgära sällskap – ”Varje dag frågar de mig om min religiösa övertygelse, som om jag hade fötts på nytt utan tro. Jag bekänner allt vad de än önskar.”

I själva verket plågades Hieronymos av okunnigt sällskap, såväl i öknen, som i Rom.

Alla tror att de kan tolka Bibeln. Skvalleraktiga gamla käringar, åldriga män, långrandiga sofister; de anser sig alla vara mästare i bibelkunskap, de sliter isär Skrifterna och lär andra vad de lärt under processens gång. Med rynkade pannor och stora ord filosoferar de över de heliga orden, speciellt till kvinnor. Andra – åh, fasa!– lär sig av kvinnor vad dessa har lärt sig av män.

Efter att ha blivit prästvigd i Antiokia (han utövade aldrig sitt prästämbete) begav sig Hieronymos till Konstantinopel och studerade en tid under dess ärkebiskop, Gregorius av Nazanius. Valet var förståeligt. Redan under sin tid i Rom hade Hieronymos hyst en stor beundran för romersk retorik och litteratur, specellt Cicero vars klara språk han beundrade. Under Gergorius blev Hieronymos också bättre bekant med Origenes skrifter, till vilka han skrev flera kommentarer. Origenes (185-253) som verkat i Alexandria tilltalade Hieronymos genom sin klassiska bildning och sina försök att förena kristna tankar med romersk och grekisk filosofi, något som gjorde att han ofta tangerade gnosticismen. Origenes var även filolog med betydande kunskaper i hebreiska och grekiska, som han använde i sina jämförande studier av olika bibeltexter. Likt Hieronymos led Origenes även av en sträng och snedvrien sexualmoral, allt tyder på att han kastrerade sig själv. Origines var också en av de första som hävdade treenighteen, något som även Hieronymos trodde på.

Snart övergav dock Hieronymos sin till en början så stora beundran för Origines och blev en rabiat motståndare till spridningen av hans texter. Hieronymos beklagade sig över att skeppslaster med ”hädelser” nådde Rom –  ” giftiga och smutsiga läror som i Rom fann folk som villigt lät sig föras vilse”. Bland dessa ”smustsiga” skrifter räknade han översättningen av sin tidigare så beundrade Origienes Peri Archon, Om de första principerna. Kanske berodde Hieronymos avoghet på att Origines, trots sina sexualfientliga underligheter, till skillnad från misantropen Hieronymos i själva verket var en optimist. Origines trodde inte på någon arvsynd och därmed inte på Evas nedärvda skuld och syselsatte sig därmed inte med några funderingar kring Marias jungfruliga renhet. Han trodde på Guds förlåtelse och välgörenhet och att männsisorna progressivt skulle kunna frigöra sig från synd och ondska. Till och med Djävulen och hans fallna änglar skulle slutligen välkomnas in i Paradiset.

Hieronymos hade nu prövat på eremitlivets vedermödor och fördjupat sig i gerkiska och hebreiska. I Antiokia hade han inlett hebreiska studier med en rabbin och i Rom skulle han med hjälp av en konverterad jude ytterligare förkovra sig i det gamla testamentets språk. I Antiokia och Konstantinopel hade Hieronymos saknat det bibliotek han byggt upp i Rom (antagligen hade en vän tagit hand om det) och han kände att det var dags att återvända till Rikets gamla huvudstad. Då han väl kommit dit förde hans kontakter honom till den driftige biskopen Damasos och han inledde sin betungande latinska översättning av såväl det Gamla - som det Nya testamentet.

Till en början var Hieronymos inte helt entusisiastisk inför uppdraget. Visserligen hade han under flera år studerat de judiska och kristna skrifterna på deras origianlspråk, men han hade funnit att deras språkbruk var undermåligt i jämförelse med det som skrivits av Cicero och Vergilius. Som av det mesta andra plågades Hieronymos även av detta. Bibelns författare hade ju faktiskt inspirerats av Gud – borde de då inte ha varit lika skickliga skribenter som de romerska hedningarna?

Det hela löste sig genom en dramatisk dröm i vilken Hieronymos efter det att hans kalla, livlösa kropp hade begravts och hans själ av änglar förts upp till det himmelska ljuset. Där hade han naken ställts inför Domarens tribunal. Naken och darrande hade han fätt frågan vem och vad han var.  Hieronymos svarade att han var kristen, men då dundrade den sittande Domaren:

Du ljuger! Du är en Ciceron, inte en kristen. Där din skatt är, där är även ditt hjärta!

Hieronymos dömdes till hårda straff, bruten och svag tänkte han: ”Vem skall hylla Dig från Helvetet” och svor inför den Högste att fortsättningsvis skulle han inte läsa några hedniska skrifter, enbart sådana som inspiterats av Gud och han skulle ställa hela sin författarförmåga i Herrens tjänst.

I Rom blev Hieronymos föremål för såväl beundran som illvilligt skvaller. Han var nu en uppburen vältalare, översättare av hela Bibeln, gunstling hos den mäktige och skräckinjagande Biskop Damasus och inte minst nära vän och läromästare hos flera av Roms förnämsta och mest inflytelserika damer, av vilka flera var mycket förmögna. Listan är lång. Där fanns Albina, en rik och ädel änka, som bodde i sitt palats vid Aventinen tillsammans med sin änkeblivna dotter Marcella. En annan mycket inflytelserik dambekant var Marcelluina, syster till Biskop Ambrosius av Milano, Rikets mäktigaste man, som till och med kejsaren måste böja knä inför. Hieronymos alldeles specialla adept, som rykten sade att han hade ett ”otillbörligt” förhållande med, var den förmögna men ytterst asketiska Paula och hennes fyra döttrar. Där fanns även Paula Sophrinia, Felicita, Asella, Lea och en annan Marcella.

Hieronymos inflytande på dessa damer, som han besökte i deras luxuösa villor, väckte stor uppmärksamhet och gav upphov till ”elakt skvaller inom Roms förtalsälskande societet”. En stad som enligt Hieronymos belönade ”osedlighet och där goda människor blir föremål för förtal, där allt som är rent och oskuldsfullt drivs i fördärvet”.

Man undrade över Hieronymos förhållande med sina dambekanta och han skrev att man skrattade åt honom för att han slösade så mycket tid på att hylla adepter som ”endast var kvinnor”. Han försvarade sig med att han bedömde en person enbart på grund av hens karaktär och brydde sig då inte alls om vilket kön de hade. Dessutom hade han genom sina långa och omfattande studier, ”som så att säga  blivit en del av min natur”, tillika med sina livslånga meditationer till sin förvåning funnit att han blev bäst förstådd av av kvinnor, som genom sin isolering blivit mer benägna än män att ta till sig vad han lärde ut.

Då Hieronymos senare med sin flödande vältalighet och ett skyfall av bibelcitat övertygade sin älskade Paulas dotter, Eustochium, att till varje pris och genom stenhård askes bevara sin jungfrudom raljerade han över de snobbiga präster som infilterat rika damers boningar och varnade Eustochium för

män av mitt eget samfund – sådana som är angelägna om att bli präster och diakoner endast för att därmed få möjlighet att utan restriktioner besöka kvinnor. Allt de bryr sig om är sina kläder, om de doftar gott och om deras fötter smidigt passar in i deras skor. Deras hår är lockigt och visar fortfarande spår av tången, deras fingrar är täckta med glittrande ringar och de går på tå så att deras skor inte blir nerstänkta av våta gator. [...] Några av dem ägnar hela sitt liv och alla sina ansträngningar åt att känna till gifta kvinnors namn, hus och karaktärer.

En sådan man

skyndar sig att stiga upp med solen; han vet exakt i vilken ordning han skall göra sina morgonbesök; han tar en genväg och rusar mer eller mindre rakt in i sovrummen hos kvinnor som fortfarande sover. Om han ser en kudde, eller en elegant duk, eller någon liten möbel, beundrar och berömmer han den, alltmedan han hanterar den och beklagar att han inte äger något liknande. På så sätt ber han inte så mycket om den som han pressar fram den från ägaren, eftersom alla kvinnor är rädda för att förolämpa denna listiga gamla räv. Han kan inte utstå kyskhet eller fasta; vad han gillar är en god måltid med en fyllig kyckling, vanligtvis känd som en pipizo [litet rör, slang för penis]. Han har ett oförskämt sätt att tala och är alltid beväpnad med invektiv, rikligt beströdda med skällsord. Vart du än går är han den första personen du ser. Oavsett vilken nyhet som cirkulerar, är det han som antingen först rapporterade den, eller som överdrev hela historien. Varje timme byter han häst – i själva verket är hans hästar så eleganta, så livliga att man kunde tro att han var bror till kungen av Thrakien.

Rhesus, en kung av Thrakien som nämns i Iliaden, var känd för att ha haft världens vackraste hästar. Med ”hästar” tycks Hieronymos mena ”åsikter”.

Var det ovanstående kanske en förtäckt självbild? Det är inte det enda stället där Hieronymos ondgör sig över feminiserade män, samtidigt som han med en viss, förtäckt avundsjuka hyllar fromma yngligar ”rena som nyfallen snö”. Kanske går Hieronymos absurda hyllningar av kyskhet och jungfruskap att förklara genom hänsvisning till en skuldbelagd och illa dold homosexualitet? 

Kanske går Hieronymos absurda hyllningar av kyskhet och jungfruskap att förklara genom hänsvisning till en skuldbelagd och illa dold homosexualitet? En tidig legend som kan ha samband med en förmodad homosexuell böjelse hos Hieronomys antydde att han anklagades för transvestism. En historia besläktad med detta är att medan han sov i sin cell kom en demon in och ersatte hans manliga klädedräkt med kvinnokläder, omedveten om detta klädde Hieronomys sig och steg in i församlingsgemenskapen klädd som kvinna och åstadkom därmed stor skandal. 

Hieronomys ofta förekommande och vällustigt vältaliga skildringar av ett sprättigt, finsmakande prästerskap får mig osökt att tänka på Karl Gerhards Jazzgossen från 1922

Med rytmiskt vaggande höfter,
vi gossar gör vår entré.
Vår byx har press, vår vrist nobless,
och vår hållning är något blasé.
Vår blick ger trötta små löftern,
Jo, där kommer ju en gosse,
med en byxa som en rakkniv vass.
Mocka-skorna har han på'se'
och hans hobby är att dansa jazz.
Han är slank och smärt som vidjan,
han ler i mjugg.
Han har skärp om lilla midjan,
i pannan lugg.
Han och andra söta gossar,
som har tusch på sina ögonlock,
på sitt lilla bakverk frossar,
se'n på Royal vid five o' clock,
han på höga klackar trippar,
som jazzexpert
och i små synkoper vippar,
hans lilla stjärt.

https://www.youtube.com/watch?v=Xk3GPiFlvaA

Karl Gerhard var gift tre gånger, men bodde under senare år tillsammans med sin sekreterare och ”alltiallo”, Göthe Ericsson. Det råder numera ingen tvekan om att den store och i övrigt ovanligt djärve revykungen var homosexuell och att han i sin Jazzgossen, på ett sätt som onekligen liknar Hieronymos, driver med sina egna prefernser och bakgrund. Liksom Hieronymos skriver Karl Gerhard öppet om sin faiblesse för vackra män, exempelvis sin livslånge vän, den uppburne skådespelaren Gösta Ekman

en alldeles för vacker yngling, och han skulle antagligen ha varit outhärdlig, om inte de sköna gossedragen genomlysts av någonting som var både smärta och opposition. 

Hieronymos nämner också en helt annan typ av snyltare; smutsiga asketer som barbenta, kedjebehängda och iförda illaluktande trasor klampade in i salongerna, med fötter ”blå av en helig kyla” och långa, toviga skägg: ”Om det finns någon helighet i ett lortigt skägg så finns det inget heligare än en get”.

Om han attackerade Roms struntviktiga prästspolingar och stinkande asketer så var Hieronymos än mer föraktfull då det gällde dess förmögna damer som slösade sin tid på kroppslig skönhet; badade, sminkade sig och prydde sig med smycken:

De målar sina ansikten med rouge och blyvitt, klär sig i pråliga sidenkläder, bär glittrande juveler och guldhalsband, hänger sina dyraste Rödahavspärlor i sina piercade öron och avger en doft av mysk. Sådana kvinnor vill bli av med all manlig dominans och de går därför på jakt efter nya män, inte för att tjäna dem, som Gud vill att de skall göra, utan för att dominera dem. Så de söker därför män som har det sämre ställt, men som har den fördelen att de är män enbart till namnet, män som vet att de måste stå ut med rivaler, för om de de beklagar sig kommer de omedelbart att bli utsparkade.

De flesta förmögna, kristna damerna var inte mycket bättre, snarare värre. Uppblåsta genom sina mäns framgångar omgav de sig med eunucker och synkopanter. De klädde sig i guldtrådsvävda tunikor. Deras hud var fyllig och deras läppar röda, villorna där de lättjefullt tillbringade sina dagar var fyllda av beundrare, inte minst ett insmickrande prästerskap som underdånigt hyllade dem som om de vore kyska nunnor, trots att de önskade sina mäns förtidiga död så att de kunde ärva deras förmögenhet. Dessa fromma damer låtsades fasta, men åt på natten när de rapande väcktes av sina matsmältningsbesvär. När de gav sig av till kyrkan gick rader av eunucker framför deras tillslutna bärstolar, men då de tillsammans med sitt följe steg in i den helgade miljön delade de öppet ut sina allmosor så att alla skulle kunna bevittna och beundra deras frikostighet och helgonlika fromhet.

Men undantag fanns och det var bland likledes förmögna damer som den asketiskt fromme och grundlärde Hieronymos gjorde sin entré predikande sin stränga lära om försakelse, bortgöring och jungfrudom. Flera av damerna samlades och umgicks hos någon av sina vänninor, exempelvis fann Hieronymos sina första dambekanta hos en grupp kvinnor som under klosterliknande förhållanden bodde i Albinas villa.

Dessa kvinnor tycks ha varit drivna av en genuin kunskapstörst, möjligen beroende på att de förnekats den undervisning som välbärgade hushåll tradionellt ägnat pojkar, medan flickor uteslutits från sådan kunskapsinhämtning. Det var där den kunnige Hieronymos kunde stå till tjänst och undervisa kvinnorna om sin syn på Bibelns lära och han var försvisso en av Roms absoluta experter på området.

Kanske det inom dessa kvinnliga kotterier, trots den tonvikt de lade på enkla klädräkter, osminkade ansikten, sträng diet och sällsynta bad, fanns en viss homsexuell attraktion. Med tanke på hur illa Hieronymos tyckte om att män tilltalade sin kärestor med smekord kan det tyckas förvånansvärt hur överspänt hans kvinnliga skyddslingar kunde utrycka sig sinsemellan, som när Paula och hennes dotter Eustochium försökte övertala Marcella att komma till dem och Hieronymos i Betlehem. I sitt brev till henne bad de till Gud och förklarade att

vi måste göra det enda som människor som är separerade från varandra kan göra; vi utgjuter våra desperata vädjanden för att göra Dig medveten om vår längtan, inte bara med tårar, utan även med snyftningar, i hopp om att Du skall ge oss tillbaka vår kära Marcella och inte låta denna milda dam, denna vänliga kvinna, som för oss är sötare än den mildaste honung, vara sträng mot oss eller rynka pannan åt dem som inspirerats av hennes vänlighet då de försökt leva ett liv som hennes.

Om samma Marcella skriver Hieronymos till hennes väninna Principia att han hört att då han rest från Rom

så tog du genast min plats vid hennes sida och rörde dig inte ens en hårsmån, så att säga, från henne. Du bodde i samma hus, vistades i samma sovrum, till och med i samma säng, så att alla i den berömda staden fick veta att du hade funnit en mor och hon en dotter. Hennes villa i stadens utkant blev till ett kloster för er båda.

Hieronymos jungfrukult var utan tvekan kopplad till dessa fromma kvinnor som isolerat sig från det omgivande samhället för att således ostört kunna ägna sig åt bibelstudier och sträng askes. Detta var främst ett urbant fenomen. Kvinnor kunde inte bli präster, men de kunde inte heller som eremiter ge sig ut i ödemarken där där de i sin ensamhet löpte risken för öevrgrepp och våldtäkter. De var därför tvungna att hålla sig i städerna och då ofta i beskydd av andra kvinnor, sådana som kunde räkna med en egen förmögenhet och ett mäktigt prästerskaps beskydd.

Till skillnad från en manlig kropp så uppfattades en jungfrus kropp som en påtaglig manifestation av kroppslig och själslig renhet. Den hade inte besmittats av samlag eller barnafödande och till skillnad från en manlig eremit behövde inte en jungfru genom kamp och hård kroppslig disciplin för omvärlden bevisa att hon tihörde Gud och därmed var ren och oskuldsfull. Om en ung kvinna inför Gud och den kristna församlingen svurit på att hon var och för alltid skulle förbli en jungfru fann hon därmed de kristnas respekt och de kunde, till och med i än högre grad än till en präst, hos henne be om förbön inför Gud, Jungfru Maria, Jesus och andra obefläckade himmelska varelser. På så vis kunde jungfruskapet bli en tillflykt för kvinnor som ville undvika tvångsäktenskap, ständigt upprepade och svåra graviditeter och risken för död i barnsäng, söka sig till jungfruskapets skydd. Precis som hos Albina och Marcella i Rom kunde de dela sina liv tillsammans, i lugn och stillhet och även fördjupa sig i studier som annars hade förnekats dem. Efterhand utvecklades sådana ”systragemenskaper” till kvinnokloster, som fick sitt ursprung i Betlehem där Hieronymos älskade Paula, under hans öveinseende, upprättade strängt reglerade kloster för såväl män som kvinnor.

Paula var från början en av de kvinnor som Hieronymos tyckte om att kritisera. En högadlig dam som räknade sina anor från en mängd vörnadsvärda senatorer, medlem av den inflytelserika släkten Furii Camili som fann sitt upphov hos Marcus Camullius som under 400-talet f.Kr. erövrat den etruskiska staden Veji och som ansett sig vara ättling till Iliadens Agamemnon.

Paula levde lyxliv i flera villor, klädde sig i guld och siden och bars av sina eunucker i bärstol genom staden. Då hon var 37 år dog hennes make och lämnade henne med sin förmögenhet. Paulas fromhet fördjuapdes och hon blev ledande i den halv-monastiska grupp kvinnor som samlats kring Marcella.

Under inverkan av Hieronymos blev Paula alltmer asketisk, ägnade sig åt sträng fasta och själplågeri på ett så uppenbart sätt att Roms aristokrati menade att Hieronymos likt en ondskefull Rasputin börjat styra och ställa med henne och andra förmögna damer på ett sådant sätt att staden blev lidande.

Då en av Paulas döttrar, Blaesilla, dog ung 384 anklagades Hieronymos för att genom sin stränga regim ha orsakat hennes död, än värre blev det då han deklarerade att sorgen över Blaesilla var överdriven – hon hade levt ett rättfärdigt liv och borde inte sörjas. När Hieronymos beskyddare, den fruktade Biskop Damasos, dog samma år tvingades Hieronymos lämna staden och bosätta sig i Jerusalem. Kort därefter lämnade Paula och hennes dotter Eustochium Rom för att förena sig med Hieronymos i Det heliga landet. Paula lämnade sina barn och tog med sig sin förmögenhet, samtidigt som hon kungjorde att hon inte skulle lämna en enda sestersie till sina barn. Istället skulle hon frikostigt spendera hela sin förmögenhet på Guds frälsningsverk. I sin biografi över Paola ger Hieronymos en dramtisk skildring av hennes avfärd:

Då skeppet roddes ut till djupare vatten var seglen redan spända. Stående på stranden sträckte den lille Toxotius ut armarna efter sin mor och bad henne stanna, alltmedan Rufina, som redan nått giftasålder, med tårar, snarare än med ord, bönföll sin mor att vänta tills hon blivit gift [hon dog två år senare]. Men Paula förblev torrögd och höll blicken fäst mot himlen.

I Betlehem arrangerade Paula sina klosterkommuniteter i enlighet med Hieronymos hårda regler. Alla kvinnor som vann inträde skulle vara kyska och helst unga jungfrur. De hölls isolerade med bön och bibelstudier.

Om de unga flickorna blev upprymda genom tankar på sex, brukade Paula krossa dessa tendenser genom att ordinera frekventa och fördubblade fastor. Hon föredrog att flickorna hade magont snarare än oroande tankar.

Redan här finns det något som inte stämmer. Varför skulle flickorna disciplineras? Varför fick de inte glädjas och tramsa? För sin själs frälsnings skull? Varför skulle de från sin tidiga ungdom tvingas fòra ett tämligen eländigt liv? Låstes de in och kuvades som förberedelse inför en ytterst oviss framtid efter döden? Var det verkligen värt att förstöra unga liv på det viset? Logiken haltar.

Då någon av de instängda flickorna visat sig vara alltför pratsam, tramsig och lättsinnig, separerade den stränga Paula under en längre tid henne från de övriga. Paulas klosterregler, var liksom hon själv, barska och glädjelösa.

Hieronymos var djupt fäst vid Paula och de som kände honom sa att hon haft ett gott inflytande på den gamle bitvargen, en bekant mumlade efter hennes död att nu fanns det inte ingen kvar som kunde behärska hans dåliga humör. Hieronymos var nämligen känd för att i såväl tal som skrift vara ovanligt snarstucken och eldfängd. Gick han till attack så gjorde han det med alla medel och tillintetgjorde sina fiender med sin beläsenhet, retorik och språkkunnighet, ofta kryddat med en faiblesse för lyteskomik.

Ett exempel på hans polemik är då han i skrift attackerade en viss Onasus från Segesta, som uppenbarligen hade en ovanligt stor näsa. Anfallet inleddes med att Hieronymos konstaterade att kirurger för att rädda någons liv ofta tvingats göra fruktansvärda ingrepp, exempelvis skära av sjukdomsangripna, eller allmänt frånstötande, lemmar. Därefter gav han sig på Onasus, som uppenbarligen, av okänd anledning, anmält Hieronomys till rättsmyndigheterna. Enligt Hieronymos fyllde Onasus sina kinder med luft som om de vore urinblåsor, alltmedan han på tungan balanserade ihåliga fraser, som efter det att han vräkt dem ur sig visat sig vara inte mer än unken andedräkt. Onasus hade nått sin aktade samhällssställning genom brott, mened och falska förespeglingar och därför sade sig Hieronomys hjärtligt kunna skratta åt Onasus advokat, som själv var i behov av en försvarare och vars vältalighet inte var mycket mer än en illaluktande fis. Sedan roade sig Hieronymos med Onasus namn som betydde “den hjälpsamme”, en motsägelse i klass med att man kallade furierna för barmhärtighetsänglar och i Rom benämnde ”negrer som silvergossar”. Han slutade med att ge en så avkyvärt ful person som Onasu ett gott råd:

Om du vill framstå som stilig och klok finns det sådant du måste dölja eller bli av med. Skär bort näsan från ditt ansikte och låt aldrig din tunga höras i samtal. Då kan du möjligen anses vara såväl stilig som vältalig.

Då Paula dog sörjde Hieronymos henne djupt:

Farväl Paula; var snäll och be för mig under mina sista år, jag som dyrkar dig. Din tro och vad du gjort förenar dig med Kristus och då du nu står ansikte mot ansikte med Honom så kommer du säkert att med lätthet få det du önskar.

Det var Eustochium som nu fick stå ut med den krävande Hieronymos. Han hade tidigare skrivit ett långt och på många vis skrämmande brev till den då sjuttonåriga flickan – Om att välja ett liv i jungfruskap”. Späckat med bibelcitat beskrev Hieronymos hur en unga, vackra kvinnor tvingas leva omgivna av ondskefulla makter och lömska män. Det gjorde det hårt och svårt för en ung kvinna som Eustochium att värna om sin jungfrudom och undvika alla de försåtligheter som lurade. Hon skulle absolut inte tro att äktenskap och modersrollen var en utväg ur detta elände. Hieronymos sa sig inte vilja upprepa alla äktenskapets otrevligheter, men kunde likväl inte undanhålla sig från att nämna en del av dem

den svullna magen, det gråtande barnet, smärtan orsakad av din mans älskarinna, ångesten som är förknippad med att sköta ett hushåll och alla de inbillade fördelar som döden slutligen avbryter.

För att hålla sig ren och förbli Kristi brud skulle Eustochium undvika gifta kvinnors sällskap och hålla sig långt bort från unga män. Hon skulle inte genom smink och andra onaturliga medel försöka göra sig vackrare än vad hon var, skönhet förgår. Kvinnor åldras snabbt, speciellt om de har en man vid sin sida. Men Eustochium skulle inte överdriva sin askes så till den milda grad att hon bar sin plåga som ett äretecken. Likt de gamla häxor som förfulat sig enbart för att framstå som asketiska helgon. Hon skulle heller inte föräta sig på delikatesser, för om hon gick till sängs efter en riklig måltid så dök upphetsande erotiska drömmar upp. Detta visste Hieronymos av egen dyrköpt erfarenhet. Då han lämnat Rom var det med en försåtlig tanke på alla de goda måltider han skulle gå miste om. Nej, bättre var det att gå till sömns med en inte helt mättad hunger. För övtigt borde man begränsa sin sömn så mycket som möjligt. Så, Eustochium – Håll dig till ditt rum, bed och studera!

I mångt och mycket var Hieronymos råd farliga för en ung kvinna. Triumferande skrev han att han frälst många kvinnor, speciellt genom att avråda dem från sex och äktenskap:

Så länge en kvinna underställer sig havandeskap och barnafödande är hon lika skild från en man som själen är från kroppen. Men om hon önskar tjäna Kristus mer än denna världen då kommr hon att upphöra med att vara kvinna och bli kallad att vara en man.

Då han självbelåtet konstaterat att flera av kvinnorna i hans vård blivit som män, var det inte enbart för att de hade blivit Hieronymos likar i bildning och fromhet, utan även att flera av dem upplevt att efter sina hårda späkningar hade deras menstruation upphört. Hård fastan och sömnbrist leder lätt till amenorrhea, upphörd menstruation, ett tillstånd som hos unga kvinnor kan leda till svåratad anorexia nerviosa som gör att menstruationen aldrig återkommer.

Enskilda bibeluttolkare, manschauvinister och sexualfixerade helgon, som Hieronomys, har av allt att döma haft en oerhörd betydelse för uppkomsten av västerländsk jungfrudyrkan. Tidiga teologer omformade kristendomen från att ha varit en relativt rättfram lära om vårt gemensamma ansvar för våra medmänniskor; medlidandets och kärlekens stora betydelse för allas vårt välbefinnande, till att bli en snårig, hårklyvande filosofi där Marie jungfrudom kom att få en avgörande betydelse. Dämed fördes ytterligare bränsle till kvinnors underkastelse under patriakat, godtycklig misogyny och ett terrorvälde över unga kvinnor och deras kroppar.

Jag minns hur jag i min ungdom en gång i något kyrkligt sammanhang hamnat i en grupp unga kvinnor som entusiastiskt hyllade det katolska klosterväsendet, som frigjort kvinnor från mansförtryck och gynnat deras mentala utveckling. Vilken lättnad hade det inte varit för en medeltida kvinna att få inträda i en klosterfrid som skapat förebilder som den heliga Birgitta, Hildegard av Bingen, Den heliga Teresa av Avila och så många andra intellektuella och stridbara kvinnor. Frid och frid?  – Böner och späkningar, ensamhet och frustration, regelverk och förtryck av kropp och själ. Ett fängelse för unga kvinnor som inte följt sina fäders vilja att gifta sig med motbjudande män, som gjort uppror mot patriakatets förtryck, eller visat sig vara allmänt besvärliga. Ett kvinnoförtyck under trons täckmantel och den mer än lovligt märkvärdiga dogmen om Marie jungfrudom.

Jag stod  framför jungfrumosaiken i Chiesa di Santa Maria Regina Pacis och undrade hur denna underliga jungfrudyrkan kunnat bestå ända in i ”vårt upplysta tidevarv”. Mistero della Fede, Trons mysterium.

Jungfru Marias jungfrudom är efter tvåtusen år fortfarande en grundsten inom den katolska kyrkan

Slutligen, bevarad fri från all besmittelse av arvsynden, togs den obefläckade jungfrun, när hennes jordiska liv var fullbordat, med kropp och själ upp i himmelsk härlighet och upphöjdes av Herren till drottning över allting, så att hon desto mer kunde liknas vid sin Son, herrarnas Herre och besegrare av synd och död.

Jungfruskap fortsätter att vara ett katolskt, ideal men begreppet har mildrats och är nu oftast identifierat med ”kyskhet”, det vill säga

Sexualitetens framgångsrika integration inom en person och därmed hennes inre enhet som kroppslig och andlig varelse.

Med vilket det menas att du inte skall bli ett offer för dina passioner, utan alltid ha din själs frälsning och respekten för dina medmänniskor i åtanke. Kyskhet har alltså rört sig från att exklusivt gälla sexuellt celibat till att även innefatta äktenskapet. Celibatet gäller dock fortfarande för de män och kvinnor som valt att leva som jungfrur för ”himmelrikets skull” och med ”odelat hjärta” helgat sig åt Herren, offrat sig åt Herrens angelägenheter och tjänandet av sina medmänniskor.  

Kyskhet och celibat är något som katolska kyrkan även rekommenderar för homosexuella personer. Den katolska katekesen fastslår visserligen att homosexuella inte har valt sitt

tillstånd; för de flesta är det en prövning. De homosexuella måste mötas med respekt, medkänsla och känslighet.

Men den tvekar samtidigt inte att stämpla homosexualitet som något som är emot naturlagarna, en beklagansvärd störning och därmed ett hot mot uppriktig kärlek och ”komplementariteten” mellan man och kvinna. 

Homosexuella ”kallas” därför till kyskhet. De bör genom självkontroll lära sig att uppnå en inre frihet, främst genom stöd från sann vänskap, bön och deltagande i mässoffret. På så vis kan de övervinna sin skadliga böjelse och gradvis och beslutsamt närma sig kristen fullkomning.

Flera djupt religiösa katoliker har tagit till sig katekesens råd och med stor möda bekämpat sin homosexualitet genom att bli nunnor och präster, eller genom att i sina privatliv tillämpa absolut kyskhet. Detta har ofta enbart lett till ångest och känslor av misslyckande och förkastelse.

En del har dock glädjestrålande hyllat sin känsla av befrielse från sexualitetens garn.

Under alla förhållanden anser jag att Kyrkans överdrivna och ofta fullständigt bigotta fixering vid sexualitet, kyskhet, jungfrudom och allt annat inom den genren har grumlat vad den säger sig stå för – kärlek, tolerans och syndernas förlåtelse.

Birgitta (1958) Den heliga Birgitta: Himmelska uppenbarelser, tredje bandet. Malmö: Allhems förlag. Brown, Peter (2003) The Rise of Western Christendom. Malden MA: Blackwell. Gerhard, Karl (1952) Om jag inte minns fel. Stockholm: Bonniers. Gullberg, Hjalmar (1933) Kärlek i tjugonde seklet. Stockholm: Norstedts.  Hock, Ronald F. (1995) The Infancy Gospels of James and Thomas Polebridge MT: Polebridge Press. Holy See (1995) Catechism of Catholic Church. New York: Doubleday. Johnson, Paul (1980) A History of Christianity. London: Pelican Books. Nixey, Catherine (2024) Heresy: Jesus Christ and the other sons of God. London: Picador. Payne, Robert (1989) The Fathers of the Western Church. New York: Dorset Press. Swedberg, Jesper (1960) Levernesbeskrivning. Stockholm: Natur och Kultur. Tushnet, Eve (2014) Gay and Catholic: Accepting My Sexuality, Finding Community, Living My Faith . Notre Dame IND: Ave Maria Press. Walker, Benjamin (1990) Gnosticism: Its History and Influence. London: Harper Collins. Warner, Marina (1983) Alone of all Her Sex: The myth and the cult of the Virgin Mary. New York: Vintage. White, Carolinne, ed. (1998) Early Christian Lives. London: Penguin Classics. White, Carolinne, ed. (2010) Lives of Roman Christian Women. London: Penguin Classics.

Rome

What hast thou done with all the famous Roman dead?
For as one enters Rome they seem the dead to see
Walking like ghosts who haunt a house by day,
But in some curious sort of necromancy,
Or magic presence of the place, are put away
Into a world we cannot understand:
For Rome is of the earth, earthy,
And on the stage of Rome, the dead are grand.

By the beginning of the last century Oscar Wilde wandered through Rome, he himself was like a ghost, a shadow of his former witty self who had astonished Europe and the United States with his scandalous personality, quick-witted dramas and sharp aphorisms. Gone was the carefree dandy, left behind was a fat exile, beaten, despised, alcoholic and increasingly lonely man. A ghost walking among ghosts. Wilde was only 46 years old, but was dying anyway, no less than six times had he received the blessing of Pope Leo XIII (note that the current Pope Leo XIV took his name from a potentate who apparently was at all not bothered by Wilde's well-known homosexuality).

When I aimlessly walk around in Rome, it happens that I think of Wilde's poem, especially as I am constantly confronted with something unforeseen confrontations concern ghosts from a bygone era. Meetings that make me delve into Rome's past.

As an example, a few days ago I took a walk in our neighbourhood, which unfortunately lacks the ancient churches that you otherwise find everywhere else in Rome and which I often visit with great interest. Around here, church buildings are from the last century and are generally ugly, lacking atmosphere, but that does not hinder me from visiting them and every time I learn something new there as well. I recently found myself in front of Chiesa di San Damaso, built in 1969 and not particularly beautiful.

San Damaso, or Damasus according to his Latin name? Who could that have been? Obe of Oscar Wikde’s Roman ghosts? I had never heard of him. When I came home, I searched for him in my books. The documentation was not particularly extensive, but if San Damasus had been so important, after all that huge modern church had been built in his honour, then surely, he must have be an important saint?

In the Chiesa di San Damaso, I had found one of the small prayer cards that usually are found in Roman churches, on the front they are provided with a picture of the saint and on the back a prayer is addressed to it. On the front of the card I had found it was under San Damaso’s picture written that the eleventh of December had been dedicated to him and on the back there was the following prayer to the canonized pope:

O mighty God, strength and crown of all Thy saints, grant that that we may follow the example of Pope St. Damasus, that lovable keeper of the memory of the Martyrs, that we may praise and imitate them as being a venerable witnesses to our faith. Grant us, O God, to follow the example of Pope St. Damasus, him whom we love and who revealed to us Thy word through the Bible, that we may diligently and faithfully meditate on how we may attain our salvation. Through Jesus Christ our Lord. Amen.

Online I found several similar prayer cards:

Bible and martyrs? Somewhere I found that Saint Damasus is the patron saint of archaeologists. Could that have something to do with “preserving the memories of the martyrs”? And what did is mean that he was “revealing Your word through the Bible”? However, the saintly pope did not seem to be as popular as other saints you find all over Rome – Saint Francis, Saint Anthony, Saint John Paul II, Saint Mother Teresa and not least Padre Pio.

So, who was this Saint Damasus? A saint from the time when Christianity was about to become the compulsory state religion throughout the Roman Empire. He was undeniably one of those Roman ghosts that Wilde wrote about in his poem. These lugubrious apparitions which do not hesitate to reveal themselves even during daytime and who emerge from the Roman soil. When I did some research on Saint Damasus, he turned out to exhibit the Roman distinctiveness that Wilde described in his poem. A rather gloomy ghost from a bygone era, an explorer of catacombs, and resurrector of the city's dead, but also an important reformer and propagandist whose decisive actions continue to have repercussions on the Catholic Church of today.

When I visited the church, I looked around in Chiesa di San Damaso to find some traces of this to me previously unknown saint and found a plaque made of porphyry marble. It seemed as if visitors to the church should be informed about who its patron saint was.

The marble plaque told us that Saint Damasus was born between 305 and 306 during a time when "the Church was fighting a fierce battle to find its own identity". It was a burning issue question to be able to establish what was the right faith and at the same time provide a firm foundation for the political and social change that laid ahead of those tumultuous times. Constantine the Great had proclaimed Christianity to fully acceptable and had according to the plaque allowed “Christians to appear in the light of the sun again,” but it was not until Emperor Theodosius I, the last emperor to rule the entire Roman Empire, that the Catholic faith became state religion through his edict of 380, which also made all other faiths illegal, though Judaism continued to be accepted to some extent. The word “catholic” came to be used for the Christian faith approved by the emperor. The word was derived from the Greek, “universal”, “general,” and was used to designate the “Nicaean Creed”.

Saint Damasus originated in Lusitania (the Roman province that later became Portugal and also included parts of present-day Spain), but he was apparently born in Rome. His father was a deacon, i.e. a bishop's assistant with special responsibilities for practical tasks, finances and social activities, and he was also a presbyter, a priest, in the Basilica of St. Lawrence, outside of the walls of Rome and located among the Christian catacombs. Initially, Damasus was also a presbyter in the same church as his father. There are several preserved so-called gold-glass portraits from Damasus' time even if they are called Damasii and some of them are said to depict him, none of them can with any certainty be linked to him.

The marble tablet continued to tell us that St. Damasus "chose to sit on the throne of Peter with the intention of limiting the spread of unbelief". I sensed an exciting story that somehow seemed to be hidden behind the Church's official version of events. There was a hint of violence and censorship under the surface.

How was the time and world in which Saint Damasus lived and acted? Certainly, the edict of Constantine the Great had in various ways benefited the Christians. He granted and financed the construction of the first St. Peter's Basilica and in 321 Sunday became a day off, while crucifixion was banned as a punishment, the clergy were exempt from taxes and were given the right to use the extensive Roman transport and postal system. These and similar measures contributed to the fact that the forces that wanted to return to the old order after Constantine's death found it increasingly difficult to push through their will and preserve their time-honoured traditions. However, ancient Rome persisted and the Roman way of life did not disappear overnight.

When I several years ago ended up in Rome, I became particularly impressed by the Museo della Civiltà Romana, the Museum of Roman Civilization. An impressive example of fascist architecture that houses, among other very interesting things, a huge model of Rome, as the city appeared in its heyday under Constantine the Great, a time when it contained up to one and a half million inhabitants. The model is accommodated in a bright, airy hall and surrounded by a balustrade from which the visitor, from different angles, can look down on the ancient metropolis.

The museum was funded by the car manufacturer FIAT and was intended to be the culmination of a comprehensive project – the 1942 World Exhibition, which under Mussolini’s aegis began to be planned in 1933 and planned to include a number of imposing buildings and parks. However, the war disrupted it all and the whole thing came to lie half-finished and fallow until several of its structures were completed in the 1950s, including the Museum of Roman Civilization, which was inaugurated in 1955. To my great disappointment, this magnificent museum, with its multitude of imaginative models of buildings and Roman interiors, has been closed since 2014. Almost every year it is announced that the museum will reopen, but it never seems to happen.

The model of ancient Rome was created by the architect and archaeologist Italo Gismondi. The complicated work was produced on a scale of 1:250 and made of “alabaster plaster”, with reinforcements of metal and plant fibre. The work was begun in 1933, continued during the war and was not completed until the museum's inauguration in 1955.

The large model became Gismondi's life achievement. He had for several years devoted himself to making models of ancient cities and buildings, and participated in excavations, especially in Ostia, but also in North Africa.

His work on the city model was based primarily on the published plans of the archaeologist Rudolfo Lanciano, who by the end of the 1800s had carried out careful measurements throughout Rome and then constructed detailed maps of the ancient metropolis, published in several volumes, the comprehensive bibliography listed a vast amount of ancient and modern maps and texts. The Forma Urbis Romae published by Lanciano in 1901 is considered to have been epochal in terms of ancient topography.

Gismondi supplemented Lanciano's work with his own measurements and included new archaeological finds. An important part of Mussolini’s revival of the “ancient Roman spirit” was to finance extensive excavations, and for a time one of the highlights of fascist propaganda was Mussolini’s almost annual publication of findings from and the festive opening of a new archaeological site. 

Through its meticulous reproduction of ancient Rome Gismondi’s model is unusually fascinating. It gives the impression of an exemplary well-ordered metropolis, with gardens, spacious squares, magnificent temples and public buildings, such as the vast public bathhouse with their heated swimming pools, libraries and luxury brothels.

Citizens of Rome could enjoy themselves at racecourses and theatres, or be become incited by the bloody spectacles of the Colosseum. Witing its walls the metropolis has private villas with extensive gardens and every conceivable comfort. In this comfortable environment with running water, cooling fountains, delicious food, flamboyant flowers and exquisite frescoes, its wealthy owners were served by eunuchs and slaves.

Rome still has an extensive supply of running, fresh and tasty water; a multitude of fountains and so-called nasoni, noses, where everyone could take a sip of cooling water during often stifling summer days.

In the time of Damasus, private villas had running water and sewers, while citizens had access to public fountains with drinkable water. A complex system of reservoirs and aqueducts constantly brought water into the city. Below we see how the water up in the mountains was collected in large reservoirs (some of which still exist) and then brought into the city through aqueducts, from where it was carried through underground passages, or pipes, into private houses, bathing establishments and the public fountains that provided common citizens with drinking water.

If the noise and heat of the big city became too unpleasant for them, the owners of the villas could retreat to equally luxurious establishments located on the coast, or up in the refreshing and nearby mountain areas.

However, in the dense city centre, luxury villas and their large gardens were relatively few. An impression that is effectively conveyed by Gismondi’s model. For the most part, the city was characterized by multi-story apartment buildings, so-called insulae. To control the vast city, keep track of its inhabitants, and as efficiently as possible manage sewage and garbage disposal, its authorities kept relatively accurate statistics and at the time the model depicts, Roman “regional catalogues” counted 46,000 insulae and 1,790 private villas within the city walls.

Insulae were built and owned by wealthy Romans who rented them out as residences, bars, and business premises. Laws limited the height of the houses to a maximum of 20 metres, and their quality varied. There were excellent insulae with running water, sewage, communal gardens, and other amenities, but most of them were generally hastily erected shoddy buildings that housed less well-off tenants. The often extensive residential buildings were built with timber, bricks, and so-called Roman cement, a mixture of slaked lime and volcanic ash, interspersed with stone. This cement, Opus caementicium, has proven to be unusually durable, though Roman writers such as Juvenal (c. 55–140) pointed out that the insulae were often of poor quality, which meant that these buildings occasionally collapsed and that the fire hazard was always great in Rome, especially since the upper floors of the insulae, for reasons of weight and economy, were generally made of wood and with a cement mixed with straw. It was in these dens, which were unbearably hot in summer and freezing cold in winter, that the city's poor population, the plebs, lived (if they were not slaves).

The fire danger forbade cooking and open fires within the insulae, and their tenants generally ate in the many bars and taverns were located on the lower floors and thus lined the streets of Rome.

Violent fires were a constant danger in the densely populated Rome. Each region therefore had its permanent squad of Vigilis Urbani, City Watchmen, or as they were also called Cohortes Vigilum, Guard Troops. They were more than six thousand men, all freed slaves, divided into seven units, each commanded by a centurion, who in his turn was responsible to the city's Preafectus Vigilum, an Equestrian, a term that generally designated a wealthy person who had served as a cavalry officer in the Roman army.

Equipped with a sipho, an occasionally horse-drawn water pump with a container, and carrying large buckets, the vigili would at short notice emerge from their excubitorium, where they had bided their time in their own rooms, often with attached kitchens and bathing facilities. A fairly well-preserved excubitorium complete with a kitchen, a well and a communal room can still be visited, although a previously intact mosaic floor was broken up by the end of World War II and carried away by an unknown group of German soldiers.

The armed vigili also had other duties than firefighting. At night, they patrolled Rome’s streets and alleys in search of thieves and assailants. Rome was in great need of an effective police force. During the day, the city, with its intense street life, temples, arcades, libraries, bustling commerce, various entertainment and parks, could appear to be extremely diverse and alive. It has by contemporary writers  actually been described as a metropolis of light, beauty and intellectual vigour, that is if you disregard the brutally insane torture and bloody spectacles of the Colosseum, or the often ruthlessly cruel treatment of slaves.

Humanity and concern for the fate of slaves were not particularly strong among the ancient Romans. The admirable, stoic writer Seneca, who in his writings appears as a good and sensible man, not the least a master when it came to comforting a good friend with well-chosen words he had lost someone close to him, could nevertheless laugh heartily when some condemned wretch fought for his life in the blood-soaked arena. And the good-natured, excellent poet, truth-teller and bon vivant Horace wrote

When your prick swells, then, and a young slave girl or pleasant boy is nearby and you could grasp that opportunity, would you rather burst with desire? Not I – I love the sexual pleasure that’s easy to obtain.

As Roman night fell over narrow, unlit alleys, all the cats turned grey, and few wealthy Romans ventured out between the tall buildings, except in a litter surrounded by a heavily armed escort and torchbearers, while poorer citizens were forced to grope their way through stinking alleys, under leaking aqueducts, and with potential perpetrators lurking around every corner. At best, a patrol of vigili would appear and rescue some distressed wretch by overpowering the occasional villain, who could later be thrown to the hungry beasts of the arena.

 In his Third Satire, the excellent Juvenal recounted a conversation he had with a friend he met in the street. The friend, Umbricius, intended to move to the quiet little coastal town of Cumae and Juvenal congratulated him on his decision, pointing out that he himself would be pleased if he could retire on a remote, quiet island, where he would be free from worries about fires and collapsing buildings, as well as  from the rouges from the gutters the notorious Suburra quarter, located just behind Forum’s well-swept and patrolled temple area.

In satire after satire Juvenal laments both the city’s poor and its rich citizens, their immorality, superstition and greed. Opinions he shared with his friend Umbricius, who agreed and complained

There’s no joy in Rome for honest ability, and no reward any more for hard work. My means today are less than yesterday, and tomorrow will wear away a bit more, that’s why I’m resolved to head for Cumae […] while my white-hairs are new, while old age stands upright, […] and I can still walk on my own two feet, without needing a staff in my hand, I’ll leave the ancestral land. […] Let the men who turn black into white remain, who find it easy to garner contracts for temples, and rivers, harbours, draining sewers, and carrying corpses to the pyre. Who offer themselves for sale according to auctioneers’ rules. Those erstwhile players of horns, those perpetual friends of public arenas, noted through all the towns for their rounded cheeks, now mount shows themselves, and kill to please when the mob demand it with down-turned thumbs.

Umbricius continued to grumble  about the lousy tastes of the times. He claimed to never been lying to himself and others and could not agree when charlatans claimed that a lousy book was good. He did not believe in silly stuff, like believe the stars control of any wretch, or that you can read your future in the guts of a frog.

I must leave it to others to carry to a bride the presents and messages of a paramour. No man will get my help in robbery, and therefore no governor will take me on his staff: I am treated as a maimed and useless trunk that has lost the power of its hands.

Umbricius is not interested in any “bum-boys”.  Did not ask how many slaves someone owned, how many acres of land  he had inherited or bought, how extravagant dinners he could offer, how many dishes were served, how many coins he hid in his treasury. Like his friend Juvenal, Umbricius placed a large part of the blame for Rome's decline on the immigrants from all corners of the Empire. Both were jealous of and angry at Egyptians and Greeks and not the least at all the licentious women and promiscuous homosexuals they considered themselves to surrounded by. According to them, there was no longer any upright demeanour around, no order, no solid Roman virtues, no morality, no steadfast manhood.

Umbricius began rambling about the crowding and noise of the streets of Rome, where he was forced out after a miserable night's sleep – only emperors and the wealthy people could have a good night’s sleep in Rome, protected as they were behind their garden walls. Day and night, heavily loaded carts with iron-shod wheels rattled through the cobbled city street. Laws restricted the traffic of heavily loaded carts during the day, but exceptions were plentiful and daily restrictions meant that the night traffic became unbearable.

Most sick people here in Rome perish for want of sleep, the illness itself having been produced by food lying undigested on a fevered stomach. For what sleep is possible in a lodging? Who but the wealthy get sleep in Rome? There lies the root of the disorder. The crossing of wagons in the narrow winding streets, the slanging of drovers when brought to a stand. […]When the rich man has a call of social duty, the mob makes way for him as he is borne swiftly over their heads in a huge Liburnian car. He writes or reads or sleeps as he goes along, for the closed window of the litter induces slumber. Yet he will arrive before us; hurry as we may, we are blocked by a surging crowd in front, and by a dense mass of people pressing in on us from behind: one man digs an elbow into me, another a sedan-pole; one bangs a beam, another a wine-cask, against my head. My legs are be-plastered with mud; huge feet trample on me from every side, and a soldier plants his hobnails firmly on my toe. See now the smoke rising from that crowd which hurries for the daily dole: there are a hundred guests, each followed by a kitchener54 […] Newly-patched tunics are torn in two; up comes a huge log swaying on a wagon, and then a second dray carrying a whole pine-tree, towering aloft and threatening the people. For if that axle with its load of Ligurian marble breaks down, and pours its spilt contents on to the crowd, what is left of their bodies? Who can identify the limbs, who the bones? […] See what a height it is to that towering roof from which a potsherd comes crack upon my head every time that some broken or leaky vessel is pitched out of the window! See with what a smash it strikes and dints the pavement! There's death in every open window as you pass along […] you can but hope, and put up a piteous prayer in your heart, that they may be content to pour down on you the contents of their slop-pails!

A fresco from Boscoreale, one of the villages drowned in ash by the eruption of Vesuvius, gives a glimpse of the overcrowding in a Roman city.

There was no limit to the deprivation; drunken scoundrels, who while stinking from beans and sour wine threatened to knock your teeth in, while buffoonish bodyguards and slaves pushed people aside to let their masters' palanquins pass unhindered. Almost all commerce was conducted on and alongside the streets – tabernae filled to the brim with customers as soon as they opened, goods and food were also prepared in stalls that made the streets even narrower than they really were, barbers shaved their customers in the middle of the street, street vendors roamed about with their loads of matches, glassware and pots. They all shouted out about their services and goods. In addition to the tabernae, there were plenty of mobile street kitchens with open fires and boiling water and oil that easily could spill over. Blacksmiths worked at forges and hammered noisily on their red-hot irons, beggars tore at your clothes, snake charmers, fire-eaters, fortune-tellers and all sorts of tricksters performed on street corners and in squares. Juvenal and Umbricius were touchingly in agreement about all the misery that prevailed in Rome.

 Add to this the stench from the streets of Rome. It is true that over the years authorities had tried to remedy the runoff of waste and sewage, including through a sophisticated underground sewage system. However, this did not prevent the Tiber from overflowing its banks more often than not and drowning the city's cellars, streets and alleys with foul-smelling water. Men sweated in their woolen robes, a stench that mixed with the scent of oxen and horses pushing overloaded carts, or the fumes of cooking from street food stalls and bars. Not least, there were also the public toilets and urns, which were filled with urine were placed on street corners. In Rome urine was a valuable commodity used for tanning and not least for washing; the ammonia in the urine had a cleansing effect and it was even used as medicine and for brushing teeth.

It was in this vast city with its teeming masses of people, many of whom came from other parts of the world known – such as Egypt, Greece, Syria, Gaul, and Germania – from where they had brought their customs, rites and religious beliefs, that several varieties of Christianity and were practiced, in spite of the fact that the State gave bishops the power to regulate this jungle of schismatic sects and persecute those that did not fit into the official mold.

When Ammianus Marcellinus, 250 years after Juvenal, wrote a history of the Roman Empire of his time, very little seems to have changed in the great city. Ammianus also lamented the vulgar upper class, who continued to indulge in lavish feasts while boasting about their lineage and education, even though the city's libraries were empty “as tombs” and the reading of the wealthy was limited to the popular satirists like Martial and Juvenal. Ammianus's mention of his great predecessor is actually the first time since his lifetime that a reference to his writings has been found.

Ammianus, whose native language was Greek and who found his origins in Antioch, also mentioned that an educated stranger “from the provinces” was at first well-received by the local, wealthy Romans, but when they had found that the stranger lacked wealth, noble ancestry, or good connections within the city's leadership, they turned their backs on him and denied knowledge of any acquaintance with him. Ammianus also had little to spare for the city’s plebs, many of whom during his time were Christians, and who, according to him, were only interested in games and gambling and enjoying themselves, sloppily and vulgarly like the noble Romans whose reserved seats were far up front, on racetracks and during gladiatorial fights.

There are a number of misconceptions about the introduction of Christianity in Rome. At school I was taught that its gentle doctrine of love had defeated a crumbling and cruel empire, which, when commanded by Constantine the Great, collapsed like a house of cards. It may be true that Rome during the third century AD had lost much of its power and central position. The emperors no longer lived in the city, but elsewhere in their vast empire, and gradually the Empire had become divided into a western and an eastern sphere, with their own emperors. The western part came to be ruled by usurpers (several of whom had been enlisted mercenaries) who did not find their origin within the original Roman Empire, and the vast city slowly but surely decayed, with a declining population and diminishing importance. However, during the time of Saint Damasus, the Senate still had its seat in the city and time-honoured offices lived on. Sacrifices and complicated rites that had been associated with Roman power for centuries still took place and were attended by large crowds, as did the bloody spectacles at the Colosseum, perverse theatrical performances (the so-called mimes could contain daring nude scenes, as well as the actual torture and execution of criminals) and the wildly popular horse races that took place on several different Roman tracks.

A little over a third of Rome's population consisted of slaves and although the extent of slavery, mainly for economic reasons, decreased over time, it never disappeared completely from what was to become the ruins of the great Empire. During the Christian era, slavery was not at all banned, but was largely replaced by other forms of forced labour, such as serfdom. Few church fathers preached against slavery and Saint Damasus certainly, like most of his contemporaries, regarded slavery as a completely natural phenomenon; as a wealthy Roman citizen, he certainly had several slaves himself.

Another popular misconception during my school days was that cruelly persecuted Christians hid in the extensive catacombs outside the walls of Rome. It is true that Christians were occasionally punished and persecuted, up until the Edict of Constantine, but the fact is that by the time of Saint Damasus they constituted a significant and ever-growing minority of the Empire’s inhabitants. It has been estimated that when Emperor Constantine issued his so-called Edict of Toleration in 313, which made Christianity a permitted religion, an estimated fifteen percent, or seven million, of the Roman Empire’s population of 50 million professed Christianity. For various reasons, the Christian religion had grown stronger the during three centuries that followed upon the birth of Jesus. By the time of the Edict of Constantine, Christianity could be described as a state within a state, with an international organization consisting of various bishoprics. As early as around the year 200, the North African Christian teacher Tertullian could argue to the Roman “pagans” that

we are but of yesterday, and we have filled everything you have—cities, islands, forts, towns, exchanges, yes! and camps, tribes, decuries, palace, senate, forum. All we have left to you is the temples!

That Christians “hid” in catacombs is accordingly another myth. These burial grounds were guarded by vigili, and hiding in their underground passages, with limited escape routes, would be a rather foolish strategy. It is true that many Christians were buried in the catacombs, but the main reason for this was not persecution, but the fact that non-Christian Romans generally cremated their dead and stored their ashes in the ground or in special columbaria, of which there were several both inside and outside the city walls. Romans, like Christians, revered their ancestors and could also store their ashes by altar within their houses. Like Christians, they could also hold special “community meals” near their dead ancestors, thereby honouring their memory and showing their communion with them.

The city’s catacombs were all located outside the city walls, and their miles-long underground passages, with niches along the walls, had over centuries been carved out of the soft, volcanic tuff that makes up much of the Roman underground. The niches were often sealed with marble slabs bearing inscriptions and images.

That the catacombs were located outside the walls was due to the fact that Roman authorities, for hygienic reasons, prohibited the burial of intact corpses within the city walls. This had led to not only to Christians, who generally did not burn their dead, but also followers of other religions, such as Jews and Egyptians, had their own catacombs. Some Romans also preserved the corpses of their ancestors, mainly due to family traditions. For example, the influential gens Cornelia did not burn their dead.

Like Romans in their columbaria, Christians held religious rites near their dead and could also arrange ritual meals there (the Romans called such a meal silcernium). Incidentally, it became increasingly common for the Romans after Emperor Marcus Aurelius not to burn their dead and even the law not to bury any corpses within the city walls became relaxed over time, at least among wealthy and influential families, something that the increasingly common and still preserved, magnificently decorated sarcophagi testify to.

That Christians occasionally were persecuted on the orders of Roman emperors was mainly due to the fact that their faith claimed that there was no salvation outside of faith in Jesus Christ, something that the religiously tolerant Roman governmental system regarded as fanatical intolerance and lack of respect for the faith of other people. It is thus easy to imagine why educated Romans, such as the emperor-philosopher Marcus Aurelius, regarded Christians as some kind of fanatically fundamentalist Talibans.

The Christians’ refusal to participate in Roman sacrificial rites and buy the meat they resulted in, was seen as a betrayal of the Roman state, especially as many of these sacrifices involved respect for the emperor's authority, as well as the laws and cohesion of the Empire. Roman power and state-sanctioned religious rites were intimately connected, and a refusal to respect these was by many Roman citizens considered as open rebellion. In the words of Edward Gibbon in his justly famous The Decline and Fall of the Roman Empire:

By embracing the faith of the Gospel, the Christians incurred the supposed guilt of an unnatural and unpardonable offense. They dissolved the sacred ties of custom and education, violated the religious institutions of their country, and presumptuously despised whatever their fathers had believed as true, or had reverenced as sacred.

A well-founded view that might be compared with the correspondence between the distinguished emperor Trajan and his good friend Pliny the Younger, in which the latter, around year 110, in his capacity as governor of Bithynia and Pontus (along the southern coast of the Black Sea), wondered what he should do with the growing number of Christians in his domains. Until then, Christianity had the authorities been regarded by as a Jewish sect, and Jews had traditionally been exempted from participating in sacrifices for the emperor's well-being and the preservation of  the Empire. Now, however, it had been generally realized, and most Christians claimed it was true, that Judaism and Christianity were two separate religious beliefs. The authorities therefore ordained that Christians, in accordance with Roman law, like other religious practitioners had to participate in sacrifices to the gods of the Empire. Refusing to obey this law could lead to severe punishments, even execution. Pliny wrote:

I have never been present at any legal examination of the Christians, and I do not know, therefore, what are the usual penalties passed upon them, or the limits of those penalties, or how searching an inquiry should be made. I have hesitated a great deal in considering whether any distinctions should be drawn according to the ages of the accused; whether the weak should be punished as severely as the more robust, or whether the man who has once been a Christian gained anything by recanting? Again, whether the name of being a Christian, even though otherwise innocent of crime, should be punished, or only the crimes that gather around it?

Pliny reported that his method consisted of telling the judges to ask a Christian on three occasions whether a/he, by repeating a fixed formula, was prepared to renounce his/her faith. If the Christian refused on the third occasion, s/he was forced to offer incense and wine in front of the emperor's image and then curse the name of Christ. Pliny had found that several Christians were unable to do this and it was first then that he had order them to be punished (he does not mention in what way). Pliny further reported that he had heard that the Christians gathered at dawn and then sang hymns to Christ, as if he was a god. Furthermore, the Christians swore not to commit any kind of crime, including theft and debauchery, and that they had never embezzled money entrusted to them. Their rites seemed perfectly harmless, but since an imperial edict had forbidden “secret societies,” the Christians were considered as such, and their refusal to sacrifice for the emperor’s welfare was undoubtedly a crime. To make sure that other forms of slander against the Christians was groundless, Pliny had two women, “called by them deaconesses,” tortured, but then found “nothing but a degrading superstition, carried to its extreme.” In his answer Trajan wrote:

You have adopted the right course, my dear Pliny, in examining the cases of those cited before you as Christians; for no hard and fast rule can be laid down covering such a wide question. The Christians are not to be hunted out. If brought before you, and the offense is proved, they are to be punished, but with this reservation — if any one denies he is a Christian, and makes it clear he is not, by offering prayer to our gods, then he is to be pardoned on his recantation, no matter how suspicious his past. As for anonymous pamphlets, they are to be discarded absolutely, whatever crime they may charge, for they are not only a precedent of a very bad type, but they do not accord with the spirit of our age.

Active practice of Christian rites at the expense of the emperor's cult, continued to be a serious crime, and the punishment for this varied according to who held the imperial power. In general, it can be argued that it was only in exceptional cases that a Christian was executed, and if this happened, it was generally if a Christian leader openly had preached against the imperial power and actively encouraged his followers not to sacrifice to the Roman gods and/or the image of the emperor. The only large-scale massacre of Christians before the accession of Emperor Decius (apart from short-term persecutions under weak emperors such as Caligula, Nero and Domitian, who used the Christians as scapegoats for their failed policies) had taken place in the Rhone Valley in 177, where rumors had been spread that the Christians had engaged in cannibalistic rites. At that time, the central power had tried to curb the violence.

The beginning of the 3rd century was marked by political unrest within the Empire. Generals had themselves proclaimed emperors and civil wars broke out in various places, while the Germans threatened the Empire's border fortifications. In 249, Emperor Decius tried to bring order by actively forcing all Roman citizens to submit to the emperor's cult and sacrifice to the Roman gods. However, the Christian organization had grown so strong that the occasionally bloody persecution of Christian dissidents proved futile and it ceased after two years. The greatest persecution of Christianity to date then took place under Diocletian, who between the years 249 and 251 also assumed that the Empire would be welded together by a common state-sanctioned religion, based on Roman tradition. However, even this ruthlessly violent attempt to wipe out all religious opposition failed miserably and only resulted in the well-organized Christian church growing even stronger, something that the ruthless realist Constantine, called the Great, realized and managed to use to his advantage.

Constantine made a sensible choice. Favouring Christianity had several advantages that the central government could exploit. First of all, Christianity was universal in the sense that it did not, like most other sects in the Roman Empire, serve an exclusive, initiated society. In principle, all people were welcome into the Christian fold and, as American Express states – membership has its privileges. Christianity had a well-developed charity system and in an otherwise troubled and unpredictable world most Christians felt a sense of belonging to each other. Furthermore, this specific belief system had grown like a seedling on Judaism, which was already widespread and present throughout the Roman Empire, with strongholds in the cities, and united by trade and the exchange of ideas. As was the case within Judaism, the Christian leadership was generally literate and supported by a specific linguistic tradition (initially Greek was the predominant language within the Christian church). Like the Roman state, Christianity was also hierarchically structured, with its deacons, priests and bishops. It was also, unlike other religions, relatively independent and stable in relation to the weakened and to some extent disintegrating state religion. Constantine was also well aware of how steadfast and strong the Christian faith community had proven to be during Diocletian’s harsh persecutions. If he could get this faith and its hierarchy firmly on his side, Constantine understood that his power could be consolidated. The Greek-speaking Church Historian Eusebius (ca. 260-339), who was apparently Constantine's advisor on religious matters, poured in his writings praise on his master whom he called Ho theofilephilestatos basileus, God's most beloved emperor.

Constantine, an emperor and son of an emperor, a religious man and son of a most religious man, most prudent in every way, as stated above - and Licinius the next in rank, both of them honoured for their wise and religious outlook, two men dear to God - were roused by the King of kings, God of the universe, and Saviour against the two most irreligious tyrants and declared war on them. 

One of these was Constantine's cousin Maxentius, certainly not one of God’s best children. When he was defeated in the battle of Saxa Rubra and drowned in the Tiber, Constantine had his body retrieved and beheaded, he also beheaded Maxentius’ sons, who according to Roman succession should have become emperors instead of Constantine. He later had his son, Crispus, and his former co-emperor Licinius, who was married to Constantine's sister, executed.

History tells us that Crispus was desired by Constantine’s young, second wife – Fausta, who had driven away his mother Helena. When Crispus refused the advances of his stepmother, she accused him of inappropriate advances and Constantine had his son killed and eventually Licinius as well, since he had told him the truth about Fausta. When Helena, who was a Christian, finally intervened in the family drama and also accused Fausta, Constantine had his wife executed and took his later sainted mother to grace. Eusebius mentions nothing of this, but instead pours biblical flattery on Constantine.

This emperor actually changed the course of history in favour of Christianity. Perhaps it can be said of him that it was his actions, and not those of Jesus and Paul, that made Christianity a world religion. This despite the fact that Constantine throughout his life was a faithful Mithras worshiper and retained his office as Pontifex Maximus, High Priest of the Empire and by virtue of this office performed the state sacrifices for its preservation. Coins minted during his reign bear the inscription Soli invicto comiti, to the Unconquered Sun.

In 321, Constantine banned crucifixion as a punishment and made Sunday a public holiday for the entire Empire, erecting large Christian churches in Rome, one next to his palace on the Lateran Hill and another in the Vatican, the site traditionally considered to be the place of execution and burial of the Apostle Peter.

Churches were also built in the northern city of Trier, where he had once exiled his mother Helena and his son Crispus,  in Aquileia, an important port in northern Italy, in the episcopal sees of Antioch and Alexandria and not least a stately church above the Holy Sepulchre in Jerusalem and one in Constantine’s new capital – Constantinople. The presbyters, Christian priests, were exempt from taxes and allowed to freely use the Empire’s postal and communication system, which was unusually efficient and well-developed. For example, Marcion (c. 85-160) an early Christian, or rather a Gnostic under Christian cloak, travelled between Phrygia (located in present-day central Turkey) and Rome no less than 72 times.

Maritime traffic across the Mediterranean was also lively and the exchange of goods was large, both by sea and by land.

This was one of the reasons why Constantine, in his attempts to unify the Empire, was able to convene extensive synods with participants from all corners of the Empire. For example, the Council of Nicaea in 324, an initially futile attempt to unite the conflicting teachings that threatened to tear apart the religion that Constantine apparently hoped would become the unifying glue of his Empire and perhaps even replace the increasingly weak state religion, which despite its connection to the state administration had increasingly lost its strength and prestige. Perhaps Constantine was also influenced by his mother Helena and possibly also tormented by a guilty conscience for his sins, such as the rash murder of his son. Unlike the Roman religions, Christianity propagated the forgiveness of sins. In any case, Constantine had himself baptized on his deathbed.

Constantine was far from being a saint even if many Christian apologists have tried to depict him as such. However, I assume that Jacob Burchardt who in his 1853 excellent book The Age od Constantine the Great depicted him as a cruel and ambitious politician was probably right 

In a genius driven without surcease by ambition and lust for power that can be no question of Christianity and paganism, of conscious religiosity or irreligiosity, such a man is essentially unreligious, even if he pictures himself in the midst of a churchly community. Holiness, he understands only as a reminiscence or a as a superstitious vagary. World-embracing plans and might dreams lead him by an easy road to the streams of blood and slaughtered  armies. 

Constantine had moved the capital of the Empire to Constantinople, which he had founded, and although Rome still retained its character of a multifaceted metropolis so vividly described by Juvenal, where the Senate still exercised formal power and a deputy Pontifex Maximus appointed by the emperor performed the state sacrifices, the city slowly but surely slipped into a backwater. Christian potentates waited in the wings, wishing to usurp absolute powers, still subject to the increasingly distant emperor, but freed from the Senate and the impious, demonic, Roman sacrificial cult and its plethora of pagan, unsavoury divinities. The bishops of Rome wanted to wear the gold and purple of power, be hailed as God's representatives on earth and ... why not? collect gold and enjoy the favour of women.

After his service an old warrior had settled in Rome. The Greek-speaking Ammianus Marcellinus had previously been a high-ranking officer, being Protector domesticus on the staff of several emperors, especially Julian, whom he seems to have known personally. Emperor Julian has gone down in history with the epithet The Apostate, because when Christianity had become almost exclusively dominant, he tried to reintroduce the traditional Roman cult and favoured Judaism at the expense of Christianity.

Julian regarded Christianity as a crude, fundamentalist ideology that stifled classical education and despised all other religious expressions. He did not persecute Christianity, but wanted to remove the privileges it had been granted and was zealous for religious freedom under the traditional Roman system.

Emperor Julian is undoubtedly the hero of the history that Ammianus wrote in Rome. Ammianus was not a Christian. He considered Christianity to be mundane and simple. In spite of believing in fortune-telling and auguries, Ammianus seems to have had a gnostic worldview. Tolerant and generally sympathetic, he wondered how Christianity, with its doctrine of love, nevertheless was governed by a multitude of potentates who ruthlessly fought their fellow believers to obtain positions of power while attacking other beliefs, especially those that flourished within the sphere of Christianity. According to Ammianus Constantine had unnecessarily complicated the conflicts within the Christian sphere when he, through his synods drew attention to meaningless hair-splitting disputes over details of the faith. As the old soldier he was, Ammianus did not pay much attention to the internal strife of Christianity, and if he did, he could occasionally interrupt himself with phrases such as "Enough for now with city affairs. Let me return to the events that unfolded in the provinces." With this Ammianus generally meant the ifferent battles waged along the Empire’s  frontiers, some of which he had participated in.

During Ammianus' time in Rome, the city's rulers were still pagans. For example, the classically educated, wealthy, eloquent and generally respected Aurelius Symmachus, who in 384 was elected Praefectus urbi with responsibility for the administration of Rome, fighting for religious freedom and tolerance. Ammianus praised Symmachus as a man of "exemplary learning and good judgment" who created peace and order around him. This did not prevent Christian “ruffians” from spreading malicious rumours about him, with the result that a misguided mob burned down one of his villas (the Symmachus family owned several residences in different parts of Rome).

As a powerful opponent, Symmachus had the skilled, energetic and religious bishop of Milan, who was closer to the Christian imperial power, which at that time was based in Milan. The educated and ascetic Ambrose was a deeply convinced Christian who vigorously battled what he considered to be dangerous deviations from the Christian faith he had chosen to support. The strict Ambrose became known as “the scourge of God”. The Hungarian writer Tibor Déry, who after having been a communist changed his ideology and after the Hungarian uprising in 1956 was sentenced to nine years in prison. Déry thus knew a lot about totalitarian thinking and the exercise of power. He wrote a novel about Ambrose that in Swedish has the aforementioned epithet as its title. It was an allegory of how total power – over human thinking and state governance – emerges victorious from the battle against tolerance and freedom of thought. 

The novel deals with, among other things, how the quiet Symmachus, shortly after being appointed as prefect of Rome, appealed to Ambrose to respect Roman traditions. Symmachus knew Ambrose personally and had once even recommended the eventually extremely influential  Saint Augustine of Hippo as a student to him. Augustine, who at that time was a Manichaean, a follower of a strictly ascetic, dualistic religion, would become, under the influence of Ambrose, a deeply serious Christian and one of the greatest theologians of the Christian church.

The most famous doctrinal dispute between Symmachus and Ambrose concerned the altar in front of the Goddess of Victory that for centuries had watched over the meetings of the Roman Senate. Symmachus pleaded and prayed that this altar be preserved, as well as the traditional rites that opened Senate meetings and the oath the senators swore to act in accordance with the will of the gods and for the good of the people. Christian senators had demanded that the altar must be destroyed and some of them, like Bishop Damasus, refused to enter the Curia as long as the altar remained. Symmachus asked Ambrose (they were related) to convince the emperor that the altar must be preserved:

For, since our reason is wholly clouded, whence does the knowledge of the gods more rightly come to us, than from the memory and evidence of prosperity? Now if a long period gives authority to religious customs, we ought to keep faith with so many centuries, and to follow our ancestors, as they happily followed theirs. […] We ask, then, for peace for the gods of our fathers and of our country.

Ambrose, on the other hand, believed that the teaching of Jesus Christ and the fact that faith in him saved us from all the evil that has preceded us and this conviction had to be safeguarded from the veneration of the false gods that Jesus once and for all had exposed as non-existent. It was high time to free ourselves from all these meaningless, obsolete, and downright demonic rites. Symmachus replied:

It is just that all worship should be considered as one. We look on the same stars, the sky is common, the same world surrounds us. What difference does it make by what pains each seeks the truth? We cannot attain to so great a secret by one road; but this discussion is rather for persons at ease, we offer now prayers, not conflict.

That kind of tolerance was unacceptable to a Christian prince like Ambrose. Hadn't Jesus said: “I am the way, the truth and the life. No one comes to the Father except through me?”

The altar was removed and the emperor ensured that the tax money that paid for the ceremonies of the Senate and the Roman state would immediately cease to be granted, all religious practice was now under the protection of the Catholic Church and all religious power would henceforth rest in the hands of the enterprising bishops. Their power grew ever stronger (although Damasus died in 384, the same year the altar was removed). The further fate of the statue of the goddess of victory is unknown, after a while she was probably broken into pieces.

Symmachus can be considered as leader of the conservative Romans, fighting in vain against an increasingly dominant Christian church. Symmachus' defeat was not final, nevertheless it can be argued that even if Christianity originated in Palestine, the Christian faith was to a large extent created in Rome. It was in Rome that much of Christ’s message was transformed into a guarantor of the rule of worldly power. In fact, the Rome that Symmachus believed he was defending against Christianity did not disappear. Rather, Christianity was adapted to Roman power and its traditions. In any case, ancient philosophy and its religion did not die through any fatal blow. Rome lived on, albeit under new forms and the transformation took a long time. Symmachus died honoured by his faithful. In a contemporary ivory image, we see him sitting on a chariot harnessed to elephants while his soul is being carried from a funeral pyre (his earthly remains were burned in accordance with pagan tradition) by winged creatures to the heaven of the ancient philosophers.

It was not only the battle against Symmachus that strengthened Ambrose's positions. In 388, a Christian mob had attacked a synagogue in the Syrian city of Callinicum. They had beaten up members of the Jewish congregation and finally burned down its synagogue. Emperor Theodosius had claimed that Jews, like Christians, were under the protection of the state and thus forced the local bishop and his congregation to replace the Jews and rebuild the synagogue at their own expense. When Ambrose heard this, he was outraged. Like several of his fellow believers, he had begun to propagate the myth that the Jews, as an entire people, were guilty of Jesus’ death, and in his sermons, he attacked Theodosius as a traitor to the Christian faith.

A misdeed on the part of the emperor meant that Ambrose finally managed to break Theodosius and convince him to issue an edict that banned the practice of all religions except Christianity. Ambrose reluctantly agreed to exempt Judaism from the ban. The reason was that in 390 a Roman general of Gothic origin in Thessalonica had imprisoned a popular charioteer on charges of sodomy. When the general refused to yield to people’s demands for the charioteer’s release, he was lynched. The murder of a Roman commander outraged the emperor to such an extent that when the city's racing fans gathered in the arena for a new competition, the exits were blocked and imperial troops, a large part of whom were Goths, went wild on the audience, slaughtering men, women and children. It was said that seven thousand people lost their lives in the bloody massacre. Both the figures and the sequence of events have later been questioned, though there is no doubt that a massacre took place and although Theodosius’ guilt has also been questioned, he nevertheless took responsibility for the ferocious deed. When Ambrose was reached by the terrible news, he excommunicated the emperor and forbade him to participate in the Eucharist. Faced with violent opposition, Theodosius was forced to seek out Ambrose in Milan and ask forgiveness for his sins. A very notable event that was taken as corroboration of the Church’s power over the emperor.

When this was happening, the external threat from the Goths, Franks, Vandals and Huns was constantly increasing, while within the Empire the strife continued between different pretenders to the throne and schismatic faiths. The times were extremely turbulent and prophets of doom were plentiful. Soon the Goths and other “barbarians” would break through the border fortifications and spread death and misery around them.

Parenthetically, Julian the Apostate has also been the subject of a novel, which like Déry’s book provides a fine depiction of the world in which Saint Damasus moved. Gore Vidal’s Julian does like Ammianus provide an appreciative portrait of the last pagan emperor, an advocate of classical education and tolerance. Vidal’s portrayal of Julian is in accordance with Vidal’s own disposition an advocate of tolerance, specifically towards homosexuality.

Against this background, Saint Damasus, like Symmachus, appears to be an advocate of a powerful Rome, but on completely different grounds. Everything suggests that Damasus’ zeal for Rome to remain a centre of power had personal reasons. He wanted to seize power and prestige by emphasizing Rome's Christian foundations as the city where Paul and Peter had chosen to work and where they had met their death, as had so many other champions of the Christian faith. Damasus main argument for Rom’s pre-eminence  was that Jesus had chosen Peter to lead his Church:

“Blessed are you, Simon son of Jonah. For flesh and blood has not revealed this to you, but my heavenly Father. And so I say to you, you are Peter, and upon this rock I will build my church,^* and the gates of the netherworld shall not prevail against it. I will give you the keys to the kingdom of heaven. Whatever you bind on earth shall be bound in heaven; and whatever you loose on earth shall be loosed in heaven.”

As bishop of Rom’s congregation, Damasus aspired to succeed Peter as lord of all Christendom. He therefore favoured the worship of Peter and Paul. The great basilica over the tomb of Peter that Constantine had begun was completed in 368, two years after Damasus became bishop, and he himself initiated a number of church buildings. Foremost among them was the Basilica of San Lorenzo that Damasus had built next to his villa in central Rome. As soon as I heard about this church, I went there and found to my surprise that it was invisible from the street, built as it is within the impressive Palazzo della Cancelleria, erected around the church in 1495. The palace is still the location of the Vatican’s Supreme Court.

You enter through a discreet side door and once inside, a large, baroque church opens up. Not much remains of Damasus' original basilica, which he dedicated to the martyr San Laurentius, patron saint of the church by which he himself was born and where he served as a priest in his youth. Under the altar of the new church are some remains of Saint Damasus, other parts rest in the Vatican.

It cannot be denied that I was somewhat disappointed to find that there  were not so many traces of the original basilica of Damasus, which so many other Roman church buildings over time had been drastically changed and rebuilt in accordance with the tastes of other times. However, like most other Roman buildings, San Damaso in Lorenzo also had its fascinating secrets. Under the church are not only the remains of a Mithraic temple, but also a three to six metres deep underground lake, with emerald green water.

The lake was formed when a stream called Euripus was diverted, to supply water to the nearby Agrippina Baths. At that time, the Euripus flowed along the surface of the ground, but now it flows under Rome. Several sarcophagi had been placed along the Euripes and some of them can still be seen under Rome, including under the Palazzo della Cancelleria, for example the sarcophagus of Aulus Hirtius, a centurion in Caesar's army.

Up in the church is a fresco by a relatively unknown nineteenth-century artist named Luigi Fontana depicting an important episode in the history of the Catholic Church – Saint Damasus receiving the Vulgate. Sometime in the early 380s, Damasus had employed Eusebius Sophronius Hieronymus as his secretary. Hieronymus was born in Stridon, a small town in what is now Slovenia, and had previously studied in Rome before going to Syria where he tried to live as a Christian ascetic, but after a while he gave up this self-torture and returned to Rome where Damasus became interested in his knowledge of Hebrew.

Hieronymus had been taught Hebrew in Syria and continued his studies in Rome under a Jew who had converted to Christianity. Since Jerome was also fluent in Latin and Greek, Damasus commissioned him to translate both the Old and New Testaments into Latin. The New Testament was written in Greek and the existing Latin translations were rather poor. The so-called Septuagint version of the Old Testament used by Christian congregations was a Greek translation, made during in the 1st century BC by Jewish scholars in Alexandra. According to Damasus, the Old Testament should now also be translated into Latin and then directly from the Hebrew, but not by any Jews, whom he suspected were inclined to falsify it.

This vast translation enterprise was part of Damasus’ effort to free the Roman Church from the “Greek yoke.” Christianity was to be Latinized and power would thus rest securely with Peter’s successor, i.e. the Roman bishop, a position now held by Damasus. Damasus ordered that from now on the Christan mass had to be celebrated in Latin, and not as before in Greek. This view was one of the reasons why Damasus did not attend the Council of Thessalonica in 380, when Emperor Theodosius issued his edict that made Catholic, Nicene Christianity the state church throughout the Roman Empire. All other Christian faiths were thus condemned, such as Arianism, described as dangerous heresies being spread by “foolish madmen”. The edict declared that all beliefs that did not fully conform to the Nicene Creed would be severely punished.

Damasus fully agreed with that part of the edict, but objected to the fact that the council had taken place in the eastern part of the Roman Empire and not in its former capital, where the Holy See of Peter was located, and that the meeting thus had been dominated by Greek-speaking prelates.

The edict declared that “the bishop of Constantinople shall have precedence in honour after the bishop of Rome,” a formulation that made Damasus furious

What precedence? Rome's primacy is in no way connected with Rome’s past as the capital of the Empire, but is based exclusively on its apostolic right, its descent from Saints Peter and Paul. Constantinople does not have any second rank in terms of any primacy. The city is not even a patriarchate. Constantinople is of lesser importance than both Alexandria and Antioch. The former congregation had been founded by Saint Mark on the orders of Saint Paul, and Saint Peter had been bishop of Antioch before he went to Rome.

By “patriarchate” Damasus meant the “apostolic sees”, i.e. congregations founded by apostles, to which only Rome, Alexandria and Antioch were counted.

However, Damasus could console himself with the fact that the edict appointed him as Pontifex, that is, that his office replaced the emperor’s traditional right to act as Pontifex Maxiumus, i.e. High Priest of the entire Empire, with both religious and political obligations. It can thus be argued that Damasus became the first pope, but it was his successor, Siricius, who was the first bishop to be granted the title “Pope”, from the Greek páppas, father. Previously, all bishops had been titled páppas, but now only the bishop of Rome was allowed to referred to in this way. However, the title “Pope” was not officially established until the first millennium.

The fresco in San Damaso in Lorenzo does not correspond to reality. Damasus did not live to see the completion of the Vulgate; it was unfinished when he died in 384, the same year that its translator Jerome was forced to flee Rome after rumours of his inappropriate behaviour towards the city's wealthy ladies, something I intended to write about in a later blog post (this one has already been overflowing its limitations). Jerome continued to work on his Bible translation in Bethlehem and Jerusalem, and after his death the work was completed by his disciples. The Vulgate then became the dominant Bible text of the Catholic Church until 1979.

The attempts to make Latin the language of the Catholic Church were just one of many initiatives by Damasus to direct the attention of the contemporary world away from the increasingly Greek-dominated eastern part of the Roman Empire. He also staged an extensive "advertising campaign" to attract pilgrims to Rome.

Christians had venerated their martyrs for a long time. Tertullian had in 197 written that the “blood of the martyrs is the seed of the Christians” in the sense that their sacrifices became proof to non-Christians that the Christian faith was so strong that its adherents were willing to die for it. Damasus, who was born in a place surrounded by Christian catacombs, had since his childhood witnessed how Christians wanted to be buried as close as possible to those who had died for their faith. It was as if Christians hoped that martyrs would be able to plead their case before God.

When Christianity became acceptable at the beginning of the fourth century, martyr worship increased, more and more people made pilgrimages to their graves, over which churches and chapels were built. It also became increasingly common to collect and venerate relics of holy men and women, the word comes from the Latin relinquere, to leave behind.

Scholars have sought a variety of reasons for this phenomenon. For example, as Christianity captured more and more believers, more and more began to feel threatened by the paganism they had left behind. The ancient gods were perceived as threatening demons and the growing, ever-imminent danger from approaching barbarians and violent sectarians meant that Christians sought refuge within their sacred areas, among rites and objects imbued with power. Another explanation is that the renovated martyrs’ tombs, and/or the churches and chapels that grew up in connection with them, were seen as equivalents to the temples that previously had been considered to bestow healing, for example those dedicated to Asclepius, the god of medicine.
 

Personally, I believe, especially considering that the cult of martyrs and relics was particularly widespread in Rome, that educated bishops like Damasus, who were well acquainted with Roman traditions, knew how to utilize the pagan concept of numen. A word often translated as “god”, but with the caveat that it is more of a “personified power” than a god in the usual sense of the word. A numen can be almost anything; a stone, a plant, or an animal – or even be part of a human being. If a human being possesses a numen, it might be defined as a force constituting their inner personality; their soul, charisma, virility – perhaps even their ability to do things in the best possible way. Each numen had a very specific, limited function. Concepts and beliefs that could easily be transferred to beliefs in a force linked to deceased martyrs, or objects and places that could be associated with them.

Before Damasus became bishop of Rome, the calligrapher Furius Dionysius Philocalus had compiled a Chronographia, a kind of illustrated calendar that included the birthdays of emperors, official feast, lists of Roman consuls, prefects and bishops, as well as brief accounts of the history of the city and its fourteen “regions”. The enterprise had been financed by a certain Valentinus, apparently a member of the powerful Symmachus family, but unlike its patriarch, Valentinius was clearly a Christian because the Chronographia contained an extensive list of the city's Christian martyrs.

When Damasus in 366 had usurped absolute power as bishop of Rome, he contacted Philocalus and commissioned him to produce marble tablets to be placed in various places throughout Rome honouring the memory of the city’s martyrs. Damasus wrote the epitaphs himself. His intention was to create an Urbs sacra, a holy city, filled with allusions to the holy martyrs. The word “martyr” means “witness, presence” and indicates enduring protection. The multitude of holy places indicated by Damasus’ marble tablets became a means of attracting pilgrims. Thirty of these inscriptions have been preserved, in original, as fragments, or as copies, but there must have been considerably more.

Damasus' search for martyrs seems at times to have been somewhat inventive. Seventy-seven of the martyrs mentioned on the marble tablets are missing from Philocalus’ Chronographia and might well have been “discovered” by Damasus.

He did not focus solely on above-ground sanctuaries, where he set up his marble slabs, but also drew attention to the catacombs, making them more accessible to visitors by arranging stairs, guides and lighting, while taking bone remains from various places, gathering them in specific, accessible places, such as the famous “papal crypt” in the catacombs of San Callisto, the resting place for the remains of five Roman bishop martyrs. 

Some of Damasus’ inscriptions pay tribute to several martyrs

If you should ask: here lie crowded together [congesta] a throng [turba] of saints. The tombs-to-be-venerated retained the bodies of the holy ones when the heavenly kingdom took up their sublime souls. Here are the comrades of Xystus who carried off trophies from the enemy; here a numbered bodyguard which serves the altars of Christ; here the one is placed who lived long as a priest in peace; here are the holy confessors whom Greece sent. And here the young boys and old men and the chaste grandchildren and the one who was pleased to retain her virginal chastity. I confess that I, Damasus, wished to lay my own bones here, but I was afraid to disturb such holy ashes of the saints.

Those of Damasus's epitaphs that celebrate female martyrs generally praise their "chastity, modesty, and fidelity," while men are praised for their dignity, eloquence, and often "old-fashioned" outlook on life. Damasus seems to have been an ambitious man and he himself appears in almost every epitaph he wrote. Some of them indicate that he discovered the resting places of some of martyrs whose memory he celebrates. For example, while remembering the martyrs Marcellinus and Peter Diocletian he reminisced

When I was a boy your executioner bore to me, Damasus, your tomb: he said that these commands were given to him by the mad butcher—that he should sever your necks then in the middle bushes, lest anyone be able to recognize your tomb. [He said] you, eager, to have prepared your tomb with your own hands, and after to have lain obscured under a cave. Afterwards [he said] Lucilla considered that it was more pleasing lay your limbs here, on account of your piety.

It even happened that Damasus seemed to have forgotten to pay tribute to the saint in question and only described his own efforts to assure its memory. As on a marble tablet in memory of the executed centurion Cornelius:

Damasus concerns with accessibility. Look: with the descent made and with the shadows fleeing you, see the monument of Cornelius and his sacred tomb. The zeal of Damasus accomplished this work (though he is ill) that there might be better access, and that the help of the saint be made convenient for the people, and so that you prevail to pour out prayers from a pure heart to make Damasus able to rise up better, though not love of the light, but care for his work, is what seizes him.

Shortly after Ammianus Marcellinus wrote about Damasus' struggle to obtain the episcopate, he mentions how the priests of Rome strove for power, wealth, and dignity.

Considering the ostentatious luxury of life in the city it is only natural that those who are ambitious of enjoying it should engage in the most strenuous competition to attain this goal. Once they have reached it, they are assured of rich gifts of ladies of quality; they can ride in carriages, dress splendidly, and outdo kings in the lavishness of their table. They might be truly happy if they pay no regard to the greatness of the city, which they make a cloak for their vices, and follow the example of some provincial bishops, whose extreme frugality in food and drink, simple attire, and downcast eyes demonstrate to the supreme god and his true worshippers the purty and modesty of their live.

Vanity – it may be forgiven that Damasus, like so many of us, was afflicted with that defect. His contribution was certainly in several areas crucial for the spread of Christianity throughout the world. So why not build churches in his honour, canonize him and pray to him so he might “grant us, O God, to follow the example of Pope St. Damasus, him whom we love and who revealed to us Your word”? Indubitably he was as it says above one of the entrance portals to his modern church Ego sum pastor pastor bonus, I am the good shepherd.

Or? Is Saint Damasus really worthy of his role as a saint, a pious role model and intercessor between his believers and God? This is actually quite doubtful, especially if one takes into account what his contemporaries had to say about him. Ammianus mentioned a certain Viventius as an exemplary prefect of Rome. He was

A former questor [juridical advisor] of the imperial palace, an upright and wise Pannonian [from what is nowadays more or less equivalent with Hungary and Slovenia], under whose quiet and peaceful administration there was general plenty. But he too had to endure an alarming outbreak of violence by the turbulent populace, which arose as follows. Damasus and Ursinus, whose passionate ambition to seize the episcopal throne passed all bound, were involved in the most bitter conflict of interest and the adherents of both did not stop short of wounds and death, Viventius unable to end or abate the strife was compelled by force majeure to withdraw to the suburbs. The efforts of the partisans secured the victory for Damasus. It is certain that in the basilica of Sicinius, where the Christians assemble for worship, 137 corpses were found on a single day, and it was only with difficulty that the long-continued fury of the people was later brought under control.

The Basilica of Saint Sicinius, which had previously been a large Roman court building, was located adjacent to the Forum. The basilica had been converted into a church on the advice of Damasus's predecessor on the episcopal throne – Liberius, who had been elected with the support of Rome's influential and wealthy widows, However, when several Christian groups opposed the election of Liverieus, he had to share the episcopal office with a certain Felix. This did not please the Christian majority of Rome, who, under the slogan "one God, one Christ, only one bishop!" forced the emperor to drive Liberius into exile. During Liberius’ absence the Christian congregation became divided in its support to Liberius or Felix. Damasus supported the latter and when the two bishops had died, a violent fight broke out over who would succeed them. Damasus, who was supported by the wealthy ladies, had repeatedly shifted his support between Liberius and Felix, but when the latter had managed to remain on the episcopal throne for eight years, Damasus eventually stood wholeheartedly by his side. Ursinus, however, remained Liberius’ man and was supported by the majority of Rome’s Christian citizens.

The Collectio Avellana, the Avellana Collection, which is preserved in the Vatican Library, contains 244 documents from the period between 367 and 553. It includes the correspondence between emperors and Roman bishops, as well as imperial decrees, and personal papers of several bishops. The Collectio Avellana was compiled sometime in the late 6^th century. A document found among the Collectio Avellana relates

that when Damasus, who had always sought to be bishop, learned that Ursinus had been consecrated as bishop instead of him, he used bribes to rile up all the charioteers and ignorant rabble, and armed with weapons he broke into the Basilica of Julius, and a great slaughter of the faithful raged for three days. Seven days later, in the company of all the perjurers and gladiators whom he had corrupted by paying huge sums of money, he took possession of the Lateran Basilica and was there ordained bishop.

After getting rid of Ursinus, Damasus began to persecute the Romans who did not support him. They lived in fear and were subjected to all kinds of abuse and bloodshed. On one occasion, Damasus ordered the expulsion of seven oppositional priests, which caused a general uprising. A mob broke into the prison where the priests were awaiting their expulsion, freed them, and took them to the Basilica of Liberius. Once again, Damasus gathered

gladiators, charioteers, gravediggers, and all the clergy that supported him, and with hatchets, swords, and clubs they besieged the basilica, inciting a great battle […] They broke down the doors and set fire underneath, then rushed in and ransacked the building. Some members of Damasus’ household, while they were destroying the roof of the basilica, were killing the faithful congregation with the tiles. Then all of Damasus’ supporters dashed in and killed a hundred and sixty of the people inside, both men and women. They wounded many more, many of whom later died from their wounds. But no one from Damasus’ party was killed.

It is possibly this second attack on Ursinus's followers that Ammianus alluded to. During the aftermath of this massacre representatives of the outraged Roman population sent their complaints to the emperor, who resided in Milan. However, … Damasus had powerful patrons in Rome, especially among wealthy and respected Roman women who loved him so much that he was called “ear-picker of ladies”, According to his supporters, the epithet meant that Damasus cleared out the ears of the ladies from erratic teachings and eventually introduced the correct doctrine, while his opponents interpreted the phrase as meaning that he pricked the ladies’ with slander of his opponents.

The pleas of Damasus’ opponents for justice fell on the emperor’s deaf ears and Ursinus left the city on his own accord. However, Damasus's bloodthirstiness did not abide. Ursinus's faithful followers gathered in the catacombs, where they celebrated mass without their exiled priests. On one such occasion, when Ursinus’ followers had gathered by the tomb of St. Agnes, Damasus suddenly burst in with his armed mob and several of the worshippers were cut down in a "devastating bloodbath".

It is admittedly difficult to understand, after reading these contemporary condemnations, how such a bloodthirsty and vain bishop can be hailed as a saint and, moreover, as late as 1969, have a large Roman church built in his honour. Nevertheless, victors tend to erase unsightly stains from their legacy. It cannot be denied that several of Damasus’ efforts laid the foundation for much of the current papacy, with all its advantages and shortcomings.

As the saying the German philosopher Johann Gottlieb Bühle put it in the mouth of Jesuits, “the end justifies the means,” although there is no evidence that the Jesuits actually used it. That Damasus was a bloodthirsty tyrant is maybe not entirely certain, though I undeniably lean towards the view that Damasus was far from being one of God's best children. To me he is, as Oscar Wilde wrote, one of the many ghosts that now wander through Rome in broad daylight. Saint Damasus lives on and as an admirer of his writes in one of the many cheap biographies of saints that can be purchased in many Roman churches:

Delve into the nuances of Damasus I’s leadership and extract timeless lessons for contemporary believers and leaders. Explore his unwavering commitment to doctrinal orthodoxy, his delicate balance between spiritual and temporal authority, and his visionary patronage of sacred sites—an invitation to reflect on the challenges and opportunities facing the Church today.

Ammianus Marcellinus (2004) The Later Roman Empire (A D 354-378). London: Penguin Classics. Brown, Peter (1971) The World of Late Antiquity. London: Thames & Hudson. Burchardt, Jacob (1949) The Age of Constantine the Great. New York: Doubleday Anchor books.Carcopino, Jéróme (2003) Daily Life in Ancient Rome: The People and the City at the Height of the Empire. New Haven: Yale University Press. Clark, Gillian (2011) Late Antiquity. A Very Short Introduction. Oxford: Oxford University Press. Collectio Avellana https://www.fourthcentury.com/avellana-1-english/ Eusebius (1989) The History of the Church. London: Penguin Classics. Gibbon, Edward (2002) The History of the Decline and Fall of the Roman Empire. London: Penguin Classics. Horace (2004) The Satires of Horace and Persius. London: Penguin Classics. Juvenal (1974) The Sixteen Satires. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classic. Johnson, Paul (1980) A History of Christianity. Harmondsworth, Middlesex: Pelican Books. Nixey, Catherine (2024) Heresy: Jesus Christ and the Other Sons of God. London: Picador. Norwich, John Julius (2011) The Popes: A History. London: Chatto & Windus. Tertullian (1931) Apology and De Spectaculis. Cambridge, Massachusetts: Loeb Classical Library. Trout, Dennis E. (2015) Damasus of Rome: The Epigraphic Poetry : Introduction, Texts, Translations, and Commentary. Oxford: Oxford University Press. Walton, Charles S. (2023) Saint Damasus (Pope): Discover the Life and Timeless Legacy of Saint Damasus of Rome. Independently published. Wisniewski, Robert (2019) The beginnings of the cult of relics. Oxford: Oxford University Press.

Rome

What hast thou done with all the famous Roman dead?
For as one enters Rome they seem the dead to see
Walking like ghosts who haunt a house by day,
But in some curious sort of necromancy,
Or magic presence of the place, are put away
Into a world we cannot understand:
For Rome is of the earth, earthy,
And on the stage of Rome, the dead are grand.

Rom

Vad har du gjort med alla dina ryktbara döda?

Ty träder du in i Rom tycks de döda bli sedda.

De vandrar som spöken och hemsöker ett hus om dagen.

Som genom märklig nekromanti,

eller platsens magiska närvaro, förpassas

du till en värld du ej kan förstå:

ty Rom är kommen av jord, jordisk,

och på dess scen är de döda storslagna.

Då Oscar Wilde vid början av förra seklet vandrade genom Rom var han själv likt en vålnad, en skugga av sitt forna kvicka jag som genom sin lössläppt skandalösa personlighet, sina slagfärdiga dramer och fyndiga aforismer hade slagit Europa och USA med häpnad. Borta var den sorglöse dandyn, kvar fanns en lönnfet landsflykting, slagen, föraktad, alkoholiserad och alltmer ensam. Ett spöke vandrande bland spöken. Wilde var enbart 46 år, men döende, inte mindre än sex gånger hade han tagit emot påven Leo XIII:s välsignelse (märk väl att den nuvarande påven Leo XIV tagit sitt namn efter en potentat som uppenbarligen inte var besvärad av Wildes välkända homosexualitet).

Då jag planlöst promenerar i Rom händer det att jag kommer att tänka på Wildes dikt, speciellt som jag då ständigt konfronteras med något oväntat, något som i allmänhet rör vålnader från gången tid. Möten som får mig att gräva mig ner i Roms förflutna.

För några dagar sedan tog jag exempelvis en promenad i kvarteren kring vår bostad, som dessvärre är i avsaknad av de antika kyrkor man annars finner överallt i det övriga Rom och som jag med stort intresse ofta besöker. Här omkring är kyrkobyggnaderna från förra seklet och i allmänhet fula och stämningslösa, men det hindrar inte att jag besöker dem och varje gång lär jag mig även där något nytt.

Jag hamnade exempelvis nyligen framför Chiesa di San Damaso, byggd 1969 och ingen speciell skönhet.

Sankt Damaso (eller Damasus, som hans latinska namn var)? Jag hade aldrig hört talas om honom. Hemkommen sökte jag efter helgonet i mina böcker. Dokumentationen var inte speciellt omfattande, men om San Damasus trots allt haft en så stor betydelse att en modern kyrka uppförts till hans ära så måste han väl vara ett viktigt helgon?

I kyrkan hade jag funnit ett av de små bönekort som brukar ligga i romerska kyrkor, på framsidan är de försedda med en bild på helgonet och på baksidan finns en bön riktad till det. På kortets framsida stod det under helgonets bild att den elfte december är helgad till Sankt Damasus och på baksidan fanns följande bön till den helgonförklarade påven:

O gode Gud, styrka och krona för alla Dina helgon, gör så att vi kan följa Påve St. Damasus exempel, denne älskvärde bevarare av Martyrernas minnen, på det att vi må lovorda och imitera dem såsom varande vördnadsvärda vittnen till vår tro. Bevilja oss, O Gud, att följa Påve St. Damasus exempel, honom som vi älskar och som för oss uppenbarade Ditt ord genom Bibeln, på det att vi flitigt och troget må meditera över hur vi kan nå vår frälsning. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

På nätet fann jag flera liknande bönekort:

Bibel och martyrer? Någonstans finner jag att Sankt Damasus är arkeologernas skyddshelgon. Kan det ha med ”bevarandet av martyrernas minnen” att göra? Och det där med att han ”uppenbarade Ditt ord genom Bibeln”, vad betydde det? Det där påvehelgonet tycktes dock inte vara så populärt och folkligt som så många andra helgon du finner i överallt i Rom – San Fransiskus, San Antonio, San Giovanni Paolo II, Santa Madre Teresa och inte minst Padre Pio.

Vem var då denne Sankt Damasus? Ett helgon från den tid då kristendomen var på väg att bli statsreligion i hela det romerska riket. Han var onekligen ett av de romerska spöken som Wilde skrev om i sin dikt. De som visar sig under dagen och är komna ur den romerska jorden. Då jag forskat lite kring Sankt Damasus visade han sig till fullo uppvisa den romerska särprägel som Wilde beskrev i sin dikt.  En tämligen luguber gengångare från gången tid, en utforskare av Roms katakomber och uppväckare av stadens döda, men också en reformator vars gärning fortfarande präglar nutidens katolska kyrka.

Jag såg mig kring i kyrkan för att där finna fler spår efter detta för mig tidigare okända helgon och fann då en plakett i porfyrmarmor. Det tycktes som om kyrkans besökare borde informeras om vem dess skyddshelgon var.

Marmorplattan berättade att Sankt Damasus föddes mellan 305 och 306 under en tid då ”Kyrkan utkämpade en våldsam strid för att finna sin egen identitet”. Det gällde att fastställa vad som verkligen var den rätta tron och samtidigt skaffa sig en fast grund för den politiska och sociala förändring som stod för dörren. Konstantin den Stores hade proklamerat kristendomen som fullt acceptabel och gjort att ”de kristna åter kunde visa sig i solens ljus”, men det var först Kejsar Theodosius I, den siste kejsare som regerade över hela det romerska riket, som genom sitt edikt från 380 gjorde den katolska tron till statsreligion och straffbelade andra trosyttringar, alltmedan judendomen i viss mån fortsatte att accepteras. Ordet ”katolsk” hade kommit att användas för den av kejsaren godkända kristna tron, det fann nämligen en mängd olika varianter. Ordet härrörde kommer från det grekiska katholikismos, ”universell”, ”allmän” och användes av de som anslutit sig till den nicenska trosbekännelsen. Det är mitt inom stridigheterna i denna statsunderstödda kristna kyrka vi finner Sankt Damasus.

Denne kyrkopotentat fann sitt ursprung i Lusitania (den romerska provins som sedermera blev Portugal och som även omfattade delar av det nuvarande Spanien), men han var uppenbarligen född i Rom. Fadern var diakon, dvs. en biskopsmedhjälpare med särskilt ansvar för praktiska göromål, ekonomi och social verksamhet, samt var även presbyter, präst, i Sankt Laurentius basilika, strax utanför Roms murar, belägen mitt bland de kristna katakomberna. Till en början var även Damasus presbyter i denna kyrka. Det finns flera bevarade så kallade guldglasporträtt från Damasus tid , en del av dem sägs framställa honom, men inget av dem kan med någon säkerhet kopplas till honom.

Marmorplattan fortsatte att berätta att Sankt Damasus ”valde att sitta på Petri tron i avsikt att begränsa vantrons utbredning”. Jag anade en spännande historia som på något vis tycktes vara dold bakom Kyrkans officiella version av händelseförloppet. Det fanns under ytan en antydan om våld och censur.

Hur var då den tid som Sankt Damasus verkade i? Förvisso hade Konstantin den stores edikt gjort att de kristna gynnades på olika sätt. Han beviljade och finansierade uppförandet den första Peterskyrkan och år 321 blev söndagen arbetsfri dag, alltmedan korsfästelse förbjöds som straff, prästerskapet skattebefriades och fick rätt att nyttja det omfattande romerska transport- och postväsendet.  Dessa och liknande åtgärder bidrog till att de krafter som efter Konstantins död ville återgå till den gamla ordningen fick det allt svårare att driva igenom sin vilja och bevara hävdvunna traditioner. Men, det gamla Rom bestod och den romerska livsstilen försvann inte över en natt.

Då jag för flera år sedan kom till Rom imponerades jag speciellt av Museo della Civiltà Romana, Den romerska civilisationens museum. Ett exempel på fascistisk arkitektur, som inom sina murar bland annat hyser en väldig modell av Rom, som staden tedde sig under sin storhetstid under Konstantin den Store, då den omfattade upp emot en och en halv miljon invånare. Modellen är inrymd i en ljus, luftig sal och omgiven av en balustrad från vilken besökaren från olika vinklar kan blicka ner över den antika metropolen.

Muséet bekostades av bilfirman FIAT och var tänkt som höjdpunkten i ett omfattande projekt – 1942års Världsutställning som under Mussolinis egid började planeras 1933 och var tänkt att innefatta en mängd imponerande byggnader och parkanläggningar. Men, kriget kom emellan och det hela kom att halvfärdigt ligga i träda tills dess flera av dess konstruktioner fullbordades under 1950-talet, däribland Den romerska civilisationens museum, som invigdes 1955. Till min stora besvikelse har detta praktfulla museum, med dess mängder av fantasieggande modeller av byggnader och romerska interiörer varit stängt sedan 2014. Så gott som varje år annonseras det att muséet skall återöppnas, men det tycks aldrig ske.

Modellen över det antika Rom skapades av arkitekten och arkeologen Italo Gismondi. Det komplicerade arbetet framställdes i skalan 1:250 och skapades av ”alabastergips”, med förstärkningar av metall och växtfiber. Det påbörjades 1933, fortsatte under kriget och blev inte klart förrän vid muséets invigning 1955.

Den stora modellen blev Gismondis livsverk. Han hade under flera år ägnat sig åt att tillverka modeller av antika städer och byggnadsverk, samt deltagit i utgrävningar, speciellt i Ostia, men också i Nordafrika.

Hans arbete med stadsmodellen baserade sig främst på arkeologen Rudolfo Lancianos planritningar. Lanciano hade utfört noggranna mätningar i hela Rom och sedan i flera volymer konstruerat detaljrika kartor över den antika metropolen, baserat på arkeologiska utgrävningar, samt antika kartor och texter. Den av Lanciano 1901 publicerade Forma Urbis Romae anses ha varit epokgörande då det gäller antik topografi.

Gismondi kompletterade Lancianos arbete med egna uppmätningar och inkluderade nya arkeologiska fynd. En viktig del av Mussolinis uppväckande av den ”antika romerska andan” var att finansiera omfattande arkeologiska arbeten i Rom och under en tid var en av höjdpunkterna i den fascistiska propagandan Mussolinis så gott som årligen återkommande offentliggörande av fynd från och det festliga öppnandet av en ny arkeologisk utgrävning.

Gismondis modell är genom sitt minutiösa återgivande av det antika Rom ovanligt fantasieggande. Den ger intryck av en föredömligt välordnad storstad, med trädgårdar, spatiösa torg, magnifika tempel och offentliga byggnader, som de väldiga badanläggningarna med uppvärmda swimmingpooler, bibliotek och lyxbordeller öppna för allmänheten, dvs. romerska medborgare och inte den stora mängd slavar som även rymdes inom stadens murar.

De priviligierade medborgarna kunde roa sig på kapplöpningsbanor och teatrar, eller låta sig hetsas upp av de blodiga skådespelen på Colosseum. I staden fanns plats för privata lyxvillor med omfattande trädgårdar och all upptänklig komfort. I denna bekväma miljö med rinnande vatten, fungerande avlopp, svalkande fontäner, utsökt mat, prunkande blomster och utsökta fresker betjänades dess förmögna ägare av eunucker och slavar.

Rom har fortfarande en omfattande tillgång på rinnande, svalkande och välsmakande vatten; en mängd fontäner och så kallade nasoni, näsor där var och en ta sig en slurk under de ofta kvävande sommardagarna.

Under Damasus tid hade privatvillorna rinnande vatten och avlopp, medan medborgarna hade tillgång till offentliga fontäner med drickbart vatten. Ett komplicerat system med reservoarer och akvedukter förde ständigt vatten in i staden. Nedan ses hur vattnet i bergen samlades i stora reservoarer (av vilka en del fortfarande finns kvar) för att sedan genom akvedukter föras in staden, där de genom underjordiska gångar eller rörledningar fördes in i privathus, badanläggningar och de offentliga fontäner som försedde allmänheten med dricksvatten.

Om storstadens larm och hetta blev dem alltför obehagliga kunde villornas ägare dra sig tillbaka till lika luxuösa inrättningar belägna vid kusten eller uppe i de uppfriskande och närbelägna bergsområdena.

I stadens tättbebyggda centrum var lyxvillorna och deras stora trädgårdar dock relativ få, ett intryck som effektivt förmedlas av Gismondis modell. Till största delen var staden präglad av flervånings hyreshus, så kallade insulae. För att kontrollera den väldiga staden, hålla räkning på dess invånare och i görligaste män sköta avlopp och sophantering förde dess myndigheter en relativt noggrann statistik och vid den tid som modellen framställer räknade romerska ”regionskataloger” med 46 000 insulae och 1 790 privatvillor inom staden gränser.

Insulor som uppförts och ägdes av förmögna romare, hyrdes ut som bostäder, barer och affärarslokaler. Lagar begränsade husens höjd till högst 20 meter och deras kvalitet varierade. Det fanns utmärkta insulae med rinnande vatten, avlopp, gemensam trädgård och andra bekvämligheter, men de flesta av dem var i allmänhet hastigt uppförda ”fuskbyggen”, som hyste mindre bemedlade hyresgäster. De ofta omfattande bostadshusen byggdes med timmer, tegelstenar och så kallad romersk cement, en blandning av släckt kalk och vulkanaska, som varvades med sten. Denna cement, opus caementicium, har visat sig vara ovanligt hållbar, men romerska skribenter som Juvenalis (ca. 55–140) påpekade att insulae ofta var av usel kvalitet, något som gjorde att dessa byggnader allt som oftast kollapsade och att brandfaran alltid var stor i Rom, speciellt som insulaes övre våningar, på grund av tyngd och ekonomi, i allmänhet utfördes i trä och med en cement som blandats med halm. Det var i dessa under sommaren olidligt varma och under vintern kylslagna krypin som stadens fattiga befolkning, plebs, bodde (om de nu inte var slavar).

Brandfaran förbjöd matlagning och öppen eld inom insulae och deras hyresgäster åt därför i allmänhet i den mängd barer och tavernor som var belägna i deras nedre våning och därmed kantade Roms gator.

Våldsamma bränder var en ständig fara i det tätbefolkade Rom. Varje region hade därför sin permanenta trupp med Vigilis Urbani, Stadens väktare, eller som de även kallades Cohortes Vigilum, väktartrupper. Det rörde sig om mer än sextusen man, samtliga frigivna slavar, uppdelade i sju enheter, som var och en kommenderades av en centurion, som i sin tur var ansvarig inför stadens Preafectus Vigilum, en Equestrian, en term som i allmänhet betecknade en förmögen person som i princip tjänat som kavalleriofficer inom den romerska armén.

Försedda med en sipho, en ibland hästdragen vattenpump med behållare, och släpande på en mängd spannar rykte vigili vid ett brandlarm med kort varsel ut från sitt excubitorium, där de bidat sin tid i egna rum, ofta med anslutna kök och badmöjligheter. Ett i det närmaste välbevarat excubitorium med kök, brunn och bostadsrum kan fortfarande besökas, fast ett tidigare intakt mosaikgolv bröts vid andra världskrigets slut upp och forslades iväg av ett okänt gäng tyska soldater.

De beväpnade vigili hade även andra uppgifter än brandförsvar. De patrullerade nattetid Roms gator och gränder på jakt efter tjuvar och våldsverkare. Rom var i stort behov av en effektiv polisstyrka. På dagen kunde staden med sitt intensiva gatuliv, sina tempel, arkader, bibliotek, livliga kommers, olika förlustelser och parker framstå som ytterst mångskiftande och levande. Ja, den har faktiskt beskrivits som en metropol av ljus, skönhet och intellektuell stimulans, om man då bortser från Colosseums brutalt galna tortyr- och blodiga förlustelser, eller den ofta hänsynslöst grymma behandlingen av slavar.

Medmänsklighet och omsorg för slavarnas lott var inte speciellt stark bland de antika romarna. Den beundransvärde, stoiske författaren Seneca, som i sina skrifter framstår som en god och förnuftig människa och dessutom en mästare då det gällde att med väl valda ord trösta en god vän då någon närstående har dött, kunde likväl skratta gott då någon dödsdömd stackare kämpade för sitt liv på den blodindränkta arenan. Och den godmodige, utmärkte poeten, sanningssägaren och livsnjutaren Horatius skriver:

Då din ljumske bultar av drift och en slavflicka eller hemtam slavgosse finns till hands, som du utan svårighet kan hoppa på, då låter du väl inte din ståfräs brista? I varje gör inte jag det. Jag gillar lättsam och tillgänglig sex.

Då den romerska natten föll över trånga, obelysta gränder blev alla kattor grå och få förmögna romare vågade sig ut mellan de höga byggnaderna, förutan en bärstol omgiven av en tungt beväpnad eskort och fackelbärare, alltmedan fattigare medborgare tvingades treva sig fram genom stinkande gränder, under läckande akvedukter och med presumtiva våldsverkare lurpassande bakom varje hörn. I bästa fall kunde en patrull med vigili rädda någon nödställd stackare och övermanna en och annan skurk, som sedermera kunde slängas åt arenans hungriga vilddjur.

I sin Tredje satir redogör den utsökte poeten Juvenalis för ett samtal han fört med en vän som han mött på gatan. Denne hade för avsikt att flytta till den stilla småstaden Cumae och Juvenalis lyckönskade honom till beslutet och påpekade att själv kunde tänka sig att dra sig tillbaka på en avlägsen ö, där han vore befriad från faran för bränder och sammanstörtande byggnader, eller från de våldsverkare som höll till i det larmande, ökända kvarteret Suburra, beläget strax bakom Forums rensopade och patrullerade tempelområde.

Juvenalis ondgör sig i satir efter satir över storstadens såväl fattiga som rika medborgare, över deras omoral, vidskepelse och girighet. Vännen, Umbricius, var väl medveten om detta, höll med och beklagade sig:

”Här i staden finns det inte rum för någon anständig sysselsättning, det lönar sig inte. Mina inkomster minskar för var dag som går. Vi äter upp vad som återstår. […] Så jag ger mig av. Jag är vid god medelåldersvigör, mina vita hårstrån är fortfarande få och jag behöver ingen käpp för att bistå mina fötter. Så, adjö med dig Rom, jag lämnar dig åt kommunalanställda ingenjörer och arkitekter som bedyrar att svart är vitt och för vilka all mark är lika med feta kontrakt för uppförandet av nya tempel, dränering av våtmarker, rensande av floder, anläggandet av hamnar. Allt uselt utfört och till stora kostnader, men en källa för spekulation och lönande konkurser. En gång var dessa skojare taskspelare i en gudsförgäten landsbygdshåla, men nu ser man deras uppsvällda kinder då de roar sig genom att ge tummen ner under gladiatorstriderna.”

Umbricius fortsätter genom att ondgöra sig över samtidens usla smak. Han påstår sig aldrig ha ljugit och kan omöjligt hålla med när charlataner påstår att en usel bok är bra, tror att stjärnorna styr våra öden. eller att vi kan läsa vår framtid i grodors innanmäten.

”Jag betackar mig för allt sådant. Jag vägrar att bli medskyldig till brott och tjuveri. Springer inte med presenter och brev mellan äktenskapsbrytande älskare och detta gör att ingen guvernör vill ha mig som anställd. Jag ljuger inte och är därför som en krympling med en förlamad högerhand”.                 

Umbricius inte intresserad av några sjärtgossar. Frågar inte hur många slavar någon äger, hur många tunnland han har, hur extravaganta middagar han bjuder på, hur många rätter som serveras, hur många mynt som finns i kassavalven. Liksom vännen Juvenalis lägger Umbricius en stor del av skulden på Roms förfall på mängden av invandrare från Imperiets alla hörn. De ondgör sig främst över egyptier och greker och inte minst alla frigjorda kvinnor och mängden homosexuella de ser sig omgivna av. Enligt dem finns det inte längre någon stadga, ingen ordning, inga rejäla romerska dygder, ingen moral, ingen ståndaktig manlighet.

Umbricius drar igång med en dityramb över trängseln och oljudet på Roms gator, dit han tvingas ut efter en eländig nattsömn – enbart kejsare och förmögna kan sova gott i Rom, skyddade som de är bakom sina trädgårdar och höga murar. Dag som natt skramlar tungt lastade kärror med järnskodda hjul genom stadens gator. Visserligen fanns det lagar som under dagen begränsade trafiken med tungt lastade vagnar, men undantagen var rikliga och dagens restriktioner gjorde att nattrafiken inom vissa områden kunde var olidlig.

Bland Roms invalider orsakar sömnlöshet mer död än något annat (fast det mest vanliga klagomålet rör hjärtbesvär och cancer orsakade av överdrivet ätande). Hur mycket sömn frågar jag dig, kan du få om du bor här i staden? Ostörda nätter – detta är orsaken till allt elände – och den rike mannens privilegium. Kärrorna som ständig dundrar förbi genom alla dessa smala, slingrande gränder, svordomarna från deras kuskar då de fastnat i den eviga trängseln. […] Vi vanliga medborgare tränger oss fram på gatorna, medan de som är bakom oss trampar oss på hälarna. Vassa armbågar skrapar dina revben, pålar dunsar in i dig, en kluns svänger med en tung bjälke, något träffar dig skallen, någon knuffar undan dig med en tunna. Dina fötter är inbakade med lera, tjocka skosulor trampar ner dina tår, en soldats järnskodda stövel landar tungt på din fot. Märker du all den där stanken, all den där röran? […] Nyligen hoplappade tunikor slits strax i stycken. Där svajar en tjock trädstam fram och tillbaka på en dåligt lastad vagn och där nickar en annan kusk till, sittande ovanpå ett lass av tunga pinjer, högt över folkmassans huvuden. Om en hjulaxel brister och en last med marmor rasar över dem. Vad blir det då kvar av deras kroppar? Vem kan identifiera bitar av ägarlöst kött och ben? Och samtidigt håller folk obesvärade på med sina alldagliga göromål; lagar sina fettbemängda måltider, hänger ut sin tvätt. Faror lurar överallt. […] Det är högt upp till hustaken och en fallande takpanna kan få hjärnan att läcka ur skallen på dig, för att nu inte tala om alla dessa spruckna och läckande krukor som folk slänger ut från sina fönster. Se hur de krossas mot gatan eller faller ner på folks huvuden.

En fresk från Boscoreale, en av de byar som dränktes i aska av Vesuvius utbrott ger ett inryck av trångboddheten i en romersk stad. 

Det fanns inger måtta på eländet; druckna drumlar, som stank av bönor och surt vin hotade med att slå in tänderna på dig, alltmedan buffliga livvakter och slavar skuffade undan folk för att deras husbönders bärstolar ostört skulle kunna passera. Så gott som all kommers fördes på och bredvid gatorna – tabernae fylldes med kunder så fort de öppnats, varor och mat bereddes i salustånd som gjorde gatorna än trängre än de verkligen var, barberare rakade sina kunder mitt på gatan, gatuförsäljare strövade kring med sina stora bördor med svavelstickor glasvaror och krukor. Alla bjöd de skrikande ut sina tjänster och varor. Förutom tabernae fanns det gott om ambulerande gatukök med öppna eldar och livsfarligt kokande vatten och olja.  Smeder arbetade vid ässjor och hamrade ljudligt på sina glödgade järn, tiggare rev i dina kläder, i gathörn och på torg uppträdde ormtjusare, eldslukare, spåkäringar och allsköns andra taskspelare. Juvenalis och Umbricius var rörande överens om allt det elände som rådde i Rom.

Lägg till detta stanken från Roms gator. Visserligen hade myndigheterna under årens lopp försökt råda bot på avrinningen av avfall och smutsvatten, bland annat genom ett sofistikerat underjordiskt avloppssystem. Något som dock inte hindrade att Tibern allt som oftast svämmade över sina bräddar och dränkte stadens källare, gator och gränder med illaluktande vatten. Män svettades i sina ylletogor, en stank som blandades med doften från oxar och hästar som kånkade med överlastade kärror, eller matos från gatukök och barer. Inte minst fanns det även de offentliga avträdena och urnor som i gathörnen fylldes med urin, som i Rom var en värdefull vara som användes för garvning och inte minst tvätt; urinens ammoniak hade en rengörande förmåga och man använde t.o.m. urin som medicin och för att borsta tänderna.

I denna väldiga stad med dess myllrande människomassor varav flera kom från andra håll av den i Rom kända världen – som Egypten, Grekland, Syrien, Gallien, Germanien – varifrån de fört med sig sina bruk, riter och religiösa förställningar, bland dessa fanns även flera varianter av kristendom. Då Ammianus Marcellinus 250 år efter Juvenalis skrev en historia över sin samtids romerska imperium tycks mycket litet ha ändrat sig i den stora staden. Även Ammianus ondgjorde sig över den vulgära överklassen, som fortsatt vräka i sig under överdådiga fester medan de skröt över sin härkomst och bildning, fast stadens bibliotek stod tomma ”som gravkamrar” och de förmögnas läsning begränsade sig till de populära satirikerna Martialis och Juvenalis. Ammianus omnämnande av sin store föregångare är faktiskt första gången efter dennes levnad som man har funnit en hänvisning till hans skrifter.

Ammianus, vars modersmål var grekiska och som fann sitt ursprung i Antiokia nämnde också att en bildad främling ”från provinserna”, till en början togs välvilligt emot av de inhemska, förmögna romarna, men då dessa funnit att främlingen saknade förmögenhet, förnäma anor eller goda kontakter inom stadens ledning, då vände de honom ryggen och förnekade all kännedom om någon bekantskap med denne. Ammianus hade heller inte mycket till övers för stadens plebs, av vilka många på hans tid var kristna, och som enligt honom enbart intresserade sig för spel och dobbel och roade sig, skränande och vulgärt liksom de förnäma romarna vars reserverade platser fanns längts fram, på kapplöpningsbanorna och under gladiatorstriderna på cirkus.

Det existerar en rad missuppfattningar kring kristendomens införande i Rom. I skolan delgavs jag uppfattningen att den milda kärleksläran besegrat ett sönderfallande och grymt imperium, som då den anbefallts av Konstantin den Store föll samman som ett korthus. Visserligen kan det stämma att Rom under trehundratalet e.Kr. hade förlorat mycket av sin makt och centrala position. Kejsarna bodde inte längre i staden, utan på andra håll sitt väldiga rike och efterhand delades Imperiet upp i en västlig och en östlig sfär, med sina egna kejsare. Den västra delen kom att behärskas av styresmän (flera av dem var värvade legosoldater) som inte fann sitt ursprung inom det ursprungliga Romerska riket och den väldiga staden förföll sakta men säkert, med sjunkande befolkning och minskande betydelse.

Men, under Sankt Damasus tid hade senaten fortfarande sitt säte i staden och de hävdvunna ämbetena levde vidare. De offer och komplicerade riter som under sekler varit förenade med den romerska makten ägde alltjämt rum och bevistades av stora folkmassor, så gjorde även de blodiga skådespelen på Colosseum, perversa teaterföreställningar (de så kallade mimerna kunde innehålla såväl vågade nakenscener som verklig tortyr och avrättning av brottslingar) och de våldsamt uppskattade hästkapplöpningarna som ägde rum på flera olika romerska banor.

En dryg tredjedel av Roms befolkning bestod av slavar och även om slaveriets omfattning av ekonomiska skäl minskade med tiden så försvann det aldrig från vad som kom att bli spillrorna av det stora imperiet. Under den kristna tiden förbjöds inte slaveriet, utan ersattes till största delen successivt av andra former av tvångsarbete, exempelvis livegenskap.

Få kyrkofäder predikade mot slaveriet och Sankt Damasus betraktade säkert, likt de flesta av sina samtida, slaveriet som en helt naturlig företeelse, som förmögen romersk medborgare hade han säkerligen själv flera slavar.

En annan omhuldad missuppfattning under min skoltid var att grymt förföljda kristna gömde sig i de omfattande katakomberna utanför Roms murar. Det är visserligen sant att de kristna fram till Konstantins edikt emellanåt kund straffas och förföljas, men faktum är att de under Sankt Damasus tid utgjorde en betydande och ständigt växande minoritet av Imperiets invånare. Det har beräknats att då Kejsar Konstantin år 313 utfärdade sitt så kallade toleransedikt, som gjorde kristendomen till en tillåten religion, bekände sig uppskattningsvis femton procent, eller sju miljoner, av Romarrikets folkmängd på 50 miljoner till kristendomen.

Den kristna religionen hade under tre sekler, av olika skäl, vuxit sig allt starkare. Vid tiden för Konstantins edikt kunde kristendomen betecknas som en stat i staten, med en riksomfattande organisation bestående av olika biskopsdömen.  Redan omkring år 200 kunde den nordafrikanske kristne lärofadern Tertullianus inför de romerska ”hedningarna” hävda att även om de kristna var fredligt inställda och laglydiga romerska medborgare så skulle de en dag;

 fylla allt det som ni nu kontrollerar – städer, bosättningar, befästningar, marknader, ja! även landsbygden, stammar, palats, senaten, forum. Det enda vi skall lämna kvar är era tempel.

Att de kristna ”gömde sig” i katakomber är alltså en myt. Dessa gravplatser övervakades av vigili och att gömma sig i deras underjordiska gångar, med begränsade flyktmöjligheter, vore en ganska befängd strategi. Visserligen var många kristna begravda i katakomberna, men den främsta orsaken till detta var inte någon förföljelse, utan det faktum att icke-kristna romare i allmänhet brände sina döda och förvarade deras aska i jorden eller i speciella kolumbarier, av vilka det fanns flera, såväl inom som utanför stadens murar. Romare vördade, liksom de kristna, sina förfäder och kunde då även förvara deras aska i sina hus. Liksom de kristna kunde de också avhålla speciella ”gemensamhetsmåltider” i närheten av sina döda förfäder, för att därmed hedra deras minne och visa sin gemenskap med dem.

Stadens katakomber var samtliga belägna utanför stadens murar och deras milslånga underjordiska gångar, med nischer längs väggarna, hade under seklernas lopp huggits ut ur den mjuka, vulkaniska tuff som utgör mycket av den romerska underjorden. Nischerna var ofta förseglade med marmorplattor som försetts med inskriptioner och bilder.

Att katakomberna förlagts utanför murarna berodde på att romerska myndigheter av hygieniska skäl förbjöd begravning av intakta lik inom stadens murar. Detta hade lett till att inte enbart kristna, som i allmänhet inte brände sina döda, utan även anhängare av andra religioner, som judar och egyptier, hade sina egna katakomber. Även en del romare bevarade sina förfäders kadaver, framförallt beroende på familjetraditioner. Exempelvis så brände den inflytelserika släkten gens Cornelia inte sina döda. Liksom romarna i sina kolumbarier höll de kristna religiösa riter i närheten av sina döda och kunde liksom de även där arrangera rituella måltider (romarna kallade en sådan måltid silcernium). För övrigt blev det hos romarna efter Kejsar Marcus Aurelius allt vanligare att inte bränna sina döda och även lagen om att inte begrava några lik inom stadens murar luckrades med tiden upp, i varje fall inom förmögna och inflytelserika släkter, något som de allt vanligare, ståtligt dekorerade sarkofager man funnit vittnar om.

Att de kristna under vissa tider förföljdes på befallning av romerska kejsare berodde främst på att deras tro hävdade att det inte fanns någon frälsning utanför tron på Jesus Kristus, något som av det religiöst toleranta romerska styrelseskicket betraktades som fanatisk intolerans och brist av respekt för andra människors tro. Med andra ord kan man lätt föreställa sig att bildade romare, som kejsarfilosofen Marcus Aurelius, betraktade de kristna som en slags fanatiskt fundamentalistiska talibaner.

De kristnas vägran att deltaga i romerska offerriter sågs som ett svek mot den romerska staten, speciellt som flera av dessa offer gällde respekt för kejsarens auktoritet, samt Imperiets lagar och sammanhållning. Romersk maktutövning och statssanktionerade religiösa riter var intimt sammankopplade och en vägran att respektera dessa uppfattades av flera romerska medborgare som öppen revolt. Med Edward Gibbons ord i hans med all rätt berömda Romerska rikets nedgång och fall:

Genom att omfamna evangeliets tro ådrog sig de kristna den förmodade skulden för en onaturlig och oförlåtlig förseelse. De upplöste de heliga banden mellan sedvänjor och utbildning, bröt mot sitt lands religiösa institutioner och föraktade förmätet vad deras fäder ansett vara sant eller vördat som heligt.

En väl underbyggd uppfattning som exempelvis grundade sig på brevväxlingen mellan den utmärkte kejsaren Trajanus och hans gode vän Plinius den Yngre, i vilken den senare omkring år 110, i sin egenskap av guvernör i Bithynien och Pontus (längs den södra kusten av Svarta havet) undrade vad han skulle göra med den tilltagande skaran av kristna inom hans domäner. Fram tills dess hade kristendomen av myndigheterna betraktats som en judisk sekt, och judarna hade av hävd varit befriade från att delta i offren för kejsarens välgång och Imperiets fortbestånd. Nu hade man dock insett, och de flesta kristna hävdade att judendom och kristendom var två skilda religiösa uppfattningar. Myndigheterna menade därför att de kristna, likt andra religionsutövare i enlighet med romersk lag måste deltaga i offren till Imperiets gudar. Att vägra lyda denna lag kunde leda till hårda straff, t.o.m. avrättning. Plinius skrev:

”Jag har aldrig varit närvarande vid något juridiskt förhör av kristna och jag vet därför inte vilka straff som vanligtvis utdöms för dem, eller vilka gränser som satts för dessa straff, eller hur noggrant en undersökning bör göras. Jag tvekar därför då jag överväger om någon skillnad bör göras beroende på de anklagades ålder; om de svaga bör straffas lika hårt som de mer robusta; om de som de avsäger sig sin tro, bör benådas, eller om den som en gång har varit kristen inte bör vinna något på att avsäga sig sin tro. Eller om huruvida den som till namnet är kristen, men annars är oskyldig till något annat brott, bör straffas, eller om det är enbart brottet att vara kristen om bör vara straffbelagt.” 

Plinius berättade att hans metod bestod i att en domare vid tre tillfällen frågade en kristen om hen, genom att upprepa en fastställd formulering, var beredd att avsäga sig sin tro. Om den kristne vid det tredje tillfället vägrade att göra så tvingades hen att offra rökelse och vin framför kejsarens bild och därefter förbanna Kristi namn. Plinius hade funnit att flera kristna var oförmögna att göra detta och det var då han lät dem straffas (han nämner inte på vilket sätt). Han berättade vidare att han hört att de kristna samlades i gryningen och då sjöng hymner till Kristus, som om han vore en gud. Vidare att de kristna svurit att inte begå någon form av brott, inklusive tjuveri och skörlevnad och att de aldrig förskingrat pengar som anförtrotts dem. Deras riter tycktes var fullkomligt harmlösa, men eftersom ett kejserligt edikt förbjudit ”hemliga sällskap” räknades de kristna som ett sådant och deras vägran att offra för kejsarens välgång var utan tvekan ett brott. För att förvissa sig om att övrigt förtal av de kristna var grundlöst lät Plinius tortera två kvinnor, ”som av dem kallas diakonissor”, men fann då ”inget annat än en förnedrande vidskepelse som drivits till sin spets”.

I sitt svar skrev Trajanus:

”Du har valt rätt väg, min käre Plinius, när du undersöker fallen med dem som har anklagats för att vara kristna, ty ingen fast regel kan fastställas för att möta en fråga av så stor omfattning. De kristna skall inte aktivt förföljas; om de ställs inför dig och deras brott bevisats, skall de straffas, men med ett förbehåll - att om någon förnekar att han är kristen och bevisar det genom att be till våra gudar, då ska han benådas, hur misstänkt hans tidigare uppförande än må ha varit.”

Trajanus underströk att det var meningslöst att lägga någon vikt vid anonyma anklagelser och ryktesspridning, samt att man inte borde förbjuda spridandet av kristna böcker och pamfletter.

Aktivt utövande av kristna riter på bekostnad av kejsarkulten fortfor dock att vara ett allvarligt brott och straffen för detta varierade i enlighet med vem som innehade kejsarmakten. I stort sett går det att hävda att det enbart var i undantagsfall som någon kristen avrättades, om så skedde rörde det sig i allmänhet om en kristen ledare öppet predikat mot kejsarmakten och aktivt uppmuntrat sina anhängare att inte offra till de romerska gudarna och kejsarens avbild.  

Den enda omfattande massakern på kristna innan Kejsar Decius trontillträde (bortsett från kortvariga förföljelser under svaga kejsare som Caligula, Nero och Domitianus, som använt de kristna som syndabockar för sin förfelade politik) hade år 177 ägt rum i Rhonedalen där rykten spritts om att de kristna ägnat sig år kannibaliska riter. Vid det tillfället hade centralmakten försökt stävja våldet.

Början av 200-talet präglades av politisk oro inom Imperiet. Generaler lät utropa sig till kejsare och inbördes strider blossade upp på olika platser, alltmedan germanerna hotade Rikets gränsbefästningar. Kejsar Decius försökte 249 bringa ordning genom att aktivt påtvinga alla romerska medborgare att underkasta sig kejsarkulten och offra till de romerska gudarna. Men den kristna organisationen hade då vuxit sig så stark att den emellanåt blodiga förföljelsen av kristna dissidenter visade sig vara lönlös och den upphörde efter två år.

Den hitintills största kristendomsförföljelsen ägde sedan rum under Diocletianus, som mellan åren 249 och 251 även han utgick från antagandet att Imperiet skulle svetsas samman genom en gemensam statssanktionerad religion, baserad på romersk tradition. Men, även detta hänsynslöst våldsbaserade försök att utplåna all religiös opposition misslyckades snöpligt och fick som enda resultat att den välorganiserade kristna kyrkan växte sig än starkare, något som den hänsynslöse realpolitikern Konstantin, kallad Den store, insåg och lyckades nyttja till sin fördel.

Konstantin gjorde ett förnuftigt val. Att gynna kristendomen hade flera fördelar som centralmakten kunde utnyttja. Först och främst var kristendomen allmännelig i meningen att den inte. likt de flesta andra sekterna i det romerska riket, vände sig till ett exklusivt, invigt sällskap, i princip var alla människor välkomna och som American Express säger, membership has its priviliges, medlemskap har sina privilegier. Kristendomen hade ett väl utbyggt välgörenhetssystem och de kristna kände samhörighet med varandra i en annars orolig och oförutsägbar värld. Trossystemet hade vuxit som en planta på judendomen, som redan varit spridd och närvarande över hela det romerska riket, med stödpunkter i städerna, förenade genom handel och tankeutbyte. Det kristna ledarskiktet var dessutom, liksom fallet var inom judendomen, i allmänhet läskunnigt, med stöd i speciell språktradition (till början var grekiskan det övervägande språket inom den kristna kyrkan). Liksom den romerska staten var kristendomen även hierarkiskt uppbyggd, med sina diakoner, präster och biskopar. Den var också till skillnad från andra religioner relativt självständig och stabil i förhållande till den försvagade och i viss mån sönderfallande statsreligionen.  Konstantin var även väl medveten om hur ståndaktig och stark den kristna trosgemenskapen visat sig vara under Diocletianus hårda förföljelser. Kunde han få denna trosinriktning och dess hierarki på sin sida förstod Konstantin att hans makt skulle kunna konsolideras genom ett intimt samarbete.

Den grekisktalande Kyrkohistorikern Eusebios (ca. 339) som)som uppenbarligen var Konstantins rådgivare i religiösa frågor öste i sina skrifter beröm över sin herre som han kallade Ho theofilefilestatos basileus, Guds mest älskade kejsare.

Konstantin, en kejsare och son till en kejsare, en religiös man och son till en ytterst religiös man, högst anständig på alla sätt och vis … vördad för sina visa och religiösa åsikter och älskad av Gud – upphöjdes av Kungarnas Konung, Universums Gud och frälsare till att föra krig mot de två värsta gudsförnekarna.

En av dessa var Konstantins kusin Maxentius, förvisso inte en av Guds bästa barn. Då denne besegrats i slaget vid Saxa Rubra och drunknat i Tibern lät Konstantin bärga hans lik och halshugga det, han halshögg även Maxentius söner, som enligt den romerska arvslängden skulle blivit kejsare istället för Konstantin. Han lät senare avrätta sin son Crispus och sin före detta medkejsare Licinius, gift med Konstantins syster.

Historien förtäljer att Crispus skulle ha åtråtts av Konstantins unga, andra hustru – Fausta, som fördrivit hans mor Helena. Då Crispus avböjt sin styvmor Faustas närmanden anklagade hon Konstantins son för otillbörliga närmanden och denne lät då döda sonen och sedan även Licinius, som sagt honom sanningen om Fausta. Då Helena, som var kristen, slutligen ingrep i familjedramat och även hon anklagade Fausta, lät Konstantin avrätta sin hustru och tog sin sedermera helgonförklarade moder till nåder. Eusebius nämner ingenting av detta utan öser istället bibelspäckat smicker över Konstantin.

Denne kejsare ändrade faktiskt historiens gång till kristendomens fördel. Kanske kan det om honom sägas att det var hans åtgärder och inte Jesus och Paulus som gjorde kristendomen till en världsreligion. Detta trots att Konstantin livet igenom var en trogen Mithrasdyrkare, behöll sitt ämbete som Pontifex Maximus, Överstepräst och i kraft av detta ämbete förrättade de statliga offren för Imperiets fortbestånd och lät de mynt som präglades under sin regim bära inskriptionen Soli invicto comiti, till den obesegrade Solen.

År 321 förbjöd Konstantin korsfästelse som straff och införde söndagen till helgdag för hela Imperiet, lätt uppföra stora kristna kyrkor i Rom, en bredvid sitt palats på Laterankullen och en annan på Vatikanen, den plats som traditionellt ansågs vara aposteln Petrus avrättnings- och begravningsplats.

Kyrkor byggdes även i det nordliga Trier, dit han en gång förvisat sin mor Helena och sin son Crispus, Aquileia, den viktiga hamnstaden i norra Italien, de viktiga biskopssätena i Antiokia och Alexandria och inte minst en ståtlig kyrka över den Heliga graven i Jerusalem och en i Konstantins nya huvudstad Konstantinopel.  Presbyterna, de kristnas präster, skattebefriades och fick fritt utnyttja Rikets post- och kommunikationsväsen. Detta var ovanligt effektivt och välutvecklat. Exempelvis så kunde Marcion (ca. 85–160) en tidig kristen, eller snarare gnostiker under en kristen mantel) färdas mellan Phrygien (beläget i dagens centrala Turkiet) och Rom inte mindre än 72 gånger.

Sjötrafiken över Medelhavet var även den ytterst livlig och varuutbytet stort, såväl till sjöss som till land.

Detta var en av orsakerna till att Konstantin i sina försök att ena Riket kunde sammankalla omfattande synoder med deltagare från Imperiets alla hörn. Exempelvis kyrkomötet i Nicea år 324, ett till en början fåfängt försök att förena de motstridiga läror som hotade att slita sönder den religion som Konstantin uppenbarligen hoppades skulle bli det sammanhållande kittet i hans Imperium och kanske till och med ersätta den allt svagare statsreligionen, som trots sin koppling till riksförvaltningen alltmer förlorat sin styrka och prestige. Kanske var Konstantin även påverkad av sin mor Helena och möjligen även plågad av dåligt samvete för sina synder, som det överilade mordet på sin son. Till skillnad från de romerska religionerna propagerade kristendomen för syndernas förlåtelse. Under alla förhållande lät Konstantin sig döpas på sin dödsbädd.

Konstantin var långt ifrån något helgon, även om flera kristna apologeter har försökt framställa honom som ett sådant. Jag antar att Jacob Burchardt hade rätt då han i sin utmärkta bok från 1853, Konstantin den Stores tidsålder, framställde honom som en grym och ambitiös politiker.

Hos ett geni som ständigt drivs av ambition och maktbegär, kan det inte vara fråga om kristendom eller hedendom, om medveten religiositet eller irreligiositet. Faktum är att en sådan man i grunden är irreligiös, även om han framställer sig själv i centrum för en kyrklig gemenskap. Helighet förstår han endast som en påminnelse om vem han skulle kunna vara, eller som vidskeplig nyckfullhet. Världsomfattande planer och mäktiga drömmar leder honom på en lättbegriplig väg mot strömmar av blod och slaktade arméer.

Konstantin hade flyttat Imperiets huvudstad till det av honom grundade Konstantinopel och även om Rom fortfarande behöll sin prägel av den mångfacetterade metropol som Juvenalis så levande beskrivit, där senaten fortfarande utövade den formella makten och en av kejsaren utsedd ställföreträdande Pontifex Maximus förrättade de statliga offren, så gled staden sakta men säkert in i ett bakvatten. De kristna potentaterna väntade i kulisserna och önskade tillskansa den absoluta makten, visserligen fortfarande underkastade den allt avlägsnare kejsaren, men befriade från Senaten och den ogudaktigt, demoniska, romerska offerkulten och dess uppsjö med hedniska, osmakliga gudomligheter. Roms biskopar önskade iklädda sig maktens guld och purpur, hyllas som Guds företrädare på jorden och … varför inte? samla guld och kvinnors gunst.

En gammal krigare hade efter sin tjänstgöring bosatt sig i Rom. Den grekisktalande Ammianus Marcellinus. Han hade tidigare varit en högt uppsatt officer och tjänat som protector domesticus vid staben hos flera kejsare, speciellt Julianus, som han tycks ha känt personligen. Kejsar Julianus har gått till historien behäftad med epitetet Avfällingen, eftersom han då kristendomen blivit så gott som allenarådande försökte återinföra den traditionella romerska kulten och gynnade judendomen på kristendomens bekostnad.

Julianus betraktade kristendomen som en grov, fundamentalistisk ideologi, som kvävde den klassiska bildningen och föraktade alla andra religiösa yttringar. Han förföljde inte kristendomen, men ville ta bort de privilegier som den försetts med och ivrade för religionsfrihet under det traditionella romerska systemet.

Kejsar Julianus är utan tvekan hjälten i den historia som Ammianus författade i Rom. Ammianus var inte kristen. Han ansåg kristendomen vara alltför alldaglig och enkel, troende på spådomar och augurer tycks Ammianus ha haft en gnostisk världsuppfattning. Tolerant och allmänt sympatisk frågade han sig hur kristendomen med sin kärlekslära likväl präglades av en mängd potentater som hänsynslöst bekämpade sina trosbröder om olika maktpositioner och anföll andra trosuppfattningar, speciellt sådan som frodas inom kristendomens sfär. Enligt Ammianus hade Konstantin i onödan komplicerat konflikterna inom den kristna sfären då han med synoderna uppmärksammat de i och för sig meningslösa hårklyverierna kring detaljer i tron. Som den gamle soldat han var ägande Ammianus dock inte så mycket uppmärksamhet åt kristendomens inbördes stridigheter och om han gjorde det så kunde han emellanåt avbryta sig med fraser som:

Nog för nuvarande med stadsangelägenheter. Låt mig återvända till de händelser som utspelade sig i provinserna.

Och med det menade han i allmänhet de olika fältslag som utkämpades i Rikets gränsområden och i vilka han själv ofta deltagit.

Under Ammianus tid i Rom var stadens styresmän fortfarande hedningar. Exempelvis den klassiskt bildade, förmögne, vältalige och allmänt respekterade Aurelius Symmachus, som 384 valts till Praefectus urbi med ansvar för Roms administration kämpade för religionsfrihet och tolerans. Ammianus hyllade Symmachus som en man av ”exemplarisk lärdom och gott omdöme” som kring sig skapade lugn och ordning. Något som dock inte hindrade att kristna ”busar” spred illvilliga rykten kring honom med resultatet att en vilseledd mobb brände ner hans en av hans villor (Symmachusfamiljen ägde flera bostäder på olika håll inom Roms murar).

Som mäktig motståndare hade Symmachus den överlägset skicklige, energiske och trosvisse biskopen av Milano, som befann sig närmre den kristna kejsarmakten som vid den tiden hade sitt säte i Milano. Den bildade och asketiske Ambrosius var en djupt övertygad kristen som med kraft bekämpade vad han ansåg vara farliga avvikelser från den kristna tro han valt att stödja. Den stränge Ambrosius blev känd som ”Guds gissel”. Den ungerske författaren Tibor Déry, som efter att ha varit kommunist ändrade ståndpunkt och efter ungernrevolten 1956 dömdes till nio års fängelse. Déry visste därigenom en hel om totalitärt tänkande och maktutövande. Han skrev en roman om Ambrosius som på svenska har det ovannämnda epitetet som titel. Den blir till allegori över hur den totala makten – över människans tänkande och statens styrelse går segrande ur striden mot tolerans och tankefrihet.

Romanen handlar bland annat om hur den stillsamme Symmachus strax efter att ha blivit utsedd till vädjade inför Ambrosius om respekt de romerska traditionerna borde bibehållas. Symmachus kände personligen Ambrosius och hade en gång till och med rekommenderat honom Augustinus av Hippo som elev. Augustinus, som på den tiden var maniké, anhängare av en strängt asketisk, dualistisk religion, skulle under Ambrosius inflytande bli en djupt allvarlig kristen och en av den kristna kyrkans mest inflytelserika teologer.

Den mest berömda lärostriden mellan Symmachus och Ambrosius gällde altaret framför den Segergudinna som under århundraden vakat över den romerska senatens sammankomster. Symmachus bönade och bad att detta altare skulle bevaras, liksom de traditionella riter som inledde senatens möten och den ed senatorerna svor att agera i enlighet med gudarnas vilja och för folkets bästa. Kristna senatorer hade yrkat på att altaret skulle förstöras och en del av dem, exempelvis biskop Damasus, vägrade beträda curian så länge altaret fanns kvar. Symmachus bad Ambrosius (de var släkt) att övertyga kejsaren om att altaret måste bevaras:

Människans förnuft trevar i mörker. För hennes kunskap om det gudomliga finns ingen bättre källa än minnet och de bevis på nåd och lycka som det har bevarat. Tiden skänker giltighet åt våra religiösa seder och har därigenom hjälpt oss att under århundraden bevara vår tro och styrka. Vi bör därför följa våra förfäders tro, såsom de följde sina fäders tro och välsignades genom att göra så.

Ambrosius menade däremot att Jesu Kristi lära och det faktum att tron på honom frälser oss från allt det onda som föregått oss och som fortlever genom den vidskepliga vördnaden av de falska gudar som Jesus en gång för alla avslöjat som obefintliga, gör nu att vi måste befria oss från alla dessa meningslösa, föråldrade och rent utav demoniska riter. Symmachus svarade:

Vi ber om fred för våra fäders gudar, för vårt fosterlands gudar. Det är rimligt att anse att var och en av oss dyrkar något som i själva verket är ett och detsamma. Vi blickar ju upp mot samma stjärnor, himlen täcker oss alla, samma universum omsluter oss. Vad spelar det för roll vilket system vi anammar i vårt sökande efter sanningen? Det är inte enbart genom en enda väg vi kan nå fram till en så oerhörd hemlighet.

Den sortens tolerans var oacceptabel för en kristen furste som Ambrosius. Hade inte Jesus sagt: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”?

 Altaret åkte ut och kejsaren såg till att de skattemedel som bekostat senatens och den romerska statens ceremonier omedelbart skulle upphöra, all religionsutövning var nu under den katolska kyrkans domvärjo och all religiös makt skulle hädanefter vila i händerna på driftiga biskopar. Deras makt växte sig allt starkare (fast Damasus dog 384, samma år som altaret åkte ut). Segergudinnestatyns vidare öden är okända, antagligen slogs hon efter en tid i bitar.

Det går att betrakta Symmachus som anförare av de konservativa romare som förgäves kämpade mot en alltmera allenarådande kristen kyrka. Symmachus nederlag var dock inte slutgiltigt, det går att hävda att även om kristendomen fann sitt ursprung i Palestina så skapades den kristna tron i hög grad i Rom. Det var i Rom som mycket av Kristi budskap omformades och förvandlades till en garant för den världsliga maktens herravälde, Egentligen försvann inte det Rom som Symmachus trodde sig försvara gentemot kristendomen. Det blev snarare så att kristendomen anpassade sig till den romerska makten och dess traditioner.  Under alla förhållanden dog den antika filosofin och dess religion inte genom något dödande dråpslag. Rom levde vidare, fast under nya former och förvandlingen tog lång tid på sig. Symmachus dog ärad av sina trogna. På en samtida elfenbensbild ser vi honom sittande på en triumfvagn förbunden med elefanter och hur hans själ från ett begravningsbål (han jordiska kvarlevor brändes i enlighet med hednisk tradition)  av bevingade varelser förs upp till de antika filosofernas himmel.

Det var inte enbart striden mot Symmachus som styrkte Ambrosius positioner och därmed även den kristna kyrkan. År 388 hade en kristen mobb attackerat en synagoga i den syriska staden Callinicum. De hade misshandlat medlemmar av den judiska församlingen och slutligen bränt ner dess synagoga. Kejsaren Theodosius hade hävdat att judar liksom de kristna stod under statens beskydd och tvingade den lokale biskopen och hans församlingsmedlemmar att på egen bekostnad ersätta judarna och återuppbygga synagogan. Då Ambrosius fick höra detta blev han våldsamt upprörd, liksom flera av sina trosfränder hade han börjat propagera myten om att judarna, som ett helt folk, varit skyldiga till Jesu död och han angrep i sina predikningar Theodosius som varande en förrädare mot den kristna tron.

En illgärning från kejsarens sida gjorde att Ambrosius slutligen lyckades knäcka kejsaren och få honom att utfärda ett edikt som förbjöd utövandet av alla religioner förutom kristendomen, Ambrosius gick motvilligt med på att judendomen undantogs från förbudet. Orsaken var att 390 hade en romersk general av gotiskt ursprung i Thessaloniki låtit fängsla en populär kappkörningskusk anklagad för sodomi. Då generalen vägrat falla till föga för folkets krav på kuskens frigivning lynchades han. Mordet på en romersk befälhavare upprörde kejsaren till en sådan grad att då stadens kappkörningsfans samlats inom arenan för en ny tävlan spärrades utgångarna och de kejserliga trupperna, av vilken stor del utgjorde av goter, gick löst på publiken; män, kvinnor och barn. Det sades att sjutusen människor mist livet i den blodiga massakern. Såväl siffror som händelseförlopp har senare ifrågasatts, utan tvekan förkom en massaker och även om Theodosius skuld även den har satt i fråga så tog han dock på sig ansvaret. Då Ambrosius nåddes av den hemska nyheten bannlyste han kejsaren och förbjöd hon att deltaga i nattvarden. Inför den våldsamma oppositionen tvingades Theodosius ta sig till Ambrosius i Milano och hos honom söka syndernas förlåtelse. En mycket uppmärksammad händelse som togs till intäkt för Kyrkans makt över kejsaren.

Medan detta ägde rum ökade ständigt det yttre hotet från goter, franker, vandaler och hunner, medan det inom Imperiet stridigheterna fortsatte mellan olika tronpretendenter och schismatiska trosriktningar. Tiderna var ytterst oroliga och domedagsprofeterna många. Snart skulle goterna och andra ”barbarer” bryta genom Rikets gränsbefästningar och sprida död och elände omkring sig. Inom parentes sagt har även Julianus Avfällingen i modern tid ägnats en spännande roman, som likt Dérys bok ger en fin skildring av den värld som Sankt Damasus rörde sig i. Gore Vidals Julian ger likt Ammianus ett uppskattande porträtt av den siste hedniske kejsaren som var förespråkare för klassisk bildning och tolerans. I Vidals skildring blir Julianus, i enlighet med Vidals egen läggning, en förespråkare för en tolerant inställning gentemot homosexualitet.

Mot denna bakgrund framträder Sankt Damasus, likt Symmachus som förespråkare för ett mäktigt Rom, men på helt andra grunder. Allt tyder på att Damasus vurmande för att Rom skulle förbli ett maktcentrum hade personliga orsaker. Han ville tillskansa sig makt och prestige genom att poängtera Roms kristna grund som den stad Paulus och Petrus valt att verka i och var de mött döden, liksom så många andra förkämpar för den kristna tron. Hade inte Jesus valt Petrus som den som skulle leda hans kyrka?

Du är Petrus och på den klippa skall jag bygga min församling och helvetets portar skall inte få makt över den. Jag ska ge dig himmelrikets nycklar. Allt som du binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som du löser på jorden ska vara löst i himlen.

Som biskop över församlingen i Rom eftersträvade Damasus att i Petri efterföljd bli herre över hela kristenheten. Han gynnade därför dyrkan av Petrus och Paulus, den stora basilika över Petri grav som Konstantin påbörjat stod klar 368, två efter det att Damasus blivit biskop och själv initierade han en mängd kyrkobyggen. Främst bland dem var basilikan San Lorenzo som Damasus lät uppföra bredvid sin villa i centrala Rom. Så fort jag hört talas om denna kyrka gick jag genast dit och fann till min förvåning att den är osynlig från gatan, inbyggd som den är i det imponerande Palazzo della Cancelleria som uppfördes 1495 och fortfarande är platsen för Vatikanens interna domstol.

Du kommer in genom en diskret sidoport och väl inkommen öppnar sig ett stort, barockt kyrkorum. Det finns inte mycket kvar av Damasus ursprungliga basilika, som han tillägnade martyren San Laurentius, skyddshelgon för den kyrka vid vilken han själv fötts och där han i sin ungdom tjänat som präst. Under altaret i den nya kyrkan finns en del kvarlevor av Sankt Damasus, andra delar vilar i Vatikanen.

Det kan inte förnekas att jag blev något besviken över att det inte fanns många spår av Damasus basilika i denna basilika som var alltför så många andra av Roms kyrkobyggnader som under en tid ändrades och byggdes om i enlighet med tidens alltför likriktade smak. Men, liksom de flesta andra romerska byggnader hade även San Damaso in Lorenzo sina fascinerande hemligheter. Under kyrkan finns, liksom i så mänga andra romerska kyrkor inte enbart resterna av ett Mithrastempel, utan även en tre till sex meter djup underjordisk sjö med smaragdgrönt vatten.

 Sjön bildades då en bäck vid namn Euripus omvandlades så att vattentillförseln till de närbelägna Agrippinska termerna skulle regleras. På den tiden flödade Euripus längs markytan, men nu rör den sig under Rom. Flera sarkofager hade placerats längd Euripes och en del av dem kan fortfarande ses under Rom, bland annat under Palazzo della Cancelleria, exempelvis Aulus Hirtius sarkofag, en centurion i Caesars armé.

Uppe i kyrkan finns en fresk av en tämligen okänd artonhundratalskonstnär vid namn Luigi Fontana som framställer en viktig episod i den katolska kyrkans historia – Sankt Damasus mottagande av Vulgata. Någon gång i början av 380-talet hade Damasus anställt Eusebius Sophronius Hieronymus som sin sekreterare. Hieronymus var född i Stridon en liten stad i det nuvarande Slovenien och hade tidigare studerat i Rom innan han begett sig till Syrien där han prövat på ett liv som kristen asket, men efter en tid givit upp sitt självplågeri och återvänt till Rom där Damasus kom att intressera sig för hans kunskaper i hebreiska.

Hieronymus hade i Syrien blivit undervisad i hebreiska och fortsatte sin studier i Rom under en jude som omvänts till kristendomen. Eftersom Hieronymus även var flytande i latin och grekiska gav Damasus honom i uppdrag att översätta såväl det Gamla - som det Nya Testamentet till latin. Det Nya testamentet var skrivet på grekiska och de befintliga latinska översättningarna var tämligen usla. Den så kallade Septuaginta som användes av de kristna församlingarna var en grekisk översättning av det Gamla testamentet som under 100-talet f.Kr. i Alexandra gjorts av judiska lärde. Enligt Damasus borde även det Gamla testamentet översättas och då direkt från hebreiskan, men inte av några judar, som han misstänkte var benägna att förfalska det.

Detta väldiga översättningsföretag var ett led i Damasus strävan att befria den romerska kyrkan från det ”grekiska oket”. Kristendomen skulle latiniseras och makten vila hos Petri efterträdare – den romerske biskopen, en post som nu innehades av Damasus. Denna åsikt var en av orsakerna till att Damasus inte deltog i kyrkomötet i Thessaloniki år 380, då Kejsar Theodosius utfärdade ett edikt som gjorde den katolska, nicenska kristendomen till statskyrka i hela Romarriket. Därmed fördömdes alla andra kristna trosbekännelser, som exempelvis arianismen,  som varande farliga irrläror spridda av ”dåraktiga galningar”. Ediktet deklarerade att alla trosuppfattningar som inte fullständigt stämde överens med den nicenska trosbekännelsen skulle bestraffas.

Damasus var fullkomligt överens med ediktet, men motsatte sig det faktum att kyrkomötet ägt rum i den östra delen av det romerska riket och inte i den forna huvudstaden, där Petri tron var belägen och att mötet därmed dominerats av grekisktalande prelater.

Ediktet deklarerade att ”Konstantinopels biskop skall ha företräde i ära efter biskopen i Rom”, men Damasus blev likväl rasande

Vilket företräde? Roms företräde är inte på något vis kopplat till Roms förflutna som Imperiets huvudstad, utan är uteslutande baserat på sin apostoliska rätt, sin härkomst från Sankt Petrus och Sankt Paulus. Konstantinopel har inte ens andra rang då det gäller något företräde. Staden är inte ens ett patriarkat. Konstantinopel är av mindre betydelse än såväl Alexandria. som Antiokia. Den förstnämnda församlingen hade på Sankt Paulus order grundats av Sankt Markus och Sankt Petrus hade innan han begav sig till Rom varit biskop i Antiokia

Med patriarkat menade Damasus de ”apostoliska sätena”, det vill säga sådana församlingar som grundats av apostlar, till vilka enbart Rom, Alexandria och Antiokia räknades.

Damasus kunde dock trösta sig med att ediktet utnämnde honom till Pontifex, det vill säga att hans ämbete ersatte kejsarens hävdvunna rätt att agera som Pontifex Maxiumus, det vill säga Överstepräst över Imperiet, med såväl religiösa som politiska förpliktelser. Det kan därmed hävdas att Damasus blev den förste påven, men det var hans efterträdare, Siricius, som blev den förste att tillerkännas titeln ”påve”, från det grekiska páppas, fader. Tidigare hade alla biskopar titulerats som páppas, men det blev nu enbart biskopen i Rom som tick tituleras på detta vis. Titeln ”påve” blev dock inte officiellt fastslagen förrän på tusentalet.

Fresken i San Damaso in Lorenzo stämmer inte överens med verkligheten. Damasus fick inte uppleva fullbordandet av Vulgata, den var inte klar då han dog 384, samma år som dess översättare Hieronymus tvingades fly från Rom, efter rykten om hans otillbörliga uppträdande gentemot stadens förmögna damer, något jag tänkt skriva om i ett senare blogginlägg (detta har redan svämmat över sina bräddar). Hieronymus fortsatte arbeta med sin bibelöversättning i Betlehem och Jerusalem och efter hans död avslutades arbetet av hans lärjungar. Vulgata blev sedan fram till 1979 den katolska kyrkans dominerande bibeltext.

Försöken att få latinet till att bli den katolska kyrkans språk var enbart ett av många initiativ från Damasus sida för att kunna rikta den dåtida världens uppmärksamhet bort från den alltmer grekisk dominerade östra delen av det romerska riket. Han iscensatte även en omfattande ”reklamkampanj” för att locka pilgrimer till Rom.

Kristna hade under en längre tid vördat sina martyrer. Tertullianus hade 197 skrivit att martyrernas “blod är de kristnas sådd” i meningen att deras offer blev till bevis för de icke-kristna att de kristnas tro var så stark att de kunde gå i döden för den. Damasus som var född på en plats omgiven av de kristnas katakomber hade sedan sin barndom bevittnat hur de kristna ville bli begravda så nära som möjligt till dem som dött för sin tro. Det var som om de hoppats på att martyrerna skulle kunna föra deras talan inför Gud.

När kristendomen i början av trehundratalet blivit acceptabel ökade martyrdyrkan, alltfler vallfärdade till deras gravar, över vilka det nu restes kyrkor och kapell. Det blev också allt vanligare att samla och vörda reliker från heliga män och kvinnor, ordet kommer från latinets relinquere, att lämna efter sig.

Forskare har sökt en mängd orsaker till detta fenomen. Exempelvis att då kristendomen fångat in fler och fler troende började alltfler känna sig hotade av den hedendom de lämnat bakom sig. De forna gudarna uppfattades som hotfulla demoner och den växande, ständigt överhängande faran från annalkande barbarer och våldsbenägna sekterister gjorde att de kristna sökte skydd bland sina egna helgade områden, riter och maktbemängda föremål.

En annan förklaring är att de renoverade martyrgravarna, och/eller de kyrkor och kapell som vuxit fram i anslutning till dem, betraktades som motsvarigheter till de tempel som tidigare ansetts skänka läkedom, exempelvis sådan som helgats till Asklepios, läkekonstens gud.

Personligen tror jag, speciellt med tanke på att martyr- och relik-kulten var speciellt utbredd i Rom, att bildade biskopar som Damasus, som var väl förtrogna med romerska traditioner, visste att utnyttja det hedniska begreppet numen. Ett ord som oftast översätts som ”gud”, men med förbehållet att det snarare rör sig om en ”personifierad kraft” än en gud i ordets vanligaste bemärkelse. En numen kan vara en sak; som en sten eller en växt, ett djur – eller till och med var en dal av en människa. Om en människa äger en numen, kan det definieras som en kraft som utgör hennes inre personlighet; hennes själ, karisma, virilitet – kanske till och med hennes förmåga att göra saker på bästa möjliga sätt. Varje numen hade en mycket specifik, begränsad uppgift. Begrepp och trosuppfattningar som med lätthet kunde överföras till tron på en kraft kopplad avlidna martyrer, eller föremål och platser som kunde förknippas med dem.

Innan Damasus blev Roms biskop hade kalligrafen Furius Dionysius Philocalus sammanställt en Chronographia, en slags illustrerad kalender som inkluderade kejsarnas födelsedagar, Roms officiella festdagar, listor över romerska konsuler, prefekter och biskopar, samt kortfattade redovisningar stadens historia och dess fjorton ”regioner”. Företaget hade bekostats av en viss Valentinus, uppenbarligen medlem av den mäktiga Symmachusfamiljen, men till skillnad från dess patriark var Valentinius uppenbarligen kristen eftersom Chronographia innehöll en omfattande lista över stadens kristna martyrer.

När Damasus 366 hade tillskansat sig den absoluta makten som biskop över Rom kontaktade han Philocalus och gav honom i uppdrag att på olika platser över hela Rom sätta upp marmorplattor som hedrade minnet av stadens martyrer. Han skrev själv de epitaf som skulle pryda dem. Damasus avsikt var att skapa en urbs sacra, en helig stad, fylld med anspelningar på de heliga martyrernas, ordet betyder vittnen, närvaro och bestående beskydd. Den mängd heliga platser som marmorplattorna utvisade blev också ett medel för att locka till sig pilgrimer. Trettio av dessa inskrifter finns bevarade, i original, som fragment eller kopior, men de måste ha varit betydligt flera.

Damasus sökande efter martyrer tycks emellanåt ha varit lite uppfinningsrikt. Sjuttiosju av de martyrer som finns omnämnda på marmorplattorna saknas i Philocalus Chronographia och kan mycket väl ha ”upptäckts” Damasus.

Han fokuserade inte enbart på helgedomar ovan jord, där han satte upp sina marmorplattor, utan uppmärksammade även katakomberna och gjorde dem mer tillgängliga för besökare genom att ordna med trappor, guider och belysning, samtidigt som han tog benrester från olika ställen och samlade dem på en plats, exempelvis den berömda ”påvekryptan” i San Callistus katakomber där resterna av fem romerska biskopsmartyrer vilar.

En del av inskrifterna hyllar flera martyrer.

Om du skulle fråga: här ligger en stor skara helgon. Gravarna som här vördas bevarar de heligas kroppar, efter det att det himmelska riket tagit emot deras sublima själar. Här vilar Xystus kamrater, som förde med sig troféer från fienden; här en pretorian som tjänade Kristi altare; här placerades en som länge levde i fred levde som präst; här vilar de heliga biktfäder som Grekland sänt. Och här de unga pojkarna och de gamla männen och de kyska barnbarnen och även den som nöjde sig med att behålla sin jungfruliga kyskhet. Detta bekänner jag, Damasus, att även jag ville lägga mina egna ben här, men jag var rädd för att störa sådan helig aska från helgonen.

De av Damasus epitafer som hyllar kvinnliga martyrer lovprisar I allmänhet deras kyskhet, blygsamhet och trofasthet”, alltmedan män hyllas för sin värdighet, vältalighet och ofta “gammalmodiga” livsåskådning. Damasus tycks ha varit en ärelysten man och han dyker själv upp i så gott som varje epitaf han författar, Ibland kan det även röra sig om egna minnen. Han skriver om martyrerna Marcellinus and Peter Diocletianus:

När jag enbart var en pojke förde er bödel mig, Damasus, till er grav och berättade för mig att han av den galne slaktaren fått befallning att hugga av era halsar och sedan för er in bland buskarna så att ingen skulle finna er. Han sa sedan med iver att han själv, med egna händer berett er en grav, dold under en grotta. Efteråt berättade han för Lucilla att det var mer anständigt att föra era lemmar dit, på grund av er fromhet. (Han sade) du, ivrig, att ha förberett din grav med era egna händer, och efter att ha legat dold under en grotta Efteråt (sade han) ansåg Lucilla att det var mer behagligt att lägga dina lemmar här, på grund av din fromhet.

Det händer till och med att Damasus tycks glömma att hylla helgonet ifråga och enbart beskriver sina egna insatser. Som på marmorplattan till den avrättade centurionen Cornelius minne:

Damasus oroade sig för tillgängligheten. Se nu: nergången är klar och skuggorna flyr, nu kan du betrakta Cornelii monument och hans heliga grav. Damasus utförde detta arbete med iver (även om han är sjuk) för att du lättare skulle kunna komma hit och för att helgonets hjälp skulle kunna göras lättillgänglig för folket, och så att – om du nu kan framhärda med att utgjuta böner ur ditt rena hjärta – så att även Damasus bättre ska kunna resa sig upp –  även om det inte var kärleken till ljuset som drev honom, utan omsorgen om sitt arbete.

Strax efter det att Ammianus Marcellinus skrivit om Damasus kamp för att erhålla biskopsämbetet nämner han hur Roms präster strävar efter makt, rikedom och värdighet.

Med tanke på stadslivets pråliga lyx är det naturligt att de som har ambitionen att njuta av det ger sig in i den mest ansträngande konkurrens för att uppnå detta mål. När de väl har nått dit är de säkrade om rika gåvor från förnäma damer; de kan åka i vagnar, klä sig praktfullt och med sitt överdådiga bord överträffa kungar. De skulle kunna vara verkligt lyckliga om de inte brydde sig om stadens storhet, som de gjort till en mantel för sin lastbarhet, och istället följt vissa provinsiella biskopars exempel på, vars extrema sparsamhet i mat och dryck, enkla klädedräkt och nedslagna blick visar den högsta guden och hans sanna tillbedjare deras renhet och blygsamhet.

Fåfänga – det må vara förlåtet att Damasus, likt så många av oss var behäftad med den defekten. Hans insats var förvisso på flera områden avgörande för kristendomens spridning över världen. Så varför inte uppföra kyrkor till han ära, helgonförklara honom och be till honom ” bevilja oss, O Gud, att följa Påve St. Damasus exempel, honom som vi älskar och som för oss uppenbarade Ditt ord”? Förvisso var han säkert som det står över en av ingångsportarna till hans moderna kyrka Ego sum pastor pastor bonus, jag är den gode herden.

Eller? Är Sant Damasus verkligen värd sin roll som helgon, from förebild och förbedjare? Det är tveksamt, speciellt om man tar fasta på vad hans samtida hade att säga om honom. Ammianus nämnde en viss Viventius som en exemplarisk prefekt över den Rom. Han var

en före detta questor [juridisk rådgivare] vid palatset, en rättrådig och vis pannonier [från nuvarande Ungern och Slovenien], under vars lugna och fredliga administration det rådde allmänt överflöd. Men även han fick utstå ett alarmerande våldsutbrott från den turbulenta befolkningen, vilket uppstod på följande sätt. Damasus och Ursinus, vars passionerade ambition att gripa biskopstronen gick helt överbord, var inblandade i mycket bitter intressekonflikt och deras anhängare spred skada och död. Viventius, oförmögen att få slut på eller lindra stridigheterna, tvingades av övermäktiga omständigheter dra sig tillbaka till förorterna. Hans anhängares ansträngningar säkrade Damasus seger. Det är säkert att i Sicinius basilika, där de kristna samlas för gudstjänst, fann under en enda dag 137 lik och det var bara med svårighet som folkets långvariga raseri senare kunde fås under kontroll.

Sankt Sicinius basilika, som tidigare varit en stor romersk rättegångsbyggnad, låg i anslutning till Forum. Basilikan hade omvandlats till kyrka på inrådan av Damasus föregångare på biskopstronen, Liberius, Denne hade blivit vald med stöd av Roms inflytelserika och förmögna änkor, men då flera kristna grupper opponerat sig mot valet fick han dela biskopsämbetet med en viss Felix. Detta behagade inte alls Roms kristna majoritet som under slagordet "en enda Gud, en enda Kristus, enbart en biskop!” tvingade kejsaren att driva Liberius i landsflykt. Under Liberius frånvaro splittrades den kristna församlingen i stödet mellan Liberius och Felix. Damasus stödde den senare och då de två biskoparna hade dött utbröt en våldsam strid om vem som skulle efterträda dem. Damasus som stöddes av de förmögna damerna hade gång på gång skiftat sitt stöd mellan Liberius och Felix, men då den senare under åtta år lyckats hålla sig kvar vid biskopstronen stod Damasus så småningom helhjärtat vid hans sida. Ursinus förblev dock Liberius man och hade sitt starkaste stöd bland majoriteten av Roms befolkning

Collectio Avellana, Avellansamlingen, som finns bevarad i Vatikan-biblioteket innehåller 244 dokument från tiden mellan 367 och 553. Där finns brevväxling mellan kejsare och romerska biskopar, kejserliga dekret och personliga papper från flera biskopar. Collectio Avellana sammanställdes någon gång vid slutet av femhundratalet. Ett dokument som man funnit bland Collectio Avellana berättar

När Damasus, som alltid strävat efter att bli biskop, underrättas om Ursinus vigsel till biskop, använde han mutor för att hetsa upp kappkörare och den okunniga pöbeln, och beväpnade med vapen bröt de sig in i Julius basilika, och iscensatte där en massaker på de troende som rasade i tre dagar. […] Sju dagar senare, i sällskap med alla de menedare och gladiatorer som han korrumperat genom att betala enorma summor pengar, tog Damasus Lateranbasilikan i besittning och prästvigdes därefter till biskop.

Efter att ha blivit av med Ursinus började Damasus förfölja de romare som inte stödde honom. De levde i skräck och utsattes för allsköns misshandel och blodsutgjutelse. Vid ett tillfälle gav han order om att sju oppositionella präster skulle utvisas, något som orsakade ett allmänt uppror. En folkmassa bröt sig in i det fängelse där prästerna inväntade sin utvisning, befriade dem och förde dem till ”Liberius basilika”. Återigen samlade Damasus

gladiatorer, vagnförare, dödgrävare, samt alla de präster som stödde honom, och med yxor, svärd och klubbor belägrade de basilikan medan Damasus uppviglade sina följeslagare till blodbad. [...] De bröt ner dörrarna och satte underifrån eld på basilikan, varefter de stormade in och plundrade byggnaden. Några medlemmar av Damasus hushåll, medan de bröt sänder basilikans tak, dödade den trogna församlingen med tegelpannor. Därefter stormade Damasus anhängare in och dödade etthundrasextio av de som befann sig där. såväl män som kvinnor. De sårade många fler, av vilka flera senare dog av sina skador. Men ingen från Damasus sällskap dödades

Detta är möjligen denna andra attack på Ursinus anhängare som Ammianus anspelar på. Eftermälet av denna massaker blev att representanter för den upprörda romerska befolkningen sände sina klagomål till kejsaren, som hade sitt residens i Milano. Men …  Damasus hade mäktiga beskyddare, speciellt bland förmögna och aktade romarinnor som älskade honom så mycket att han kallades för ”tanternas öronpetare.” Detta epitet betydde enligt hans anhängare att Damasus rensade damernas öron från deras villfarelser, för att sedan introducera den rätta läran, alltmedan hans motståndare tolkade frasen som att han stack damernas öron med förtal av sina motståndare.

Damasus motståndares vädjan om rättvisa möttes av kejsarens döva öron och Ursinus lämnade staden på eget bevåg.  Men, Damasus blodtörst ändade inte med det. Ursinus trogna anhängare samlades nere i katakomberna där de höll gudstjänst förutan sina landsförvisade präster, Vid ett sådant tillfälle, då ursinusanhängare samlats vid St. Agnes grav, bröt sig Damasus plötsligt in med sin väpnade skara och flera av gudstjänstbesökarna höggs ner i ett ”förödande blodbad”.

Det blir onekligen lite svårt att efter dessa samtida fördömanden begripa hur denne blodtörstige och fåfänge biskop fortfarande kan hyllas som ett helgon och dessutom så sent som 1969 fått en stor romersk kyrka uppförd till sin ära. Men, kanske är det så att segrare utplånar missprydande fläckar ur sitt eftermäle. Det kan inte förnekas att flera av Damasus insatser lade grunden till mycket av den nuvarande påvemakten, med alla dess företräden och brister.

Som uttrycket den tyske filosofen Johann Gottlieb Bühle lade i munnen på jesuiterna att ”ändamålet helgar medlen”, fast det finns några belägg för att jesuiterna verkligen använde sig av det. Vad vi tänker och tycker bygger alltså på osäkra grunder och att Damasus var en blodtörstig tyrann är därmed inte helt säkert, men personligen lutar jag onekligen åt den uppfattningen. Under alla förhållanden är Sankt Damasus, som Oscar Wilde skrev, ett av de många spöken som nu vandrar genom Rom. Han lever vidare och som en av hans samtida beundrare skriver i en av de många billiga helgonbiografier som finns att köpa i en mängd romerska kyrkor:

Fördjupa dig i nyanserna i Damasus I:s ledarskap och dra där ur tidlösa lärdomar för samtida troende och ledare. Utforska hans orubbliga engagemang för doktrinär ortodoxi, hans ömtåliga balans mellan andlig och världslig auktoritet, och hans visionära beskydd av heliga platser – en inbjudan till att reflektera över de utmaningar och möjligheter som kyrkan står inför idag.

Ammianus Marcellinus (2004) The Later Roman Empire (A D 354-378). London: Penguin Classics. Brown, Peter (1971) The World of Late Antiquity. London: Thames & Hudson. Burchardt, Jacob (1949) The Age of Constantine the Great. New York: Doubleday Anchor books. Carcopino, Jéróme (1976) Dagligt liv i antikens Rom. Stockholm: Prisma. Clark, Gillian (2011) Late Antiquity. A Very Short Introduction. Oxford: Oxford University Press. Collectio Avellana https://www.fourthcentury.com/avellana-1-english/ Eusebius (1989) The History of the Church. London: Penguin Classics. Gibbon, Edward (2002) The History of the Decline and Fall of the Roman Empire. London: Penguin Classics. Henrikson, Alf (1971) Bysantinsk historia. Stockholm: Bonniers. Henriksson, Alf (1983) Antikens historier. Stockholm: Bonniers. Horace (2004) The Satires of Horace and Persius. London: Penguin Classics. Juvenal (1974) The Sixteen Satires. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classic. Johnson, Paul (1980) A History of Christianity. Harmondsworth, Middlesex: Pelican Books. Nixey, Catherine (2024) Heresy: Jesus Christ and the Other Sons of God. London: Picador. Norwich, John Julius (2011) The Popes: A History. London: Chatto & Windus. Tergel, Alf (1973) Från Jesus till Mao. Stockholm: Verbum. Trout, Dennis E. (2015) Damasus of Rome: The Epigraphic Poetry : Introduction, Texts, Translations, and Commentary. Oxford: Oxford University Press. Walton, Charles S. (2023) Saint Damasus (Pope): Discover the Life and Timeless Legacy of Saint Damasus of Rome. Independently published. Wisniewski, Robert (2019) The beginnings of the cult of relics. Oxford: Oxford University Press.

At the moment I find myself the Dominican Republic where Maslou, a Haitian who has lived and worked in the country for more than twenty years, is putting up tiles in our kitchen. It is a sad fact that Haitians are discriminated against in the Dominican Republic. Fleeing poverty and violence, they cross the border into the neighboring country where they are exploited while doing underpaid work and constantly run the risk of being captured by military and police and transported back across the border as illegal immigrants An activity that in the Dominican Republic has given rise to a multifaceted and difficult-to-investigate corruption that includes politicians, lawyers and police who profit at the expense of defenseless, impoverished Haitians.

My good friend Mats Lundahl recently wrote an article detailing the misery that Haiti is now suffering from during the absence of an effective government, while drug-financed mafia gangs run amok in its villages and cities.

On October 3, 2024, a Haitian gang of gangsters attacked the small town of Pont-Sondé, north of Port-au-Prince, killing at least 115 people, including women and children, and wounding at least 50. At least 45 houses and 34 cars were set on fire. Between November 13 and 16, more than 20,000 people were forced to leave their homes in the Capital as a result of gang attacks. On the 19^th, Pétion-Ville, the richest suburb of Port-au-Prince, was attacked, but the police, with the help of the local population, managed to repel the attack and kill 28 gang members. Between December 6^th and 11^th, at least 207 innocent people, most of them over 60, were killed by gangsters in Wharf Jérémie, one of the worst slums in Port-au-Prince. They were shot and hacked to death with machetes and knives, set on fire and thrown into the sea. The gang leader had believed that they had used black magic to give his son a fatal illness. On December 7^th, a citizen guard lynched more than 10 gang members in Petite Rivière de l’Artibonite. The response was not long in coming. Between December 8^th and 11th, at least 70, perhaps over 100, people were murdered, including women and children. On the 16^th and 17^th, a gang attacked the Bernard Mevs Hospital with Molotov cocktails and set it on fire. On Christmas Eve, the Hôpital général, the largest hospital in Port-au-Prince, was attacked as it was about to reopen after being closed since February 2024 due to gang attacks. At least two journalists and a police officer were killed.

No airlines fly to Port-au-Prince anymore. The US aviation authorities have banned all flights there indefinitely. If you want to get from there to the only open airport, in Cap Haïtien, and out of the country, or vice versa, by helicopter it costs USD 2,500 and you are only allowed to bring 10 kilos of luggage. By early 2025, the number of people forced to leave their homes as a result of gang violence had reached over a million, out of a total population of just over 11.8 million. Et cetera, ad infinitum, ad nauseam.   

All this on top of earthquakes, hurricanes, centuries of political oppression and catastrophic environmental degradation. Born as the world's first republic ruled by former slaves, Haiti has for more than two centuries suffered from the racist contempt of the outside world and an overpopulation originally caused by the 800,000 slaves imported by the French to their colony of Saint-Domingue (which later became Haiti). A country which tropical soils could not even then feed them all. On top of the misery, Haiti was forced to pay reparations until 1947, paying for taking possession of the “property” that their oppressors had usurped. And despite all this, Haitian culture still flourishes, in music, art and literature and not least in the country's distinctive religion, Vodoun.

A religion as serious as Christianity or Islam, and like them with its various variants, Vodounn only gained the status of a religion in 2003. Vodoun is polytheistic and syncretistic – and its unwritten theology is extremely complicated. It is an accepted fact that Vodoun was imported from West African kingdoms, but this is still not entirely correct. Vodoun certainly has elements of African religions, but influences include Christianity, Islam and other religious traditions, not least those that arose on the island of Hispaniola, which Haiti shares with the Dominican Republic. The Haitian slaves came from a very large geographical area, a territory that stretched from the Gulf of Guinea to Angola, and some of the spirits worshipped in Vodoun can be directly traced from there, but not all. The African components merged with European influences. However, the African presence is tangible. When a Haitian dies, he travels anba dlo nan Ginen, underwater to Guinea.

I think about this when I watch Maslou fixing the tiles and talk to him during his breaks. His ancestors travelled across the Atlantic, chained in stuffy ship holds. Millions died during that journey across the vast expanse of the sea and their bodies were thrown into the ocean. Those who survived brought their gods, their music and created a new, flourishing culture in the Caribbean.

Tiles? I recall that the Haitian artist Edouard Duval Carrié created a wall of tiles (it looks like tiles, but are in fact rectangles made of Plexiglas). Against a blood-red ground, entwined with flowering aquatic plants, slaves float who have been thrown into the sea from ships as worthless cargo. La Triste Histoire des Ambaglos, The Sad History of the Underwater Spirits, is a story of diaspora. About an involuntary migration across the sea and its eerily sad end. The artwork is also a reminder of how the memory of this tragedy lives on. The ties with Africa were torn apart, but reminiscences of the old continent and its gods survived in all the misery that followed. Death was not final. Life remained in recollections of the survivors. A new world was created on American soil. Roots from Africa were planted in American soil and sprouted anew. Trees, roots and water are constantly present in Edouard Duval Carrié's art.

Duval Carrié has also painted large portraits of Africans, who anemones in the depths of the ocean have merged with corals and sea. Perhaps they have been transformed into water spirits, or sea gods, which makes me think of Ariel's song in Shakespeare's The Tempest:

Full fathom five thy father lies;
              Of his bones are coral made;
    Those are pearls that were his eyes:
              Nothing of him that doth fade,
    But doth suffer a sea-change
    Into something rich and strange.
    Sea-nymphs hourly ring his knell:
                              Ding-dong.
    Hark! now I hear them—Ding-dong, bell.

Several years ago, when my wife and I were both working for the UN, she as a permanent employee and I as a consultant, we visited a lady in her apartment somewhere in the United States. I don’t actually remember if it was in New York or somewhere in Florida. In any case we discussed her contribution to an arts and crafts institution in Guatemala. I don’t remember neither her, nor her apartment, but I do very clearly remember a rather large and strange painting that adorned one of her walls. It was painted in a half-naive, half-academic style and depicted a naked lady wading in a river, with a revolver in one hand, against a backdrop of lush jungle vegetation. That was the first time I had heard of Edouard Duval Carrié, born the same year as me – 1954. It annoys me that I never took a picture of that painting, especially since Duval Carrié’s art has since appeared in various contexts and steadily increased in value. His imaginative world is generally morbid and difficult to interpret, often with historical or Vodoun motifs.

For several years now, Duval Carrié has been living in Miami. Born and raised in Haiti until he, at the age of ten, with his parents was forced to flee the terror regime of “Papa Doc” Duvalier He has since lived in various places, such as Puerto Rico, New York, Montreal and Paris. Duval Carrié studied at the Université de Montréal and Loyola College in Canada, as well as the École nationale supérieure de beaux-arts in Paris, where he lived for several years, until he moved to Miami. On several occasions he has returned to Haiti, but under the current, terrible conditions, he cannot imagine settling there.

Like so many others who grew up in a distinctive environment, he has throughout his life carried with him his Haitian heritage, which since the time of slavery has been characterized by an enforced diaspora and/or isolation. A sense of rootlessness has simultaneously created a connection with the nature of the Caribbean island and the strange creatures who inhabit the mysterious, unbound world of Vodoun.

Duval Carrié is a cosmopolitan whose artistic sensibility leaves him open to the multitude of multifaceted identities that exist within the magical sphere of Vodoun He likes to portray himself and his figures as beings that, like trees, have roots deep in the earth and sea and a crown that opens up to an infinite universe. For example, he has depicted “my life as a tree” and represented it on plexiglass, with several other variants made on aluminium.

In recent years, Duval Carrié has increasingly worked with different materials and created large-format works and installations through which he has attempted to depict migration and transformations in an almost cosmic form, where African, Caribbean and European traditions speak to each other and blend together into spiritual constellations.

Vodoun as a spiritual dimension appears to be constantly present in Duval Carrié's artistic sphere. It often takes on a sacred character and several of his later works evoke associations with the stained-glass windows of Gothic cathedrals,

or altar cabinets,

like this altar dedicated to the sea god Agouwe:

In several of his oil paintings, Duval Carrié depicts religious Vodoun practices, such as the home altars with offerings that might be found in both Haitian and Dominican peasant homes. As in the painting below, where he has placed such an altar in the middle of a river within a tropical jungle, in full accordance with his constantly repeated associations with the life-giving powers of water and vegetation. In this case, the sacrificial table is surrounded by crocodiles, an allusion to the nocturnal Vodoun rites in Bois Caïman. The Forest of Crocodiles, which on August 14^th, 1791, gave the start to the nationwide slave revolt that ended in 1804 with Haiti's liberation from France. In the lush jungle, crocodiles lurk, barely visible.

The day after the ceremony in Bois Caïman, signal drums thundered across the French colony and the rebellious slaves set fire to the sugar plantations. Smoke could be seen as far as Louisiana in the United States.

Sugar, the Devil’s crop, is one of many reasons for Haiti’s seemingly eternal curse. Sugar cultivation can be traced back to around 6,000 BC, when sugarcane was harvested in New Guinea. The earliest known large-scale production of crystalline sugar took place in northern India, around 3,000 BC. After being a rare commodity in Europe, sugar became widely known in the late Middle Ages and its use spread as sugar became an increasingly cheap and accessible product. Combined with other tropical commodities – coffee and tobacco – sugar became an important, invigorating stimulant for Europe’s growing number of industrial workers, along with the increasingly popular rum. Today, sugarcane is the third most valuable crop after cereals and rice. Sugar plantations cover 26,945,000 hectares in 110 countries. Between 2019 and 2020 alone, 167 million tons of sugar were produced (some of which comes from beets), while a dozen countries use at least 25 percent of their arable land for sugar cultivation. Sugarcane is used to produce at least 80 percent of the sugar consumed by the world's population.

.    

Sugarcane grows to a height of 2 to 6 metres with strong, fibrous stems. It is some sort of overgrown grass and generally covers large areas. The often very extensive sugar fields tend to be home to a variety of pests, some of them poisonous, and so are the pesticides used to protect the crops. In addition, sugar has proven to be a harmful food that most of us can actually do without.

Most sugarcane is still harvested by hand, and sugarcane cutters die from their hard work. For example, it was estimated that in the past two decades at least 20,000 people have died from chronic kidney disease in Central America, most of them sugarcane workers along the Pacific coast. This may be due to working long hours in tropical heat, without adequate fluid intake, and constantly being subjected to physical ailments caused by hour after hour of repetitive movements. If this is the case today, it is not difficult to imagine the torture endured by the whipped, unpaid slaves in French Saint-Domingue. The French slavers were well aware that the machetes their slaves used to cut their sugar cane just as well be used as weapons against them and their families, which was ultimately the case. What could be expected of 800,000 people who were used as livestock, killed, tortured and despised?

Throughout history, sugar has been a major economic and social influence, driving the expansion of European empires. The “white gold” fueled the Atlantic world’s lucrative trade in people, gunpowder, cloth, sugar, and rum, creating a great wealth for a privileged few. Sugar’s dark history, apart from being a noxious food, has deep roots in the slave labor that was perpetuated by the enormous demand for sugar cultivation in Brazil and on Caribbean plantations. As a result, between 1501 and 1867, over twelve million Africans were shipped to the Americas, under appalling conditions. These twelve million were the ones who survived the Atlantic crossing, which cost at least half as many lives.

Duval Carrié has created a large “sugar ship” that seems to be afloat, glittering and seductively above the viewer’s head, like a constellation of stars. At the same time, there is something lugubrious and threatening about the insect-like construction.

In a diptych, Duval-Carrié depicts how Death, with the help of the French, brings his cargo of slaves to Saint-Domingue’s shores, only to reap the French as victims of his own disgusting trade in human being and the inhumane treatment of their slaves.

It was not only the bodies of Africans that were brought across the Atlantic; their thoughts, religion and art were also rooted in the Caribbean soil, where they grew mighty and strong. As migrants have done over the millennia, the religion of the slaves was mixed with other influences. Elements from the beliefs  of a variety of different peoples were joined together – contributions from West Africans such as Bambara, Fon, Fulani, Ashanti, Yoruba, Ovimbundo, Kimbundo, Bakongo, Lunda, Chokwe and many more. Several slave traders tried to mix their human goods so that the language barrier made conspiracies and rebellions more difficult. However, there were also elements from folk religions in a variety of places other than the African mainland – traditions were brought by Guanches from the Canary Islands, from Irish, Gypsies, Portuguese, Andalusians, Moors from North Africa and the Levant, Jews, Scots, Irish, and not least the indigenous inhabitants of the islands – Caribs and Tainos. Nevertheless, most powerful were the old gods from kingdoms such as Mali, Dahomey and Ashanti, and those positioned further south –  like Congo and Luanda.

A syncretism that makes me think of Neil Gaiman's novel American Gods, which tells how immigrants from all corners of the world brought their gods with them to the United States, but over there they forgot to show them their worship. However, all these neglected gods are still alive and maintain some contact with each other, while they live among common people, but are now forced to work as undertakers, butchers, taxi drivers, prostitutes, petty gangsters, or large and small business owners. They fight against the "new gods" who reside within the modern technocratic world, with its entertainment industry, stock trading, big capital, internet and drug trafficking.

However, within the realm of Haitian Vodoun, the old gods survive, along with a variety of other natural beings. They do not always live in harmony with each other, and Duval Carrié occasionally depicts how armed, strange creatures confront each other in a Haitian, mythical jungle landscape.

The distinction between historical and modern realities can be dissolved in Duval Carrié's art, as well as in magical and everyday realms. In one image he seems to comment on the sadly divided and often bloody division between the nations that divide the island of Hispaniola, well aware that the two countries share a spiritual, folk-religious sphere. Two spirit beings stand facing the viewer – a burning figure by ruined trees on the left/west side of a river flowing from a common source and, on the right/east side another, spotted  being, flanked by two palm trees. Below the spotted figure, a truck is seen dumping something towards the west side of the river, where a woman appears to be picking something up.

A difficult-to-interpret image, which I perceive from the viewpoint of my own world of imagination. The burning man might then represent the landscape of Haiti, deployed by overproduction, overpopulation, drought and other environmental disasters. Where people are forced to burn the few trees that remain yp obtain charcoal to heat their food and earn a meagre income, and who through their poverty are forced to opportunities for survival seek within a neighbouring country where they are ruthlessly exploited as underpaid labour. The spotted figure can then be considered as a representative of the Dominican population who have been infected by the plague of racism and also suffered from a lack of identity that caused them to deny their African roots and believe themselves to be pure-blooded descendants of Spaniards, who, in contrast to what they present as an underdeveloped Haiti, consider themselves as representatives for Western civilization and progressive spirit

.

The river that separates the spirit figures may then allude to the border river Rio Massacre, which through its name brings to mind the so-called Perejil Massacre that took place in October 1937. A mass murder of Haitians living along the northwestern frontier of the Dominican Republic and in certain parts of the nearby Cibao region. The massacre was initiated on the direct orders of the Dominican dictator Rafael Trujillo and carried out by army troops gathered from different parts of the country. The well-planned and sudden massacre killed practically the entire Haitian population living by the Dominican border and only a few managed to escape into Haiti. The massacre got its name because the perpetrators often held up a bunch of parsley – perejil – asking their intended victims what it was, if they then pronounced the word with a hard r, it was considered as a sign that they spoke Creole and therefore were Haitians. Skin colour played less of a role, as many Dominicans were as dark-skinned as their Haitian neighbours. The massacre claimed the lives of an estimated 14,000 to 40,000 men, women, and children.

It is entirely appropriate that Duval Carrié also portrays the “Dominican” as a spirit being. Dominican folklore contains a variety of magic/naturel creatures, and the country also has a form of Vodoun with its own distinctive features and its own lwas, gods who generally are called misterios in the Dominican Republic.

The Dominican author Marcio Veloz Maggiolo wrote a novel that appears to be acted out in the same mystical realm as Duval Carrié’s art. The immortal protagonist of Biografia diffusa de Sombra Catañeda, the Diffuse Biography of Sombra Catañeda, appears to be a descendant of the island’s first conquistadors and tells its story out of the realm of lwas and  misterios.

Sombra Catañeda asks us if today'sople are not the product of yesterday, subjected to constant mutations in an existence that is far from logical and understandable. The history that people tell each other is arranged and falsified by fabulists, politicians and historians, all with a highly personal agenda. The truth is found within the magical/spiritual sphere within which Sombra Catañeda resides and from which he observes the inhabitants of the island shared by Haiti and the Dominican Republic. He tells of its historical development, from the time when the Taínos arrived in their canoes to the island that they possibly called Quisqueya, until the day Veloz Maggiolo wrote his book (i.e. 1981, he died in COVID 2021).

Sombra Catañeda's story may seem like randomly assembled history, which over centuries moves within a sphere of abandonment and division. He seems to be both sender and receiver, an unintentional actor, hero and villain. Superhuman and human – all too human.

In Duval Carrié's work present and past are mixed together as well and the union seems to take place in his Vodoun-inspired spirit world. For example, an image which I assumed represented the sea god Agwé (or Agouwe), who is often depicted as an admiral, has the for me confusing title Capitaine Tonerre.

Eventually I found out that El Capitán Trueno (Captain Thunder) was the hero of a series of Spanish comic books created in 1956. The series was published continuously between 1956 and 1968 and became the most popular Spanish superhero comics of all time. At its peak, it sold more than 170,000 copies per week and was translated into French, which is probably how the young Duval Carrié became fascinated by it. The comics were inspired by Hal Foster's Prince Valiant, the nobleman from Thule who became one of the knights of King Arthur's Round Table. El Capitán Trueno was, like Valiant, a knight-errant who encountered adventures all over the world, although he moved in the 13^th century and not like Valiant in the 5^th century, while Duval Carrié's Capitaine Tonerre is dressed like an aristocrat from the 18th century.

On January 12, 2010, Haiti was struck by a catastrophic earthquake, the epicentre was about 25 kilometres northwest of Port-au-Prince. In the two weeks that followed, the country was hit by more than 52 aftershocks. Three million people were directly affected by the devastation and an estimated 100,000 to 160,000 men, women, and children died.

Communications systems, air-, land-, and sea transportation facilities, hospitals, and electrical networks were severely damaged, hampering rescue and relief efforts. Port-au-Prince’s morgues were overwhelmed with tens of thousands of bodies. Rescue efforts were hindered by  mainly unfounded rumours that violence and looting had paralyzed the Capital. Before relief efforts could begin, the United States sent in troops to “maintain order.” In fact, there were significantly fewer violent crimes in Port-au-Prince after the earthquake than before. People worked intensively to rescue their neighbours and others from the rubble, and hundreds of people walked through the streets, singing and clapping their hands to calm all those who had lost loved ones, or who had been seriously injured by the rubble. As so often in Haiti's history, the disaster had an impact on art and culture. For example, a Haitian-American journalist and aid worker, Dimitry Elias Léger, wrote an interesting novel, God loves Haiti, told in a magical realist style with obvious inspiration from Márquez, Bolaño, Camus and Dante.

The prejudices that delayed international aid efforts and the disrespect for Haitian identity and culture are probably behind Duval Carrié's painting Erzulie Detained, in which we see the Vodoun goddess of beauty Èrzulie Fréda Dahomey, the lwa who oversees beauty, dance, luxury, flowers and joy, walking down the gangway of a warship, watched by two men armed with rifles and wearing red cross helmets. Èrzulie is equated with the Mater Dolorosa of Catholicism, who in the oil prints that often adorn Vodoun altars is depicted with a sword through her heart, while she is surrounded by votive offerings, interpreted by Vodounists as the jewellery, gold and precious stones that the coquettish Èrzulie is so fond of.

In Duval Carrié's painting, we see the sword of Mater Dolorosa within Èrzulie's halo and, like Mater Dolorosa, her face is marked by sadness and despair, caused by her empathy with the tormented people of Haiti, who were affected by both the earthquake as well as the impudence and insensitivity of outsiders.

In Duval Carrié's work, the goddess of love, Èrzulie Fréda of Dahomey, a[[ears as a guarantor of empathy and thus justice. In a painting on glass, he has depicted her as a personification of Justicia.

A representation that makes me associate it with the armed angels in Bolivian art.

While Duval Carrié's technique of depicting his divine world on glass makes me remember the beautiful paintings on glass I came across in Senegalese markets.

The lwas of Voudon can manifest themselves within the four elements: air, earth, water and fire. Èrzulie Fréda Dahomey is a Rada deity and as such she manifests herself, like water nymphs, within the element of water, which means she is considered to be gentle, loving and cool, although she can nevertheless  be seized by jealousy and outbursts of anger, the latter due to her habit of always getting her way and being spoiled by those who are devoted to her. The usually calm and unwavering Rada lwas who are generally believed to have a West African origin, have their autochthonous counterpart in the Petro lwas, who are of Haitian origin and considered to be fierce, fickle and hot-tempered, their element is of course fire.

Èrzulie can also take the form of a Petro lwa, and she is then, if possible, more powerful than the gentle Èrzulie Fréda Dahomey. As Èrzulie Dantòr she is the undisputed queen of the ferocious Petros and mother of their founder and father figure Ti Jean Petro. Èrzulie Dantòr is unlike the mulatto Èrzulie Fréda Dahomey a formidable and powerful black woman, a solid and unwavering protector of women, children, and the outcasts of society. Unlike Èrzuli Fréda who bestows you with material riches, Èrzulie Dantòr blesses you with spiritual knowledge, needed to navigate through  the miseries of everyday life. Èrzulie Dantòr's wealth endures and might be passed down from one generation to another, while Èrzulie Freda's more ephemeral gifts might disappear after a night

Èrzulie Dantòr is connected to the elements of both fire and earth. She is familiar with the powers of darkness, something that is depicted in Duval Carrié's painting Erzulie's Bath. In an underground cave, Èrzulie is about to descend into a pitch-black spring. She is surrounded by underground divinities, both those representing vegetation and those connected with Death. In the foreground we see Baron Samedi, god of the dead, and above the cave's stalactites we discern Erzulie's flowers and are thus reminded of the connection between the sinister underground powers to both death and the vegetation that sprouts from the black soil. It is not for nothing that the Hades/Pluto of ancient Greeks and Romans was the lord of death and the underworld, as well as vegetation and fertility.

Èrzulie's cave reminds me of my time among Dominican peasants who taught me that the Tainos were once  lords of the entire island. However, when they and their gods were persecuted and abused by the Spanish conquerors they retreated to the underworld, from where they now secretly rule the island of Quisqueya/Hispaniola. You can encounter their spirits in caves where you find  the saints, represented by  stalactites and stalagmites. The power of the Indians springs forth in rivers and springs, and in the Dominican Republic (and I suppose also in Haiti) it is customary to offer sparkling things and sweets to the Indian spirits who dwell in streams and springs.

Like other deities in the Voudon Pantheon, the lord of the underworld, Baron Samedi, is endowed with a complex character and he manifests himself through a variety of appearances, often with different names such as Baron Cimetière, Baron la Croix, or Baron Criminel. As a god of death, Baron Samedi is generally depicted as an undertaker, dressed in a black tailcoat with a top hat, but as a living corpse he can also be depicted as a skeleton, or a cadaver prepared for his burial, which is why he may have cotton plugs in his nostrils and dark glasses to hide his lifeless eyes, or in the case of his manifestation as a Petro – glowing gaze. He can also be depicted as a youthful, virile and young man, with lively movements and a face painted like a white mask, or with only one half of his face painted white. As the god of death, Baron Samedi is the lord of both white and black people. His movements and speech may also be tinged with a certain “femininity”, since he like Death is both male and female. His voice is a nasal drawl.

As Death, Baron Samedi has no regard for politically correct beghaviour or lacks any kind of inhibitions, he is completely unpredictable. This makes him cynical and endowed with a merciless, often scabrous humor, facilitated by his divine ability to read the thoughts of people and other ceratures. Baron Samedi is thoroughly informed about everything that happens, in both the world of the dead and the one of the living. He lacks morals and can be capriciously cruel, while at the same time he can show empathy and some good sides. Baron Samedi is fond of rum and cigars and likes to eat apples, but like Death his appetite is unlimited and he eats large quantities of everything possible. Baron Samedi is also an incorrigible womanizer ablde to display a lot of charm and also act as a liberated and amusing homosexual man, not unlike a drag artist or the greasy cynical emcee in Cabaret.

Baron Samedi is married to Maman Brigitte, who in every respect is a female counterpart to her husband and who in her relationship with hers and her husband's subjects – les Guedes, often behaves as if she was a benevolent brothel madame.

Baron Samedi has many strings to his lyre and as the all-powerful Death he can appear as a cosmic figure and as such he is sometimes portrayed by Duval Carrié.

Duval Carrié may also allude to Baron Samedi's fertility aspects by depicting him as covered with leaves or other vegetation, often in the company of water spirits and other vegetation deities.

In his manifestation as Papa Guede, Baron Samedi is considered to be a fairly empathetic personality. As a caring psychopomp he accompanies the spirits of the deceased to the underworld and when a child is terminally ill, its parents ask Papa Guede to spare it, or at least give it a painless death. Papa Guede can also, if it occurs to him, unexpectedly grant that people who are close to death suddenly recover, or get out of a situation that may seem fatal. However, Baron Samedi can also behave like a ruthless mafia boss, someone who only acts for his own gain. He is then Baron Criminel and uses his Guedes as blackmailers and murderers. In that capacity, Baron Samedi is also a bokor, an evil sorcerer who relatives of murder victims, or others who assume that they have been wronged, can ask to exact revenge. As Baron Criminel, Baron Samedi can also appear as a ruthless capitalist, or as an imperialist like the United States, which has occasionally interfered with Haiti's internal affairs by force. Duval Carrié has depicted Baron Criminel in what looks like the bow of a warship, wearing his top hat, prolonged like stove pipe hat it might evoke associations with Abraham Lincoln's, or Uncle Sam's headdress.

Similar associations may be evoked by an enigmatic painting in which Duval Carrié depicts a youthful, white-clad, giant figure standing on a warship being towed by wolf-like creatures onto a river through a Haitian mangrove swamp

Haitian history is ever-present in Duval Carrié’s art. With a persistence reminiscent of Andy Warhol's repeated Marilyn Monroe portraits, he has created a variety of portraits of Haiti's great revolutionary hero Toussaint Louverture, who, born a slave and later freed, became the most prominent leader of the Haitian revolution. Throughout his life, Louverture fought for the liberation of slaves. In 1792, he wrote to the French National Assembly:

We are black, it is true, but tell us, gentlemen, you who are so judicious, what is the law that says that the black man must belong to and be the property of the white man? Certainly, you will not be able to make us see where that exists, if it is not in your imaginations­—always ready to form new phantasms so long as they are to your advantage. Yes, gentlemen, we are free like you, and it is only by your avarice and our ignorance that anyone is still held in slavery up to this day, and we can neither see nor find the right that you pretend to have over us, nor anything that could prove it to us, set down on the earth like you, all being children of the same father created in the same image. We are your equals then, by natural right, and if nature pleases itself to diversify colours within the human race, it is not a crime to be born black, nor an advantage to be white.

To achieve and guarantee the freedom of the slaves, Louverture first allied himself with Spanish forces in his fight against the royalists of Saint-Domingue. After the French Revolution overthrew the monarchy, he supported Republican France, which had abolished slavery, and he thus became Governor-General of Saint-Domingue, but when Napoleon Bonaparte reintroduced slavery, Louverture's troops fought against Bonaparte's army.

As a revolutionary leader, Louverture proved to be an unusually capable military - and political man. He helped transform the desperate slave revolt into a purposeful revolutionary movement, with disciplined troops and an economically minded policy. Among other things, he negotiated a trade agreement with Britain and the United States.

Louverture's end was tragic. Misled by fraudulent guarantees, he was lured into negotiations with the French, but was immediately arrested and taken to France, where he was imprisoned in a fortress in the town of Doubs by the slopes of the Alps. While Louverture was still alive, the English poet William Wordsworth wrote a beautiful poem in his honour:

TOUSSAINT, the most unhappy man of men!
Whether the whistling Rustic tend his plough
Within thy hearing, or thy head be now
Pillowed in some deep dungeon's earless den;--
O miserable Chieftain! where and when
Wilt thou find patience? Yet die not; do thou
Wear rather in thy bonds a cheerful brow:
Though fallen thyself, never to rise again,
Live, and take comfort. Thou hast left behind
Powers that will work for thee; air, earth, and skies;     
There's not a breathing of the common wind
That will forget thee; thou hast great allies;
Thy friends are exultations, agonies,
And love, and man's unconquerable mind.

By the time Wordsworth's poem was published, Toussaint Louverture was already dead, huddled by the cell's fireplace, its fading glow, having either died of cold and malnutrition, or tuberculosis.

Based on a contemporary engraving, Duval Carrié created a number of portraits of the revolutionary hero. Below is a selection from a much larger production.

Duval Carrié has also made other paintings depicting Louverture and his efforts. In one painting, a barefoot Toussaint appears seated on a red horse (the colour of the Petro spirits?). In his right hand he has a snake (the virtuous god Damballah, or the deadly green mamba?).

Other mounted personages from the Haitian Revolution appear in Duval Carrié's artwork. A pale Sonthonax rides a yellow horse through a desolate landscape. In one hand he holds up a document. It is probably his own declaration of the emancipation of the slaves.

Léger-Félicité Sonthonax was a French revolutionary commissar and de facto supreme leader of Saint-Domingue's white slave owners, who deeply disliked him, especially after his proclamation of the emancipation of the slaves. One of Sonthonax's most important tasks was to organize the army of Saint-Domingue so it would be able defend the island against attacks by British troops, while large parts of the French colony were already in the hands of rebellious slaves. In order to recruit soldiers and in recognition of the slave revolt of 1791, Sonthonax demanded that his newly formed army had to include black soldiers, and he did accordingly try to convince the French National Assembly that slavery must end immediately. As part of his efforts, while waiting for such a decree, Sonthonax saw to it that slavery was abolished in the northern parts of the colony. However, his critics, argued that Sonthonax's actions were based on his own desire for power, which is doubtful, since Sonthonax seems to have been a convinced abolitionist.

The fact that Sonthonax in Duval Carrié's painting rides alone, without any companion, may be because he found that former slaves were hesitant to join his troops. Several of them had already been recruited by Toussaint Louverture, and other revolutionary leaders. Other slaves worried about what would happen if the National Assembly refused to approve Sonthonax's proposal to end slavery and that the white slave owners would then vent their anger in the form of increased violence and bloodshed. White plantation owners had begun to flee the country, but several mulattoes and freed slaves who had also been slave owners opposed Sonthonax. It was only when the French National Assembly ratified the Declaration of Emancipation in May 1794 that Toussaint Louverture and his army of well-disciplined, battle-hardened ex-slaves joined Sonthonax's army.

Toussaint soon became the undisputed leader of the colony, although he was actually the representative of the French General Assembly. Louverture was troubled by Sonthonax's presence and his interference in the policies and reforms that the black general was trying to implement. In 1797, he appointed Sonthonax as his representative to the General Assembly, but when the latter hesitated, Louverture placed him under armed escort and put him on a ship bound for France

When Duval Carrié in one of his paintings depicts the Republican Army as a group of well-uniformed dolls on pedestals, it is possible that he is alluding to the faltering strength of Sonthonax's army, before Louverture gained the upper hand and control. Blacks, mulattoes and whites seem equally uncertain in their roles and this toy army could probably have been easily defeated by British or Spanish forces.

Duval Carrié's rigid tin soldiers remind me of Fernando Botero's stuffed, doll-like military juntas, which also display soldiers of various sizes

And the step from there may not be that far to the corrupt military and tonton macoutes (militia/secret police) who have supported Haiti's dictators and who are here handing over a plastic-wrapped cake to one of their top leaders.

Oppression and lurid spectacles have sometimes gone hand in hand in Haiti, where a self-absorbed elite has often stolen most of the pie that should have been equally shared among the Haitian people. A culmination of this abuse of power was the Duvalier family, with its notorious dictators; father and son – Papa - and Baby Doc.

The dubious tradition of exalting and enriching oneself at the expense of others while at the same time trying to found a dynasty by leaving power to one's son, began early in Haiti's history. One of Louverture's most capable generals, Henri Christophe, founded in 1811 the Kingdom of Haiti in the northern part of the country, with himself as King Henri I and his son Jacques-Victor Henry as crown prince. King Henri I imposed a strict regime and corvée, a form of forced labor that bordered on slavery. Against all odds, Henri I managed to reconstruct the previously significant income from agriculture, and especially sugar production. The improved economy allowed the construction of an impressive citadel and several palaces. However, the kingdom's economy collapsed after ten years, and when a revolution broke out in 1820 Henri Christophe committed suicide. The rise and fall of the Haitian king are depicted in the Cuban author Alejo Carpentier's novel The Kingdom of This World, which since its publication in 1949 has been hailed as an early example of Latin American "magical realism".

Despite his despotic tendencies, Henri I saw it as his duty to make Haitians demonstrate their true potential to the outside world and considered his heavy-handed methods of increasing the Kingdom's revenues as a temporary, but necessary evil. Illiterate himself, Henri I saw public, compulsory and free education as a means of combating racial prejudice and an opportunity to present an enlightened black nation to the world.

He collaborated with the English abolitionists William Wilberforce and Thomas Clarkson. Wilberforce recruited British teachers and missionaries on Henri I's behalf, who would assist him in his educational efforts. Among them was the artist Richard Evans, who would assist with the education of Crown Prince Jacques-Victor. During his time at the court of Jean Christophe, Evans painted two portraits, one of King Henri I and one of his son.

It is possible that Duval Carrié was thinking of Henri Christophe when he made a painting that he called King Louis, depicting a masked man with a perruque allongée, lifting a palace above his head. If the image could be applied to Henri Christophe, I could imagine that it alludes to Haitian and/or African potentates who, in disrespect for their own origins and the culture of their country, hide behind a white mask of “success” and “development” and thereby adopt the pretensions and prestige-seeking of foreign powers.

Duval Carrié and his family were forced to flee the terror of Papa Doc Duvalier. If a ruler like Henri I tried to turn his back on his nation's traditions and convert his nationals to adherents of English Protestantism, the physician dictator Papa Doc instead sought to exploit Vodoun mythology to instill fear in his people. Like Baron Samedi, Papa Doc preferred to dress entirely in black, while speaking with the same well-balanced nasal accent as the god of death. His militia/secret police, the feared Tontons Macoutes, wore black glasses, just like Baron Samedi's subjects, the Guedes.

In his attempts to intimidate and suppress all political opposition, Duvalier gave the Tontons Macoutes free rein to carry out systematic violence, terrorism, and human rights abuses. Under Duvalier, the Tontons Macoutes killed an estimated 30,000 to 60,000 Haitians.

These special forces were originally called the Volontaires de la Sécurité Nationale, National Security Volunteers. Their popular name was derived from a scary figure used to scare children. Uncle Burlap was a monster who roamed the streets at night, seeking out disobedient children, whom he stuffed into his sack and then took home to eat. The Tontons Macoutes wore straw hats, or blue safari hats, red scarves, dark blue denim, and the indispensable black glasses. In his 1966 novel The Comedians, Graham Greene painted a frightening and comical picture of Haiti during Papa Doc's reign of terror.

In his painting Parade of Grimaces, Duval Carrié seems to make a direct allusion to King Henri I's heir Jacques-Victor. Baby Doc – Jean Claude Duvalier – is dressed in an eighteenth-century costume while his father, Papa Doc, in the guise of Baron Samedi, with his black-and-white face, places one hand on his son's shoulder. The mother/Maman Brigitte stands on the son's other side. Papa Doc's wife, Simone Ovide Duvalier, also tried to appear to the public as if she, like her husband, was a Vodoun expert.

Also in the picture are two of Baby Doc's three sisters and representatives of the church and the army. Baby Doc has a white pacifier in his mouth, a hint that even if he was, through his father's provision and a changed constitution, was provided "absolute powers", he largely let the country be ruled by his dominant mother and, at first, Luckner Cambronne, his father's Minister of the Interior and leader of the Tonton Macoutes. Like so many other ruthless potentates, Cambronne preyed on poor people. In his case, he made a fortune on the basis of the few raw materials the country had to offer – its people. Through his agency, five tons of blood plasma were exported every month. However, Madame Ovide soon tired of Cambronne, who was widely considered to be her lover, forced him into exile and replaced him with Roger Lafontant, also a leader of the Tonton Macoute.

After Baby Doc came to power in 1971, he made some minor, cosmetic changes to his father's regime, but soon delegated most of his power to his mother and her advisors. During his dictatorship, Baby Doc mostly stayed out of the public eye, enjoying his playboy lifestyle, with luxury cars and a keen interest in oriental martial arts and jazz. Meanwhile, state-sponsored violence continued, with thousands of Haitians tortured and killed, while hundreds of thousands fled the country.

However, in 1980 Baby Doc made an unexpected appearance when he had the State pay for his lavish wedding to Michèle Bennett, the daughter of Ernest Bennett, a Haitian businessman and descendant of King Henri Christophe. Ernest Bennett owned more than 20,000 hectares of land (an unusually large area in an overpopulated country with mainly depleted soils), where he grew coffee; more than 2,000 people worked for him. The daughter's marriage to the country's dictator proved to be unusually profitable for her father. Ernest Bennett's exports of coffee and cocoa increased significantly, he became the exclusive dealer of BMW and together with his brother Frantz, Ernest started a profitable drug transit trade. The brothers were arrested in Puerto Rico and served a three-year prison sentence for drug smuggling. Baby Doc and Michèle's wedding cost the State between 2 and 3 million US dollars and was widely considered a scandal in the poorest country in the Western Hemisphere.

Many hoped that the scandal surrounding the expensive spectacle would lead to the fall of the Duvalier regime and Duval Carrié's hopeful comment on the whole thing became a painting depicting Baby Doc, wearing a wedding dress, in the process of shooting himself in the head.

At the same time, Duval Carrié created a new and even more sombre version of his Parade of Grimaces, now with all three of Jean-Claude’s older sisters present. They had also entiched themselves through the terror regime and six years later fled the country with their little brother. The old demon Papa Doc was dead by then, but in the painting but he appears he once again appears as the immortal Baron Samedi.

Jean-Claude Duvalier had in vain asked his father to appoint his eldest sister, Marie-Denise, as successor. She was married to Max Dominique, former commander of the presidential guard. In 1967, Papa Doc had suspected that his son-in-law was behind a series of deadly explosions, including one in the presidential palace and one in the city’s casino. At the insistent pleas of his wife and daughter, Papa Doc, against all odds, pardoned Max Dominique, who after being forced to witness the execution of his fellow officers and friends was sent off as "inspector of the European embassies."

The main person behind the accusations against Max Dominique was certainly his main rival, the Minister of Tourism. Luc Albert Foucard, brother of Duvalier's private secretary and mistress, Yvon St. Victor, and married to the dictator’s second oldest daughter – Nicole. Her older sister Marie-Denise, who had been forced to Spain with her husband, was back after just one year and then replaced her father's dismissed secretary/mistress, Yvon St. Victor. Soon, the previously death sentenced Max Dominique was also back in the country. Papa Doc had by then had 19 officers executed whom he assumed were behind the coup attempt he previously had accused Max Dominique of. The youngest Duvalier-daughter, Simone, who in the painting is partially hidden behind her older sister, was not as scheming and involved in internal power struggles as her sisters, but was nevertheless just as greedy as the rest of her family.

However, the costs involved in Duvaliers' wedding were nothing compared to what happened when the Duvaliers fled after a popular uprising that finally took place in 1986. Below, Baby Doc, Michèle and Simone Ovide are seen fleeing to the international airport of Port-au-Prince airport, where a US military plane is waiting to take them to exile in France. Their exile, however, became difficult because they were in France constantly threatened by legal cases through which lawyers on behalf of the Haitian state demanded the return of the estimated USD 300 million that the Duvaliers had brought with them after robbing the Haitian people.

The notorious couple's theft of a considerable amount of money was, for example, revealed during a house search when the French police surprised Michèle trying to flush a quantity of papers down a toilet. It turned out to be receipts for clothes worth USD 168,780 purchased from Givenchy, USD 270,200 for jewellery from Boucheron and USD 9,752 for horse saddles from Hermès.

Despite this, the Haitian state failed to recover most of the stolen money and the couple, despite repeated attempts to have them extradited, were able to continue living in a castle in France; they were personal friends with Jacques Chirac.

After Michèle and Baby Doc divorced in 1990 (she was then living with a lover in Cannes) and she tried to settle in the United States, she had a fortune estimated at USD 130 million. The sum was calculated through the payments that Baby Doc guaranteed her in connection with their divorce in the Dominican Republic. Simone Ovide Duvalier died in 1997, Baby Doc in 2014, but Michèle still lives in Paris.

As an artist characterized by magical realism, Duval Carrié often portrays Haiti's hardships in the form of meaningful metaphors, often with vegetarian allusions. In Cotton, Gunboats and Petticoats, we see Haiti as a female figure wearing a wide, archaic dress, standing chained astride the Caribbean islands of Cuba, Hispaniola and Puerto Rico. Along the horizon, warships are patrolling the sea. Instead of a head, the dark-skinned lady has a tree which thorny branches, despite appearing dead, bear encapsulated flowers and leaves.

Duval Carrié repeats a similar theme in The Little Crippled Haiti, but here Haiti is a little girl with wooden legs and a crutch, placed in the middle of the Atlantic. Her head is now without any facial features, but consists of a tree from which branches bloom fantastic leaves, flowers, and multicoloured eye masks. In the background are stairs leading up to a blazing fire and what I believe to be a veve, one of the many symbols drawn on the ground in a Vodoun shrine to invoke the lwas. However,  I don’t know what divinity Duval Carrié's veve might allude to (if there is one?).

It may actually appear to be somewhat strange that when Duval Carrié depicts his dream Haiti, he often creates a lush, tropical landscape, when in reality Haiti largely consists of over-cultivated lands scorched by tropical heat. A landscape that is masterfully depicted in Jacques Roumain's novel Masters of the Dew from 1944, for example in its introduction:

We will all die... — and she plunges her hand into the dust; old Delira Deliverance says: we are all going to die: the animals, the plants, the living Christians, O Jesus-Mary, Holy Virgin; and the dust flows between her fingers. The same dust that the wind blows back with a dry breath over the devastated field of millet, over the high barrier of cacti eaten away by verdigris, over the trees, those rusty bayahondes.

Roumain continues by depicting the parched earth as if it was the skin of an aging, black woman. I have met such women in both Haiti and the Dominican Republic, handsome but worn.

Beyond the bayahondes, a mist rises, where the half-erased outline of the distant hills is lost in a blurred pattern. The sky has not a crack. It is only a burning sheet of metal. Behind the house, the rounded hill resembles the head of a black woman with peppercorn hair: sparse brush in spaced clumps, close to the ground; further on, like a dark shoulder against the sky, another hill rises, crisscrossed by sparkling ravines: erosion has exposed long flows of rock: it has bled the earth to the bone.

It is as if Duval Carrié dreams that the Vodoun gods will once again fertilize the devastated lands of Haiti. In one image, the African gods are sailing in a boat with a palm tree as mast and sail. Above them floats Ayida Wedo, entwining her husband Damballah, the Rainbow Serpent. Ayida Wedo is the Lady of Heaven who conveys hidden knowledge to people. She is a fruitful and wise divinity who helps us avoiding mistakes and to travel in the right direction. The African gods sail across a green sea of ​​fertility.

Perhaps they carry with them a hope that Haiti will once again come to life and flourish in all its tropical exuberance. In his picture Sower, Duval Carrié shows how a divinity, perhaps the farmer god Zaka with the red face of the Petro gods, spews his life-giving innards over the soil of Haiti.

The multi-coloured body of the Sower is found in the water deities that Duval Carrié often depicts, entirely in accordance with the beliefs about water deities found among farmers on both sides of the border dividing the island of Hispaniola. As an example, I have on several occasions visited the spring of La Agüita north of the Dominican town of Las Matas de Farfán. People told me that the spring is home to Anacaona, an Indian queen who retreated there after the Spanish exterminated the Tainos and took possession of their lands. However, it is not only Anacaona, who like Érzulie loves sparkling beautiful things, who seems to live in that spring. In her figure, Spanish water nymphs, the serpent god Damballah, the fertility-bringing child San Juan and several others are united in the shape of Anacaona, just as in Duval Carrié's representations of multi-figured water deities.

From my point of view, Duval Carrié seems to want to express that the arrival of African divinities to the island of Hispaniola was different from that of the Spanish conquistadores. More in harmony with the life and pretensions of the Taino. As in a painting where he makes Columbus's misguided and ostentatiously dressed company appear to the astonished Taino as if they were alien, exotically bedecked birds.

Something completely different from when Africa's strange, mythical creatures appeared on the island's shores.

This is not to say that Duval Carrié is unable to identify with strangers who have arrived from places other than Africa, becoming amazed by the people and landscapes of tropical regions. For example, he has been inspired by several of Martin Johnson Heade's tropical landscapes. Johnson Heade travelled, among other places, in the jungles of Central America and Brazil, from where he brought back to the United States paintings depicting exotic birds and flowers

Duval Carrié has by following Heade created several realistic detailed studies of tropical landscapes.

He has also created personal reworkings of several of Heade's more remarkable landscapes. For example, Heade made a painting he called Sunrise in Nicaragua. A landscape sparkling in the dew of dawn.

Duval Carrié reinterprets Heade's morning landscapes in a series of paintings in which he has preserved Heade's sparkling white spots, though his Heade interpretations are moonlit depictions "after Heade". As in the difficult-to-interpret painting below, where a shimmering black figure on a seashore appears in an equally sparkling, nocturnal landscape.

Occasionally, Duval Carrié seems to allude to different artistic traditions, both classical and modern. The chiselled, elaborate frames around several of his paintings bring to mind Indian miniatures.

And his Hindu Aesthetic appears to be reminiscent of the contemporary Italian "trans-avant-garde artist" Francesco Clemente's similarly difficult-to-interpret, Indian-inspired paintings.

Nevertheless, Duval Carrié’s art belongs primarily to Haiti that belongs, within a mythical Vodoun land, its lush vegetation and superhuman powers, manifesting themselves time and time again. We have previously met Ayida Wedo, the Lady of Heaven, and her husband Damballah also appears frequently in Duval Carrié's art. He is a benevolent prince, lives close to rivers and springs where he rules over their aquatic creatures. His colour is generally white or green and he generally appears as a huge snake.

The centre field of the Haitian flag is adorned with a palm tree, crowned by the Jacobin, red Phrygian cap and protected by two cannons above the motto "unity gives strength". In one of his paintings, Duval Carrié seems to allude to this palm tree of freedom and equality and by  Duval Carrié it is entwined by Damballah

Like Toussaint, the war god Ogoun is mounted on the red horse of the Petro lwas. Like Damballah (the snake that sheds its skin) Ogoun represents revolution, change and freddom, something that is emphasized by the fact that he is surrounded by Haitian palm trees, entwined by Damballah. But if Damballah is always calm and balanced, Ogoun can prove to be both bloodthirsty and unpredictable.

Ogoun followed and assisted the slaves during their fierce struggles against their oppressors, but like the red-skinned Ares of the ancient Greeks, Ogoun could be seized by a hysterical, unreasonable anger, as when he led Jean-Jacques Dessalines in his furious battles, fuellureed by the betrayal of Toussaint Louverture. When Dessalines was asked about his hatred of the French, he could take off his shirt and show his back, which during his time as a plantation slave had been slashed by the whips of cruel overseers. In 1804, he ordered the massacre of the remaining French on the island, between 3 and 5,000 men, women and children were mercilessly and systematically killed. However, he exempted the Polish legionnaires sent by Napoleon to defeat Toussaint, but who had gone over to the side of the rebels, the German peasants who had not been slave owners were spared as well.  

One of Duval Carrié's images of lwas, puzzled me for a while. It was a painting he had inscribed with the name  Grand Bala. An archaically and sophisticatedly dressed young man, with a monocle and a cane. His lower body consisted of a mummy-like, wrapped tree trunk. However, I soon understood that it must be a portrayal of the Grand (big) Bwa (tree). A personification of the lwa tree, which in Haiti is called Mapou and in the Dominican Republic Ceiba. A mighty tree that in Vodoun mythology represent the sacred Tree of the Earth. Surely the same tree that appears in so many other of Duval Carrie's creations. It is the Tree of Life that connects the earth with the sky and keeps its roots deep down in the life-giving underworld. Grand Bwa is beautiful and strong. With his herbs and leaves he heals the sick. He is the incarnation of nature, the protector and giver of life to the ancestors. He is the greatest of all "mysteries". He knows everything and can through his healing leaves cure everything. Through his ancient, stout trunk and widely branched foliage he carries ancestors and lwas, through them he knows what heals and what kills. Among his branches, which reaches high up into Sky and Heaven, lives Damballah, the mighty serpent, who is father to us all.

Within a hounfour (Vodoun temple), the Grand Bwa is represented by the potomitan (central pillar) placed in the middle of the peristyle (dance floor) where “horses” possessed by lwas act out their predestined roles. The dancers are possessed by lwas believed to appear in the midst of the faithful, after descending along the potomitan, which can be a living tree, or a pillar of wood or cement, often decorated with symbols of the original couple – Ayida Wedo and Damballah, or wrapped with ribbons and fabrics representing different lwas.

Now, over to Duval Carrié's, in my opinion, most disturbing image, which for me represents much of the violence and oppression that continue to thrive in a Haiti which culture, like a living heart, lives and beats in the midst of all the misery. Papa Doc, with his doctor's bag and cane, stands next to Baron Criminel beside their despicable yield of violence and infamy – the tortured and murdered corpse of writer Jacques Stephen Alexis, who, on Papa Doc's advice and in his presence, has been killed in one of Port-au-Prince's prisons. Like the crucified Christ, the writer's hands have been nailed to the floor, while his ripped out heart has been pierced by nails.

Stephen Alexis was a communist, novelist, poet and activist who courageously fought against the Duvalier regime of terror. He is best known for his novel Compère Général Soleil, My Brother General Sun, from 1955. After completing medical training in Paris, Alexis travelled through Europe and lived for a few years in Cuba. In April 1961, he returned to Haiti, shortly afterwards he was arrested and taken to Fort Dimanche in Port-au-Prince where he met with Papa Doc Duvalier, after which he was never seen again.

Compère Général Soleil tells the story of the journey of an impoverished, unskilled worker named Hilarion, from the prisons of Port-au-Prince to the sugar fields of the Dominican Republic and a death at the hands of the dictator Trujillo's bloodthirsty henchmen. In prison, where Hilarion had ended up after stealing a wallet, Hilarion meets the writer Pierre Roumel (a thinly veiled portrait of Jaques Roumain) who enlightens him about the Marxist view of life. Here the novel becomes somewhat too didactic. Like his American counterparts, the excellent writers Richard Wright and Ralph Waldo Ellison, Alexis was early on caught up in the communist movement, but unlike his American fellow writers, he never had time to become disappointed by their totalitarian behaviour and cynical exploitation of the blacks' violent desire for freedom.

However, the novel gains speed and depth in its depictions of Hilarion's further fate. He meets Claire-Heureuse and they start living together. Hilarion works with sisal processing and mahogany polishing, while Claire-Heureuse establishes a colmado, a small bar/grocery store. However, they lose everything after a criminal gang sets fire to their store. Like so many destitute Haitians, they leave their country and submit to  the inhumane toil in te sugar fields of the Dominican Republic, where they becpme drawn into a strike that makes them being forced to flee back towards the Haitian border, where they encounter the dictator Trujillo's abominable Perejil massacres. When he and Claire-Heureuse try to get across Rio Massacre, Hilarion is mortally wounded. While dying, he asks Claire-Heureuse to remarry and, together with her husband, fight for a Haiti where people can live in dignity and peace.

An unfulfilled hope that has not yet come true, but which lives on with full force in the unique art of Duval Carrié, and a host of other Haitian artists and writers

Alexis, Jacques Stephen (1999) General Sun, My Brother. Charlottesville: University of Virginia Press. Carpentier, Alejo (1975) The Kingdom of this World. London: Penguin Modern Classics. Diedrich, Bernard and Al Burt (1970) Papa Doc: Haiti & and Its Dictator. London: Bodley Head. Dubois, Laurent (2012) A Colony of Citizens: Revolution and Slave Emancipation in the French Caribbean, 1787-1804. Chapel Hill: The University of North Carolina Press. Duval Carrié, Eduard, Homepage https://duval-carrie.com/ Farmer, Paul (2012) Haiti After the Earthquake. New York: Public Affairs. Gaiman, Neil (2017) American Gods. New York William  Morrow. Greene, Graham (2005) The Comedians. London: Penguin Modern Classics. Hebblethwaite, Benjamin (2021). A Transatlantic History of Haitian Vodoun: Rasin Figuier, Rasin Bwa Kayiman, and the Rada and Gede Rites. Jackson: University Press of Mississippi. Hurbon, Laënnec (1995)  Voodo: Truth and Fantasy. London: Thames & Hudson. James,  C.L.R. (1989) Black Jacobins. New York: Vintage Books. Léger, Dimitry Elias (2015) God Loves Haiti. La Porte, IN: Amistad. Lemoine, Maurice (1985) Bitter Sugar. London: Zed Books. Lundius, Jan and Lundahl, Mats (2000) Peasants and Religion; A Socioeconomic Study of Dios Olivorio and the Palma Sola Religion in the Dominican Republic. London: Routledge. Lundahl. Mats (2025) ”Ett annat Haiti”, Svensk tidskrift,  17 januari. Price, Rod (1985) Haiti: Family Business. London: Latin American Bureau. Roumain, Jacques (1978) Masters of the Dew. Oxford: Heineman. Veloz Maggiolo, Marcio (2005) La biografía difusa de Sombra Castañeda. Madrid: Ediciones Siruela. Wordsworth, William (1994) Selected Poems. London: Penguin Classics. Yudkin, John (2012) Pure, White and Deadly. London: Penguin Books. 

Jag befinner mig i Dominikanska Republiken där Maslou, en haitier som bott och arbetat i landet under mer än tjugo år sätter kakelplattor i vårt kök. Det är ett sorgligt faktum att haitier är diskriminerade i Dominikanska Republiken. På flykt från fattigdom och våld flyr de över gränsen in till grannlandet där de utnyttjas för underbetalda arbeten och ständigt löper risken att fångas in av militär och polis för att transporteras tillbaka in över gränsen. En verksamhet som i Dominikanska republiken gett upphov till en mångfacetterad och svårutredd korruption som innefattar politiker, jurister och poliser som skor sig på skyddslösa haitiers bekostnad.

Min gode vän Mats Lundahl redogjorde nyligen i en artikel för allt det elände som Haiti nu genomlider i avsaknad av en effektiv regering, alltmedan narkotikafinansierade maffiagäng löper amok i dess byar och städer.

Den 3:e oktober 2024 attackerade ett haitiskt gangstergäng den lilla staden Pont-Sondé, norr om Port-au-Prince, dödade minst 115 personer, bland dem kvinnor och barn, och sårade minst 50. Åtminstone 45 hus och 34 bilar eldades upp. Mellan den 13:e och 16 :e november tvingades mer än 20 000 människor lämna sina hem i huvudstaden till följd av gängangrepp. Den 19:e attackerades Pétion-Ville, den rikaste förstaden till Port-au-Prince, men polisen lyckades med hjälp av lokalbefolkningen slå tillbaka attacken och döda 28 gängmedlemmar. Mellan den 6:e och 11:e december dödades åtminstone 207 oskyldiga människor, de flesta av dem över 60 år, av gangsters i Wharf Jérémie, ett av de värsta slumdistrikten i Port-au-Prince. De sköts och hackades ihjäl med machetes och knivar, eldades upp och kastades i havet. Gängledaren hade fått för sig att de hade använt sig av svart magi för att ge hans son en dödlig sjukdom. Den 7:e december lynchade ett medborgargarde mer än 10 gängmedlemmar i Petite Rivière de l’Artibonite. Svaret lät inte vänta på sig.  Mellan den 8:e och 11:e december mördades minst 70, kanske över 100, personer, bland dem kvinnor och barn. Den 16:e och 17:e attackerade ett gäng Bernard Mevssjukhuset med molotovcocktails och satte eld på det. På julafton attackerades Hôpital général, det största sjukhuset i Port-au-Prince, när det skulle återinvigas efter att ha varit stängt sedan februari 2024 till följd av gängattacker. Åtminstone två journalister och en polisman dödades.

Inga flygbolag flyger längre till Port-au-Prince. De amerikanska luftfartsmyndigheterna har förbjudit alla flygningar dit på obestämd framtid. Vill man ta sig därifrån till den enda öppna flygplatsen, i Cap Haïtien, och ur landet, eller tvärtom, med helikopter kostar det 2 500 dollar och man får bara ha med sig 10 kilo bagage. I början av 2025 uppgick antalet människor som fått lämna sina hem till följd av gängvåldet till över en miljon, av en total befolkning på drygt 11,8 miljoner. Et cetera, ad infinitum, ad nauseam.  

Allt detta ovanpå jordbävningar, orkaner, sekellångt politiskt förtryck och katastrofala miljöförändringar. Född som världens första republik styrd av före detta slavar har Haiti under två sekler lidit under omvärldens rasistiska förakt och en överbefolkning orsakad av att 800 000 slavar av fransmännen importerades till sin koloni Saint-Domingue (som sedermera blev Haiti). Ett land vars tropiska jordar inte ens då kunde föda dem alla. Ovanpå eländet tvingade Haiti ända fram till 1947 betala skadestånd för att de bemäktigat sig den ”egendom” som deras förtryckare tillskansat sig.  Och trots allt detta blomstrar fortfarande haitisk kultur, inom musik, konst och litteratur och inte minst inom landets särpräglade religion, vodoun.

En religion lika seriös som kristendom eller islam, och liksom de även med sina avarter, fick vodoun först 2003 status som religion.  Vodoun är polyteistisk och synkretistisk – och dess oskrivna teologi är synnerligen komplicerad. Det är ett vedertaget faktum att vodoun importerats från västafrikanska kungadömen, men det är likväl inte helt korrekt. Vodoun har visserligen inslag av afrikansk religion, men även kristendom, islam och andra traditioner, inte minst sådana som uppkommit inom ön Hispaniola, som Haiti delar med Dominikanska republiken. De haitiska slavarna kom från ett mycket stort geografiskt område, ett territorium som sträckte sig från Guineabukten till Angola, och vissa av de andar som tillbeds inom voodoo kan direkt härledas dit, men inte alla. De afrikanska komponenterna smälte samman med europeiska influenser. Den afrikanska närvaron är emellertid påtaglig. När en haitier dör färdas han anba dlo nan Ginen, under vattnet till Guinea.

Jag tänker på detta när jag ser Maslou mura fast kakelplattorna och under hans  pauser samtalar jag med honom. Hans förfäder färdades över Atlanten, kedjade i kvava fartygsutrymmen. Miljontals dog under färden över den väldiga havsvidden och deras kroppar slängdes i oceanen. De som överlevde förde med sig sina gudar, sin musik och skapade i Karibien en ny, blomstrande kultur.

Kakelplattor? Jag drar mig minnes att den haitiske konstnären Edouard Duval Carrié skapat en vägg med kakelplattor (det ser ut som kakelplattor, men är i själva verket rör det sig om rektanglar av plexiglas). Mot en blodröd botten, omslingrade av blommande vattenväxter flyter slavar som från skeppen slängts i havet som värdelös last. La Triste Histoire des Ambaglos, Undervattensandarnas sorgliga historia, är en historia om diaspora. Om en ofrivillig migration över havet och dess kusligt sorgliga slut. Konstverket är också en påminnelse om hur minnet av denna tragik lever vidare. Banden med Afrika slets sönder, men minnet av den gamla kontinenten och dess gudar överlevde dock i allt det elände som följde. Döden var inte definitiv. Livet finns kvar i de överlevandes minnen. En ny värld skapades på amerikansk grund. I amerikansk jord sattes rötter från Afrika och spirade på nytt. Träd, rötter och vatten är ständigt närvarande i Edouard Duval Carriés konst.  

Duval Carrié har också målat stora porträtt av afrikaner som i havens djup förenats med koraller och havsanemoner. Kanske har de förvandlats till vattenandar, eller havsgudar, något som fär mig att tänka på Ariels sång i Shakespeares Stormen:

Full fathom five thy father lies;
              Of his bones are coral made;
    Those are pearls that were his eyes:
              Nothing of him that doth fade,
    But doth suffer a sea-change
    Into something rich and strange.
    Sea-nymphs hourly ring his knell:
                              Ding-dong.
    Hark! now I hear them—Ding-dong, bell.P

 På fem famnars djup vilar nu din far;
Till koraller blev hans ben.
Dessa ärlor var hans ögonpar.
Intet av honom förgås.
Havet förvandlar allt
Till något märkligt och rikt.
Sjöjungfrurs klockor klämtar för hans själ.
Bing bång!
Lyssna! Nu hör jag dem –
Bing bång! Klockorna slår.

 För flera år sedan, då både jag och min fru arbetade för FN, hon som fast anställd och jag som konsult,  besökte vi en dam i hennes lägenhet någonstans i USA. Jag minns faktiskt inte om det var i New York eller någonstans i Florida, under alla förhållanden diskuterade vi hennes bidrag till en hantverksinstitution i Guatemala. Jag minns varken henne, eller hennes lägenhet, men jag minns mycket klart en tämligen stor och märklig tavla som prydde en av hennes väggar. Den var målad i en halvt naiv, halvt akademisk stil och framställde en naken dam som med en revolver i ena handen vadande i en flod, mot bakgrunden av en yppig djungel. Det var första gången jag hörde talas om Edouard Duval Carrié, född samma år som jag – 1954. Det retar mig att jag aldrig tog kort på den där tavlan, speciellt som Duval Carriés konst sedan dess har dykt upp i olika sammanhang och stadigt stigit i värde. Hans föreställningsvärld är i allmänhet morbid och svårtolkad, ofta med historiska- eller vodounmotiv.

Sedan flera år tillbaka är Duval Carrié bosatt i Miami. Född och uppvuxen i Haiti tills han vid tio års ålder tillsammans med sina föräldrar tvingades fly från ”Papa Doc” Duvaliers terrorregim. Han var sedan bosatt p olika platser ,som Puerto Rico, New York, Montreal och Paris. Duval Carrié studerade vid Université de Montréal och Loyola College i Kanada, samt École nationale supérieure de beaux-arts i Paris, där han var bosatt i flera år, tills han flyttade till Miami. Han har vid flera tillfällen återkommit till Haitil, men under nuvarande, förskräckliga förhållanden kan han omöjligt tänka sig att bosätta sig där.

Som så många andra som vuxit upp i en särpräglad miljö har han genom hela sitt liv burit med sig sitt haitiska arv, som ända sedan slavtiden varit präglat av en påtvingad diáspora och/eller isolering. En känsla av rotlöshet har samtidigt skapat en samhörighet med den karibiska öns natur och de märkliga väsen som lever inom vodouns mystiska, obundna värld.

Duval Carrié är en kosmopolit vars konstnärliga känslighet lämntr honom öppen för den mängd mångfacetterade identiteter som ryms inom vodouns magiska sfär. Han framställer gärna sig själv och sina gestalter som varelser som likt träd har rötter djupt ner i jord och hav och en krona som öppnar sig mot ett oändligt universum. Exempelvis har han gestaltat ”mitt liv som träd” och framställt det på plexiglas, med flera andra varianter gjorda på aluminium.

Under senare år har Duval Carrié allt oftare arbetat med olika material och skapat verk och installationer i stora format genom vilka han försökt skildra migration och transformationer i en i det närmaste kosmisk gestaltning där afrikanska, karibiska och europeiska traditioner talar till varandra och blandas samman till andliga konstellationer.

Vodoun som andlig dimension tycks vara ständigt vara närvarande i Duval Carriés gestaltningsförmåga. Ofta får den en sakral karaktär och flera av hans senare konstverk väcker associationer till gotiska katedralers glasmålningar,

eller altarskåp,

som detta altare tillägnat havsguden Agouwe

I flera av sina oljemålningar framställer Duval Carrié religiösa vodounbruk, som de hemaltare med offergåvor som man kan finna i såväl haitiska som dominikanska bondehem. Som i nedanstående målning där han placerat ett sådant altare mitt i en flod i en tropisk djungel, helt enlighet med hans ständigt upprepade associationer till vattnets och växtlighetens livgivande krafter. I detta fall är offerbordet omgivet av krokodiler, en anspelning på de nattliga vodounriterna i Bois Caïman. Krokodilernas skog, som den 14:e augusti 1791 gav startskottet till det landsomfattande slavuppror som 1804 slutade med Haitis frigörelse från Frankrike. I den yppiga djungeln lurar, knappt synliga, krokodilerna.

Dagen efter ceremonin i Bois Caïman dånade signaltrummor över hela den franska kolonin och de upproriska slavarna tände eld på sockerplantagerna. Röken syntes ända till Louisiana i USA.

Socker, Djävulens gröda, är en av många orsaker till Haitis uppenbarligen eviga förbannelse. Sockerodling kan spåras tillbaka till omkring 6 000 f.Kr., då sockerrör skördades på Nya Guinea. Den tidigast kända storproduktionen av kristallint socker ägde rum i norra Indien, omkring 3 000 f.Kr. Efter att ha varit en sällsynt vara i Europa, blev socker allmänt känt i slutet av medeltiden och dess användning spred sig då socker blev en allt billigare och mer tillgänglig produkt. I kombination med andra tropiska råvaror – kaffe och tobak – blev socker en viktig, uppiggande stimulans för Europas ökande antal industriarbetare, tillsammans med den alltmer populära rommen. Idag är sockerrör den tredje mest värdefulla grödan efter spannmål och ris. Sockerodlingar täcker 26 945 000 hektar i 110 länder. Enbart mellan 2019 och 2020 producerades 167 miljoner ton socker (en del härstammar förvisso från betor), medan ett dussin länder använder minst 25 procent av sin odlingsbara mark för sockerodling. Sockerrör används för att producera minst 80 procent av det socker som världens befolkning konsumerar.

Sockerrör är 2 till 6 meter höga, med kraftiga, fibrösa stjälkar. De är ett slags förvuxet gräs och täcker i allmänhet stora ytor. De ofta mycket vidsträckta sockerfälten tenderar att vara hem för en mängd olika ohyra, en del av dem giftiga och det är också de bekämpningsmedel som används för att skydda grödorna. Förutom detta har socker visat sig vara ett skadligt födoämne som de flesta av oss faktiskt kan vara förutan.

Det flesta sockerrör huggs fortfarande för hand och sockerhuggare dör genom sitt hårda arbete. Till exempel beräknades det att under de senaste två decennierna minst 20 000 människor har dött av kronisk njursjukdom i Centralamerika, de flesta av dem sockerrörsarbetare längs Stillahavskusten. Detta kan bero på att de arbetar långa timmar i sträck i tropisk värme, utan tillräckligt vätskeintag, samtidigt som de genom ständigt repetitiva rörelser, timme efter timme utsätts för fysiska åkommor. Om detta är fallet nu för tiden är det inte svårt att föreställa sig den tortyr som de piskade, oavlönade slavarna fick utstå i det franska Saint-Domingue. De franska slavdrivarna var väl medvetna om att de macheter som deras slavar använde för att skära sina sockerrör mycket väl kunde användas som vapen mot dem och deras familjer, vilket i slutändan även blev fallet. Vad kunde förväntas av 800 000 människor som användes som boskap, dödades, torterades och föraktades?

Genom historien har socker utgjort ett viktigt ekonomiskt och socialt inflytande som drivkraft för expansionen av europeiska imperier. Det ”vita guldet” drev på Atlantvärldens lönsamma handel med människor, krut, tyger, socker och rom och skapade stort välstånd för ett priviligierat fåtal. Sockrets mörka historia, bortsett från att var ett skadligt födoämne,  har djupt rotade rötter i det slavarbete som vidmakthölls av den enorma odlingsefterfrågan i Brasilien och de karibiska plantagerna. Som ett resultat skeppades mellan 1501 och 1867,  under fruktansvärda förhållanden, över tolv miljoner afrikaner till Amerika. Dessa tolv miljoner var de som överlevde transporten över Atlanten, som kostade minst hälften så många människoliv .

Duval Carrié har skapat ett stort ”sockerskepp” som glittrande och förföriskt tycks sväva över betraktarens huvud, likt en stjärnkonstellation. Samtidigt vilar det något lugubert och hotande över den insektslika konstruktionen.

I en diptyk framställer Duval-Carrié hur Döden med fransmännens hjälp för sin last med slavar till Saint-Domingue, för att sedan skörda fransmännen som offer för sin egen vidriga handel i människoliv och den omänskliga behandlingen av sina slavar.

Det var inte enbart afrikanernas kroppar som fördes över Atlanten, även deras tankar, religion och konst rotades i den karibiska jorden där de växte sig starka. Som migranter gjort genom årtusenden blandades slarvarnas religion samman med andra inflytanden. Där kom att finnas inslag från en mängd olika folk –Västafrikaner som Bambara, Fon, Fulani, Ashanti, Yoruba, Ovimbundo, Kimbundo, Bakongo, Lunda, Chokwe och många fler. Flera slavhandlare försökte blanda sina mänskliga varor så att språkförbistringen försvårade sammansvärjningar och uppror. Men det fanns i den karibiska synkretismen även inslag av folkreligion från en mängd andra håll än det afrikanska fastlandet –guancher från Kanarieöarna, irländare, zigenare, portugiser, andalusier, morer från Nordafrika och Levanten, judar, skottar, irländare, och inte minst öarnas urinvånare – kariber och tainos.  Men mäktigast var dock de gamla gudarna från kungadömen som Mali, Dahomey och Ashanti, och längre söderut från Congo och Luanda.

En synkretism som får mig att tänka på Neil Gaimans roman Amerikanska gudar, som berättar hur invandrare från alla världens hörn förde med sig sina gudar till USA, men där glömde bort att visa dem sin dyrkan. Gudarna lever dock kvar och har viss kontakt med varandra, alltmedan de lever bland människorna men nu tvingats arbeta som begravningsentreprenörer, slaktare, taxichaufförer, prostituerade, smågangsters, eller stor-och småföretagare. De kämpar mot de ”nya gudarna” som vistas inom den moderna teknokratiska världen, med dess nöjesindustri, börshandel, storkapital, intranät och narkotikahandel.  

Inom Haitis vodoun fortlever dock de gamla gudarna i högönsklig välmåga, jämte en mängd olika naturväsen. De lever inte alltid i harmoni med varandra och Duval Carrié kan skildra hur beväpnade, märkliga väsen konfronteras med varandra i ett haitiskt mytiskt djungellandskap.

Skillnaden mellan historiska och moderna realiteter kan i Duval Carriés konst bli upplöst, liksom i den magiska och vardagliga sfären. I en bild tycks han kommentera den sorgligt kluvna och ofta blodiga klyvningen mellan de stater som delar ön Hispaniola, väl medveten om att de båda länderna delar en spirituell, folkreligiös sfär. Två andevarelser står med framsidan vänd mot betraktaren – en brinnande gestalt vid förstörda träd på vänstra/västra sidan om en flod som runnit upp ur en gemensam källa och på den högra/östra sidan en annan varelse, fläckig och flankerad av två palmer. Under den fläckiga gestalten ses hur en lastbil dumpar något i riktning mot flodens västra sida, där en kvinna tycks plocka upp något.

En svårtolkad bild, som jag betraktar utifrån min egen föreställningsvärld. Den brinnande mannen kan då stå för Haitis landskap, förrött av överproduktion, överbefolkning, torka och andra miljökatastrofer. Där folk för att värma sin mat och skaffa sig en ringa inkomst tvingas bränna de få träd som finns kvar till träkol och genom sin fattigdom tvingas söka sig till ett grannland där de hänsynslöst utnyttjas som underbetald arbetskraft. Den fläckiga gestalten kan då ses som en representant för den dominikanska befolkningen som besmittats av rasismens pest och dessutom drabbats av en identitetslöshet som fått dem att förneka sina afrikanska rötter och tro sig vara renblodiga ättlingar till spanjorer, som till skillnad mot vad de framställer som ett underutvecklat Haiti, betraktar sig som representanter som står för västerländsk civilisation och framåtanda.

Floden som skiljer andegestalterna åt kan då minna om gränsfloden Rio Massacre, som genom sitt namn för tankarna till den så kallade Perejilmassakern som ägde rum under oktober 1937.  Ett massmord på de haitier som bodde längs Dominikanska republikens nordvästra gräns och i vissa delar av den sammanhängande Cibao-regionen. Massakern genomfördes på order av diktatorn Rafael Trujillo och utfördes dominikanska arméns trupper som samlats från olika delar av landet. Den välplanerade och plötsliga massakern dödade praktiskt taget hela den haitiska befolkningen bosatt vid den dominikanska gränsen och endast ett fåtal lyckades fly in i Haiti. Massakern fick sitt namn genom att förövarna ofta höll upp ett knippe persilja  – perejil – och frågade sina tilltänkta offrar vad det var, om de då uttalade ordet med ett tungrots-r ansågs det vara tecknet på att de talade kreol och därmed var haitier. Hudfärgen spelade mindre roll eftersom många dominikaner var lika mörkhyade som sina haitiska grannar. Massakern krävde uppskattningsvis mellan 14 000 till 40 000 mäns, kvinnors och barns liv.

Att Duval Carrié framställer även ”dominikanen” som en andevarelse är helt i sin ordning. Inom dominikansk folklore finns även en mängd naturvarelser och inom landet frodas även en variant av vodoun med egen särart och egna lwas, gudar som i Dominikanska Republiken i allmänhet kallas för misterios.

Den dominikanske författaren Marcio Veloz Maggiolo skrev en roman som tycks röra sig inom samma sfär som Duval Carriés konst. Den odödlige huvudpersonen i Biografia diffusa de Sombra Catañeda, Sombra Catañedas diffusa biografi, tycks visserligen härstamma från öns första conquistadorer men han berättar dess historia som om han befann sig inom misterios sfär.

Sombra Catañeda frågar oss om dagens människor inte är produkten av gårdagens, utsatta för ständiga mutationer i en tillvaro som är långtifrån logisk och begriplig. Den historia som människor berättar för varandra är tillrättalagd och förfalskad av fabulister, politiker och historiker, alla med en högst personlig agenda. Sanningen finns inom den magiska andesfär inom vilken Sombra Catañeda vistas och utifrån vilken han betraktar invånarna på den ö som delas av Haiti och Dominikanska republiken. Han berättar om dess historiska utveckling, alltifrån det att tainos med sina kanoter kom till den ö som de möjligen kallade för Quisqueya, fram till den dag då Veloz Maggiolo skriver sin bok (d.v.s. 1981, han dog i COVID 2021).

Sombra Catañedas berättelse kan tyckas vara en slumpmässigt hopkommen historia, som över sekler rör sig inom en sfär av övergivenhet och splittring. Han tycks samtidigt var såväl sändare som mottagare, en narraktig skådespelare,  hjälte och skurk. Övermänsklig och mänsklig – alltför mänsklig.

Även hos Duval Carrié blandas nu- och dåtid samman och föreningen tycks äga rum i hans vodouninspirerade andevärld. Exempelvis bär en bild som jag antog föreställde havsguden Agwé (eller  Agouwe), som ofta  framställs som en amiral, titeln Capitaine Tonerre.

El Capitán Trueno (Kapten Åska) var hjälten i en serie spanska serietidningar som skapades 1956. Serierna publicerades kontinuerligt mellan 1956 och 1968 och blev den mest populära spanska hjälteserien genom tiderna. När den var som mest populär höjd sålde den varje vecka mer än 170 000 exemplar och översattes även till franska, Det var antagligen på så vis som den unge Duval Carrié fascineraesd av den. Serien var inspirerad av Hal Fosters Prins Valiant, ädlingen från Thule som blev en av riddarna kring Kung Arthurs runda bord. El Capitán Trueno var liksom Valiant en vandrande riddare som mötte äventyr över hela världen, fast han rörde sig under 1200-talet och inte som Valiant under 400-talet, alltmedan Duval Carriés Capitaine Tonerre är klädd som en herreman från sjuttonhundratalet.

Den 12:e januari 2010 drabbades Haiti av en katastrofal jordbävning, epicentret var cirka 25 kilometer nordväst om Port-au-Prince. Under de två veckor som följde drabbades landet av mer än 52 efterskalv. Tre miljoner människor drabbades direkt av skadegörelsen och uppskattningsvis dog mellan 100 – och 160 000 män, kvinnor och barn.

Kommunikationssystem, luft-, land- och sjötransportanläggningar, sjukhus och elektriska nätverk skadades svårt och försvårade räddnings- och hjälpinsatser. Port-au-Princes bårhus överväldigades med tiotusentals kroppar. Räddningsarbetet försvårades genom att ryktesspridning om att våld och plundring skulle ha lamslagit huvstaden. Innan hjälpinsatserna tog fart sände USA därför in trupper för att ”upprätthålla ordningen”. I själva verket förekom betydligt mindre våldsbrott i Port-au-Prince efter jordbävningen än tidigare. Folk arbetade intensivt med att rädda sina grannar och andra ur rasmassorna och hundratals människor vandrade genom gatorna, sjöng och klappade i händerna för att lugna ner alla de som drabbats av förluster av nära och kära, eller som skadats svårt av rasmassorna. Som så ofta förr i Haitis historia gav katastrofen genomslag i konst och kultur, exempelvis skrev en haitisk-amerikansk journalist och hjälparbetare, Dimitry Elias Léger, en intressant roman God loves Haiti, berättad i en magisk realistisk stil med uppenbar inspiration från Márquez, Bolaño, Camus och Dante.

De fördomar som försenade de internationella hjälpinsatserna och respektlösheten inför haitisk särart och kultur ligger antagligen bakom Duval Carriés bild Erzulie kvarhållen, på vilken vi ser voduons skönhetsgudinna Èrzulie Fréda Dahomey, den lwa som övervakar skönhet, dans, lyx, blommor och glädje, gå nerför landgången till ett krigsfartyg, övervakad av två gevärsbeväpnade män med rödakorshjälmar. Èrzulie likställs med katolicismens Mater Dolorosa, som på de oljetryck som ofta pryder vodounaltare framställs med ett svärd genom sitt hjärta, medan hon är omgiven med votivgåvor, som av voodooister tolkas som de smycken, det guld och de ädelstenar som den koketta Èrzulie är så förtjust i.

På Duval Carriés målning ser vi Mater Dolorosas svärd i Èrzulies gloria och liksom Mater Dolorosa är hennes ansikte präglat av sorg och förtvivlan skapat genom hennes empati med Haitis plågade folk som drabbats av jordbävning och utanförståendes makt och okänslighet.

Hos Duval Carrié tycks kärleksgudinnan Èrzulie Fréda Dahomeys livsglädje och omsorg om haitiernas välbefinnande även betraktas som en garant för empati och därmed även rättvisa. På en målning framställd på glas har han skildrat henne som en personifikation av Justicia.

En framställning som får mig att associera till de beväpnade änglarna inom boliviansk konst

Medan Duval Carriés teknik att framställa sin gudavärld på glas får mig att minnas de vackra glasmålningar jag sett på marknader i Senegal.

Voudons lwas kan manifestera sig inom de fyra elementen: luft, jord, vatten och eld. Èrzulie Fréda Dahomey är en radagudomlighet och som sådan manifesterar hon sig, liksom vattennymfer, inom vattnets element, vilket innebär att hon betraktas som mild, älsklig och cool, även om hon kan gripas av svartsjuka och vredesutbrott , det senare beroende på att hon är van vid att få sin vilja igenom och skämmas bort av de som är tillgivna henne. De oftast lugnt orubbliga rada lwas, som I allmänhet tros ha ett västafrikanskt ursprung, har sin motsvarighet i petro lwas, som har ett haitiskt ursprung och anses vara vildsinta, ombytliga och heta, deras element är givetvis elden.

Èrzulie kan även ta gestalt som petrolwa och hon är då om möjligt mäktigare än den milda Èrzulie Fréda Dahomey. Som Erzulie Dantòr är hon obestridd drottning över de vildsinta petros och mor till deras grundare och fadersgestalt Ti Jean Petro.  Èrzulie Dantòr är till skillnad från mulatten Èrzulie Fréda Dahomey en respektingivande och kraftfull, svart kvinna, en solid och orubblig beskyddarinna av kvinnor, barn och samhällets utstötta. Till skillnad från Èrzuli Freda som välsignar dig med materiella rikedomar, skänker dig Èrzulie Dantòr den andliga kunskap som behövs för att navigera vardagens elände. Èrzulie Dantòrs rikedom består och kan överföras från en generation till en annan, alltmedan Èrzuli Fredas flyktiga gåvor kan försvinna efter en natt.  

Èrzulie Dantòr är förenad med såväl eldens som jordens element. Hon känner mörkrets krafter, något som framställs i Duval Carriés målning Erzulies bad. I en underjordisk grotta är Èrzulie i färd med att stiga ner i en nattsvart källa. Hon är omgiven av underjordiska gudomligheter, såväl sådana som representerar växtlighet, som Döden. I förgrunden ser vi Baron Samedi, de dödas gud, och ovanför grottans stalaktiter hänger Erzulies blomster, genom vilka vi påminns om de underjordiska makternas koppling till både död och den växtlighet som spirar ur den svarta myllan. Inte för inte var grekernas och romarnas Hades/Pluto herrar över såväl död och underjord, som växtlighet och fruktbarhet.

Èrzulies grotta minner mig om min tid bland dominikanska bönder som lärde mig att en gång var Tainos, indianerna, herrar över hela ön. Men då de och deras gudar förföljdes och misshandlades av de spanska erövrarna drog de sig tillbaka till underjorden, varifrån de nu i det fördolda härskar över ön Quisqueya/Hispaniola. Du kan möra deras andar i grottor där helgonen finns (med vilka menas stalaktiter och stalagmiter). Indianernas kraft springer fram i floder och källor och i Dominikanska republiken (och jag förmodar även i Haiti) är det vanligt att offra glittrande ting och sötsaker till de indianandar som vistas i vattendrag och källor.

Som andra gudomligheter inom voudons Pantheon har underjordens herre Baron Samedi en sammansatt karaktär och uppenbarar sig genom en mängd olika manifestationer, ofta med olika namn som Baron Cimetière, Baron la Croix eller Baron Criminel. Som dödens gud är Baron Samedi I allmänhet framställd som en begravningsentreprenör, klädd i svart frack med hög hatt, men I egenskap av ett levande lik kan han även framställas som ett skelett, eller ett kadaver iordningställt för sin begravning, varför han kan ha bomull i näshålorna och mörka glasögon för att dölja sin livlösa ögon, eller i fallet om han uppenbarar sig som en petro – glödande blick. Han kan även framställas som en ofta ungdomlig, viril och ung man med livfulla rörelser och ansiktet målat som en vit mask, eller enbart med ena ansiktshalvan målad vit. Som varande dödens gud är Baron Samedi herre över såväl vita som svarta människor. Hans rörelser och tal kan även vara behäftade med en viss ”feminitet”, han är ju som Döden, både man och kvinna. Rösten är nasal och dröjande.

Likt Döden tar Baron Samedi inga hänsyn och har inga hämningar, han är fullständigt oberäknelig. Detta gör honom cynisk och förlänad med en skoningslös, ofta skabrös humor, underlättad av hans gudomliga förmåga att läsa människors och andra väsens tankar. Baron Samedi är grundligt informerad om allt som händer, i såväl de dödas som de levandes värld.  Han saknar moral och kan vara nyckfullt grym, samtidigt som han kan visa empati och goda sidor. Baron Samedi är förtjust i rom och cigarrer och äter gärna äpplen, men liksom döden är hans aptit obegränsad och han äter i stora mängder allt möjligt.  Baron Samedi är även en oförbätterlig kvinnojägare, som kan ådagalägga en hel del charm och även uppträda som en frigjord och roande homosexuell man, inte olik en dragartist eller den oljigt cyniske konferencieren i Cabaret.

Baron Samedi är gift med Maman Brigitte som i alla avseenden är en kvinnlig motsvarighet till sin make och som i sitt förhållande till sina och makens undersåtar – les Guedes ofta uppträder som vore hon en välvillig bordellmadame.

Baron Samedi har många strängar på sin lyra och som den allenarådande döden kan han uppenbara sig som en kosmisk gestalt och som sådan framställs han ibland av Duval Carrié.

Duval Carrié kan även alludera till Baron Samedis fruktbarhetaspekter och då framställa honom som täckt med blad eller annan växtlighet, ofta i sällskap med vattenandar och växtlighetsgudomligheter.

I sin uppenbarelseform som Papa Guede betraktas baron Samedi som en tämligen empatisk personlighet. Som omtänksam psychopomp ledsagar han de avlidnas andar till dödsriket och när ett barn är dödssjukt ber dess föräldrar till Papa Guede för att han skall skona det, eller varje fall ge det en smärtfri död. Papa Guede kan även, om det så skulle falla honom in, helt oväntat se till att människor som är nära döden plötsligt tillfrisknar, eller klarar sig ur en situation som kan tyckas vara dödsbringande.

Men, Baron Samedi han kan också bete sig som en hänsynslös maffiaboss, någon som enbart agerar för egen vinning. Han är då Baron Criminel och utnyttjar sina Guedes som utpressare och mördare. I den egenskapen är Baron Samedi också en bokor, en ondskefull trollkarl som anhöriga till mordoffer, eller andra som känner sig förorättade, kan be om att utkräva hämnd. Som Baron Criminel kan Baron Samedi även uppträda som hänsynslös kapitalist, eller som en imperialist likt det USA som med våld emellanåt blandat sig i Haitis inre göranden och låtande. Duval Carrié har framställt Baron Criminel i något som liknar stäven på ett krigsfartyg, iförd sin höga hatt, som då väcker associationer till Abraham Lincolns eller Uncle Sams huvudbonad.  

Liknande associationer kan väckas ur en gåtfull målning i vilken Duval Carrié framställer hur en ungdomlig och vitklädd, jättelik gestalt stående på ett krigsfartyg av vargliknande väsen bogseras in på en flod genom ett haitiskt mangroveträsk.

Haitisk historia är ständigt närvarande hos Duval Carrié. Med en envetenhet som påminner om Andy Warhols upprepade Marilyn Monroe porträtt har han skapat en mängd olika porträtt av Haitis store revolutionshjälte Toussaint Louverture, som född slav och senare frigiven blev den mest framstående ledaren för den haitiska revolutionen. Under sitt liv kämpade Louverture för slavarnas befrielse. 1792 skrev han till den Franska Nationalförsamlingen:

Vi är svarta, det är sant, men säg oss gentlemän, ni som är så förnuftiga, vilken är den lag som säger att den svarte mannen måste tillhöra och vara den vita mannens egendom? Alltför länge har vi burit era bojor utan att skaka av oss dem, men varje makt som inte grundats på dygd och medmänsklighet, som enbart tvingat sina medmänniskor till slaveri, måste få ett slut och detta är mitt mål.

För att uppnå och garantera de före detta slavarnas frihet, allierade sig Louverture i sin kamp mot Saint-Domingues rojalister först med spanska styrkor. Sedan den franska revolutionen störtat monarkin stödde han det republikanska Frankrike, som avskaffat slaveriet och han blev därmed generalguvernör för Saint-Domingue, men då Napoleon Bonaparte återinfört slaveriet stred Louvertures trupper mot Bonapartes armé.

Som revolutionär ledare visade Louverture sig vara en ovanligt militärt och politiskt duglig man. Han bidrog till att förvandla det desperata slavupproret till en målinriktad revolutionär rörelse, med disciplinerade trupper och en ekonomiskt sinnad politik. Bland annat förhandlade han ett handelsavtal med Storbritannien och USA.

Louvertures slut blev tragiskt. Vilseledd av bedrägliga garantier lockades han till förhandlingar med fransmännen, men greps omedelbart och fördes till Frankrike, där han spärrades in på en fästning i staden Doubs vid Alpernas sluttningar. Medan Louverture fortfarande var i livet skrev den engelske poeten William Wordsworth en vacker dikt till hans ära:

TOUSSAINT, the most unhappy man of men!
Whether the whistling Rustic tend his plough
Within thy hearing, or thy head be now
Pillowed in some deep dungeon's earless den;--
O miserable Chieftain! where and when
Wilt thou find patience? Yet die not; do thou
Wear rather in thy bonds a cheerful brow:
Though fallen thyself, never to rise again,
Live, and take comfort. Thou hast left behind
Powers that will work for thee; air, earth, and skies;     
There's not a breathing of the common wind
That will forget thee; thou hast great allies;
Thy friends are exultations, agonies,
And love, and man's unconquerable mind.

TOUSSAINT, den mest olycklige bland män!
Huruvida den visslande bonden vänder sin plog
inom hörhåll, eller om du har ditt huvud
nerborrat i en kudde i en djup fängelsehåla;
O, olycklige ledare! Var och när
skall du finna ditt tålamod? Men, dö inte nu;
bär hellre dina kedjor med en tröstande förhoppning:
Även om du själv har fallit, för att aldrig återuppstå,
så lev likväl tröstad. Du har efter dig
lämnat krafter som nu verkar för dig; luft, jord och himmel.
Det finns inte en fläkt av vardagens vind
som glömt dig; du har mäktiga bundsförvanter;
bland dina vänner lever hänförelse och ångest,
och kärlek, och människans oövervinnerliga mod.

Då Wordsworths dikt publicerats var Toussaint Louverture redan död, hopkrupen vid cellens eldstad, med dess falnade glöd, hade han antingen dött av köld och undernäring, eller tuberkulos.

Baserad på en samtida gravyr har Duval Carrié skapat en mängd porträtt av revolutionshjälten. Nedan ett urval från en långt större produktion.

Duval Carrié har även gjort andra målningar som skildrar Louverture och hans insats.  På en tavla uppträder en barfota Toussaint sittande på en röd häst (Petroandarnas färg?). I handen håller han en orm (den gode guden Damballah, eller den dödsbringande gröna mamban?).

Även andra beridna gestalter från den haitiska revolutionen uppträder bland Duval Carriés konstverk . En likblek Sonthonax färdas på en gul häst genom ett öde landskap. I ena handen förevisar han ett dokument. Antagligen rör det sig om hans egenhändigt proklamerade deklaration om slavarnas frigörelse.

Léger-Félicité Sonthonax var fransk revolutionskommisarie och de facto högste leader för Saint-Domingue's vita slavägare, som djupt ogillade honom, speciellt efter hans proklamation om slavarnas frigörelse. En av Sonthonaxs viktigaste uppgifter var att organisera  Saint-Domingue's armé så att den kunde försvara ön mot angrepp från engelska trupper, detta medan stora delar av den franska kolonin redan var i händerna på upproriska slavar.  För att kunna rekrytera soldater och som ett erkännade av 1791 års slavuppror krävde Sonthonax att hans nyupprättade armé skulle inkludera svarta soldater och han försökte därmed övertyga den Franska Nationalförsamlngen om att slaveriet omdelbart måste upphöra. Som en del av sina ansträngningar såg Sonthonax i väntan på ett sådant besked till att slaveriet upphävdes i kolonins norra delar.  Hans kritiker menade dock att Sonthonaxs åtgärder baserats på hans eget maktbegär, något som är tvivelakitigt, eftersom Sonthonax av vallt att döma tycks ha varit en övertygad abolutionist.

Att Sonthonax i Duval Carriés tavla rider ensam, utan följeslagare, kan bero på att han funnit att före detta slavar tvekade om att förena sig med hans trupper. Flera av dem hade redan rekryterats av Toussaint Louverture och andra revolutionsledare. Andra slavar oroade sig över vad som skulle hända om Nationalförsamlingen vägrade godkänna Sonthonaxs förslag om slaveriets upphörande och att de vita slavägarna då skulle låta sin vrede gå över den i form av ökat förtyck och blodbad.  Vita plantageägare hade börjat fly från landet, men flera mulatter och frigivna slavar som även de varit slavägare motarbetade Sonthonax. Det var först då den Franska Nationalförsamlingen I maj 1794 ratifierat deklarationen om slavarnas frigörelse som Toussaint Louverture och hans armé med väldisciplinerade, stridshärdade före detta slavar, gick över till Sonthonaxs armé.

Toussaint blev snart kolonins obestridde ledare, även om han egentligen var den Franska Generalförsamlingens representant . Den svarte generalen besvärades av Sonthonaxs närvaro och hans inblandning i den politik och de reformer som Loverture försökte genomföra. 1797 utsåg han Sonthonax till sin representant inför den Franska Generalförsamlingen, men då denne tvekade placerade Louverture honom under väpnad eskort på ett skepp destinerat till Frankrike.

Då Duval Carrié i en tavla framställer den republikanska armén som en grupp väluniformerade dockor på piedestaler är det möjligt att han antyder den vacklande styrkan hos Sonthonaxs armé, innan Loverture fått övertag och kontroll. Svarta, mulatter och vita tycks lika osäkra i sin roll och denna leksaksarmé skulle med lätthet antagligen kunna ha besegrats av engelska eller spanska styrkor.

Duval Carriés stela tennsoldater får mig att tänka på Fernando Boteros uppstoppade, docklika militärjuntor, som även de förevisar soldater av olika storlekar.

Och steget därifrån är kanske inte så långt till de korrupta militärer och tonton macoutes (hemlig polis) som stött Haitis diktatorer och som här överlämnar en plastpaketerad tårta till någon av sina högsta ledare.

Förtryck och lugubert skådespel har emellanåt gått hand i hand i Haiti, där en självupptagen elit ofta snott åt sig det mesta av den tårta som skulle ha delats mellan Haitis folk. En kulmen på detta maktmissbruk var familjen Duvalier, med dess ökända diktatorer; far och son Duvalier, Papa - och Baby Doc.

Den tvivelaktiga traditionen att förhäva och berika sig själv på andras bekostnad och samtidigt försöka grunda en dynasti genom att lämna makten till sin son,  började tidigt I Haitis historia. En av Louvertures dugligaste generaler, Henri Christophe, grundade 1811 i landets norra del kungariket Haiti, med honom själv som Kung Henri I och sonen Jaques-Victor Henry som kronprins. Kung Henri I införde en sträng regim och corvée, en form av tvångsarbete som gränsade till slaveri. Mot alla odds lyckades Henri I rekonstruera de tidigare betydande inkomsterna från jordbruks- och speciellt sockerproduktionen. Den förbättrade ekonomin möjliggjorde konstruktionen av ett imponerande citadell och flera palats. Kungarikets ekonomi kollapsade dock efter tio år och då en revolution bröt ut 1820 tog Henri Christophe livet av sig.  Den haitiske konungens uppgång och fall har skildrats i den kubanske författaren Alejo Carpentiers roman Riket av denna världen, som sedan den publicerats 1949 har hyllats som ett tidigt exempel  latinamerikansk ”magisk realism”.

Trots sina despotiska tendenser såg Henri I det som sin uppgift att för omvärlden få haitierna att visa sin sanna potential och betraktade sina hårdhänta metoder för att öka kungarikets inkomster som ett tillfälligt, men nödvändigt, ont. Själv analfabet såg Henri I offentlig, obligatorisk och gratis utbildning som ett medel för att bekämpa rasfördomar och en möjlighet att inför världen uppvisa en upplyst svart nation.

Han samarbetade med de engelska abolotionisterna William Wilberforce och Thomas Clarkson. Wilberforce rekryterade för Henri I:s räkning brittiska lärare och missionärer, som skulle bistå honom i hans undervisningsreform. Bland dem var konstnären Richard Evans som skulle vara behjälplig med Kronprins Jacques-Victors utbildning. Under sin tid vid Jean Christophes hov gjorde Evans två porträtt, ett av Kung Henri I och ett att av hans son.

Det är möjligt att Duval Carrié tänkte på Henri Christophe då han gjorde en målning som visserligen heter Kung Louis men som framställer en maskerad man med en perruque allongée, som över sitt huvud håller ett palats. Om bilden skulle kunna tillämpas på Henri Christophe så skulle jag kunna tänka mig att den anspelar på de haitiska och/eller afrikanska potentater som i ringaktning över sitt eget ursprung och sitt lands kultur gömmer sig bakom en vit mask av ”framgång” och ”utveckling” och därmed tar till sig främmande makters later och prestigesökande.

Duval Carrié tvingades tillsammans med sin familj fly från Papa Doc Duvaliers terror. Om en härskare som Henri I försökte vända sin nations traditioner ryggen och ville omvända sitt folk till en variant av engelska protestanter, så sökte läkardiktatorn Papa Doc istället utnyttja vodounmytologin för att sätta skräck i sitt folk.

Likt Baron Samedi föredrog Papa Doc att klä sig helt i svart, alltmedan han talade med samma väl avvägda nasala accent som dödsguden. Hans milis/hemliga polis, de fruktade tontons macoutes, bar likt Baron Samedis undersåtar, les Guedes, svarta glasögon.

I sina försök att skrämma och undertrycka all politisk opposition gav Duvalier Tontons Macoutes fria händer för att på hans personliga order utöva systematiskt våld, terrorism och kränkningar av mänskliga rättigheter. Under Duvalier dödade Tontons Macoutes uppskattningsvis mellan 30 000 and 60 000 haitier.

Specialstyrkan hette egentligen Volontaires de la Sécurité Nationale, Den nationella säkerhetens volontärer. Den folkliga benämningen var härledd från en skräckfigur som användes för att skrämma barn. Farbror Jutesäck var ett monster som vandrade kring under natten för att leta rätt på olydiga barn, som han stoppade i sin säck för att sedan ta med sig hem och äta upp. Tontons Macoutes bar halmhattar, eller blå safarihattar, röda halsdukar, mörkblå denim och de oundgängliga svarta glasögonen. I sin roman Komedianterna från 1966 gav Graham Greene en såväl skrämmande, som komisk bild av Haiti under Papa Docs terrorregim.

Genom sin målning Grimasernas parad tycks Duval Carrié göra en direkt allusion till Kung Henri den Förstes arvtagare Jacques-Victor. Baby Doc – Jean Claude Duvalier – är nämligen klädd i en sjuttonhundratalskostym medan hans far, Papa Doc, i skepnad av Baron Samedi, med sitt svart-vita ansikte, lägger sin ena hand på sonens axel. Modern/Maman Brigitte står på sonens andra sida.  Även Papa Docs hustru, Simone Ovide Duvalier, försökte inför folk framstå som att hon, liksom maken,  var expert på vodoun.  Med på bilden är även två av Baby Docs tre systrar och representanter för kyrkan och armén. Baby Doc har en vit napp i munnen, en antydan om att även då han genom faderns försorg genom en förändrad konstitution fick ”absolut makt” så lät han landet i stort sett styras av sin mor och till en börjanav  Luckner Cambronne, faderns inrikesminister och ledare för tonton macoute. Likt så många andra hänsynslösa potentater skodde sig Cambronne på fattiga människor. I hans fall skaffade han sig sin förmögenhet på grundval av de få råvaror landet som kunde erbjuda – dess människor. Genom hans försorg exporterades varje månad fem ton blodplasma. Madame Ovide tröttnade dock snart på Cambronne, som allmänt ansågs vara hennes älskare, tvingade honom i landsflykt och ersatte honom med Roger Lafontant, även han ledare för tonton macoute.

Efter det att Baby Doc kommit till makten 1971 införde han några smärre, kosmetiska förändringar i sin fars regim, men delegerade snart det mesta av sin makt till modern och hennes rådgivare. Under sin diktatur höll sig Baby Doc för det mesta undan från offentlighetens ljus för att avnjuta sitt playboyliv, med lyxbilar och ett stort intresse för orientaliska kampsporter och jazz. Under tiden fortsatte det statsunderstödda våldet, tusentals haitier torterades och dödades, medan hundratusentals flydde landet.

Baby Doc gjorde dock 1980 ett oväntat uppträdande då han lät Staten bekosta hans överdådiga bröllop med Michèle Bennett, dotter till Ernest Bennett, en haitisk affärsman och ättling till kung Henri Christophe. Ernest Bennett var ägare till mer än 20 000 hektar mark (en ovanligt stor markyta i det överbefolkade landet med sina utsugna jordar), där han huvudsakligen odlade kaffe; mer än 2 000 personer arbetade för honom. Dotterns äktenskap med landets diktator visade sig vara ovanligt lönande för hennes far. Ernest Bennett export av kaffe och kakao ökade betydligt, han blev exklusiv återförsäljare av BMW och tillsammans med sin bror Frantz inledde Ernest en lönande transitohandel med narkotika. Bröderna greps i Puerto Rico och avtjänade där ett tre-års fängelsestraff för narkotikasmuggling. Baby Docs och Michèles bröllop kostade Staten mellan 2 och 3 miljoner US dollar och ansågs allmänt vara en skandal i den västliga hemisfärens fattigaste land.  

Många hoppades att skandalen kring det dyra spektaklet skulle leda till Duvalierregimens fall och Duval Carriés förhoppningsfulla kommentar till det hela blev en målning som framställde hur Baby Doc, iförd en brudklänning, var i färd med att skjuta sig själv i huvudet.

Samtidigt skapade Duval Carrié en ny och än dystrare version av sin Grimasernas parad, nu med samtliga av Jean-Claudes tre äldre systrar närvarande. Även de hade skott sig på terrorregimen och flydde sex år senare tillsammans med sin lillebror från landet . Den gamle demonen Papa Doc var då död, men uppenbarar sig i tavlan som Baron Samedi.

Den äldsta dottern, Marie-Denise, hade Jean-Claude förgäves bett sin far att utse till sin efterträdare. Hon var gift med Max Dominique, tidigare befälhavare för presidentgardet. 1967 hade Papa Doc fått för sig att svärsonen låg bakom en mängd dödliga explosioner, bland andra i presidentpalatset och i stadens kasino.  På hustruns och dotterns enträgna böner benådade Papa Doc, mot all förmodan, Max Dominique och efter det att han tvingats bevittna avrättningen av sina officerskamrater sattes han under miltärsekort till ett flygplan som tog honom till Europa som "inspektör av dess ambassader".

Den som främst låg bakom anklagelserna mot Max Dominique var säkerligen hans främste rival, turistministern Luc Albert Foucard, bror till Duvaliers privatsekreterare och älskarinna, Yvon St. Victor, och gift med diktatorns näst äldsta dotter – Nicole. Hennes äldre syster Marie-Denise, som tillsammans med sin make tvingats till Spanien, var tillbaka redan efter ett år och ersatte då faderns avlagda sekreterare/älskarinna Yvon St. Victor. Snart var även den tidigare dödsdömde Max Dominique tillbaka i landet. Papa Doc hade då låtit avrätta 19 officerare som han antog ha legat bakom det kuppförsök som Max Dominique tidigare hade anklagats för.  Den yngsta Duvalierdottern Simone, som på tavlan delvis är dold bakom sin äldre syster, var inte lika intrigbenägen och invecklad i inre maktstrider som sina systrar, men onekligen lika penningsugen som resten av familjen.

Kostnaderna för Duvaliers bröllop var dock ingenting mot vad som skedde då Duvaliers flydde efter det folkliga uppror som till slut ägde rum 1986. Nedan ses Baby Doc, Michèle och Simone Ovide på flykt till Port-au-Princes flygplats, där ett amerikanskt arméflygplan väntar för att ta dem till exil i Frankrike. Deras exil blev dock besvärlig eftersom de i Frankrike ständigt hotades av rättsfall vilka genom vilka advokater för den haitistka statens räkning krävde återbetalning av de uppskattningsvis 300 miljoner US dollar som paret Duvalier fört med sig efter att bestulit det haitiska folket.

Att det notoriska paret stulit ordentligt med pengar uppenbarades exempelvis vid en husrannsakan då den franska polisen överraskade Michèle med att försöka spola ner en mängd papper i en toalett. Det visade sig vara kvitton för kläder för 168 780 dollar från Givenchy, 270 200 dollar för smycken från Boucheron och 9 752 dollar för hästsadlar från Hermès. Trots detta lyckades haitiska staten inte få tillbaka det mesta av de stulna pengarna och paret kunde trots upprepade försök att få dem utlämnade leva vidare på ett slott i Frankrike, de var personliga vänner med Jacques Chirac.

Efter det att Michèle och Baby Doc skilt sig 1990 (hon levde då med en älskare i Cannes) och hon försökte bosätta sig USA, hade hon en förmögenhet uppskattad till 130 miljoner dollar. Detta beräknat på de betalningar som Baby Doc garanterat henne i samband med deras skilsmässa i Dominikanska Republiken.  Simone Ovide Duvalier dog 1997, Baby Doc 2014, men Michèle lever fortfarande i Paris.

Som en konstnär präglad av magisk realism framställer Duval Carrié ofta Haitis trångmål i form av betydelsemättade metaforer, ofta med vegetariska anspelningar. I Bomull, kanonbåtar och underkjolar ser vi Haiti som en kvinnlig gestalt iförd en vid, ålderdomlig klänning,  står hon kedjad gränsle över de karibiska öarna Kuba, Hispaniola och Puerto Rico. Längs horisonten patrullerar krigsfartyg.  Istället för huvud har den mörkhyade damen ett träd vars taggiga grenar, trots att de tycks vara döda, bär inkapslade blommor och blad.

Duval Carrié upprepar ett liknande tema i Den lilla skadade Haiti, men här är Haiti en liten flicka som med träben och krycka placerats mitt ute i Atlanten, hennes huvud är nu utan ansiktsdrag, men ett träd ur vars grenar det blomstrar fantastiska blad och blommor och mångfärgade ögonmasker. I bakgrunden syns trappor som leder upp till en flammande eld och vad jag tror vara en veve, en av den mängd symboler som tecknas på marken i en Vodounhelgedom för att åkalla lwas. Jag vet dock inte vilken gudomlighet Duval Carriés veve kan anspela på (om det nu är en sådan?).

Egentligen kan det tyckas märkligt att då Duval Carrié skildrar sitt drömda Haiti är det ofta ett yppigt, tropiskt landskap han skapar, detta då Haiti i själva verket till stora delar består av utarbetade jordar sönderbrända av tropisk hetta. Ett landskap som mästerligt skildrats i Jaques Roumains roman Daggens herrar från 1944, exempelvis i dess inledning:

Vi kommer alla att dö... — och hon gräver med sin hand i stoftet; den gamla Delira Deliverance konstaterar: ”Vi kommer alla att dö … djuren, växterna, de levande kristna, o Jesus-Maria Heliga Jungfru!” alltmedan dammet rinner mellan hennes fingrar. Samma damm som vinden med ett torrt andetag blåser bort över det ödelagda hirsfältet bakom den höga kaktusbarriären, bort över de rostande bayahonderna [risiga buskar som växer på Haiitis torra jordar].

Roumain fortsätter med att skildra den förtorkade jorden som vore den en åldrande, svart kvinnas hud. Sådana kvinnor har jag mött i såväl Haiti som Dominikanska republiken, stiliga, men slitna.

Bortom bayahonderna stiger en ånga från dunstande dagg som förloras bland den halvt raderade linjen av avlägsna kullar, likt en suddig teckning. Himlen har ingen spricka. Den är enbart en het plåt. Bakom huset ser den rundade kullen ut som en svart kvinna, torra jordklumpar liknar hennes pepparkornshår. Som målad nära marken med en tunn pensel, framträder den spruckna jordens rynkor; vidare, som en mörk axel mot himlen reser sig en annan kulle, korsad av gnistrande raviner. Erosionen har skapat långsträckta strängar av sten. Jorden har blötts torr, in till sina vita ben.

Det är som om Duval Carrié drömmer om att vodounandarna åter skall befrukta Haitis ödelagda jordar. I en bild kommer de afrikanska gudarna seglande i en båt med en palm som mast och segel. Över dem svävar Ayida Wedo, tillsammans med sin make Damballah, Regbågens orm. Ayida Wedo är Himmelens dam som till människorna förmedlar dold kunskap. Hon är en fruktbärande och klok gudomlighet som hjälper oss att undvika snedsteg och färdas i rätt riktning. De afrikanska gudarna seglar över ett grönt hav av fruktbarhet.

Kanske bär de med sig ett hopp om att Haiti åter skall leva upp och blomstra i all sin tropiska yppighet. I bilden Såningsman visar Duval Carrié hur en gudomlighet, kanske bondeguden Zaka med petrogudarnas röda ansikte, spyr sitt livgivande innandöme över Haitis jord.

Såningsmannens flerfärgade kropp återfinns hos de vattengudomligheter som Duval Carrié ofta återger, helt i enlighet med de förställningar kring vattengudomligheter som återfinns hos bönder på ömse sidor om den gräns som delar ön Hispaniola. Jag har exempelvis vid ett flertal tillfällen besökt källan la Agüita norr om den dominikanska staden Las Matas de Farfán. Folk har sagt mig att i källan bor Anacaona, en indiandrottning som drog sig tillbaka dit efter det att spanjorerna utrotade Tainos och tog deras jordar i besittning. Men, det är inte enbart Anacaona, som liksom Érzulie älskar glittrande vackra ting, som tycks leva i den där källan. I hennes gestalt förenas spanska vattennymfer, ormguden Damballah, det fruktbarhetsbringande barnet San Juan och flera andra, precis som i Duval Carriés framställningar av månggestaltade vattengudomligheter.

Enligt mig tycks Duval Carrié vilja säga att de afrikanska gudomligheternas ankomst till ön Hispaniola var annorlunda spanjorernas. Mer i harmoni med Tainos liv och förställningar. Som i en tavla där han låter Kolombus  avigt vilsekomna och pråligt utstyrda sällskap inför förundrade Tainos framstå som milt sagt främmande fåglar.

Något helt annat än då Afrikas sällsamma varelser uppenbarade sig på öns stränder.

Därmed inte sagt att Duval Carrié inte förmår identifiera sig med främlingar som anlänt från andra platser än Afrika och låtit sig förundras av tropiska trakters folk och landskap. Han har exempelvis i flera verk inspirerats av Martin Johnson Heades tropiska landskap. Johnson Heade färdades bland annat i Centralamerikas och Brasiliens djungelområden och tog tillbaka till USA med sig tavlor som framställde exotiska fåglar och blommor.

Duval Carrié har i Heades efterföljd skapat flera realistiska detaljstudier av tropiska landskap.

Men han har också gjort personliga omarbetningar av flera av Heades märkligare landskap. Exempelvis gjorde Heade en målning han kallade Soluppgång i Nicaragua. Ett landskap som tycks gnistra i gryningsdagg.

Duval Carrié omtolkar Heades morgonlandkskap i en serie målningar  i vilka han bevarat originalets gnistrande vira fläckar, men han kallar sina headetolkningar för månskensskildringar ”efter Heade” . Som i nedanstående svårtolkade målning, där en skimrande svart gestalt vid en havsstrand uppenbarar sig i ett likaledes skimrande, nattligt landskap.

Duval Carrié tycks emellanåt alludera på olika konsttraditioner, såväl klassiska, som moderna. De ciselerarede, utarbetade ramarna kring flera av hans målningar för tankarna till indiska miniatyrer.

Och hans Hinduestet påminner om den samtide italienske ”tranasavantgardekonstnären” Francesco Clementes likaledes svårtolkade och Indieninspirerade målningar.

Men det är främst i Haiti som Duval Carrié hör hemma. I ett mytiskt vodounland med överdådig växtlighet och övermänskliga krafter, som gång på gång manifesterat sig i historiska skeden. Om vi tidigare mötte Ayida Wedo, Himmelens dam, så dyker även hennes make Damballah upp i Duval Carriés konst. Han är det godas furste och lever nära floder och dess vattenvarelser. Hans färg är i allmänhet vit eller grön och han uppenbarar sig som en väldig orm.

Mittfältet av Haitis flagga i sin mitt pryds av en palm krönt med jakobinernas röda frihetsmässa och som över devisen ”enighet ger styrka” skyddas av kanoner. I en av sina målningar tycks Duval Carriés anspela på denna frihetspalm, men här låter han den omslingras av Damballah.

Likt Toussaint rider krigsguden Ogoun på Petrogudarnas röda häst.  Likt Damballah står han för revoulution och förändring., något som poängteras genom att han omges av Haitis palmer, omslingrade av Damballah. Men om Damballah alltid är lugn och balanserad, kan Ogoun visa sig vara blodtörstig och oberäknelig.

Han följde slavarna i deras kamp mot sina förtryckare, men likt grekernas rödhyade Ares kunde Ogoun gripas av en hysterisk oresonlig vrede, som då han ledde Jean-Jacques Dessalines i hans ursinniga kamp, på-eldad av sveket mot Toussaint Loverture. Då Dessalines tillfrågades om sitt hat mot fransmännen kunde han ta av sig skjortan och visa sin rygg som under hans tid som plantageslav strimmats av övervakarnas piskor.  1804 beordrade han massakern på öns kvarvarande fransmän, mellan 3 och 5 000 män, kvinnor och barn dödades skoningslöst och systematiskt. Han undantog dock de polska legionärer som sänts av Napoleon för att besegra Toussaint, men som gått över till rebellernas sida, även de tyska bönder som inte varit slavägare skonades.

En av Duval Carriés bilder på lwas, som under en tid förbryllade mig, var hans Grand Bala. En ålderdomligt och sofistikerat klädd ung man med monokel och käpp, vars nedre del av kroppen bestod av en mumieliknande, omvirad trädstam. Jag förstod dock snart att det måste röra sig Grand (stor) Bwa (träd). En personifikation av lwaträdet, som i Haiti kallas Mapou och i Dominikanska Republiken Ceiba. Ett mäktigt träd som inom voduounmytologin är jordens heliga träd. Säkerligen samma träd som dyker upp i så många andra av Carries skapelser. Det är Livets träd som förbinder jorden med himlen och har sina rötter djupt ner i den livgivande underjorden. Grand Bwa är vacker och stark. Med sina örter och blad läker han de sjuka. Han är naturens inkarnation, förfädernas beskyddare och livgivare. Han är den störste av alla ”mysterier”. Han vet allt och kan genom sina blad läka allt. Genom sin uråldriga stam och vittförgrenade lövverk bär han upp förfäder och lwa, genom dem känner till vad som läker och vad som dödar. Bland hans grenverk, som sträcker sig upp och in i Himmelen lever Damballah, den väldiga ormen, som är allas vår fader.

I en hounfour (vodountempel) motsvaras Grand Bwa av potomitan (mittpelaren) placerad I mitten av la peristyle (dansplatsen) där de “hästar” som besatts av lwa spelar ut sitt predestinerade rollspel. Dansarna har besatts av lwas som tros uppenbara sig I de troendes mitt efter att ha stigit ner längs potomitan, som kan vara ett levande träd eller en pelare, ofta dekorerad med symboler för det ursprungliga gudaparet – Ayida Wedo och Damballah, eller vara kringvirad med band och tyger som representerar olika lwas.

Nu till Duval Carriés, i min mening, mest upprörande bild, som för mig representerar mycket av det våld och förtryck som fortsätter att frodas i ett Haiti vars kultur likt ett levande hjärta lever och bultar mitt i allt elände. Papa Doc, med sin läkarväska och käpp, står bredvid Baron Criminel och betraktar sitt verk – den mördade författaren Jacques Stephen Alexis, som på Papa Docs inrådan och i hans närvaro har torterats och dödats i ett av Port-au-Princes fängelser. Likt den korsfäste Kristus har författarens händer spikats fast vid golvet, medan hans hjärta genomborrats av spikar.

Stephen Alexis var en kommunist, romanförfattare, poet och aktivist, som modigt bekämpade Duvaliers terrorregim.  Han är mest känd för sin roman Compère Général Soleil, Min vän General Sol, från 1955. Efter avslutad läkarutbildning i Paris reste han genom Europa och bodde några år på Kuba. I april 1961 återvände Stephen Alexis till Haiti, strax därefter arresterades han och fördes till Fort Dimanche i Port-au-Prince där han sammanträffade med Papa Doc Duvalier, därefter sågs han aldrig mer.

Compère Général Soleil skildrar den utfattige, okvalificerade arbetaren Hilarions färd från Port-au-Princes fängelser till Dominikanska Republikens sockerfält och en död genom diktatorn Trujillos blodtörstiga hantlangarare. I fängelset, där Hilarion hamnat efter att ha stulit en plånbok, träffar Hilarion författaren Pierre Roumel (en lätt förtäckt beskrivning av Jaques Roumain) som upplyser honom om den marxistiska livssynen. Här kan romanen bli lite väl didaktisk. Likt sina amerikanska motsvarigheter, de utmärkta författarna Richard Wright och Ralph Waldo Ellison, fångades Alexis tidigt upp av kommunisterna, men i motsats till sina amerikanska författarkollegor hann han aldrig bli besviken på deras totalitära uppförande och cyniska utnyttjande av de svartas våldsamma frihetsbegär.

Romanen tar dock fart och finner djup i skildringen av Hilarions fortsatta öden. Han möter Claire-Heureuse och de börjar leva tillsammans. Hilarion arbetar med sisalbearbetning och mahognypolering, medan Claire-Heureuse etablerar en colmado, en liten bar/livsmedelsbutik. De förlorar dock allt efter det att kriminellt gäng satt fyr på deras butik. Likt så många utblottade haitier söker de sig till det omänskliga slitet på de dominikanska sockerfälten, där de sedermera dras in i en strejk som leder till att de tvingas fly tillbaka mot den haitiska gränsen, där möter de dock diktatorn Trujillos vedervärdiga perejilmassaker. Då han och Claire-Heureuse försöker ta sig över Rio Massacre blir Hilarion dödligt sårad. Döende ber han Claire-Heureuse att gifta om sig och tillsammans med sin make kämpa för ett Haiti där människor kan leva i värdighet och fred.

Ett ouppfyllt hopp som ännu inte besannats, men som med full styrka lever vidare i till Duval Carriés, och en mängd andra haitiska konstnärers och författares, unika konst.

Alexis,  Jacques Stephen (1999) General Sun, My Brother. Charlottesville: University of Virginia Press. Carpentier, Alejo (1975) The Kingdom of this World. London: Penguin Modern Classics. Diedrich, Bernard and Al Burt (1970) Papa Doc: Haiti & and Its Dictator. London: Bodley Head. Dubois, Laurent (2012) A Colony of Citizens: Revolution and Slave Emancipation in the French Caribbean, 1787-1804. Chapel Hill: The University of North Carolina Press. Duval Carrié, Eduard, Homepage https://duval-carrie.com/ Farmer, Paul (2012) Haiti After the Earthquake. New York: Public Affairs. Gaiman, Neil (2017) American Gods. New York William  Morrow. Greene, Graham (2005) The Comedians. London: Penguin Modern Classics. Hebblethwaite, Benjamin (2021). A Transatlantic History of Haitian Vodou: Rasin Figuier, Rasin Bwa Kayiman, and the Rada and Gede Rites. Jackson: University Press of Mississippi. Hurbon, Laënnec (1995)  Voodo: Truth and Fantasy. London: Thames & Hudson. James,  C.L.R. (1989) Black Jacobins. New York: Vintage Books. Léger, Dimitry Elias (2015) God Loves Haiti. La Porte, IN: Amistad. Lemoine, Maurice (1985) Bitter Sugar. London: Zed Books. Lundius, Jan and Lundahl, Mats (2000) Peasants and Religion; A Socioeconomic Study of Dios Olivorio and the Palma Sola Religion in the Dominican Republic. London: Routledge. Lundahl. Mats (2025) ”Ett annat Haiti”, Svensk tidskrift,  17 januari. Price, Rod (1985) Haiti: Family Business.  London: Latin American Bureau. Roumain, Jacques (1978) Masters of the Dew. Oxford: Heineman. Veloz Maggiolo (2005) La biografía difusa de Sombra Castañeda. Madrid: Ediciones Siruela. Wordsworth, William (1994) Selected Poems. London:  Penguin Classics. Yudkin, John (2012) Pure, White and Deadly. London: Penguin Books.