Since I learned to read, I have been a bookworm of great and perhaps of distressing proportions. I read pretty much everything that suits me at the moment, both non-fiction and fiction. As the bibliophile I am, it often happens that I get nervous when I have a quiet moment to spare and not a book at hand. Unfortunately, over the years I have also been burdened by an overly extensive book collection, consisting of works that I usually have acquired cheaply and by impulse. My wife would like to get rid of all the books that clutter our home, they collect dust and some can unfortunately have a smell bad, maybe they even create allergies, and it doesn't get any better since we have a tendency to change abode quiet often.  

One or two visitors night wonder if I've read all those books. A question that sound somewhat strange to me, of course I don't have red them all. What is stacked in my bookshelves are friends, some I know quite well, others I wish to become more familiar with. Back-to-back the books I have read stand together with the unread ones, those whose company I will one day enjoy and learn from. This is probably largely the reason to why I have not wanted to join any of the book clubs I over the years have been asked to join. Not that I don't appreciate talking about my reading experiences, on the contrary, it's rather because I don't want my unbridled reading to be subdued by what others think might be of interest – bestseller lists, accepted classics and everything else like that. I want to wander through the enchanted world of literature on my own and it is within a wild grown book forest I seek out what I want to read, real books that you can touch and smell, not e-books or podcasts.

One of my pleasures is to explore my own book collection and pay attention to a book I have been attracted to for a long time. Scattered among my unsorted shelves are, for example, a number of hardbound books with half-leather binding with novels by more or less forgotten Nobel Prize winners. They originate from my grandfather's generally interesting, but now scattered, book collection. Among these dust-collecting books, I recently chose Władysław St. Reymont's The Promised Land. A novel I have long intended to read after having seen and been moved by Andrzej Wajda's film adaptation of this story about Łódź's industrialization and unbridled capitalism by the end of the 1800s. The novel has on several occasions attracted film directors, something that is quite natural due to its dramatic scenes and abundant dialogue, like so many other novelists, Reymont was also a playwright and had during several periods of his youth been active as an actor.

Wajda's film is also a Polish classic. A solid craftsmanship that follows the plot of the novel relatively faithfully, but in the guise of a skilful film adaptation. Wajda interprets the original novel by expanding, interpreting and deepening certain scenes, while adding a final sequence that the novel lacks. Reymont's novel is a collective depiction of a propertied industrial class, where the difficult existence of the badly paid, mistreated, overworked and accident-prone workers are glimpsed, but seldom described in depth. This while Wajda's depictions, although securely based on the novel's accounts, are emphasising the workers' perspective, often accompanied by Wojciech Kilar's suggestive music, which percussion beat seems to imitate the inhuman rhythm of the spinning mills.

https://www.youtube.com/watch?v=qY4wnf40J-Q

Władysław Stanisław Reymont (1867 – 1925) was one of those writers who, with a rich reserve of experience from a varied life, manages to empathize with and bring to life the most diverse environments. His most significant works are collective novels in the spirit of Emile Zola, but they lack Zola's “objective” cynicism and naturalistic refinement. Beneath the surface of the Promised Land ‘s depictions of the cauldron of an industrial city, with its constant business upheavals, labour struggles, luxuries and want, the reader perceives a pity for the vulnerability of the propertyless workers. How capitalists regard them as pawns in their cynical power games.  Łódź's spinning mills could easily absorb a constant stream of impoverished land proletarians and immigrants from Germany and the vast Russian Empire, of which Poland at the time was an integrated part of.

Early on, Reymont had sought an escape from his unhappy existence in a strict Catholic home, his father being a grim church organist, an embark on a care-free wandering existence. After leaving home he did for several years suffer an extremely poor and lonely life, while travelling across Poland.

The father had tried to force his son to become an organist, but the young Reymont, in spite of his musicality, hated the merciless music lessons, preferring to devote himself to an outdoor life, during which he devoted himself to romantic and fantastic dreams. In Warsaw he joined an underground socialist revolutionary movement, but after the secret police got track of him, he joined, under false name, a travelling theatre company. Reymont's rather poor acting talents made him leave that path fairly soon and instead he became assistant to a German lecturer who performed spiritualist séances. After a while he had grown tired of the occultist humbug and ended his collaboration with the lector, became a shop attendant and later a timber salesman. As such, he was attracted to agriculture and supported himself for a time as a farmhand. When this became too hard for him, Reymont returned to a profession he had learned as a young man. After his father had realized that his son was not good enough to become an organist, he forced him to become a tailor’s apprentice. Eventually, Reymont left tailoring and became employed by the railroad and was then assigned a post as railroad guard, living in a small cottage in a remote area. It was there that he began to write in earnest:

I didn't have much work to do, having plenty of time to read and write and do all sorts of foolish things. I was 22 years old; I was healthy, I owned a single suit, a pair of broken boots, faith in the world, and in my head a thousand bold plans. I began with feverish eagerness to write plays in ten acts, novels without an end, short stories in several volumes, poems – then I tore everything apart, or mercilessly burned it.

Reymont’s superiors distrusted him and he had not the slightest interest in his profession. Increasingly discouraged, he sent a couple of his short stories to a newspaper. The editor appreciated and accepted them. Filled with confidence, Reymont left the railroad employment to once again seek his fortune in Warsaw, but there came to an abrupt halt. None of his short stories were accepted, starved and dressed in rags Reymont waged a difficult fight for existence.

I nourished my soul with organ music and the sight of religious ceremonies. All day I read Augustine, the Bible, and the Church Fathers. More and more seriously, I began to think about killing myself. Already the earth opened up under my feet.

But suddenly the world opened up to him. A newspaper adopted a depiction he had made of a pilgrimage, and soon the novels The Acrtess and Jäsningsemner followed,  which appreciated newspaper serials. Reymont's captivating contemporary and women's studies were a success with his readers, and he was soon able to travel to London, Paris, and Sorrento, where he lived for extended periods before moving to Łódź and writing The Promised Land. Now he had become a celebrated writer, but unfortunately, he was close to dying in a railway accident and was never fully recovered from his severe injuries. 

Reymont was awarded the Nobel Prize in 1924, mainly for his depictions of peasants. In retrospect, through his sharp realism, he also became popular during communism, despite the fact that several of his socially critical depictions were then completely banned, including a satire in which animals take power over a farm and establish a dictatorship, not unlike the one depicted several years later by George Orwell in his Animal Farm.

I have not yet read Reymont's great novel The Peasants, which was the main reason why he received the Nobel Prize. But I will do it, attracted by the epic approach he employed in The Promised Land.

Łódź woke up. The first shrill whistle of a factory tore apart the stillness of the early morning. And from all corners of the city other factory whistles, each more powerful than the other, began to give throat with their hoarse, shrill voices like a chorus of colossal cocks whose metal throats called to the day's work.

The long black bodies and slender necks of giant factories — the chimneys rose against the lingering darkness, looking ghostly against the screens of the dense e rain— they slowly came to life, spewing brooms of fire, exhaling clouds of smoke, the town was coming to life and workers moved in the darkness that still engulfed the earth.

Thus begins The Promised Land, and throughout the novel the smoke hangs thick over the city while the rain often pours down and splashing through drainpipes and alleys, whereas violent fires devastate one by two of the huge factories, generally set on fire for insurance reasons.

A gang suffering from hangover is, together with their servant, brought to life by the factory whistles. They are the Polish nobleman and chemical engineer Karol Borowiecki, the German Max Baum, heir to an obsolete textile factory, and the Jew Moritz Welt, an independent financier, poor and disinherited, but related to influential bankers and factory owners, and their servant and all-rounder, Matthias. The four men share a house and every day spin plans on how to become wealthy and participate in the intense race for quick wins that has sent the whole town into a fever. Each, with his unique personal characteristics, represents one of the population groups from which a few successful individuals for themselves have managed to create fortunes and influence.

Borowiecki is descended from old Polish nobility, his father is the owner of an estate that his son does not want to take over and he is only waiting for his father to sell it, so that he can get enough capital to start a textile factory. Max Baum is the third generation of a German, solid craftsman family that once established itself as a master weavers in Łódź and then built up an industry based on high-quality fabrics woven on hand-manoeuvred  looms. Now the Baum weaving mill is threatened by the modern, steam-powered giant factories that constantly produce cheap fabrics, admittedly of inferior quality, but accessible to a large and ever-increasing clientele. Max is ashamed of his conservatively stubborn father who clings to his hand-operated looms and cares for his workforce constituted by reliable master weavers. Max hopes that his father will sell this obsolete disaster before it capsizes and won’t be able to obtain the start-up capital for the factory he hopes to start together with his cronies. Moritz cannot expect any inheritance from his relatives, but he is quick-witted and has his ears, eyes and tentacles everywhere among Łódź’s capitalist circles, among whom he moves like fish in water, filled himself up with information about how the textile market works and fluctuates. Mortz is witty and charming, something that arouses admiration among his Jewish relatives who act like a closed clan, constantly worried about more or less unexpected racially motivated attacks from their German and Polish competitors.

The Jewish capitalists maintain their ancient traditions and invite cantors and rabbis to their sumptuous palaces to perform daily prayers and conduct the religious feasts of their families. The German millionaires pray to their Protestant God and tend to maintain the age-old traditions they brought with them form their places of origin, while the Poles confess their sins within their churches and participate in the Catholic processions, but they all worship the same god – Mammon. They worship their deity with insatiable greed. If they were to devote themselves to charity, they would do so only to avoid falling out of grace with their “morally inclined” environment. Foremost in the philanthropic sphere are the Jews, sensitive to the racial hatred that bubbles beneath the surface and that at the slightest misstep can explode in their faces, especially if they have lost the prestige and protection that their fortunes provide.

The three cronies are of the same scrap and grain; they feast and amuse themselves without giving a thought to their dispossessed and abused fellow beings, they seek the blessings of money. To them, the worn-out and underpaid workers are only cogs in the vast moneymaking industrial enterprise. Not for a moment would they waste their time on charity being  completely blind to the misery surrounding them. Karol Borowiecki, who initially works for the old German tyrant Buchholz, even becomes annoyed when a worker falls into one of the machines and in an instant is crushed to pieces in such a way that his blood stains several meters of the fabric being rolled out.

The only one among the people around the three aspiring cronies who cares about the situation of the workers is the office clerk Horn who, despite his modest position, comes from a wealthy background and is thus able to maintain a certain independence from his employers. He tries to convince widows and injured workers to seek legal support, an activity that only annoys a man like Borowiecki, who believes that such sentimentality counteracts production efficiency. Another self-sacrificing benefactor is the quiet doctor Wysocki, who despite belonging to Łódź's upper class, moves among the city's poor and unlike the novel's more prominent individuals is not at all interested in any monetary gains for himself.

The old Grünspan holds tight to Jewish traditions, dresses in a cloak and skullcap and surrounds himself with a group of rabbis. However, he is just as obsessed with a desire to make a profit as the German and Polish industrialists, although unlike them he also engages in a certain amount of charity.

His daughter Mela loves her father, but is not religious like him, rather a freethinker who unreservedly associates with Jews, Poles and Germans. Doctor Mjeyschek Wysocki is boundlessly in love with Mela Grünspan and his love is reciprocated. Against all odds, old Grünspan seems to affirm his daughter's infatuation with a goyim, but Wysocki's bigoted mother frantically opposes a marriage. When she during a social gathering gets into a conversation with Karol Borowiecki, who, like most members of Łódź's wealthy elite, holds Dr. Wysocki in high regard, even though they  consider his aptitude for helping poor and needy workers is a sentimental and loss-making business. Mrs. Wysocki is furious about  the rumours she hears of a possible marriage between her son and the Jew Mela Grünspan and becomes even more annoyed when she finds that Borowiecki, despite his calculating coldness, does not harbour any anti-Semitic prejudices. He is a practical-minded, modern Pole, who identifies anti-Semitism with backward conservatism:

"Never! I give my word that it will never go there as long as I live! she exclaimed in a subdued passionate voice. "Would my son marry a Grünspan?"

Her hazel-coloured eyes blazed in a copper-red sheen and deep excitement shone in her proud, beautiful face. Borowiecki remarked:

"Ms. Mela enjoys a particularly good reputation in Łódź. She is considered to be a very wise girl. In addition, she is also very rich and very beautiful, Therefore ..."

"All that doesn't help matters at all. After all, she is a Jewess, isn’t she?" Mrs. Wysocki whispered, and there was contempt, yes — almost hatred in her words.

The shy, timid and utterly discreet Mjeyschek Wysocki bows to his mother's will and, to general surprise, Mela marries Moritz Welt, the mischievous and charming young Jew who is also a sharp and not entirely honest businessman, who to some extent also deceits his associates.

It is possible to read Reymont's with anti-Semitic glasses, but I assume that would be to do the novel an injustice. When it comes to the desire for profit, there is no difference between Jewish, German, and Polish capitalists in the novel, and Reymont highlights the stereotyped shortcomings of the various population groups. He does so not by referring to any racial traits but by pointing to the traditions that characterize his characters, with whom they either identify themselves with, or oppose. The German industrial owners descended from immigrant professionals who nurtured a great pride in their craftmanship. The new generation is becoming increasingly obsessed with how they should be able to earn an income quickly and easily. However, the young German Max Baum retains a romantic streak. He is enchanted by Karol Borowiecki’s fiancée, Anika – an angelic, Polish aristocratic girl who grew up in a rural environment. Romantically and fabulously beautiful, she has a livid sympathy for the poor and dispossessed of the big city, as well as the mistreated workers whom her future husband despises. To his great annoyance, after a collapse during the construction of his and his cronies’ factory she cares for several severely injured construction workers in their own spacious home. Anika increasingly distances herself from her fiancé's cynicism and he finally abandons her for a German girl who is violently smitten with the handsome Karol Borowiecki, the town's heartthrob. Whether Max Baum will ever arouse any love in the Anika, so admired by him from a distance, we will never know. Compared to his two ever-enthusiastic companions, who are always on the go, Max comes across as a somewhat sullen and timid, but hard-working young man.

Moritz Welt is the opposite. A young man with his nose for business, great charm and an easy-going manner that covers up the deep fellowship he nevertheless feels deeply related to his Jewish relatives, which he does not hesitate to exploit. He, like most of Łódź's other wealthy Jews, well aware of the fact that wealth is the best protection available against the anti-Semitism that constantly smoulders around them.

If it is easy to perceive that Reymont occasionally succumbs to racist clichés. However, there is no doubt that it is the Pole Karol Borowiecki who is the novel’s great anti-hero. Elegant and handsome, he is admired by the ladies of the city and he is also a skilled, highly educated chemist and engineer, appreciated by his employers. Borowiecki is the pride of his old father, a benevolent old Polish nobleman who finds it difficult to come to terms with the fact that his son does not want to take over the family mansion and finally has to sell his estate, against his own will, to a vulgar upstart and then move into Łódź, where he withers away and dies, constantly taken care of by Borowiecki's betrothed Anika.

Even before his fiancée had appeared in town, Borowiecki is embroiled in a passionate, secret love affair with the violently hot-tempered and beautiful Lucy Zucker, married to one of Łódź's Jewish industrial magnates. Through his relationship with Lucy, Borowiecki gains access to information from her husband's extensive network of contacts, including how tariffs fluctuate in England and Russia. Nevertheless, Borowiecki is bothered by Lucy’s reckless love and abandons her when she becomes pregnant. Shortly afterwards, he also leaves the sweet Anika to marry the somewhat silly Mada Müller who’s vulgar but business-conscious father company at all costs wants to tie the charming and knowledgeable Karol Borowiecki to his company. By the end of the novel, Borowiecki has "gained the world, but lost his soul".

To some extent, Reymont's The Promised Land  pales in comparison to Israel Joshua Singer’s The Ashkenazi Brothers. A powerful family chronicle that picks up where The Promised Land ends. In The Ashkenazi Brothers the reader follows how after the unprecedented rise depicted in The Promised Land Łódź inexorably moves towards his fall, during worker struggles, Jewish pogroms, the fall of the Russian Empire, the Russian Revolution, the German occupation after World War I, the reconquest of their country by the Poles, and the founding of the Second Polish Republic. An impressive story of doom that in addition to its concentration on a family’s fate through vivid side descriptions reflects the violent changes that affect the entire society and how they influence the lives of each individual. It was therefore perhaps not so remarkable that in 1937 The Ashkenazi Brothers for several weeks shared the top spot on the New York Times bestseller list, along with Margaret Mitchell's Pulitzer Prize-winning Blockbuster Gone with the Wind, which also depicted how an entire society collapsed, although in her case it was the slave-based world of the American South, which she described in nostalgic terms.

In The Ashkenazi Brothers we also find love, jealousy, obsession, violent conflicts, defeat, and rehabilitation, but by Singer the reader encounters no nostalgia, no solid heroic figures, only individuals who fight by various means against an unfortunate fate that they try in vain try to master by acquiring wealth and influence, through religious devotion, violent political agitation, or resignation. In addition, Singer is endowed with a lot of wit and satire.

The Ashkenazi Brothers weas written in Yiddish and between 1934 and 1935 serialized in the Jewish daily Forward (פֿאָרווערט /Forṿerṭs). The newspaper, which was written in Yiddish and published in New York, had a pronounced socialist orientation and was distributed throughout the United States. At the time of the Ashkenazi Brothers’ publication, Forverts had a circulation of 275,000 copies. In 1936 the novel had been published in book form and translated into English. That same year it was published in Swedish and soon it had been translated into at least fifteen languages.

Israel Joshua Singer (1893-1944) was born in Biłgoraj, a town in southern Poland. Since the 17th century, Biłgoraj had been a refuge for Jews. They were free to settle there without any restrictions. Although the number of Jews was occasionally declining due to war and persecution their number was at the time of Israel-s Joshua birth around 3,000 and they then constituted forty percent of the city's inhabitants.

Biłgoraj was a centre of Jewish piety, especially Chassidism, a revivalist movement that arose in southern Poland in the early 18th century and counted on a large number of rabbis, who generally earned their living as teachers, but several of them were also merchants or farmers, while others earned their living through Jewish-related activities, such as ritual slaughter or the provision of kosher related items and drink.

Jewish boys were raised to be orthodox Chassids, studying in yeshivas headed  by renowned rabbis with a thorough knowledge of the Torah, the Talmudic scriptures, and Halacha, Jewish law. Below is Biłgoraj's reconstructed wooden synagogue, the original was of course burned down by the Nazis, who also exterminated the town’s entire Jewish population.

Israel Joshua Singer was the son of Pinchas Mendl Zynger, a respected rabbi and author of several books of rabbinic commentaries on the Torah and the Talmud. Zynger was a warm, impractical and quiet man, a pious Chassid often completely immersed shrugged in his studies, though he could occasionally burst into an innocent enthusiasm about some famous tsadik, wonder maker, or something he had recently heard or read. Singer’s mother was quite different, considerably stricter and emotionally less sensitive than her husband. According to Singer, she was a froy mit a mansbildishn kopf, a woman with a male head. Moreover, she was not a Chassid like her husband, but a supporter of Misnagdim, Opponents, a movement that opposed  the mysticism of the Chassids and their intense faith in  in the powers of the Tzadik and the imminent arrival of the Messiah. The Misnagdim found their origins in the Baltic countries and their followers were therefore often called Litvaks, Jews with their roots in the former Grand Duchy of Lithuania (present-day Lithuania, Latvia and Belarus). Singer later wrote, "my parents would have been an excellent couple if my mother had been my father and my father my mother." He claimed that he and his younger brother Isaac Bashevis Singer similar to their mother, while their older sister, Esther Kreitman, was more like their father. The three siblings became writers and Isaac Bashevis Singer was later awarded a well-deserved Nobel Prize for literature.

Singer received a solid Chassidic upbringing, but eventually distanced himself from Jewish piety and became a socialist. After leaving his childhood home, he devoted himself for a time in Warsaw to a number of odd jobs, attended painting courses and wrote a number of short stories, which he occasionally managed to sell to the Yiddish-language press, at the same time he nurtured contacts with the literary elite who wrote in Yiddish.

In the 1910s and 1920s ,Yiddish-based culture was unusually vibrant in Warsaw and Łódź, with several theatres, magazines and publishing houses, which had grown up around writers, artists and other artists who tried to unite Yiddish with the emerging, secular European modernism – expressionism, futurism and cubism, often with politically radical overtones, but there was also a wealth of popular music and light entertainment.

In 1918, Singer ventured straight into the chaos of the Russian Revolution and between 1918 and 1920 he spent most of his time in Moscow and Kiev. In Kiev, he wrote a short story The Pearl, which was based on his Russian experiences and attracted the attention of Forṿerṭ's publisher, Abraham Cohan. Cohan was born in Lithuania and had in 1882, at the age of 21, been forced to flee to the United States, wanted by the tsarist Ochrana, the secret police, for his socialist views.  Cohan printed Singer’s Pearl in his newspaper and hired him as a foreign correspondent, and based in Warsaw Singer wrote mainly about Polish subjects and especially on socialism and Zionism, ideologies he could sympathize with, but felt that he would not become a truly devoted supporter of. In 1927, he had returned from a longer journey through the Soviet Union and returned indignant at the hypocrisy, corruption and poverty he had seen and experienced there. Observations he summarized in a series of articles for Forṿerṭs  – Nay Russia, New Russia, which outraged several orthodox communists.

Even several Zionists regretted that Singer only half-heartedly supported their cause. Singer did not believe that the founding of a Jewish state in Palestine would solve the Jewish problems of racism and integration, rather it would exacerbate them, especially since the land demanded by the Zionists was not uninhabited. He wrote: “I don't think there is a cure for us. I have the diagnosis, but lack medication.”

As a journalist, Israel Joshua did not shy away from criticizing the Polish government and its authorities, but he also unreservedly criticized Jewish phenomena such as a conservative-oriented Chassidism, Jewish capitalism and even the criminality that has grown up in some of the big cities’ Yiddish-speaking groups. Singer’s outspoken articles and naturalistically inspired short stories won several admirers among the Yiddish-speaking writers of the time, in both Poland and the United States. For a time, he was prominent in Warsaw’s short-lived literary and radical group – Di Khalyatsre, The Gang, which in a manifesto declared that they wanted to transform mainstream Yiddish literature to become bold, urban, and even expressionistically “apocalyptic”. Below is a bald Israel Joshua with his friend Melech Ravitsch and his family. Ravitsch wrote epic poems in Yiddish, often reminiscent of Walt Whitman's poetry. 

In 1932, a stage production of Singer's novel Yoshe Kalb was  a huge success in New York. It was the story that, in a strictly Chassidic tradition, takes place in a small town in Galicia where, after fifteen years, a man unexpectedly appears and is accused of being either the son of a respected rabbi who has fled from an arranged marriage, or a miserable and introverted beggar who likewise has escaped from a forced marriage and then been accused of spreading plague around him.  Strangely enough, Yoshe Kalb does not deny any of the different identities imposed upon him. Seventy rabbis flock to the small town to find out who this strange man really is. The answers are vague and he himself answers the question “Who are you?” with  “I don't know”. An answer that could be provided by many Jews who, like Israel Joshua Singer felt that they had lost their identity within a changing society and did not know in which ideological camp they belonged.

After both the novel and the play Yoshe Kalb had been acclaimed in the U.S., Israel Joshua decided to take his family with him to New York. Unfortunately, his two sons became seriously ill, nine-year-old Joseph recovered, but his younger brother died.  The family had to postpone their departure for two years.  Joseph Singer would later translate his father's novels and stories into English.

After establishing himself in New York, Israel Joshua arranged for his admiring younger brother Isaac Bashevis to come over to the U.S. and be employed by Forṿerṭs. In 1944, Israel Joshua Singer died in New York after a heart attack, by this time all of his Polish relatives remaining I Poland had been wiped out in the Holocaust, of his closest relatives, apart from Israel Bashevis, only his sister Esther, who lived in London, survived.

By the time of Israel Joseph’s death, the rich and vibrant eastern Yiddish tradition had already been wiped and survived only within the Jewish diaspora, mainly in America and Israel. Yiddish is now spoken among Hasidim, the Chassids, who are estimated to number between half a million and one million. 250,000 persons are speaking Yiddish in Israel, 250,000 in North and South America, and 100,000 in the rest of the world.

Singer’s powerful novel The Ashkenazi Brothers was also  staged in New York, but was far from becoming a huge success like his Yoshe Kalb, which can be considered natural. How could one present the plot of such an extensive epic novel with such a comprehensive sense of purpose, which backdrop of enormous social upheavals influenced the protagonists’ actions, speech and thoughts?

  In Singer's novel, as in the case of Reymont, Łódź is a constant presence:

Like a strange fruit, red brick factories sprouted in the fields around Łódź . They emitted slimy pools of sludge and poisoned the land, air, and water. Construction of residences, stores , workshops , and factories continued at a furious pace. Jewish artisans from all over Poland poured into Łódź. Peasants with too many children and too little land flocked in to take jobs in factories. Merchants from Russia arrived to snatch up goods for their own textile-starved country. The end was nowhere in sight, and as Łódź flourished so did the House of Abraham Hersh Ahkenazi.

Abraham Hersh was a pious Chassid with an overconfidence in famous rabbis and tzadiks. He had started out as a weaver and itinerant textile merchant, but one of Łódź's richest factory owners, the former German master weaver Heinz Huntze, had noticed the skilled Jewish businessman and his connections with textile buyers all over Poland and not the least in Russia. Huntze hired him and Hersh’s business acumen, common sense and knowledge of people, had relatively soon made him Huntze’s confidant and he appointed him his sales manager.

Being a pious Chassid, when his wife Sarah Lea gave birth to twins Hersh sought out a respected rebbe and consulted with him about what names he should give his sons and what future could be expected for them. According to the rebbe, both of them would be successful, but each in his own way. Like so many other Chassidic women, who outwardly seemed to be subservient to their chauvinistic husbands, Sarah Lea ruled within the four walls of the home, even if she to some extent feared her moody and unruly husband. The “eldest” twin, who had left the womb a few minutes before his brother, was by his father, after consulting with his rebbe, decided to be named Simcha Meir, though as a secularised factory owner he later came to call himself Max Meyer. However, Sarah Lea had insisted that the younger son should be named Jacob Bunim.

The sharp and intellectual Simcha won his father’s respect and followed in his footsteps until he finally took over Huntze’s industries and out-maneuvered his own father. The more outgoing and handsome Jacob became the apple of his mother’s eye and despite his lethargic disposition he also became a wealthy man.

From an early age, a big difference between the brothers was noticeable. The slender and carefully calculating Simcha avoided the other boys’ wild games, but compensated for his physical inferiority with shrewd determination and iron will. Jacob, on the other hand, was strong, attractive and bold and felt no need to be smart and manipulative. Through his strength and attractive manner, he won the respect of boys and the admiration of girls, especially the beautiful Dinah was charmed by him.

The boys’ pious father sent them to different yeshivas. Jacob was a mediocre student, but that did not at all affect his attraction and respect he enjoyed among the other students, though the rabbis did not consider him to have a bright future, neither as an intellectual nor as an industrial magnate. It was different with Simcha, who quickly learned everything the teachers expected of him. His mind was focused on learning the essentials, separating the wheat from the chaff, concentrating on what he knew was required of him. He could skim a text, whether it was in the Talmud or in a business manual, in a short time perceiving what it was all about, and then masterfully communicate the central information to those around him. As an adult, Simcha/Max could quickly and easily find out what benefited him the most, where opportunities to acquire power and wealth were to be found. He relied on hard work and keen observation, which did not prevent him from making use of deception and deceit. Soon he had become one of Łódź's richest and most powerful men. He even managed to outdo his brother and obtain the beautiful and highly desired Dinah as his wife. He won her through shameful coercion of those around her, but he never gained her love, it was kept by his brother Jacob.

Simcha had to work hard to preserve his social position, which was constantly threatened from various directions. This while Jacob seemingly without any effort at all managed to gain both power and wealth. Women and men were constantly charmed by him and this gave him favourable marriages, large inheritances and desirable mistresses. In all his undisguised naivety and robust health, Jacob remained a frivolous but lovable person with a good heart, even if his rather lethargic thoughtlessness occasionally drove him into choices that could harm others, if he himself generally emerges unscathed from his temporary difficulties. Simcha was not particularly lucky, but he fought his way forward with a defiantly stubborn egoism, although he was sensible enough to carefully hide his intentions until it was time to strike and win what he desired. He occasionally went from defeat to defeat, but through intelligence and determined stubbornness he managed to get back on his feet and become even more successful than he had been before a backlash had befallen him.

Neither Simcha nor Jacob are solid characters, they have their obvious faults and shortcomings. Towards the end, Simcha realizes that his quest for power and wealth had been nothing more than a chase after the wind, but this does not halt his life-long quest and he continues to tirelessly strive along until he alone and bitter meets his miserable end. Jacob is towards the end of the novel driven to try to save a brother who throughout his miserable life has shown him no love and has, due to his incurable jealousy, even worked against him. Everything ends in tragedy and a dark cloud hangs over the entire story – the curse of having been born a Jew. The Ashkenazi Brothers takes for most part place on the same plane as the Promised Land, a constant battle between Poles, Jews and Germans for the control of Łódź’s money-grinding mills. But to an even greater extent we do  in Singer’s novel encounter the struggle of the poor workers.

Nissan Eibeshutz, the son of the rabbi who headed the yeshiva where Simcha had studied, was also a good student. Unlike Simcha, however, Nissan made an effort to truly understand, assimilate, and consider what the Jewish holy scriptures conveyed. He saw through Simcha's superficial knowledge and smooth adaptation to the expectations of the authorities. But, unlike Simcha, who, like him, abandoned  the legal rigor of Chassidism, Nissan was and remained an idealist. Together with the rag dealer Feivel, who with the modest surplus he obtained from his activities created an extensive library open to every inquisitive youth. Throughout his life, Nissan fought for the victory of socialism. For Feivel, the struggle meant that he was exposed to his family’s contempt. All but his beloved daughter, Bashke, who to her own misfortune had a crush on the handsome Nissan, Fievel's wife and children came to regard him as a hopelessly daydreaming jerk and useless provider to his own family’s wellbeing. On their own, Fievel's family managed to make a living from black market trading and other dubious activities.

Nissan and Fievel tried to spread the ideas of socialism to the impoverished and oppressed masses of workers and tried to do so by various means – they agitated, wrote and printed leaflets and fought on the barricades during the fighting that occasionally flared up. The results were always the same, uprisings were suppressed and/or the fighting spirit ebbed out among the workers, but one fact remained – the Jews were and remained outsiders. Whether they were capitalists or socialists, they suffered at every assault or suppression of rebellion by the superior power. The anger and frustration of people, workers, capitalists and authorities, hit them hard with devastation and pogroms as a result.

The idealist Nissan united himself with Polish and Russian socialists and anarchists, with Polish patriots and Soviet communists, but the result was always the same. Nissan was betrayed, handed over to the authorities, or abandoned, by his comrades, while death and misery followed in his tracks. The capitalist Simcha united himself with German industrialists, Polish aristocrats, the Tsarist - or Bolshevik regimes, but after initially gaining fortunes, he went bankrupt again and again – deep down, no one trusted a Jew.

Singer sensed in 1934 where Europe was going, and he knew that Eastern European Jews would once again be subjected to violence and contempt, whatever ideology they adhered to, whatever survival strategy they chose to follow, they were doomed.  It did not matter what kind of person you were, good or bad, the ethnic stigma would still be mightier than you. Then, as now, ethnicity could mean the death of an individual – in Palestine, in Sudan and many other places. It is a plague that spreads easily and can poison any community.

Reymont, Władysław S:t (1927) The Promised Land.  New York: A.A. Knopf. Singer, I.J. (2021) Josche Kalb. Frankfurt: Fischer.  Singer, I.J. (2024) The Ashkenazy Brothers. New Milford, CT: Toby Press.

Sedan jag lärde mig läsa har jag varit en bokslukare av stora och kanske svårartade mått. Jag läser i stort sett allt som för ögonblicket faller mig i smaken, såväl fack- som skönlitteratur. Som den bibliofil jag är händer det ofta att jag blir lätt nervös då jag har en lugn stund till övers och inte en bok tillhands. Dessvärre har jag också genom åren betungats av en alltför omfattande boksamling, bestående av verk som jag oftast genom stundens ingivelse och för en billig slant införskaffat lite varstans. Min hustru vill gärna bli av med böckerna som belamrar vårt hem, de samlar damm och en del kan dessvärre lukta illa, kanske de även skapar allergi, och inte blir det bättre av att vi alltsomoftast byter bostad.

En och annan besökare undrar om jag läst alla de där böckerna. En för mig märklig fråga, givetvis har jag inte det. Vad som finns staplat i mina bokhyllor är vänner, en del känner jag väl, andra önskar jag bli närmare bekant med. Rygg mot rygg står de lästa böckerna tillsammans med de olästa vars sällskap jag en dag skall glädja mig åt och lära mig från. Detta är väl till stor del orsaken till varför jag inte velat gå med i någon av de bokklubbar som jag genom åren blivit ombedd att deltaga i. Inte för att jag inte uppskattar att tala om mina läsupplevelser, tvärtom, snarast beror det på att jag inte vill att min otyglade läsning skall betvingas av vad andra tror kan vara av intresse – bestsellerlistor, vedertagna klassiker och allt annat sådant. Jag vill på egen hand vandra genom litteraturens förtrollade värld och det är den förvildade bokskogen jag söker mig till, inte e-böcker eller poddar.

Ett av mina nöjen är att gå på upptäcktsfärd i min boksamling och uppmärksamma någon bok jag under en längre tid lockats av. Spridda bland mina osorterade hyllmetrar finns exempelvis ett antal halvfranska band med mer eller minder förgätna nobelpristagare. De härrör från min morfars i allmänhet mycket intressanta, men numera skingrade, boksamling. Bland dessa dammsamlande böcker valde jag nyligen Władysław S:t Reymonts Det förlovade landet. En roman jag länge tänkt läsa efter att för mer än femtio år sedan ha sett och gripits av Andrzej Wajdas filmatisering av Reymonts berättelse om Łódźs industrialisering och ohämmade kapitalism vid slutet av 1800-talet. Det är givet att romanen vid flera tillfällen lockat filmregissörer, med sina dramatiska scener och rikligt förkommande dialog, som så flera andra romanförfattare var Reymont även dramatiker och hade under flera perioder av sin ungdom varit verksam som skådespelare.

Wajdas film är även den en polsk klassiker. Ett gediget hantverk som relativt troget följer romanens handling, men som i en skicklig filmatisering tolkar Wajda sitt original, utökar och fördjupar vissa scener. Reymonts roman är en kollektivskildring av den besuttna industriägarklassen där arbetarnas hårda liv emellanåt glimtar fram, alltmedan Wajdas skildring, som trots att även en har sin säkra grund i romanens skildringar av de förmögna och priviligierade klasserna, likväl i en högre grad koncentrerar sig på arbetarperspektivet, ofta ackompanjerat av Wojciech Kilars suggestiva slagverk som tycks efterlikna spinnerimakinernas omänskliga rytm.

https://www.youtube.com/watch?v=qY4wnf40J-Q

Władysław Stanisław Reymont (1867 – 1925) var en av dessa författare som med en rik erfarenhetsreserv från ett omväxlande liv lyckades leva sig in i och levandegöra de mest skiftande miljöer och hans mest betydande verk är kollektivromaner i Emile Zolas anda, men de saknar Zolas ”objektiva” cynism och naturalistiska renodling. Under ytan av Det förlovade landets skildringar av industristadens häxkittel, med dess ständiga affärskupper, arbetsstrider, lyx och nöd, förnims ett medlidande med de egendomslösa arbetarnas utsatthet, hur kapitalisterna betraktar dem som brickor i sina cyniska maktspel. Łódźs spinnerier kunde utan problem sluka en ständig ström av utfattiga jordproletärer och invandrare från Tyskland och det väldiga ryska imperiet, av vilket Polen vid den tiden var en del av.

Tidigt hade Reymont sökt sig bort från sin olyckliga tillvaro i ett strängt katolskt hem, fadern var en bister kyrko-organist, för att ge sig ut i en kringflackande tillvaro. Under flera år förde han ett extremt fattigt och ensamt liv, medan han färdades kors och tvärs över Polen.

Fadern hade försökt tvinga sin son att bli organist, men den unge Reymont avskydde trots sin musikalitet de obarmhärtiga musiklektionerna och föredrog att ägna sig åt år frilufts- och dagdrivaliv under vilket han ägnade sig åt romantiska och fantastiska drömmerier. I Warszawa anslöt han sig till en underjordisk socialistisk, revolutionär rörelse, men efter det att den hemliga polisen kommit honom på spår anslöt han sig under falskt namn till ett resande teatersällskap. Reymonts tämligen usla skådespelartalang fick honom att tämligen snart lämna den banan och han kom istället att som assistent medverka i en tysk lektors spiritistseanser. Efter att efter en tid ha tröttnat på ockultismens humbug lämnade han samarbetet med lektorn, blev bodbetjänt och sedermera trävaruförsäljare. Som sådan lockades han av jordbruket och försörjde sig en tid som dräng. Då detta blev för tungt för honom återgick Reymont till en sysselsättning han lärt sig som ung man efter det att fadern insett att han inte dög som organist och tvingat honom bli skräddarlärling. Slutligen blev Reymont anställd vid järnvägen och fick sig som banvakt anvisad en liten stuga i en avlägsen trakt och det var där han började skriva på allvar:

Jag hade inte mycket arbete att förrätta och jag hade tid att läsa och skriva och begå allehanda dårskaper. Jag var 22 år; jag var frisk, jag ägde en enda kostym, ett par trasiga stövlar, tron på världen och i huvudet tusen djärva planer. Jag började med feberaktig iver att skriva dramer i tio akter, romaner utan slut, noveller i flera volymer, poem – därefter rev jag sönder allting, eller brände obarmhärtigt upp det.

Hans överordnade misstrodde honom och han hade inte det minsta intresse för sitt yrke. Alltmer modlös sände han ett par av sina noveller till en tidning, redaktören uppskattade och antog dem. Fylld av tillförsikt lämnade Reymont järnvägen för att åter söka sin lycka i Warszawa, men där blev det stopp. Hans noveller antogs inte, uthungrad och klädd i trasor förde han en hård kamp för existensen.

Jag närde min själ med orgelmusik och anblicken av religiösa ceremonier. Hela dagar läste jag Augustinus, Bibeln och kyrkofäderna. Allt allvarligare började jag nu tänka på att ta livet av mig. Redan öppnade sig jorden under mina steg.

Men plötsligt öppnade världen sig för honom. En tidning antog en skildring han gjort av en pilgrimsresa och snart följde romanerna Skådespelerskan och Jäsningsämnen som uppskattade tidningsföljetonger. Reymonts fängslande samtids- och kvinnostudier gjorde succés hos sina läsare och snart kunde han resa till London, Paris och Sorrento, där han bodde under längre perioder innan han flyttade till Łódź och skrev Det förlovade landet. Nu hade han blivit en uppburen författare, men dessvärre var han nära att dö vid en järnvägsolycka och blev aldrig helt återställd efter sina svåra skador.  

Reymont belönades 1924 med Nobelpriset, främst för sina bondeskildringar. Han blev i efterhand genom sin skarpa realism även populär under kommunismen, trots att flera av hans samhällskritiska skildringar då blev totalförbjudna, bland annat en satir i vilken djuren tar makten över en bondgård och inrättar en diktatur, inte olik den som flera år senare skildrades av Georg Orwell i hans Djurfarmen.

Jag har ännu inte läst Reymonts stora roman Bönderna, som var den främsta orsaken till att han fick Nobelpriset. Men, jag skall göra det, lockad av det episka grepp han tillämpade i Det förlovade landet.

Łódź vaknade. En fabrikspipas första gälla vissling slet sönder den tidiga morgonens stillhet. Och från stadens alla hörn började nya fabriksvisslor, den ena gällare än den andra att ge hals med sina hesa, skriande stämmor liksom en kör av kolossala tuppar vilkas metallstrupar kallade till dagens arbete.

Jättefabrikernas långa svarta kroppar och smala halsar – skorstenarna sågo i nattmörkret och regnet helt spöklika ut – vaknade långsamt och utspydde eldkvastar, utandades moln av rök och började leva och röra sig i dunklet, som ännu svepte kring jorden.

Så börjar Det förlovade landet och under hela romanens förlopp vilar röken tät över staden medan regnet ofta vräker ner och skvalar i stuprör och gränder alltmedan våldsamma bränder dåd och då ödelägger en och annan av de väldiga fabriksanläggningarna, antända av försäkringsskäl.

Ett bakfullt gäng och deras betjänt väcks till liv av fabriksvisslorna. Det rör sig om den polske ädlingen och kemi-ingenjören Karol Borowiecki, tysken Max Baum, arvtagare till en föråldrad textilfabrik och juden Moritz Welt, en fristående finansiär, fattig och arvlös, men besläktad med inflytelserika bankirer och fabriksägare, samt deras betjänt och allt-i allo, Matthias. De fyra männen delar ett hus och spinner varje dag planer på hur de skall kunna bli förmögna och delta i den intensiva kapplöpningen efter snabba vinster som försatt hela staden i feber. Var och en, med sina unika personliga egenskaper, representerar en av de befolkningsgrupper ur vilka enstaka framgångsrika individer har lyckats skapa sig förmögenheter och inflytande.

Borowiecki är sprungen ur gammal polsk adel, hans far är ägare till ett gods som sonen inte vill överta och han väntar enbart på att fadern skall sälja det, så att han kan få en grundplåt för att starta en textilfabrik. Max Baum är tredje generationen av en tysk, gedigen hantverkssläkt som en gång etablerat sig som mästervävare i Łódź och därefter byggt upp en industri med bas i högkvalitativa tyger vävda för i handskötta vävstolar. Nu hotas deras väveri av de moderna, ångdrivna jättefabrikerna som ständigt spottar ut billiga tyger, visserligen av sämre kvalité, men åtkomliga för en stor och ständigt ökande kundkrets. Max skäms över sin konservativt envise fader som håller fast vid sina handdrivna vävstolar och ömmar om sin arbetsstyrka med gedigna mästervävare. Max hoppas att fadern skall sälja eländet innan det kapsejsar och att han därmed inte kan erhålla startkapitalet för den fabrik han hoppas kunna starta tillsammans med sina kumpaner. Moritz kan inte förvänta sig något arv från sina släktingar, men han är kvicktänkt och har sina försänkningar lite varstans hos de Łódźka kapitalisterna bland vilka han rör sig som fisken i vattnet, med öron och ögon öppna, fylld med information om hur textilmarknaden fungerar och fluktuerar. Mortz är kvick och charmig, något som väcker en del beundran bland hans judiska släktingar som agerar som en sluten klan, ständigt oroade för mer eller mindre oväntade, rasistiskt motiverade attacker från sina tyska och polska konkurrenter.

De judiska kapitalisterna upprätthåller sina åldriga traditioner och bjuder in kantorer och rabbiner till sina överdådiga palats för att där förrätta de dagliga bönerna och förestå de familjens religiösa fester. De tyska miljonärerna ber till sin protestantiske Gud och håller ofta fast vid sina bondska traditioner, medan polackerna biktar sig och deltar i de katolska processionerna, men de dyrkar alla samma gud – Mammon. De dyrkar sin gudom med omättlig girighet. Om de skulle ägna sig åt välgörenhet så gör det för att inte falla i onåd hos sin ”moraliska” omgivning. Främst inom filantropiska sfären är judarna, känsliga för det rashat som bubblar under ytan och som vid minsta felsteg kan explodera i deras ansikten, speciellt om de skulle förlora den prestige och det beskydd som deras förmögenheter ger.

De tre kumpanerna är av samma skrot och korn; de festar och utan att ägna sina obesuttna medmänniskor en tanke strävar de efter pengarnas välsignelser. För dem är de utslitna och underbetalda arbetarna enbart kuggar i de väldiga kapitalgenerande industrierna. Inte för ett ögonblick skulle de ödsla sin tid på välgörenhet och de är fullständigt blinda för den misär och desperation som präglar det proletariat som omger dem. Karol Borowiecki, som till en början arbetar för den gamle, tyske tyrannen Buchholz, blir till och med irriterad då en arbetare faller ned i en av maskinerna och på ett ögonblick krossas på ett sådant sätt att hans blod färgar flera meter av tyget som valsas fram.

Den enda i kretsen kring de tre uppåtsträvande kumpanerna som bryr sig om arbetarnas situation är kanslisten Horn, som trots sin blygsamma position kommer från en förmögen bakgrund och därmed kan visa en viss självständighet gentemot sina arbetsgivare. Han försöker få änkor och skadade arbetare att söka rättshjälp, en verksamhet som enbart irriterar en man som Borowiecki, som anser att sådan sentimentalitet motverkar produktionseffektiviteten. En annan självuppoffrande välgörare är den stillsamme läkaren Wysocki, som trots att han tillhör Łódź överklass rör sig bland stadens fattiga och till skillnad från romanens mer framträdande individer är ointresserad av några penningvinster för egen del, Han hyser intellektuella intressen som han delar med den vackra judinnan Mela Grünspan, dotter till stadens rikaste, judiske industriägare. Den gamle Grünspan håller hårt på de judiska traditionerna, klär sig i mantel och kalott och omger sig med en grupp rabbiner. Han är dock lika besatt av vinstbegär som de tyska och polska industrialisterna, fast till skillnad från dem idkar han även en viss välgörenhet.

Hans dotter Mela älskar sin far, men är inte religiös som han, utan snarare en fritänkare som förbehållslöst umgås med judar, polacker och tyskar. Läkaren Mjeyschek Wysocki är gränslöst förälskad i Mela Grünspan och hans kärlek är besvarad. Mot förmodan tycks den gamle Grünspan bejaka dotterns förälskelse i en goyim, men Wysockis bigotta moder motsätter sig med frenesi ett äktenskap. Då hon under en sammankomst kommer i samspråk med Karol Borowiecki, som likt de flesta från Łódźs elit högaktar Doktor Wysocki, även om de anser hans fallenhet för att hjälpa fattiga och nödlidande arbetare är en sentimental och förlustbringande verksamhet. Fru Wysocki rasar över ryktena om ett eventuellt äktenskap mellan hennes son och judinnan Mela Grünspan och retar sig än mer då hon finner att Borowiecki, trots sin beräknande känslokyla, inte hyser några antisemitiska fördomar. Han är en praktiskt sinnad, modern polack, som identifierar antisemitism med bakåtsträvande konservatism:

”Aldrig! Jag ger mitt ord på att det aldrig kommer att gå dithän så länge jag lever! utropade hon med dämpat lidelsefull stämma. ”Skulle min son gifta sig med en Grünspan?”

De nötbruna ögonen flammade i en kopparröd glans och djup upphetsning lyste i hennes stolta, vackra ansikte. Borowiecki anmärkte:

”Fröken Mela kan glädja sig åt ett alldeles särskilt gott rykte i Łódź. Hon gäller för att vara en mycket klok flicka. Därtill är hon också mycket rik och mycket vacker, Därför vore …”

”Allt det där hjälper i alla fall inte upp saken. Hon är dock judinna”, viskade fru Wysocki och det låg ringaktning, ja – nästan hat i hennes ord.

Den blygt försagde och diskrete Mjeyschek Wysocki böjer sig för moderns vilja och till allmän förvåning gifter sig Mela med Moritz Welt, den spjuveraktige och charmige unge juden som också är en förslagen och inte helt ärlig affärsman, som i viss mån drar sina kompanjoner vid näsan.

Möjligen går det att läsa Reymonts med antisemitiskt färgade glasögon, men jag tror att det vore att gå miste om dess värde. Då det gäller vinstbegär finns det ingen skillnad mellan romanens judiska, tyska och polska kapitalister och Reymont belyser de schablonartade bristerna hos de olika befolkningsgrupperna. Han gör det inte genom att hänvisa till några rasmässiga drag utan genom att peka på de traditioner som präglar hans romangestalter, som de antingen identifierar sig med, eller motsätter sig. De tyska industriägarna härstammar från invandrat yrkesfolk, med en numera alltmer förgäten stolthet över sina hantverkstraditioner. Den nya generationen blir alltmer besatt av hur de snabbt och enkelt bör kunna skaffa sig inkomster, men den unge tysken Max Baum bevararar ett romantiskt drag. Han bedåras av Karol Borowieckis trolovade, Anika – en änglalik, polsk adelsflicka som vuxit upp i en lantlig miljö. Romantisk och sagolikt vacker ömmar hon för storstadens fattiga och de arbetare som hennes blivande make föraktar. Till hans stora irritation vårdar hon efter ett ras under uppförandet av hans och kumpanernas fabrik flera svårt skadade byggnadsarbetare i deras rymliga bostad. Alltmer distanserar Anika sig från fästmannens cynism och han överger henne slutligen för en tysk något våpig flicka som är våldsamt betuttad i den stilige Karol Borowiecki, stadens hjärtekrossare. Om Max Baum någonsin kommer att väcka någon kärlek hos den av honom på avstånd så beundrade Anika får vi aldrig veta. Jämfört med sina två ständigt entusiastiska kompanjoner, som alltid är på språng, framstår Max som en något dryg och försagd, men arbetsam man.

Moritz Welt är han motsats. En ung man med näsa för affärer, stor charm och ett lättsamt sätt som skyler över den djupa gemenskap han trots allt känner med sina judiska släktingar, som han dock inte drar sig för att utnyttja. Han är, liksom Łódźs andra förmögna judar, väl medveten om att rikedom är det bästa skydd som finns att tillgå mot den antisemitism som ständigt pyr omkring dem.

Om det är lätt att påstå att Reymont emellanåt faller till föga för rasistiska klichéer så råder det ingen tvekan om att det är polacken Karol Borowiecki som är romanens store antihjälte. Elegant och stilig beundras han av stadens damer och han är tillika en skicklig, högutbildad kemist och ingenjör, uppskattad av sina arbetsgivare. Borowiecki är sin gamle fars stolthet, en välvillig gammal, polsk adelsman som har svårt att förlika sig med det faktum att sonen inte vill överta hans ägor och slutligen mot sin vilja måste sälja sitt gods till en vulgär uppkomling och därefter flytta in till Łódź, där han tynar bort och dör, in i det sista omhändertagen av Borowieckis trolovade Anika.

Redan innan fästmön dykt upp i staden är Borowiecki invecklad i en passionerad, hemlig kärleksförbindelse med den våldsamt hetlevrade och vackra Lucy Zucker, gift med en av Łódźs judiska industrimagnater. Genom sitt förhållande med Lucy får Borowiecki tillgång till information från hennes makes vittomspännande kontaktnät, bland annat hur tulltariffer fluktuerar i England och Ryssland. Han besväras dock av hennes kärlekshetta och överger henne då hon blir med barn. Kort därefter lämnar han även den ljuva Anika för att gifta sig med den något fjolliga Mada Müller, vars vulgäre men affärsmedvetne far till varje pris vill knyta den charmige och kunnige Karol Borowiecki till sitt förtag. Borowiecki har vid romanens slut ”vunnit välden, men förlorat sin själ”.

I viss mån bleknar Reymonts Det förlovade landet vid en jämförelse med Israel Joshua Singers Bröderna Ashkenazi. En mäktig släktkrönika som tar vid ungefär där Det förlovade landet slutar. I Bröderna Ashkenazi får läsaren följa hur Łódź efter den makalösa uppgång som skildrades i det Det förlovade landet obönhörligt går mot sitt fall, under arbetarstrider, judepogromer, den ryska imperiets fall, den ryska revolutionen, den tyska ockupationen efter Första världskriget, polackernas återerövring av sitt land och grundandet av Den andra polska republiken. En imponerande undergångshistoria som förutom sin koncentration på ett familje-öde i målande sidoskildringar speglar de våldsamma förändringar som drabbade hela samhället och hur de påverkade varje enskild individs liv. Det var därmed kanske inte så märkvärdigt att Bröderna Ashkenazi 1937 under flera veckor delade främsta platsen på New York Times bästsäljarlista tillsammans med Margaret Mitchells pulitzerprisbelönade storsuccé Borta med vinden, som även den skildrade hur ett helt samhälle brakade samman, fast i hennes fall rörde det sig om den amerikanska söderns slavbaserade värld som hon skildrade i nostalgiska ordalag.

Även i Bröderna Ashkenazi finner vi kärlek, avundsjuka, besatthet, våldsamma konflikter, nederlag och rehabilitering, men hos Singer möter läsaren ingen nostalgi, inga helgjutna hjältegestalter, enbart individer som med olika medel kämpar mot ett oblitt öde som de förgäves försöker behärska genom att skaffa sig rikedom och inflytande, genom religiös hängivenhet, våldsam politisk agitation, eller uppgivenhet. Dessutom finns det hos Singer en hel del humor och satir.

Bröderna Ashkenazi skrevs på jiddish och publicerades mellan 1934 och 1935 som följetong I den judiska dagstidningen Forward (פֿאָרווערט /Forṿerṭs). Tidningen som skrevs på jiddish och gavs ut I New York hade en uttalat socialistisk inriktning och distribuerades över hela USA. Vid tiden för Bröderna Ashkenazis publicering hade Forverts en upplaga på 275 000 exemplar.  Redan 1936 hade romanen publicerats i bokform och översatts till engelska. Samma år kom den på svenska och snart hade den översatts till minst femton språk.

Israel Joshua Singer (1893-1944) föddes i Biłgoraj, en stad i södra Polen. Sedan 1600-talet hade Biłgoraj varit en fristad för judar. De var utan några restriktioner fria att bosätta sig där. Trots att judarnas antal genom krig och förföljelser emellanåt minskade var deras antal vid tiden för Israel Joshua födelse ungefär 3000, och de utgjorde då fyrtio procent av stadens invånare.

Biłgoraj var ett centrum för judisk fromhet, speciellt chassidismen, en väckelserörelse som i södra Polen uppstod i början av 1700-talet och i Biłgoraj räknade med ett stort antal rabbiner, som i allmänhet försörjde sig som lärare, men vid sidan i allmänhet även var köpmän eller bönder, medan andra försörjde sig genom judisk-relaterade verksamheter, som rituell slakt eller förmedling av kosher-relaterad mat och dryck.

Judiska ungdomar uppfostrades till rättrogna chassider och ynglingar studerade i yeshivas som förestods av ryktbara rabbiner med en grundlig lärdom rörande Torahn, de talmudiska skrifterna och halacha, judisk lag. Nedan Biłgorajs rekonstruerade synagoga av trä, originalet brändes givetvis ner av nazisterna, som även utplånade stadens judiska befolkning.

Israel Joshua Singer var son till Pinchas Mendl Zynger, en respekterad rabbi och författare till flera böcker med rabbinska kommentarer till Torah och Talmud. Zynger var en varm, opraktisk och stillsam person, en from chassid som ofta försjuönk i sina studier, men emellanåt brast ut i en troskyldig entusiasm kring någon känd tsadik, eller något han nyligen hört eller läst. Modern var helt annorlunda, betydlig strängare och emotionellt okänsligare än sin man. Enligt Singer var hon en froy mit a mansbildishn kopf, en kvinna med ett manligt huvud. Dessutom var hon inte chassid som sin make, utan anhängare av Misnagdim, Opponenter, en rörelse som motsatte sig chassidernas mysticism och intensiva tro på tzadiks och Messias snara ankomst. Misnagdim fann sitt ursprung i de baltiska länderna och deras anhängare kallades därför ofta Litvaks, judar som hade sina rötter i det forna Storhertigdömet Litauen  (dagens Litauen, Lettland och Belarus). Singer skrev senare: ”mina föräldrar hade varit ett utmärkt par om min mor varit min far och min far min mor”. Han menade att han och hans lillebror Isaac Bashevis Singer mest bråddes på sin mor, medan deras äldre syster, Esther Kreitman, var mer lik deras far. De tre syskonen blev författare och Isaac Bashevis Singer fick sedermera ett välförtjänt Nobelpris för litteratur.

Singer fick en gedigen chassidisk uppfostran, men fjärmade sig från den judiska fromheten och blev socialist. Efter att ha lämnat barndomshemmet ägnade han sig under en tid i Warszawa åt en mängd ströjobb, gick på målerikurser och skrev en del noveller, som han en och annan gång  lyckades sälja till den jiddishspråkiga pressen, samtidigt som han skapade en mängd kontakter med den litterära elit som skrev på jiddish.

Den jiddishbaserade kulturen var under tio- och tjugotalen ovanligt livaktig i 1910- och 1920-talens Warszawa och Łódź, med flera teatrar, tidskrifter och förlag, som vuxit upp kring författare, konstnärer och andra artister som försökt förena jiddish med den framväxande, sekulariserade europeiska modernismen – expressionism, futurism och kubism, ofta med politiskt radikala förtecken, men det skapades även en mängd populärmusik och lättare underhållning.

1918 begav sig Singer rakt in i den ryska revolutionens kaos och vistades mellan 1918 och 1920 främst i Moskva och Kiev. I Kiev skrev han novellen Pärlan, som byggde på hans ryska upplevelser och uppmärksammades av Forṿerṭs utgivare, Abraham Cohan. Cogan var född i Litauen och hade 21 år gammal 1882 tvingats fly till USA, efterlyst av den tsaristiska Ochranan, hemliga polisen, för sina socialistiska åsikter.  Cohan tryckte Singers Pärla i sin tidning och anställde honom som utrikeskorrespondent, placerad i Warszawa skrev han främst om polska ämnen och speciellt om socialism och sionism, ideologier som han visserligen kunde sympatisera med, men kände att han inte kunde bli en riktigt hängiven anhängare av. 1927 hade han återvänt för en längre resa genom Sovjetunionen och återvände upprörd över det hyckleri, den korruption och fattigdom han sett och upplevt där. Iakttagelser som han sammanfattade i en serie artiklar för Forṿerṭs – Nay Rusland, Det nya Ryssland, som upprörde flera rättrogna kommunister.

Även flera sionister beklagade att Singer enbart halvhjärtat stödde deras sak. Singer ansåg inte att grundandet av en judisk stat i Palestina skulle lösa judarnas problem med rasism och integration, snarast skulle den förvärra dem, speciellt som det land som sionisterna krävde inte var obebott. Han skrev: ”Jag tror inte det finns något botemedel för oss. Jag har diagnosen, men saknar läkemedel”.

Som journalist drog sig inte Israel Joshua för att kritisera den polska regeringen och dess myndigheter, men han klandrade även utan förbehåll judiska företeelser som den konservativt orienterade chassidismen, judisk kapitalism och även den kriminalitet som vuxit fram inom vissa av storstädernas jiddishtalande grupperingar. Singers frispråkiga artiklar och naturalistiskt inspirerade noveller vann flera beundrare bland samtidens jiddishtalande författare, i såväl Polen som USA. En tid var han framträdande inom Warszawas kortlivade litterära och radikala grupp – Di Khalyatsre, Gänget , som i ett manifest förklarat att de ville omvandla den gängse jiddishlitteraturen till att bli djärv, urban och även expressionistiskt ”apokalyptisk”. Nedan ses en skallig Israel Joshua tillsammans med sin vän Melech Ravitsch och hans familj. Ravitsch skrev episka dikter på jiddish, ofta påminnande om Walt Whitmans lyrik.  

1932 blev en scenuppsättning av Singers roman Yoshe Kalb en stor succé i New York. Det var historien som inom en strängt chassidisk tradition utspelar sig i en liten stad i Galicien där en man efter femton år oväntat dyker upp och då anklagas för att antingen vara son till en respekterad rabbin som flytt från ett arrangerat äktenskap, eller en eländig och introvert tiggare som även han flytt från ett tvångsäktenskap och sedan anklagats för att ha spritt pest omkring sig. Yoshe Kalb förnekar märkligt nog inte någon av de olika identiteter som pådyvlas honom. Sjuttio rabbiner flockas till den lilla staden för att reda ut vem den förtegne mannen verkligen är. Svaren blir svävande och själv svarar han på frågan ”Vem är du?”  – ”Jag vet inte”. Ett svar som kunde ges av många judar som liksom Israel Joshua Singer ansåg sig ha förlorat sin identitet inom ett föränderligt samhälle och inte visste i vilket ideologiskt läger de hörde hemma.

Efter det att såväl romanen som pjäsen Yoshe Kalb hade hyllats beslutade sig Israel Joshua för att tillsammans med sin familj flytta till New York. Dessvärre blev hans två söner svårt sjuka, den nioårige Joseph tillfrisknade, men han yngre bror dog.  Familjen var tvungen att under två år skjuta upp avresan.  Joseph Singer skulle sedermera översätta faderns romaner och berättelser till engelska.

Efter det att han etablerat sig i New York sände Israel Joshua efter sin beundrande lillebror Isaac Bashevis och såg till att även han fick anställning på Forṿerṭs redaktion. 1944 dog Israel Joshua Singer i New York efter en hjärtattack, vid det laget hade samtliga av hans polska släktingar utplånats i holocausten, enbart hans syster Esther, som var bosatt i London, klarade sig.

Då Israel Joshua dog hade den rika och livaktiga jiddishtraditionen redan utplånats i Östereuropa och överlevde enbart inom den judiska diasporan, främst i Amerika och Israel. Jiddish talas nu främst bland Hasidim, chassiderna, som beräknas uppgå till mellan en halv och en miljon. 250 000 talar numera jiddish i Israel, 250 000 i Nord- och Syd Amerika och 100 000 I övriga världen.

Även Singers mäktiga roman Bröderna Ashkenazi sattes upp som pjäs i New York, men rönte långt ifrån samma framgång som hans Yoshe Kalb, vilket kan betraktas som naturligt. Hur skulle man sceniskt övertygade kunna framställa handlingen en så omfattanden episk roman, vars fond av väldiga sociala omvälvningar påverkade huvudpersonernas agerande, tal och tankar?

  I Singers roman, liksom i fallet varit hos Reymont utgör Łódź en ständig närvaro:

Likt märkliga frukter växte röda tegelfabriker upp ur fälten runt Łódź. De släppte ut slemmiga pölar av slam och förgiftade marken, luften och vattnet. Byggandet av bostäder, butiker, verkstäder och fabriker fortsatte i en rasande takt. Judiska hantverkare från hela Polen strömmade in till Łódź. Bönder med för många barn och för lite mark vällde in för att söka arbete i fabrikerna. Köpmän från Ryssland anlände för att roffa åt sig varor till sitt eget textilutsvultna land. Slutet var inte i sikte och i takt med att Łódź blomstrade även Abraham Hersh Ahkenazis hushåll.

Abraham Hersh var ar en from chassid med en övertro på ryktbara rabbiner och tzadiker. Han hade börjat som vävare och kringvandrande textilförsäljare, men en av Łódźs rikaste fabriksägare, den forne tyske mästervävaren Heinz Huntze hade uppmärksammat den skicklige judiske affärsmannen och hans försänkningar bland textiluppköpare lite varstans i Polen och inte minst i Ryssyland. Huntze anställde honom och Hershs affärssine, sunda förnuft och människokännedom hade relativt snart gjort honom till Huntzes förtrogne och han utsåg honom till sin försäljningschef.

Som den fromme chassid han var, hade Hersh då hans hustru  Sarah Lea fått tvillingar sökt upp en respekterad rebbe och rådfrågat honom om vilka namn han borde ge sina söner och vilken framtid som kunde förväntas dem. Enligt rebben skulle båda två bli framgångsrika, men var och en på sitt sätt. Likt så många andra chassidiska kvinnor, som till det yttre tycktes vara underdåniga sina chauvinistiska män, styrde och ställde Sarah Lea inom hemmets fyra väggar, även om hon i viss mån fruktade sin lynnigt bångstyrige make. Den ”äldste” tvillingen som kommit ur moderlivet någon minut före sin broder bestämdes av fadern, i samråd med hans rebbe, att att få namnet Simcha Meyer, men som sekulariserad fabriksägare kom han senare att kalla sig för Max Meyer. Sarah Lea genomdrev dock att den yngre sonen skulle heta Jacob Bunim.

Den skarpe och intellektuelle Simcha vann faderns bevågenhet och följde i hans fotspår tills han slutligen tog över Huntzes industrier och utmanövrerade sin egen far. Den mer lättsamt utåtriktade och stilige Jacob blev moderns ögonsten och trots sin letargiska läggning blev även han en förmögen man.

Redan tidigt förmärktes en stor skillnad mellan bröderna. Den spenslige och försiktigt beräknande Simcha undvek de andra pojkarnas vilda lekar, men kompenserade sin fysiska underlägsenhet genom slug driftighet. Jacob var däremot stark, tilltalande och oförvägen. Han vann genom sin styrka och tilldragande sätt därmed pojkarnas respekt och flickornas beundran, speciellt den vackra Dinah tjusades av honom.

Pojkarnas fromme fader sände pojkarna till olika yeshivas. Jacob var en medioker elev, men det påverkade inte alls hans dragningskraft på övriga elever, rabbinerna ansåg dock att han inte hade någon lysande framtid, varken som intellektuell eller industrimagnat. Annat var det med Simcha som snabbt lärde sig allt vad lärarna förväntat sig av honom. Hans förstånd var inriktat på att lära sig väsentligheter, att skilja agnarna från vetet och koncentrera sig på vad han visste krävdes av honom. Han kunde skumma en text, oavsett om den fanns i Talmud eller i en affärsmanual, på kort tid uppfatta vad det rörde sig om och därefter mästerligt delge den centrala informationen till sin omgivning. Som vuxen kunde Simcha/Max snabbt och lätt finna vad som gagnade honom bäst, var möjligheterna till att skaffa sig makt och rikedom fanns. Han förlitade sig på hårt arbete och en skarp iakttagelseförmåga, något som inte hindrade honom från att begå bedrägeri och svek. Snart hade han blivit en av Łódź rikaste och mäktigaste män. Han lyckades till och med bräda sig bror och få vackra Dinah som sin hustru. Han vann henne genom omgivningens tvång och andras maktsträvanden, men han fick aldrig hennes kärlek, den hade och bevarade hans bror Jacob.

Simcha måste arbeta hårt för att bevara sin sociala position, som ständigt hotades från olika håll. Detta medan Jacob till synes utan någon som helst ansträngning även han lyckades få såväl makt som rikedom. Kvinnor och män charmas av honom och det gav honom förmånliga äktenskap, stora arv och eftersträvansvärda mätresser. I all sin oförställda naivitet och robusta hälsa förblev Jacob en lättsinnig, men älsklig person med ett gott hjärta, även om hans tämligen letargiska  tanklöshet emellanåt drev honom in i val som kunde skada andra, även om han själv i allmänhet tar sig oskadd ur sina tillfälliga svårigheter. Simcha var inte speciellt lyckosam, däremot kämpade han sig fram med en trotsigt enveten egoism, även om han var förnuftig nog att omsorgsfullt dölja sina intentioner tills det var dags att slå till och vinna det han eftersträvade. Han gick emellanåt från nederlag till nederlag, men lyckades genom intelligens och målmedveten envishet ta sig upp på fötter igen och bli än framgångsrikare än han varit då olyckan drabbade honom.

Varken Simcha eller Jacob är några helgjutna personer, de har sina uppenbara fel och brister. Mot slutet inser Simcha hur hans strävan efter makt och rikedom inte varit annat än ett jagande efter vind, men han slutar inte sin strävan utan fortsätter oförtrutet tills han ensam och bitter möter sitt eländiga slut. Jacob drivs mot romanens slut att försöka rädda en bror, som livet igenom inte visat honom någon kärlek och till och med genom sin avundsjuka har motarbetat honom Allt slutar i tragedi och ett mörkt moln vilar över hela berättelsen – förbannelsen i att ha varit född jude. Bröderna Ashkenazi utspelar sig till största delen på samma plan som Det förlovade landet, en ständig strid mellan polacker, judar och tyskar om herraväldet över Łódź penningmalande grottekvarnar. Men i än högre grad möter vi hos Singer även de fattiga arbetarnas kamp.

Nissan Eibeshutz, son till den rabbin som förestod yeshivan där Simcha studerat, var även han en duktig elev. Till skillnad från Simcha ansträngde sig dock Nissan för att verkligen förstå, tillgodogöra sig och betänka det som judarnas heliga skrifter förmedlade. Han genomskådade Simchas ytliga kunnande och smidiga anpassande till auktoriteternas förväntningar. Men, till skillnad från Simcha, som likt honom övergav chassidsmens lagbundna stränghet, var och förblev Nissan idealist. Tillsammans med lumphandlaren Feivel, som för det blygsamma överskott han fick från sin verksamhet skapade ett omfattande bibliotek som stod öppet för varje vetgirig yngling, kämpade Nissan livet igenom för socialismens seger. För Feivels del innebar kampen att han utsattes för sin familjs förakt. Alla utom hans älskade dotter, Bashke, som till sin egen olycka svärmade för den stilige Nissan, kom Fievels hustru och barn att betrakta honom som en hopplöst dagdrömmande tönt och oduglig. På egen hand lyckades Fievels familj försörja sig på svarta börshandel och andra tvivelaktiga verksamheter.

Nissan och Fievel försökte med olika medel sprida socialismens idéer till utarmade och förtryckta arbetarmassor – de agiterade, skrev och tryckte flygblad och kämpade på barrikaderna under de stridigheter som emellanåt blossade upp. Resultaten blev ständigt desamma, upproren slogs ner och/eller så ebbade kämpaglöden ut hos arbetarna, men ett faktum bestod – judarna var och förblev outsiders, oavsett om de var kapitalister eller socialister så drabbades de vid varje övergrepp eller kuvande av uppror från övermaktens sida av folkets vrede, med förödelse och pogromer som följd.

Idealisten Nissan förenade sig med polska och ryska socialister och anarkister, med polska patrioter och sovjetiska kommunister, resultatet blev dock ständigt det samma. Nissan an blev sviken, utlämnad till myndigheterna, eller övergiven, av sina kamrater, alltmedan medan död och elände följde honom i spåren. Kapitalisten Simcha förenade sig med tyska industriägare, polska aristokrater, tsarist- eller bolsjevikregimen, men efter att till en början ha vunnit förmögenheter, gick han gång på gång i konkurs – innerst inne litade ingen på en jude.

Singer anade 1934 vart Europa var på väg och han visste att de östeuropeiska judarna än en gång skulle utsättas för våld och förakt, vilken ideologi de än anslöt sig till, vilken överlevnadsstrategi de än valde.  Det gjorde även det samma hur du var som person, det etniska stigmat skulle likväl ta överhanden. Då som nu kunde etnisk tillhörighet betyda döden för en individ – i Palestina, i Sudan och många andra platser. Det är en pest som lätt sprider sig och kan förgifta vilket samhälle som helst.

Reymont, Władysław S:t (1934) Det förlovade landet. Stockholm: Saxon och Lindström. Singer, I.J. (2021) Josche Kalb. Frankfurt: Fischer.  Singer, I.J. (2024) The Brothers Ashkenazy. New Milford, CT: Toby Press.

I grew up in a small town where several railway lines met. With my playmates I spent a lot of time on the embankments and it also happened that we sneaked in among the carriages standing on the side tracks. Some of them were unlocked and we enter the empty freight cars, smelling mysteriously of old tarred wood and tell each other ghost stories – or even better – if some unlocked passenger cars had ended up on the sidings, we could climb into them, sit on the sofas in a compartment and pretend we were travelling around Europe. Strangely enough, we were never caught during these forbidden games.

When I was in high school, I worked with my friends Didrik and Stefan as a mail delivery assistant, which meant that we carried mail out on Saturdays and during certain evenings worked with mail sorting and transported mail bags between the railway station and the post office. The latter meant that we on the platform waited for the incoming mail cars, helped unloading the mail sacks and then transporting them while driving mail trucks with attached trailers.

My fascination with trains continued during my university years, fuelled by my friend Claes, who was an even greater train fan than I was. A clever, funny, endlessly inventing and not entirely reliable guy, he died before we became thirty, missed by all his comrades. Together with Claes, and also with other friends, I traveled by train around Europe.

While studying at the university I worked several days a week as a waiter on the route between Malmö and Stockholm. After the morning lectures, I boarded the train in Lund and changed into a uniform: black trousers and a white jacket with black, gold threaded shoulder flaps. Sometimes I worked in a "big carriage", with a kitchen and tables laid out with white tablecloths and porcelain plates, or in "two rooms and a kitchen", with a café and a restaurant section, then only in the company with a generally nice young lady and much simpler plastic-wrapped food offerings, which were heated in a microwave.

The above might be a possible reason to why trains are so common in my dreams. Often, I follow someone through my home town down to the station, generally my sisters. When we arrive, there is chaos and confusion and we miss the train we were supposed to board, or get on the wrong train. Just as often I wander around in large stations searching for the right track and if I find it, I drag my luggage onboard a carriage, get out again to say goodbye to a friend or relative, and while I am doing that the train pulls away from me with my luggage onboard. In general, most of my dreams about trains turn into nightmares and the reason to why I am writing down these thoughts about trains is because I just woke up after a night of disturbing train dreams. I assume I had several nightmares, but the last one I remember quite well:

Together with my wife, I had just stepped off the train in my birthplace – Hässleholm. We were both much younger than we are now, so young that our daughters had not yet been born. As we stood on the platform, I noticed that my feet were freezing and found that I was barefoot. I had forgotten my shoes on the train and had to hurl myself back into the carriage, which we had just left. A friendly, female conductor greeted me and said "It's great that you came back. I took care of your wife's foot-side leather coat and her chic fur-rimmed leather hat. Here they are." She handed them to me, but I now noticed that the couplers were yanking and the train began to move. "I have to get off here," I pleaded with the conductor, but she took a firm grip on one of my arms: "Hold your horses! First, we need to know if the coat really belongs to your wife, and if that should be the case it has to be valued and its worth written down." "How shall I know anything about that?" The train now left the station and its speed was increasing. The passengers pored over me curiously. I still lacked shoes. "You can't leave the train without validation. What is the coat worth?" "I don't know. Maybe fifty thousand crowns?" The conductor laughed ironically. "This one? It is worth a thousand crowns … at most." "But it's tailor-made in New York. We bought it from the furrier himself. It is fur-lined and still just like new. My wife is very careful with all her clothes" "We have to find the train host. You cannot get the coat back unless you can prove that it is really your wife's property, and if you persist in insisting that it is as valuable as you say it is. Join me now. Hurry up!" The conductor could not tolerate any contradictions. She resolutely took my wife's coat and cap and then walked briskly in front of me, through carriage after carriage. We staggered on the vibrating metal plates in the connections between the different carriages, where the wind rushed through leaky, accordion-folded walls. Forcefully, the conductor tore open the heavy sliding doors between carriage compartments.

Where were we going? Where was that train host? I made a mistake. Government officials, especially those who have no other power over anyone but their uniform, under which they can conceal their precarious insignificance, tend to be dangerous. They have their strength, their self-importance, through power bestowed upon them through the authority of others, their superiors. It is such protection that makes them invulnerable and life-threatening. In a society governed by the rule of law, such people can be kept in check by established, democratic rules, but under totalitarian regimes, their animal urges can blossom and turn into  unrestrained, ruthless evil

What such people hate most of all is to be touched. Something that makes them equal to their victims. I made such a mistake. To get the conductor's attention, I touched her shoulder and wondered, "Where are we going?" The previously not particularly unfriendly lady turned violently around. Transformed into an aggressive beast, she roared, "Shut up and obey!" Her face was bright red with anger, but I kept my composure and wondered coldly "What's your name? Give me your name."  What would happen now? Would she hit me? Kill me. It was a dream. Anything could happen. However, it turned out that the dream protected me.

The conductor lady disappeared, and with her my wife's coat. In her place a young lady now walked in front of me, wearing a black skirt and a white blouse, over which a thick black braid swung back and forth. She turned to me; beautiful with rosy cheeks and dark eyes, she stopped herself and looked me over from head to feet, smiling and exposing her perfect teeth: "You can't walk around like that. Your feet are dirty. Take these and change immediately." She pointed towards an empty compartment where I could put on The Traffic Restaurants’ black pants and white epaulette-equipped uniform jacket. I was given a pair of thin black socks and patent leather shoes, while the young lady stood in the compartment opening and watched me while I changed clothes: "So there you go, now you look much more decent than before. We have to hurry to the restaurant car." I noticed that her uniform jacket was embroidered with some kind of Eastern European floral pattern. The shoulder flaps were not real, but also embroidered. She smiled: "Come on! We must hurry!"

We hurried through wagon after wagon. The trainset seemed to be endless. In rhythm with the wheels hitting the rails, Kraftwerk's song echoed in my head:  

Europe endless
(endless, endless, endless, endless).
Europe endless
(endless, endless, endless, endless).
Life is timeless
(Europe endless).
Life is timeless
(Europe endless).

https://www.youtube.com/watch?v=njQZEAWdmTQ

I called out to the young lady, "Will we never get there? Does the train never end? Where are we going?" She stopped and turned around: "Have you really not understood? This train is almost endless. Its final destination is death. We're on our way to Hell."  I went stiff with fear: "But why? What have I done?" She beamed her beautiful, open smile: "On this train, we are all innocent. That's not the reason to why we're going to Hell. Others have decided that for us and no one knows why." That's when I woke up and even though someone has told me that no one is interested in other people's dreams, I couldn't help writing down what I experienced during the night, since I suspect that the train was taking me to something I had read and been upset about.

By the beginning of the twentieth century, railways crisscrossed Europe, like veins bringing a steady stream of people and goods to every corner of the continent.

When the war came, trains brought scores of soldiers to their suffering and death on various slaughtergrounds. Like these drunken Austrian soldiers who in 1914 are to be transported to the Russian border areas.

Scenes that would be repeated during the Second World War, when other young people were taken on the trains to other battlefields.

Many died in the cold and mud, others were captured and taken to camps where several perished as a result of malnutrition, beatings and cold. It was worst during World War II, when an estimated six million Soviet prisoners of war were captured by the Nazis, many of them taken by train to a painful death. Three million Russians died during German captivity.

Soon it was the turn of the German prisoners of war, more than a million of them died in Soviet captivity.  

Such high numbers become incomprehensible, impossible to grasp; they are abstract, hiding people's suffering behind them. However, they are not insignificant. As in the Swedish poet Göran Sonnevi's On the War in Vietnam: "The dead are numbers that rest, swirl like crystals in the wind over the fields".

Before and during the war, freight cars rolled through the vast Soviet Union, filled with desperate people. Trains that had been set in motion by the power-drunk madman Joseph Vissarionovich, who named himself Man of Steel – Stalin. His senseless cruelty makes me doubt his humanity. Like Osip Mandelstam when he in his famous Epigram depicted the all-powerful as a bloodthirsty mountain ogre:

We are living, but can’t feel the land where we stay,
 more than ten steps away you can’t hear what we say.
 But if people would talk on occasion,
 they should mention the Kremlin Caucasian.
 
 His thick fingers are bulky and fat like live-baits,
 and his accurate words are as heavy as weights.
 Cucaracha moustaches are screaming,
 and his boot-tops are shining and gleaming.
 
 But around him is a crowd of thin-necked henchmen,
 and he plays with the services of these half-men.
 Some are whistling, some meowing, some sniffing,
 he’s alone booming, poking and whiffing.
 
 He is forging his rules and decrees like horseshoes –
thrown into groins, into foreheads, in eyes, and eyebrows.
 Every killing is for him a delight,
his Ossetian torso is wide.

I might still come across people who believe that this lunatic's cruelties were justified, well-read people who consider themselves to be compassionate, becoming outraged by the sufferings of persecuted and desperate people of our time. I am amazed at how it could be possible for such obviously crazy psychopaths as Hitler and Stalin to have a murderous grip on entire countries in their iron grip and inspire their henchmen to commit the most horrible abuses against their fellow human beings.

However, we can look at our own time and be amazed at the crimes committed by men like Trump, Netanyahu and Putin and how they can nevertheless maintain the admiration and support of people around and below them. It must be the case that people are dazzled by power and that so many strive for it for themselves.

Recently, I read Caroline Moorehead's biography about Mussolini's daughter Edda. Moorehead gives an excellent description of Rome's fascist coterie – its lavish parties, promiscuous love stories, the spying on each and every one, as well as the devotional submission to its leader Benito Mussolini. It was from such circles that terror bombing, the use of deadly mustard gas and unrestrained massacres in Abyssinia originated, as well as mindlessly insane and poorly planned war enterprises with millions of victims as a result. People who moved in such company evidently had only their own welfare in mind and were completely blind to the suffering they were contributing to.

After reading about Edda Mussolini and her husband Galeazzo Ciano, I read Corrado Alvaro's novel Tutto é accaduto, Everything Has Happened, which takes place in the circles where Edda and Ciano moved. Alvaro described in detail how in these salons

the great abilities that found expression in the pages of newspapers, without a face, here assumed a known aspect. They became individuals with names and presence, history with its disasters and storms thus became transformed into names of people – into characters, sentences pronounced during dinner, or after it, personal coincidences and connections, characteristic features. Sympathy and antipathy ended up at the centre of history, the fate of a nation became tied to a courtesy, or an insult.

It was and is in the closed and extremely limited spaces of power that death and misery for millions of people are decided.

State-sanctioned discrimination and violence, preached in places such as fascist Italy and Romania, in Nazi Germany, the Soviet Union and Rwanda, have generally led to unbridled brutality and genocide, with ideologically infected and motivated hooligans distinguished by unbridled sadism and conceit. Willing executioners are always and everywhere at hand.

Take, for example, the mass deportations ordered by Stalin, which led to men, women and children being forced into freight cars destined for distant Central Asia or Siberia. It was estimated that there were six million people, most of whom were completely innocent of any crime.

Between 1930 and 1931, 1.8 million kulaks, i.e. self-owning peasants, were deported, and from 1932 to 1939 another million ethnic minorities (Balts, Volga Germans, Ukrainians, Moldovans, Finns, Poles, Greeks, Turks, Kalmucks, Koreans, Chechens, Crimean Tatars, etc., etc.). A madness that was increased between 1940 and 1952 by another 3.5 million deportations. The massive displacements that took place during the war hit the elderly, women and children particularly hard, as most family fathers, regardless of their ethnic background, were fighting along the front lines to stop the German invasion.

Deportations were not carried out in secret, most of these forced displacements were carefully recorded so that they could be appreciated by the Kremlin residents. However, some operations were brutally chaotic, while others were carefully planned. With the explanation that they would be brought to safety before the arrival of enemy armies, many people were pushed onto waiting trains. A Volga German woman, a member of an ethnic group that for centuries had lived in and cultivated the areas around the Volga, met an NKVD guard during a break in the strenuous train travel:

When  told we were Volga Germans, he was quite surprised; then he informed us of the mass evacuation of our people, and that several families of his community, in which we had halted, already were enroute to the Volga to occupy our homes – homes completely furnished, farmyards with domestic animals and machinery, potatoes to dig and cabbages to harvest – in fact, everything to start life there.

The expulsion of the Volga Germans was completed according to plan by the end of September 1941. According to Soviet statistics, the total number of forcibly exiled Volga Germans was about 950,000. However, the actual number of victims is much higher. It took 151 train convoys to carry out the first deportations of the Volga Germans.

In general, the deaths and number of deportees were significantly higher than the official figures, but Soviet authorities had as an example carefully documented 390,000 deaths in connection with the kulak deportations of 1930–1931.

In less than a month in 1944, half a million Chechens and Ingush people were deported to Kazakhstan and other Central Asian places. They were loaded into 180 special trains, with about 40 to 45 people in each freight car. A total of 14,200 freight vars and 1,000 flatbed wagons were used between February 23 and March 13, with an estimated 350 freight wagons departing every day. More than 200,000 people died during the "collection process" and transport, between forty and fifty percent of those deported were children.

Like most other deported ethnic minorities, the Chechens traveled in goods/cattle wagons that were locked from the outside, without light or water, often during the winter months. The trains stopped from time to time so that the carriages could be opened and the dead removed. The locals around train stations were forbidden to help sick passengers, or give them medicine or water.

The Chechen Isa Khashiyev remembered:

We had 10 people in our family - mum and dad, grandmother and seven children. I was the eldest, and my youngest sister was three months old. We had no water and no food. The weak were suffering from hunger, and those who were stronger would get off the train and buy some food. Some people died on the way - no-one in our carriage, but in the next carriage I saw them taking out two corpses. It was cold and dark when we arrived in Kokchetav, in the plains of northern Kazakhstan. We went off on a sledge, I fell off at one point, but they stopped the sledge and my mum ran back to find me. Our baby sister died that night. My dad was looking for a place to bury her - he found a suitable place, dug the grave and buried her… she must have frozen to death.

Another eyewitness talked about the "collection process":

They combed the huts to make sure there was no one left behind... The soldier who came into the house did not want to bend down. He raked the hut with a burst from his submachine gun. Blood trickled out from under the bench where a child was hiding. The mother screamed and hurled herself at the soldier. He shot her too. There was not enough rolling stock. Those left behind were shot. The bodies were covered with earth and sand, carelessly. The shooting had also been careless, and people started wriggling out of the sand like worms. The NKVD men spent the whole night shooting them all over again.

It is no wonder that two bloody Chechen wars broke out after several Chechens had returned from exile. During the First Chechen War, 1994-1996, the brutal warfare led to more than 100,000 deaths. The Second Chechen War, 1999-2009, caused between 50,000 and 80,000 deaths.

The Russian population in Crimea is now overwhelmingly in the majority, but this has not always been the case. Between May 18 and 20 in1944, 200,000 Tatars were deported from Crimea. It was the last wave of deportations from Crimea, and by the end of the deportation, hardly a single Crimean Tatar was left living in Crimea, over 80,000 houses and 360,000 acres of land had been abandoned.

We were told that we were being evicted and we had 15 minutes to get ready to leave. We boarded boxcars – there were 60 people in each, but no one knew where we were being taken to. To be shot? Hanged? Tears and panic were taking over.

 Nearly 8,000 Crimean Tatars died during the deportation, and thousands subsequently perished due to the harsh living conditions they were forced to live in during their exile.

We were forced to repair our own individual tents. We worked and we starved. Many were so weak from hunger that they could not stay on their feet.... Our men were at the front and there was no one who could bury the dead. Sometimes the bodies lay among us for several days.... Some Crimean Tatar children dug little graves and buried the unfortunate little ones

Each freight car was supposed to hold a maximum of 50 people, along with their luggage, but eyewitnesses have confirmed that often more than a hundred people were crammed into the cars. A hole in the floor of the carriage that was used as a latrine. Several pregnant women were forced to give birth inside these cordoned-off railway cars. It was only when they arrived at their destination in the Uzbek SSR that the Crimean Tatars were released from the barricaded freight wagons. They were called "crematoria on wheels". At the final stations, corpses were piled up around the tracks to be burned.  In addition to the Tatars, 40,000 Bulgarians, Greeks, Turks and Roma/Sinti were deported from Crimea and replaced by immigrant Russians. Now that some of them have been allowed to return, the Tatars make up only 12 percent of Crimea's population.

Chechens, Volga Germans and Tatars were far from the only minorities, throughout the Soviet Union, who were subjected to Stalin's brutal population movements and stowed away in freight cars, which were often turned into veritable death chambers. While these overloaded trains rolled all over the Soviet Union, the Nazis engaged in even more macabre transports, with the sole purpose of exterminating people.

The Nazis tried to disguise their "Final Solution" as an attempt to populate the countries of the East, rich in natural resources and plenty of room for a growing European population. The victims of the Nazi extermination plans were told that they would be taken to relatively comfortable labour camps in the Reichskommissariat of Ukraine, or further to the east. In fact, for most Jews, Roma/Sinti, and other people designated as "unworthy of living," the deportations meant that from 1942 onwards they would be exterminated in Bełżec, Chełmno, Sobibór, Majdanek, Treblinka, Auschwitz-Birkenau, or other evilly conceived and carefully planned extermination sites.

In Western and Central Europe, death trains generally consisted of third-class carriages and it was to some extent pretended that the passengers were actually taken to labour camps, but in Eastern Europe the process was more brutal and people were forcibly driven into cattle or goods carriages, where up to 150 terrified men, women and children were packed, even though SS rules recommended fifty persons as the maximum number per wagon. No food or water was provided. The covered freight wagons had only been equipped with a latrine bucket. Small barred windows provided inadequate and irregular ventilation, often resulting in multiple deaths either by suffocation and typhus, or exposure to cold or heat. Polish forced labourers and Soviet prisoners of war were transported under similar conditions, resulting in many deaths.

A final destination was Sobibór, which only task, like the camps in Bełżec, Chełmno, Sobibór, Majdanek and Treblinka, was to wipe out people. We know what happened in Sobibór's mainly through Franz Stangl's emotionally cold testimony to the journalist Gitta Sereny in her Into that Darkness. In it, Stangl described his three months as Sobibór's first commander and how he revolutionized its capacity to burn, as quickly and efficiently as possible, the enormous number of corpses that were accumulated daily.

Other testimonies stem from the fact that in the summer of 1943 rumours were spread that Sobibór would be closed and its entire captive workforce would be executed. This led to a desperate uprising. Most of the insurgents were killed, but 300 of them managed to escape from the camp. Several of them were tracked down and murdered, but sixty of them survived the war and were able to testify about the ongoings in Sobibór's hell.

Most of those who arrived by train in Sobibór had been gassed to death within a couple of hours of their arrival. The few who had not been immediately killed had been forced to help with the running of the camp, few of them survived more than a couple of months. In total, during the year and a half that the death camp was in operation, an estimated 250,000 men, women and children were murdered.

Outwardly, the camp could give the impression of being a well-kept village, albeit surrounded by electrified barbed wire fences and watchtowers. The gas chambers and burning pits were well hidden within a dense spruce forest, however, the fat smoke of burnt flesh was most of the time hanging above the seemingly idyllic Sobibór.

Great emphasis had been placed on creating a nice and calming impression of das Vorlager, the Fore Camp, where usually terrified people arrived at the long ramp of the small railway station. The station is still there, there are still people living in Sobibór. However, after more than seventy-five years, the station building is no longer freshly painted and adorned with curtains and flower boxes.

In das Vorlager there were homes and leisure facilities for the camp's staff. The SS officers lived in cottages with picturesque names such as Lustiger Floh, the Happy Flea, Schwalbennest, Swallow’s Nest, or Gottes Heimat, God's Abode, there was even a chapel in Sobibór. Everything was neatly landscaped, with lawns and gardens, outdoor terraces, gravel paths and professionally painted signs. There was a restaurant, a bowling alley, a barber shop, a bakery, a carpentry, and a dentist, all staffed by Jewish prisoners.

The guards, generally Russian prisoners who had been condemned to death, but pardoned if agreeing to become camp guards. They lived apart in barracks and had a "leisure building" of their own, with a dining room and a barber shop. Das Vorlager's idyllic appearance helped to hide the camp's lugubrious nature from the newly arrived, doomed prisoners. One survivor described how he felt reassured by the sight of the "Tyrolean cottage-like barracks with their bright, small curtains and geraniums standing on the windowsills".

Beyond das Vorlager was Erbhof, the Inherited Homestead, the camp's administration building, as well as a farm where Jewish prisoners raised chickens, pigs, and geese, and grew fruit and vegetables for the SS men's consumption. There were also several warehouses where everything that the dead had left behind was stored – clothes, valuables, food and hair.

At the eastern end of the railway ramp were spacious barracks where the new arrivals had to leave their luggage and were forced to undress. If the passengers had arrived in third-class carriages, often from places such as Holland, Belgium or France, they were received with some caution. Before the Jews undressed, SS-Oberscharführer Hermann Michel usually gave a speech. He appreciated this mission and used to wear a white coat to give the impression of being a doctor. Michel informed the Jews that they would soon be assigned various tasks, but before that they had to take a shower and be disinfected, to prevent the spread of diseases.

After being instructed to remember where they had left their luggage and clothes, the naked Jews were led through the hundred-metre-long Himmelstrasse Road to Heaven, lined with densely grown spruce trees hiding the electrified barbed wire.

An SS man headed the column, whiles five or six guards made up the rear, accompanied by large, aggressive dogs and being armed with lead daggers and whips. The final destination was the gas chambers and when the Jews had entered them, the guards closed the doors. The engine was started by former Soviet soldier Emil Kostenko and Erich Bauer from Berlin. After the colmoxodine had its deadly effect, the doors were opened and corpses were taken away and by members of the Sonder Command burned outdoors in large "corpse pits".

If the condemned had arrived in freight wagons, the process was usually much more brutal and the terrified newcomers were rushed forward with volleys of gunfire, stabs, blows and barking dogs. 

Several years ago, I stood with a friend and looked out over the white marble blocks marking the graves of two thousand of the more than seven thousand young British, Canadians and Americans who had died during the landing in Anzio. My friend looked gravely at the gravestones and then stated: "These are not  as many as those who were killed during a single day in Auschwitz." He was right. Never has there been such a large-scale, mechanized slaughter of human beings. During a 14-hour working day in the extermination camps, between 12,000 and 15,000 individuals were murdered, while the gas chambers at Auschwitz-Birkenau liquidated 20,000 individuals per day. Below is one of the crematoria before it was blown up by the retreating Nazis.

The Pole Tadeusz Borowski was arrested in 1942 by the Gestapo. Unlike his girlfriend Maria, he had not been part of the extensive Polish resistance. She was captured after falling into a trap set by Gestapo and murdered in a concentration camp. When Borowski searched for her, he too was arrested and taken to Auschwitz, which he lived for two years before being sent on a death march to the Dachau concentration camp, where he was rescued by the U.S. Seventh Army within a hair's breadth of death. Shortly after the war, Borowski wrote a collection of short stories in which he in literary form collected his impressions from Auschwitz – Pożegnanie z Marią, Farewell to Mary. The short stories are linked through the experiences of the main character Tadek, and even though Borowski used an alter ego, there is no doubt that the short stories are based on his own experiences. In the short story Welcome to the Gas Chambers, Ladies and Gentlemen, he describes how a death train arrives at Auschwitz.

"The transport is coming," somebody says. We spring to our feet; all eyes turn in one  direction. Around the bend, one after another, the cattle cars begin rolling in. The train  backs into the station, a conductor leans out, waves his hand, blows a whistle. The  locomotive whistles back with a shrieking noise, puffs, the train rolls slowly alongside the  ramp. In the tiny barred windows appear pale, wilted, exhausted human faces, terror‐ stricken women with tangled hair, unshaven men. They gaze at the station in silence. And  then, suddenly, there is a stir inside the cars and a pounding against the wooden boards. "Water! Air!"— weary, desperate cries. Heads push through the windows; mouths gasp frantically for air. They draw a few breaths,  then disappear; others come in their place, then also disappear. The cries and moans grow louder.

Trucks were arriving. The prisoners who had to empty the wagons were instructed. They were allowed to seize food för themselves, but if they took clothes and valuables they would be shot immediately. All corpses had to be carried out of the wagons and laid down by the tracks. The trucks would be to filled up with luggage and take away the few men and some women who had been designated for forced labor. SS men stood ready to make the selections, while others shouted orders at the new arrivals.

The bolts crack, the doors fall open. A wave of fresh air rushes inside the train. People . . .  inhumanly crammed, buried under incredible heaps of luggage, suitcases, trunks, packages,  crates, bundles of every description (everything that had been their past and was to start  their future). Monstrously squeezed together, they have fainted from heat, suffocated,  crushed one another. Now they push towards the opened doors, breathing like fish cast out  on the sand. "Attention! Out, and take your luggage with you! Take out everything. Pile all your stuff  near the exits. Yes, your coats too. It is summer. March to the left. Understand?"

Confused and terrified, the passengers staggered out of the carriages. They looked around, perplexed. Wondering: "Sir, can You please tell me what's going to happen to us?" There was usually no response, though maybe someone pointed to where the ramp and tracks ended and indicated the smoke billowing from the crematoria and mumbled: "You are going to heaven."

There is an S.S. man standing behind my back, calm, efficient, watchful. "Meine Herrschaften, this way, ladies and gentlemen, try not to throw your things around,  please.  Show some goodwill," he says. The heaps grow. Suitcases, bundles, blankets, coats, handbags that open as they fall, spilling  coins, gold, watches; mountains of bread pile up at the exits, heaps of marmalade, jams,  masses of meat, sausages; sugar spills on the gravel. Trucks, loaded with people, start up  with a deafening roar and drive off amidst the wailing and screaming of the women  separated from their children, and the stupefied silence of the men left behind.  They are the  ones who had been, ordered to step to the right—the healthy and the young who were separated from their children, and the stupefied silence of the men left behind. They are the  ones who had been, ordered to step to the right—the healthy and the young who will go to  the camp. In the end, they too will not escape death, but first they must work.

When the able-bodied prisoners had been selected and taken away and the others had been forced to walk down to the gas chambers, it remained for the camp prisoners to clean out the freight cars.

The train has been emptied. A thin, pock‐marked S.S. man peers inside, shakes his head in  disgust and motions to our group, pointing his finger at the door.  "Rein. Clean it up!"  We climb inside. In the corners amid human excrement and abandoned wrist‐watches lie  squashed, trampled infants, naked little monsters with enormous heads and bloated bellies. We carry them out like chickens, holding several in each hand. I go back inside the train; I carry out dead infants; I unload luggage. I touch corpses, but I  cannot overcome the mounting, uncontrollable terror. I try to escape from the corpses, but  they are everywhere: lined up on the gravel, on the cement edge of the ramp, inside the  cattle cars. Babies, hideous naked women, men twisted by convulsions. I run off as far as I  can go, but immediately a whip slashes across my back. Out of the corner of my eye I see an S.S. man, swearing profusely.

Several bold Polish resistance fighters tried, at great risk to their lives, to spread knowledge of the Nazis' mass murdering of Jews and dissidents. One of them was cavalry officer Witold Pilecki, who in 1940 allowed himself to be captured by the German occupying forces in order to be brought to Auschwitz and there collect as much material as possible and then try to smuggle it out to the outside world.

Pilecki managed to put together a large network of contacts and, in cooperation with them, prepare a detailed account of the cruelties and abuses flourishing in the camp, not least he was able to provide his report with maps and sketches of the facilities for gassing and cremation of human beings. The report was smuggled out of Auschwitz and reached the headquarters of the Polish secret army, which made sure it reached the leaders of the UK and the US. 

As a Polish patriot, Pilecki had fought against both the invading Nazis and the Soviet communists and continued his fight against the latter even after the war. He was arrested in 1947 by Poland's communist regime, tortured and executed a year later with a shot in the neck in Warsaw's Mokotów prison.

Krzysztof Lukaszewicz's 2023 film about Pilecki depicts the horrific torture he was subjected to by Polish communist minions, who, according to the film, wanted to belittle Pilecki's efforts in Auschwitz. This was partly due to the fact that Poland's Soviet-backed puppet president, Józef Cyrankiewicz, who also had been interned in Auschwitz, for propaganda reasons claimed that he had actually done what Pilecki did, though he had not been able to provide any evidence for his efforts. Cyrankiewicz not only refused to acknowledge an appeal to hinder a death sentence, but even suggested that Pilicki had to be treated “harshly, as an enemy of the state".

Jan Karski was another of these bold members of the Polish resistance movement, whose members, despite threats of torture and death that constantly hung over them, maintained contact with the outside world, arranged forged papers, escape routes and safe houses for persecuted individuals, and even established secret schools and universities.

Karski, whose real name was Jan Kozielewski, had like Witold Pilecki been an officer in the Polish army when his unit surrendered to the advancing Soviet Red Army. By obtaining an NKVD uniform, Karski narrowly avoided being murdered during the Katyn Forest massacre in April and May 1940, when the NKVD killed 21,857 captured Polish officers and intellectuals with a shot in the neck. A crime against humanity that Polish director Andrzej Wajda has made a powerful film about.

Karski acted as a courier between the resistance movement and the Polish government-in-exile, which was initially established in France and later moved to London. He was captured by the Gestapo and tortured so badly that he tried to commit suicide, but  was saved by undercover Polish patriots, managed to escape, and continued with his activities. On two occasions, Karski managed to get into the Warsaw Ghetto through an underground tunnel, he stayed in the ghetto for a few days and then wrote a detailed report about the inhumane conditions prevailing there.

In September 1942, on behalf of das Bund, a secret Jewish council inside the ghetto, Karski visited a Durchgangslager, a concentration camp, in the village of Izbica Lubelska. By bribing a Ukrainian guard, Karski was provided with an Estonian guard uniform and visited the camp in the company of the Ukrainian. His description of the horrors committed in Izbica Lubelska, reached both London and Washington D.C.

There was no organisation, or order of any kind. None of them could possibly help or share with each other and they soon lost any self-control or any sense whatsoever except the barest instinct of self-preservation. They had become at this stage, completely de-humanised. It was moreover, typical autumn weather, cold, raw, and rainy. The sheds could not accommodate more than two or three thousand people and every 'batch' included more than five thousand. This meant there were always two to three thousand men, women, and children scattered about in the open, suffering exposure as well as everything else. The chaos, the squalor, the hideousness of it all, was simply indescribable. There was a suffocating stench of sweat, filth, decay, damp straw and excrement.

Emaciated, dead and wounded people lay scattered on the muddy ground and no one seemed to take any notice of them. Armed SS men and guards walked around among them. Most of the temporary inmates had arrived from the Warsaw ghetto and were dressed in striped prisoner uniforms, but several wore plainclothes and some were completely naked.

And now came the most, the most horrible episode of them all. The Bund leader had warned me that if I lived to a hundred I would never forget some of the things I saw. He did not exaggerate. The military rule stipulates that a freight car may carry eight horses or forty soldiers. Without any baggage at all, a maximum of a hundred passengers standing close together and pressing against each other could be crowded into a car. The Germans had simply issued orders to the effect that 120 to 130 Jews had to enter each car. These orders were now being carried out. Alternately swinging and firing with their rifles, the policemen were forcing still more people into the two cars, which were already over-full.

When some wagons were filled with terrified individuals and barricaded, more people were driven towards the other wagons. The guards were losing patience, becoming more and more agitated while they relentlessly pushed the crowds against the open freight cars, firing indiscriminately at those who hesitated to move.

The shots continued to ring out in the rear and the driven mob surged forward, exerting an irresistible pressure against those nearest to the train. These unfortunates crazed by what they had been through, scourged by the policemen, and shoved forward by the milling mob, then began to climb on the heads and shoulders of those on the trains. These were helpless since they had the weight of the entire advancing throng against them and responded only with howls of anguish to those who, clutching at their hair and clothes for support, trampling on necks, faces and shoulders, breaking bones, and shouting with insensate fury, attempted to clamber over them. More than another score of human beings, men, women and children gained admittance in this fashion. Then the policemen slammed the doors across the hastily withdrawn limbs that still protruded and pushed the iron bars in place.

The upset and disgusted Karski knew that Izbica Lubelska was in fact not at all a "transitional camp". It was a final station. All those who had been locked in the wagons were doomed to die trapped inside them.

The floors of the cars had been covered with a thick white powder. It was quicklime. Quicklime is simply un-slaked lime, or calcium oxide that has been dehydrated. Anyone who has seen cement being mixed knows what occurs when water is poured on lime. The mixture bubbles and steams as the powder combines with the water, generating a large amount of heat. Here the lime served a double purpose in the Nazi economy of brutality. The moist flesh coming in contact with the lime is rapidly dehydrated and burned. The occupants of the cars would be literally burned to death before long, the flesh eaten from the bones. Thus, the Jews would die in agony, fulfilling the promise Himmler had issued in accord with the 'will of the Fuhrer' in Warsaw in 1942. Secondly the lime would prevent decomposing bodies from spreading disease. It was efficient and inexpensive - a perfectly chosen agent for their purposes.

Karski wanted to get out from this hell, though he felt compelled to fulfil the mission he had been given by the Bund – to describe in every detail what was going on.

It took three hours to fill up the entire train by repetitions of this procedure. It was twilight when the forty -six (I counted them) cars were packed. From one end to the other, the train, with its quivering cargo of flesh, seemed to throb, vibrate, rock and jump as if bewitched. There would be a strangely momentary lull and then, again, the train would begin to moan and sob, wail and howl. Inside the camp a few score dead bodies remained and a few in the final throes of death. German policemen walked around at leisure with smoking guns, pumping bullets into anything, that by a moan or motion betrayed an excess of vitality. Soon not a single one was left alive.

The last stragglers were brought up into the last carriage, the doors were pushed shut and locked, the train began to move.

In the now quiet camp the only sounds were the inhuman screams that were echoes from the moving train. Then these too ceased. All that was now left was the stench of excrement and rotting straw and a queer, sickening acidulous odour which I thought, may have come from the quantities of blood that had been shed and with which the ground was stained. As I listened to the dwindling outcries from the train, I thought of the destination toward which it was speeding. My informants had minutely described the entire journey. The train would travel about eighty miles and finally come to a halt in an empty barren field. Then nothing at all would happen. The train would stand stock-still, patiently waiting while death penetrated into every corner of its interior. This would take from two to four days.

Apparently, the destination of the train was the fields outside the extermination camp Bełżec.

When quicklime, asphyxiation and injuries had silenced every outcry, a group of men would appear. They would be young, strong Jews, assigned to the task of cleaning out these cars, until their own turn to be in them should arrive. Under a strong guard they would unseal the cars and expel the heaps of decomposing bodies. The mounds of flesh that they piled up would then be burned and the remnants buried in a single huge hole. The cleaning, burning and burial would consume one or two full days. The entire process of disposal would take then from three to six days. During this period the camp would have recruited new victims. The train would return and the whole cycle would be repeated from the beginning.

Below is a huge juniper tree by a field outside Bełżec.

No nightmare can equal the hells described by Borowski and Karski. The evil, the plague of indifference, which gave rise to the death trains and their horrible destinations, is beyond my comprehension. One might speak about "inhumanity," but can any other creature engage in a similar mass extinction, become possessed by such contempt and icy coldness while inflicting death and suffering on members of its fellow species?

Alvaro, Corrado (1995) Tutto è accaduto. Milano: Bompiani. Borowski, Tadeusz (1976) This Way for the Gas, Ladies and Gentlemen. Harmondsworth Middlesex: Penguin Classics. Bugaǐ, Nikolaǐ (1996) The Deportation of Peoples in the Soviet Union. New York: Nova Publishers. Karski, Jan (2011) Story of a Secret State: My Report to the World. London: Penguin Classics. Moorehead, Caroline (2023) Edda Mussolini: The Most Dangerous Woman in Europe. London: Vintage. Rashke, Richard L. (1995) Escape from Sobibór. Chicago: University of Illinois Press. Rizzo, Marco and Lelio Bonaccorso (2020) Jan Karski: L'uomo che scoprí l'olocausto. Rome: GEDI Gruppo editoriale. Sereny, Gitta (1983) Into That Darkness: An Examination of Conscience. London: Penguin. Totten, Samuel, William S. Parsons, and Israel W. Charny (1997) Century of Genocide: Eyewitness Accounts and Critical Views. New York: Garland Publishing.

Jag växte upp i en liten stad där flera järnvägslinjer möttes. Med mina lekkamrater tillbringade jag en hel del tid på banvallarna och det hände även att vi smög oss in bland vagnarna på stickspåren. En del av dem var olåsta och vi kunde då sitta i de tomma godsvagnarna, som luktade hemlighetsfullt av gammalt tjärat trävirke och berätta spökhistorier för varandra – eller ännu bättre – om några olåsta personvagnar hamnat på sidospåren kunde vi klättra upp i dem, sätta oss på sofforna i en kupé och låtsas att vi for kring i Europa. Underligt nog blev vi aldrig ertappade under dessa förbjudna lekar.

När jag gick i gymnasiet arbetade jag med mina vänner Didrik och Stefan som brevbärarbiträde vilket innebar att vi bar ut post på lördagarna och under vissa kvällar i veckan, arbetade med postsortering och transporterade postsäckar mellan järnvägsstationen och postkontoret, det senare medförde att vi på perrongen inväntade postvagnarna, hjälpte till med att lasta ur postsäckarna för att sedan transportera iväg dem, körande posttruckar med två påkopplade släpvagnar.

Min tågfascination fortsatte under universitetstiden, livligt påeldad av min kamrat Claes, som var en än större tågfantast än jag; infallsrik, rolig och inte helt pålitlig dog han innan vi blivit trettio. Tillsammans med Claes, och även med andra kamrater, for jag med tåg kring i Europa.

Då jag studerade vid universitetet arbetade jag flera dagar i veckan som kypare på sträckan mellan Malmö och Stockholm. Efter förmiddagsföreläsningarna steg jag på tåget i Lund och klädde där om till uniform: svarta byxor och vit uniformsjacka med svarta guldtrådsförsedda axelklaffar. Ibland arbetade jag i ”stor vagn”, med kök och bord med vita dukar och porslinstallrikar, eller i ”två rum och kök”, med en kafé- och en restaurangavdelning, då enbart i sällskap med en i allmänhet trevlig ung dam och betydligt enklare plastförpackad kost, som värmdes upp i mikrovåg.

Ovanstående är en möjlig orsak till varför tåg är så vanligt förekommande i mina drömmar. Ofta följer jag någon genom stan ner till stationen, i allmänhet mina systrar. Då vi kommer fram råder kaos och förvirring och vi missar det tåg vi skulle ta, eller kliver på fel tåg. Lika ofta irrar jag runt på stora stationer på jakt efter rätt spår och om jag finner det släpar jag upp mitt bagage i någon vagn, stiger ur för att ta farväl av någon vän eller släkting och medan jag gör det far tåget ifrån mig med min packning. I allmänhet förvandlas de flesta av mina drömmar om tåg till mardrömmar och att jag började skriva ner dessa tankar kring tåg beror på att jag nyss vaknat upp efter en natt med oroväckande tågdrömmar. Jag tror att det rörde sig om flera olika drömmar, men den sista minns jag mycket väl.

Tillsammans med min hustru hade jag nyss klivit av tåget i min födelsestad – Hässleholm. Vi var båda mycket yngre än vi är nu, så unga att våra döttrar ännu inte blivit födda. Då vi stod på perrongen märkte jag att jag frös om fötterna och fann att jag var barfota. Jag hade glömt kvar skorna på tåget och kastade mig därför åter upp i vagnen som vi nyss hade lämnat. En vänlig, kvinnlig konduktör tog emot mig och sa: ”Vad bra att du kom tillbaka. Jag tog hand om din hustrus fotsida skinnkappa och hennes chica pälsbrämade skinnhatt. Här är de.” Hon räckte mig dem, men nu märkte jag att det ryckte i kopplingarna och att tåget satt sig i rörelse. ”Jag måste av här”, vädjade jag till konduktören, men hon tog ett fast grepp om min ena arm: ”Sakta i backarna! Först måste vi få klart för oss om kappan verkligen är din hustrus och om så är fallet skall den värderas och dess värde skrivas ner.” ”Hur skall jag veta det?” Tåget lämnade nu stationen och ökade farten. Passagerarna betraktade mig nyfiket. Jag saknade fortfarande skor. ”Ni kan inte lämna tåget utan värdering. Vad är kappan värd?” ”Jag vet inte. Kanske femtiotusen kronor?” Konduktören skrattade ironiskt. ”Den här? Den är högst värd tusen kronor.” ”Men den är skräddarsydd i New York. Vi köpte den av körsnären själv. Den är pälsfodrad och fortfarande precis som ny. Min hustru är rädd om sina kläder” ”Vi måste gå till tågvärden. Ni kan inte få kappan tillbaka om ni inte kan bevisa att den är er hustrus och om ni framhärdar med att den är den är så värdefull som ni säger. Kom med nu.” Konduktören tålde inte några motsägelser. Hon tog resolut min hustrus kappa och mössa och stegade sedan framför mig, genom vagn efter vagn. Vi vacklade på de vibrerande metallplattorna i övergångarna mellan de olika vagnarna, där fartvinden ilade genom de otäta, dragspelsveckade väggarna. Kraftfullt slet konduktören upp de tunga skjutdörrarna mellan vagnsavdelningarna.

Vart var vi på väg? Var fanns den där tågvärden? Jag gjorde ett misstag. Myndighetspersoner, speciellt sådana som inte har annan makt över andra än sin uniform, under vilken de kan dölja sin osäkra obetydlighet, är ytterst farliga. De har sin styrka, sin självbetydenhet genom andras, deras överordnades, makt och myndighet. Det är det beskydd som gör dem osårbara och livsfarliga. I ett rättssamhälle kan sådana personer hållas i schack genom fastställda, demokratiska regelverk, men inom totalitära regimer kan deras djuriska drifter blomma ut i ohejdad, hänsynslös ondska

Vad de flesta sådana personer avskyr mest av allt är att bli berörda. Det gör dem lika deras offer. Jag gjorde ett misstag. För att få konduktörens uppmärksamhet rörde jag vid hennes axel och undrade: ”Vart är vi på väg?” Den tidigare inte direkt ovänliga damen vände sig häftigt om. Förvandlad till ett aggressivt odjur vrålade hon: ”Tig och lyd!” Hennes ansikte var högrött av ilska, men jag behöll mitt lugn och undrade iskallt: ”Vad heter ni? Ge mig ert namn.”  Vad skulle nu ske? Skulle hon slå mig? Döda mig. Det var en dröm. Allt kunde hända. Men, det visade sig att drömmen skyddade mig.

Konduktörsdamen var försvunnen och med henne min hustrus kappa. I hennes ställe gick nu en ung dam framför mig, iförd svart kjol och vit blus, över vilken en kraftig, svart fläta svängde fram och tillbaka. Hon vände sig mot mig; vacker med rosiga kinder och mörka ögon stannade hon och granskade mig uppifrån och ner och log så att hennes perfekta tänder blottades: ”Men så här kan du inte gå omkring. Dina fötter är smutsiga. Ta de här och byt om.” Hon visade mot en tom kupé där jag satte på mig TR:s svarta byxor och vita epålettförsedda uniformsjacka. Jag fick ett par tunna svarta strumpor och lackskor, medan den unga damen stod i kupéöppningen och betraktade mig medan jag bytte om: ”Så där ja, nu ser du anständigare ut. Vi måste skynda oss till restaurangvagnen.” Jag såg nu att hennes uniformsjacka var broderad med något slags östeuropeiskt blommönster. Axelklaffarna var inte verkliga, utan även de broderade. Hon log: ”Kom nu! Vi måste skynda oss!”

Vi gick snabbt genom vagn efter vagn. Tågsättet verkade inte ha något slut. I takt med hjulens slag mot rälsen ekade Kraftwerks sång om det oändliga Europa i mitt huvud:

Europe endless
(endless, endless, endless, endless).
Europe endless
(endless, endless, endless, endless).
Life is timeless
(Europe endless).
Life is timeless
(Europe endless).

https://www.youtube.com/watch?v=njQZEAWdmTQ

Jag ropade efter den unga damen: ”Kommer vi aldrig fram? Tar tåget aldrig slut? Vart är vi på väg?” Hon stannade upp och vände sig om: ”Har du verkligen inte begripit det? Tåget är i det närmaste oändligt. Slutstationen är döden. Vi är på väg till Helvetet.”  Jag blev stel av skräck: ”Men varför det? Vad har jag gjort?” Hon log igen, samma vackra öppna leende: ”På det här tåget är vi alla oskyldiga. Det är inte därför vi skall till Helvetet. Det har andra bestämt för oss och ingen vet varför.” Det var då jag vaknade och även om någon sagt mig att ingen intresserar sig för andras drömmar kunde jag inte låta bli att skriva ned vad jag upplevt under min dröm eftersom jag anat att det där tåget förde mig till något jag läst och blivit upprörd av.

Vid början av nittonhundratalet gick järnvägarna kors och tvärs likt ett blodådernät över hela Europa och förde en ström av människor och varor till varje hörn av kontinenten.

Då kriget kom förde tågen mängder med soldater till deras lidande och död på olika slaktfält. Som dessa berusade österrikiska soldater som 1914 skall forslas till de ryska gränstrakterna.

Scener som skulle upprepas under det Andra världskriget, då andra ungdomar med tågen fördes till andra slagfält.

Många dog i kyla och gyttja, andra togs till fånga och fördes till läger där flera gick under till följd av undernäring, misshandel och köld. Värst var det under Andra världskriget, då uppskattningsvis sex miljoner sovjetiska krigsfångar greps av nazisterna och då många av dem med tågen fördes till en plågsam död. Tre miljoner dog under tysk fångenskap.

Snart stod de tyska krigsfångarna i tur, mer än en miljon av dem dog i sovjetisk fångenskap.   

Så höga siffror blir obegripliga, omöjliga att gripa tag i. De är abstrakta, döljer människors lidande bakom sig. Obetydliga är de dock inte. Som i Göran Sonnevis dikt Om kriget i Vietnam: ”De döda är siffror som vilar, virvlar som kristaller i vinden över fälten”.

Före och under kriget rullade godsvagnar genom det väldiga Sovjetunionen, fyllda med förtvivlade människor hade de satts i rörelse av den maktberusade galningen Joseph Vissarionovich, av sig själv kallad Mannen av stål – Stalin. Hans sanslösa grymhet får mig att tvivla på hans mänsklighet. Som Osip Madelstam då han i sitt ”epigram” Bergsbon i Kreml beskrev den sovjetiske, allsmäktige ledaren som ett blodtörstigt bergstroll:

Vi lever, men känner inte landet där vi bor,
mer än tio steg bort kan ingen höra vad vi säger.
Men om folk ibland skulle tala,
då nämner de kaukasiern i Kreml.

Hans tjocka fingrar är som slippriga fiskbeten, klumpigt feta,
och hans formella ord är tunga som vikter.
Kackerlacksmustaschen vrålar,
medan stövelspetsarna glänser och glittrar.

Omkring honom svansar tunnhalsade hantlangare
och han leker med dessa halvmänniskors tjänster.
Vissa visslar, andra jamar, en del sniffar,
han ensam bullrar, petar och fnyser.

Som vore de hästskor smider han regler och förordningar –
som slungas i ljumskar, pannor, ögon och ögonbryn.
Varje mord är för honom en glädje
och han ossetiska torso är bred.

Fortfarande stöter jag på folk som anser att denne dåres grymheter var berättigade, belästa människor som anser sig vara deltagande individer och upprörs över samtidens förföljda och förtvivlade människor. Jag grips av förundran över hur det var möjligt att så uppenbart galna psykopater som Hitler och Stalin kunde hålla hela länder i sitt järngrepp och få sina hantlangare att begå de mest horribla övergrepp på sina medmänniskor.

Men, vi kan betrakta vår egen samtid och häpna inför de brott som män som Trump, Netanyahu och Putin begår och hur de trots detta kan behålla beundran och stöd från folk omkring och under sig. Det måste vara så att människor bländas av makt och att så många strävar efter den för egen del.

Nyligen har jag läst Caroline Mooreheads biografi om Mussolinis dotter Edda. Moorehead ger en utmärkt beskrivning av Roms fascistiska kotteri – dess överdådiga fester, promiskuösa kärlekshistorier, spioneri på varandra och devota underkastelse under sin ledare Benito Mussolini. Det var ur sådana kretsar som terrorbombning, användandet av dödlig senapsgas och hämningslösa massakrer i Abessinien härrörde, samt tanklöst vansinniga och uselt planerade krigsföretag med miljontals offer som följd. Folk som rörde sig i sådana sällskap hade uppenbarligen enbart sitt egna väl och ve för ögonen och var fullkomligt blinda för det lidande de bidrog till att skapa.

Efter att ha läst om Edda Mussolini och hennes make Galeazzo Ciano läste jag Corrado Alvaros roman Tutto é accaduto, Allt har hänt, som utspelar sig i de kretsar där Edda och Ciano rörde sig. Alvaro skildrade ingående hur det i dessa salonger talades om

de stora förmågor som tog sig uttryck på tidningarnas sidor, utan ansikte. Här antog de dock en välkänd aspekt. De blev till individer med namn och närvaro och historien med sina katastrofer och stormar förvandlades därmed till namn på människor – till karaktärer, meningar uttalade under middagen eller efter den, personliga sammanträffanden och förbindelser, karakteristiska drag. Sympati och antipati hamnade i historiens centrum, en nations öde bands till en artighet, eller en förolämpning.

Det var och är i maktens slutna och ytterst begränsade rum som död och elände för miljontals människor beslutas.

Statssanktionerad diskriminering och våld, som predikats på platser som de fascistiska Italien och Rumänien, i Nazityskland, Sovjetunionen och Rwanda, har i allmänhet lett till ohejdad brutalitet och folkmord, där ideologiskt infekterade och motiverade huliganer utmärkt sig genom ohejdad sadism och inbilskhet. Villiga bödlar finns alltid och överallt till hands.

Tag exempelvis de massdeporteringar som Stalin beordrade och som ledde till att män, kvinnor och barn tvingades in i godsvagnar destinerade till det avlägsna Centralasien eller Sibirien. Uppskattningsvis rörde det sig om sex miljoner människor av vilka de flesta var fullkomligt oskyldiga till något brott.

Mellan 1930 och 1931 deporterades 1.8 miljoner kulaker, dvs. självägande bönder, och från 1932 till 1939 ytterligare en miljon etniska minoriteter (balter, volgatyskar, ukrainare, moldovier, finnar, polacker, greker, turkar, kalmucker, koreaner, tjetjener, krimtatarer, m.fl., m.fl.). Ett vansinne som 1940 till 1952 ökades på med ytterligare 3.5 miljoner deportationer. De massiva folkförflyttningar som ägde rum under kriget drabbade speciellt hårt åldringar, kvinnor och barn, detta eftersom de flesta familjefäder, oavsett etnisk bakgrund, kämpade längs frontlinjerna för att hejda den tyska invasionen.

Deporteringarna skedde inte i hemlighet, utan de flesta av dessa tvångsförflyttningar bokfördes noggrant så att de kunde uppskattas av Bergsbon i Kreml. Flera insatser var brutalt kaotiska, medan andra var noggrant planerade. Med förklaringen att de inför ankomsten av fientliga arméer skulle föras bort för sin egen säkerhet föstes många människor upp på väntande tåg. En volgatysk kvinna, medlem av en folkgrupp som under sekler bott i och uppodlat trakterna kring Volga, träffade under ett uppehåll en NKVD vakt:

När han fick veta att vi var volgatyskar blev han förvånad och informerade oss om massevakueringen av vårt folk och att flera familjer i hans samhälle, där vi hade stannat till, redan var på väg till Volga för att där bosätta sig i våra fullt möblerade hem, gårdar med husdjur och maskiner, potatis att gräva och kål att skörda – ja, allt för att starta livet där.

Utvisningen av Volgatyskarna slutfördes enligt planerna vid slutet av september 1941. Enligt sovjetisk statistik var det totala antalet tvångsförvisade volgatyskar cirka 950 000. Det faktiska antalet offer är dock mycket högre. Det krävdes 151 tågkonvojer för att genomföra de första deportationerna.

Över huvud taget var dödsfallen och de deporterades antal betydligt högre är de officiella siffrorna, men sovjetiska myndigheter hade dock noggrant dokumenterat 390 000 dödsfall i samband med kulakdeportationerna 1930–1931.

Under mindre än en månad under 1944 deporterades en halv miljon tjetjener och ingusher till Kazakstan och andra centralasiatiska platser. De lastades in i 180 specialtåg, med cirka 40 till 45 personer i varje godsvagn. Totalt 14 200 godsvagnar och 1 000 flakvagnar användes mellan den 23:e februari och 13:e mars, varje dag avgick uppskattningsvis 350 godsvagnar. Fler än 200 000 personer dog under ”uppsamlingsprocessen” och transporterna, mellan fyrtio och femtio procent av de deporterade var barn.

Likt de flesta andra deporterade etniska minoriteter färdades tjetjenerna i gods/boskapsvagnar som var låsta från utsidan, utan ljus eller vatten, ofta under vintermånaderna. Tågen stannade emellanåt för att vagnarna skulle öppna och de döda begravas. Tågstationernas lokalbefolkning var förbjuden att hjälpa sjuka passagerare, eller ge dem medicin eller vatten.

Tjetjenen Isa Khashiyev berättade:

Vi var tio personer i vår familj – mamma och pappa, mormor och sju barn. Jag var äldst, och min yngsta syster var tre månader gammal. Vi hade inget vatten och ingen mat. De svaga led av hunger, och de som var starkare gick vid uppehållen av tåget och köpte mat. Några dog på vägen – ingen i vår vagn, men i nästa vagn såg jag dem ta ut två lik.

Det var kallt och mörkt då de anlände till Kokchetav, på slätterna i norra Kazakstan.

 Vi for iväg i en släde, jag ramlade av, men de hejdade släden och min mamma sprang tillbaka för att hitta mig. Vår lillasyster dog den natten. Min pappa letade efter en plats att begrava henne – han hittade en lämplig plats, grävde graven och begravde henne ... hon måste ha frusit ihjäl.

Ett annat ögonvittne berättade om ”uppsamlingsprocessen”:

De finkammade husen och hyddorna för att konstatera att ingen fanns kvar. […] Soldaten som kom in och överöste hela hyddan med en salva från sin kulspruta. Blod rann ut under bänken där ett barn gömt sig. Modern skrek och kastade sig mot soldaten. Han sköt henne också. Det fanns inte tillräckligt med fordon. De som blivit kvar sköts ihjäl. Kropparna täcktes slarvigt med jord och sand. Även mördandet hade varit vårdslöst, och folk började snart, likt maskar, kravla sig upp ur sand och jord. NKVD-männen tillbringade hela natten med att skjuta dem igen.

Det är inte att undra över att två blodiga tjetjeniska krig bröt ut efter det att flera tjetjener återvänt från exilen. Under det Första tjetjeniska kriget, 1994-1996, ledde den brutala krigföringen till fler än 100 000 döda. Det Andra tjetjeniska kriget, 1999-2009, orsakade mellan 50 000 och 80 000 döda.

Den ryska befolkningen på Krim är nu i överväldigande majoritet, men det har inte alltid varit så. Mellan den 18:e och 20:e maj 1944 deporterades 200 000 tatarer från Krim. Det var den sista vågen av deportationer från Krim och vid slutet av deportationen bodde knappt en enda krimtatar kvar på Krim, över 80 000 hus och 360 000 tunnland mark hade lämnats övergivna.

Vi fick veta att vi skulle bli vräkta och att vi hade 15 minuter på oss att göra oss redo att åka. Vi gick ombord på godsvagnar – det var 60 personer i varje, men ingen visste vart vi skulle föras. Skulle vi bli skjutna? Hängda? Tårar och panik grep oss.

 Nästan 8 000 krimtatarer dog under deportationen, och tusentals omkom därefter på grund av de hårda levnadsförhållanden de tvingades leva under sin exil.

Vi tvingades reparera våra egna tält. Vi arbetade och vi svalt. Många var så svaga av hunger att de inte kunde hålla sig på fötter... Våra män var vid fronten och det fanns ingen som kunde begrava de döda. Ibland låg kropparna bland oss ​​i flera dagar.

Varje godsvagn skulle rymma högst 50 personer, tillsammans med deras bagage, men ögonvittnen har bekräftat att ofta trängdes fler än hundra personer in i vagnarna. Ett hål i vagnens golv som användes som latrin. Flera gravida kvinnor tvingades föda barn inuti dessa avspärrade järnvägsvagnar. Det var först när de anlände till sin destination i Uzbekiska SSR som krimtatarerna släpptes ut från de tillbommade godsvagnarna. De kallades ”krematorier på hjul”. Vid slutstationerna staplades lik upp kring spåren för att brännas.  Förutom tatarerna deporterades 40 000 bulgarer, greker, turkar och roma/sinti från Krim och ersattes med invandrande ryssar. Då de nu tillåtits återvända utgör tatarerna endast tolv procent av Krims befolkning.

Tjetjener, volgatyskar och tatarer var långt ifrån de enda minoriteter som över hela Sovjetunionen utsattes för Stalins brutala folkomflyttningar och stuvades in i godsvagnar som ofta förvandlats till veritabla dödskammare. Medan dessa överlastade tåg rullade över hela Sovjetunionen ägnade sig nazisterna åt än makabrare transporter, vars enda syfte var att utrota människor.

Nazisterna försökte maskera sin "slutgiltiga lösning" som ett försök att befolka länderna i öster, rika på naturresurser och gott om plats för den europeiska befolkningsökningen. Offren för nazisternas utrotningsplaner fick veta att de skulle föras till relativt komfortabla arbetsläger i Reichskommissariatet Ukraina, eller vidare österut. I själva verket innebar deportationerna för de flesta judar, roma/sinti, och andra människor som betecknats som ”ovärdiga att leva”, att från och med 1942 skulle de förintas i Bełżec, Chełmno, Sobibór, Majdanek, Treblinka, Auschwitz-Birkenau, eller andra ondskefullt uttänkta och nogsamt planerade utrotningsplatser.

I Väst- och Centraleuropa utgjordes dödstågen i allmänhet av tredje-klassvagnar och man gjorde i viss mån sken av att passagerna verkligen skulle föras till arbetsläger, men i Östeuropa gick det brutalare till och man föste där med våld in människor gods- eller boskapsvagnar; där upp till 150 skräckslagna män, kvinnor och barn packades in, detta även om SS-regler förordade femtio som det maximala antalet per vagn. Ingen mat eller vatten tillhandahölls. De täckta godsvagnarna hade endast utrustats med en latrinhink. Små gallerförsedda fönster gav otillräcklig och oregelbunden ventilation, vilket ofta resulterade i flera dödsfall antingen genom kvävning, eller exponering för köld eller hetta. Polska tvångsarbetare och sovjetiska krigsfångar transporterades under liknande förhållanden, med många dödsfall som följd.

En slutstation var Sobibór vars enda uppgift, liksom lägren i Bełżec, Chełmno, Sobibór, Majdanek och Treblinka, var att utplåna människor. Vi känner Sobibórs verksamhet främst genom Franz Stangls känslokyliga vittnesmål inför journalisten Gitta Sereny i hennes Vid avgrunden. Stangl beskrev där sina tre månader som Sobibórs förste kommendant och hur han revolutionerade dess kapacitet att så snabbt och effektivt som möjligt bränna den oerhört stora mängd lik som dagligen ackumulerades.

Andra vittnesmål kommer sig av att det under sommaren 1943 spreds rykten om att Sobibór skulle stängas och hela dess fångna arbetsstyrka avrättas. Detta ledde till ett desperat uppror. De flesta av upprorsmännen dödades, men 300 av dem lyckades fly ur lägret. Flera av dem spårades upp och mördades, men sextio av dem överlevde kriget och kunde vittna om vad som försiggått i Sobibórs helvete.

De flesta av dem som med tåg anlände till Sobibór hade inom ett par timmar efter ankomsten gasats ihjäl. Det fåtal som inte omedelbart hade dödats tvingades hjälpa till med driften av lägret, och få överlevde mer än några månader. Totalt mördades, under det ett och halva år som dödslägret var i drift, uppskattningsvis 250 000 män, kvinnor och barn.

Till det yttre kunde lägret ge intryck av att vara en välskött by, om än omgiven med elektrifierade taggtrådsstängsel och vakttorn. Gaskamrarna och bränngroparna låg väl dolda inom en tätbevuxen granskog, dock lägrade sig allt som oftast den feta röken av bränt kött över det till, synes idylliska Sobibór.

Man hade lagt stor vikt vid att skapa ett fint och lugnande intryck av das Vorlager, Förlägret, där de oftast skräckslagna människorna anlände vid den lilla järnvägsstationens långa ramp. Stationen finns kvar, det bor fortfarande människor i Sobibór. Men, efter mer än sjuttiofem år är stationshuset inte längre nymålat och prytt med gardiner och blomsterlådor.

I das Vorlager fanns bostäder och fritidsanläggningar för lägrets personal. SS-officerarna bodde i stugor med pittoreska namn som Lustiger Floh, Glada loppan, Schwalbennest, Svalboet, eller Gottes Heimat, Guds hemvist. Allt var prydligt anlagt, med gräsmattor och trädgårdar, utomhusterrasser, grusbeklädda stigar och professionellt målade skyltar. Där fanns en restaurang, en bowlinghall, en frisörsalong, bageri, snickeri och en tandläkare, allt bemannat med judiska fångar.

Vaktmanskapet, i allmänhet dödsdömda, ryska krigsfångar som benådats genom att de anmält som lägervakter, hade separata baracker och en ”fritidsbyggnad” med matsal och frisersalong. Das Vorlagers idylliska utseende hjälpte till att dölja lägrets lugubra natur för de nyanlända, dödsdömda fångarna. En överlevande har beskrivit hur han känt sig lugnad vid åsynen av de "tyrolska stugliknande barackerna med sina ljusa, små gardiner och pelargoner på fönsterbrädorna".

Bortom das Vorlager låg Erbhof, Arvsgården, lägrets administrationsbyggnad, samt ett lantbruk där judiska fångar födde upp kycklingar, grisar, och gäss, samt odlade frukt och grönsaker för SS-männens konsumtion. Där fanns även flera lagerlokaler där man magasinerade allt det som de döda lämnat efter sig – kläder, värdeföremål, mat och hår.

Vid östra änden av järnvägsrampen fanns en rymlig barack där de nyanlända fick lämna sitt bagage och tvingades klä av sig. Hade passagerarna anlänt i tredjeklassvagnar, ofta från platser som Holland, Belgien eller Frankrike togs de emot med viss försiktighet. Innan judarna klädde av sig höll då i allmänhet SS-oberscharführer Hermann Michel ett tal till dem. Han uppskattade detta uppdrag och brukade bära en vit rock för att ge intryck av att vara läkare. Michel meddelade judarna att de skulle inom kort skulle anvisas olika arbetsuppgifter, men innan dess skulle de duscha och desinficeras för att förhindra spridningen av sjukdomar.

Efter att ha instruerats att noggrant minnas var de lämnat sitt bagage och sina kläder fördes de nakna judarna genom den hundra meter långa Himmelstrasse Vägen till himlen, kantad av tättvuxna granar som dolde den elektrifierade taggtråden.

En SS-man gick i spetsen av kolonnen, med fem eller sex vakter längst bak, ledsagade av stora aggressiva hundar och beväpnade med blydaggar och piskor. Slutmålet var gaskamrarna och då judarna gått in i dem stängde vakterna dörrarna. Motorn startades av den före detta sovjetiska soldaten Emil Kostenko och Erich Bauer från Berlin. Efter det att kolmoxodinen haft sin dödliga verkan, öppnades dörrarna och liken fördes bort och brändes av medlemmarna av Sonderkommandot och brändes utomhus i stora ”likgropar”.

Om de dödsdömda anlänt i godsvagnar var processen i regel betydligt brutalare och de skräckslagna nykomlingarna hetsades fram med skottsalvor, hugg, slag och gläfsande hundar.  

För flera år sedan stod jag med en vän och blickade ut över de vita marmorblock som markerade gravarna med tvåtusen av de mer än sjutusen unga britter, kanadensare och amerikaner som dött under landstigningen i Anzio. Min vän betraktade allvarligt gravstenarna och konstaterade sedan: “Det här är mindre än de som dödades under dag i Auschwitz.” Han hade rätt. Aldrig har det förekommit en så storskalig, mekaniserad människoslakt. Under en 14 timmar lång arbetsdag i förintelselägren mördades mellan 12 000 och 15 000 individer, medan gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau likviderade 20 000 per dag. Nedan ett av krematorierna innan det sprängdes av de retirerande nazisterna.

Polacken Tadeusz Borowski arresterades 1942 av Gestapo. Han var till skillnad från sin flickvän Maria inte del av den omfattande polska motståndsrörelsen. Hon tillfångatogs efter att ha fallit i en fälla gillrad av nazisterna och mördades i ett koncentrationsläger. Då Borowski sökte efter henne greps även han och fördes till Auschwitz, som han genomlevde i två år innan han sändes på en dödsmarsch till koncentrationslägret Dachau, där han en hårsmån från döden räddades av den amerikanska Sjunde armén. Strax efter kriget skrev Borowski en novellsamling i vilken han i litterär form samlade sina intryck från Auschwitz – Pożegnanie z Marią, Farväl till Maria. Novellerna sammanlänkas genom huvudpersonen Tadeks upplevelser och även om Borowski använde sig av ett alter ego råder det ingen tvekan om att novellerna i minsta detalj bygger på egna upplevelser. I novellen Välkomna till gaskamrarna, mina damer och herrar, skildrar han hur ett dödståg ankommer till Auschwitz.

"Transporten kommer", säger någon. Vi kommer på fötter, allas blickar vänds åt ett håll. Runt kurvan, en efter en, börjar boskapsvagnarna rulla in. Tåget backar in på stationen, en konduktör lutar sig ut, viftar med handen, blåser i en visselpipa. Loket visslar med ett skrikande ljud, pustar, medan det långsamt rullar in längs rampen. I de små fönstergluggarna syns bleka, förtvinade, utmattade mänskliga ansikten; skräckslagna kvinnor med trassligt hår, orakade män. De betraktar stationen i tystnad. Och så, plötsligt blir det rörelse inuti vagnarna och ett dunkande mot träplankorna. ”Vatten! Luft!" – trötta, desperata rop. Huvuden tränger sig ut genom fönsteröppningarna, munnar som frenetiskt kippar efter luft. De drar in några andetag, försvinner; andra kommer i deras ställe och försvinner även de. Skriken och stönandena blir allt högre

Lastbilar kördes fram. Fångarna som skulle tömma vagnarna instruerades. De tilläts att för egen del lägga beslag på mat, men tog de kläder och värdesaker skulle de omedelbart dödas. Samtliga lik skulle bäras ut ur vagnarna och läggas vid spåren. Lastbilarna fyllas med bagaget och föra bort de få män och en del kvinnor som utsetts för tvångsarbete. SS-män ställde upp sig beredda för att göra urvalet, medan andra skrek ut order åt de nyanlända.

Låsbultarna slås upp, skjutdörrarna glider upp. En våg av frisk luft rusar in i vagnarna. Människor ... omänskligt inklämda, begravda under högar av bagage, resväskor, koffertar, paket, lådor, buntar av alla slag (allt som hade varit deras förflutna och var tänkt att bli deras framtid). Monstruöst hoppressade har de svimmat av värme, kvävts, krossat varandra. Nu tränger de som är vid medvetande mot de öppnade dörrarna, andas likt fiskar som kastats upp på stranden. Giv akt! Heraus! Ut! Ta med er bagaget! Ut med allt! Lägg det i en hög nära utgångarna. Ja, ta av jackorna också! Det är sommar. Marsch till vänster! Förstått?"

Förvirrade och skräckslagna vacklade passagerarna ut ur vagnarna. De såg sig rådvilla kring. Undrade: ”Kan min herre säga var vi är? Vad som skall hända oss!” Manskapet svarade oftast inte. Men kanske någon pekade ur krematoriernas skorstenar och mumlade: ”Ni skall till himlen.”

Det står en SS-man bakom min rygg; lugn, effektiv och vaksam. "Meine Herrschaften, den här vägen, mina damer och herrar, försök att inte kasta era saker omkring er, tack. Visa lite välvilja", säger han. Högarna växer. Resväskor, bylten, filtar, rockar, handväskor som öppnats då de fallit till marken och där spillt ut mynt, guld, klockor; berg av bröd hopar sig vid utgångarna, högar av marmelad, sylt, massor med kött, korvar och socker har spillts ut på gruset. Lastbilsflak fylls med människor och fordonen försvinner med ett öronbedövande vrål bland kvinnors klagan och skrik då de separerats från sina barn och den förbluffade tystnaden hos kvarlämnade män. De som förts bort är de som beordrats att gå till höger – de friska och de unga som separerats från sina barn och som nu med lastbilarna förs bort mot lägret. Till slut kommer inte heller de att undkomma döden, men först måste de arbeta.

Då de arbetsföra förts bort och de övriga tvingats vandra ner mot gaskamrarna, återstod det för de utvalda fångarna att städa godsvagnarna.

Tåget har tömts. En mager, koppärrig SS-man kikar in i en vagn, skakar äcklad på huvudet och pekar med fingret mot vår grupp. "Rein! Städa upp!" Vi klättrar in. I hörnen bland mänsklig avföring och övergivna armbandsur ligger krossade, nedtrampade spädbarn, nakna små monster med enorma huvuden och uppsvällda magar. Vi bär ut dem som vore de kycklingar, håller flera i varje hand. Jag går tillbaka in i tåget; bär ut döda spädbarn; släpar ut bagage. Jag rör vid liken, men jag kan inte övervinna en växande, okontrollerbar skräck. Jag försöker ignorera kadavren, men de finns överallt; uppradade på gruset, på rampens cementkant, inuti boskapsvagnarna. Spädbarn, hemskt vanställda, nakna kvinnor, män förvridna i kramp. Jag springer min väg så långt jag kan, men omedelbart svingas en piska över min rygg. I ögonvrån ser jag en våldsamt svärande SS-man.

Flera djärva, polska motståndsmän försökte med stor fara för sina liv, till en ofta likgiltig omvärld, föra ut vetskapen om nazisternas massmord på judar och oliktänkande. En av dem var kavalleriofficeren Witold Pilecki, som 1940 lät sig tillfångatas av den tyska ockupationsmakten för att spärras in i Auschwitz och där samla in så mycket material som möjligt och sedan försöka smuggla ut det till omvärlden.

Pilecki lyckades få ihop ett stort kontaktnät och i samarbete med det utarbeta en detaljerad redogörelse för de grymheter och övergrepp som frodades i lägret, inte minst kunde han förse sin rapport med kartor och skisser över anläggningarna för gasandet och kremeringen av människor. Rapporten smugglades ut ur Auschwitz och nådde den polska hemliga arméns högkvarter, som såg till att den kom fram till ledarna för UK och USA.  

Som polsk patriot hade Pilecki kämpat mot såväl de invaderande nazisterna som de sovjetiska kommunisterna och fortsatte även efter kriget sin kamp mot de senare. Han arresterades 1947 av Polens kommunistiska regim, torterades och avrättades ett år senare med ett nackskott i Warszawas Mokotów-fängelse.

Krzysztof Lukaszewiczs 2023 film om Pilecki skildrar den fruktansvärda tortyr han utsattes för av polska kommunistpolitruker, som enligt filmen ville förringa Pileckis insatser i Auschwitz. Detta berodde delvis på att Polens Sovjetstödda marionettpresident, Józef Cyrankiewicz, som även han under en tid varit internerad i Auschwitz, av propagandaskäl hävdade att han liksom Pilecki skapat en motståndscell i lägret, även om han inte kunnat lägga fram några bevis för något sådant. Cyrankiewicz vägrade inte enbart att hindra en dödsdom, utan beordrade att Pilicki måste behandlas "hårt, som varande en fiende till Staten".

Jan Karski var en annan av dessa djärva medlemmar i den polska motståndsrörelsen, vars medlemmar trots de hot om tortyr och död som ständigt hängde över dem organiserade motståndsceller, upprätthöll kontakt med omvärlden, ordnade förfalskade papper, flyktvägar och safe houses för förföljda individer och till och med etablerade hemlighållna skolor och universitet.

Karski, hans verkliga namn var Jan Kozielewski, hade liksom Pilecki varit officer i den polska armén då hans enhet kapitulerade inför den framryckande sovjetiska Röda armén. Genom att få tag i en NKVDuniform lyckades Karski med nöd och näppe undvika att bli mördad under massakern i Katynskogen under april och maj 1940 då NKVD med nackskott dödade 21 857 tillfångatagna polska officerare och intellektuella. Ett brott mot mänskligheten som den polske regissören Andrzej Wajda gjort en stark film om.

Karski agerade som kurir mellan motståndsrörelsen och den polska exilregeringen, som till en början befann sig i Frankrike och senare i London. Han tillfångatogs av Gestapo och torterades så svårt att han försökte begå självmord, men han räddades till livet av undercover polska patrioter, lyckades fly och fortsatte med sin verksamhet. Vid två tillfällen lyckades Karski genom en underjordisk tunnel ta sig in i Warszawas ghetto där han dröjde sig kvar under ett par dagar och sedan skrev en utförlig rapport om de omänskliga förhållanden som rådde där.

På uppdrag av das Bund, ett hemligt judiskt råd inne i ghettot besökte Karski i september 1942 ett Durchgangslager, uppsamlingsläger, i byn Izbica Lubelska. Genom att muta en ukrainsk vakt blev Karski försedd med en estnisk vaktuniform och besökte i sällskap med ukrainaren lägret. Hans skildring, som tillsammans med övriga rapporter nådde såväl London som Washington, är milt sagt fruktansvärd.

Det fanns ingen organisation eller ordning av något slag. Ingen av de fångna hade möjlighet att hjälpa varandra, eller dela med sig av något. De hade förlorat all självkontroll, förutom den yttersta instinkten av självbevarelsedrift. De hade i detta skede blivit fullständigt avhumaniserade. Det var dessutom typiskt höstväder, kallt, rått och regnigt. Skjulen kunde inte rymma mer än två till tre tusen människor och varje "grupp" som anlände bestod av mer än fem tusen individer. Detta innebar att det alltid fanns två till tre tusen män, kvinnor och barn utspridda i det fria, där de led av exponering, utöver allt annat. Kaoset, smutsen, alltings vedervärdighet var helt enkelt obeskrivligt. Där var en kvävande stank av svett, smuts, förruttnelse, fuktig halm och avföring.

Utmärglade, döda och sårade människor låg utspridda på den gyttjiga marken och ingen tycktes ta någon notis om dem. Beväpnade SS-män och vaktmanskap klev omkring bland dem. De flesta av de tillfälliga internerna hade kommit från ghettot i Warszawa och var iklädda randiga fångdräkter, men flera var civilklädda och några helt nakna.

Och nu kom den mest fruktansvärda upplevelsen av dem alla. Ledaren för das Bund hade varnat mig för att om jag levde tills jag blev hundra år skulle jag aldrig kunna glömma det jag sett. Han överdrev inte. Reglerna föreskriver att en godsvagn får transportera upp till åtta hästar eller fyrtio soldater. Utan något bagage kunde maximalt hundra tätt packade passagerare trängas in i en vagn. Tyskarna hade dock utfärdat en order om att 120 till 130 judar skulle tvingas in i varje vagn. Dessa order genomfördes nu. Omväxlande svingande piskor och avlossande sina automatvapen tvingade vakterna in fler människor i redan överfyllda vagnar.

Då några vagnar fyllts med skräckslagna individer och bommats igen, drevs ytterligare människor mot de andra vagnarna. Vakterna förlorade tålamodet, blev alltmer upphetsade och tryckte obönhörligt människomassorna mot de öppna godsvagnarna, alltmedan de sköt mot dem som tvekade.

Skotten fortsatte att ljuda i bakre delen och den pådrivna människomassan pressade som en kvävande tryckvåg mot dem som befann sig närmast tåget. Dessa olyckliga var redan galna av vad de fått utstå, gisslade av vakterna och framtvingade av den myllrande hopen. För att undkomma slag och skottlossning började folk klättra över huvudena och axlarna på de som redan trängts in i vagnarna. Dessa var hjälplösa eftersom de fick hela tyngden av den framträngande folkmassan över sig och kunde endast reagera med ångestfyllda vrål mot de som nu klamrande sig fast vid deras hår och kläder för att finna stöd, trampande på halsar, ansikten och axlar, ben bröts medan folk tjöt i vansinnig ilska. Mer än ett dussin människor, män, kvinnor och barn, pressades in på detta vis. Sedan smällde vakterna igen dörrarna över de hastigt tillbakadragna lemmar som fortfarande stack ut och tryckte järnstängerna på plats.

Den uppskrämde och äcklade Karski visste att Izbica Lubelska i själva verket inte alls var ett ”övergångläger”. Det var en slutstation. Alla de som stängts i vagnarna var dömda att dö innestängda i dem.

Boskapsvagnarnas golvplankor hade täckts med ett tjockt vitt pulver. Det var osläckt kalk, eller kalciumoxid som hade torkats ut. Alla som har sett cement blandas vet vad som händer när vatten hälls på osläckt kalk. Blandningen bubblar och ångar och genererar en stor mängd värme. Här tjänade kalken ett dubbelt syfte i den nazistiska brutalitetsekonomin. Fuktigt kött som kommer i kontakt med den osläckta kalken torkas snabbt ut och bränns sönder. Det var tänkt att de som stängts in vagnarna bokstavligen skulle brännas ihjäl, köttet skulle ätas bort från benen. Således skulle judarna dö i vånda och uppfylla det löfte som Himmler hade utfärdat i enlighet med "Führers vilja" i Warszawa 1942. Dessutom skulle kalken förhindra att förruttnande kroppar spred sjukdomar. Det var effektivt och billigt - ett perfekt valt medel för deras mordiska syften.

Karski ville bort från detta helvete, men kände sig tvingad att fullfölja det uppdrag han fått från das Bund – att i varje detalj beskriva vad som försiggick.

Det tog tre timmar att fylla hela tåget genom att gång på gång upprepa samma procedur. Det var skymning när de fyrtiosex (jag räknade dem) vagnarna var fullpackade. Från ena änden till den andra tycktes tåget, med sin darrande last av kött, pulsera, vibrera, gunga och studsa som om det vore förtrollat. Emellanåt blev det märkligt lugnt och sedan, återigen, började tåget stöna och gråta, klaga och yla. Inne i lägret låg ett tjugotal döda kroppar kvar och flera sårade människor befann sig i dödsryckningar. Tyskt manskap gick omkring i lugn och ro med rykande automatvapen och pumpade kulor i alla som genom stön eller en rörelse avslöjade att de var vid liv. Snart fanns inte en enda kvar i livet.

De sista eftersläntrarna fördes upp i den sista vagnen, vars dörrar sköts igen och låstes, tåget satte sig i rörelse.

I det nu tysta lägret var de enda ljuden de omänskliga skriken som ekade från det ivägrullande tåget. Sedan upphörde även dessa. Allt som nu fanns kvar var stanken av avföring och ruttnande halm och en märklig, motbjudande syrlig doft som jag antog kom från de mängder blod som spillts och befläckat marken. Medan jag lyssnade på de bortdöende skriken från tåget tänkte jag på destinationen mot vilket det nu färdades. Mina informanter hade noggrant beskrivit resan. Tåget skulle färdas ungefär 13 mil och slutligen stanna på ett tomt, kargt fält. Sedan skulle ingenting hända. Tåget skulle stå helt stilla och tålmodigt vänta medan döden trängde in i varje vrå av dess inre. Detta skulle ta två till fyra dagar.

Uppenbarligen var tågets destination de fält som låg utanför förintelselägret Bełżec.

När bränd kalk, kvävning och dödliga skador tystat alla skrik, dök en grupp män upp. De var unga, starka judar, som fått i uppdrag att städa ut dessa vagnar, tills det blev deras tur att fängslas i dem. Under stark bevakning öppnade de förseglingarna och slängde ut högarna av förruttnande kroppar. Kötthögarna brändes sedan och resterna begravdes i ett enda stort hål. Städningen, bränningen och begravningen tog en eller två hela dagar i anspråk. Hela processen med att likvidera judarna tog från tre till sex dagar. Under denna period anlände nya offer till das Durchgangslager. Tåget återvände och hela cykeln upprepades.

Nedan syns ett väldigt enbärsträd vid ett fält utanför Bełżec.

Ingen mardröm kan motsvara de helveten som beskrevs av Borowski och Karski. Den ondska, den likgiltighetens pest, som gav upphov till dödstågen och deras ohyggliga destinationsorter, övergår min fattningsförmåga. Man talar om ”omänsklighet”, men kan någon annan varelse ägna sig åt en liknande massutrotning, ett sådant förakt och iskyla inför sina artfränders död och lidande?

Alvaro, Corrado (1966) Allt har hänt. Stockholm: Natur och kultur. Borowski, Tadeusz (1976) This Way for the Gas, Ladies and Gentlemen. Harmondsworth Middlesex: Penguin Classics. Bugaǐ, Nikolaǐ (1996) The Deportation of Peoples in the Soviet Union. New York: Nova Publishers. Karski, Jan (2011) Story of a Secret State: My Report to the World. London: Penguin Classics. Moorehead, Caroline (2023) Edda Mussolini: The Most Dangerous Woman in Europe. London: Vintage. Rashke, Richard L. (1995) Escape from Sobibór. Chicago: University of Illinois Press. Rizzo, Marco och Lelio Bonaccorso (2020) Jan Karski: L’uomo che scoprí l’olocausto. Roma: GEDI Gruppo editoriale. Sereny, Gitta (1983) Into That Darkness: An Examination of Conscience. London: Penguin. Totten, Samuel, William S. Parsons och Israel W. Charny (1997) Century of Genocide: Eyewitness Accounts and Critical Views. New York: Garland Publishing.

Grönköping's Weekly recently published an interview with the city's mayor, Mårten Sjökvist, in which he expressed his opinion that, among other things,

a lot is happening in the world right now, and old opinions need to be reconsidered, not least when it comes to how states and cities should be governed. The question is whether we should have so much political chit chat, or instead seek out strong men and women who can lead us in times of crisis.

He proposes that Grönköping should henceforth be governed by a city council, which composition should be decided by him alone and have him as chairman, "preferably for life". In this way, we can "get things done and avoid a lot of unnecessary bickering and bureaucracy".

In addition to those "deserving citizens" he intends to appoint to the council Mr. Mayor Sjökvist wants to make room on the board for some "cultivated people", such as his "future son-in-law" the poet A. Vesterlund and his daughter Doris Sjökvist. Mr. Mayor Sjökvist concluded the interview by stressing how important it is to keep up with changing times, something we see "not least on the other side of the Atlantic". With that said, Mr. Mayor Sjökvist returned to sketching the triumphal arch he hopes will be erected on the Town Hall Square.

It is quite easy to realize on whom Grönköping’s Weekly poured its customary irony and I thought the last statement was just a made-up allusion to Trump's bombastic redecoration of the White House with gold, marble and a huge ballroom. Imagine my surprise when I saw on TV on Wednesday (April 14th) how the US President's press secretary Karoline Leavitt showed a placard with the triumphal arch that this incomprehensibly narcissistic fool plans to erect in Washington.

Little did I know that Donald J. Trump already on October 15, 2025 in The Oval Office had showed invited reporters a model standing on his desk; while stating it represented the world's largest triumphal arch. When the CBS reporter Ed O'Keefe asked "Who is it for?" Trump replied, "Me. It will be beautiful." O'Keefe then ironically asked if it would be called the Arc de Trump, a name that was immediately adopted by the media.

Trump's self-glorification has already reached heights approaching those of the North Korean Kim Jong regime, with its giant gold-covered statues, such as the one in the planned Donald J. Trump Presidential Library in Miami, which does not seem to be concerned with the preservation of books and documents, but bombastic tributes to the glorious era of Trump’s presidency and the man himself, for example in the form of a giant gold-plated sculpture.

Well, the great megalomaniac claims that the giant triumphal arch will be erected to commemorate the 250 years of the United States as an independent nation. At 75 metres tall, it will be larger than its biggest predecessors – the Monument to the Mexican Revolution in Mexico City and the Arc de Triomphe in North Korea's Pyongyang. Pretty ugly creations, both of them.

The new giant arch will not be a bold work of art in the style of Eero Saarinen's Portal in St. Louis.

It will be more in line with Trump's own, simpler combination of gold and marble and thus not very original, apart from the oversized format.

The plans for the monument, which in the usual Trump style will be costly, were approved by The U.S. Commission of Fine Arts, a federal agency responsible for the nation's monuments. It is doubtful that it would have been approved if Trump had not previously fired the former members of the commission and then replaced them with his own choices, most of them completely without experience when it came to art, architecture, or the construction/preservation of public art.

The proposed architect is Nicolas Charbonneau, who states he strives for a classic, European style that abides to and inspires spiritual values. Architectural art, according to him, should communicate emotions in the same way as God does through nature – "God designs his creation according to bilateral symmetry." Maybe so, but we are not gods, even if Trump seems to be moving in that direction and, like Roman emperors, who liked to erect triumphal arches for themselves, he too seems to be striving for an apotheosis – a deification.

At least if you judge him by the development of his AI-generated self-portraits. What will be the next step? God?

There is no doubt that Trump is mentally unstable, something that was stated already in 2019 by 37 psychiatrists and other professional connoisseurs of both Trump and mental illness (among them Tony Schwartz, who ghostwrote Trump's Art of the Deal). The interesting anthology The Dangerous Case of Donald Trump stressed the "clear and present danger" that Donald Trump's mental health poses to both "the nation and individual well-being."

It's like in the fairy tale The Fisherman and his Wife. The one about how a poor fisherman managed to catch a huge flounder. The fish turned out to be enchanted and in possession of immense powers. When the flounder spoke to the fisherman and begged him "Let me back into the sea, and you shall have everything you want," the terrified fisherman did what the flounder asked for, but demanded nothing for his good deed. When he returned home to his dilapidated cabin, the poor fisherman’s wife became furious: "Idiot! How could you release the fish without wishing for anything! For example, that we ought to get a decent home instead of this horrible shack!" Hesitantly, the fisherman went back and called for the flounder:

Flounder, flounder, in the sea,
listen up and come to me.
My wife, the lovely Ilsebill,
wants not what I will.

Against all odds, the flounder swam up to the shore. Embarrassed, the fisherman stammered:

Oh, there you are! Well, this is not my idea, you see, but what she’s saying is that I should have asked you to grant a wish. She says that she is tired of living in a shed that’s like a pisspot and now she wants to have a proper cottage.
"Go home," said the flounder. "She has already had her wish granted."

However, the woman was not satisfied, soon she wanted a palace, to become queen, empress, pope. The fairy tale emphasized that each palace that came with the new wishes was increasingly impressive, filled with marble, gold, and flattering sycophants. The fisherman's wife, however, expressed no gratitude, no appreciation, only an unbridled desire for more possessions. If, before every request, the fisherman pronounced doubts and hesitations, she became utterly furious.

She flew out of bed and hit him, her hair sticking out wildly from her head, her eyes rolling. She tore off her nightdress and screamed and stamped, shouting: “I can't bear to wait so long! You're driving me insane! Go and do as I tell you, right now!”

With every wish the sea became more agitated, storms raged, and the waves were higher and louder. In the end, in order to be heard above he fury of the elements, the fisherman had to roar out his words:

Flounder, flounder, in the sea,
listen up and come to me.
My wife, the lovely Ilsebill,
wants not what I will.

Confident that she could get anything she asked for, the woman could be hindered. In the end, she wished for the immense – to become God! Now the Powers rose up against her. The storm raged worse than ever and the flounder did not come to shore. When calm descended, everything was just as before – the miserable shack, poverty and listlessness.

Now let's say Trump is the fisherman's wife and his ever-obedient lackeys are the flounder. How will it all end? Hopefully, his time in power will blow over like the storms in the fairy tale. However, unfortunately he has already done so much damage that it will be difficult to restore it all to "normal".

Trump is far from the first in world history to fall victim to covetousness and self-overestimation. Like the fisherman's wife in the fairy tale, it is doubtful whether he possesses any talents other than an ever-unsatisfied ego and boundless greed. Qualities that, if not curbed by those around him, easily turn into contempt for humanity, megalomania and ruthlessness.

I think of this when I read about the “Bloody Baron", Roman Nikolai Maximilian von Ungern-Sternberg, who by the beginning of last century turned Mongolia into a slaughterhouse where people were tortured, maimed and killed as a result of the baron's twisted hubris and sadistic madness.

The first time Ungern-Sternberg appeared to me was in a comic book by Hugo Pratt with the untranslatable title Corte sconta detta arcana, perhaps something like The Secret Court of Arcana. Arcana alludes to the tarot deck, which twenty-two trump cards are called The Great Arcana and used for divination and meditation.

Since the book deals with adventures in the Siberia and Mongolia of the 1920s its title appears to be quite incomprehensible. Although Hugo Pratt's comic books about his hero Corto Maltese occasionally have mystical allusions and the adventure begins in Venice where Corto half-asleep listens to a beautiful fortune teller called Bocca Dorata, the Golden Mouth. She seems to be hundreds of years old, as she came to Venice in the company of the Kabbalist Manoello Giudeo and later became acquainted with Dante.  While Corte falls asleep, she lays out La Arcana Maggiore.

However, as I mentioned, this episode has nothing to do with the thrilling story that follows and which, as in all comic books by Hugo Pratt, also seems to be well entrenched in the time and environment it describes. Hugo Pratt was a world traveller and, like his hero, had a motley background. He was born in Rimini and spent his childhood in Venice. His grandfather was an English Catholic and his maternal grandfather a Jew, married to a Turkish woman. When Pratt was ten years old, his family moved to Ethiopia, where his father was an officer in the fascist militia. Five years later after his father had died in English captivity, Pratt returned with his mother to Venice. He began a career as a successful cartoonist and was in 1949 recruited to Argentina by the writer and cartoonist Héctor Oesterheld (assassinated in 1977 by the Argentine military junta). Pratt returned to Italy in 1962 and alternated his time between Italy and France. Throughout his career, Pratt travelled all over the world, often as part of the research he did in preparation for his comic books, of which the series about Corto Maltese in particular  highlighted exotic places and relatively unknown aspects of world history, not least Corte Sconta detta arcana about the battles in twentieth-century Mongolia and the grotesque Roman Nikolai Maximilian von Ungern-Sternberg.

In Corte sconta detta arcana we meet Corto Maltese, a quiet righteous adventurer, a man of the sea who moves from place to place. Born in 1887 in Valletta, Malta, to a father who was an English sailor from Tintagel in Cornwall and a mother who was a Romani woman from Seville. At the beginning of the story Corto fins himself in Hong Kong, searching for a Chinese woman who has abandoned him.

Soon Corto Maltese's "friend" and companion appears – Captain Rasputin, a deserter from the Imperial Russian Army with an appearance and morals reminiscent of his more famous namesake. Born into a family exiled to eastern Siberia Rasputin engages in theft and fraud. Constantly on the run all over the world, he is proud to be a thief and claims that everything he steals he spends. In spite of his unreliable way of being Rasputin remains faithful to his "friend" Corto.

In Hong Kong, Corto Maltese is approached by members of the Red Lantern’s secret society. This association pays Corto for finding General Kolchak's armored “gold train”, located somewhere in Eastern Siberia, to infiltrate its crew, and thus help The Red Lantern seize the valuables, thus supporting China’s efforts to free itself from the foreign powers that are suffocating the nation. Herein lies much of the charm and interest in Corto Maltese's various adventures. Without making it too obvious to the reader, Hugo Pratt's stories are loaded with reality-based, historical details.

As an example The Red Lantern's secret society did actually exist and just like in Corto Maltese it exclusively consisted of young female members. The Boxer Rebellion, 1898-1901, was a popular revolt against the increasing European influence over China's economy and politics and was mainly aimed at both foreign and native Christians. A number of foreigners and thousands of Chinese, who were said to be associated with the enemy, were killed. The uprising was violently crushed with the help of foreign soldiers and the Chinese Government was subsequently forced to pay a large indemnity to the countries concerned.

During the early 1900s, a number of secret societies operated in China, several of which were criminal organizations, others were political and/or religious associations. Behind the "Boxer Rebellion" was such an organization called The Fists of Righteousness and Harmony. Strictly religious and misogynistic, it demanded of its belligerent members that they lived in celibacy and avoided all association with women. However, a parallel organization was created – The Red Lanterns, which was also a fighting unit. Participants in this elite force were only young women who underwent a five-months hard training. The Red Lanterns became legendary and people endowed them with supernatural powers, more effective and far more secretive than those of the male "boxers". There are many indications that the organization survived the violent suppression of the Boxer Rebellion.  

https://www.youtube.com/watch?v=Cx9FEVTiqN4

However, the religiously motivated Red Lanterns soon lost their attraction and the movement seems to have been largely forgotten until it in 1967 reappeared as a current topic in Chinese national media. The Cultural Revolution was in its most radical phase, and the radical student youth groups constituting The Red Guard, reached their red-hot peak. Traditional culture was despised, but everything that testified to youthful rebelliousness was celebrated. Traditional Chinese opera was replaced by Mao's wife's eight "model operas," among them The Legend of the Red Lantern, which action concerned communist exploits during the Japanese occupation in 1939, although its story could be traced back to the 1920s. It did deal with the traditional Red Lanterns (after all, they were not communist-motivated) but an imagined uprising in a railway town where the young women were seized by "extreme anger and hatred of their enemies and a strong determination to join the revolutionary forces." Despite the strong communist message, the opera led to a renewed interest in the original Red Lanterns.

Kolchack's gold train, which Corto Maltese's Red Lanterns want to capture, also has a reality background. During the Russian Revolution, Alexander Kolchak became in 1918 Supreme Leader of the so-called Provisional All-Russian Government, which controlled the “White Army” east of the Urals. His government was based in Omsk, at the very centre of the Russian Empire. After initial successes in early 1919, Kolchak's forces lost ground due to a lack of support from the local population and failed to unite the leaders of the motley crew of counterrevolutionary movements. In November 1919, Omsk fell to the Red Army in 1919 and Kolchak was forced to move his headquarters to Irkutsk, where he was later betrayed by the Allied troops who handed him over to local Social Revolutionaries, who executed him.

When Kolchak left Omsk along the Trans-Siberian Railway, he took the imperial gold stores with him. They weighed about 1,600 tons and were worth billions of dollars. The ultimate fate of these gold reserves has never been determined, leaving much room for legend and speculations.

The struggle for the railways during the Russian Civil War was unusually fierce, with not only Bolshevik and “White” armies fighting for their control, but also various bands of bandits, Japanese, Chinese and even Allied troops (Americans, French, Czechs). The 1920s East Asia, with its settlers, Cossack hordes, mosaic of ethnic groups, refugees, mass murderers and bandits, may well be characterized as The Wild East. Something Corte sconta detta arcana portrays in great detail with real actors such as the luxury-loving and extremely depraved Cossack Ataman Grigory Simonëv and the equally debauched Chinese warlord Zhang Zongchang. Both with a background as bandits and officers within their respective nations. They both relied heavily on heavy armoured trains and wild Cossack hordes, and were greedy as well as bloodthirsty. Zhang Zongchang was also a member of the extensive secret society and criminal cartel The Black Dragon.

The fighting between the different factions of the East was fierce, ruthless and extremely brutal. No prisoners were taken, people were tortured and maimed by a riffraff of so-called soldiers hardened by endless fighting, during which massacres of innocent civilians and mass rapes were considered a natural part of the warfare.

The female figures invented by Hugo Pratt are alluring and mysterious creatures, even more enigmatic than his more one-sided men. Like Kolchak's mistress, Marina Seminova (who, by the way, has the same name as the Bolshoi Theatre's Prima ballerina under Stalin) and the combative, ideologically convinced representative of The Red Lanterns and Kuomintang under her nome de guerre Shanghai Lil, who on several occasions saves the life of Corto Maltese. Shanghai Lil is actually the main character of one of my absolute movie favourites, a song and dance number from Busby Berkley's Footlight Parade.

https://www.dailymotion.com/video/xjzpoy

However, already when I several years ago read Corte sconta detta arcana it was the crazy Baron Ungern-Sternberg that I was most fascinated by. Since then I have reread the comic book several times and also been watching a French movie by Pascal Morelli which follows the original story in great detail and does so in the same subdued manner as Hugo Pratt depicts the violent course of events.

That I was further fascinated by Corto Maltese is probably due to the fact that a lady from Burundi, Claudine, who attends the same Italian course as me, once told me that when she, as I had done very recently, had been bedridden in a hospital, her husband had given her a couple of books about Corto Maltese. Her husband, who is Swiss, had taken an interest in Hugo Pratt because for a couple of years before his death he lived in the Swiss village of Grandvaux, where there is now a monument dedicated to Corto Maltese.

When my good friend Dan later got an assignment in Mongolia and lived there for a couple of years, one of my wishes was to visit him and also learn more about the strange Ungern-Sternberg. I read a lot about the mad baron, but unfortunately the Mongolian trip was costly and I never got there. 

Roman Nikolai Maximilian von Ungern-Sternberg was born in Austria in 1886, though he grew up on an estate outside Estonian Tallinn.  Ungern-Sternberg was extremely proud of his noble ancestry, both from his father's and mother's side. The lineage  stretched far back into the Middle Ages and there had been crusaders as well as robber barons and pirates.

His father had Hungarian roots, something that made the young Ungern-Sternberg fantasize about vast steppes and merciless equestrian warriors. Unfortunately, his father was accused of fraud and was later locked up in a mental hospital, while his mother ask for divorce and remarried to another nobleman, who, like her, had German-Baltic roots. 

As a child and youth, Ungern-Sternberg gained the reputation of being such a violent tyrant that even other bullies feared him. Parents forbade their children to play with this brutal villain, who took pleasure in threatening other kids and torturing animals. On several occasions, school principals contacted his stepfather and asked him to take the boy from school.

Through his contacts, the aristocratic stepfather succeeded in getting the unruly youngster enrolled in prestigious cadet schools in the army and navy.  Ungern-Sternberg excelled in sports, but showed little interest in studies. His aristocratic pride made him despise "primitive peasants and filthy workers." Ungern-Sternberg skipped school, drank and fought, though he was far from being illiterate. His mother tongue was German, though he became fluent in French, Russian, English and Estonian, and later learned to communicate in Mongolian and Mandarin.

Although he was totally uninterested in schoolwork, Ungern-Sternberg devoured all kind of literature and was early influenced by the esoteric writings that were common among German and Russian upper classes. The Russian court of the time was imbued with fuzzy mysticism and surrounded by a number of strange occultists, among them the Buriat Mongol Shamzaran Badmaev, from an area with which Ungern-Sternberg eventually would become familiar with.

Especially certain circles among the wealthy Baltic Germans seem to have cultivated intense esoteric interests. For example, in the 1920s and 1930s, Hermann Keyserling became one of Europe's most fashionable esoteric prophets preaching self-reliance based on "spiritual enlightenment." Keyserling had known Ungern-Sternberg since childhood, his playmate had once tried to strangle Keyserling's pet owl. Ungern-Sternberg’s brother married  Keyserling’s sister. Keyserling told the Swedish explorer Sven Hedin that Ungern-Sternberg was

one of the most metaphysically and occultly gifted men I have ever met. He often expressed himself in geometric terms and his ideas were closely related to those found in Tibet and India. However, he was completely erratic and vacillated between evil and good extremes.

Not the least was Ungern-Sternberg an avid reader of Helena Blavatsky's occult writings, with their accounts of her allegedly extensive journeys through Turkey, Persia, Afghanistan and India on her way to Tibet, where she claimed to have been taught by learned lamas with deep insights into "other dimensions". A reading that Ungern-Sternberg shared with the younger German-Balt Alfred Rosenberg, who like Blavatsky was an anti-Semite, albeit a much worse one. Rosenberg later became Hitler's chief ideologue. His pseudoscientific hodgepodge abot the origin and excellence of the Aryan race, The Myth of the Twentieth Century, sold more than a million copies.

Speculations about the Aryan race and its Central Asian origins (although Rosenberg, unlike Blavatsky, placed it in the Arctic regions) spurred the young Ungern-Sternberg's conviction of his family's roots in a distant and mysterious Orient. When he, as a newly graduated officer, had been imprisoned for drunkenness and fighting and eventually passed over for officer promotion, he enlisted as a private in the Russo-Japanese War and got to know the eastern outskirts of the Russian Empire where he was to spend the last years of his life. In the East he excelled as a cavalryman and ruthless warrior.Completely fearless and merciless, Ungern-Sternberg found warfare to be his lifeblood and when he later, during World War I, served on the Russian Western Front under Major General Pyotr Wrangel (whom he had already gotten to know in Manchuria), he won the admiration of his superiors.

It is hard not to see similarities between this young man, who would develop into an unemotional, sadistic monster, and the young Adolf Hitler. Admittedly, Ungern-Sternberg was a privileged aristocrat and Hitler the son of a customs official. However, they were both fanatical anti-Semites. Like Hitler, Ungern-Sternberg resented the "Jewish race" as a parasitic vermin within the social body, which had to be exterminated – a delusion they both put into practice when they reached their respective authoritative positions.

They read a lot and became self-indulgent dilettantes who could for hours talk about their insights on various subjects. They devoured esoteric, occult literature and entertained megalomaniacal ideas about using their assumed irresistible intelligence to create great empires and lead masses of people.

They strove to cultivate a charismatic aura and perhaps even had it – many have testified about Ungern-Sternberg's grey-cold, intense gaze and his overconfidence in being appointed by fate to lead men and achieve his goals. It is also interesting to note that both Hitler's and Ungern-Sternberg's sexual inclinations appear to be quite mysterious. There is no evidence that Ungern-Sternberg, unlike its brutal Cossack and Kalmuck hordes, ever indulged in brothel visits and rape. In the latter part of his life, he could instead punish such misbehaviour with extreme severity. Likewise, he was in many respects a man of healthy living, after his violent youth he neither smoked (apart from opium) nor drank, while he ate and lived in an exceptionally spartan manner. He seems to have avoided female company, but there is also nothing to indicate that he had homosexual inclinations.

War had been a tumultuous and life-changing experience for both Hitler and Ungern-Sternberg and they encouraged a ruthless behaviour among their subordinates. Admittedly, Ungern-Steinberg was to a far greater extent than Hitler personally complicit in the sadistic abuses that occurred on his orders, though Hitler had also not been averse to participating in such abominable actions, as when, for example, he personally led the liquidation of Röhm and his associates during the "Night of the Long Knives". In any case, with or without their personal involvement, heaps of corpses grew around them, while they were apparently utterly indifferent to all the suffering they were causing, trapped as they were by their megalomania.

After the revolution in March 1917, which deposed the Romanov dynasty, Ungern-Sternberg was transferred from the Russian Western Front to the Caucasus, where Russian troops fought the Ottoman Empire. The fall of the Romanov was a bitter blow to the extreme-monarchist Ungern-Sternberg, who considered the fall of the Romanovs to be the beginning of the end for Russia.

In the Caucasus he met with the Cossack captain Simonëv and together they developed a plan to create a Buryat regiment. Simonëv was born in Buriyatia, his father was a Cossack and his mother a Buryat. The Buryats were Buddhist Mongols living east of Lake Baikal and had much in common with their relatives in Mongolia. Simonëv and Ungern-Sternberg received the blessing of the Russian Provisional Government and arrived in south-east Siberia equipped with arms and their fighting experience.

After the Bolsheviks had deposed the Provisional Government by a coup, Simonëv and Ungern-Sternberg declared their support for the Romanov dynasty. Which meant that they also broke with the “White-Russian” pro-republican forces. Their self-confidence was strengthened when, together with five Cossacks, they managed to stage a surprise attack on 1,500 troops loyal to Bolshevik stationed at the important railway junction of Chita, where the Trans-Siberian Railway split in the direction of Russian Siberia and Harbin in China, and then reunited in Valdovistok.

With the support of Mongols, Cossacks, soldiers and officers who had fled from the Bolsheviks and also protected by the Japanese government, which wanted to seize the opportunity to take advantage of a weakened Russian Empire, Simonëv succeeded  in building up a strong military base in southeastern Siberia.

In 1918, he declared the founding of the Great Mongol State, which he envisioned would include Inner and Outer Mongolia, all land east of Lake Baikal, and Tibet as well. With financial support from Britain, the United States and France and backed by 72,000 Japanese troops, Simonëv advanced westwards, while in Chita he had created a luxurious court around him, with several mistresses and all kinds of luxuries. He had become wealthy through bribery and extorting desperate refugees from Russia and China.

Simonëv, however, was unable to control his ferocious troops, who behaved like bandits, stealing from trains and banks, terrorizing villages and towns, raping, burning, and murdering. During just one year of Simonëv's reign of terror, more than 30,000 people were killed. The Japanese withdrew their support and in October 1920 the Red Army recaptured Chita and drove Simonëv to flight.

In Pratt's Corte sconta detta arcana, Simonëv is killed by Corto Maltese, but in reality he was well received in the United States, China, and Japan. The Japanese government later gave him a luxurious residence in their subordinate state of Manchuko. However, when the Russians attacked Manchuko in September 1945, Simonëv was captured, taken to Moscow and hanged.

Simonëv had appointed Ungern-Sternberg as major general and commissioned him to create an Asiatic Cavalry Division (ACD) in Dauria, a railway junction on the Chinese part of the Trans-Siberian Railway. Under the rock-hard discipline of Ungern-Sternberg and with an influx of Mongols angered by the Chinese mismanagement of their fatherland, as well as conservative Cossacks and Kalmucks eager to fight the Bolsheviks, Ungern-Sternberg's force grew into an extensive guerrilla unit that effectively fought the Bolsheviks and Chinese troops in Mongolia.

Ungern-Sternberg, whose interest in Buddhist esoteric mysticism had led him to an increasingly ascetic lifestyle, had over time become disgusted with Simonëv’s blatant corruption and debauchery. In particular was the fanatically anti-Semitic Ungern-Sternberg outraged by Simonëv's public affair with a Jewish cabaret singer. Gradually, therefore, he developed his forces into an independent military unit which served entirely his own interests.

Unlike Simonëv, who claimed to be a democrat, Ungern-Sternberg was an ardent monarchist who believed monarchs were appointed by and accountable only to God. According to him, monarchy was the political system that God had intended for the rule of the world, and this applied not only to the Russian Tsar but also to other rulers, such as the Chinese and Japanese emperors, the Dalai Lama of Tibet and Mongolia's Bogd Khan.

As a banner, Ungern-Sternberg carried a yellow streamer, the colour of Buddhism, with the text "M II 1921", which stood for Archduke Mikel Alexandrovich of Russia. He was the younger brother of Tsar Nicholas II, whom he had appointed as his successor at the time of his abdication.

It was Ungern-Sternberg's intention to defeat the Bolsheviks in 1921 and reinstate Michael as tsar of the Russian Empire. He was apparently unaware that the Archduke already had been murdered by the Bolsheviks in June 1918. 

As all-powerful commandant of Dauria, Unger-Sternberg was given free rein to his morbidly sadistic inclinations. Not only did he set up a torture centre where executioners, specially appointed by him, extorted information from captured Bolsheviks and terrified refugees. His hordes ravaged what he considered to be "Bolshevik nests", which meant that all its inhabitants were killed, not least the children – "we cannot leave any tails behind" and that all houses were burned to the ground.

Among his troops, Ungern-Sternberg maintained discipline through a variety of elaborate punishments and ingeniously morbid methods of execution He burned and buried "traitors" alive. He hung publicly hung thieves and plunderers and let their corpses remain in front of the shops or homes they had plundered in violation of his orders, even if the crime victims asked him to take them away.

Several of his punishments were linked to trees. He had flexible tree trunks bent down and tied around the necks of those condemned to death, before their heads were cut off so that when they were separated from the bodies they were hurled a long way, to the great enjoyment of the mad baron. His favourite method o punishment was to allow those who did not obey his orders to climb tall trees and spend the night there. If they fell down and injured themselves, he shot them to death. If they survived the night, he forgave them. Ungern-Sternberg declared that he was a firm believer in the power of fate.

He always carried a bamboo stick with him, which he used to whip his subordinates at the slightest transgression. When, in his opinion, someone had committed a serious crime, he could have them whipped to death. At one point, he remarked: "I can't understand how anyone can walk when his muscles have been separated from the legs."

In spite of all this madness, Ungern-Sternberg managed for several years to maintain the loyalty of his troops, perhaps the lived in both fear and awe of the ruthlessness of this demon. Several of his warriors had been hardened by years of fighting, on both sides waged in the same ruthless manner. Many had lost hope and faith, sense of belonging and families. They did not know of any other existence and if they submitted to the strong-willed Ungern-Sternberg they might feel a certain security and meaning in their lives. A man who was in the front line in every battle and seemed to be immune to the rain of bullets, who lived a Spartan life and shared the often difficult conditions of his troops, did not enrich himself at the expense of his victims and demonstrated great reverence for religious rites.

Ungern-Sternberg never renounced his Lutheran faith, but read Buddhist scriptures and surrounded himself with Siberian shamans, whose advice and predictions he followed. He imagined himself to possess supernal powers, and when any Bolsheviks had been captured, he lined them up, and with his bamboo stick he pointed to each and every one of them and after looking intensely at the man standing in front of him, he commanded: "Left" or "Right." Those ordered to go to the left were executed on the spot, in accordance with Ungern-Sternberg's conviction that they were either Jews or communist commissars, while those to the right were pardoned and forced to join his forces.

One of Ungern-Sternberg's biographers, James Palmer, has marvelled that a man who claimed to have such great reverence for Buddhism, which in the West generally was regarded as an extremely humane and compassionate religion, could indulge in such bloodlust. Palmer suggests that one reason could be that Tibetan-Mongolian Buddhism also has its darker sides. The temples are usually dark places with depictions of gruesome deities hung with skulls and other body parts, while one furthermore encounters gruesome images of torture and suffering in various hells. Several monasteries also trained their monks to be warriors, and many lamas, who mere regarded as incarnations of divinities, could by such indulgent worship allow themselves to transcend what ordinary mortals considered to be moral limits.

Ungern-Sternberg's Buddhist monarchist thinking was a contributing factor to his decision to liberate Mongolia and its religious leader Bogd Khan from Chinese supremacy. Everything also indicates that in his high-flying plans he envisaged that if he had succeeded in becoming a religiously sanctioned military leader, he would be able to gather deeply believing warriors around him and with their help liberate Russia from the Jewish-Bolshevist, godless criminals who held the Empire hostage and restore the God-given monarchy. Had Genghis Khan succeeded in conquering the world, why should Ungern-Sternberg not be able to do so? Fate had so far been on his side.

By the end of October 1920, Ungern-Sternberg's troops reached Mongolia's capital Urga, the seat of Bogd Khan, the intensely worshipped living incarnation of Buddha. Admittedly, he was severely overweight, a blind alcoholic. Childishly interested in all technical innovations, such as cars, gramophones and the like, and kept a large zoo, with giraffes, elephants and a variety of other animals. At the same time, Bogd Khan was a shrewd politician, surrounded by a court of skilled administrators. He was also deeply convinced of his divine chosenness, conversing with various bodhisattvas, and having his visions written down. Bogd Khans palace was filled with treasures and housed a large library with unique scriptures. Ungern-Sternberg was fascinated by this living god, whose flaws nevertheless corresponded to his ideas of a God-chosen ruler.

A massive frontal assault on Urga failed miserably as Ungern-Sternberg's troops were mowed down machine-gun-armed well-protected Chinese troops. Urga was besieged while reinforcements arrived from Mongol princes, as well as elite Tibetan forces.  A bold cavalry shock forced its way into Urga and managed to free Bogd Khan, who was taken to a nearby monastery and Ungern-Sternberg's subsequent attack on the city was a great success – the Chinese troops fled in panic and were followed by the Russian exiles and others who held socialist views, well aware that Ungern-Sternberg would kill them without mercy.

In February 1921, Bogd Khan made his triumphant entry into Urga and Mongolia was proclaimed an independent monarchy. After Bogd Khan's chariot, preceded by soldiers and thousands of lamas, Ungern-Sternberg came riding on his stately white mare, wearing a red Mongolian cloak and crowned with a peacock-feathered hat that indicated that he was now an incarnation of the Fifth Bogd Gegen and "Outstanding-Successful-State Hero".

Before the triumph, Ungern-Sternberg's troops had cleared away the corpses that had cluttered the streets. During the following short time during which Ungern-Sternberg ruled the city, under Bogd Khan's aegis, 846 thieves, rapists, suspected Bolsheviks, Chinese, and other innocent citizens were killed, of whom fifty were Jews, whose only crime was their ethnicity, something that seemed incomprehensible to the Mongols.

Now Ferdinand Ossendowski arrived, whose book Beasts, Men and Gods was published in the United States already by the end of 1921. It came to have the greatest influence on Ungern-Steinberg's legacy. The book was an international success, already in the first year after its publication the book had sold 300,000 copies in the U.S. alone. Ossendowski became Poland's most internationally renowned writer, after Henryk Sienkiewicz, who had won the Nobel Prize in 1905 for his Quo Vadis.

When he arrived in Urga and met Ungern-Sternberg, Ossendowski was forty-five years old, though with his grey hair and slightly curved posture, he looked older. He had a pleasant voice and a quiet, unassuming demeanour that impressed Ungern-Sternberg. Ossendowski was a geologist, an expert in coal and gold mining, and also a chemist. He had been educated in St. Petersburg and at the Sorbonne in Paris, where he had studied and received his doctorate under none other than Madame Curie.

On behalf of his profession Ossendowski had travelled across large tracts of the Russian Empire. He was practical man, but also something of a mystic. Ossendowski had on several occasions spoken with the controversial Father John of Kronstadt, a healer with a fanatical following, confessor of the Tsarina, an anti-Semite and supporter of the Black Hundreds, who fought left-wing activists, liberals and Jews.

Ossendowski had also moved in Russian and French theosophical and occult circles. In 1905, he had been in Manchuria and had then as a Polish patriot been involved in a political exile group that had protested against Russian abuses in Poland, he was arrested and sentenced to death, but was pardoned. His later reappearance in Manchuria was due to the fact that he had held a position in Kolchak's government, but when the latter had his power, he had been forced to flee eastward, as the Bolsheviks dominated the western part of Russia.

Beasts, men and gods, came in several aspects to characterize the Western world's view of Mongolia and Tibet Ossendowski is a good storyteller and the book is filled with tales perilous hardship – he endures the Siberian winter alone in a hut and is forced to fight a huge bear, his life is saved by a benevolent man who turns out to be an axe murderer, with a small group of refugees he crosses ice-covered rivers, fights freezing cold, starved wolves, Bolsheviks and Tibetan bandits, is welcomed in Buddhist monasteries and encounters miraculous mystics. Ossendowski is generally treated with legendary Mongolian hospitality, but also with suspicion, which was quite natural given the lawlessness in border areas between warring groups where it existence was a matter of life or sudden death. More than once Ossendowski was saved by his medical knowledge and medical bag.

More often than not, the story his tale is spiced up with enigmatic events that make the reader doubt the veracity of the entire story. For example, his visit to the mighty Tushegoun Lama:

He stood up, pushed back the sleeves of his yellow garment, seized his knife and strode across to the shepherd.
"Michik, stand up!" he ordered.
When the shepherd had risen, the Lama quickly unbuttoned his coat and bared the man's chest. I could not yet understand what was his intention, when suddenly the Tushegoun with all his force struck his knife into the chest of the shepherd. The Mongol fell all covered with blood, a splash of which I noticed on the yellow silk of the Lama's coat.
"What have you done?" I exclaimed.
"Sh! Be still," he whispered turning to me his now quite blanched face.
With a few strokes of the knife, he opened the chest of the Mongol, and I saw the man's lungs, softly breathing and the distinct palpitations of the heart. The Lama touched these organs with his fingers but no more blood appeared to flow and the face of the shepherd was quite calm. He was lying with his eyes closed and appeared to be in deep and quiet sleep. As the Lama began to open his abdomen, I shut my eyes in fear and horror; and, when I opened them a little while later, I was still more dumbfounded at seeing the shepherd with his coat still open and his breast normal, quietly sleeping on his side and Tushegoun Lama sitting peacefullyly by the brazier, smoking his pipe and looking into the fire in deep thought. […] I realized that I had become the victim of the hypnotic power of Tushegoun Lama; but I preferred this to seeing an innocent Mongolian die, for I had not believed that Tushegoun Lama, after slashing open the bodies of his victims, could repair them again so readily.

When Ossendowski and his motley crew of refugees of various ethnic origin approached Urga they were taken hostage by a detachment of Ungern-Sternberg's Cossacks, who on the journey to their feared leader frightened their captives with accounts of the mad baron's rage and unpredictability.

When Ossendowski stepped through the door of Ungern-Sternberg's ger, a Mongolian felt-covered house/hut, he was forced to pass across a pool of blood left behind by a Russian officer whom the baron had shot for "treason".

Ungern-Sternberg's entire behaviour was characterized by an energetic frenzy. Without preamble he ordered Ossendowski to explain who he was, where he came from, what his mission was, his political position. With his usual calm Ossendowski gave Ungern-Sternberg a detailed account of what he wanted to know. Ungern-Sternberg examined his captive with a long critical gaze and came to the conclusion that the Polish gentleman appeared to be an educated man and apologized for his brusque behaviour by noting that the surroundings were teeming with spies, Bolsheviks and Jews and that he must be extremely cautious about whom he allowed into his domain. However, in Ossendowski he assumed he had found an intelligent interlocutor, somethin he lacked in these barbaric environs.

After that, Ossendowski was forced to listen daily to Ungern-Sternberg's monologues about his origins, his religious theories and far-reaching plans. Ossendowski certainly added his own theosophical/esoteric theories to these harangues. For example, what he had been told about Agharti, the underground kingdom where the Rulers of the World were waiting with their armies for by the end of time conquer the entire world. Beliefs that were easily combined with Ungern-Sternberg's apocalyptic vision of a Great Russian/Mongol Empire, purged of Jewish and Bolshevik scoundrels.

As the well-read dilettante he was, Ungern-Sternberg peppered his discourse with references to philosophers like Bergson and writers such as Dostoevsky. All this while he was driving around Ossendowski in his car, introducing him to Bogd Khan and his entourage, showing what he had achieved in Urga so far, without hiding the cruelly merciless "discipline" with which he ruled his realm. Ossendowski was both fascinated and horrified by the tenacious rogue and the trust he placed in him.

It is known that during his time in Mongolia, Ungern-Sternberg surrounded himself with a variety of Siberian shamans. He often attended their séances and consulted them almost daily about his future and various plans. Ossendowski has given a detailed account of one such séances during which Ungern-Sternberg was told that he only had one hundred and thirty days left to live, which meant that the baron after that, again and again, tried to have this life sentence confirmed by other shamans and fortune tellers.

In any case, Ungern-Sternberg knew that his days were numbered. Simonëv's forces had been defeated and the Cossackataman had fled to Japan. The Bolsheviks rallied effective forces to invade Mongolia and put an end to Ungern-Sternberg's reign of terror. The fighting in the west had subsided, and a large number of troops were being transferred to Mongolia's northern border. They had a huge advantage in terms of equipment – armoured cars, aircraft, railway cars, gunboats, ammunition and large human reserves. Ungern-Sternberg had no chance; he knew it and took refuge in wishful thinking about a divine intervention.

Ungern-Sternberg's increasingly confused brain made him wonder about his last days – would he have time to put his grandiose plans into action? To launch a mighty crusade against the degenerate West that would result in the victory and establishment of a divinely promoted monarchy?

Unlike others who have written about Ungern-Sternberg, Ossendowski firmly maintained that the madman did not consider himself an incarnation of Genghis Khan, but rather saw himself as the Mongol god of war, Jamsaran who, in the service of the monarchs of the world, like the Archangel of the Apocalypse, Michael on his white horse, would lead a celestial-sanctioned campaign.

In one remote corner of the world, surrounded by the corpses of his enemies and the rubble of an army mostly consisting of runaway hooligans, who both feared and admired their mad leader, the bewilderingly speculative Ungern-Sternberg is reminiscent of Colonel Kurtz in Coppola's Apocalypse Now.

During his conversations with Ungern-Sternberg, Ossendowski brought up what he had heard about The Lord of the World, who lived hidden in a highly developed underground kingdom, something that surely stirred up Ungern-Sternberg's already muddled brain.

Ossendowski devoted the last chapters of his book to Agharti and what he told has had a great impact on later New Age believers, most of whom are probably unaware that Sven Hedin, who travelled through the same areas as Ossendowski, in his book Ossendowski und die Wahrheit, Ossendowski and the Truth, from 1925 dismissed some of the Pole's geographical information and what was worse – proved that he had largely lifted his Agarthi stories straight from a French novel by the occultist Saint-Yves d'Alveidre, who depicted an underground kingdom in exactly the same way as Ossendowski.   

But myths have a hard time dying. For example, the story was taken up by author James Hilton in his 1933 novel Lost Horizon, which became a very popular film. Hilton called Agartha Shangri-La, a dream kingdom where people barely age and in which a group of survivors of a plane crash in Tibet end up. The astonishly modernly equipped Shangri-La of this novel has given its name to a number of more or less luxurious hotels all over the world.

A source of Ossendowski's interest in the hidden kingdom, which he called Agarthi, was certainly speculations he had encountered in Theosophical circles, which received its information from its founder, Helena Blavatsky (1831-1891), who shortly before her death at breakneck speed had written a 1,500-page hodgepodge of seemingly more or less detached thoughts, which she called The Secret Doctrine,  which she claimed was a commentary on a work called The Book of Dzyan written by a certain Tibetan monk named Senzar, which she in her youth had read and studied in Tibet. The problem is that it has not been possible to identify any book by Senzar, and even less so its author who is also completely unknown. What Blavatsky included in her “secret teachings” was probably mainly based on what she had heard and found during her years in India, 1879 to 1885. In this encompassing and strange book there are a lot of traces of undigested Hindu, classical literature.

According to Blavatsky, Shamballa was an oasis, a protected kingdom populated by Aryans and surrounded by "the terrible wilderness of the great desert, the Gobi." From there would emerge the Last Saviour, Kalki, who is an incarnation of Vishnu, the Brahmins’ Messiah on a white horse, the Maitreya Buddha of the Buddhists, the Sosisosh of the Parsis and Jesus of the Christians. All these messengers would bring about the destruction of the world. These were thoughts that also could be found in the writings of Saint-Yves d'Alveidre and it is quite possible that Madame Blavatsky took her information from the same source as Ossendowski.

Saint-Yves d'Alveidre may actually have heard about Shamballa from some Buddhist monk. Kālacakra is the name of Buddhist scriptures originating around the first decades of the 12th century AD and contain passages about a kingdom called Shambhala, which came into conflict with invaders known as mleccha, barbarians. Most Orientalists believe that these are Muslims and that the Buddhist texts allude to Muslim invasions of India. The Kālacakra has from Hinduism borrowed the concept of Kalki, which is the last incarnation of the god Vishnu. He will appear at the end of the present age, Kali Yuga, and herald the beginning of the Satya Yuga, the happy epoch before the final dissolution of the Universe. Kālacakra mentions a number of figures who are said to be in the service of demonic serpents and fighting against Kalki, these include Adam, Noah, Abraham, Moses, Jesus, Muhammad and Mathani (actually a Muslim poetic expression meaning something like "repetition, learning"). Evil creatures that slaughter cattle while reciting the name of their god. They veil their women, practice circumcision, and pray five times a day to turn toward their holy land.

According to Kālacakra,  the battle against these barbarians will be both an "illusory battle" taking place within a trues believer and a real battle against the ungodly invaders.

It was from such murky sources that the elusive Ungern-Sternberg created the image of himself as a divinely inspired war hero from the East. He scraped together his forces and divided them into two units, one under the command of himself and the other under the Cossack Rezuhin, who was unfailingly loyal to his master and tried to imitate Ungern-Sternberg in terms of ice-cold callousness. His name meaning "chopper".

Before heading north to encounter his fate, Ungern-Sternberg wrote a series of letters to various potentates, including the Dalai Lama and the Emperor of Japan, in which he with an apocalyptic visionary language declared his intention to exterminate the Bolshevik demons (it is doubtful whether these despatches actually reached their addressees). He sent Ossendowski on a “diplomatic mission” to the Japanese government. Ossendowski managed to get to Japan and then to the USA, where he wrote and published his bestseller about his Siberian adventures and the Mad Baron.

At first, the gods seemed to be on Ungern-Sternberg's side. His troops crossed the border with Russia and attacked the well-fortified monastery of Guzino Ozero. In spite of fierce resistance from "Red" machine-gun-armed forces, the monastery was taken and, in the usual manner, Ungern-Sternberg selected a hundred "Bolshevik commissars and Jews" and had them immediately executed. The rest of the captured garrison was forcibly recruited.

Now, however, Ungern-Sternberg's successes were over. The Red Army employed its military strength with full force. Aircraft poured bombs on them and they were pursued by armoured vehicles and heavy field guns. Demoralized and quite helpless, Ungern-Sternberg's soldiers retreated into Mongolia. Their fighting spirit was broken and it was only mere fear of their merciless leader's reprisals that prevented them from deserting – some did it anyway.

A small group of Ungern-Sternberg's officers decided to take the risk of assassinating him – Ostroviskii, Evaritiskii and Makeev.  His doctor Ribo also joined them. However, someone alerted Ungern-Sternberg that something was in the works. He seized Ostroviskii and forced him during the night to sit climbed up a tree, he fell down in the morning and injured one of his legs, but Ungern-Sternberg spared him. Why he did so would soon become apparent.

The following evening the conspirators concealed themselves around Ungern-Sternberg’s ger. When the door opened, they shot at the person who came out, but it was not Ungern-Sternberg but Ostroviskii who fell to the ground. As the conspirators rushed up to him, one of them caught sight of Ungern-Sternberg, who was rushing out of the ger of one of his shamans. He immediately shot at him. Ungern-Sternberg threw himself into a thicket of bushes, at which the conspirators recklessly began to fire. When they calmed down and examined the thicket, they found that Ungern-Sternberg was not there any longer. They gathered the soldiers around them and declared that they were now were in command and, contrary to expectations, they received their support. They sought out Ungern-Sternberg's executioners and hade them executed.

In the meantime, Ungern-Sternberg had found his mare and galloped away from the camp, but then changed his mind, assuming that the soldiers would not dare to turn against him. Suddenly the conspirators and soldiers found that Ungern-Sternberg had appeared in their midst, sitting on his white mare, illuminated by the moonlight, and apparently quite calm. Everyone around him was petrified with fear, until Makeev pulled out his revolver and fired it at Ungern-Sternberg. He missed. Ungern-Sternberg spurred his horse and galloped away followed by volleys of shots, which all missed their target. Ungern-Sternberg was heard roaring: "Bastards!"

He rode on to the camp of the Mongol prince Sundgui Gun, which was a few kilometres from the main camp. Unmolested, Ungern-Sternberg galloped up to Sundgui Gun's ger, dismounted, stepped in and in his unusually shrill voice he stated: "The army has collapsed". He shook his head and added, "Russians are in general ... they are all bad people."

Ungern-Sternberg proposed to unite Sundgui Gun's forces with Rezuhin's unit as soon as possible. Little did he know that Rezuhin's forces had been dissolved. Rezuhin, who wanted to imitate the brutality of Ungern-Sternberg in everything, but lacked his diabolical charisma, had as soon as his troops had been separated from Ungern-Sternberg's main force, been attacked by his own soldiers and tied behind. As he sat there helpless and surrounded by angry men, no one dared to react. They all seemed to be paralyzed at the thought of what might happen to them if the mad Baron learned that they had killed his faithful Rezuhin. After more than a quarter of an hour, a young Cossack stepped forward, raising his revolver and pressed the barrel to Rezuhin's temple while he said to him: "You wanted to drink our blood? Take this instead" and fired his shot. Rezuhin's force broke up and the soldiers dispersed in different directions.

Sundgui Gun allowed Ungern-Sternberg to spend the night in a ger. The next day he stepped in with a group of his officers. They tied up the Baron and brought him to a wagon. It was unclear what would happen, but a few miles from Sundgui Gun's camp, the wagon trail was surprised by a mounted group of "red" Cossacks. The Mongols fled, leaving their carts behind. The Cossacks found the tied up Ungern-Sternberg. One of them grabbed his hair to lift up his face: "And who are you?" he wondered. Ungern-Sternberg replied: "I am Baron Ungern von Sternberg. Commander of the Asiatic Cavalry Division."

Ungern von Sternberg was taken to Novonikolaevsk, now Novisibirsk, for a several days long show trial to which foreign press was invited to attend. The Baron behaved with dignity and correctness, answering truthfully to all questions, including those concerning his murders and brutalities. When asked if he had killed children, he admitted it with the same motivation he had given his soldiers: "You cannot leave any tails behind." Only on one occasion did he break the "decent tone", wrinkled his nose, sniff, and pointed out: "Here stinks strongly of garlic. Why do you hire so many Jews?" He was sentenced to arquebusiering.

In recent years, the mad baron has been given a heroic halo by some right-wing extremist Russians who consider him as a martyr for the establishment of the Monarchy and the old Russian Empire. A bold fighter against the decadence of the West.

In Estonia, members of the right-wing conservative Blue Awakening  have formed an NGO called Ungern Khaan with the aim of raising funds to erect a statue in Ungern-Sternberg's honour.

My thoughts about Ungern-Steinberg's strange fate began with Donald J. Trump. Why? After all, Trump is not a bloodthirsty madman far from the United States, and Ungern-Steinberg's madness did not have global repercussions. Yet, Trump is nevertheless an example of how narcissistic megalomania can drive an individual to abuse others and entrap himself in strange delusions about his destiny as a Savior of the World, with bloody results. It is up to all of us to curb such folly.

Blavatsky, Helena W. (2009) The SecretDoctrine: The Classic Work, Abridged and Annotated. London: Penguin. Cohen, Paul A.  (1997) History in Three Keys: The Boxers as Event, Experience, and Myth. New York: Columbia University Press. Lee, Bandy X. (2019) The Dangerous Case of Donald Trump: 37 Psychiatrists and Mental Health Experts Assess a President – Updated and Expanded with New Essays. New York: St. Martin's Press. Moliterni, Claude e Dario Campione (1996) Il fumetto, cent'anni di aventura. Milan: Electa/Gallimard. Ossendowski, Ferdinand (2010) Beasts, Men and Gods. Las Vegas, Nevada: Information Age Publishing. Palmer, James (2008) The Bloody White Baron. London: Faber and Faber. Pratt, Hugo (2009) Corte Sconta detta Arcana: I Maestri del fumetto 1. Milan: Mondadori. Pullman, Philip (2012) Grimm Tales for Young and Old. London: Penguin Classics. Webb, James (1976) The Occult Establishment. La Salle, IL: Open Court.

Grönköpings Veckoblad publicerade nyligen en intervju med stadens borgmästare, Mårten Sjökvist, i vilken han bland annat uttryckte sin uppfattning att

det händer ju mycket i världen just nu, och gamla ståndpunkter får omprövas, icke minst när det gäller hur stater och städer skall styras. Frågan är om vi skall ha så mycket politiskt prat, eller om vi inte i st. behöver starka män & kvinnor som kan leda oss i kristider.

Han föreslår att Grönköping härefter bör styras av ett råd, vars sammansättning skall beslutas av honom och som dessutom bör ha honom som ordförande, ”gärna på livstid”. På så vis kan vi ”få saker och ting gjorda och slippa en massa onödigt käbbel och byråkrati”.

Förutom de ”förtjänta medborgare” han tänker utse för att ingå i rådet vill Hr. borgmästare Sjökvist i styrelsen bereda plats för några ”kulturmänniskor”, som hans ”svärson in spe” skalden A. Vesterlund och hans dotter Doris Sjökvist. Hr. Sjökvist avslutade intervjun genom att konkludera att det gäller att hänga med när tiderna förändras, något vi ser ”inte minst på andra sidan Atlanten”. Med detta sagt återgick Hr. borgmästare Sjökvist till att skissa på den triumfbåge han hoppas skall resas på Rådhustorget.

Det är förvisso lätt att inse över vem Grönköpings Veckoblad öste sin sedvanligt formulerade ironi över och jag trodde att det sista påståendet enbart var en påhittad anspelning på Trumps bombastiska omdekorering av Vita huset med guld, marmor och en väldig balsal. Döm då om min förvåning då jag i onsdags (den 14:e april) på TV fick se hur USA:s presidents pressekreterare Karoline Leavitt förevisade ett plakat med den triumfbåge som denne obegripligt narcissistiske tokstolle planerar att uppföra i Washington.

Inte visste jag att Donald J. Trump redan den 15:e oktober 2025 i Ovala rummet visat reportrar en modell som stod på hans skrivbord och då konstaterat att modellen föreställde världens största triumfbåge. Då CBS-reportern Ed O'Keefe frågat honom: "Vem är den för?" svarade Trump: "Mig. Den kommer att bli vacker." O'Keefe frågade då ironiskt om den skulle kallas Arc de Trump, ett namn som omedelbart anammades av media.

Trumps självförhärligande har redan nått höjder som närmar sig den nordkoreanska Kim Jong-regimens, med dess jättelika guldtäckta statyer, som i hans planerade Donald J. Trump Presidential Library i Miami som inte alls tycks röra sig kring bevarandet av böcker och dokument utan bombastiska hyllningar till honom själv, exempelvis i form av en jättelik guldbeklädd skulptur.

Nåväl, den store megalomanen påstår att den jättelika triumfbågen skall uppföras till åminnelse av USA:s 250 år som självständig nation. Den kommer med sina 75 meters höjd att vara större än sina största föregångare – Monumentet över den mexikanska revolutionen i Mexiko City och Triumfbågen i Nordkoreas Pyongyang. Tämligen fula skapelser, båda två.

Den nya jättebågen kommer heller inte att bli något djärvt konstverk i still med Eero Saarinens Portbåge  i St. Louis.

Den blir mer i enlighet med Trumps egen, simplare kombination av guld och marmor och därmed föga originell, bortsett från det överdimensionerade formatet.

Planerna för monumentet, som i vanlig trumpstil kommer att bli kostsamt, godkändes av Kommissionen för de sköna konsterna, en federal myndighet som ansvarar för nationens monument. Det är tveksamt om det hade gått igenom om inte Trump tidigare avskedat kommissionens tidigare medlemmar och sedan ersatt dem med egna val, de flesta av dem helt utan erfarenhet då det gällde konst, arkitektur eller uppförandet/bevarandet av offentlig konst.

Arkitekt är Nicolas Charbonneau, som säger sig eftersträva en klassisk, europeisk stil som tillvaratar och inspirerar andliga värden. Arkitektonisk konst bör enlighet honom kommunicera känslor på samma sätt som Gud gör det genom naturen – ”Gud utformar sin skapelse i enlighet med bilateral symmetri”. Kanske det, men vi är inte gudar, även om Trump tycks röra sig i den riktningen och likt romerska kejsare, som gärna uppförde triumfbågar åt sig själva, tycks även han eftersträva en apoteos – ett förgudande.

I varje fall om man får döma efter utvecklingen av hans AI-genererade självporträtt. Vad blir nästa steg? Gud?

Det råder ingen tvekan om att Trump är psykiskt instabil, något som redan 2019 konstaterades av 37 psykiatriker och andra professionella kännare av såväl Trump som mentalsjukdomar (bland dem Tony Schwartz som spökskrev Trumps Art of the Deal). I den intressanta antologin The Dangerous Case of Donald Trump, Det farliga fallet med Donald Trump, konstaterades, helt i enlighet med min åsikt, den "tydliga och aktuella faran" som Donald Trumps psykiska hälsa utgör för såväl "nationen som individuellt välbefinnande".

Det är som i sagan om Fiskaren och hans Hustru. Den som handlar om hur en fattig fiskare lyckades fånga en väldig flundra. Fisken visade sig vara förtrollad och i besittning av oerhörda krafter. Då flundran talade till fiskaren och bad honom: ”Släpp mig tillbaka i havet så skall du få allt du önskar dig,” så gjorde den skräckslagne fiskaren som flundran sagt, men begärde ingenting för sin goda handling. Då han kommeit tillbaka hem till sitt fallfärdiga ruckel blev hans hustru rasande: ”Idiot! Hur kunde du släppa tillbaka fisken utan att önska något! Till exempel att vi skulle få en anständig bostad istället för det förskräckliga eländet vi bor i!” Modstulen gick fiskaren tillbaka och kallade på flundran:

Flundra, kom till fiskeskär!
Fiskaren väntar på dig där;
ej hans hustru Ilsebill vill,
som hennes gubbe vill.

Mot förmodan kom flundran in till stranden. Besvärad stammade fiskaren:

Åh, där är du! Nå, det här är inte min idé, förstår du, men vad hon säger är att jag borde ha bett dig om att uppfylla en önskan. Hon säger att hon är trött på att bo i ett ruckel som är som en pisspotta och nu vill hon bo i en ordentlig stuga.
”Gå hem”, sa flundran. ”Hon har redan fått sin önskan uppfylld.”

Men, gumman lät sig inte nöjas, snart vill hon ha ett palats, bli drottning, kejsarinna, påve. Sagan underströk att varje palats som följde med de nya önskningarna blev alltmer imponerande, fyllt med marmor, guld och insmickrande tillbedjare. Fiskarhustrun visade dock ingen som helst tacksamhet, ingen uppskattning, enbart ett ohämmat habegär. Om fiskaren inför varje begäran uttryckte tvivel och tvekan, blev hon fullkomligt rasande.

Hon flög upp ur sängen och slog honom, hårtestarna stack vilt ut från huvudet på henne och ögonen himlade. Hon slet av sig nattlinnet, skrek och stampade med fötterna, vrålade:  ”Jag orkar inte vänta längre! Du gör mig galen! Gå och gör som jag befaller, nu!

Flundran uppfyllde alla önskningar, men varje gång blev havet alltmer upprört, stormar rasade och vågorna blev allt högre. Till slut måste fiskaren för att kunna höras över vädrets raseri vråla sina ord:

Flundra, kom till fiskeskär!
Fiskaren väntar på dig där;
ej hans hustru Ilsebill vill,
som hennes gubbe vill.

Förvissad om att hon kunde få allt hon begärde kunde gumman inte låta sig hejdas. Till slut önskade hon sig det oerhörda – att bli Gud! Nu uppreste sig Makterna mot henne. Stormen rasade värre än någonsin och flundran kom inte till stranden. Då lugnet sänkt sig över nejden var allt som förr – den eländiga stugan, fattigdomen och håglösheten.

Låt oss nu säga att Trump är fiskarhustrun och hans lismande lakejer flundran. Hur skall då allt sluta? Förhoppningsvis blåser hans tid vid makten över likt sagans stormar, men dessvärre har han redan nu gjort så mycken skada att det blir svårt att återställa allt elände till det ”normala”.

Trump är långt ifrån den förste i världshistorien som fallit offer för habegär och tillkämpad självöverskattning. Likt sagans fiskarhustru är det tveksamt om han besitter andra talanger än sitt otillfredsställda driftsliv och gränslösa girighet. Egenskaper som, om de inte stävjas av hans omgivning, lätt slår över i människoförakt, megalomani och hänsynslöshet.

Jag tänker på detta då jag läser som ”Den blodige baronen”, Roman Nikolai Maximilian von Ungern-Sternberg, som i början av förra seklet förvandlade Mongoliet till ett otäckt slakthus där människor torterades, lemlästades och dödades som följd av baronens förvridna hybris och sadistiska vansinne.

Första gången Ungern-Sternberg dök upp för mig var i en seriebok av Hugo Pratt med den oöversättliga titel Corte Sconta detta Arcana, kanske något i stil med Arkanas hemliga hov. Arkana anspelar på tarotkortleken, vars tjugotvå trumpkort kallas för Stora arkanan och används för spådom och meditation.

Att boken som handlar om äventyr i 1920-talets Sibirien och Mongoliet gör titeln tämligen obegriplig. Fast Hugo Pratts serieböcker om sin hjälte Corto Maltese har i emellanåt mystiska anspelningar och äventyret tar sin början i Venedig där Corto halvsover hos en exotiskt vacker spådomskvinna vid namn Bocca Dorata, Gyllene munnen. Hon tycks vara hundratals år gammal eftersom hon kom till Venedig i sällskap med kabbalisten Manoello Giudeo och sedermera blev bekant med Dante.  Medan Corte somnar lägger hon La Arcana Maggiore.

Men, som sagt, denna episod har ingenting med den rafflande berättelse som följer och som dessutom, som i samtliga seriealbum av Hugo Pratt, tycks vara väl förankrad i den tid och miljö den beskriver. Hugo Pratt var världsresenär och hade liksom sin hjälte en brokig bakgrund. Han föddes I Rimini och tillbringade sin barndom i Venedig. Farfadern var engelsk katolik och morfadern jude, gift med en turkiska. Då Pratt var tio år flyttade familjen till Etiopen där fadern var officer i den fascistiska milisen. Fem år senare dog fadern i engelsk fångenskap och Pratt återvände med modern till Venedig. Han inledde en karriär som framgångsrik serietecknare och rekryterades 1949 till Argentina, av författaren och serietecknaren Héctor Oesterheld (1977 mördad av den argentinska militärjuntan). Pratt återvände 1962 till Italien och alternerade sin tid mellan Italien som Frankrike. Under hela sin karriär reste Pratt över hela världen, ofta som en del av de efterforskningar han gjorde som förberedelser för sina seriealbum, av vilka speciellt Corto Maltese lyfte fram exotiska platser och tämligen okända aspekter av världshistorien, då inte minst Corte Sconta detta Arcana om striderna i tjugotalets Mongoliet och den groteske Roman Nikolai Maximilian von Ungern-Sternberg.

I Corte Sconta detta Arcana möter vi Corto Maltese, en tystlåten rättskaffens äventyrare, en havets man som rör sig från plats till plats. Född 1887 i Valletta, Malta, med en far som var en engelsk sjöman från Tintagel, Cornwall och en mor som var en romsk kvinna från Sevilla. I början av berättelsen befinner sig Corto i Hong Kong, sökande efter en kinesisk kvinna som övergett honom.

Snart dyker Corto Malteses ”vän” och kompanjon upp. Kapten Rasputin, en desertör från den kejserliga ryska armén med ett utseende och en moral som påminner om sin mer berömde namne. Född i en familj som landsförvisats till östra Sibirien och dött där, ägnar sig Rasputin åt tjuvnad och bedrägeri. Ständigt på flykt världen över är han stolt över att vara tjuv och hävdar att allt han stjäl spenderar han. Trots all sin opålitliga lynnighet är Rasputin sin ”vän” Corto trogen.

I Hong Kong blir Corto Maltese uppsökt av medlemmar i den Röda Lyktans hemliga sällskap. Sammanslutningen betalar Corto för att finna General Kolchaks bepansrade guldtåg, som finns någonstans i östra Sibirien, infiltrera dess manskap och därmed hjälpa Röda lyktan att lägga beslag på dyrbarheterna för att därmed bidra till att Kina kan befria sig från de utländska makter som håller på att kväva nationen. Häri ligger mycket av charmen och intresset i Corto Malteses äventyr. Utan att göra det alltför uppenbart för läsaren är Hugo Pratts berättelser bemängda med verklighetsbaserade, historiska detaljer.

Den röda lyktans hemliga sällskap existerade verkligen och precis som i Corto Maltese hade det enbart unga kvinnliga medlemmar. Boxarupproret, 1898-1901, var en folklig revolt mot det ökande europeiska inflytandet över Kinas ekonomi och politik och riktade sig främst mot såväl utländska som infödda kristna. En mängd utlänningar samt tusentals kineser, som sades ha samröre med fienden, dödades. Upproret kvästes mycket våldsamt med hjälp av utländska soldater och Kina tvingades därefter betala ett stort skadestånd till de berörda länderna.

Under början av 1900-talet agerade en mängd hemliga sällskap i Kina, flera av dem var kriminella organisationer, andra politiska och/eller religiösa sammanslutningar. Bakom ”boxarupproret” fanns en sådan organisation kallad Rättfärdighetens och Harmonins knytnävar. Strikt religiös och misogyn krävde den av sina krigförande medlemmar att de skulle leva i celibat och undvika allt samröre med kvinnor. Dock skapades en parallell organisation – De röda lyktorna, som även den var en krigförande enhet. Deltagare i denna elitstyrka var enbart unga kvinnor som genomgick en fem månaders hård träning. De röda lyktorna blev legendariska och folk förlänade dem med övernaturliga krafter, effektivare och betydligt mer hemlighetsfulla än de manliga ”boxarnas”. Mycket tyder på att organisationen överlevde det våldsamma kväsandet av boxarupproret.  

De religiöst motiverade Röda lyktorna miste dock snart sin attraktion och rörelsen tycks i stort set ha glömts bort tills den 1967 åter dök upp som ett aktuellt ämne i kinesiska nationella medier. Kulturrevolutionen var inne i sin mest radikala fas, och de radikala studentungdomsgrupperna, Det röda gardet, nådde sin glödheta höjdpunkt. Traditionell kultur föraktades, men allt som vittnade om ungdomlig upproriskhet hyllades. Hävdvunnen kinesisk opera ersattes av Maos hustrus åtta “modelloperor”, bland dem Den röda lyktans legend, som koncentrerade sig på kommunistiska bedrifter under den japansk ockupation 1939, även om historien kunde spåras tillbaka till 1920-talet. Berättelsen rörde inte de traditionella Röda lyktorna (de var ju inte kommunistiskt motiverade) utan ett uppror i en järnvägsstad där de unga kvinnorna präglades av ”extrem ilska och hat mot sina fiender och en stark beslutsamhet att ansluta sig till de revolutionära styrkorna”. Tros det starka kommunistiska budskapet ledde operan till ett förnyat intresse för de ursprungliga röda lyktorna.

https://www.youtube.com/watch?v=Cx9FEVTiqN4

Även Kolchacks guldtåg som Corto Malteses Röda lyktor vill lägga beslag på har en verklighetsbakgrund. Under den ryska revolutionen blev Alexander Kolchak 1918 högste ledare för den så kallade provisoriska allryska regeringen, som kontrollerade styrkorna öster om Ural. Hans regering var baserad i Omsk, centrum i det dåtida ryska imperiet. Efter inledande framgångar i början av 1919 förlorade Kolchaks styrkor mark på grund av bristande stöd från lokalbefolkningen och misslyckades med att ena ledarna för den stora mängden av kontrarevolutionära rörelser. I november 1919 föll Omsk för den Röda armén 1919 och Kolchak tvingades flytta sitt högkvarter till Irkutsk, där han sedermera förråddes av de allierade trupperna som överlämnade honom till lokala socialistrevolutionärer, som avrättade honom.

Då Kolchak lämnade Omsk längs den Transsibiriska järnvägen tog han med sig de kejserliga guldförråden. De vägde cirka 1 600 ton och var värda miljarder dollar. Det slutliga ödet för dessa guldreserver har aldrig fastställts och lämnat mycket utrymme för legender och spekulationer.

Kampen om järnvägarna var under det ryska inbördeskriget ovanligt hård, då inte enbart bolsjevistiska och vitryska arméer kämpade om deras kontroll, utan även diverse rövarband, japanska, kinesiska och till och med allierade trupper (amerikaner, fransmän, tjecker). 1920-talets Ostasien, med dess nybyggare, kosackhorder, mosaik av etniska grupperingar, flyktingar, massmord och banditer, kan mycket väl karaktäriseras som The Wild East. Något som Corte Sconta detta Arcana ingående skildrar med verkliga aktörer som den lyxälskande och ytterst depraverade kosackatamanen Grigorij Simonëv och den likaledes lastbare kinesiske krigsherren Zhang Zongchang. Båda med en bakgrund som banditer och officerare inom sina respektive nationer. De hade båda en stor förlitan på tungt beväpnade pansartåg och vilda kosackorder och var såväl giriga som blodtörstiga. Zhang Zongchang var dessutom medlem av det omfattande hemliga sällskapet och kriminella kartellen Den svarta draken.

Striderna mellan de olika grupperingarna var hårda, hänsynslösa och ytterst brutala. Inga fångar togs, människor torterades och lemlästades av ett riffraff av så kallade soldater som förhärdats och hårdnat under oändliga strider, under vilka massakrer på oskyldiga civila och massvåldtäkter betraktades som en naturlig del av krigföringen.

De av Hugo Pratt uppfunna kvinnogestalterna är lockande och hemlighetsfulla varelser, än mer gåtfulla än hans mer ensidigt handfasta män. Som Kolchaks älskarinna, Marina Seminova (som för övrigt har samma namn som Bolshoiteaterns Prima ballerina under Stalin) och den stridbara, ideologiskt övertygade representanten för De röda lyktorna och Kuomintang under sitt nome de guerre Shanghai Lil, som vid flera tillfällen räddar livet på Corto Maltese. Shanghai Lil är faktiskt huvudpersonen i en av mina absoluta filmfavoriter, ett sång- och dansnummer från Busby Berkleys Footlight Parade.

https://www.dailymotion.com/video/xjzpoy

Men, redan då jag för flera år sedan läste Corte Sconta detta Arcana var det den galne baronen Ungern-Sternberg som jag blev mest fascinerad av. Jag har sedan dess läst om serieboken flera gånger och även sett en fransk tecknad film av Pascal Morelli som detaljerat följer berättelsen och gör det på samma dämpat hemlighetsfulla vis som Hugo Pratt skildrar det våldsamma händelseförloppet.

Att jag ytterligare fascinerades av Corto Maltese beror säkert på att en parant dam från Burundi, Claudine, som deltar i samma kurs i italienska som jag, en gång berättade att då hon, liksom jag gjort alldeles nyligen, legat sängbunden på sjukhuset hade hennes make gett henne ett par böcker om Corto Maltese. Hennes man, som är schweizare, hade intresserat sig för Hugo Pratt eftersom denne under ett par år före sin död var bosatt i den schweiziska byn Grandvaux, där det nu finns ett monument med Corto Maltese.

Då min gode vän Dan senare fick ett uppdrag i Mongoliet och under ett par år var bosatt där, var en av mina önskningar att besöka honom och även veta mer om den märklige Ungern-Sternberg. Jag läste en hel del om den galne baronen, men dessvärre var mongolietresan kostsam och jag kom aldrig dit. 

Roman Nikolai Maximilian von Ungern-Sternberg föddes i Österrike 1886, men växte upp på ett gods utanför Tallin i Estland.  Ungern-Sternberg var oerhört stolt över sina adliga anor, från såväl faderns från moderns sida. De sträckte sig långt tillbaka in i Medeltiden och där hade funnits såväl korsriddare som rövarbaroner och pirater.

Fadern hade ungerska rötter, något som fått den unge Ungern-Sternberg att fantisera om vidsträckta stäpper och skoningslösa ryttarfolk. Dessvärre blev fadern anklagad för bedrägeri och spärrades sedermera in på ett mentalsjukhus, medan modern skilde sig och gifte om sig med en annan adelsman, som liksom hon hade tysk-baltiska rötter. 

Som barn och yngling fick Ungern-Sternberg rykte om sig att vara en så våldsam tyrann att till och med andra mobbare fruktade honom. Föräldrar förbjöd sina barn att leka med denne brutale särling, som fann nöje i att hota andra barn och tortera djur. Rektorer kontaktade vid flera tillfällen hans styvfar och bad honom ta pojken från skolan.

Genom sina kontakter fick den adlige styvfadern den oregerlige ynglingen enrollerad i prestigefyllda kadettskolor inom armén och marinen.  Ungern-Sternberg excellerade inom sport, men visade föga intresse för studier. Hans adliga högfärd fick honom att förakta ”primitiva bönder och smutsiga arbetare”. Ungern-Sternberg skolkade, söp och slogs, men var långt ifrån obildad. Hans modersmål var tyska, men han kom att tala flytande franska, ryska, engelska och estniska, senare lärde han sig även att kommunicera på mongoliska och mandarin.

Även om han var totalt ointresserad av skolarbetet slukade Ungern-Sternberg allsköns litteratur och blev tidigt influerad de esoteriska skrifter som var vanligt förkommande bland den tyska och ryska överklassen. Samtidens ryska hov var genomsyrat av luddig mystik och omgivet av en mängd märkliga ockultister, bland dem buriatmongolen Shamzaran Badmaev, från ett område som Ungern-Sternberg skulle komma att bli välbekant med.

Speciellt vissa kretsar bland de förmögna balttyskarna tycks ha odlat ett intensivt esoteriskt intresse. Exempelvis blev Hermann Keyserling under 1920- och 1930 en av Europas mest fashionabla esoteriska profeter då han predikade självtillit baserad på ”andlig upplysning”. Keyserling hade känt Ungern-Sternberg sedan barndomen, hans lekkamrat hade en gång försökt strypa Keyserlings älskade, tama uggla. Ungern-Sternbergs bror gifte sig sedermera med Keyserlings syster. Keyserling berättade för den svenske upptäcktsresande Sven Hedin att Ungern-Sternberg var

en av de mest metafysiskt och ockult begåvade män jag mött. Han uttryckte sig ofta i geometriska termer och hans idéer var närbesläktade med sådana man kan finna i Tibet och Indien. Men, han var fullständigt oberäknelig och vacklade mellan onda och goda ytterligheter.

Inte minst var Ungern-Sternberg en ivrig läsare av Helena Blavatskys omfattande ockulta skrifter, med deras berättelser om påstått omfångsrika resor genom Turkiet, Persien, Afghanistan och Indien på väg till Tibet, där hon sagt sig vara undervisad av lärda lamor med djupa insikter om ”andra dimensioner”. En läsning som Ungern-Sternberg delade med den yngre tysk-balten Alfred Rosenberg, liksom Blavatsky antisemit, om än en värre sådan. Rosenberg blev sedermera Hitlers chefsideolog. Hans pseudovetenskapliga sammelsurium om den ariska rasens ursprung och förträfflighet, Det tjugonde århundradets myt, såldes i mer än en miljon exemplar.

Spekulationer kring den ariska rasen och dess centralasiatiska ursprung (fast Rosenberg förlade det till skillnad från Blavatsky till de arktiska områdena) sporrade den unge Ungern-Sternbergs övertygelse om sin släkts rötter i ett avlägset, mystiskt Orienten. Då han som nyutexaminerad officer blivit fängslad för fylleri och slagsmål och förbigåtts i officerspromoveringsgången anmälde han sig som menig soldat i det rysk-japanska kriget, där Ungern-Sternberg lärde känna det ryska imperiets östliga ytterområden och briljerade som kavallerist och hänsynslös krigare. Fullkomligt orädd och skoningslös fann Ungern-Sternberg att krigföring var hans livsluft och då han senare under Generalmajor Pyotr Wrangel (som han redan lärt känna i Manchuriet) under Första världskriget tjänade vid den ryska västfronten vann han sina överordnades beundran.

Det är svårt att undgå att se likheter mellan denne unge man, som skulle utveckla sig till ett känslokallt, sadistiskt monster, och den unge Hitler. Visserligen var Ungern-Sternberg en priviligierad aristokrat och Hitler son till en tulltjänsteman. De var dock båda två fanatiska antisemiter. Liksom Hitler kunde Ungern-Sternberg ondgöra sig över den ”judiska rasen” som en parasitisk ohyra inom samhällskroppen, som måste förgöras – en vanföreställning som de båda två satte i verket då de nått sina maktpositioner.

De läste mycket och var därigenom självöverskattande dilettanter som i timmar kunde orda om sina insikter i olika ämnen. De slukade esoterisk, ockult litteratur och hyste storhetsvansinniga tankar om att skapa stora imperier och genom sin oemotståndliga intelligens leda människomassor.

De vinnlade sig om att odla en karismatisk aura och kanske även hade det – många har vittnat om Ungern-Sternbergs gråkalla, intensiva blick och hans övertro på att vara utsedd av ödet att leda män och nå sina mål. Intressant att konstatera är också att såväl Hitlers som Ungern-Sternbergs sexuella böjelser framstår som gåtfulla. Det finns inga vittnesbörd om att Ungern-Sternberg, till skillnad från sina brutala kosack- och kalmuckhorder, någonsin hängav sig åt bordellbesök och våldtäkter. Under den senare delen av sitt liv kunde han istället bestraffa sådant mycket hårt. Likaledes var han i mångt och mycket en renlevnadsman, efter sin våldsamma ungdom varken rökte han (bortsett från opium) eller söp, alltmedan han åt och levde ytterst spartanskt. Han tycks ha undvikit kvinnligt sällskap, men det finns heller ingenting som antyder att han hade homosexuella böjelser.

Krig hade för såväl Hitler som Ungern-Sternberg varit en omtumlande och livsförändrande upplevelse och bland sina underordnade uppmuntrade de ett fullkomligt hänsynslöst beteende. Visserligen var Ungern-Sternberg i långt högre grad än Hitler personligen delaktig i de sadistiska övergrepp som skedde på hans inrådan, men Hitler hade heller inte varit ovillig att deltaga i sådant, som när han exempelvis under ”de långa knivarnas natt” personligen ledde likvideringen av Röhm och hans kompanjoner. Under alla förhållanden, med eller utan deras personliga medverkan, så växte likhögarna kring dem, alltmedan de av allt att döma var fullständigt likgiltiga inför allt det lidande de orsakade, instängda som de var av sitt storhetsvansinne.

Efter revolutionen i mars 1917 som avsatte Romanovdynastin överfördes Ungern-Sternberg från den ryska västfronten till Kaukasien där ryska trupper stred mot det Osmanska riket. Romanovs fall blev ett bittert slag för extrem-monarkisten Ungern-Sternberg, som såg det som början på slutet för Ryssland. I Kaukasus hade han träffat kosackkaptenen Simonëv och tillsammans med honom utvecklat en plan om att skapa ett Buriatregemente. Simonëv var född i Buriyatia, fadern var kosack och modern buriat. Buriaterna var buddhistiska mongoler bosatta öster om Baikalsjön och hade mycket gemensamt med sina likar i det söder därom belägna Mongoliet. Simonëv och Ungern-Sternberg fick den provisoriska regeringens välsignelse och anlände till Sibirien med vapen och krigisk erfarenhet.

Då bolsjevikerna genom en kupp avsatt den provisoriska regeringen deklarerade Simonëv och Ungern-Sternberg sitt stöd till den Romanovska dynastin. Något som betydde att de även bröt med de vitryska pro-republikanska styrkorna. Deras självtillförsikt stärktes då de tillsammans med fem kosacker lyckats överrumpla 1 500 bolsjeviktrogna trupper stationerade vid den viktiga järnvägsknuten Chita, där den transsibiriska järnvägen delade sig i riktning mot det ryska Sibirien och Harbin i Kina, för att sedan återförenas i Valdovistok.

Med stöd av mongoler, kosacker, soldater och officerare som flytt från bolsjevikerna och även beskyddad av den japanska regeringen, som ville ta tillfället i akt och utnyttja det försvagade ryska imperiet, byggde Simonëv upp en stark militär bas i sydöstra Sibirien.

1918 deklarerade han grundandet av Den stora mongoliska staten, som han tänkt sig skulle innefatta bland annat Inre- och Yttre Mongoliet, allt land öster om Baikalsjön, samt Tibet. Med finansiellt stöd från Storbritannien, USA och Frankrike och 72 000 japanska trupper ryckte Simonëv fram västerut, medan han i Chita omkring sig hade skapat ett luxuöst hov med älskarinnor och allsköns lyx. Han hade blivit förmögen genom mutor och utpressning av desperata flyktingar från Ryssland och Kina.

Simonëv var dock oförmögen att kontrollera sina vildsinta trupper, som uppförde sig som banditer då de stal från tåg och banker, terroriserade byar och städer, våldtog, brände och mördade. Under ett år av Simonëvs terrorvälde dödades fler än 30 000 människor. Japanerna drog tillbaka sitt stöd och i oktober 1920 återerövrade den Röda armén Chita och drev Simonëv på flykten. 

I Pratts Corte Sconta detta Arcana dödas Simonëv av Corto Maltese, men i verkligheten togs han väl emot i USA, Kina och Japan. Av den japanska regeringen fick han sedermera ett luxuöst residens i deras lydstat Manchuko, men då ryssarna i september 1945 anföll Manchuko tillfångatogs Simonëv, fördes till Moskva och hängdes.

Simonëv hade utnämnt Ungern-Sternberg till generalmajor och gett honom i uppdrag att i Dauria, en järnvägsknut på den kinesiska delen av den Transsibiriska järnvägen, skapa en Asiatisk kavalleridivison (ACD). Under Ungern-Sternbergs stenhårda disciplin och med en tillströmning av mongoler som var uppretade genom det kinesiska vanstyret av deras fosterland, samt konservativa kosacker och kalmucker ivriga att bekämpa bolsjevikerna, växte Ungern-Sternbergs styrka till en omfattande guerillaenhet som effektivt bekämpade bolsjevikerna och de kinesiska trupperna i Mongoliet.

Ungern-Sternberg, vars intresse för buddhistisk esoterisk mystik hade lett honom till en alltmer asketisk livsstil, hade med tiden gjort honom äcklad av Simonëvs korruption och utsvävningar. I synnerhet upprördes den fanatiskt antisemitiske Ungern-Sternberg av Simonëvs offentliga affär med en judisk kabarésångerska. Successivt utvecklade han därför sina styrkor till ett självständigt krigsförband som helt och hållet tjänade hans egna intressen.

Till skillnad från Simonëv, som påstod dig vara demokrat, var Ungern-Sternberg en brinnande monarkist som ansåg att monarker var utsedda av och endast ansvariga inför Gud. Att monarki var det politiska system som Gud avsett för styrelsen av världen och det gällde inte enbart den ryske tsaren utan även andra härskare som de kinesiska och japanska kejsarna, Tibets Dalai Lama och Mongoliets Bogd Khan. Som banér förde Ungern-Sternberg en gul fana, buddhismens färg, med texten ”M II 1921”, som stod för Ärkehertig Mikel Alexandrovich av Ryssland. Denne var Tsar Nikolajs II:s yngre bror, som han vid sin abdikation utsett som sin efterträdare.

Det var Ungern-Sternbergs avsikt att 1921 besegra bolsjevikerna och återinsätta Mikael som tsar över det ryska imperiet. Han var tydligen ovetande om att ärkehertigen redan i juni 1918 hade mördats av bolsjevikerna.  

Som allsmäktig kommendant i Dauria fick Unger-Sternberg fritt utlopp för sina sjukligt sadistiska böjelser. Inte enbart inrättade han ett tortyrcentrum där av honom speciellt utsedda bödlar pressade information ur tillfångatagna bolsjeviker och skräckslagna flyktingar. Hans horder förhärjade även vad han ansåg vara ”bolsjeviknästen”, vilket innebar att alla dess invånare dödades, inte minst barnen – ”vi kan inte lämna svansarna bakom oss” och att husen brändes ner till grunden.

Bland sina trupper upprätthöll Ungern-Sternberg disciplin genom en mängd utstuderade bestraffningar och dödsmetoder. Han brände och begravde “förrädare” levande. Tjuvar hängde han offentligt framför de butiker eller bostäder som de i strid med hans order plundrat och lät sedan liken hänga kvar flera dagar, även om förbrytarnas offer bad honom ta ner dem.

Flera av hans bestraffningar var kopplade till träd. Han lät böja ner böjliga trädstammar och binda fast dem kring halsen på de dödsdömda innan deras huvuden höggs av, så att de sedan slungades lång väg till den galne baronens stora förnöjelse. Hans favoritmetod var att låta de som inte åtlytt hans order att klättra upp i höga träd och tillbringa natten där. Föll de ner och skadade sig, sköt han dem till döds, klarade de natten förlät han dem. Ungern-Sternberg förklarade att han var strakt troende på ödets makt.

Han bar alltid med sig en bambukäpp som han använde för att vid minsta överträdelse piska sina underordnade. Då någon enligt hans mening begått ett allvarligt brott kunde han låta piska dem till döds. Vid ett tillfälle anmärkte han: “Jag kan inte begripa hur någon kan gå då musklerna skiljts från benen”.

Trots allt detta vansinne lyckades Ungern-Sternberg under flera år bevara sina truppers lojalitet, kanske de levde i såväl skräck som vördnad för denne demons hänsynslöshet. Flera av hans krigare var dessutom förhärdade av år av krig som på bägge sidor fördes på samma hänsynslösa sätt. Många hade förlorat hopp och tro, tillhörighet och familjer, de kände ingen annan tillvaro och underkastade de sig den viljestarke Ungern-Sternberg. Kankse de under hans stenhårda ledning kände en viss trygghet och mening i sina liv. En man som i strid befann sig i första ledet och tycktes vara immun mot kulregnet, som levde spartanskt och delade sina truppers ofta svåra förhållanden, inte berikade sig på sina offers bekostnad och visade stor vördnad för religiösa riter.

Ungern-Sternberg avsade sig aldrig sin lutherska tro, men läste buddhistiska skrifter och omgav sig med sibiriska shamaner, vars råd och förutsägelser han följde. Han inbillade sig besitta överjordiska krafter och då bolsjeviker tillfångatagits ställde han upp dem på led och med sin bambukäpp pekade han på var och en av dem och efter att intensivt ha betraktat mannen som stod framför honom befallde han: ”Vänster” eller ”Höger”. De som befallts gå till vänster avrättades, baserat på Ungern-Sternbergs övertygelse om att de var antingen judar eller kommunistiska kommissarier, medan de övriga benådades och tvingades ansluta sig till hans styrkor.

En av Ungern-Sternbergs biografer, James Palmer, har förundrat sig över att en man som sade sig hysa så stor vördnad för buddhismen, som i Väst betraktades som en ytterst human och medlidsam religion, kunde hänge sig år en sådan blodtörst. Palmer antyder att den tibetansk-mongoliska buddhismen även har sina dystrare sidor. Templen är ofta mörka platser med framställningar av otäcka gudomligheter behängda med dödskallar och andra likdelar, medan man ofta möter hemska bilder av tortyr och lidanden i olika helveten. Flera kloster utbildade även sina munkar till krigare och många lamor, som betraktas som inkarnationer av gudomligheter, kunde genom sådan dyrkan tillåta sig att överskrida vad vanliga dödliga ansåg vara moraliska gränser.

Ungern-Sternbergs buddhistiskt monarkistiskt tänkande var en bidragande orsak till att han beslutade sig för att befria Mongoliet och dess religiöse ledare Bogd Khan från den kinesiska överhögheten. Allt tyder även på att han i sina högtflygande planer tänkte sig att om han lyckats bli en religiöst sanktionerad militär ledare skulle han med Mongoliet som bas kring sig samla djupt troende krigare och med deras hjälp befria Ryssland från de judisk-bolsjevistiska, gudlösa förbrytarna och återupprätta den gudagivna monarkin. Hade Djingis Khan lyckats erövra världen, varför skulle inte Ungern-Sternberg kunna göra det? Ödet hade än så länge varit på hans sida.

Vid slutet av oktober 1920 nådde Ungern-Sternbergs trupper fram till Mongoliets huvudstad Urga, säte för Bogd Khan, den intensivt dyrkade levande inkarnationen av Buddha. Visserligen var han svårt överviktig, alkoholiserad och blind. Barnsligt intresserad av alla tekniska nymodigheter, som bilar, grammofoner o.likn. och höll sig med ett stort zoo, med giraffer, elefanter och en mängd andra djur. Samtidigt var Bogd Khan en slug politiker, omgiven av ett hov med skickliga administratörer. Han var också djupt övertygad om sin religiösa utvaldhet, konverserade med olika bodhisattvor och lät skriva ner sina visioner. Hans palats var fyllt med dyrgripar och hyste ett stort bibliotek med unika skrifter. Ungern-Sternberg var fascinerad av denna levande gud, som med sina brister likväl motsvarade hans idéer om en gudavald härskare.

Ett massivt frontalangrepp mot Urga misslyckades totalt då Ungern-Sternbergs trupper mejades ner av de kulsprutebeväpnade väl skyddade kinesiska trupperna. Urga belägrades medan förstärkningar anlände från solidariskt inställda mongoliska furstar och även tibetanska elitstyrkor.  En djärv kavallerichock trängde sig in i Urga och lyckades befria Bogd Khan, som fördes till ett närliggande kloster och Ungern-Sternbergs följande attack på staden blev en stor framgång – de kinesiska trupperna flydde i panik och följdes av de exilryssar och andra som hyste socialistiska åsikter, väl medvetna om att Ungern-Sternberg utan förskoning skulle döda dem.

I februari 1921 gjorde Bogd Khan sitt triumfatoriska intåg i Urga och Mongoliet proklamerades som en självständig monarki. Efter Bogd Khans vagn, som föregåtts av soldater och tusentals lamor, kom Ungern-Sternberg ridande på sin ståtliga vita märr, iförd en röd, mongolisk mantel och krönt med en påfågelsfjädersprydd hatt som visade att han nu var en inkarnation av den Femte Bogd Gegen och ”Enastående-Framgångsrik-Statshjälte”.

Innan triumfen hade Ungern-Sternbergs trupper städat undan mängden med lik som belamrat stadens gator och under den korta tid som Ungern-Sternberg under Bogd Khans egid styrde staden dödades 846 tjuvar, våldtäktsmän, misstänkta bolsjeviker, kineser och andra oskyldiga medborgare, av dem var femtio judar, vars enda brott var deras etnicitet, något som framstod som obegripligt för mongolerna.

Nu anlände Ferdinand Ossendowski, vars bok Beasts, Men and Gods, publicerades i USA redan vid slutet av 1921. Den kom att ha det största inflytandet på Ungern-Steinbergs eftermäle. Boken blev en internationell succé, redan det första året efter sin publicering hade boken i USA sålt 300 000 exemplar. Ossendowski blev i själva verket Polens genom tiderna mest internationellt kände författare, efter Henryk Sienkiewicz som 1905 vunnit Nobelpriset för sin Quo Vadis.

Då han anlände i Urga och mötte Ungern-Sternberg var Ossendowski fyrtiofem år, men med sitt gråa hår och lätt böjda kroppshållning såg han äldre ut. Han hade en behaglig röst och en stillsam, oförvägen framtoning som imponerade på Ungern-Sternberg. Ossendowski var geolog, expert på gruvdrift av kol och guld och även kemist. Han var utbildad i Skt. Petersburg och Sorbonne, där han studerat och fått sin doktorsgrad under ingen mindre än Madame Curie.

Ossendowski hade å sitt yrkes vägnar färdats över stora områden av det ryska imperiet. En praktisk man, men också något av en mystiker. Han hade vi flera tillfällen samtalat med den kontroversielle Fader Johannes av Kronstadt, en helbrägdagörare med en fanatisk anhängarskara, tsaristsans biktfader, antisemit och anhängare av de Svarta hundraden, som bekämpat vänsteraktivister, liberaler och judar.

Ossendowski hade också rört sig inom ryska och franska teosofiska och ockulta kretsar. 1905 hade han befunnit sig i Manchuriet och hade där som polsk patriot engagerat sig i en politisk exilgrupp som protesterat mot ryska övergrepp i Polen, han arresterades och dömdes till döden, men benådades. Att han senare åter dök upp i Manchuriet berodde på att han haft en uppsatt position i Kolchaks regering, men då denne förlorat sin makt hade han varit tvungen att fly österut, eftersom bolsjevikerna dominerade den västra delen av Ryssland.

Odjur, män och gudar, kom i flera aspekter att prägla Västvärldens syn på Mongoliet och Tibet. Ossendowski är en god berättare och boken är fylld med farofyllda strapatser – han lever under den sibiriska vintern ensam i en hydda och tvingas kämpa mot en väldig björn, räddas till livet av en välvillig man som visar sig vara en yxmördare, med en liten grupp flyktingar tar han sig över isbemängda floder, kämpar mot isande köld, uthungrade vargar, bolsjeviker och tibetanska rövarband, gästar buddhistiska kloster och möter mirakelgörande mystiker. Ossendowski möts av den legendariska mongoliska gästfriheten, men också av misstänksamhet, vilket var helt naturligt med tanke på laglösheten i gränstrakterna mellan stridande grupper där det allt som oftast gällde liv eller död. Mer än en gång räddades Ossendowski genom sina medicinska kunskaper och medhavda läkarväska.

Allt som oftast kryddas berättelsen med gåtfulla händelser som får läsaren att tvivla på sanningshalten i hela historien. Exempelvis hans besök hos den mäktige Tushegoun Lama:

Han reste sig upp, drog tillbaka ärmarna på sin gula klädnad, grep sin kniv och gick fram till herden. "Michik, res dig upp!" befallde han. När herden hade rest sig, knäppte laman snabbt upp hans rock och blottade mannens bröstkorg. Jag kunde ännu inte förstå vad hans avsikt var, när Tushegoun plötsligt med all sin kraft stack sin kniv i herdens bröstkorg. Mongolen föll täckt av blod, varav jag lade märke ett stänk på lamans gula sidendräkt. "Vad har ni gjort?" utbrast jag. "Tyst! Var stilla," viskade han och vände sig mot mig med sitt nu ganska bleka ansikte. Med några knivstötar öppnade han mongolens bröstkorg och jag såg mannens lungor andas mjukt och hur hjärtat tydligt klappade. Laman rörde vid dessa organ med fingrarna, men inget mer blod tycktes rinna kring dem och herdens ansikte var alldeles lugnt. Han låg med slutna ögon och verkade vara i djup och tyst sömn. När laman började öppna hans buk slöt jag mina ögon i rädsla och fasa; och när jag öppnade dem en liten stund senare blev jag än mer mållös över att få se herden med sin rock fortfarande öppen och sitt bröst helt normalt, tyst sovande på sidan medan Tushegoun Lama satt fridfullt vid eldstaden, rökande sin pipa och i djupa tankar blickade in i elden. […] Jag insåg att jag hade blivit offer för Tushegoun Lamas hypnotiska kraft; men jag föredrog detta framför att få se en oskyldig mongol dö, för jag hade inte trott att Tushegoun Lama, efter att ha skurit upp sina offers kroppar, kunde reparera dem igen så lätt.

Då Ossendowski och hans lilla grupp flyktingar, med sitt brokiga etniska ursprung. närmade sig Urga tillfångatogs de av en enhet av Ungern-Sternbergs kosacker, som under färden mot deras fruktade ledare skrämde sina följeslagare med skildringar av den galne baronens framfart.

När Ossendowski klev in genom dörren till Ungern-Sternbergs ger, mongoliska filtäckta hus/hydda, tvingades han passera en blodpöl som lämnats kvar efter en rysk officer som baronen kort tidigare skjutit för ”förräderi”.

Hela Ungern-Sternbergs uppenbarelse präglades av energisk frenesi. Utan inledning befallde han Ossendowski att redogöra för vem han var, var han kom ifrån, vad hans ärende var, hans politiska inställning. Med sedvanligt lugn lämnade Ossendowski sin redogörelse. Ungern-Sternberg granskade honom kritiskt och kom sedan till slutsatsen att polacken verkade vara en bildad man och bad om ursäkt för sitt bryska beteende genom att konstatera att omnejden vimlade av spioner, bolsjeviker och judar och att han därför måste vara ytterst försiktig med vem han släppte in inom sina domäner, men i Ossendowski tyckte han sig ha funnit en intelligent samtalspartner, vilket han inom allt detta barbari var i avsaknad av.

Sedan dess blev Ossendowski dagligen tvingad att lyssna till Ungern-Sternbergs monologer om sitt ursprung, sina religiösa teorier och vittgående planer. Säkerligen spädde Ossendowski på med egna teosofisk/esoteriska teorier. Exempelvis med vad han hört berättas om Agharti, det underjordiska rike där Världens Härskare väntade med sina härskaror för att erövra världen. Tankar som med lätthet förenades med Ungern-Sternbergs apokalyptiska visioner om ett storryskt/mongoliskt rike, rensat från judiskt och bolsjevistiskt patrask.

Som den beläste dilettant han var späckade Ungern-Sternberg sitt tal med hänvisningar till filosofer som Bergson och författare som Dostojevskij. Allt detta medan han med sin bil körde runt Ossendowski, presenterade honom för Bogd Khan och hans entourage och förevisade vad han åstadkommit i Urga med omnejd, utan att sticka under stol med den grymt skoningslösa ”disciplin” med vilken han styrde sitt rike. Ossendowski var såväl fascinerad som förskräckt av den ihärdige våldsmannen och de förtroende han gav honom.

Det är omvittnat att Ungern-Sternberg under sin tid i Mongoliet omgav sig med en mängd sibiriska shamaner, att han ofta deltog i deras seanser och rådfrågade dem om sin framtid och olika planer. Ossendowski har i detalj redogjort för en sådan seans då Ungern-Sternberg av en shaman i trancetillstånd fått sig meddelat att han endast hade etthundratrettio dagar kvar att leva, något som gjorde att baronen sedan, gång på gång, försökte få sin livslängd bekräftad av andra medier.

Under alla förhållanden visste Ungern-Sternberg att hans dagar var räknade. Simonëvs styrkor hade besegrats och kosackatamanen hade flytt till Japan. Bolsjevikerna drog samman effektiva stridskrafter för att invadera Mongoliet och göra slut på Ungern-Sternbergs terrorvälde. Striderna i väst hade bedarrat och ett stort antal trupper överfördes nu mot Mongoliets norra gräns. De hade en enorm fördel då det gällde utrustning – pansarbilar, flygplan, järnvägsvagnar, kanonbåtar, ammunition och stora mänskliga reserver. Ungern-Sternberg var chanslös, han visste det och tog sin tillflykt till önsketänkande om en gudomlig intervention.

Ungern-Sternbergs alltmer omtumlade hjärna fick honom att undra över sina yttersta dagar – skulle han hinna sätta sina storstilade planer i verket? Att inleda det väldiga korståg mot Västs degenererade stater som skulle resultera i en gudomligt befrämjad monarkis seger och upprättande?

Till skillnad från andra som skrivit om Ungern-Sternberg hävdade Ossendowski bestämt att han inte betraktade sig som en inkarnation av Djingis Khan, utan snarare såg sig som den mongoliske krigsguden Jamsaran som i tjänst hos väldens monarker likt Apokalypsens Ärkeängel Mikael på sin vita häst skulle leda ett himmelskt sanktionerat fälttåg.

I en av världens avkrokar, omgiven av liken efter sina fiender och spillrorna av en armé bestående av ett gäng huliganer, som både fruktade och beundrade sin galne ledare, påminner den förvirrat spekulerande Ungern-Sternberg om Överste Kurtz i Coppolas Apocalypse Now.

Under sina samtal med Ungern-Sternberg tog Ossendowski upp vad han hört om Världens Herre som levde dold i ett högt utvecklat underjordiskt rike, något som säkert snurrade till det i Ungern-Sternbergs redan förvirrade hjärna.

Ossendowski ägnade de sista kapitlen av sin bok åt Agharti och vad han berättade har haft stor inverkan på senare New Age fantaster, varav de flesta säkert är omedvetna om att Sven Hedin, som färdats genom samma områden som Ossendowski, i sin bok Ossendowski und die Wahrheit, Ossendowski och sanningen, från 1925 avfärdat en del av polackens geografiska uppgifter och vad värre var – bevisat att han i stort sett lyft sina Aghartiberättelser direkt från en fransk roman av ockultisten Saint-Yves d'Alveidre, som skildrade ett underjordiskt rike på exakt samma sätt som Ossendowski.    

Men myter har svårt att dö. Historien togs exempelvis upp av författaren James Hilton i hans roman Lost Horizon från 1933, som blev en mycket populär film. Hilton kallade Agartha för Shangri-La, ett drömrike där folk knappt åldras och i vilket en grupp överlevande från en flygkrasch i Tibet hamnar. Romanens förvånansvärt modernt utrustade Shangri-La har givit namn åt en mängd mer eller mindre lyxiga hotell världen över.

En källa till Ossendowskis intresse för det dolda riket som han kallade för Agarthi var säkerligen även spekulationer i teosofiska kretsar som fått sin information från sin grundare Helena Blavatsky (1831-1891) som strax före sin död i rasande fart skrivit ett 1 500 sidigt sammelsurium av lösryckta tankar som hon kallade för Den hemliga läran och som hon påstod var en kommentar till en skrift kallad Dzyans bok skriven av en tibetansk munk vid namn Senzar, som hon i sin ungdom läst och studerat i Tibet. Problemet är att man inte kunnat identifiera någon bok av Senzar, som även han är fullkomligt okänd och vad som ingår i Blavatskys hemliga lära är antagligen främst baserat på vad hon fick sig till livs under sina år i Indien, 1879 till 1885. Det finns i hennes omfångsrika och underliga bok nämligen en hel del spår av osmält hinduisk, klassisk litteratur.

Enligt Blavatsky var Shamballa en oas, ett skyddat rike befolkat av arier och omgivet av ”de fruktansvärda vildmarkerna i den stora öknen, Gobi”. Härifrån skulle den Siste Frälsaren komma, Kalki som var en inkarnation av Vishnu, braminernas Messias på den vita hästen, buddhisternas Maitreya Buddha, parsernas Sosisosh och de kristnas Jesus. All dessa budbärare skulle föra med sig världens förstörelse. Detta var tankar som även fanns hos Saint-Yves d'Alveidre och det är mycket möjligt att Madame Blavatsky hämtade sin information från samma källa som Ossendowski.

Saint-Yves d'Alveidre kan faktiskt ha hört om Shamballah från någon buddhistisk munk. Kālacakra är namnet på buddhistiska skrifter som finner sitt ursprung kring de första decennierna av 1100-talet e.Kr. och innehåller avsnitt om ett kungarike kallat Shambhala, som hamnat i konflikt med inkräktare som kallas mleccha, barbarer. De flesta orientalister anser att det rör sig om muslimer och att de buddhistiska texterna anspelar på muslimska invasioner av Indien. Kālacakra har från hinduismen lånat konceptet Kalki som är den sista inkarnationen av guden Vishnu. Han kommer att framträda i slutet av den nuvarande tidsåldern Kali Yuga och förebåda början på Satya Yuga, den lyckliga epok som föregår Universums slutgiltiga upplösning. Kālacakra nämner en rad gestalter som sägs vara i demoniska ormars tjänst och kämpa mot Kalki, dessa är bland andra Adam, Noa, Abraham, Moses, Jesus, Muhammed och Mathani (egentligen ett muslimskt poetiskt uttryck som betyder något i stil med ”upprepande, lärdom”). Onda varelser som slaktar boskap medan de reciterar namnet på sin gud. De beslöjar sina kvinnor, ägnar sig åt omskärelse och ber fem gånger dagen vända mot sitt heliga land.

Enligt Kālacakra kommer striden mot dessa barbarer att vara både en ”illusorisk strid” som sker inom den troende och en verklig strid mot de ogudaktiga inkräktarna.

Det var från sådana grumliga källor som den kringrände Ungern-Sternberg skapade bilden av sig själv som en gudomligt inspirerad krigshjälte från Öst. Han skrapade ihop sina styrkor och delade upp dem i två enheter, en under ledning av honom själv och den andra under kosacken Rezuhin, som var osvikligt lojal och försökte efterlikna Ungern-Sternberg då det gällde iskall känslolöshet, hans namn betydde ”huggare”. 

Innan han begav sig norrut för att möta sitt öde skrev Ungern-Sternberg en mängd brev till olika potentater, bland dem Dalai Lama och kejsaren av Japan, i vilka han med ett apokalyptiskt visionärt språk förklarade sin avsikt att i Guds namn utplåna de bolsjevistiska demonerna (det är tveksamt om de nådde sina adressater). Han sände Ossendowski på ett ”diplomatiskt uppdrag” till japanska regeringen, Denne lyckades ta sig till Japan och sedan till USA, där han skrev och publicerade sin bestseller om sina sibiriska äventyr och den galne baronen.

Till en början tycktes gudarna vara på Ungern-Sternbergs sida. Hans trupper passerade gränsen mot Ryssland och anföll det välbefästa klostret Guzino Ozero. Trots ett hårdnackat motstånd från ”röda” kanonbeväpnade styrkor intogs klostret och på sedvanligt manér valde Ungern-Sternberg ut hundra ”bolsjevistiska kommissarier och judar” och lät omgående avrätta dem. Resten av den tillfångatagna garnisonen tvångsrekryterades.

Nu var det dock slut på Ungern-Sternbergs framgångar. Den röda armén ansatte hans styrkor med full kraft. Flygplan öste bomber över dem och de förföljdes av pansarfordon och tunga fältkanoner. Demoraliserade och tämligen hjälplösa retirerade Ungern-Sternbergs soldater in i Mongoliet. Deras stridsvilja var knäckt och enbart skräcken för deras skoningslöse ledares repressalier hindrade dem från att desertera – en del gjorde det ändå.

En liten grupp av Ungern-Sternbergs officerare beslöt att ta risken att mörda honom – Ostroviskii, Evaritiskii och Makeev.  Även hans läkare Ribo anslöt sig till dem. Någon varskodde dock Ungern-Sternberg om att något var i görningen. Han grep Ostroviskii och tvingade honom under natten att sitta uppklättrad i ett träd, han föll ner på morgonen och skadade ena benet, men Ungern-Sternberg skonade honom. Varför han gjorde det skulle snart visa sig.

Följande kväll hade de sammansvurna dolt sig kring Ungern-Sternbergs ger. Då dörren öppnades sköt de mot personen som kom ut, men det var inte Ungern-Sternberg utan Ostroviskii, som föll till marken. Då de sammansvurna rusade fram till honom fick en av dem syn på Ungern-Sternberg, som skyndade ut från en av sina shamaners ger. Han sköt omedelbart efter honom. Ungern-Sternberg kastade sig in i ett busksnår, som de sammansvurna besinningslöst började skjuta mot. Då de lugnat sig och undersökte snåret fann de att Ungern-Sternberg inte var där. De samlade soldaterna kring sig och förklarade att de nu tog befälet och mot förmodan fick de deras stöd. De sökte upp Ungern-Sternbergs bödlar och avrättade dem.

Under tiden hade Ungern-Sternberg funnit sin märr och galopperat bort från lägret, men sedan ångrat sig då han antog att soldaterna inte skulle våga vända sig mot honom. Plötsligt fann de sammansvurna och soldaterna att Ungern-Sternberg dykt upp mitt ibland dem, sittande på sin vita märr, belyst av månskenet och uppenbarligen alldeles lugn. Alla omkring honom var som förstenade av skräck tills Makeev drog fram sin revolver och avfyrade den mot Ungern-Sternberg. Han missade. Ungern-Sternberg sporrade sin häst och galopperade därifrån följd av skottsalvor som alla missade. De hörde Ungern-Sternberg vråla: ”Djävlar!”

Han red i sporrsträck till den mongoliske prinsen Sundgui Guns läger som låg några kilometer från huvudlägret. Oantastad red Ungern-Sternberg fram till Sundgui Guns ger, satt av, stegade in och i sin ovanligt gälla röst konstaterade han: ”Armén har kollapsat”. Han skakade på huvudet och tillade ”Ryssar i allmänhet … de är alla dåliga människor.”

Ungern-Sternberg föreslog att man så fort som möjligt skulle förena sina styrkor med Rezuhins enhet. Föga visste han att den hade upplösts. Rezuhin som i allt ville efterlikna Ungern-Sternbergs brutalitet, men saknade hans diaboliska karisma, hade så fort hans trupper skilt sig från Ungern-Sternberg huvudstyrka blivit anfallen av sina egna soldater och bakbunden. Då han satt där hjälplös omgiven av ilskna män var det dock ingen som vågade reagera. De tycktes alla vara som förlamade vid tanken på vad som kunde hända dem om den galne baronen fått veta att de dödat hans trogne Rezuhin. Efter mer än kvart steg dock en ung kosack fram höjde sig revolver och tryckte pipan mot Rezuhins tinning medan ha sa till honom: ”Du ville dricka vårt blod? Ta det här istället” och avlossade sitt skott. Rezuhins styrka bröt upp och soldaterna skingrades åt olika håll.

Sundgui Gun lät Ungern-Sternberg tillbringa natten i en ger, men följande dag steg han in med en grupp av sina officerare. De bakband baronen och förde honom till en vagn och satte upp honom i den. Det är oklart vad som skulle ske, men någon mil från Sundgui Guns läger överraskades vagnsforan av en beriden grupp ”röda” kosacker. Mongolerna flydde och lämnade vagnarna efter sig. Kosackerna fann den bakbundne Ungern-Sternberg. En av dem grep tag i hans hår och lyfte upp hans ansikte: ”Och vem är du?” undrade han. Ungern-Sternberg svarade: ”Jag är Baron Ungern von Sternberg. Ledare för den Asiatiska kavalleridivisionen.”

Ungern von Sternberg fördes till Novonikolaevsk, det nuvarande Novisibirsk, för en flera dagar lång skådeprocess till vilken även utländsk press bjöds in att närvara. Han uppförde sig värdigt och korrekt och svarade sanningsenligt på alla frågor, även de som gällde hans mord och brutaliteter. Då han tillfrågades om han dödat barn medgav han det med samma motivation som han gett sina soldater: ”Man kan inte lämna svansen kvar”. Enbart vid ett tillfälle bröt han den ”anständiga tonen”, rynkade på näsan, sniffade och påpekade: ”Här stinker starkt av vitlök. Varför anställer ni så många judar?” Han dömdes till arkebusering.

Den galne baronen har på senare år försetts med hjältegloria av högerextrema ryssar som ser honom som en martyr för upprättandet av monarkin och det gamla ryska imperiet. En oförvägen kämpe mot Västs dekadens.

I Estonia har medlemmar av det högerkonservativa Blått uppvaknande bildat en NGO vid namnet Ungern Khaan med syfte att skaffa medel för att resa en staty till Ungern-Sternbergs ära.

Mina funderingar kring Ungern-Steinbergs märkliga öde tog sin början hos Donald J. Trump. Varför? Han är ju trots allt inte en blodtörstig galning fjärran från USA och Ungern-Sternbergs vansinne fick trots allt inte någon global återverkan. Men, likväl är Trump ett exempel på hur narcissistiskt storhetsvansinne kan driva en enskild människa till övergrepp gentemot andra och snärja in henne i underliga vanföreställningar om sin världsomspännade bestämmelse som Världens frälsare, med blodiga offer som följd. Det kommer an på oss alla att stävja sådan dårskap.

Blavatsky, Helena W. (2009) The SecretDoctrine: The Classic Work, Abridged and Annotated. London: Penguin. Cohen, Paul A.  (1997) History in Three Keys: The Boxers as Event, Experience, and Myth. New York: Columbia University Press. Lee, Bandy X. (2019) The Dangerous Case of Donald Trump: 37 Psychiatrists and Mental Health Experts Assess a President – Updated and Expanded with New Essays. New York: St. Martin's Press. Moliterni, Claude e Dario Campione (1996) Il fumetto, cent’anni di aventura. Milano: Electa/Gallimard. Ossendowski, Ferdinand (2010) Beasts, Men and Gods. Las Vegas, Nevada: Information Age Publishing. Palmer, James (2008) The Bloody White Baron. London: Faber and Faber. Pratt, Hugo (2009) Corte Sconta detta Arcana: I Maestri del fumetto 1. Milano: Mondadori. Pullman, Philip (2012) Grimm Tales för Young and Old. London: Penguin Classics. Webb, James (1976) The Occult Establishment. La Salle, IL: Open Court.

Here I lie a prisoner between sheets,
and listen in a darkened pavilion.

I am thinking of a couple of lines from the Swedish poet Hjalmar Gullberg's magnificent poem To a Nightingale in Malmö, which deals with a sleepless night in a hospital bed. My left femoral head had been worn down and so had the ligament where it meets the pelvic bone. One of the doctors told me it was as if I had been driving around with a flat tire for a long time, until it reached the rim. Yes, yes, I can understand that, it's probably an age disorder. Several of my friends have died, but so far, I only have a femur problem, which can actually be fixed, unlike death.

I had surgery and was then apparently provided with a new femoral head. Now, I am lying here motionless and destitute; surrounded by drips, catheters and winding cords. The newly operated leg means that I, like a mummy, am forced to lie in a strictly supine position.

It's two o'clock in the morning, the plug to the device with which I could turn off the lights and also call the night staff has fallen out of the wall, probably due to the tangle of cables and tubes. I can't access the fallen cord and therefore can't do anything but to lie here and write on my laptop, which I thankfully had standing on my bedside table.

I try to fall asleep, but the bright light just above my head makes it impossible, in addition to that there is the insurmountable difficulty of turning over in bed. I look around. Time drags on. Time. This incomprehensible phenomenon that is constantly changing character. Now at night it moves incredibly slow, it has become painfully sluggish. Slowly and relentlessly The Hour of the Wolf approaches. In his film with the same name Ingmar Berfgman described it as:

The Hour of the Wolf is the hour between night and dawn. It's the hour when most people die, when sleep is deepest, when nightmares are most real. It is the hour when the sleepless is haunted by their most severe anxiety, when ghosts and demons are most powerful. The Wolf Hour is also the hour when most babies are born.

I became acquainted with that hour during my time as a conscripted telegraph operator when I often ended up with the night shift and had to suffer through the time between four and five in the morning, when time’s painful inertia sets in at its worst, while the fatigue becomes increasingly difficult to master.

I sigh and close my eyes. Sleep is an impossibility; the morphine drip is finished and the hip pain makes itself felt, the needle sticks I had been perforated with during day (for drip, catheter, blood tests, etc.), are making themselves noticed. I look around dejectedly and realize that my only relief from insomnia is to continue writing, while stoically waiting for dawn to come.

I cannot even get annoyed by the misery, since lie in a private room in a modern hospital, surrounded by knowledgeable and a friendly, accommodating staff. A cord has fallen out of the wall. A cord? So what? Soon morning will come, filled with activities – the changing drips, blood tests, the checking of temperature and blood pressure, physiotherapy, body wash, changing sheets, breakfast, etc. Shutters will be pulled open and the torments of the night will disappear.

I have seen terrible hospitals in poor countries and think of the bombed-out hospitals in the Middle East – dead, or mortally wounded, orphans still alive under the rubble.

Why did I become so privileged? It will be at least four hours until breakfast arrives. My position in bed is difficult to master, it becomes ever more uncomfortable, but I have the computer with me and can now do nothing but think, remember and write.

From time to time, I have read a translation of a Turkish novel, Ruthless by Hasan Ali Topaş and during my insomniac thoughts the reading comes alive.

Half an hour ago I read a part where one of the novel's main characters had become involved in a violent pub fight during which one of his best friends accidentally inflicted a deep knife wound on one of his legs. Agitated villagers carry the profusely bleeding man to his home and gather around his bed.

"May it pass soon," said Ziya, putting a light hand on his friend's shoulder. Where is your wound?"
"In his leg ," said one of the villagers, before Kenan had a chance to reply. "His right leg."
Ziya fell silent. He didn't know what to say.
Turning back to Kenan, he asked, "Where exactly?"
"Above his knee," said another villager, shifting his weight. "Right here, see? Close to his hip."
Ziya felt obliged to turn around, so that the villager could point out the place on his own leg. He traced a line , to show how long the wound was.

There's exactly where I have my surgical wound, the one that now keeps me awake. How many times have I previously read about someone who had such a wound? Never. And now I have read about it during this sleepless night. For sure, we all experience similar coincidences. But, that doesn't stop us from finding them strange. Of course, they are completely meaningless... But, still?

Topaş's novel deals with life’s incomprehensibility. For example, an act committed so long ago that we have forgotten all about it, or maybe we didn't even think about what we did at that specific time in the past. How such an act can might appear much later and change our life.

Topaş describes with great realism a Turkish peasant wedding, or the abominable existence some conscripted young men are forced to endure at border posts along the Syrian border.

Maybe at the same time when I, together with my friends – Mats, Stefan, Hasse and Boris – one night, in a rickety bus were crossing over that same border. It was during Ramadan in 1978 and the tired and hungry Syrian border guards forced us passengers to spend several hours in the cold of the night, so they could get permission from their superiors in Damascus to allow one of us to bring in such an unexpected object as a Bohemian crystal chandelier. That was long before desperate refugees were turned back by that same border crossing.

When I have now read Topaş's description of the criminally brutal treatment Turkish conscripts were forced to endure under ruthless commanders, it seems to be almost incomprehensible. However, it is so carefully portrayed that everything seems to be highly plausible.

Almost everything is told from the viewpoint of the main character, Siya, and at times the boundary between memory and dream becomes blurre. For example, Siya is walking along a forest path, passes a paved road and finds himself in front of the gates of the regiment where he is to reprot as a conscript, despite the fact that there are thirty-seven years between the two events.

In the same manner, after a dramatically depicted episode, both absurd and realistic, during which Siya is to return the apartment cell to his landlady, he steps into an elevator only to end up in the bed of his childhood home. The transitions are subtly undramatic and followed by long realistically told incidents.

Since everything revolves around Siya, the different stories, dreams, and memories are intertwined, while the reader is forced into an uncertainty that makes him/her unsure whether the novel is a reality dreamed, or vice versa. Maybe that's the case with all stories and memories – reality is something other than ach and everfy one of assumes it to be think it is. We all perceive reality in different ways.

As I lie here in my hospital bed, desperately trying to fall asleep, I make conscious attempts to cross the threshold between dream and reality. I search in vain for memories I can step into, or try to take up the thread from the few dreams I can remember. But, when I for a moment have imagined that I had managed to force my minds to leave the hospital room, I am driven back into treality by the bright light and the pain in my leg.

I'm standing on Hässleholm's main square in front of Norra Skåne's impressive building. The image is still blurry. I have not yet properly fallen asleep. I'm trying to move my mind to sometime before 1968, since in those years we were still in school on Saturdays, even though we finished already at noon.

Maybe I'm thirteen years old. After school I used to go up to the newspaper office every Saturday to pick up Father so that we could go down together and have coffee at the nearby Tempo's cafeteria. There I always ordered a Napoleon pastry. I cannot remember what I drank with it, maybe a Zingo, "vanishingly good".

Why did I come here right now? Well, my good friend Örjan and his wife Ida visited us a month ago. Örjan is interested in typography and has recently acquired a used hand-operated printing press, a large set of movable metal types, wooden letter cases, and other printing materials. As I spoke with him, I remembered my visits to Father’s office. He was an old-school journalist and before he ended up in Hässleholm he had worked at newspapers all over Sweden – in Landskrona, Simrishamn, Östersund, Stockholm, Eksjö, and Luleå. Probably also in several other places and I now regret that I didn't ask him more about his life and background.

Father was happiest at local newspapers and preferred to work as a night editor, along with the typographers being a member of what he called “the brotherhood of the night”. Father was fascinated by the printing craft and always displayed  a great respect for typesetters and typographers. According to him, the fact that he preferred to work at a rural newspaper and not in a big town was that he there could then get closer to people, get to know them and their everyday lives. Something that was far more exciting and instructive than whirling around in the alienating environment of big cities, where you had to deal with elaborate and incomprehensible chains of events and soon turned into being like all other big sity dwellers – an anonymous cog in the city machinery. Out in the country it was different, there you came to people and they came to you. There you became an integrated part of society and if you did your job properly, not allowing yourself to be corrupted by exploiting your position as a disseminator of information and your task as a social critic, you might become respected and perhaps even liked.

Now, in the painful loneliness of the night, I tried to suggest my way into Father's newspaper world and above all I hoped for a dream that could take me back to the printing presses of my childhood. But the gaps were too big and the pictures I conjured up probably didn't match reality. They were possibly coloured by what I'd seen in the movies.  At first, I didn't get any further than a Saturday visit to Father at the newspaper editorial office.

I entered through a side door of the impressive turn-of-the-century building and went up a spiral staircase, which on the second floor passed a rather inconspicuous door with the text Norra Skåne. On its other side was an oblong waiting room with a low table cluttered with fresh newspapers. At the end of that room a door stood open to Father's office. He was the editorial secretary and in many ways the ourward face of the newspaper. Generally, he sat leaning back with his legs stretched out and his feet placed on the desk. With a pipe in his mouth, always filled with Count Hamilton's Mixture, he read some newspaper article or a text one of his co-workers had submitted for review.

It is possible that Father could have freed himself from his so ingrained habit of smoking Count Hamilton's mixture if he knew (as perhaps he did) that the Count had ended his days as an enthusiastic Nazi friend and personally courted Hitler on his fiftieth birthday with a statuette of Sweden’s “Heroic King” Charles XIII. But Father’s desire to smoke good tobacco had probably overshadowed that knowledge.

Father was conservative in the sense that he liked the way newspapers had been run during his journalistic career. Although he appreciated and favoured younger, more radical journalists who, as I later understood, generally liked him, he did not appreciate at all when they made comments about the paper's archaic editing. He did not think that editors should interfere with the appearance of newspaper pages, he left that to "experienced" typographers and typesetters. When he was approached by young recruits from the Swedish School of Journalism who expressed opinions about the newspaper's archaic appearance, he would answer them: "Why changing something that already works so well? The typographers do their job better than we do. The circulation is constantly on the rise and Norra Skåne is and remains an appreciated and respected newspaper."

He complained about the introduction of the offset technique, which largely shattered the traditional layout that had characterized the appearance of newspapers since the beginning of the century and came to fundamentally change the role and work of typographers, and also make so many of them redundant.

Politically, however, Father was, compared to most people of his age, quite radical. He became irritated when the newspaper’s owners, or other "outsiders", wanted to increase their influence and worst of all change or prevent the publication of material that he had allowed younger and more radical journalists to pass. "If they think they put me on the potty, they are wrong. Here, only truthful and unbiased journalism is the rule of the day!"

Father was always happy when he saw me and immediately got up from his seemingly awkward position. His office was separated from the editorial staff room by a brown wooden wall, which upper part was covered with glass. This allowed him to look into the open-plan office of the other jounalists, which was separated by an elongated teleprinter room where three, constantly chattering teleprinters fed out yellow rolls of news from TT, Reuters, AFP, UPI, TASS, and others. There was also an occasional clattering from the typewriters in the newsroom, but in there the journalists were most of the time sitting on their desks, discussing among themselves. It also happened that Father forced himself up from his half-lying position and wrote on his machine. Like I do now, he wrote quickly with two fingers.

Before we went down to Tempo's cafeteria, Father, with me in tow, made a tour of the editorial office and finished with a check of the teleprinter strips.

It works! Admittedly, I still cannot fall asleep, but my writing replaces sleep and I forget my painful surroundings. Resting my head against the pillow I close eyes and enter the room of the large rotary press that by itself occupied a large space, with a full window facing the street. An old-fashioned machine press, an artefact originating from a time we now call steampunk, with its black, oiled wheels and rods, if started, it brought out a stream of newspaper copies, which were efficiently bundled together to be carried out to breakfast tables in the early hours of the morning.

Before Father became editorial secretary, he had been night editor and he then ruled over the newspaper's nocturnal world. I seem to remember how he stood by the press when the first printed newspapers were appearing, picking up a copy to check if everything was in order. Before that, he had generally sat and drank coffee and played cards with typesetters and typographers, when they had not been engaged by the large typesetting machines. A loud signal warned them all that it now was time to start the press. 

I also have a faint memory of a more manual work where the typesetters stood at worn tables, picking metal types from an equally worn letter cases and arranging them in the matrices of newspaper pages. I also remember how the convex metal discs with newspaper pages were arranged on the huge press’ rollers.
 

If it was spring and summer time, free from wind and rain, it often happened that Father together with the typographer Hugo Bengtsson cycled down to his garden, which was not far from our apartment, to sit among greenery and birdsong  and enjoy how the night turned into early morning. If I ever woke up in the night and tripped into the living room, I usually found that Father had come back home and sitting in his armchair, within the circle light of the reading lamp, being immersed in a newspaper, or book.

As I now try to remember what I think I have seen and experienced, it seems to me that Father has taken me with him to see and experience the work of the night and the daily routines of the editorial office to make me realize the magic of his profession.

For the same reason, he probably took me up to Olle's photography studio at the top of the newspaper house and let me experience the miracle when images emerged in the darkroom's rinsing baths, how a piece of paper was immersed in a chemical mixture and how an image then magically emerged. Pure alchemy.

I have sometimes wondered why Father, who had obviously loved his role as a newspaper editor at a provincial newspaper, after his retirement almost completely withdrew from all company and spent most of his time in front of the TV, or with the closest relatives – me, my sisters and our families – or out in the garden, which was for the most part enthusiastically tended by my mother. He had previously liked to dress up, walk through the city or to sit reading in the public library and in the meantime stop and talk to a lot of people, known or unknown to me.

He was a well-known personality, although on reflection he did not have much company outside of his work and stubbornly refused to participate in any kind of association activities, in that sense he probably reminded a lot of me, who likes to be at the centre and perform, but otherwise is a rather withdrawn person.

As I lie here in the hospital room and think about the mystique of the old newspapers – the typewriters, the teleprinters, the photo department, the printing press, the typesetting machines, the telephones that rang again and again, the number of visitors, the absence of computers – I understand that I had witnessed something that no longer exists. At that time, journalism meant a closer contact with people; a tangible craftsmanship, dependent on a tangible technique. A newspaper was like an anthill, where tasks were both coordinated and efficiently separated, where people worked closely together. By the time of his retirement, Father had found himself at the crossroads of new and old times. Without the clattering machines, without the mystique of hand-on manufacturing, through the introduction of computers, journalism underwent a total sea change. Father didn't keep up and knew it. He didn't like computers, the loss of the camaraderie with the typographers, the tangibility/craftsmanship of newspaper production. Unlike his older colleagues, who constantly showed up at the editorial office after their retirement, Father stayed at home He did not want to experience the major changes his profession was undergoing. I think about this as I lie here typing on my computer – soon something similar will happen to me as I have reached and even passed, the age when Father withdrew.

My painful night was softened by my writing and reading. With AI's entry into everyone's lives, such activities will become increasingly rare. My father was a creative person. Journalism gave him inspiration, to him it was a rewarding, creative activity. Now information is also coming to us in the form of a pre-packaged product.

Father liked a printing press, the mystique of a photo laboratory, just as I am fascinated by books and records and refuse to deal with e-books and Spotify. Shelves with books and DVDs create life and presence around me. Maybe it is the lack of such things around me that has already made me homesick. In this bare hospital room there are no paintings, flowers, carpets, books and DVDs.

However, now the day has finally come. On the other side of the pulled down roller shutter, the birds are singing, the staff is entering, changing the drip and bringing breakfast. The shutter is pulled up and morning light floods the room. Night is gone.

Topaş, Hasan Ali (2015) Reckless. London: Bloomsbury Publishing.

Här ligger jag en fånge mellan lakan,
och lyssnar i en mörklagd paviljong.

Det är inte utan att jag tänker på ett par rader ur Hjalmar Gullbergs magnifika dikt Till en näktergal i Malmö. Vänster lårbenshuvud hade slitits ner och så hade ligamentet där det möter bäckenbenet. En av doktorerna sa att det var som om jag under en längre tid kört omkring med ett punkterat däck, tills dess att det nått fäljen. Ja, ja, det där kan jag begripa, det är väl en åldersåkomma. Flera av mina vänner har dött, men jag har än så länge enbart ett lårbensproblem, som faktiskt till skillnad från döden går att åtgärda.

Jag har under dagen opererats och då uppenbarligen försetts med en ny lårbenskula. Nu ligger jag här orörlig och hjälplös; omgiven av dropp, kateteter och slingrande sladdar. Det nyopererade benet gör att jag likt en mumie är tvingad att ligga i strikt ryggläge.

Klockan är två på natten, kontakten till apparaten med vilken jag skulle kunna släcka ljuset och även kalla på nattpersonalen har genom allt sladdtrassel ramlat ur väggen. Jag kommer inte åt den nerfallna sladden och kan därför inte göra annat än ligga här och skriva på min laptop, som jag tack och lov hade stående på mitt sängbord.

Försöker somna, men det starka ljuset strax ovanför mig gör det omöjligt, därtill kommer den oöverstigliga svårigheten att vända mig i sängen. Ser mig omkring. Tiden släpar sig fram. Tiden. Detta svårbegripliga fenomen som ständigt ändrar karaktär. Nu på natten går den långsamt, blir plågsamt trög. Sakta men obevekligt närmar sig Vargtimmen, som fått sitt namn av Ingmar Bergman:

Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning. Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme när de flesta barn föds.

Jag känner den där tiden från min tid som värnpliktig telegrafist då jag allt som oftast hamnat med ett nattskift och tvingats genomlida tiden mellan fyra och fem på morgonen, då tidströgheten sätter in som värst och tröttheten blir alltmer svårbemästrad.

Suckar och blundar. Sömn är en omöjlighet; morfindroppet har upphört och slutat verka, höftsmärtan gör sig påmind, nålsticken jag blivit perforerad med (för dropp, kateteter, blodprov, m.m.), känns åter. Ser mig uppgivet omkring och inser att min enda befrielse från sömnlöshet är att i avvaktan på gryningen fortsätta skriva.

Förmår inte ens bli irriterad på eländet – ligger i enskilt rum på ett modernt sjukhus, omgiven av kunnig och vänligt tillmötesgående personal. En sladd har ramlat ur väggen. En sladd? Än sen då. Snart kommer morgonen med all dess aktivitet – byte av dropp, blodprov, koll av temperatur och blodtryck, sjukgymnastik, kroppstvätt, byte av lakan, frukost, m.m. Jalusierna dras upp och nattens plåga försvinner. Men tills dess – väntan.

Jag har sett förfärliga sjukhus i fattiga länder och tänker på de sönderbombade sjukhusen i Mellersta Östern – de döda, eller dödligt sårade, föräldralösa barn som fortfarande lever under rasmassor.

Varför blev jag så priviligierad? Det kommer att dröja minst fyra timmar tills frukosten dyker upp. Min ställning i sängen är svårbemästrat obekväm, men jag har datorn hos mig och kan nu inte gör annat än tänka, minnas och skriva.

Emellanåt läser jag i en engelsk översättning av en turkisk roman, Hänsynslös av Hasan Ali Toptaş och under min sömnlöshet dyker tankar från läsningen upp.

Alldeles nyss läste jag hur en av romanens huvudpersoner blivit inblandad i ett våldsamt kroggräl under vilket en av hans bästa vänner oavsiktligt i ena benet tillfogat honom ett djupt knivsår. Upprörda bybor bär den ymnigt blödande mannen till hans hem och samlas kring hans säng.

”Må det gå över snart”, sa Ziya och lade försiktigt ena handen på sin väns axel. ”Var är ditt sår?”
”I hans ben”, sa en av byborna innan Kenan hann svara. ”Hans högra ben.”
Ziya tystnade. Han visste inte vad han skulle säga.
Han vände sig tillbaka till Kenan och frågade: ”Var exakt?”
”Ovanför hans knä”, sa en annan bybo medan han flyttade sin kroppsvikt. ”Här, ser du? Nära höften.”
Ziya kände sig tvungen att vända sig om så att bybon kunde peka ut platsen på sitt eget ben. Han drog en linje för att visa hur långt såret var.

Det är där jag har mitt operationssår, det som nu håller mig vaken om natten. Hur många gånger har jag tidigare läst om någon som haft ett sådant sår? Aldrig. Och nu har jag har under denna min plågsamt sömnlösa natt gjort det. Säkert drabbas vi alla av liknande tillfälligheter. Men, det hindrar inte att vi finner dem märkliga. Givetvis är de fullständigt meningslösa … men, likväl?

Toptaş roman handlar om livets obegriplighet. Exempelvis, en handling som begåtts för så länge sedan att vi glömt bort den, eller vi kanske inte ens tänkte på vad vi gjorde den där gången i förgäten tid. Hur en sådan handling sedan kan dyka upp långt senare och förändra vårt liv.

Toptaş beskriver med stor realism ett turkiskt bondbröllop, eller den vedervärdiga tillvaro några värnpliktiga män tvingas genomlida vid gränsposteringar längs den syriska gränsen.

Kanske vid samma tid som jag tillsammans med mina vänner – Mats, Stefan, Hasse och Boris – en natt, i en skranglig buss, passerade samma gräns. Det var under Ramadan 1978 och de trötta och hungriga syriska gränsvakterna tvingade oss passagerare att tillbringa flera timmar i nattkylan, för att de från sina överordnade i Damaskus skulle få tillstånd att låta en av oss föra in ett så oväntat föremål som en böhmisk kristallkrona. Det var långt innan desperata flyktingar avspisades vid den gränsen.

När jag nu läst Toptaş skildring av den kriminellt brutala behandling de turkiska värnpliktiga vid samma tvingades acceptera under sina hänsynslösa kommendanter, framstår det som i det närmaste obegripligt. Men, naturtroheten är så pass noggrant skildrad att allt verkar högst troligt.

Tillvaron betraktas/berättas utifrån huvupersonen Siyas högst personliga perspektiv och gränsen mellan minne och dröm blir emellanåt diffus. Siyas går exempelvis längs en skogsstig, passerar en asfalterad väg och finner sig framför portarna till det regemente där han som värnpliktig skall infinna sig, trots att den händelsen ligger trettiosju år tillbaka i tiden.

På samma sätta kan Siya efter en dramatiskt skildrad episod, såväl absurd som realistisk, under vilken han skall återlämna lägenhetsnyckeln till sin hyresvärdinna, kliva in en hiss enbart för att därefter hamna i sängen i sitt brandomshem. Övergångarna är subtilt odramatiska och följs av realistiskt präglade minnessjok.

Eftersom det hela rör sig kring Siya tvinnas de olika berättelserna, drömmarna och minnena samman, samtidigt som läsaren tvingas in i en ovisshet som gör att hen inte vet om romanen handlar om en verklighet drömd, eller tvärtom. Kanske är det så med alla berättelser och minnen – verkligheten är något annat än vad vi tänker den vara. Var och en av oss betraktar den på olika vis.

Då jag ligger här i min sjukhussäng och förtvivlat försöker somna gör jag medvetna försök att passera tröskeln mellan dröm och verklighet. Jag söker förgäves efter minnen jag kan stiga in i, eller söker ingångar till de få drömmar jag kan komma ihåg. Men, då jag för ett ögonblick inbillat mig att jag i tankarna lyckats lämna sjukshusrummet drivs jag av det starka ljuset och bensmärtan tillbaka in i verkligheten.

Jag står på Hässleholms Stortorg framför Norra Skånes imponerande byggnad. Bilden är fortfarande suddig. Jag har inte somnat ordentligt. Försöker förflytta mig till någon gång före 1968, eftersom det är lördag och vi då ännu gick i skolan, fast vi slutade redan klockan tolv.

Kanske är jag tretton år gammal. Efter skolan brukade jag varje lördag gå upp till tidningsredaktionen för att där hämta Far så att vi tillsammans kunde gå ner och fika på det närbelägna Tempos cafeteria. Jag åt då alltid en Napoleonbakelse. Vad jag drack till den minns jag inte, kanske en Zingo, ”försvinnande god”.

Varför kom jag hit just nu? Jo, min gode vän Örjan och hans hustru Ida hälsade för någon månad på hos oss. Örjan är intresserad av typografi och har under den senste tiden skaffat sig en begagnad handdriven tryckpress, en stor uppsättning metalltyper, kaster och annat tryckmaterial. Då jag talade med honom mindes jag mina besök hos Far. Han var en av den gamla tidens journalister och hade innan han hamnat i Hässleholm arbetat på tidningar i Landskrona, Simrishamn, Östersund, Stockholm, Eksjö och Luleå. Antagligen även på flera andra ställen och nu ångrar jag att jag inte frågat honom mer om hans liv och bakgrund.

Far trivdes bäst på lokaltidningar och ville helst arbeta som nattredaktör, tillsammans med typograferna såg han sig som medlem av vad han kallade ”nattens brödraskap”. Far var fascinerad av tryckerihantverket och visade alltid stor respekt för sättare och typografer. Att han helst ville arbeta på en lanbsbygdstidning och inte i en storstad berodde enligt honom på att han då kom närmre sina läsare och folk i allmämhet, lärde känna dem och deras vardagsliv. Något som var betydligt mer spännande och lärorikt än att virvla runt i de stora städernas främlingsskap, där du tvingades handskas med komplicerade och svårbegripliga orsakskedjor och snart förvandlades till att bli som andra storstadsmänniskor – en anonym kugge i stadsmaskineriet. Ute på landet var det annorlunda, då kom du till folk och de till dig. Du blev till en integrerad del av samhällslivet och om du skötte ditt jobb ordentligt och inte lät dig korrumperas till att utnyttja din ställning som informationsförmedlare och samhällskritiker så blev du repekterad och kanske till och med omtyckt.

Nu i nattens plågsamma ensamhet försökte jag suggerera mig in i Fars tidningvärld och framförallt hoppades jag på en dröm som skulle kunna föra mig tillbaka till min barndoms tryckpressar. Men luckorna var alltför stora och de bilder jag manade fram stämde nog inte överens med verkligheten. De hade säkert färgats av vad jag sett på film. Till en början kom jag inte längre än till ett lördagsbesök hos Far på tidningsredaktionen.

Jag gick in genom en sidodörr av den imponerande sekelskiftsbyggnaden och uppför en vindeltrappa, som på andra våningen passerade en tämligen oansenlig dörr med texten Norra Skåne. På dess andra sida fanns ett avlångt väntrum med ett lågt bord belamrat med färska dagstidningar. Vid rummets ände stod dörren öppen till Fars kontor. Han var redaktionsekreterare och i mångt och mycket tidningens ansikte utåt. I allmänhet satt han bakåtlutad med benen utsträckta och fötterna placerade på skrivbordet. Med pipan i munnen, alltid fylld med Hamiltons blandning, läste han någon tidningartikel eller en text hans medarbetare lämnat in för granskning.

Det är möjligt att Far skulle ha kunnat befria sig från sin så invanda Hamiltons blandning om han visste (vilket han kanske även gjorde) att greven slutat sina dagar som en entusiastisk nazivän och personligen uppvaktat Hitler på dennes femtioårsdag med en statyett av vår hjältekonung Karl XIII. Fast rökbegäret hade nog överskuggat den kunskapen.

Far var konservativ i meningen att han trivdes med hur tidningar drivits under hans journalistkarriär. Även om han uppskattade och gynnade yngre, radikalare journalister som, efter vad jag senare förstod, i allmänhet tyckte om honom, så uppskattade han inte alls när de kom med synpunkter kring tidningens ålderdomliga redigering. Han tyckte inte att redaktörer borde lägga sig i tidningssidornas utseende, sådant lämnade han åt de ”erfarna” typograferna och sättarna. Då han uppsöktes av yngligar som nyutexaminerats från Journalisthögskolan och yppade åsikter om tidningens ålderdomliga utseende, kunde han säga: ”Varför vilja ändra på något som redan fungerar? Typograferna sköter genom sin erferenhet sitt jobb bättre än vi. Upplagan stiger ständigt och Norra Skåne är och förblir en uppskattad och respekterad tidning.”

Han beklagade sig över offsetteknikens införande, som i stort sett slog sönder den traditionella layout som sedan seklets början präglat tidningarnas utseende och i grunden kom att förändra typografernas roll och arbete och dessutom göra så många av dem överflödiga.

Politiskt var Far däremot, jämfört med de flesta i hans ålder,  tämligen radikal. Han blev irriterad då tidningsägarna eller andra ”utomstående” ville öka sitt inflytande och värst av allt ändra på eller hindra publiceringen sådant material som han låtit yngre och radikalare jornalister passera. ”Tror de att de satt mig på pottan, så tror de fel. Här bestämmer enbart sanningsenlig, obunden journalistik!”

Far blev alltid glad då han fick se mig och reste sig genast ur sin till synes obekväma ställning. Hans kontor var skilt från redaktionen genom en brun trävägg som till hälften övergick till glas. Därigenom kunde han se in över ett kontorslandskap som dock skildes från hans avdelning av ett långsträckt teleprinterrum där tre, ständigt smattrande teleprintrar matade ut gula, breda pappersremsor med nyheter från TT, Reuters, AFP, UPI, TASS, m.fl. Det smattrade också emellanåt från redaktionsrummets skrivmaskiner, men därinne satt journalisterna lika ofta på sina skrivbord och diskuterade sinsemellan. Det hände också att Far masat sig upp ur sin halvliggande ställning och skrev på sin maskin. Liksom jag gör nu skrev han fort med två fingrar.

Innan vi tillsammans gick ner till Tempos kafeteria gjorde Far, med mig släptåg, en runda på redaktionen och avslutade med en koll av teleprinterremsorna.

Det fungerar. Visserligen kan jag fortfarande inte somna, men mitt skrivande ersätter sömnen och jag glömmer min plågsamma omgivning. Lägger huvudet mot kudden, sluter ögonen. Kommer till den stora rotationspressen som stod i ett rum för sig, med heltäckande fönster ut mot gatan. En gammaldags maskinpress, en artefakt från den tid som nu kallas steampunk. Med svarta, oljade hjul och stänger förde den, då den slamrande startats, fram en ström av tidningsexemplar, som effektivt buntades ihop för att under de tidiga morgontimmarna forslas ut till bygdens frukostbord.

Innan Far blev redaktionssekreterare hade han varit nattredaktör och då härskat över tidningens nattliga görande och låtanden. Tycker mig minnas hur han stod vid pressen då de första trycksvärtade tidningarna matades fram och lyfte upp ett exemplar för att kolla om allt var i sin ordning. Innan dess hade han i allmänhet suttit och druckit kaffe och spelat kort med sättare och typografer, när de inte varit i full verksamhet vid de stora sättmaskinerna. En ljudlig signal varslade om att pressen skulle sättas igång.  

Jag har också ett svagt minne av ett mer manuellt arbete där sättarna satt eller stod vid slitna bord, plockade metalltyper ur de lika slitna kasternas fack och arrangerade dem i tidningssidornas matriser. Minns också hur de konvexa metallskivorna med tidningssidor arrangerades på pressens valsar.
 

Om det var vår- och sommartid och fritt från blåst och regn, hände det ofta att Far tillsammans med typografen Hugo Bengtsson cyklade ner till hans trädgård, som låg inte långt från vår lägenhet, för att där bland grönska och fågelsång njuta av hur natten förvandlades till tidig morgon. Om jag någon gång vaknade på natten och trippade in i vardagsrummet fann jag allt som oftast att Far hade kommit tillbaka hem och sittande i sin fåtölj, inom läslampans cirkelsken, hade försjunkit i en tidning, eller bok.

Då jag nu försöker minnas vad jag tror mig ha sett och upplevt tycks det mig som att Far tagit med sig mig till tidningen för att se och uppleva dagens och nattens arbete för att därigenom få mig att inse sitt yrkes magi. Av samma orsak tog han mig säkert upp till Olles fotografistudio högst upp i tidningshuset och lät mig där uppleva undret då bilder växte fram i mörkrummets fixerbad, hur en pappersbit sänktes ner i en kemikalieblandning och hur en bild sedan magiskt växte fram. Ren alkemi.

Jag har ibland undrat varför Far, som uppenbarligen älskat sin roll som tidningsredaktör på en landsortstidning, efter pensionen så gott som fullständigt drog sig undan allt umgänge och tillbringade det mesta av sin tid framför TV:n, med den närmsta släkten – jag, mina systrar och våra familjer – och ute i trädgården, som till den största delen entusiastiskt sköttes av min mor. Han hade ju tidigare tyckt om att klä upp sig, promenera genom stan eller sitta på biblioteket och under tiden hälsa på och samtala med en mängd för mig kända eller okända människor.

Han var en välkänd personlighet, fast vid närmare eftertanke hade han inte mycket umgänge utanför sitt arbete och vägrade hårdnackat att delta i någon form av föreningsverksamhet, i så måtto påminde han nog en hel del om mig, som tycker om att vara i centrum och uppträda, men annars är en ganska tillbakadragen person.

Då jag ligger här i sjukhusrummet och funderar över forna tidningars mystik – skrivmaskinerna, teleprintrarna, fotoavdelningen, tryckpressen, sätterimaskinerna, telefonerna som ringde gång på gång, mängden av besökare, frånvaron av datamaskiner - så förstår jag att jag för länge sedan hade bevittnat något som inte längre existerar. På den tiden innebar journalistik mer närkontakt; ett påtagligt hantverk, beroende av en handfast teknik. En tidning framställdes som i en myrstack, där arbetsuppgifterna var såväl samordnade, som effektivt separerade, där människor arbetade nära varandra.

Vid sin pensionering hade Far hamnat i korsningen mellan en ny och gammal tid. Utan de slamrande maskinerna, utan tillverkningens mystik. I och med datamaskinernas abstrakta närvaro genomgick journalistiken en total förändring. Far hängde inte med och visste det. Han gillade inte datamaskinerna, förlusten av trycksvärtan och kamratskapet med typograferna, påtagligheten/hantverket. Till skillnad från sina äldre kollegor som efter pensionen ständigt dök upp på redaktionen, höll Far sig undan. Han ville inte uppleva de stora förändringar hans yrke genomgick. Jag tänker på det medan jag ligger här och knappar på min dator – snart kommer även något liknande att drabba mig då jag kommit upp i, och till och med passerat, den ålder då Far drog sig undan. Min plågsamma natt har mildrats genom mitt skriveri och läsande. Med AI:s entré i allas vår tillvaro kommer sådana verksamheter att bli allt sällsyntare. Far var en kreativ person. Journalistiken gav honom inspiration, den var för honom en skapande verksamhet. Nu kommer även information till oss i form av en färdigpackad produkt.

Far gillade en tryckpress -, ett fotolaboratoriums mystik, liksom jag fascineras av böcker och skivor och vägrar befatta mig med e-böcker och Spotify. Hyllor med böcker och DVD:s skapar liv och närvaro omkring mig. Kanske är det bristen på sådant som redan nu har skapat hemlängtan hos mig. I detta kala sjukhusrum finns inga tavlor, blommor, mattor, böcker och DVDs.

Nu har dagen äntligen kommit. På andra sidan den nerdragna jalusin sjunger fåglarna, personalen kommer in, byter dropp och kommer med frukost. Jalusin dras upp och morgonljuset flödar in, natten är till ända.

Toptaş Hasan Ali (2015) Reckless. London: Bloomsbury Publishing.

The Palazzo Strozzi in Florence presented recently a large exhibition of Fra Angelico’s paintings. For a while, I thought about going there, but changed my mind. I had several times seen Fra Angelico’s frescoes in the monks' cells of the monastery of San Marco, also in Florence. Then I thought I should have taken the opportunity. Fra Angelico is worth a journey.

This discreet monk was not only one of the greatest painters of his time, which is no small thing to state since his times signified one of the highlights of world art – Fra Angelico also appears to us as an immortal master. We see him in the fresco of his colleague Luca Signorelli in Orvieto where the two of them contemplate all the violence unleashed by Antichrist, a world potentate who, under false pretenses, would set the world on fire. We know him as Hitler or Stalin, or why not Putin, Trump and Netanyahu. Long-awaited? See what the US president published on April 13th on his website Truth Social, amid the burning wars he supports or has himself ordered. Is the man completely crazy? Does he share his madness with those who praise and worship him? In short - An Antichrist as good as any.

Here below, the two artists stand within a fresco painted more than half a mllenium ago, next to a man putting one foot on a fellow human being's head, while strangling him to death. The older Signorelli has a tired expression, the gentler and seemingly younger monk (he had actually died forty-five years earlier) watches rather expressionlessly at the terrible massacre raging around him, with a discreet gesture, however, it seems as if he wants to draw our attention to the unbridled massacare in his vicinity.

Giorgio Vasari wrote seventy years later:

It is impossible to heap enough praise on this holy man, who was so humble and modest in all that he did and said, and whose images were created with such ease and so much piety.

Fra Angelico’s sarcophagus is placed in the Basilica of Santa Maria sopra Minerva in Rome. At the feet of the figure adorning it, his students have carved the words:

In this place rests the glory, the mirror and the ornament of all artists, the Florentine Giovanni. A pious and true servant of God. He was a brother of the Order of St. Dominic. His disciples mourn the death of their great Master, for who will now be able to use a brush like his? His homeland and his order mourn the death of a great artist, he had no equivalent in his art.

Fra Angelico was early on called Brother John, but his real name was Guido di Pietro and he was in 1395 born in the small town of Vicchio just north of Florence. In in 1267, the great artist Giotto di Bodone had been born in the same town. Fra Angelico, Brother Angelic, was a nickname Guido di Pietro received several hundred years later.

And of course, Fra Angelico was unique and, in many ways, quiet ahead of his time. I come to think of a small painting I once saw in Berlin, L'Apparizione di san Francesco su un carro di fuoco, The Apparition of Saint Francis on a chariot of fire. The painting is based on one of the many legends that emerged after Francis’ death and collected by his disciples. According to this story, the recently deceased Saint Francis appeared while Anthony of Padua was preaching to a crowd of monks in Arles, France. In the upper church in Assisi, in a fresco painted by Giotto, or his disciples, we see how St. Anthony suddenly falls silent while standing in front of the devoutly listening monks. Only he, and another monk at his side, can see the apparition in the entrance of the hall.   

In the same series of pictures, Giotto described how another group of Franciscans, who exhausted after prayer and meditation had fallen asleep. Suddenly, they are woken up by a group of other brothers who have not been able to sleep and therefore been wandering around in the vicinity of the house. They have seen how Francis travelled towards heaven in a chariot ablaze with fire. The scene is depicted in a strange, undramatic way. We do not discern any flames, but St. Francis is surrounded by a mandorla, a large halo. It seems that Giotto wanted to transmit a feeling that it is not  a “real” event he had depicted, it was a vision. The unnaturally large chariot and its horses seem to stand still in the air, as if the sleeping brothers, a monk is in the process of waking them up, will have enough time to experience the marvellous sight before it disappears.

Now to Fra Angelico’s version of the same event, perhaps painted 140 years later. Its realism is astonishing. In the small painting, we see five monks in a bare room, opening onto a moonlit garden. One of them has fallen asleep while the others seem to be half awake and confused. One of them sits stretched out on his hard stone bench, as if he had sunk down during his sleep. He supports himself with one hand while he with the other in surprise and bewilderment is covering his face. Another of the monks has fallen to his knees and is looking up at a bright vision of St. Francis, who is not traveling in a chariot of fire, but in a diminutive form has appeared while being carried by a cloud on which is written “Peace be upon you.” This is undoubtedly a vision. But look at the astonishing skill with which Fra Angelico has depicted it all! How unexpectedly modern it all seems to be, with what originality the actions on this small stage are depicted.

On the left, a monk has just left the room, unaware of the apparition. It would take hundreds of years before artists dared to crop the people of a picture surface in such a manner. It first became common with the invention of photography and is often encountered in paintings by an impressionist like Degas.

Or take the sophisticated play of light on the worn and bare wall in front of which Franciscus appears. Hundreds of years later, Vermeer van Delft was also able to bring a monochrome wall to life. Like him, Fra Angelgo was well aware of the fact that a wall painted with one colour shows a multitude of shades of light.

Every detail is exquisite. How skilfully foreshortened and perfectly natural is not the position of the sleeping monk?

The colour scheme is superb and made with great care, every detail observed with great expertise, like the entrance to the moonlit garden.

The small size of the picture is due to the fact that it was part of a predella, i.e. the series of smaller pictures that under an altarpiece often depicted the life of a saint or a biblical story. The small scenes painted together with the vision of Franciscus have been broken off from an original altarpiece.

One of these paintings is now in the Lendenau Museum in Altenburg, Germany and depicts Francis’ meeting with the Sultan Malik al-Kamil. In 1219, Francis and a group of other monks had gone to Acre, the capital of the Latin kingdom of Jerusalem. The Fifth Crusade was in full swing, but after the Crusaders had captured the Egyptian port city of Damietta, there was a temporary ceasefire.

Francis did not support the Crusade. His intention was to use the truce to turn it into a pilgrimage. Upon his arrival in Acre, he went to the nearby Muslim camp and met the Muslim leader, Malik al-Kamil. His purpose was to discuss the Christian faith with the Sultan. Contrary to what the Christian war leaders feared, Francis was kindly received by the sultan, who carefully listened to him, but of course declined to be baptized as a Christian. However, he asked Francis to pray for him and they parted as friends.

Fra Angelico's picture depicts a legendary story that tells how Francis offered himself to walk through fire to prove his trust in God, on the condition that the Muslim imams accepted the challenge and did the same. When they hesitated, Francis refrained from his proposed fire walk.

What characterises Fra Angelico's presentation is that it exudes the same undramatic calm as most of the other pictures. He stresses the colourful robes of the Muslims that harmonize with each other in brilliant red, sky blue and saffron yellow. The plants are beautifully stylized and the fire is ridiculously small. All eyes are on St. Francis.

More dramatic is the depiction of how Francis received his stigmata from Jesus, who at dusk reveals himself as an angel with red wings. Rays from the wounds of his crucifixion shoot down in a river of light on the kneeling Francis. The light beams seem to split the landscape into a triangle pointing down towards the monk, who with uplifted hands calmly accepts his stigmata. His accompanying monk brother does not seem to be particularly upset either. The stylized landscape appears to be depicted in a manner that became popular among “realist” painters in the 1920s and 1930s.

Impressive are the pines that surround the abbey church, which in a bold perspective is depicted from below. The painting is now in the Vatican Museum.

St Francis’ sudden apparition to the monk friars in the bare room is, as mentioned above, to be found in Berlin's Gemäldegalerie, which also houses two more small paintings from the same predella. One of them depicts the meeting between St. Dominic and St. Francis, founders of the two Catholic orders of preachers. They meet at a church on a hill outside a fog-shrouded city. This may suggest that, as the Dominicans, but not the Franciscans, claimed that the two saints met during the Fourth Lateran Council, convened 1215 in Rome by Pope Innocent III. As early as 1209, Francis had received the go-ahead from Innocent to form his order of beggars. It was not until 1216 that Pope Honorius III, after Innocentius’ death, recognized Dominic’s monastic order. The Franciscans generally claimed that it was in Assisi and not in Rome that Dominic met with Francis.

In Fra Angelico’s painting it seems as if they meet outside Rome and in Heaven we see how the Virgin Mary kneels before Christ asking him to help the two saints to save the world from its sins and halt the heretic onslaught. The presentation is characterized by the same kind of peace we find in so many other of Fra Angelico’s paintings. Interesting is his depiction of the distant big city, covered by a light fog.

A more elongated depiction of St. Francis’ funeral was placed at the centre of the predella’s six pictures. This picture is also preserved in Berlin's Gemäldegalerie. The action takes place in a monastery yard among sadly restrained, brown-clad Franciscans, some of whom weep openly.

It is noteworthy that Fra Angelico has obviously made an effort to create a kind of group dynamics by making the monks move and look in different directions.

The brown colour of the monks is broken by the priests’ colourful robes and the red robe of a patrician who from the far left is observing the funeral rite. Meanwhile, far away in the background St. Francis is lifted up to Heaven by two white robed angels.

It has long been assumed that the six paintings were placed under a lost triptych called La Madonna di Pontassieve, in the Medici chapel in the church of Santa Croce. It was not uncommon fo small paintings like these, which were lined up under the larger altarpieces, to be sawn off, stolen or sold. Which is why several of them are now scattered among museums and private collectors all over the world.

In recent years, various experts, after carefully examining the style, technique and chemical properties of the colours, have come to the conclusion that the predella paintings originally were attached below the large so-called Franciscan triptych, which is now kept in Florence’s San Marco Museum. After being restored, the altar painting was one of the main attractions of the exhibition at the Strozzi Palace, where the six predella paintings were placed under it.

In his fascinating Voices of Silence from 1953, André Malraux presented, in a personal manner, works of art from all times and different corners of the world. The imaginative book was part of a concept he had launched in 1947 – The Museum without Walls.

Walter Benjamin had previously explained that works of art have an “aura” that could only be perceived while you were directly confronted with the original. This “aura” is lost when an artwork is reproduced, as a photograph or a copy. Malraux, on the other hand, regarded skilfully made art reproductions in the form of photographs as a kind of liberation from the confining, isolating effect of museums. Their spatial boundaries prevented an intellectual flow, while he advocated the opening up to an infinite space where the artworks could cross-pollinate each other and stimulate free associations, a space for new experiences and a source of tolerance that would change people’s common views of other cultures and their exclusive means of expression, a give and take, a democratic utopia.

Of course Malraux is right, I love (admittedly a misused word, but in this case I am amiss of another one) to browse through my art books and I have durimg a long life acquired an impressive collection of art cards. However, to consider a reproduction of a work of art is not the same as to end up in front of the original and observe it in quiet contemplation. To be alone, freed from the crowd of tourists, yes maybe even socializing all together, and to be able sink into close contact with the artwork. Like when I saw Fra Angelico’s vision of Francis in the monks’ bare room and got to enjoy all its exquisite details. When I up close could experience the hard surface that characterizes most of the great masterpieces of early Renaissance, which furthermore have in an amazing manner preserved their clear lustre. This is a truly mystical experience that, like such experiences, defies description. Such a work of art speaks to you, and that is precisely why Malraux’s title of his book is so unusually descriptive – The Voices of Silence.

Palazzo Strozzi i Florens hade nyligen en stor utställning med Fra Angelicos målningar. Under en tid tänkte jag resa dit, men ångrade mig. Fra Angelicos fresker hade jag sett flera gånger i munkcellerna i San Marcos kloster, även det i Florens. Sedan tyckte jag dock att jag borde ha tagit tillfället i akt. Fra Angelico är värd en resa.

Denne diskrete munk var inte enbart varit en av sin tids störste målare, något som inte vill säga lite varit eftersom tiden varit en av världskonstens höjdpunkter – Fra Angelico framstår även för vår tid som en odödlig mästare. Vi ser honom på kollegan Luca Signorellis fresk i Orvieto där de två betraktar allt det våld som utlösts av Antikrist, en världspotentat som under falska förespeglingar skulle sätta världen i brand. Vi känner honom som Hitler eller Stalin, eller varför inte Putin, Trump och Netanyahu. Långsökt? Se vad USA:s president publicerade den trettonde april på sin sajt Truth Social, under brinnande krig han stödjer eller själv har beordrat. Är mannen komplett galen? Delar han sitt vansinne med de som hyllar och dyrkar honom? En Antikrist så god som någon. 

Här nedan står de två konstnärerna på en fesk målad för mer än ett halvsekel sedan, bredvid en man som sätter ena foten på en medmänniskas huvud, medan han stryper honom till döds. Den äldre Signorelli, har en trött min, den mildare och till synes yngre munken (han hade dock dött fyrtiofem är tidigare) blickar tämligen uttryckslöst ut över den fruktansvärda massaker som äger rum runtomkring honom, med en diskret gest tycks det dock som om han vill göra oss uppmärksamma på det otyglade våldet som rasar i hans närhet.

Giorgio Vasari skrev sjuttio år senare:

Det är omöjligt att ösa nog med beröm över denne helige man, som var så ödmjuk och blygsam i allt han gjorde och sade och vars bilder skapades med sådan lätthet och så stor fromhet.

Fra Angelicos sarkofag finns i basilikan Santa Maria sopra Minerva i Rom. Vid fötterna av den gestalt som pryder den har hans elever ristat in orden:

På denna plats vilar äran, spegeln och prydnaden för alla konstnärer, den florentinske Giovanni. En from och sann Guds tjänare. Han var broder av den helige Dominikus orden. Hans lärjungar sörjer sin store mästares död, ty vem skall nu finna en pensel som hans? Hans hemland och hans orden sörjer en stor konstnärs död, han hade i sin konst ingen motsvarighet.

Far Angelico kallades tidigt Broder Johannes, men hette i själva verket Guido di Pietro och föddes 1395 i den lilla staden Vicchio strax norr om Florens. Den store konstnären Giotto di Bodone hade 1267 fötts i samma stad. Fra Angelico, Broder Änglalik, var ett smeknamn Guido di Pietro erhöll flera hundra år senare.

Och visst var Fra Angelico unik och på många sätt före sin tid. Jag tänker på en liten tavla jag sett i Berlin, L'Apparizione di san Francesco su un carro di fuoco, Den helige Fransiskus uppenbarelse på en vagn av eld. Målningen grundar sig på en av de många legender som växte fram efter Fransiskus död och som samlades av hans lärjungar. Enligt denna berättelse uppenbarade sig den nyligen avlidne Helige Fransiskus medan hans ordensbroder Antonius av Padua predikade för en samling munkar i det franska Arles. Giotto har i överkyrkan i Assis 1295 skildrat hur Antonius plötsligt tystnar medan han står framför de andäktigt lyssnande munkarna. Endast han, och en annan munk vid hans sida, kan se uppenbarelsen i salens ingång.    

I samma bildsvit skildrar Giotto hur en annan grupp franciskaner långt därifrån utmattade har somnat efter bön och meditation. Plötsligt blir de väckta av en grupp andra bröder som inte kunnat sova och därför vandrat utanför det hus de bor i. Plötsligt får de se hur Fransiskus färdas mot himlen i en vagn som flammar av ed. Scenen är skildrar på ett sällsamt, odramatiskt sätt. Vi ser inga eldsflammor, men den Helige Fransiskus är omgiven av en mandorla, en stor gloria.  Det tycks som om Giotto vill säga att detta inte rör sig om någon verklig händelse, att det är en vision. Den onaturligt stora vagnen och dess hästar tycks stå stilla i luften, som om de sovande bröderna, en munk är i färd med att väcka dem, skall hinna se synen innan den försvinner.

Nu till Fra Angelicos version av samma händelse, kanske målad 140 år senare. Dess realism är förbluffande. På den lilla målningen ser vi fem munkar i ett kalt rum, som öppnar sig mot en månbelyst trädgård. En av dem har somnat medan de andra tycks vara yrvakna. En av dem sitter uträckt på sin hårda stenbänk, som om han under sömnen har sjunkit ned. Han stödjer med ena handen medan han med den andra tar sig förvånat för ansiktet. En av munkarna har fallit ner på knä och blickar upp mot en ljusbemängd vision av den Helige Fransiskus, som inte färdas i någon eldvagn utan i diminutiv gestalt uppenbarat sig buren av ett moln på vilket det står ”Frid vare med eder”. Här rör det sig utan tvekan om en vision. Men se med vilken förbluffande skicklighet Fra Angelico skildrat det hela! Hur oväntat modernt det hela ter sig, hur originell är inte den lilla scenen?

Till vänster har en munk nyss lämnat rummet, ovetande om uppenbarelsen. Det skulle dröja hundratals år innan konstnärerna vågade beskära en bildytans personer på ett sådant sätt. Det blev vanligt först med fotgrafikonstens uppfinnande och vi möter det ofta hos en impressionister som Degas.

Eller ta det sofistikerade ljusspelet på den slitna och kala väggen framför vilken Fransiskus uppenbarar sig. Hundratals år senare kunde även Vermeer van Delft få en enfärgad vägg att leva. Liksom honom var Fra Angelgo väl medveten om att en vägg målad med en färg uppvisar en mängd ljusskiftningar.

Varje detalj är utsökt. Hur skickligt perspektivistiskt förkortad och fullkomligt naturlig är inte ställningen hos den sovande munken.

Färgsättningen är suverän och gjord med stor omsorg, varje detalj skickligt observerad, som gången ut mot den månbelysta trädgården.

Bildens ringa omfång beror på att den varit del av en predella, det vill säga den serie mindre bilder som under en altartavla ofta skildrade ett helgons liv eller en biblisk historia. De tavlor som målats tillsamman med visionen av Fransiskus har brutits loss från en ursprunglig altartavla.

En finns i Lendenaumuséet i Altenburg och föreställer Fransiskus möte med sultanen Malik al-Kamil. År 1219 hade Franciskus med en grupp andra munkar begett till Acre, huvudstaden i det latinska kungadömet Jerusalem. Det femte korståget pågick för fullt, men efter det att korsfarana erövrat den egyptiska hamnstaden Damietta rådde ett tillfälligt eldupphör.

Franciskus stödde inte korståget. Hans avsikt var att utnyttja vapenvilan till att förvandla korståget till en pilgrimsfärd. Vid sin ankomst till Acre begav han sig till det närbelägna muslimska lägret och mötte där muslimernas ledare, Malik al-Kamil. Hans syfte var att diskutera den kristna tron med sultanen. Tvärtemot vad de kristna krigsledarna befarat blev Fransiskus välvilligt bemött av sultanen, som lyssnade till honom, men givetvis avböjde att bli döpt som kristen. Han bad dock att Fransiskus skulle be för honom och de skildes som vänner.

Fra Angelicos bild framställer en legendarisk historia som förtäljer hur Fransiskus erbjöd sig att gå genom eld för att bevisa sin förtröstan på Gud, under förutsättningen att de muslimska imamerna antog utmaningen och gjorde sammaledes. Då de tvekade avstod Fransiskus från eldvandringen.

Vad som kännetecknar Fra Angelicos framställning är att den andas samma odramatiska lugn som de flesta av de övriga bilderna. Han poängterar muslimernas färggranna dräkter som harmonierar med varandra i lysande rött, himmelsblått och saffransgult, växterna är vackert stiliserade och elden löjligt liten. Allas blickar är riktade mot Skt. Franciskus.

Mer dramatisk är framställningen av hur Fransiskus får sina stigmata från Jesus, som i skymningen uppenbarar sig som en ängel försedd med röda vingar. Strålar från hans korsfästelses sår skjuter ner mot den knäböjande Franciskus i en flod av ljus, som tycks klyva landskapet i en triangel med spetsen riktad ner mot munken, som med lyftade händer lugnt tar emot sina stigmata. Hans medföljande munkbroder verkar inte heller vara speciellt upprörd. Det stiliserade landskapet tycks vara ytterst modernt framställt och påminner om liknande framställningar i realistiska målningar från 1920- och 1930-talen.

Imponerande är pinjerna som omger klosterkyrkan, framställd underifrån i ett djärvt perspektiv. Målningen finns nu i Vatikanmuséet.

Skt. Fransiskus plötsliga uppenbarelse för munkbröderna i det kala rummet finns, som nämnts ovan, i Berlins Gemäldegalerie, som även hyser ytterligare två små tavlor från samma predella. En av dem framställer mötet mellan Skt. Dominikus och Skt. Franciskus, instiftare av de två katolska predikarordnarna. De möts vid en kyrka på en kulle utanför en dimhöljd stad. Detta kan antyda att de, som dominikanerna, men inte franciskanerna, hävdat möttes under det Fjärde Laterankonciliet, som 1215 sammankallats i Rom av påven Innocentius III. Redan 1209 hade Fransiskus fått klartecken från Innocentius att bilda sin tiggarorden. Det var inte förrän 1216 som påven Honorius III, efter Innocentius död, erkände Dominikus munkorden. Franciskanerna hävdade i allmänhet att det var i Assisi och inte Rom som Dominikus och Franciskus möttes.

Nåväl, i Fra Angelicos tavla tycks det alltså som om de träffas utanför Rom och i himlen ser vi hur Jungfru Maria knäfaller inför Kristus och ber honom hjälpa de två helgonen att frälsa världen från sina synder och hejda kättarnas anstormning. Framställningen präglas av den frid vi finner i så många andra av Fra Angelicos målningar. Intressant är hans framställning av den avlägsna storstaden, omvälvd av ett grått töcken.

Mitt bland predellans sex bilder har funnits den mer avlånga framställningen av Skt. Fransiskus begravning, som även den bevaras i Berlins Gemäldegalerie. Den sker på en klostergård i kretsen av sorgset behärskade brunklädda franciskaner, av vilka några gråter öppet.

Anmärkningsvärt är att Fra Angelico uppenbart ansträngt sig för att skaffa dynamik i hopen av munkar, de rör sig och blickar år olika håll.

Den bruna färgen hos munkarna bryts av prästernas mässkrudar och en patriciers röda dräkt där han stående längst till vänster betraktar begravningsriten. Längst bort, ovanför klostermuren, lyfter två vitklädda änglar Skt. Fransiskus upp till den himmelska sfären.

Man har länge antagit att de fem tavlorna suttit under en förlorad triptyk kallad La Madonna di Pontassieve, i Medici-kapellet i kyrkan Santa Croce. Det var inte helt ovanligt att de små tavlorna som satt uppradade under de större altartavlorna sågades bort, stals eller såldes. Vilket är orsaken till att flera av dem nu är spridda bland muséer och privatsamlare välden över.

På senare år har olika experter efter att noggrant ha undersökt stil, teknik och färgens kemiska egenskaper kommit fram till att predella tavlorna av allt att döma suttit under den stora så kallade Franciskanska triptyken, som nu förvaras i Florens San Marco-museum. Efter att ha restaurerats var den en av huvudattraktionerna på utställningen i Strozzipalatset, där även de sex predella målningarna hade placerats under den.

I sin fascinerande Tystnadens röster från 1953, presenterade André Malraux på ett personligt och ofta originellt sätt konstverk från alla tider och olika hörn av jorden. Den fantasieggande boken var en del av ett koncept han lanserat 1947 – Muséet utan väggar.

Walter Benjamin hade tidigare förklarat att konstverk har en ”aura” som uppfattas enbart då du direkt konfronteras med det. Denna “aura” går förlorad då konstverket reproduceras, som fotografi eller kopia. Malraux betraktade däremot skickligt gjorda konstreproduktioner i form av just fotografier som en form av befrielse från muséernas inneslutande, isolerande effekt. De rumsliga gränserna hindrade ett intellektuellt flöde, en öppning mot ett oändligt spelrum där konstverken kunde korsbefrukta varandra och öppnas för fria associationer, en rymd av nya upplevelser och en källa till tolerans som skulle förändra människors syn på andra kulturer och deras exklusiva uttrycksmedel, ett givande och tagande, en demokratisk utopi.

Visst har Malraux rätt, jag älskar (visserligen ett missbrukat ord, men i det här fallet saknar jag ett annat) att bläddra i mina konstböcker och har under ett långt liv har jag skaffat en imponerande samling konstkort. Men, att betrakta en reproduktion av ett konstverk är inte samma som att i stilla kontemplation hamna framför originalet. Att ensam, befriad från mängden av turister, ja kanske till och med samvaro över huvud taget, och få sjunka in i närkontakt med konstverket. Som då jag såg Fra Angelicos vision av Franciskus i munkarnas kala rum och fick njuta av dess detaljer. På nära håll uppleva den hårda yta som karaktäriserar de flesta av den tidiga Renässansens stora mästerverk, som på ett förbluffande sätt bevarat sin klara lyster. Det är en i sanning mystisk upplevelse som lik en sådan trotsar beskrivning. Ett sådant konstverk talar till dig och just därför är Malrauxs titel på sin bok så ovanligt lyckad – Tystnadens röster.