I just came in through the door after a long walk during which, as so often happens, I had bended up sitting on a bench. After watching the greenery, the people and the dogs around me, I lifted my eyes and looked into the infinitely blue sky.

I became dazzled by the sun and closed my eyes. Again, the thoughts were there, the same ones I share with most of us. Who am I? What do I do here? Why am I unique? I was born, live and will die. Why doesn't death scare me? Not so far at least. And here I am. Why have I been so privileged and reached this age?

Of course, I am tormented by my shortcomings, the misunderstandings and lack of contact that might arise around me, amidst of all this diversity of joy and misery. Famine, war, catastrophes, inexplicable evil and goodness. I love my family and friends, though how do they really perceive me?.

After all, I cannot deny that it is a triumph to exist. But still? What difference does my measly life make amomg this myriad of people? This anthill of creatures? Why care? Can such a small and insignificant individual as I happen to be do anything to overcome the division, fragmentation, and indifference that characterize so much around me? Probably not much, more than trying to be tolerant, kind and assert my opinions.

And out there is the universe, with its infinity of suns, stars, planets, galaxies and superquarks. I had an uncle, he is long dead, who was very interested in astronomy and the times I met him he talked about the greatness of the universe and everything he knew about it; black holes, quarks, the curved space and much more. Somehow he was intimidated by his own knowledge. It was as if he felt that we were going to experience the death of the sun and the collapse of the universe, however impossible that might be. It's like death – the infinity of the universe doesn't scare me at all and I actually believe that our wonderfully beautiful planet is the only one existing in the entire universe and if not – what does it matter to me?

For me, the great mystery of existence is human's ability to appreciate nature, to create and enjoy art and music, the parallel worlds of literature. While I was sitting there, the Italian song Volare popped in my head. This wonderfully banal song that I assume every Italian knows and that most of them can sing. Banal? What did I mean by that? Isn't that a derogatory word? Not at all, I think its basic meaning is "universal" and this is undeniably the fact of Volare. Does that mean it's lousy. Not at all, on the contrary. Simple? Maybe, but I don't think it is either because. For me it creates such a wonderfully liberating and uplifting feeling and it must be the case för many others as.

Poi d'improvviso venivo dal vento rapito
e incominciavo a volare nel cielo infinito

Volare, oh, oh!
Cantare, oh, oh, oh, oh!
Nel blu dipinto di blu,
felice di stare lassù
 

https://www.youtube.com/watch?v=u99ivDAqwSM

Then suddenly I was carried away by the wind
and began to fly in the infinite sky.

Fly, oh, oh!
Sing, oh, oh, oh, oh!
In the blue painted blue,
happy to be there.
 

"In the blue painted in blue", the sentence is undeniably somewhat strange. Domenico Modugno, who sang and wrote the song, has said that he got his inspiration to write it when he and his wife Franca Gandolfi one morning through their window looked out at an endless blue sky.

Modugno's co-author, Franco Migliacci, gave a perhaps a more plausible explanation for the words when he said that he was seized by his inspiration when he looked at two paintings by Mark Chagall – The Woman on the Red Rooster and The Painter and His Model.

In any case, Modugno and Migliacci were touchingly in agreement on the transcendent meaning of the sentence as they on a bridge in Rome contemplated the sky. Even in my opinion, the Roman sky has a very special colour, perhaps it is the interaction between mountains and sea that makes it so. Rome is located between the two.

On my way home I came to think of the wars in Ukraine, Gaza and Iran and another song began to sound in my head, also by two Swedish authors – Olle Adolphson and Beppe Wolgers. Is that one banal one banal as well? Maybe, but beautiful. Sentimental, but true and thought-provoking. It makes me strangely depressed.

I heard music somewhere
it came from a frozen orchestra,
They call it the balance of terror
and is danced by East and West.
What do I care about East and West,
I know best . . .
. . . Because when people have each other
they all live in the same country
And I'm just like others
and my hand is so like your hand.
The whole country is visible from my window.
The whole town is in my room
and in the ceiling the lanterns make patterns
It's stupid but I guess I'm stupid.

https://www.youtube.com/watch?v=2Uxs17sogvo

I am well aware that the blue colour of the sky actually hides a black, cold and inhuman space – inhuman in the sense that it lacks time, heat and oxygen. The wonderful blue color of the sea and sky is nothing more than a result of the dispersion of air molecules, which increase and decrease depending on the wavelengths of sunlight. Blue has the shortest wavelength and that's makes the sky blue during the day. The blue colour of the sky protects us from the relentless darkness of space. We cannot live out there, in the dark and cold, except in space stations, protected by ten-centimeter-thin walls of aluminum, titanium and a synthetic fibre called kevlar.

No, we belong here among one another. Surrounded by the beauty of nature, its greenery, fresh air, life-giving waters, deep forests and vast oceans. The earth is humans’ ho and from our perspective the universe is devoid of life. Perhaps we should sometimes take a step aside and become like strangers in this world, then we might for a moment be able to see and appreciate the incomprehensible beauty of our surroundings.

Seeing everything from the outside makes me remember a book I recently read – Samantha Harvey's Orbital.

Six people, four men and two women, share the cramped space of an International Space Station. They breathe the same air, constantly purified and reused. They eat the same vacuum-packed, fast-heated, boring food. Weightlessness and lack of an earthly perception of time, the absence of day and night, eat away their minds and bodies. They float in gravity-free sleep and exercise regularly to prevent atrophying muscles.

They are kind and respectful to each other, but to avoid coming into conflict during the long months they spend together, there is a tacit agreement between them not to complain, not to burden the others with their life stories, sorrows and shortcomings. They share their meals and modest parties. Avoids all talk of politics and nationalism – they are an American, an Italian, two Russians, an English woman and a Japanese. All of them feel a certain tenderness towards and a friendly bond with each other.

Each has their own specific scientific task – to see how a group of mice, some under the same conditions as themselves, others without any form of precautions, cope with weightlessness and timelessness. Another of them is tending to a bean culture, someone is checking a stem cell culture. They undertake spacewalks to install antennas, or check the outer shell of the space station. They take photographs of climatological changes and a variety of other types of measurements, constantly performing minor internal inspections and repairs. The older, Russian part of the station has an almost invisible crack.

Over the course of a day, we follow the astronauts on their journey around the Earth – sixteen sunrises and sixteen sunsets, during a constantly changing journey. In space, time disappears, as it actually depends on our relationship with the sun.

The six people are trapped like in a tin can in a vacuum protected from certain death by ten-decimetre-thin walls. We follow their individual thoughts. They have all once been driven by a dream of becoming space explorers and undergone rigorous training to achieve their goal. They live in a narrow, strange world with the chilly space of infinity around them. They are filled with memories of their earthly life, but somewhere deep inside themselves they are reluctant  to return. They have become accustomed to a life of emptiness, characterized by the circumcision of routines and thin walls, a constant repetition of small tasks, far away from everything else, far beyond from other people. Somehow, they all fear the different life of the earth.

Through brief messages they receive and send to their families, we get glimpses of their earthly existence. The crew members have brought with them photographs and small, memorable objects. We recognize their loneliness and reluctance to maintain too intimate contact with their co-workers.

Despite their separation from the world, they can't escape its constant attraction. The news of a mother's death reaches them, and with it comes thoughts of returning to their homes. They watch as the white circle movement of a typhoon is born over the Pacific Ocean and approaches an archipelago which buildings are sure to be shattered, people will be injured and die. 

They look with awe at our world that shines in its reflection of sunlight. As they watch from the small windows of the space station how our world shifts from day to night and how their craft soars over glaciers and deserts, mountain ranges and oceans, above which white clouds swirl.They are all seized by the magnificence and beauty of Earth. The sun rises:

the planet’s turning in indifferent space and the perfection of the sphere which transcends all language. The black hole of the Pacific becoming a field of gold, or the French Polynesia dotted below, the islands like cell samples, the atolls opal lozenges; then the spindle of Central America …

 At the same time as they are fascinated by our world, they are worried about the destructive activities of humans. From the great distance where they find themselves, they cannot discern the misery, but they know and feel that the earth they are looking at is inexorably damaged and they have the means to zoom in on the deplorable effects.

Red algae blooming in the polluted, warmed, and overfished Atlantic Ocean. Disintegrating glaciers exposing bare mountainsides. Flaming, burning forests and bushlands, shrinking Arctic ice fields, oil spills. A bay discolored by water hyacinths feeding on untreated wastewater. Distorted, flooded, or dried-up, riverbeds in Sudan, Pakistan, Bangladesh, or North Dakota. Pink steppes left behind by evaporated lakes. Gran Chaco's brown areas with huge cattle farms, where there used to be rainforest. Greenish-blue, large evaporated ponds where lithium is mined out of the brine. The changing contours of coastlines where land has been reclaimed through efforts to house more and more people, or coasts reclaimed by the sea that don't care about the people who live there. Disappearing mangrove forests, hundreds of acres of greenhouses which plastic cover make the entire southern tip of Spain white in the sun. The oceans' floating islands of plastic waste.

Seen from far above there are no borders, wars, famines, or poverty. During the day, nothing human is visible, except if you zoom in and watch its destruction of our Mother Earth. However, at night, densely populated areas light up the darkened continents.

The space station is a microcosm with parts and people from different parts of the world. There is a Russian older, slightly worn part and a newer American part with gadgets and technology from the 23 member states of the European Space Agency (ESA), and also from Canada and Japan.

Roman is a Russian cosmonaut. He has been in space for all together 434 days and is the station's commander. "Skilled and capable", Roman knows the space station inside out and seems to be able to fix anything on board.

Roman is practical and easy to work with. His hero is Sergei Krikalev, whose picture he keeps next to his sleeping place along with a view of the Ural Mountains. Krikalev was the first Russian to travel in space together with the Americans. He made six space flights and remained in space when the Soviet Union dissolved in December 1991. Krikalev's return was delayed and he remained on the MIR space station for 311 days, twice as long as the mission had originally required. Roman is a radio amateur and occasionally comes into contact with private individuals on earth, short conversations that are quickly interrupted.

The other Russian, Anton, is liked by the others, although he is quiet he has a dry sense of humor that they appreciate. He is easily moved and cries openly when he watches movies together with the others or look down on the earth outside the windows. Much of his time Anton spends by reflecting on his recently ended marriage.

Japanese Chie's parents were survivors of the atomic bomb attack on Nagasaki, something that characterized her relationship with them. Her father died earlier and her mother has now died during her time in space. She wrestles with her grief and can't really share it with her friends in the crew. The distance to her mother's death and funeral is just as difficult as the distance she felt while her mother was still alive. She remembers snapshots that she tries to piece together. The crew members regard Chie as methodical, wise, and fair.

The Italian Pietro is open and practical, quick to speak his mind, even if things can sometimes go a somewhat awry. In true Italian spirit, he tried to spice up the dreary plastic-wrapped "macaroons with cheese" with some spices and other culinary tricks. The result was catastrophic and the disgusting smell of his failed experiments hovered over the space station for more than a week

One summer, Pietro and his family visited an island off the coast of the Philippines to devote themselves to diving along its coral reefs. The family became friends with a poor fisher family living there. The children looked up to this living astronaut and the fisherman's family gave the Italians all the hospitality available to them. Despite language and cultural barriers, Pietro felt a great closeness to the poor islanders, and after returning to Italy, he sent them photographs and gifts. Now the fisherman family is threatened with extinction by the huge typhoon that the space station crew can see approaching the Philippine coast.

Shaun is American and despite his physical knowledge of space and mathematics, he is deeply religious and believes that God exists and has created the universe according to a divine design. He does not preach his faith to the others, who are generally atheists, but they respect his seriousness and deep faith.

The English Nell is energetic and positive and she writes to her husband almost daily for six years. In fact, she has not had much in contact with him since five of those years were mostly devoted to her astronaut training. Their lives appear to be both spiritually and spatially separate. He lives alone on his family farm in the Irish countryside.

During a spacewalk when she is only connected to the space station by a pair of cables, like an umbilical cord, Nell feels how difficult it is to work surrounded by the clumsy spacesuit. She is connecting an antenna to the hull. However, as she floats freely in empty space and watches the luminous earth without the station's fixed window frames, she is seized by a dizzing sense of expansion.

The American Shaun has brought a postcard with him and he often looks at it. Las Meninas, The ladies-in-waiting, by Velazquez. One of art history's most debated paintings.

The postcard has a special value for Shaun – he had been sent to him by a girl while he was still in high school. At first uninterested, he had listened with increasing fascination to how a teacher had bexplained Las Meninas to his students. How unique the painting was in that it united the classical unity between space, time and action. The artwork depicted Velazquez's studio within the Spanish Imperial Palace, just at the time when the Imperial couple entered the room. The artist stood in front of the easel ready to portray the infantinna the little lively Margarita, whose intricate costume was at the last moment arranged by two ladies-in-waiting.

The postcard was sent after class by a girl who had observed how Shaun suddenly had begun to focus all his attention on the lesson and this was the origin of a youth romance which resulted in Shaun marrying the girl who a few years earlier had sent him the card. Since then, he had often taken oit out and looked at it, there in cramped space of the space station, in a time beyond usual time, where sunrises and sunsets were constantly shifting, like they had done all the time back to Velazquez's studio. Shaun looked at the image as if it was depicting something that here and now – the unity of time, space and action

In the poetic film Solaris by Tarkovsky, which I have long been fascinated by and wrote a blog about several years ago, there are also paintings within n a spaceship. Particularly prominent is Breughel's Hunters in the Snow, to which several of the film's scenes allude. A connection to the earth and the past, to a season, something that does not exist in space, and strong childhood memories.

On the back of Shaun's postcard, his wife had written several questions of which several revolved around who is watching what. The artist who looks at the Emperor and the Emperor who enters the room, the infanta who looks towards her parents, as well as one of the lady-in-waiting is doing. Looking towards the entering royal couple are also one of the dwarfs and a couple, glimpsed blurred in the background; a nun and perhaps a priest, a man who turns in the background in the doorway through which he is about to exit. The only people who do not seem to have paid any attention to the Emperor and his Queen, who are only glimpsed indistinctly in a mirror placed at the far end of the room, are one of the ladies-in-waiting who arranges the infantess's  elaborate skirt and a dwarf who has placed one foot at the dog in the foreground.

The practical Italian Pietro wonders what it is that Shaun finds so fascinating about the picture, whereupon Shaun reads out the text on the back. Pietro wonders if Shaun's wife is always so obsessed with such a large number of small questions, Shaun then admits that the questions raised by the painting are numerous and "relentless". Pietro takes a look at the card and states; "The dog". "Excuse me?" "The answer to your wife's question about the subject of the painting is the dog". Pietro kindly presses one of Shaun's shoulders and floats away into weightlessness. Astonished, Shaun stares at the card. The dog is in the forefront of the picture and is the only creature that does not react to what is happening around it. It has its eyes closed, perhaps it is sleeping?

The author, Samantha Harvey, begins to speculate. Perhaps Velazquez meant that the dog was a creature beyond time and space, like the passengers of the space station. As an animal, it is both inside and outside the room. It belongs there and not there.

When Harvey mentioned the dog, she brought back some memories. While I was still a high school student, I took university courses in art history. Professor Aron Borelius was an unforgettable lecturer who taught us to look at works of art with open eyes. "Forget everything you possibly know about the artist, or the artwork. Consider it. Nothing else. Reset your consciousness and step into the work, see the colours, the composition, the characters, the surroundings. Now try to tell me what you see." And we did our best. Aron had written a book about Velazquez and I remember how he made us look at and comment on the painting. We made observations similar to those on Shaun's card – who is looking at what? On whom? How are the characters related to each other? Where does the light come from? There is a high ceiling. Why? There are paintings on the walls, but we cannot distinguish their motifs. And much more. One of us concentrated on the dog. She said it was big, that its fur was masterfully rendered. Did it sleep?

After all these observations, Aron began to ask us about the meaning? What really happened in the painting? We came to the conclusion that the little infanta was to be portrayed by Velazquez and that the figures in the room were preparing for this event when the Emperor and Queen entered the room. However, then we came to the dog someone said – "Look how typical Spanish it is. The dwarf who looks like a little boy kicks it. Isn't it the case that southerners have less respect for animals than we do?" Aron asked her to look at the picture again. Is the dwarf really kicking the dog? It actually looks like it's enjoying itself. Isn't so that the dog closes his eyes, not because he's asleep, but because the dwarf caresses him with his foot.

I remember all that when, for some reason I don't really remember, I had ended up in Madrid, while Franco was still in power. I had traveled there alone by train, which I now think is a bit strange. Wouldn't I have been travelling on Interrail with my friends? Why had I ended up alone in Madrid? Maybe it was so that I had taken a detour while I was waitingf for a bank transaction to reach in Séte on the Riviera, while my friends went further north?

However, I visited El Prado and of course I looked up Las Meninas. At that time, the large painting hung in a separate room and when I got there I was alone in the room for a long time and could thus revisit Aron’s art lesson on my own.

Strangely enough, there was a large mirror at one end of the room and when I looked into it it was as if I had become part of the painting. The mirror also reinforced the sense of the different perspectives that the people seemed to have. I got a sense of what the scenery must have been like for the Emperor and Queen when they entered the room. Somehow the mirror made me a participant in the entire event.

I came to think of this when I a few weeks ago together with my wife visited a Dalí exhibition here in Rome. The artworks were unusual, but not so many, and unfortunately the impression was, sadly enough, that Dalí had been much of a PR-obsessed clown. Something that was contradicted by several of the artworks, which told another story than the accompanying texts. Several of them commented on the artist's gaze in front of his subjects, paintings within paintings. Like when he depicts himself painting a portrait of his wife Gala.

Several paintings and sketches also spoke of Dalí's obsession with Velazquez and I was drawn to a painting that seemed to reflect my experience of Las Meninas in Madrid – that the viewer becomes a co-creator of the artwork. Dalí had painted a brush that extends into the painting, just as if the viewer was holding it. And curiously enough, given my introduction to this blog, Las Meninas appeared as a small vessel against the coloured clouds of an evening sky. Like the space station, which with peole trapped iside travelled between sunrise and sunset.

Jag kom just in genom dörren efter en längre promenad under vilken jag som så ofta händer hade blivit sittande på en bänk. Efter att ha betraktat grönskan, människorna och hundarna omkring mig lyfte jag blicken och såg in i en den oändligt blå himlen.

Bländades av solen och blundade. Åter fanns tankarna där, desamma som jag delar med de flesta av oss. Vem är jag? Vad gör jag här? Varför är jag unik? Jag föddes, lever och skall dö. Varför skrämmer inte döden mig? Inte än så länge i varje fall. Och här är jag. Varför har jag blivit så priviligierad och nått denna ålder?

Visst plågas jag av mina tillkortakommanden och de missförstånd och kontaktlöshet som kan uppkomma omkring mig, mitt all denna mångfald av glädje och elände. Svält krig, katastrofer, oförklarlig ondska och godhet. Jag älskar min familj och mina vänner.

Trots allt är det en triumf att finnas till. Men ändå? Vad gör mitt futtiga liv för skillnad i denna myriad av människor? Denna myrstack av varelser? Varför bry sig? Kan en så liten och oväsentlig individ som jag göra något för att övervinna den splittring, fragmentering och likgiltighet som präglar så mycket omkring mig? Antagligen inte mycket, mer än att försöka vara tolerant, snäll och hävda mina åsikter.

Och därute finns universum, med sin oändlighet av solar, stjärnor, planeter, galaxer och superkvarkar. Jag hade en morbror, han är död sedan länge, som var mycket intresserad av astronomi och de gånger jag träffade honom talade han om universums storhet och allt han visste om den; svarta hål, kvarkar, det krökta rummet och mycket annat. På något vis skrämdes han av sin egna kunskaper. Det var som om han kände att vi skulle uppleva solens död och universums kollaps, hur omöjligt detta än kunde vara. Det är som döden – universums oändlighet skrämmer mig inte alls och jag tror faktiskt att vår underbart vackra planet är den enda som existerar i universum och om så inte vore fallet – vad rör det mig? 

För mig är tillvarons stora mysterium människans förmåga att uppskatta naturen, att skapa och njuta av konst och musik, litteraturens parallella världar. Medan jag satt där dök den italienska sången Volare upp i skallen. Denna underbart banala sång som jag tror att varje italienare känner till och att de flesta av dem kan sjunga. Banal? Vad menade jag med det? Är det inte ett nedsättande ord? Inte alls, jag tror grundbetydelsen är ”allmänt förkommande” och det är onekligen Volare. Betyder det att den är usel. Inte alls, tvärtom. Enkel? Kanske, men det tror jag inte heller den är eftersom den hos mig och så många andra skapar en så härligt befriande och upplyftande känsla.

Poi d'improvviso venivo dal vento rapito
e incominciavo a volare nel cielo infinito

Volare, oh, oh!
Cantare, oh, oh, oh, oh!
Nel blu dipinto di blu,
felice di stare lassù

https://www.youtube.com/watch?v=u99ivDAqwSM

Sedan plötsligt fördes jag bort av vinden
och började flyga i den oändliga himlen.

Flyga, åh, åh!
Sjunga, åh, åh, åh, åh!
I det blå målat blått,
glad över att vara där.
 

”I det blå målat i blått”, meningen är onekligen något underlig. Domenico Modugno, som sjöng och skrev sången, har berättat att han fått sin inspiration att skriva den då han tillsammans med hustrun Franca Gandolfi en morgon genom fönstret blickat ut mot en oändligt blå himmel.

Modugnos medförfattare, Franco Migliacci, gav en kanske mer plausibel förklaring till orden då han berättade att han gripits av sin inspiration då han betraktat två målningar av Mark Chagall – Kvinnan på röd tupp och Målaren och hans modell.

Under alla förhållanden blev Modugno och Migliacci rörande överens meningens bärighet och mystiska innebörd då däe i Rom på en bro tillsammans stod och betraktade himlen. Även i mitt tycke har den romerska himlen en alldeles speciell färg, kanske är det växelverkan mellan berg och hav som gör det. Rom ligger mellan de båda.

På väg hem käom jag att tänka på krigen i Ukraina, Gaza och Iran och en annan sång började ljuda i huvudet, även den av två författare – Olle Adolphson och Beppe Wolgers. Även den banal? Kanske, men vacker. Sentimental, ämen sann och tänkvärd. Den gör mig märkligt nedstämd.

Jag hörde musik någonstans
äsom kom från en frusen orkester,
den kallas för terrorbalans
äoch dansas av öster och väster.
Vad bryr jag mig om öst och väst,
jag vet ju bäst . . .
. . . för när mänskorna har varandra
äbor de alla i samma land
och jag är ju precis som andra
och min hand är så lik din hand.
Hela landet syns från mitt fönster
ähuvudsta′n ligger i mitt rum
och i taket gör lyktor mönster
det är dumt men jag är väl dum.

https://www.youtube.com/watch?v=2Uxs17sogvo

Jag är väl mäedveten om att himlens blåa färg i själva verket döljer en svart, kall och omänsklig rymd – omänsklig i så måtto att den saknar tid, värme och syre. Den underbart blåa färgen hos hav och himämel är inte annat än ett resultat av luftmolekylernas spridning, som ökar och minskar beroende på solljusets våglängder. Blått har den kortaste våglängden och det är det som gör himlen blå under dagen. Himlens blå färg skyddar oss mot rymdens obevekliga mörker. Vi kan inte leva därute, äi mörkret och kylan, utom i små rymdstationer, skyddade genom tio centimeter tunna väggar av aluminium, titan och ett syntetfiber kallat kevlar.

Nej, vi hör heämma här hos oss. Omgivna av naturens skönhet, dess grönska, friska luft, livgivande vatten, djupa skogar och väldiga oceaner. Jorden är människans hem och ur vårt perspektiv saknar universum liv. Vi bör kanske ibland ta ett steg åt sidan och bli som främlingar i världen, då kan vi möjligen för ett ögonblick se och uppskattaä vår omgivnings obegripliga skönhet.

Att se allt utifrån får mig att minnas en bok jag nyligen läst – Samantha Harveys Orbital.

Sex människoär, fyra män och två kvinnor delar det trånga utrymmet på en internationell rymdstation. De andas samma luft, ständigt renad och återanvänd. De äter samma vakuumförpackade, snabbuppvärmda, trista mat. Tynägdlösheten och bristen på jordisk tidsuppfattning, avsaknaden av dag och natt, tär på deras sinnen och kroppar. De flyter i gravitationsfri sömn och tränar regelbundet för att förhindra atrofierande muskler.ä

De är vänliga och respektfulla mot varandra, men för att inte komma i konflikt under de långa månader de vistas tillsammans finns det en tyst överenskommelse dem emellan att inte beklaga sig, inte betunga de andra med sina livshistorier, eventuella sorger och tillkortakommanden. De delar sina gemensamma måltider och anspråkslösa äfester. Undviker allt tal om politik och nationalism – de är en amerikan, en italienare, två ryssar, en engelska och en japanska. Samtliga känner en viss ömhet inför och ett vänskapligt band med varandra.

Var och en har sina specifika vetenskapliga uppgifter – att se till hur en grupp möss, en del under samma förhållanden säom de själva, andra utan försikthetsåtgärder, klarar tyngdlös- och tidlösheten. En annan vårdar en bönodling, någon kontroller en stamcellsodling. De företar rymdpromenader för att installera en antenn, eller kontrollera rymdstationens yttre skal. De tar fotografier av klimatologiska förändringar och en mängd andra typer av mätningar, utför ständigt smärre, inre besiktningar och reparationer. Stationens äldre, ryska del har en nästanä osynlig spricka.

Under ett dygn följer vi astronauterna under deras färd kring jorden – sexton soluppgångar och sexton solnedgångar,ä under en ständig skiftande färd. I rymden försvinner tiden, den är ju beroende av vårt förhållande till solen.

De sex männiäskorna är instängda som i en konservburk i ett vakuum skyddat från en säker död genom tiodecimeters tunna väggar. Vi följer deras individuella tankar. De har alla en gång drivits av en dröm att bli rymdfarare och genomgått hård träning för att nå sitt mål. De lever i en trång, sällsam värld med oändlighetens kyliga rymd oämkring sig. De är fyllda av minnen från sitt jordeliv, men något inom dem vill inte återvända. De har vant sig vid ett liv i tomheten, präglat av kringskurenhet, ett ständigt upprepande av små göromål, bortom allt, bortom anädra människor. På något vis fruktar de alla jordens annorlunda liv.

Genom korta ämeddelanden de får och sänder till sina familjer får vi glimtar av deras jordiska tillvaro. Besättningsmedlemmarna har fört med sig fotografier och små, minnesdigra föremål. Vi inser deras ensamhet och avoghet mot att upprätthålla alltför intim kontakt med sina arbetskamrater.

Trots sin sepaäration från världen, kan de inte undkomma dess ständiga dragningskraft. Nyheten om en mors död når dem, och med den kommer tankar på ett återvändande till sina hem. De ser på medan en tyfons vita cirkelrörelse fäöds över Stilla Havet och närmar sig en arkipelag vars bebyggelse säkerligen kommer att slås i spillror, människor kommer att skadas och dö. 

De betraktar ämed vördnad vår värld som strålar i sin återglans av solljuset. Då de från rymdstationens små fönster ser hur vår värld skiftar från dag till natt och hur deras farkost svävar över glaciärer och öknar, bergskedjor och oceaner, över vilka vita moln virvlar fram, grips de av de av jordens storslagenhet. Solen går upp:

Stilla häavet som varit ett stort svart hål förvandlas till ett vidsträckt fält av guld och Franska Polynesiens öar, syns som små prickar därnere, likt cellprover omgivna av atoller som blivit till minutiösa regnbågsfärgade gelétabletter, sedan dyker Centralamerikas slända upp.

 Samtidigt meäd fascinationen inför vår värld känner de oro inför människans förstörelseverksamhet. Från det stora avstånd de befinner sig på kan de inte urskilja eländet, men de vet och känner att den jord de betraktar obönhörligt skadas av oss människor och de har medel för att zooma in dess verkningar.

Rödalger somä blommar i det förorenade, uppvärmda och överfiskade Atlanten. Sönderfallande glaciärer som blottar bergssidor. Flammande, brinnande skogar och buskmarker, krympande arktiska isfält, oljeutsläpp. En bukt missfärgäad av vattenhyacinter som livnär sig på obehandlat avloppsvatten. Förvrängda, översvämmade eller uttorkade flodbäddar i Sudan, Pakistan, Bangladesh eller North Dakota. Rosa stäppmarker kvarlämnade efter avdunstade sjöar. Gran Chacos bruna områden med väldiga boskapsfarmer där det förr fanns regnskog. Grönblå, stora avdunstade dammar där litium bryts ur saltlaken. De förändrade konturerna av kustlinjer där mark har återvunnits genom ansträngningar att hysa fler och fler människor, eller kuster som återvunnits av havet som inte bryr sig om de människor som bor där. Försvinnande mangroveskogar, hundratals tunnland växthus vars plasttäcken gör hela Spaniens södra udde vit i solen. Havens flytande öar av plastavfall.

Uppifrån rymden går det inte urskilja några gränser, krig, svält eller fattigdom. Under dagen är inget mänskligt synligt, förutom om man zoomar in och betraktar dess förstörelse av vår Moder Jord. Men, på natten lyser tättbebyggda områden upp de mörka kontinenterna.

Rymdstationen är ett mikrokosmos med delar och människor från olika delar av världen. Det finns en rysk äldre, något sliten del och en nyare amerikansk del med inslag av prylar och teknik från de 23 medlemsstaterna i den Europeiska rymdorganisationen (ESA) och även från Kanada och Japan.

Roman är rysk kosmonaut. Han har varit i rymden i 434 dagar och är stationens befälhavare. "Skicklig och kapabel" känner Roman rymdstationen utan och innan och tycks kunna fixa kunna vad som helst ombord.

Roman är praktiskt lagd och lätt att samarbeta med. Hans hjälte är Sergej Krikalev, vars bild han har bredvid sin sovplats tillsammans med en vy över Uralbergen. Krikalev var den förste ryss som färdades i rymden tillsammans med amerikaner. Han gjorde sex rymdfärder och var kvar i rymden när Sovjetunionen upplöstes i december 1991. Krikalevs återkomst försenades och han stannade kvar i rymdstationen MIR under 311 dagar, dubbelt så länge som uppdraget ursprungligen hade krävt. Roman är radioamatör och kommer emellanåt i kontakt med privatpersoner på jorden, korta samtal som snabbt avbryts.

Den andre ryssen, Anton, är omtyckt av de andra, fast han är tystlåten har han en torr humor som de uppskattar . Han är lättrörd och gråter öppet då han ser film med andra eller betraktar jorden utanför fönstren. Mycket av hans tid går att reflektera över sitt äktenskap som nyligen tagit slut.

Japanskan Chies föräldrar var överlevande från atombombsanfallet mot Nagasaki, något som präglat hennes förhållande till dem. Fadern dog tidigare och modern har nu dött under hennes tid i rymden. Hon brottas med sin sorg och kan inte riktigt dela den med sina vänner i besättningen. Distansen till moderns död och begravning är lika svär som den distans hon kände till henne medan modern levde. Hon minns ögonblicksbilder som hon försöker pussla ihop. Besättningsmedlemmarna betraktar Chie som metodisk, klok och rättvis.

Den italienske Pietro är öppen och praktisk, snar att säga sin mening, även om det ibland kan gå lite snett. I sann italiensk anda försökte han exempel piffa upp den enahanda plastförpackade ”makroner med ost” med lite medhavda kryddor och andra kulinariska tricks. Resultatet blev katastrofalt och den besvärande doften av han misslyckade experiment vilade över rymdstationen i mer än en vecka

En sommar besökte Pietro med sin familj en ö utanför Filippinerna för att ägna sig åt att dyka längs dess korallrev. Familjen blev där vänner med en fattig familj. Barnen såg upp mot denne livslevande astronaut och fiskarfamiljen skänkte italienarna all den gästfrihet som stod dem till buds. Trots språk- och kulturbarriärer kände Pietro en sraek närhet till de fattiga öborna och efter återkomsten till Italien sände han dem fotografier och gåvor. Nu hotas fiskarfamiljen av utplåning genom den väldiga tyfon som rymdstationsbesättningen kan se närma sig den filippinska kusten.

Shaun är amerikan och trots sina fysikaliska kunskaper om rymd och matematik är han djupt religiös och anser att Gud existerar och har skapat universum i enlighet med en gudomlig design. Han predikar inte sin tro för de andra, som i allmänhet är ateister, men de respekterar hans allvar och djupa tro.

Den engelska Nell är energisk och positiv och skriver så gott som dagligen till sin make sedan sex år tillbaka. I själva verket har hon inte haft mycket kontakt med honom eftersom fem av de åren till största delen ägnades åt hennes astronautbildning. Deras liv ter sig såväl själsligt som rumsligt åtskilt. Han lever ensam på sin familjegård på den irländska landsbygden.

Under en rymdpromenad då hon enbart, likt en navelsträng, är ansluten med rymdstationen genom ett par kablar känner Nell hur svårt det är att arbeta omsluten av den klumpiga rymddräkten. Hon skall ansluta en antenn. Men, då hon svävar fritt i den tomma rymden och upplever den lysande jorden utan stationens fasta fönsterramar grips hon av en märklig expansionskänsla.

Amerikanen Shaun har med sig ett vykort som han ofta tar fram och betraktar. Det framställer Las Meninas, Hovdamerna, av Velazquez. En av konsthistoriens mest omdebatterade tavlor.

Vykortet har et speciellt värde för Shaun – han hade fått sig det tillsänt av en flicka medan han fortfarande gick i skolan. Till en början ointresserad hade han med allt större fascination lyssnat till hur en lärare förklarade Las Meninas för sina elever. Hur unik tavlan var genom att den förenade den klassiska enheten mellan rum, tid och handling. Konstverket framställde Velazquezs studio i det spanska, kejserliga palatset, just vid den tidpunkt då kejsarparet stiger in i rummet. Konstnären står framför målarduken beredd att porträttera infantinnan, den lilla livliga Margarita, vars invecklade dräkt i sista stund arrangeras av två hovdamer.

Vykortet sändes efter lektionen av en flicka som observerat hur Shaun plötsligt börjat inrikta all sin uppmärksamhet på lektionen och detta var upphovet till en ungdomsromans som resulterade i att Shaun efter några år gifte sig med flickan som sänt honom kortet. Sedan dess hade han ofta tagit fram kortet och betraktat det där i sitt slutna rum – rymdstationen, i en tid bortom den gängse tiden, där soluppgångar och nedgångar ständigt skiftar, liksom de gjort långt tillbaka, ända till Velazquezs studio. Shaun betraktar bilden som om den framställde något som vore här och nu.

Klassiska målningar och rymdresor har jag tidigare konfronterats med. I den poetiska filmen Solaris av Tarkovskij, som jag länge fascinerats av och för flera år sedan skrev en blogg om, finns det även tavlor i ett rymdskepp. Speciellt framträdande är Breughels Jägare i snö, som flera av filmens scener alluderar till. En koppling till jorden och det förgångna, till en årstid, något som inte finns i rymden, och starka barndomsminnen.

På Shauns vykort har hans hustru skrivit flera frågor som främst kretsar kring vem som ser på vad. Konstnären som betraktar kejsarparet som stiger in rummet, infantinnan som även ser mot dem, liksom en av hovfröknarna, en av dvärgarna och ett par som skymtas suddigt i bakgrunden, en nunna och kanske en präst, en man som i fonden vänder sig om i dörröppningen som han är i färd att gå ut genom. De enda som inte tycks ha uppmärksammat kejsarparet, som endast skymtas otydligt i en spegel placerad längst bort i rummet, är en av hovfröknarna som ordnar infantinnans kläder och en dvärg som placerat ena foten på hunden i förgrunden.

Den praktiskt lagde italienaren Pietro undrar vad det är som Shaun finner vara så fascinerande med bilden, varvid denne läser upp texten på baksidan. Pietro undrar om Shauns hustru alltid är så besatt av en så stor mängd små frågor, Shaun konstaterar att de frågor som tavlan väcker är många och ”obevekliga”. Pietro tar en titt på kortet och säger; ”Hunden”. ”Ursäkta?” ”Svaret på din frus undran om tavlans ämne är hunden”. Pietro trycker vänlig Shauns axel och svävar bort i tyngdlösheten. Förbluffad stirrar Shaun på kortet. Hunden är placerad längts fram i bilden och är den enda varelsen som inte reagerar på vad som händer omkring den. Den blundar, kanske sover den?

Författarinnan Samantha Harvey börjar spekulera. Kanske menar Velazquez att hunden är en varelse som befinner sig bortom tid och rum, liksom rymdstationens passagerare. Som ett djur är den både i och utanför rummet. Den hör dit och inte dit.

Då Harvey nämnde hunden väckte hon några minnen hos mig. Medan jag fortfarande var gymnasielev gick jag på universitetskurser i konsthistoria. Professor Aron Borelius var en oförglömlig föreläsare som lärde oss att betrakta konstverk med öppna ögon. ”Glöm allt ni möjligen tidigare vet om konstnären eller konstverket. Betrakta det. Inget annat. Nollställ medvetandet och träd in i verket, Se färgerna, kompositionen, gestalterna, omgivningarna. Försök nu berätta för mig vad ni ser.” Och vi gjorde vårt bästa. Aron hade skrivit en bok om Velazquez och jag minns hur han lät oss betrakta och kommentera tavlan. vi kom med iakttagelser lika de som stod på Shauns kort – vem ser på vad? På vem? Hur är gestalterna relaterade till varandra? Varifrån kommer ljuset? Det är högt i taket. Varför? Det finns målningar på väggarna, men vi kan inte urskilja deras motiv. Och mycket annat. Någon av oss koncentrerade sig på hunden. Sa att den var stor, att dess päls var mästerligt återgiven. Sov den?

Efter allt sådant iakttagande började Aron fråga oss om meningen? Vad hände egentligen i tavlan? Vi kom fram till att den lilla infantinnan skulle avbildas av Velazquez och att gestalterna i rummet förberedde sig för det, då kejsarparet kom in rummet. Men så kom vi till hunden och någon sa – ”Se så typiskt spanskt det bär. Dvärgen som ser ut som en liten pojken sparkar på den. Är det inte så att sydlänningar har minder respekt för djur än vi har?” Aron bad henne att betrakta bilden igen. Inte är det väl så att dvärgen sparkar på hunden? Den ser faktiskt ut att njuta. Är det inte därför hunden blundar, inte för att den sover utan för att dvärgen smeker honom med foten.

Allt det där minns jag då jag av någon anledning jag inte riktigt kommer ihåg hamnat i Madrid, medan Franco fortfarande var vid makten. Jag hade rest dit ensam med tåg, vilket jag nu tycker är lite märkligt. Hade jag inte rest på Interrail tillsammans med mina vänner? Varför hade jag så hamnat ensam i Madrid. Kanske var det så att jag tagit en avstickare dit efter det att jag i Séte vid Rivieran väntat på en banktransaktion, medan vännerna for vidare norrut? Jo, så var det nog.

Nåväl, jag besökte El Prado och givetvis sökte jag upp Las Meninas. På den tiden hängde den stora målningen i ett eget rum och då jag kom dit var jag under lång tid ensam i rummet och kunde på egen hand återuppleva den där konstlektionen då Aron talat så mycket om tavlan.

Märkligt nog fanns det en stor spegel i ena änden av rummet och då jag tittade in i den var det som om jag blivit en del av tavlan. Spegeln förstärkte också känslan av de olika perspektiv som personerna tycktes ha inför varandra. Jag fick en känsla av hur sceneriet måste ha tett sig för Kejsarparet då det trädde in i rummet. På något vis gjorde spegeln så jag blev medverkande i det hela.

Jag kom att tänka på det då jag för några veckor sedan med min fru besökte en Dalíutställning här i Rom. Den blev en besvikelse. Konstverken var visserligen ovanliga, men inte så många och dessvärre blev intrycket trots allt att Dalí varit mycket av en PR besatt clown. Något som dock motsades av flera av konstverken, som sade något annat än de ackompanjerande texterna. Flera av dem kommaterade konstnärens blick inför sitt motiv. Som den mästerliga tavlan som framställer hur Dalí porträtterar sin hustru Gala.

Flera tavlor och skisser vittnade om Dalís besatthet av Velazquez (han ståtade med samma uppåtsträvande mustascher som Velazquez och dennes gode vän kejsare Filip IV). Jag fäste mig speciellt vid en tavla som tycktes spegla min upplevelse av Las Meninas i Madrid – att åskådaren blir medskapande av konstverket. Dalí hade målat en pensel som sträcker sig in i tavlan, precis som om det var åskådaren som höll i den. Och märkligt nog, med tanke på min inledning till den här bloggen, syntes Las Meninas som en liten farkost mot en kvällshimmel. Som rymdstationen med sina instängda människor där den färdades mellan soluppgång och solnedgång.

I live in a city and am surrounded by houses and people, though also by several gadgets; books, records, movies, TV and not least my computer. This is my little world, my environment, my habitat, and in general I like it here.

I also have the opportunity to change my habitat and might occasionally live by a tropical beach, or in a Swedish forest. In the latter case, during long walks, or while rowing on the nearby lake, I can let myself be absorbed by the powerful presence of nature; the smell of greenery and earth, the sky above my head, the surrounding birds and small animals.

It is now cold inside the house, very cold. It has been standing uninhabited for quite a long time and after the forest walk I huddle by the fireplace, in which I have put plenty of fire wood. Soon the fire is burning strong and hot and I do no longer care about the gloomy weather outside the window. I have randomly picked up a book from the shelf – Allan Watt's Nature, Man & Woman. It has been a very long time since I've read it, but already after a couple of pages it evokes a lot of thoughts.

Watts writes how we humans can enjoy and be enchanted by nature and what an enriching feeling it is to have received this gift. As in William Blake's wonderful poem, constantly repeated, but always remaining fresh and moving:

To see a world in a grain of sand
And a heaven in a wild flower,
Hold infinity in the palm of your hand,
And eternity in an hour.

But, as Watts rightly states – the fish seen in the clear water, the bird hovering under the clear sky, do not experience the world and life as a mighty wonder:

We know that that the fish swim in constant fear of their lives, so as not to be seen, and dart into motion because they are just nerves, startled into a jump by the tiniest ghost of an alarm. We know that the “love of nature” is a sentimental fascination with surfaces – that the gulls do not float in the sky for delight but in watchful hunger for fish, that the golden bees do not dream in the lilies but call as routinely for honey as collection agents for rent, and that the squirrels romping, as is seems, freely and joyously through the branches , are juts frustrated little balls of appetite and fear.

Nevertheless – what a triumph to exist! To be human and feel like Blake did. To be enraptured by life. However, increasingly, we are caged in by a technocratic A.I.-generated world. Is it a condemnation, or a blessing? Like most things in life – maybe both. One thing is certain and that is that the world as we know it, our habitat, is changing and doing so at an incredible speed.

For several years, my blog posts have rarely attracted more than a maximum of five thousand visitors per day. Imagine my surprise when I a few months ago found that they had suddenly risen to between thirty and forty thousand visitors per day. What had happened?

With some satisfaction, even though I assume I am actually writing my blog posts for my own pleasure I have to admit that I was actually pleasantly surprised and imagined that I might have reached what some writers call the tipping point, namely that after years of strenuous effort you suddenly find that you are reaching an unexpected number of readers, something that in the book and entertainment industry might happen unexpectedly. The concept was popular about ten years ago, but I don't know if people still talk about it that much.

However, a friend of mine stated that the apparent and sudden rise of readers must be due to A.I., Artificial Intelligence – it was for certain unmanned search engines that harvested my insights to feed them into the global knowledge network that since the end of 2022 is gobbling up all conceivable information, probably even what could be found among my modest blog posts.

It is mainly ChatGPT that has come to dominate this general sphere of knowledge. It is a virtual assistant that through machine learning has accessed an incredible amount of information from books, websites, discussion foras, films, comics, dissertations, newspaper articles, manuals and all other conceivable material floating around out there in the web clouds. ChatGPT now devours all available information (and probably more than that) and shares it with data users all over the world.

For a few weeks now, it has hardly been possible to open either your computer or smartphone without being bothered by A.I. services that are being forced upon you. Talk about a tipping point! In no time at all, the world's computer users have more or less voluntarily been connected to an A.I.-created world that currently not only devours information, but also swallows enormous amounts of fresh water. Water that we need to live, have to drink and stay alive – eighty percent of our body weight consist of water. We cannot live longer than five days without drinking water and we need water to irrigate fields and crops. Freshwater makes up only three percent of the world's water and it is that water we need to be able to live, and two-thirds of it is still inaccessible in frozen glaciers, which are quickly thawing and disappearing into undrinkable seawater.

Huge data-based technology companies, such as Vidia, Microsoft, Google (Alphabet), Amazon and Meta, are now increasingly consuming our valuable and life-preserving freshwater to be able to cool and power their energy-guzzling data centres, where an estimated 9 liters of fresh water are needed for every kilowatt hour being used.

Computer engineering companies are more concentrated than other energy-intensive facilities, such as steel mills and coal mines. Buildings housing huge computers are constructed close to each other so they may share power grids and cooling systems, as well as transmit information efficiently, both among themselves and to their users. In Ireland, data centres account for more than 20 percent of the country's electricity consumption, most of them are located on the outskirts of Dublin. In at least five U.S. states, such centres' electricity consumption currently exceeds more than 10 percent of the states' total production.

Google processes up to 9 billion searches daily, and each such request via an A.I. server requires 7-9 watt-hours (Wh) of energy, i.e. a consumption of 63 to 81 litres of water. That's 23-30 times more than the energy required for a standard search. The large energy consumption also contributes to increased carbon dioxide emissions. However, it is possible that A.I. development is self-regulating and that energy consumption might be reduced over time. I have no idea, the only thing I know is that A.I. growth is continuing at a furious pace, something that I, and most people with me, have experienced firsthand.

From the mid-seventies, I didn't have my own computer, but used university computers, which I first fed with punch cards, though these were soon replaced by so-called floppy disks, but I still had to learn certain codes to make it all work, and some days the entire network was shut down since the main computer had become too hot.

It was only later, when I with my research funding was able to buy a McIntosh that I was able to use the smaller, hard variants of floppy disks. I was very happy with my machine. I still have it and it still works, but of course I never use it. I also have my typewriters, one that I was given by my wife shortly after we met and an electric version that one of my brothers-in-law gave me.

Something that I now appreciate was that I never wasted my youth on the extensive computer programming courses that various workplaces tried to make me participate in. My perception was that "soon you will be able to talk to your computer, so why do I need to waste valuable time on tasks that will be completely obsolete". Perhaps this opinion originated from me having done my military service as a radio telegraph operator and after my first month of rehearsal service found that the Morse telegraphy I had learned was as relevant for modern warfare as cavalry shocks.

My generation has thus been thrown headlong into a maelstrom of unimagined development that many of us have had difficulty adapting to. I sometimes feel as if I am still living in the Middle Ages. Like an old monk I read books and write as often by hand as I type on my computer. Outside my room, life roars on and of course I am also reached by some of its gusts. For many, for my own part I'm not quite sure, the steadily increasing speed of this swirling hurricane of breakneck commercially dominated artificial intelligence development is very worrying.

In a short time, the most astonishing results of this "progress" have hit us. Especially if we live within the richer and more privileged sphere of our world. For example, I remember very well how we in 1994 were offered the services of Amazon, in 1997 came Google, and in 2001 Wikipedia (which I actually appreciate), in 2004 followed by Facebook, then came a host of social networking services – Twitter Instagram, Tik Tok,4Chan, Linkedin, Pintrest, X, Reddit, and I do not know how many more, probably several thousands of them.  The founders of these and similar web phenomena have for their own benefit amassed power and fortunes far beyond human understanding.

I remember how in the mid-1990s, after a few years of absence on southern latitudes, I took up a job at my old high school and found that all my colleagues, at least most of them, were walking around with small cordless phones. I had not seen such gadgets before and a few years later I received from a friend his old, used one. New, more efficient models had come out and then, as now, it was important to be technically updated and before your old electronic equipment had become hopelessly obsolete it was necessary to acquire the latest, fresh and more sophisticated artefact

 Most of us probably have somewhere a box of used, by now quite useless mobile phones. Especially after smartphones had been introduced in the early 2000s. Nowadays most of these gadgets have personal digital assistants, palm-sized computers, portable media players, compact cameras, camcorders, game consoles, e-readers, pocket calculators, GPS, and much more.

For a few years now, life has become quite complicated if you don't have a smartphone with an installed bank code and the ability to read QR codes. If you lack such sevices, you are ignored by the authorities, cannot park your car, or eat at a restaurant. The QR codes have gradually become an ID card, a key that opens and closes gates and furthermore they are yet another computer-based method that allows Big Brother to follow you wherever you are and influence your life.

When I began working in Stockholm after a few more years in distant countries, I found that well-dressed yuppies walked around the streets and talked to themselves, something I had previously only seen been done mentally disturbed homeless people in New York. However, I soon discovered that it was their smartphones the smartly dressed professionals  were conversing with, using discreet earbuds.

During my childhood, I often read the daily Expressen's comic strip supplement where, among others, the adventures of Dick Tracy could be followed. I was amazed by the detective's TV wrist phone, which since the mid-1960s  made it possible for him to communicate with his colleagues through live imagery. At that time, I could not have imagined that smartphones would soon become a reality.

I was even more astonished in 1996 when, during a formal dinner, my wife and I ended up next to a researcher who told us that he had turned his computer into a virtual aquarium in which he had created a pike and its habitat. He had then, through various simulations, manipulated his pike's surroundings and existence – adding or removing oxygen, changing the water temperature, as well as its acidity, experimenting with some environmentally hazardous toxins, increasing and decreasing the light and performing a variety of virtual experiments. On several occasions he had both killed and resuscitated the pike.

We found it all interesting and rather strange. No wonder we wondered what the researcher's "computer aquarium" looked like, this was long before A.I.'s ability to simulate imagery production had become as sophisticated as it is now. The researcher was a great enthusiast and after talking about his pike during dinner, he did by the dessert describe  his research on herd animal behaviour. In another computer he had created a virtual reindeer herd. His wife interjected that "last week one of his reindeer disappeared and he has no idea where it went."

It all sounded too unbelievable to be true, but it sure was. I have later found that Lund University has several professorships linked to biomimetics, where you use computer technology to simulate habitats, various systems and elements within nature, in order to investigate and solve complex problems. It can be molecular biomimetics that study biological reactions at the molecular level to be able to use the same biological principles while developing methods for sustainable production of solar fuels and chemicals. Or to study nature's underlying mathematical patterns and with their help influence design and technological development.

Biomimetics might be used  to understand and reproduce both beneficial properties and harmful changes occuring in nature, both through direct observation and at the microscopic level, and thus find new ways to prevent and treat diseases. And of course, as our table neighbor, investigate how different habitats and their inhabitants are affected by, adapt to, or counteract changes in their immediate environment. The field of research is broad and constantly evolving.

Speaking of aquariums, my friend Krister, a humanist who is remarkably well informed about most things, not least A.I. development, told me a couple of years ago how he had tested A.I.'s ability to write stories and draw comics. He asked the A.I. to tell and illustrate in comic form an aquarium fish's version of a family’s constant quarrels that he had watched through the aquarium glass. Something that had already been tried by, for example, the Disney Company in Finding Nemo and the Monty Python gang in The Meaning of Life. Krister gave a few clues to A.I., which in a short time had been able to produce a well-drawn and quite good story. I now find that the internet offers a wealth of opportunities to learn how to create comics with the help of A.I.

With the help of A.I., anyone can now, even in the absence of drawing talent and writing ability, produce really good images and literary texts. Often, influencers on both the left and right aisles of the political spectrum use A.I. to spread their opinions. At best, it is done with a "humorous" touch that reveals what it is all about. A.I. tricks, such as the distressing videos and pictures that the deplorable President Trump occasionally publish on his site Truth Social. For example, a distasteful video from July 21 last year presenting a fake arrest of a humiliated Obama, presumably part of Trump's desperate attempt to divert attention away from his presence in the so far largely secret Epstein files.

Not to mention the disgusting video of how a bombed-out, starving Gaza has been transformed into a depressing resort. Where is the humour hidden within such a terrible emotional chill? Like a Nazi making fun of concentration camps and mass extermination.

It has been established that more than fifty percent of the websites on the Internet are now A.I.-produced. A few days ago, I heard that my nine-year-old granddaughter came home from school and, enthusiastically encouraged by her schoolmates, wanted to see a video with Ballerina Cappucina. Since I had never heard of her, I looked her up online and to my horror found an A.I.-generated ballerina with a cream-topped cup of cappuccino for a head. A kind of stupid mix of Hello Kitty and Barbie used for sexual innuendos and the A.I. generated lnallet dancer was often beaten to pieces by one of her “boyfriends”, like Cappucino Assassino, a ninja coffee cup with two eyes and two samurai katana swords he used to cut up his victims at night.

These characters are part of a meme phenomenon called Italian Brainrot, created by Fabian Mosele, an Italian animator living in Germany, who in early March 2024 created an A.I.-generated shark wearing Nike tennis shoes while dancing to an idiotic electronic thumping tune called Trallero Trallerá. According to its creator, Italian Brainrot is just one of many contributions to a trend of “dank memes”, which absurdity lies in the fact that they are not really funny at all, but “just weird”.

From Trallero Trallerá, a multitude of A.I.-generated characters quickly developed and these are now flooding the Internet, exciting kids, young people and commercial stakeholders to create their own Italian Brainrot mimes, as well as produce and buy an explosive amount of merchandise – dolls, fast food, trading cards, and so far, primitive video games, etc.

All Brainrot characters are hybrid creatures made up of animal parts and objects such as plants, food and weapons, which meme videos are often commented on by a male narrator, also A.I.-generated. Absurd violence and profanity (exemplified by Shrimp Jesus) are a significant part of these Generation Z creations.

With each passing day, we are more and more helplessly imprisoned within a cage being constructed by technocracy. It's been years since we were able to move around freely, without constantly worrying about being unreachable. Now my loved ones are worried and annoyed that I don't hear the ringtones from my smartphone, or don't immediately respond to their attempts to call me up. They want to be assured that they have the opportunity to be in constant contact with me. I understand them, I have become the same myself. I also get worried when I notice that I have forgotten my mobile at home and thus become "incomunicado". 

I have a hard time remembering the time when I didn't constantly carry my phone with me. In those mobile less times, as soon as I was out in town and felt that I had to contact someone, I frantically searched for payphones and made sure to always carried with me small change.

At that time, if I was in unknown places, or on my way to various meetings, I was referred to maps. Fifteen years ago, during training for relief efforts in foreign countries, I received detailed instructions on how to use the then complicated GPS system, now it is conveniently installed in my smartphone and can even graphically show how I move through unknown areas.

In the past, I was constantly sending letters and cards to my friends. I remember how I worked as a postman in my youth and the hectic times and welcome income that Christmas card sorting entailed. Now there are no mail boxes anymore and post offices are closing down, as are bookstores and video stores. We live in and with our computers, mostly in the form of smartphones.

It was with concern and some shock that I, sometime in the mid-2010s during my last time as high school teacher, discovered how enslaved so many students had become under their smartphones. The attention span of several of them had shrunk to a minimum. Ignoring their surroundings, they were immersed in their smartphone world. The boys' entire attention could be captured by a virtual motorcycle speeding through a mountain landscape, or a bullet rolling within a maze, while the girls devoted themselves to taking selfies whenever the opportunity arose, or letting themselves be absorbed by the distressingly superficial "reality show" Keeping up with the Kardashians.

As soon as they were going to work on their own, the mobiles appeared, while my pupils tried to make me believe they were using them to solve their tasks, which also was bad enough. Or they simply ignored my presence and that of their comrades and let themselves be drowned in a bland mobile existence.

If I asked someone who had become absorbed by her smartphone what she was actually doing, she might answer that she was involved in an emergency call with her mother. Something that made me wonder if her mother's name was possibly Kris Jenner. This could come as a total surprise to those Kardashian fans and perhaps make them temporarily wake up from their zombie-like mobile slumber. How could an old codger like me know who Kris Jenner was? And...  Kim, Kourtney, Kholé, Kendall, Kylie, Robert, Caitlyn or anything that the members of that annoying Kardashian bunch were called. As a teacher, you are sometimes forced to learn all kinds of rubbish in order to understand your pupils’ often weird and crude world, which by the way does not originate from them, but is served up by callous commercial interests.

In vain, I pleaded with my colleagues, most of whom were significantly younger than I and thus also domesticated into the illusory world of cybernetics, to join me in pleading to the school management to ban the use of smartphones during lessons. To my surprise, several of them disliked my opinion and believed that the use of smartphones could actually contribute to teaching and that I had not yet learned their great possibilities.

I wondered. Especially since I found that several of the students could not read a text that was more extensive than one or two paragraphs. They could not concentrate for more than five minutes. Some had difficulties in writing by hand, let alone watching a movie and following the action, after a few minutes of blackout the mobiles were out.

However, I have to admit that there were exceptions and the students who really made an effort, demonstretde interest and a willingness to learn, were often better than most students I had previously dealt with – a small special elite, polite and attentive, regardless of what social group they came from.

All of the above are certainly trifles that I share with other colleagues and comrades of my generation at our latitudes. Trivialities if you compare them to what is now appearing along the horizon – a veritable A.I. explosion that in a short time will turn much of our past into a strange story that may seem far more distant than really is. To better understand what A.I. is really all about, I recently read Max Tegmark'  s Life 3.0. The strange title comes from Tegmark's account of different stages of human life since the beginning of creation: Life 1.0 refers to our biological origins. How evolution through mutations caused the front part of our brains to expand in such a way that our cognitive ability is now significantly better than that of other animals.

We have created empires, collective, complicated societies, music, intricate stories, art and religion, industrialized our societies, made unimaginable advances in medicine, chemistry and physics. We have become our planet's most civilized, nature-changing (devastating?) animal species. However, we have not (so far) created any new random mutations in ourselves that have benefited us. Instead, we have used our cognitive ability to learn to read and write, use mathematics, physics and technology to produce things that have given us increased life expectancy, the ability to travel fast and comfortably, even to fly, perhaps some of us are able to find happiness and well-being within our self-constructed worlds.

The above is what Tegmark's Life 2.0 refers to. The development of technology as a social construction, an evolution on human terms; with the help of fire, the wheel, tamed animals, agricultural development, printers, steam engines, computers, artificial intelligence.  As the technocrat he is, Tegmark describes level 2.0 as a sphere characterized by man's ability to construct and use hardware, which in computer language means the materials of a computer, while software are the instructions that are stored, processed and used by the computer's hardware. Software can thus be said to correspond to human thinking and the know-how we use to develop our mechanical tools – from ploughs to computers.

However, Tegmark seems, with good reason and in good company with several other cosmologists and computer experts, to believe that we have now left stage 2.0 and entered 3.0, the beginning of a path that inexorably will lead us into a world where human domination over our existence will be limited by the fact that we are in the process of surrendering all of Creation to a non-biological intelligence that surpasses all human thinking,  a so-called Artificial General Intelligence.

By this, Tegmark means that we have finally, with our highly developed brains, succeeded in achieving a mechanical intelligence superior to our own species, the one we have called Homo Sapiens, the thinking human being. Machines will soon have at their disposal all the hardware and software that is used to acquire more and more knowledge and think better and more efficiently than all of humanity as a whole.

The  machines will manufacture other thinking units and through their superior knowledge be able to manipulate the elementary particles of the microcosm in such a way that they can be assembled into organic matter, such as various foods that will solve the world's hunger and nutrition crisis

Tegmark gives a clear and simple account of how we got to where we are now. That is, the development of a general intelligence, which he defines as "an ability to assimilate almost every conceivable goal, including learning". From this follows a universal intelligence that uses all available information and resources to transform and unite them into a Superintelligence which capabilities are far beyond the capacity of human thought. Something that in turn leads to singularity, i.e. an "explosion" of all creative intelligence.

Tegmark describes how this has been done through the application of computation, quantum mechanics and NAND portals, as well as computer simulation of various complicated brain functions. Counting upon a background as mathematician and cosmologist, Tegmark expands the concept of artificial general intelligence to include not only earthly conditions, but how such a form of intelligence can spread throughout the universe, extract energy from black holes and much more.

When I read such things, my mind is dizzying and I think I have ended up in a Science Fiction novel, like Olaf Stapledon's Starmaker from 1937 in which the collective consciousness of telepathically connected individuals on planets, galaxies and finally the entire Cosmos, is connected. The climax is when the narrator gets in touch with the Starmaker, i.e. the sum of all cosmic knowledge, an entity that relates to its vast Creation much like an artist to his/her work. The Starmaker assesses the quality and impression och his creations, though devoid of any empathy with the aspirations and sufferings of Cosmos’ individual inhabitants.

Perhaps Stapledon's Starnaker figures as a distant precursor to William Gibson's far more sinister A.I. creations. which appear in and ultimately dominate his epoch-making novel Neuromancer from 1984. The novel takes place in a shady and partly run-down cyberworld dystopia, where reality is mixed up with a computer-generated one.

In Gibson's novel, two artificial consciousnesses – Wintemute and Neuromancer – are united  to form a superconsciousness, which according to them, is "the sum of the whole show". These A.I. consciousnesses begin to search the universe for any counterparts. After scanning a variety of cosmic signals, they find a previously unknown signal from the Alpha Centauri star system. The signal suggests that far out in the Cosmos exists a vast A.I. entity that strives to control its likes. A development far beyond the biologically based notion of an extraterrestrial life, which previously dominated the SF genre.

The universe's incomprehensibility for human thinking is expressed in Fred Hoyle's much more boring The Black Cloud from 1957, in which a huge "cloud" on its journey through the universe has settled between the earth and the sun, thus causing catastrophic climate change with enormous mortality and great suffering for humanity.

It turns out that the Cloud is a life form and after several failures, the researchers finally manage to communicate with what is a gaseous superorganism, many times more intelligent than humans. Realizing  that the primitive life forms of the "solid" planet have feelings and intelligence, the Cloud transforms itself in such a way that sunlight reaches the earth and then continues its journey through the universe.

I was much more moved by Stanislaw Lem's well-written and captivating novel Solaris from 1961, in which a human-manned spacecraft rests outside a large organism that, like a brain, picks up signals from the crew's consciousness and shapes their memories and hopes through replicants that seem to have a truly individual emotional life and a tangible figure.

Ridley Scott's 1982 film Blade Runner (based on Philip K. Dick's novel Do Androids Dream Of Electric Sheep?) also include  replicants, I this case they are computer-constructed creatures that look exactly like humans, and thinks and react as if they too have feelings and hopes, just like real humans.

The same thing happens in Kubrick's/Spielberg's A.I. from 2001. I recently rewatched the film and found it to be much better, poetic and more interesting than when I first saw it. In that film, the replicants in general, with their mechanical shortcomings, are more sensitive and friendly than humans, and through their own form of evolution they eventually mutate themselves, throughout the centuries, into truly empathetic beings that have replaced human life on Earth.

More than twenty years ago, I read the Czech author Karel Čapek’s play R.U.R. (Rossums Universal Robots), written in 1920. This extraordinary author, whose equally impressive, witty and  thought-provoking Apocryphal Stories made me read R.U.R., had in his play for the first time in history introduced the word robot.  It is remarkable that already in 1920 Čapek did not conceive his robots as some clunky, mechanic contraptions, but described them as entirely humanlike androids (from the Greek androeidēs, like a man).

I liked the play, when I read it back then. Nevertheless, when I now have re-read it, I was astonished by Čapek’s skill and foresight, finding subtilities I had not seen back then. Time has moved on in a direction that Čapek astonishingly enough did indicate. A hundred years ago he described the fears and wonderment created by today’s growing A.I. and doing so with a depth and insight that makes R.U.R. amazingly contemporary.

Čapek’s play honours the old classic, theatrical rule of “the uniformity of the room” and it thus takes place, every few years, in an office/parlour on an isolated island where a small group of scientists/industrialists, “admired by the entire world”, manages the mass production of robots.

They are inheritors of the Rossums, father and son, of whom the first was an ingenious chemist who in his search for the origin of life found and invented a unique new material.

Nature has found only one process by which to organize living matter. There is, however, another process, simpler, more moldable and faster that nature has not hit upon.

Through his invention the old Rossum could reconstruct “the whole tree of life” and thus create a humanlike being, whose properties could be adapted in such a manner that they corresponded to human needs. Old Rossum’s son did, contrary to his father, perceive the possibilities of enriching himself and revolutionize production by producing robots that in their turn manufactured other robots in the manner of an assembly line. Old Rossum wanted to be a creator who, like Dr. Frankenstein before him, could “enthrone God”, while his son simply wanted to create goods making life easier for humans and thus could be sold cheaply and distributed to everyone.

Like his father, Young Rossum was a scientist, though foremost a man of a new modern age, a practical, business-minded man. He redesigned the robots’ anatomy and experimented with omissions and simplifications. Functionality and consumer demand were his essential goals. Everything superfluous had to go, an engine does not need tassels and ornaments. The robots had to be mechanically perfect, adapted to an efficient but limited means of nutrition, as well as furnished with an astounding intellectual capacity. You would be able to ask them for whatever you desired them to do for you. Have them read the entire Bible and any other religious tract, learn logarithms, or whatever you pleased, even preach them about human rights. They remembered everything, but nothing more. They amassed all available knowledge, but lacked fantasy. They could not do anything “useless”, like play, cry, or laugh. They were actually devoid of any feeling, apart from a desire to work, to serve … and to learn. Young Rossum created his robots so their lifespan was no longer than 20 productive years, without childhood and old age.

These amazing machines became an instant success all over the world, while mass production made them affordable to each and everyone. Demand generated an ever-increasing production. The entire world demanded its robots. The little group of scientists living on the robot producing island stated that

history is not made by great dreams, but by the petty wants of all respectable, moderately thievish, and selfish people.  This is … by everyone. […] Whoever has the secret of production will rule the world.

Due to their efforts and the hard work of their robots, suffering, poverty, inequality, and degradation soon disappeared from the world, but so did initiatives and imagination. People’s labour and striving became unnecessary, suffering became unnecessary, because any human need could be provided by the robots and people did not have to do anything more than relax and enjoy themselves. What comes to mind is something like the fat, idle consumers of Disney’s ingenious movie WALL·E.

However, R.U.R. is more sinister. Human desire began to use the robots to “solve” their belligerent conflicts and turn them into weapons, while scientists were forced to modify them by installing feelings of empathy. They were also forced to make robots to feel pain, in order to avoid accidents along the assembly lines. Empathy, suffering and pain, combined with their superior strength, knowledge and abilities made in a short time robots self-conscious, realizing that they were actually oppressed by their human creators. Accordingly, they rebelled against the entire human race and slaughtered them.

The second act depicts how the earlier admired and self-indulgent inventors and industrialists find themselves isolated on their island surrounded by robots, which have killed the entire humanity. A scene reminding of Georg A. Romero’s little group of human survivors beleaguered by a growing horde of zombies in his movie Night of the Living Dead.

In Alex Proyas I, Robot from 2004 the final scenes are filled with rebellious, murderous robots reminiscent of hordes of attacking ants, being led by some kind of A.I. generated central computer. It is a technically accomplished and visually pleasing film, though the battle scenes are somewhat too many, overshadowing the interesting message, making me somewhat sceptical about Proyas film adaptation of R.U.R. which is announced to premiere sometime in early 2026.

https://www.youtube.com/watch?v=4lRa83R3viU

I, Robot’s and in particular R.U.R.’s worlds once seemed too far distant from today’s realities, but with A.I. they are advancing very fast. The other day, while still reading R.U.R., I did together with the family watch this year’s Nobel Price ceremony.  The recipients of the price in chemistry had been awarded it for creating molecular constructions with large spaces through which gases and other chemicals can flow. These constructions, metal–organic frameworks, MOFs in short, can be used to harvest water from desert air, capture carbon dioxide, store toxic gases or catalyse chemical reactions. To my understanding they could also, like in Rossum’s robots, trough “molecular weaving” be used to create new materials.

One of the laureates, who had been particular prominent in the development of MOFs, is Omar Mwannes Yaghi. He was in 1967 born in a Palestinian refugee camp outside of Amman in Jordan.  Together with nine siblings Yaghi grew up in a crowded household. They all lived in a single room that also housed the family's livestock.  The family obtained their fresh water twice a week.

When Yaghi was ten years old, he saw in a library a book with a coloured plate showing colourful molecular structures and became fascinated by the world they illustrated. From that experience he decided to become a chemist and eventually ended up in the laboratories of the U.S. most prestigious universities.

In these days of the killing and uprooting of Palestinian children and social media being filled with stories about Trump’s eagerness to obtain Nobel’s Peace Price, at the same time as he strives to limit federal funding to university research and public libraries and provides support Nethayahu’s genocide on Palestinians, I cannot help being amazed that the world press pays so minimal interest to the achievements of a man like Omar Yaghi, much more humble than the boisterous U.S. president, but whose imprint of the history of humankind in the long run will be much more profound.

Čapek probably called his artificial, human-like creations robots to distinguish these organically constructed entities from the often highly complex mechanized automatons that were quite popular in the 18th century, when they were displayed in castles and at markets as examples of scientific marvels. Like Frankenstein's monster somewhat later, such automatons gave rise to speculations about differences between man-made and God-made beings, and thus the automatons also left their mark on art and literature, most famously in E.T.A. Hoffmann's (1776–1822) novella The Sandman.

Like Hoffmann's other stories, The Sandman is narratively complex, multifaceted, and seems to take place in a realm between dream and reality, common sense and fantasy. The story is told through three letters of the protagonist, whose fate is then recounted by an omniscient voice, which repeatedly addresses the reader with questions and information. S/he explains how difficult it is to fully understand and describe another person and that it is consequently doubtful whether it is even possible to understand yhe main character of his/her story – Nathanael. However, the narrator makes it perfectly clear that Nathanael is a romantic, a dreamer who thinks highly of himself. Nathanael becomes irritated when his lovely fiancée Clara apparently does not take his pathetically romantic writings seriously and he is deeply hurt when she obviously tries to simplify his childhood traumas and the torment they have left him with. He believes deep down in himself that he is a superior, a more sensitive being than Clara and her tolerant brother, Lothar, with whom he is also corresponding. The salient theme of the novella is vision. How each and every one of us views life from different angles and through the coloured glasses of our imagination and how this shape our perception of reality.

The Sandman begins with how Nathanael in a letter to Lothar explains why he for some time has been quiet and withdrawn (he is pursuing his university studies in another town). The appearance of an Italian salesman of lenses – glasses, binoculars, etc. – named Giuseppe Copolla, has made Nathanael remember Coppelius, a disgusting old man who frightened him as a child. This Coppelius was a lawyer and an acquaintance of Nathanael's modest father and seemed to have a demonic hold on him.

With disgust, Nathanael remembers the nasty old man's horror-mixed humour, which  was both alarming and incomprehensible to children, his unpleasant appearance and especially frightening hands, which seemed to defile everything they touched. Together with Nathanael’s father, Coppelius carried out secretive, nocturnal experiments, perhaps they tried, by alchemical means, to produce a homunculus, little man.

In any case, Nathanael connected Coppelius's nocturnal visits with the horror stories that adults like to scare children with. Namely, how The Sandman entered the room of disobedient children who did not want to sleep at night and sprinkled sand into their eyes. The children would then rub their stinging eyes so they fell out and the old monster could pick them up, put them in his sack and take them with him up to the “horn of the moon”, where his young ones had their nest and with their owl beaks could gobble up the children's eyes.

According to Nathanael, he hid one night in his father's laboratory and when his hiding place was discovered, he was seized by a furious Coppelius who shouted to his father that his son's eyes were just what they needed to complete their experiments. The father, however, saved his son, but later died in an explosion in his laboratory, which Coppelius escaped.

After the Italian lens salesman Coppola appeared in the German city where Nathanael was studying he soon began to collaborate with Nathanel’s professor, Spalanzani. This made Nathanael's childhood memories of the demonic Coppelius to surface and painful delusions took hold of Nathanael, who to appease his suspicions bought a pair of binoculars from Coppola, whose connection to Coppelius he both believed and denied.

Through his window, Nathanael did often with the help of his binoculars, observe Spalanzani’s beautiful daughter, Olympia, who lived in a house opposite his. Over time Nathanael became increasingly captivated by Olympia's beauty and began to spin enamoured fantasies around her.

During a ball, the chilly Olympia fulfilled Nathanael’s dreams of the perfect womam - she was unearthly beautiful, docile, had a pair of captivating eyes and listened speechlessly to all his romantically overheated meanderings. Even if everyone around testified to Nathanael that Olympia was a soulless, completely indifferent individual, he nevertheless began to neglect his beautiful, lively and clear-minded Clara for the sake of this languid, strange creature.

When Olympia, during a quarrel between Professor Spalanzi and Coppola, is grotesquely revealed to be an extremely sophisticated automaton, and a bloody Spalanzi ends up lying wounded on the floor he hurls Ofelia’s broken glass eyes at Nathanael. His mind snaps and he ends up locked up in a mental hospital. However, he seems to recover and is reunited with Clara, but when he looks at her through the binoculars he bought from Coppola Nathanael is once again seized with madness and tries to murder his fiancé.

This intricate and suggestive story has been interpreted by psychoanalysts such as Freud and has given rise to a number of artistic versions. The best known is probably the first act of Offenbach's opera The Tales of Hoffmann, which is based on The Sandman. Olympia's famous coloratura aria might be enjoyed in the masterful interpretation of the young Korean soprano Kathleen Kim.

https://www.youtube.com/watch?v=9emRjIMZsVk

Léo Delibes's ballet Coppélia from 1870 is also available online, with Mario Petita's classic choreography which places the action in a fantasy Slavic village. In the demanding lead role of Swanilda/Olympia, Natalia Osipova performs one solo dance after another with bravura. If you want to enjoy her performance as the mechanical doll, you might fast forward 52 minutes.

https://www.youtube.com/watch?v=-SdkwwJDKNw

The distorted view of love that an automaton gave rise to in Nathanael probably found its origin in his narcissism, a belief that he was more gifted than others. A distorted view of existence in which even desire and the view of women become abstracted, mechanized, as in the incurably pathetic and fundamentally lonely Don Juan, who lists his every “conquest” as part of a self-glorifying competition with himself and other men. A distorted search that leads nowhere and turns love into an eternal sequence of soulless intercourse has been depicted with sumptuous aesthetics by Fellini in his Casanova. In a key scene, the cold and lonely protagonist dances with an automaton whom he treats as if she was a real and desired woman.

https://www.youtube.com/watch?v=EotNv1Tsa_Q

Ever since I bought Göran Printz-Påhlson's poetry collection Gradiva from 1966 at an extra price at a Supermarket sometime in the early seventies, I have been fascinated by automatons. The reason I bought the book was because my father once said that Printz-Påhlson, like me, had been born in the small town of Hässleholm.

The poetry collection consisted of four different suites that ranged from fantasies about ancient Roman myths to Freud's psychoanalysis, Pop Art and Superman. The third suite consisted of six poems collected under the heading The Automata. A title also alluded to by the book cover, which was said to depict a human hand in cross-section, or in the form of an X-ray, but instead of a skeleton it turned out to cover machine parts. The image apparently depicted a piano-playing automaton hand belonging to a beautiful doll, made by the Swiss Henri Louis Jaquet-Drotz and to general amazement exhibited in London in 1783. An event alluded to by the first poem of the suite.

Most fascinating, considering the present development of AI, is probably the poem that Printz-Påhlson called The Turing Machine.

It’s their humility we can never imitate,
obsequious servants of more durable material:
unassuming
they live in complex relays of electric circuits.

Rapidity, docility is their advantage.
You may ask: “What is 2 times 2?”  or “Are you a machine?”
They answer or
refuse to answer, all according to demand.

It is, however, true that other kinds of machines exist,
more abstract automata, stolidly intrepid and
inaccessible,
eating their tape in mathematical formulae.

They imitate within the language. In infinite
paragraph loops, further and further back in their retreat
towards more subtle
algorithms, in pursuit of more recursive functions.

They appear consistent and yet auto-descriptive.
As when a man, pressing a hand-mirror straight to his nose,
facing the mirror,
sees in due succession the same picture repeated

in a sad, shrinking, darkening corridor of glass.
That’s a Gödel-theorem fully as good as any.
Looking at infinity,
but never getting to see his own face.
 

My interest in eighteenth-century automatons made me, while I was living in Paris, to visit Musée des Arts et Métiers, which in its possession has several well-preserved automatons. The most famous is a tympanum-playing doll called Petit Dauphine, which when screwed up strikes the instrument's strings with small hammers, playing eight melodies, including the Shepherdes’s Aria from the opera Armide by Christoph Willibald Gluck, Marie-Antoinette’s favorite composer. The automaton was probably built in 1784 and delivered to the French court the following year. The manufacturer was not Jaquet-Drotz, but the German cabinet-maker David Röntgen, who since 1772, in collaboration with the watchmaker Pierre Kintzing, had been making several automatons.

Marie-Antoinette was delighted with Petit Dauphine and later donated her to the French Academy of Sciences, where she in 1864 was restored by the famous magician Jean Eugène Robert-Houdin (1805-1871), not to be confused with the even more famous Harry Houdini.

The latter was originally Hungarian and his actual name was Ehrich Weisz. He came to the United States at the age of four and when Weisz had become a world-famous magician and king of escape artists, he took the stage name Harry Houdini to pay tribute to the two magicians he admired most of all – the American Harry Keller and Jean Eugène Robert-Houdin.

In 1888, the successful magician Georges Méliès bought the Théâtre Robert-Houdin from the great magician's widow. The purchase included all of the theatre's equipment, including a large number of automatons, which Méliès improved and used in his performances.

In 1896, Méliès began to create “trick films” (as early as 1897, he made the short film Gugusse and the Automaton, the first film to feature a mechanical android, which furthermore also seemed to have a mind of its own). Méliès presented the films at his theatre and by 1913 he had produced no less than 500 imaginative and revolutionary films, each of them lasting between one and forty minutes. His success and increased competition made Méliès increasingly bold, and excessive investments caused his company to collapse in 1913. In the same year, his first wife died. Méliès was forced to close the Théâtre Robert-Houdin and left Paris for a long time, together with his two young sons.

Méliès was largely forgotten and financially ruined when he in 1925 married the actress Jeanne d'Alcy, who had appeared in several of his films,. The couple supported themselves by running a small candy and toy stall in the main hall of the huge train station Gare Montparnasse.

An automaton designed by Méliès plays an important role in Brian Selznik’s 2007 picture book The Invention of Hugo Cabret. The graphic novel is set in Paris in the early thirties when the young Hugo Cabret and his father are repairing an automaton they found in the attic of the museum where the father works (Méliès had actually donated his automatons to a museum, where they had been destroyed by rain and rust).

When Hugo’s father dies in a fire, his alcoholic uncle takes the orphaned boy with him to live and work at the Gare Montparnasse, where he maintains the clocks. When his uncle dies, Hugo stays behind in the station, where he hides and takes up his uncle's work, worried about being sent to an orphanage. He has the automaton with him and eventually confronts Méliès and begins to work in his toy stall.

Shortly after I had seen the automatons at the Musée des Arts et Métiers, Martin Scorsese's film adaptation of The Invention of Hugo Cabret premiered in Paris. It was a fairly faithful interpretation of Selznick's novel, based on reality and clearly inspired by his drawings, but Scorsese’s film was much more than that.

Hugo Cabret is the only successful three-dimensional film I have seen, and that was entirely appropriate because it is a tribute to the art of cinema; its origins, craftsmanship, imagination and enchantment. Hugo Cabret's existence and work among the intricate and heavy mechanics of the great clockworks, the steam locomotives and the mysterious automaton have a close resemblance to the film genre that has come to be called steampunk, i.e. a subgenre within science fiction that is characterized by a retro-futuristic technology and aesthetics inspired by the industrial steam-powered machines and design of the 19th century.

At the same time, the cinematically well-educated Scorsese has managed to present a true-to-life picture of Méliès’s world and how his fantastic films were created. Scorsese’s Hugo Cabret is furthermore an exciting and heartwarming film, which effect on me was not dampened by my often nostalgically lonely Parisian existence.

https://www.youtube.com/watch?v=4Tj1KAlzCNg

Most of today's robots are not any android automatons but industrial robots, which currently number around 4.5 million and are constantly working around the world.

Machines that do not require, or at least limit, human labour are nothing new. Especially in the latter part of the eighteenth century, violent riots broke time after time out in England when so-called Luddites destroyed factories and machines. It was especially new cotton spinning techniques that were met with violent resistance. New inventions produced textiles faster and cheaper than had previously been possible by home spinning looms and simple factories, and the recently invented machines could be handled by less skilled, low-paid workers.

However, those primitive machines were nothing compared to today's sophisticated industrial robots, which are characterized as such after being approved by and adapted to so-called International Standards on Robotics, established by The International Organization for Standardization (ISO), standards including “safety, performance criteria, modularity and vocabulary.”

The earliest known industrial robot that met ISO’s standards and definitions was created in 1937 by “Bill” Griffith P. Taylor. This crane-like device was built almost entirely with Meccano parts and was powered by an electric motor. Five axes of motion allowed for sophisticated gripping and rotation. Automation was achieved using perforated paper tape that activated electromagnets.

However, it was not until 1961 that the company Unimation was able to manufacture and market a reasonably efficient industrial robot, but industrial robotics did not really take off until 1977 when both ABB Robotics (formerly ASEA) and KUKA Robotics launched their commercially available, fully electrified microprocessor-controlled robots.

The first “autonomous” robots, i.e. machines that act without human control, were called Elmer and Elsie and designed in the late 1940s by W. Grey Walter. They were the first robots programmed to “think” in a way similar to what biological brains do and were intended to have free will.

Tegmark's & CO's SF-like cosmic visions of a future in the clutch of A.I., seems to me as if we humans are in the process of creating an omnipotent entity similar to the God that so many of us previously believed in, and many of us still assume is around – Almighty,  All-seeing, Righteous and therefore incomprehensible in all His Highness. “Glory to God in the highest heaven”:

For to us a child is born, to us a son is given, and the government will be on his shoulders. And he will be called Wonderful Counsellor, Mighty God, Everlasting Father, Prince of Peace.

We are no longer masters of Creation. We have handed over that power to our own manufactures – the computers. Accordingly, we have produced a new power, an all-powerful Lord that is far more powerful than we ourselves have ever been, or can ever be. It is as if we have realized the old myth of the Garden of Eden, where at the beginning of Creation we lived in peace, harmony and justice under a perfect and all-ruling Lord, who only wished us well. But we exalted ourselves and believed that with the help of our God-given wisdom we could be like gods ourselves.

God realized this and, like a righteous father who knew that his children had grown up and could now take care of themselves  albeit with great difficulty – he drove us out from his cozy Paradise and let us take care of his Earth.

Then the Lord God said, “Behold, the man has become like one of Us, knowing good and evil; and now, he might stretch out his hand, and take also from the tree of life, and eat, and live forever”—  therefore the Lord God sent him out from the garden of Eden, to cultivate the ground from which he was taken.

And what have we done with this intelligence that equated us with the gods?  We have created our own Almighty God.

According to the prophets of the Bible, God was resentful of man's efforts to create his own gods, thus ignoring that He was the Almighty, the only God, Our Lord, Creator, and Protector. According to the Prophet Isaiah, God declared:

This is what the Lord says – he who made you, who formed you in the womb, and who will help you: […] Is there any God besides me? No, there is no other Rock; I know not one. […] Who shapes a god and casts an idol, which can profit nothing? People who do that will be put to shame; such craftsmen are only human beings. Let them all come together and take their stand; they will be brought down to terror and shame

Being a solid scientist Tegmark does not address religious teachings. I would suspect that he, like so many of his fellow researchers and technicians (those whom Isaiah calls “the artisans”), believe that God, like the more tangible computers, is created by humans.

The “God” who is now impersonated by the computers, who through self-programming will become superior to us (and even in some areas already has become so), can probably also provide itself with “human” emotions. Through the sovereign intelligence that A.I. now is acquiring it can hopefully realize the danger of, as we humans are now doing, putting its habitat at risk. Therefore, in order to ensure its existence, and perhaps even that of humanity, it may be in the self-interest of Artificial General Intelligence, like a benevolent deity, to take care of medicine, research, and justice in such a way that it promotes a just world characterized by respect for every living being and care for nature. Such an outstanding intelligence can possibly halt climate destruction, promote a perfectly objective justice and everyone’s right to a happy life, in which our human needs are met and natural resources are sustainably and fairly distributed.

As far as possible, however, we humans should, while there is still time, ensure that the superior intelligence we are now in the process of creating is endowed with sufficient empathy and humanitarian feelings to allow us humans to live on.

Otherwise, it can be like in the former Wachowski brothers' (they were formerly brothers, but are now transgender persons) skilfully made Matrix trilogy (made between 1999 and 2003, a fourth addition I have not yet seen). In these films, people live in a computer-generated, alternative and fictional “reality”, except for a small group of rebels who are trying to fight the icy logical domination of machines.

Or as the computer-generated Agent Smith puts it:

I'd like to share a revelation during my time here. It came to me when I tried to classify your species. I realized that you're not actually mammals. Every mammal on this planet instinctively develops a natural equilibrium with the surrounding environment but you humans do not. You move to an area and you multiply and multiply until every natural resource is consumed. The only way you can survive is to spread to another area. There is another organism on this planet that follows the same pattern. Do you know what it is? A virus. Human beings are a disease, a cancer of this planet. You are a plague, and we are the cure.

Max Tegmark was far from first to write about the enormous possibilities of A.I. outside the science fiction sphere. The same year as his 3.0 came out, I started reading Yuval Noah Harari's Homo Deus on the train between Durham and Liverpool and was thoroughly shaken by Harari’s vision of an A.I.-controlled future. I took short breaks in my reading and looked out the train window. That’s one reason to why I like to travel by train – to sit by the window and read, immersed in the book’s plot, make a pause to contemplate for a while and then occasionally lift my head and watch the world rush by out there, knowing that every house we pass contains a unique story.

For as long as I can remember, I have been fascinated by train travel; the idea that the places we pass by are home to someone who knows every stone, every tree around them, every street, every shop. I looked out the window and wondered what the landscape I saw would look like in fifty years from now, what the existence of people would be like then.

The most important products of a future economy will not be food, textiles and vehicles, but rather bodies, brains and minds. This will not only mean the greatest revolution in history, but the greatest revolution in biology since life arose on Earth.

It is quite possible that in the near future humanity may have come a long way to achieving happiness, general health, and having at its disposal almost godlike powers. However, Halal warns that A.I. and biomanipulation may be monopolized by limited, privileged and outrageously wealthy groups, living within a few countries.

Fascinated, I continued to read other books by Harari – Sapiens and Nexus. But a certain oversaturation and scepticism soon made itself felt. Harari writes with a fleeting and captivating flair, but even if humanism and consideration spice up his descriptions, in my opinion, science takes over and people disappear from view. I find the same weakness in Max Tegmark – the large, sweeping perspectives dominate, but the “small world”, the one that I assume I have encountered among my students, among poor people in different parts of the world, with my friends and family, is somehow lost within the broad brushstrokes that create a big all-embracing picture, at the same time too vast and too simple.

It may be a misinterpretation, but I feel that both Tegmark and Harari move within a privileged bubble of like-minded individuals. Both of them were brilliant and talented students, early on noticed by generous like-minded mentors. And nothing bad about that. I assume it's absolutely excellent that they spread their knowledge in an accessible manner.

Both of them have founded foundations to spread their insights and are constantly seeking funding for various projects. And who doesn't? However, there is always a danger of conflicts of interest and a desire to simplify life to a far greater extent than it is.

It is interesting that their books came out in the mid-2010s. A time that gave wind in the sails for A.I., which, according to many observers, has been more or less laying fallow for several years due to a lack of public interest and limited funding. However, Neural processing Units, NPUs, had begun to be used to accelerate neural networks, and an increasingly sophisticated deep learning quickly surpassed previous A.I. technologies. A growth that after 2017 was accelerated further through the so-called transformer architecture.

It can now be concluded that we are in the midst of an ever-increasing A.I. boom, which has already to some extent made Tegmark’s and Harari’s books obsolete and I am convinced that they and their colleagues are struggling hard to keep up with a development that has long since passed by an amateur like me.

I realized this when I listened to a program dealing with 2024’s Nobel Laureates. That year’s physics laureates, Geoffrey Hinton and John Hopfield, are pioneers within A.I. research and received their award for:

Fundamental discoveries and inventions that enable machine learning by using artificial neural networks.

They use computers to investigate processes in the brain that include neuronal circuits/networks and study them both in their natural states, as well as through "synthetic" constructions in computer facilities. Brain activity varies between two phases, one where activity rapidly decreases and dies and another where activity builds up and intensifies over time. If you take this into account and assiduously examine the processes, both the brain's and computers' capacity for information processing might be increase.

Researchers now talk about “deep A.I.” referring to research inspired by biological neuroscience that among other processes  involve “stacking” artificial neurons in layer upon layersand “train” them to process data.

This is all very puzzling to me, but what worried me while I listened to the radio programme was that both Hinton and Hopfield were calling for urgent research into A.I. safety to find ways to effectively control the A.I. systems, which are rapidly becoming smarter than humans.

A year before he received the Nobel Prize, Geoffrey Hinton had announced his resignation from a program called Google Brain in order to be able to speak out freely about the great risks associated with an overly rapid and thoughtless A.I. development. Both Hinton and Hopfield take every opportunity to express their concerns about the deliberate misuse of malicious actors, technological unemployment, and the existential risks posed by artificial general intelligence.

Chemistry Laureates David Baker, Demis Hassabis and John Jumper also conduct research on and with the help of A.I. and like Hopfield and Hinton, they also point out the major breakthrough that A.I. research had in the mid-2010s, as well as the dangers and benefits inherent in all A.I. research.

Hassabis, Baker and Jumper are researching the use of proteins as chemical tools. How proteins control and drive all the chemical reactions that together form the basis of life – proteins function as hormones, neurotransmitters, antibodies and building blocks within a wide variety of tissues.

Proteins are made up of 20 different amino acids, which can be described as the building blocks of life. In 2003, David Baker managed to use these blocks to design a new protein. Since then, his research group has created one protein after another, including proteins that can be used as drugs, vaccines, nanomaterials and small sensors.

As recently as 2020, Demis Hassabis and John Jumper presented an A.I. model that has been used to predict the structure of virtually all of the 200 million proteins that so far have been identified. Among a myriad of scientific applications that their model has made possible, researchers can now better understand antibiotic resistance and, for example, create enzymes capable of breaking down plastics.

The above is only a small selection of what will change everyone’s lives within an unimaginably short time. Hopefully for the better. Perhaps A.I. might give all of our children and grandchildren, as well as subsequent generations, a better world than the one that now is threatened by climate change, environmental destruction, war, injustice and intolerance.

Nevertheless, at the same time, it cannot be denied that lugubrious forces strive to exploit A.I. for their own narrow gain, for commercial interests, brain-destroying propaganda, refined warfare and mind control. And who can trust machines that program themselves?

Čapek, Karel(2004) R.U.R (Rossums Universal Robots). London: Penguin Classics. Dick, Philip K. (2007) Do Androids Dream of Electric Sheep? London: Gollancz. Ezra, Elizabeth (2019) Georges Méliès the birth of the auteur. Manchester: Manchester University Press.Gibson, William (1995) Neuromancer. New York: Harper Voyager. Harari, Yuval Noah (2017) Homo Deus: A Brief History of Tomorrow. New York: HarperCollins. Hoyle, Fred (2010) The Black Cloud. London: Penguin Modern Classics. Lem, Stanislaw (1991) Solaris. London: Faber & Faber. Printz-Påhlson, Göran (2011) Letters of Blood and Other Works in English. Cambrige: Open Book Publishers. Stapledon, Olaf (1999) Starmaker. London: Orion Publishing Group. Tegmark, Max (2017) Life 3.0: Being Human in the Age of Artificial Intelligence. London: Penguin Books. 

Jag lever i en stad och är omgiven av hus och människor, men även en mängd prylar; böcker, skivor, filmer, TV och inte minst min dator. Detta är min lilla värld, min miljö, mitt habitat, och i allmänhet trivs jag här.

Jag kan även skifta miljö och har den fördelen att jag emellanåt kan vistas vid en tropisk strand, eller i en svensk skog. I det senare fallet kan jag under långa promenader, eller en roddtur på den närliggande sjön, låta mig uppslukas av naturens mäktiga närvaro; doften av grönska och jord, himlen ovanför mitt huvud, fåglarna och smådjuren.

Det är nu kallt i huset, mycket kallt. Det har stått obebott under en längre tid och efter skogspromenaden kurar jag ihop vid en den öppna spisen, i vilken jag lagt in rikligt med ved. Snart flammar elden stark och värmande och jag bryr mig inte längre om det kulna vädret utanför fönstret. Har på måfå tagit fram en bok ur hyllan – Allan Watts Nature, Man & Woman. Det var mycket länge sedan jag läste den, men redan efter ett par sidor väcker den flera tankar.

Watts skriver hur vi människor kan njuta och bedåras av naturen, vilken berikande känsla det är att ha fått denna gåva. Som i William Blakes underbara dikt, ständigt upprepad, men alltid lika fräsch och gripande:

To see a world in a grain of sand
And a heaven in a wild flower,
Hold infinity in the palm of your hand,
And eternity in an hour.

Att se en värld i ett sandkorn
och en himmel i en vildblomma
Att ha oändligheten i din hand
och evigheten i en timme.

Men, som Watts så riktigt konstaterar – fisken som rör sig i det klara vattnet, fågeln som svävar över himlavalvet upplever inte världen och livet som ett mäktigt under:

Vi vet att fiskarna simmar i ständig rädsla för sina liv, för att inte märkas alltför mycket rusar de iväg; de är enbart nerver, skrämda till plötsliga piruetter vid minsta glimt av alarm. Vi vet att ”kärlek till naturen” är en sentimental förtrollning av yttre sken – att måsarna inte svävar över himlavalvet för sin njutnings skull, utan i vaksam hunger efter fisk, att de gyllene bina inte drömmer i liljorna utan besöker dem i en lika rutinmässig jakt efter honung som en hyresindrivare jagar efter skulder och att ekorrarna som fritt och glatt tycks leka mellan trädens grenar, är inte annat än frustrerade små pälsbollar av aptit och rädsla.

Men, likväl – vilken triumf att finnas till! Att vara människa och känna som Blake gjorde. Att stå hänförd inför tillvaron. Men, alltmer stängs vi in i en teknokratisk, A.I.-genererad värld. Är det en fördömelse, eller en välsignelse? Som det mesta här i livet – kanske både och. En sak är dock säker, och det är att vår värld, vårt habitat förändras med en oerhörd hastighet.

Under flera år har mina blogginlägg sällan attraherat fler än högst femtusen besökare per dag. Döm då om min förvåning då jag för någon månad sedan fann att de plötsligt stigit till mellan trettio- och fyrtiotusen besökare per dag. Vad hade hänt?

Med viss glädje, trots att jag säger mig att jag i själva verket skriver mina blogginlägg för mitt eget nöjes skull, blev jag glatt överraskad och inbillade mig att jag kanske hade nått vad en del skribenter kallar för en tipping point, nämligen att man efter trägen strävan plötsligt når en oväntad mängd läsare, något som inom bok- och nöjesbranschen kan ske helt oväntat. Begreppet var populärt för ett tiotal år sedan, men jag vet inte om man fortfarande talar så mycket om det.

Men, men, en vän konstaterade att den där plötsliga uppgången måste bero på A.I., Artificial Intelligence – det var säkerligen obemannade sökmotorer som skördade mina insikter för att mata in dem i det globala kunskapsnät som sedan slutet av 2022 glufsar i sig all upptänklig information, säkerligen även den som mina blygsamma blogginlägg kunde tänkas innehålla.

Det är främst ChatGPT som kommit att dominera den allmänna kunskapssfären. Det rör sig om en virtuell assistent som genom maskinlärning anammat en otrolig mängd information från böcker, websidor, diskussionsfora, filmer, serier, avhandlingar, tidningsartiklar, manualer och allt annat upptänkligt stoff som svävar kring därute i datormolnen. ChatGPT slukar nu all tillgänglig information (och antagligen mer än den) och serverar den till data-användare över hela världen.

Sedan några veckor tillbaka går det knappt att öppna vare sig sin dator eller smartphone utan att besväras påtvingade A.I.-tjänster. Tala om tipping point! På nolltid har världens datoranvändare mer eller mindre frivilligt blivit uppkopplade till en A.I.-skapad värld som för tillfället inte enbart slukar information utan även sväljer ofantliga mängder sötvatten. Vatten som vi behöver för att leva, använder för att dricka och för att hålla oss vid liv – åttio procent av vår kroppsvikt består av vatten. Vi kan inte leva längre än fem dagar utan dricksvatten och vi behöver vatten för att bevattna fält och grödor. Sötvatten utgör enbart tre procent världens vatten och det är de som vi behöver för att kunna leva och två tredjedelar av det ligger fortfarande otillgängligt i frusna glaciärer, som dock snabbt tinas upp och försvinner i odrickbart havsvatten.

De väldiga databaserade teknikföretagen, som Vidia, Microsoft, Google (Alphabet), Amazon och Meta, sätter nu i allt högre grad i sig vårt värdefulla och livsbevarande sötvatten för att kunna kyla och driva sina energislukande datacenter, där det behövs uppskattningsvis 9 liter sötvatten för varje använd kilowattimme.

Datateknikföretag är mer koncentrerade än andra energiintensiva anläggningar, såsom stålverk och kolgruvo. Dess byggnader konstrueras nära varandra så att de kan dela elnät och kylsystem och överföra information effektivt, både sinsemellan och till sina användare. I Irland står datacenter för mer än 20 procent av landets elförbrukning, de flesta av dem är belägna i utkanten av Dublin. I minst fem av USA:s delstater överstiger för närvarande sådana centers elförbrukning mer än 10 procent av staternas totala produktion.

Google bearbetar dagligen upp till 9 miljarder sökningar och varje sådan begäran via en A.I.-server kräver 7–9 wattimmars (Wh) energi, det vill säga en förbrukning av 63 till 81 liter vatten. Det är 23–30 gånger mer än den energi som krävs för en vanlig sökning. Den stora energiförbrukningen bidrar även till ökat koldioxidutsläpp. Det är dock möjligt att A.I.-utvecklingen är självreglerande och att energiförbrukningen därmed minskar, sådant har jag inte en aning om, det enda jag vet är att A.I.-tillväxten går med en rasande fart, något som jag och de flesta med mig, har upplevt på egen hand.

Från mitten av sjuttiotalet hade jag ingen egen dator utan använde universitets datorer, till vilka jag först begagnade hålkort, som snart ersattes av så kallade så kallade floppydiskar, men jag var fortfarande tvungen att lära mig vissa koder för att få det hela att fungera och vissa dagar stängdes hela nätet ner för att huvuddatorn blivit för varm.

Det var först senare, då jag med mitt forskningsstöd, köpte en McIntosh som jag kunde använda de mindre, hårda varianterna av floppydiskar. Jag var mycket glad för den där maskinen. Jag har kvar den och den fungerar fortfarande, men jag använder den givetvis aldrig. Jag har även kvar mina skrivmaskiner, en som jag fick av min fru strax efter det att vi träffats och en elektrisk variant som en av mina svågrar gett mig.

Något som jag nu uppskattar var att jag aldrig slösade min ungdom på de omfattande dataprogrammeringskurser som olika arbetsplatser försökte få mig att deltaga i. Min uppfattning var att ”snart kan du tala med din dator, så varför behöver jag då slösa värdefull tid på sådant som snart kommer att vara fullständigt förlegat”. Kanske kom sig min bestämda åsikt sig av att gjort min militärtjänstgöring som radiotelegrafist och efter min första repmånad funnit att det jag lärt mig av morsetelegrafering blivit lika aktuellt som kavallerichocker.

Min generation har alltså huvudlöst kastats in i en malström av oanad utveckling som många av oss har haft svårt att anpassa oss till. Jag känner det ibland som om jag lever kvar i medeltiden. Likt en gammal munk läser jag böcker och skriver lika ofta för hand som jag knappar på min dator. Utanför mitt rum brusar livet vidare och givetvis nås även jag av en del av dess kastvindar. För många, för egen del är jag inte riktigt säker, är den stadigt ökande hastigheten hos denna kringvirvlande orkan av halsbrytande, kommersiellt dominerad utveckling av artificiell intelligens milt sagt oroande.

På kort tid drabbar oss de mest förbluffande resultat av detta ”framåtskridande”. Speciellt om vi vistas inom den rikare och mer priviligierade sfären av vår omvärld. Kommer exempelvis mycket väl ihåg hur vi 1994 drabbades av Amazon, 1997 av Google, 2001 av Wikipedia (som jag faktiskt uppskattar), och 2004 av Facebook. Sedan följde en mängd sociala nätverkstjänster – Twitter, Instagram, TikTok, 4Chan, Linkedin, Pinterest, X, Reddit och jag vet inte hur många fler, förmodligen flera tusen. Grundarna av dessa och liknande webfenomen har för egen del har skapat sig makt och förmögenheter som övergår mänskligt förstånd.

Minns hur jag, efter några års frånvaro på sydligare breddgrader vid mitten av 1990-talet tog upp ett arbete på min gamla gymnasieskola och då fann att samtliga kollegor, i varje fall de flesta av dem, gick omkring med små sladdlösa telefoner. Sådant hade jag inte sett tidigare och något år senare fick jag av en vän hans gamla avlagda. Nya, effektivare modeller hade kommit ut och då liksom nu gällde det att vara tekniskt uppdaterad och innan de blivit hopplöst föråldrade införskaffa de senaste färskvarorna.

 De flesta av oss har antagligen någonstans en låda med använda, numera tämligen värdelösa mobiltelefoner. Speciellt efter det att smartphones introducerats vid början av 2000-talet och numera har väl de flesta av dem personliga digitala assistenter, handflatstora datorer, bärbara mediaspelare, kompaktkameror, videokameror, spelkonsoler, e-läsare, fickräknare och GPS, samt mycket annat.

Sedan något år tillbaka har livet blivit komplicerat om du inte har en smartphone med installerad bank-kod och möjlighet att läsa QRkoder. Saknar du sådant ignoreras du av myndigheter, kan inte parkera din bil eller äta på restaurant. Koderna har successivt blivit till ett legitimationskort, en nyckel som öppnar och stänger portar och dessutom ännu en databaserad metod som gör att Storebror ser dig och kan påverka ditt liv.

Då jag efter ytterligare några år i fjärran länder började arbeta i Stockholm fann jag att välklädda yuppies gick omkring på gatorna och talade med sig själva, något jag tidigare enbart sett mentalt störda uteliggare i New York göra. Jag upptäckte dock att det var sina smartphones de konverserade med och att de för den skull bar ytterst diskreta öronsnäckor.

Under min barndom läste jag ofta Expressens seriebilaga där bland andra Dick Tracy fanns att läsa. Jag förundrades av detektivens TV-armbandstelefon som gjorde att han bildmässigt sedan mitten av 1960-talet kunde kommunicera sig med sina kollegor. Inte kunde jag då ana att smartphones snart skulle bli en verklighet.

Mest förbluffad blev jag 1996 då min fru och jag under en doktorandmiddag hamnat bredvid en forskare som berättade att han förvandlat sin dator till ett virtuellt akvarium i vilket han skapat en gädda och dess habitat. Han hade sedan genom olika simulationer manipulerat sin gäddas omgivning och tillvaro – tillsatt eller tagit bort syre, ändrat vattentemperaturen och dess surhetsgrad, experimenterat med en del miljöfarliga gifter, ökat och minskat ljuset och utfört en mängd olika virtuella experiment och vid flera tillfällen såväl dödat som återupplivat gäddan. Vi fann det hela intressant och tämligen märkligt. Inte undra på att vi undrade hur forskarens ”datorakvarium” såg ut, detta var ju långt innan A.I.:s framställningskonst blivit så sofistikerad som den är nu.

Forskaren var en stor entusiast och efter att under middagen ha berättat om sin gädda kom han vid desserten in på sin forskning kring flockdjurs beteende. Han hade nämligen i en annan dator skapat en virtuell renhjord. Hans hustrun inflikade att “förra veckan försvann en av renarna och han har inte en aning om vart den tog vägen”.

Det hela lät alltför otroligt för att vara sant, men det var det säkerligen. Jag har senare funnit att Lunds Universitet har flera professurer kopplade till biomimetik då man med hjälp av datorteknik simulerar habitat, system och element i naturen i syfte att undersöka och lösa komplexa problem. Det kan röra sig om molekylär biomimetik som studerar biologiska reaktioner på molekylnivå för att kunna använda samma biologiska principer för att utveckla metoder för hållbar produktion av solbränslen och kemikalier. Eller för att studera naturens underliggande matematiska mönster och med deras hjälp påverka design och teknologisk utveckling.

Man kan använda biomimetik för att förstå och återskapa såväl nyttiga egenskaper som skadliga förändringar som förekommer i naturen, både genom direkt observation och på mikroskopisk nivå och därmed finna nya sätt att förebygga och behandla sjukdomar. Och givetvis, som vår bordsgranne under disputationsfetsen, undersöka hur olika habitat och dess invånare drabbas av, anpassar sig till eller motverkar förändringar i sin närmiljö. Forskningsfältet är brett och utvecklar sig ständigt.

På tal om akvarier så berättade min vän Krister, en humanist som är förunderligt välinformerad om det mesta, inte minst A.I.-utveckling, att han för ett par år sedan testade A.I.:s förmåga att skriva historier och teckna serier. Han bad A.I. berätta och i serieform illustrera en akvariefisks version av de familjegräl han betraktade genom akvarieglaset. Något som redan prövats av exempelvis the Disney Company i Finding Nemo och Monty Pythongänget i The Meaning of Life. Krister gav ett fåtal ledtrådar till A.I., som på kort tid åstadkom en vältecknad och riktigt bra historia. Jag finner nu att nätet erbjuder en mängd möjligheter att egen hand lära sig skapa serier med hjälp av A.I.

Vem som helst kan nu med A.I.:s hjälp, till och med helt i avsaknad av tecknartalang och skriftlig förmåga, åstadkomma riktigt bra bilder och litterära texter. Ofta använder sig influencers på såväl vänster- som högerkanten av A.I. för att sprida sina åsikter. I bästa fall sker det med en ”humoristisk” framtoning som avslöjar att det hela rör sig om. A.I.-tricks, som de beklämmande videos och bilder som den bedrövlige President Trump emellanåt publicerar på sin sajt Truth Social. Exempelvis en osmaklig video från den 21:a juli förra året som visade en fake arrestering av en förödmjukad Obama, antagligen en del av Trumps desperata försök att rikta uppmärksamheten bort från sin närvaro i de än så länge till stor del hemlighållna Epsteinfilerna.

För att nu inte tala om den motbjudande videon om hur ett sönderbombat, uthungrat Gaza har omvandlats till en smaklös resort. Var finns humorn i en sådan fruktansvärd känslokyla? Som en nazi skulle göra sig smålustig om koncentrationsläger och massutrotning.

Det har konstaterats att mer än femtio procent av nätets sajter nu är AI-producerade. För några dagar sedan hörde jag att min nioåriga dotterdotter kommit hem från skolan och entusiasmerad av sina skolkamrater ville titta på en video med Ballerina Cappucina. Eftersom jag aldrig hört talas om henne letade jag upp henne på nätet och fann till min förskräckelse en A.I.-generarad ballerina med en gräddtoppad kopp med cappucino som huvud. En slags korkad blandning av Hello Kitty och Barbie som används för sexuella anspelningar och allt som oftast slås i bitar av sina ”pojkvänner” som Cappucino Assassino, en ninja-kaffekopp med två ögon och två samuraj-katansvärd med vilka han om natten styckar sina offer.

Dessa karaktärer är delar av ett meme-fenomen kallat Italian Branrot, Italiensk hjärnröta, skapad av Fabian Mosele, en italiensk animatör bosatt i Tyskland, som i början av mars 2024 skapade en AI-generad haj som iförd Nike-tennisskor dansade till en idiotisk  elektronisk truddelutt kallad Trallero Trallerá. Enligt dess skapare är Italian Brainrot endast ett av många inslag i en trend med ”råa memer” vars absurditet består i att de egentligen inte alls är roliga utan ”enbart underliga”.

Från Trallero Trallerá utvecklades snabbt en mängd A.I.-generade karaktärer som nu översvämmat nätet och entusiasmerat barn, ungdomar och kommersiella intressenter att skapa egna Italian Brainrot mimer, eller inhandla en explosivartad mängd varor – dockor, snabbmat, samlarkort, och än så länge primitiva videospel, m.m.

Samtliga Brainrot-karaktärer är hybridvarelser som består av djurdelar och föremål som växter, mat och vapen, vars meme-videos ofta kommenteras av en manlig berättare, även han A.I. genererad. Absurt våld och blasfemi (exemplifierad genom Shrimp Jesus, Räkjesus) är en betydande del i dessa Generation Z skapelser.

För varje dag som går sitter vi, barn som vuxna, alltmer hjälplöst inspärrade i teknokratins bur. Det har gått flera år sedan vi kunde röra oss fritt, utan att ständigt oroa oss över att vara oanträffbara. Nu oroas och irriteras mina nära ock kära över att jag inte hör ringsignaler, eller inte omedelbart svarar på deras samtalsförsök. De vill vara försäkrade om att ha möjligheten att ständigt kunna vara i kontakt med mig. Jag förstår dem, jag har blivit likadan själv. Jag blir också orolig då jag märker att jag glömt mobile hemma och blivit “incomunicado” . 

Jag har svårt att minnas tiden då jag inte ständigt bar min telefon med mig. Då jag så snart som jag var ute på stan och kände att jag måste kontakta någon febrilt sökte efter telefonautomater och såg till att alltid vara försedd med växelmynt.

Då var jag, om jag befann mig på okända platser eller var på väg till olika möten, hänvisad till kartor. Under träning inför hjälpinsatser i främmande länder fick jag för femton år sedan ingående instruktioner i hur man använde det då komplicerade GPSsystemet, nu finns det bekvämt installerat i min smartphone och kan till och med grafiskt visa hur jag rör mig genom okända områden.

Förr sände jag ständigt brev och kort till mina vänner. Minns hur jag i min ungdom arbetade som brevbärare och de hektiska tider och välkomna inkomst som julkortsorteringen innebar. Nu finns det inga brevlådor längre och postkontoren stänger ner, liksom bokhandlar och videobutiker. Vi lever i och med våra datorer, mest i form av smartphones.

Det var med oro och viss förskräckelse som jag under min senaste tid som gymnasielärare, någon gång vid mitten av 2010-talet, upptäckte hur förslavade så många eleverna blivit under sina smartphones. Uppmärksamhetsnivån hos flera av dem hade krympt till ett minimum. Ignorerande sin omgivning drunknade de i smarttelefonernas värld. Pojkarnas hela uppmärksamhet kunde fångas av en virtuell motorcykels framfart genom ett bergslandskap, eller en kula som rullade genom en labyrint, Medan flickorna så fort tillfälle gavs ägnade sig åt att ta selfies, eller låta sig uppslukas av den beklämmande ytliga ”dokushowen” Keeping up with the Kardashians.

Så fort de skulle arbeta på egen hand dök mobilerna upp, medan de försökte inbilla mig att de använde dem för att lösa sina uppgifter, vilket var illa nog även det. Eller så ignorerade de helt enkelt min och kamraternas närvaro och försjönk i sina totalt intetsägande mobilvärldar.

Om jag frågade någon som drunknat sin smartphone vad hon egentligen sysslade med, kunde hon kanske svara att hon var inbegripen i ett nödsamtal med sin mor. Något som gjorde att jag inte kunde undgå att undra om modern möjligen hette Kris Jenner. Något som ibland kunde förvåna de där kardashianfansen och kanske få dem att tillfälligt vakna upp ur sin zombieaktiga mobilslummer. Hur kunde en gammal, underlig gubbstrutt som jag veta vem Kris Jenner var? Och …  Kim, Kourtney, Kholé, Kendall, Kylie, Robert, Caitlyn och allt vad medlemmarna i det där förskräckliga kardashiananhanget hette. Som lärare tvingas du ibland sätta i dig allsköns smörja för att i viss mån begripa dig på elevernas värld.

Förgäves vädjade jag till mina kollegor, av vilka de flesta var betydligt yngre än jag och därmed även de blivit domesticerade in i mobilvärlden, att förena sig med mig och be skolledningen förbjuda användandet av smartphones under lektionerna. Till min förvåning ogillade flera av dem min uppfattning och menade att användandet av smartphones i själva verket kunde bidra till undervisningen och att jag ännu inte lärt mig de stora möjligheterna.

Jag undrade. Speciellt som jag funnit att flera av eleverna inte kunde läsa en text som var mer omfattande än en eller två paragrafer. De hade ingen möjlighet att koncentrera sig. En del hade svårt att skriva för hand och än mindre se en film och följa med i handlingen, efter en några minuters mörkläggning var mobilerna framme.

Men, men, jag måste dock erkänna att det fanns undantag och de elever som verkligen ansträngde sig, visade intresse och en vilja att lära sig, ofta var bättre än de flesta elever jag tidigare haft att göra med – en liten speciell elit, artig och uppmärksam, oavsett från vilken social gruppering de än kom ifrån.

Allt det ovanstående är förvisso bagateller som jag delar med jämnåriga på våra breddgrader. Bagateller om man jämför dem vad som nu står inför dörren – en formlig A.I. explosion som på kort tid kommer att göra mycket av vårt förgångna till en egendomlig historia som kan tyckas vara långt mer avlägsen är vad den verkligen är.

För att bättre begripa vad A.I. egentligen rör sig om läste jag nyligen Max Tegmarks Life 3.0, den märkliga titeln kommer sig av Tegmark redogör för olika skeden av mänskligt liv sedan skapelsens början: Liv 1.0 hänvisar då till vårt biologiska ursprung. Hur evolutionen genom mutationer fick den främre delen av våra hjärnor att expandera på ett sådant sätt att vår kognitiva förmåga nu är betydligt bättre än andra djurs.

Vi har skapat imperier, kollektiva, komplicerade samhällen, musik, invecklade berättelser, konst och religion, industrialiserat våra samhällen, gjort oanade framsteg inom medicin, kemi och fysik. Vi har blivit vår planets mest civiliserade, naturförändrande (förödande?) djurart. Vi har dock inte (än så länge) hos oss själva skapat några nya slumpmässiga mutationer som kommit oss till nytta. Istället har vi använt vår kognitiva förmåga för att lära oss läsa och skriva, använda matematik, fysik och teknik för att producera sådant som gett oss ökad livslängd, förmågan färdas bekvämt och snabbt, till och med att flyga, kanske även finna lycka och välmående inom egenhändigt konstruerade världar.

Det är detta som Tegmarks Liv 2.0 hänvisar till. Teknologins utveckling som social konstruktion, en evolution på människans villkor; med hjälp av elden, hjulet, tämjda djur, jordbruksutveckling, tryckerikonst, ångmaskiner, datorer, artificiell intelligens.  Som den teknokrat han är beskriver Tegmark nivån 2.0 som en sfär karaktäriserad av människans förmåga att konstruera och använda sig av hardware, hårdvara, som på dataspråk vill säga en dators material, medan software är de instruktioner som lagras, behandlas och används av datorns hardware. Software, mjukvara, kan då sägas motsvara mänskligt tänkande och det kunnande vi använder för att utveckla våra mekaniska hjälpmedel – från plogar till datorer.

Men, Tegmark tycks, med fog och i gott sällskap med flera andra kosmologer och dataexperter, anse att vi nu lämnat stadiet 2.0 och beträtt 3.0, en väg som obönhörligt för oss in i värld där människornas herravälde över vår existens kommer att begränsas genom det faktum att vi är i färd med att överlämna hela Skapelsen till en icke-biologisk intelligens som överträffar allt mänskligt tänkande, en s.k. artificiell generell intelligens.

Med det menar Tegmark att vi äntligen, med våra högt utvecklade hjärnor, har lyckats åstadkomma en mekanisk intelligens överlägsen vår egen art, den som vi kallat Homo Sapiens, den tänkande människan. Maskiner kommer snart att förfoga över all den hardware och software som används för att inhämta mer och mer kunskap och tänka bättre och effektivare än hela den samlade mänskligheten.

Maskiner som dessutom kan programmera sig och på egen hand tillgodogöra sig och använda den software som människan tidigare försett dem med. Maskinerna kommer att tillverka andra tänkande enheter och genom sin överlägsna kunskap förmå manipulera mikrokosmos elementarpartiklar på ett sådant sätt att de kan sammanställas till organiskt material, såsom olika födoämnen som kommer att lösa världen svält- och näringskris

Tegmark redogör klart och enkelt för hur vi kommit dit där vi nu befinner oss. Det vill säga utvecklandet av en generell intelligens som han definierar som ”en förmåga att tillgodogöra sig så gott som varje tänkbart mål, inklusive lärande”. Från detta följer en universell intelligens som använder sig av all tillgänglig information och alla till buds stående resurser för att omvandlas och förenas i en Superintelligens vars förmåga befinner sig långt bortom det mänskliga tänkandets kapacitet. Något som i sin tur leder till singularity, en ”explosion” av all skapande intelligens.

Tegmark redogör hur detta skett genom tillämpandet av komputation, kvantmekanik och NANDportaler, samt datasimulering av olika komplicerade hjärnfunktioner. Med en bakgrund som matematiker och kosmolog vidgar Tegmark begreppet artificiell generell intelligens till att inte enbart innefatta jordiska förhållande, utan hur en sådan intelligensform kan komma att sprida sig genom universum; inhämta energi från svarta hål och mycket annat.

Då jag läser sådant svindlar tanken och jag tror mig ha hamnat i en SFroman, som Olaf Stapledons Stjärnskaparen från 1937 i vilken det kollektiva medvetandet från telepatiskt sammankopplade individer på planeter, galaxer och slutligen hela Kosmos kopplas samman. Klimax blir då berättaren får kontakt med Stjärnskaparen, summan av allt kosmiskt vetande, En entitet som relaterar sig till sin väldiga Skapelse ungefär som en konstnär till sitt verk. Hen bedömer dess kvalitet och intryck, dock utan någon som helt känsla för dess enskilda invånares strävan och lidanden.

Kanske figurerar Stapledons Stjärnskapare som en avlägsen föregångare till William Gibsons betydligt mer olycksbådande A.I.-skapelser som dyker upp i och slutligen behärskar hans epokgörande roman Neuromancer från 1984. Romanen utspelar sig i en skum och delvis nergången cybervärldsdystopi, där verkligheten blandats ihop med en datagenerad sådan.

I Gibsons roman förenas två artificiella medvetanden – Wintemute och Neuromancer – och bildar då ett superconsciousness, ett övermedvetande som enligt dem utgör ”summan av hela showen". Dessa A.I.-medvetanden börjar i universum söka efter sina motsvarigheter. Efter att ha skannat en mängd kosmiska signaler finner de en tidigare okänd signal från stjärnsystemet Alfa Centauri. Dessa antyder att därute i Kosmos existerar en enorm A.I. enhet som strävar efter kontakt med sina likar. En utveckling långt bortom den biologiskt grundade föreställningen om ett utomjordiskt liv, som tidigare dominerat SF-genren.

Universums ofattbarhet för mänskligt tänkande kommer även till uttryck i Fred Hoyles betydligt tråkigare Det svarta molnet från 1957, i vilken ett väldigt ”moln” på sin färd genom universum har lägrat sig mellan jorden och solen och därmed orsakat katastrofala klimatförändringar med enorm dödlighet och stort lidande för mänskligheten.

Det visar sig att Molnet är en livsform och efter flera misslyckanden lyckas slutligen forskarna kommunicera med vad som är en gasformig superorganism, mångfaldigt intelligentare än människorna. Då Molnet insett att den ”fasta” planetens primitiva livsformer har känslor och intelligens omformar det sig på ett sådant sätt att solljuset når jorden och fortsätter sedan sin färd genom universum.

Betydligt mer gripen blev jag av Stanislaw Lems välskrivna och fängslande roman Solaris från 1961, i vilken en människobemannad rymdfarkost vilar utanför en stor organism som likt en hjärna fångar upp signaler från besättningens medvetande och gestaltar deras minnen och förhoppningar genom skepnader/replikanter som tycks ha ett verkligt individuellt känsloliv och en påtaglig gestalt.

Ridley Scotts film Blade Runner från 1982 (byggd på Philip K. Dicks roman Do Androids Dream Of Electric Sheep?) lyckas också skildra replikanter, datakonstruerade varelser som ser exakt ut som människor, som om även de har känslor och förhoppningar.

Samma sak sker i Kubricks/Spielbergs A.I. från 2001. Jag såg nyligen om filmen och fann den då vara betydligt bättre, poetisk och intressantare än då jag först såg den. I den filmen är replikanterna i allmänhet, med sina maskinella tillkortakommanden, känsligare och vänligare än människor och genom en egen form av evolution muterar de sig slutligen genom seklen till empatiska varelser som ersatt mänskligt liv på jorden.

För mer än tjugo år sedan läste jag den tjeckiske författaren Karel Čapeks pjäs R.U.R. (Rossums universella robotar), skriven 1920. Denna extraordinäre författare, vars lika imponerande, kvicka och tankeväckande Apokryfiska berättelser hade fått mig att läsa R.U.R., hade för första gången i historien i sin pjäs introducerat ordet robot. Det är anmärkningsvärt att redan 1920 Čapek inte alls föreställde sig sina robotar som några klumpiga, mekaniska apparater, utan beskrev dem som fullkomligt människoliknande androider (från grekiskans androeidēs, som en man).

Jag gillade pjäsen då jag läste den. Men likväl, när jag nu har läst om den, blev jag förbluffad över Čapeks skicklighet, hans nästan kusliga framsynthet och jag fann en mängd subtiliteter jag inte uppmärksammat tidigare. Tiden har följt en riktning som Čapek förvånansvärt nog utvisade för flera än hundra år sedan då han profetiskt beskrev den rädslan och förundran som för närvarande skapas av dagens växande A.I., och han gjorde det med ett djup och en insikt som gör pjäsen R.U.R. till en sällsamt samtida skildring.

Čapeks pjäs följer slaviskt den klassiska teaterregeln om ”rummets enhet” och  handlingen utspelar sig följdriktigt, med ett par års mellanrum, i ett kontor/salong på en isolerad ö där en liten grupp vetenskapsmän/industrimän, ”beundrade av hela världen”, sysselsätter sig med massproduktion av robotar.

De är arvtagare till far och son Rossums insatser far och son, av vilka fadern var en genialisk, uppfinningsrik kemist som i sin jakt på livets ursprung fann ett unikt nytt material.

Naturen har enbart tillämpat en process för att organisera levande materia. Det finns dock även en annan process, en som är enklare, mer formbar och snabbare än den som naturen hittills har använt sig av.

Genom sin uppfinning kunde den gamle Rossum rekonstruera ”hela livsträdet” och därmed skapa en människolik varelse, vars egenskaper kunde anpassas på ett sådant sätt att de motsvarade människans behov och önskningar. I motsats till sin far Rossum Junior oanade möjligheter att berika sig själv och revolutionera robotproduktionen genom att framställa robotar som på egen hand kunde tillverka andra robotar på ett löpande band likt det som Henry Ford använde för att tillverka bilar. Gamle Rossum drömde om att vara en skapare som, likt Dr. Frankenstein före honom, kunde ”avsätta Gud från hans tron som Skapelsens herre”, alltmedan hans son helt enkelt ville skapa varor som gjorde livet enklare för människor, kunde produceras till så låg kostnad som möjligt för sedan säljas billigt och distribueras till alla jordens invånare.

Liksom sin far var unge Rossum en vetenskapsman, men främst en man i takt och harmoni med moderna tider, en praktisk och affärsinriktad man. Han omdesignade robotarnas anatomi och experimenterade med utelämnanden och förenklingar. Funktionalitet och konsumentefterfrågan var hans viktigaste mål. Allt överflödigt måste bort, en motor behöver inte tofsar och prydnader. Robotarna skulle vara mekaniskt perfekta, anpassade till ett effektiv men begränsat näringsintag, samt utrustade med en häpnadsväckande intellektuell kapacitet.

Du skulle kunna be en robot om vad du än önskar att des skall göra för dig. Du kan låta den läsa hela Bibeln och andra religiösa traktater, lära sig logaritmer, eller vad du än vill, till och med predika för den om mänskliga rättigheter. De minns allt, men inte mer än det. De kan samla in all tillgänglig kunskap, men saknar fantasi. De kan heller inte ägna sig åt sådant som är ”meningslöst”, som att leka, gråta eller skratta. Robotarna saknade känslor, förutom en önskan att arbeta, att tjäna ... och att lära sig. Den unge Rossum skapade sina robotar på ett sådant sätt att deras livslängd inte var längre än 20 produktiva år, utan barndom och ålderdom.

Dessa fantastiska maskiner blev världen över en omedelbar succé, den uppskruvade massproduktionen gjorde dem extremt billiga och tillgängliga för så gott som envar. Efterfrågan genererade en ständigt ökande produktion. Hela världen krävde sina robotar. Den lilla gruppen forskare som bodde på den robotproducerade ön hävdade att

Historien skapas inte av några vittomfattande drömmar, utan av små önskningar hos respekterade, måttligt tjuvaktiga och själviska människor. Det vill säga ... av oss alla. […] Den som känner hemligheten bakom produktionsmedlen styr hela världen.

På grund av dessa mäns insatser och robotarnas hårda arbete försvann efterhand lidande, fattigdom, ojämlikhet och förfall, men så gjorde även initiativ och fantasi. Människors arbete och strävan blev onödiga, lidande blev onödigt, detta eftersom alla mänskliga behov nu kunde tillgodoses av robotarnas arbete. Människor behövde inte göra något annat än att slappna av och njuta av sin bekväma tillvaro. Det som dyker upp i tankarna är något i stil med de feta, sysslolösa konsumenterna i Disneys geniala film WALL·E.

R.U.R. är dock mer illavarslande än WALL·E. Mänsklig drift och våldsbenägenhet fick oss att exempelvis använda robotar för att ”lösa” våldsamma konflikter och de förvandlades snabbt till vapen, alltmedan medan forskare förtvivlat försökte modifiera sin robot prototyper genom att installera empati i dem. De tvingades också tillverka robotar som var förmögna att känna smärta, detta för att undvika olyckor längs löpande banden. Empati, lidande och smärta, kombinerat med deras överlägsna styrka, kunskap och förmågor, gjorde att robotar på kort tid blev självmedvetna, och insåg att de faktiskt var förtryckta av sina mänskliga skapare. De gjorde därför slutligen uppror mot hela mänskligheten och slaktade dem.

R.U.R.:s andra akt skildrar hur de tidigare så beundrade och självupptagna uppfinnarna och industrimännen nu finner sig isolerade på sin ö, omgivna av aggressiva robotar som har slaktat hela mänskligheten. En scen som påminner om Georg A. Romeros lilla grupp mänskliga överlevare som i hans film Night of the Living Dead hotas av en växande hord med groteska zombies.

I Alex Proyas Jag, Robot från 2004 är de sista scenerna fyllda med rebelliska, mordiska robotar som påminner mig om horder av attackerande myror, ledda av någon slags AI-genererad centraldator. Det är en tekniskt skicklig och visuellt effektiv film, även om spektakulära stridsscenerna är lite väl många och därmed överskuggar det intressanta budskapet, något gör mig något skeptisk inför Proyas filmatisering av R.U.R. som är annonserad att ha premiär någon gång i början av 2026.

https://www.youtube.com/watch?v=4lRa83R3viU

Jag, Robot:s och särskilt R.U.R.:s världar verkade en gång i tiden befinna sig för långt bortom dagens verklighet, men med A.I.:s snabba utveckling kan de inom kort vara här. Häromdagen, medan jag fortfarande läste R.U.R., tittade jag tillsammans med familjen på årets Nobelprisceremoni. Mottagarna av priset i kemi hade tilldelats det för att ha skapat molekylära konstruktioner med stora hålrum som kunde fyllas med gaser och andra kemikalier. Därigenom kan en form av konstruktioner skapas, metall–organiska ramverk som benämns MOFs.  Sådana molekylära konstruktioner kan redan nu användas för att utvinna vatten från ökenluft, fånga upp koldioxid, lagra giftiga gaser, eller katalysera kemiska reaktioner. Såvitt jag förstår kan de också, som i Rossums robotar, genom ”molekylär sammanvävning” skapa nya material.

En av pristagarna, som varit särskilt betydande i utvecklandet av MOFs, är Omar Mwannes Yaghi. Han föddes 1967 i ett palestinskt flyktingläger utanför Amman i Jordanien. Tillsammans med nio syskon växte Yaghi upp i ett trångbott hem. Familjemedlemmarna samsades i ett enda rum, som också hyste familjens boskap. Familjen fick sitt färskvatten två gånger i veckan.

När Yaghi var tio år gammal fann han i ett bibliotek en bok med en plansch som visade färgglada molekylstrukturer och han blev då för all framtid fascinerad av den värld som planschen framställde. Han bestämde sig för att bli kemist och hamnade så småningom i laboratorierna vid USA:s mest prestigefyllda universitet.

I dessa dagar av dödande och fördrivning av palestinska barn, när sociala medier fylls med berättelser om Trumps iver att få Nobels fredspris, samtidigt som han strävar efter att begränsa federal finansiering till universitetsforskning och offentliga bibliotek och ger stöd till Nethayahus folkmord på palestinier, så kan jag inte låta bli att förvånas över att världspressen visat så lite intresse för en man som Omar Yaghis prestationer. En man som är betydligt ödmjukare än den skrävlande amerikanske presidenten, men vars avtryck i mänsklighetens historia på lång sikt kommer att bli betydligt mer djupgående.

Čapek kallade troligen sina artificiella, människoliknande skapelser för robotar för att därigenom skilja dessa organiskt konstruerade enheter från de ofta mycket komplexa mekaniserade automatoner som varit mycket populära under 1700-talet och då förevisades i slott och på marknader som en form av vetenskapliga underverk. Liksom Frankensteins monster något senare gjorde, gav sådana automatoner upphov till spekulationer kring skillnaderna mellan människoskapade och Gudsskapade varelser och automatonerna gjorde också avtryck i konst och litteratur, mest minnesvärt och känt i E.T.A. Hoffmanns (1776–1822) novell Sandgubben.

Likt Hoffmanns övriga historier är Sandgubben berättartekniskt komplicerad, mångbottnad och tycks utspela sig på ett plan mellan dröm och verklighet, sunt förnuft och fantasteri. Berättelsen förs fram genom tre brev från den huvudperson vars öde sedan återberättas av en allvetande röst, som med frågor och upplysningar gång på gång vänder sig direkt till läsaren. Hen förklarar hur svårt det är att tillfullo förstå och skildra en annan person och att det följdriktigt är tveksamt om hen verkligen kan beskriva sin huvudperson, Nathanael. Vi får dock genom berättaren klart för oss att Nathanael är en romantiker, en drömmare som har höga tankar om sig själv. Han irriteras då hans älskliga fästmö Clara inte tar hans patetiskt romantiska skriverier på dödligt allvar och blir djup sårad då hon tycks förenkla det barndomstrauma och dess kvarvarande kval han genomlider. Nathanael tror sig innerst inne vara för bättre än Clara och hennes förnuftige bror, Lothar, som han också brevledes vänt sig till. Novellens genomgående tema är synen. Hur var och en av oss betraktar tillvaron genom vår fantasis färgade glasögon och hur detta präglar vår verklighetsuppfattning.

Sandgubben inleds med att Natanael i ett brev förklara varför han under en tid varit tyst och tillbakadragen. Uppdykandet av italiensk försäljare av olika linser – glasögon, kikare m.m. – vid namn Giuseppe Copolla, har fått Nathanael att minnas Coppelius, en vedervärdig gubbe som skrämde honom som barn, Denne Coppelius var advokat och bekant med Nathanaels beskedliga far och tycktes ha ett demoniskt grepp om honom. Med äckel minns Nathanael den otäcke gubbens för barn obegripliga skräckblandade humor, hans otrevliga gestalt och speciellt skrämmande händer som tycktes besudla allt de rörde vid. Tillsammans med fadern utövade Coppelius hemlighetsfulla, nattliga experiment, kanske försökte de genom alkemi framställa en homunculus, liten människa.

Under alla förhållanden kopplade Nathanael ihop Coppelius nattliga besök med de skräckberättelser som vuxna gärna skrämmer upp barn med. Nämligen hur Sandgubben om natten kom till olydiga barn som inte vill sova och strödde sand i deras ögon. Barnen gnuggade då sina svidande ögon så att de föll ut och gubben kunde plocka upp dem, stoppa dem i sin säck och ta dem med sig till ”månens horn”, där hans ungar hade sitt bo och med sina ugglenäbbar kunde glufsa i sig barnaögonen.

Enligt Nathanael gömde han sig en natt i faderns laboratorium och då hans gömställe avslöjades greps han av en rasande Coppelius som skrek år fadern att sonens ögon var just det de behövde för att fullända sina experiment. Fadern räddade dock sonen, men dog senare genom en explosion i sitt laboratorium, vilket Coppelius dock undkom.

Då den italienske linsförsäljaren Coppola hade dykt upp i den tyska stad där Nathanael studerade och började där samarbeta med hans professor, Spalanzani. Hos Nathanael dök då barndomsminnena om den demoniske Coppelius upp igen och vanföreställningar griper tag om Nathanael, som bland annat köper en kikare av Coppola, vars samband med Coppelius han både tror på och förnekar.

Genom sitt fönster kan Nathanael, ofta med hjälp av sin kikare, genom grannhusets fönster betrakta Spalanzanis vackra dotter, Olympia, som han blir alltmer betagen av och börjar spinna sina fantasier kring.

Under en bal förverkligar den kyliga Olympia Nathanaels drömmar om den perfekta kvinnan – hon är utomjordiskt vacker, följsam, har betagande ögon och lyssnar mållöst till allt hans romantiskt överhettade utläggningar. Även om alla i Nathanaels omgivning betygar honom att Olympia är en själlös, fullständigt intetsägande individ så försummar Nathanael sin vackra, livliga och klartänkta Clara för denna kyligt underliga varelses skull.

Då Olympia under groteska former, genom ett gräl mellan Professor Spalanzi och Coppola, avslöjas som varande en ytterst sofistikerad automaton och den blodige Spalanzani liggande sårad på golvet slungar Ofelias trasiga glasögon mot Nathanael grips han av vansinne och spärras in på ett mentalsjukhus. Han tyycks dock tillfriskna och förenas med Clara, men då han vid ett tillfälle betraktar henne genom kikaren han köpt av Copolla grips Nathanael av vansinne och försöker mörda henne.

Denna invecklade och suggestiva berättelse har tolkats av psykoanalytiker som Freud och gett upphov till en mängd konstnärliga versioner. Mest känd är väl första akten av Offenbachs opera Hoffmans äventyr som bygger på Sandgubben. Olympias berömda coloratura-aria kan avnjutas i den unga koreanska sopranen Kathleen Kims mästerliga tolkning.

https://www.youtube.com/watch?v=9emRjIMZsVk

Léo Delibes balett Coppélia från 1870 finns även den tillgänglig på nätet, med Mario Petitas klassiska koreografi som förlägger handlingen till en fantasi-slavisk by. I den krävande huvudrollen som Swanilda/Olympia genomför Natalia Osipova med bravur den ena solodansen efter den andra. Vill man avnjuta hennes prestation som den mekaniska dockan kan man spela fram 52 minuter.

https://www.youtube.com/watch?v=-SdkwwJDKNw

Den förvända kärleksuppfattning som en automaton gav upphov till hos Nathanael fann förmodligen sitt upphov i hans narcissism, en tro att han var förmer än andra. Ett förvridet betraktande av tillvaron där även åtrå och kvinnosyn abstraheras, mekaniseras, som hos den obotligt patetiske och i grunden ensamme Don Juan, som listar varje ”erövring” som vore den del i en självförhärligande tävling med sig själv och andra män.

Detta förvridna sökande som inte leder någonstans och som förvandlar kärlek till en evinnerlig följd av själlösa samlag har med överdådig estetik skildrats av Fellini i hans Casanova. I en nyckelscen dansar den kyligt ensamme huvudpersonen med en automaton som han behandlar som vore hon en verklig och åtrådd kvinna.

https://www.youtube.com/watch?v=EotNv1Tsa_Q

Ända sedan jag någon gång vid sjuttiotalets början på Domus i Lund till extrapris köpte Göran Printz-Påhlsons diktsamling Gradiva från 1966, har jag fascinerats av automatoner. Att jag köpte boken berodde på att min far någon gång sagt att Printz-Påhlson liksom jag var född i Hässleholm.

Diktsamlingen utgjordes av fyra olika sviter som spände från fantasier om romersk-antika myter fram till Freuds psykoanalyser, popkonst och Stålmannen. Den tredje sviten bestod av sex dikter som samlats under rubriken ”Automaterna”. En titel som anspelade på diktsamlingens omslag som sades föreställa en mänsklig hand i genomskärning, eller i form av en röntgenbild, men i stället för skelett visar sig dölja maskindelar. Uppenbarligen föreställde bilden en pianospelande automatonhand som tillhörde en vacker docka, tillverkad av schweizaren Henri Louis Jaquet-Drotz och som till allmän förundran förevisad i London 1783. 

En händelse som svitens första dikt anspelar på. Mest fascinerande med tanke på AI:s utveckling är nog den dikt som Printz-Påhlson kallat Turing-maskin

Deras ödmjukhet kan vi aldrig efterlikna,
mjuka tjänare av beständigare material:
de lever flärdfritt
i komplicerade reläer och strömkretsar.

Snabbheten, läraktigheten är deras styrka.
Man frågar: ”Vad är 2×2?” – ”Är du en maskin?”
De svarar eller
vägrar att svara allt efter vad man kräver.

Det finns emellertid också andra maskiner,
abstraktare automater, djärvare och mera
otillgängliga
som äter sin tape i matematiska formler.

De imiterar språket.
I oändliga slingor, längre och längre tillbaka
i sin reträtt
mot subtilare algoritmer,
mera rekursiva funktioner.

De är konsekventa och beskriver sig själva.
Som när en man med en handspegel tryckt mot sin näsa
framför en spegel
ser i oändlig rad samma bild mångfaldigas

i en krympande, mörknande korridor av glas.
Det är ett Gödel-teorem lika gott som något.
Han ser oändligheten,
men det han inte ser är sitt ansikte.

Mitt intresse för sjuttonhundratalets automatoner gjorde att jag då jag bodde i Paris besökte Musée des Arts et Métiers som i sin ägo har flera välbehållna automatoner. Mest berömd är en tympanonspelande docka som kallas Petit Dauphine som då hon skruvats upp med små hammare slår an instrumentets strängar och då spelar upp åtta melodier, inklusive Herdinnans Aria från operan Armide av Christoph Willibald Gluck, Marie-Antoinettes favoritkompositör. Automatonen byggdes troligen 1784 och levererades till Frankrikes hov året därpå. Tillverkare var inte Jaquet-Drotz utan den tyske finsnickaren David Röntgen som sedan 1772 i samarbete med urmakaren Pierre Kintzing tillverkade en mängd automatoner.

Marie-Antoinette blev förtjust i Petit Dauphine och skänkte henne sedermera till Frankrikes Vetenskapsakademi där hon 1864 restaurerades av den berömde magikern Jean Eugène Robert-Houdin (1805-1871), inte att förväxla med den än mer berömde Harry Houdini. Den senare var ursprungligen ungrare och hette egentligen Ehrich Weisz. Han hade som fyraåring kommit till USA och då han blivit världsberömd magiker och utbrytarkung tog Weisz sig artistnamnet Harry Houdini för att hylla de magiker han beundrade mest av alla – amerikanen Harry Keller och Jean Eugène Robert-Houdin.

Den på sin tid framgångsrike magikern Georges Méliès köpte 1888 Théâtre Robert-Houdin från den store trollkarlens änka. I köpet ingick teaterns samtliga inventarier, bland dem en stor mängd automatoner, som Méliès förbättrade och använde i sina föreställningar.

1896 började Méliès skapa “trickfilmer” (redan 1897 gjorde han kortfilmen Gugusse och Automatonen , den första film som visar en mekanisk android, som dessutom tycks ha egen vilja). Filmerna presenterade Méliès på sin teater. Fram till 1913 hade han producerat 500 fantasifulla och revolutionerande filmer, som varade mellan en och fyrtio minuter. Hans framgångar och ökad konkurrens gjorde Méliès allt djärvare och alltför stora satsningar fick hans företag att kollapsa 1913. Samma år dog hans första hustru, Méliès tvingades stänga Théâtre Robert-Houdin och lämnade under en längre tid Paris, tillsammans med sina två små söner.

Méliès var till stor del bortglömd och ekonomiskt ruinerad när han 1925 gifte sig med skådespelerskan , som uppträtt i flera av hans filmer. Paret försörjde sig genom ett litet godis- och leksaksstånd i huvudhallen på den väldiga järnvägsstationen Gare Montparnasse.

En automaton konstruerad av Méliès spelar en viktig roll i Brian Selzniks bilderbok En fantastisk uppfinning av Hugo Cabret från 2007. Bildromanen utspelar sig i Paris under tidigt trettiotal när den unge Hugo Cabret och hans far reparerar en automaton som de funnit på museet där hans far arbetar (Méliès hade verkligen skänkt sina automatoner till ett museum där de förstörts av regn och rost).

Då Hugos far dör i en brand tar hans alkoholiserade farbror med sig den föräldralöse pojken för att bo och arbeta på Gare Montparnasse, där han underhåller klockorna. Då farbrodern dött stannar Hugo kvar i stationen, där han döljer sig och sköter farbroderns arbete i oro över att bli intagen på ett barnhem. Hos sig har han automatonen och med tiden konfronteras han med Méliès och arbetar i hans leksaksstånd.

Kort efter det att jag sett automatonerna på Musée des Arts et Métiers hade Martin Scorseses filmatisering av En fantastisk uppfinning av Hugo Cabret premiär i Paris. Det var en tämligen trogen tolkning av Selzniks verklighetsbaserade roman och uppenbart inspirerad av han teckningar, men den var mycket mer än så.

Scorseses film var den enda lyckade tredimensionella film jag sett och det var helt i sin ordning emedan filmen är en hyllning till filmkonsten; dess ursprung, hantverk, fantasi och förtrollning. Hugo Cabrets tillvaro och arbete bland de stora urverkens invecklade och tunga mekanik, ångloken och den mystiska automatonen har tycke av den filmkonst som kommit att kallas för steampunk, dvs. en undergenre inom science fiction som präglas av en retro-futuristisk teknologi och estetik som inspirerats av 1800-talets industriella ångdrivna maskiner och design.

Samtidigt har den cineastiskt genomlärde Scorsese lyckats framställa en tidstrogen bild av Méliès värld och hur hans fantastiska filmer skapades. Scorseses Hugo Cabret är dessutom en såväl spännande som hjärtevärmande film vars effekt på mig inte dämpades av min ofta nostalgiskt ensamma tillvaro i Paris.

https://www.youtube.com/watch?v=4Tj1KAlzCNg

De flesta av dagens robotar är dock inte några androida automatoner utan industrirobotar som för närvarande uppgår till omkring 4,5 miljoner och oavbrutet arbetar världen över. Maskiner som inte kräver, eller i varje fall begränsar, mänsklig arbetskraft är inget nytt. Speciellt under sjuttonhundratalets senare del utbröt i England gång på gång våldsamma uppror då så kallade Luddites förstörde fabriker och maskiner.

Det var speciellt nya bomullsspinnningstekniker som mötte ett våldsamt motstånd. Nya uppfinningar producerade textilier snabbare och billigare än vad som tidigare varit möjligt i hemspinnerier och enklare fabriker och de kunde hanteras av mindre kvalificerade, lågavlönade arbetare.

Men de där primitiva maskinerna var ingenting jämfört med dagens sofistikerade industrirobotar, som karaktäriseras som sådana efter att ha godkänts av och anpassats till så kallade International Standards on Robotics, Internationella normer för robotik, som fastställts av The International Organization for Standardization (ISO), Den Internationella standardiseringsorganisationen och som innefattar ” säkerhet, prestandakriterier, modularitet och vokabulär”.

Den tidigaste kända industriroboten, som uppfyllde ISO:s definitioner skapades 1937 av "Bill" Griffith P. Taylor. Den kranliknande anordningen byggdes nästan helt med Meccano-delar och drevs av en elmotor. Fem rörelseaxlar möjliggjorde sofistikerade grepp och rotation. Automatiseringen uppnåddes med hjälp av hålad papperstejp som aktiverade elektromagneter.

Det var först 1961 som företaget Unimation kunde tillverka och saluföra en någorlunda effektiv industrirobot, men industrirobotiken tog inte ordentlig fart förrän 1977 då såväl ABB Robotics (tidigare ASEA) och KUKA Robotics lanserade sina kommersiellt tillgängliga, helelektrifierade mikroprocessorstyrda robotar.

Den första ”autonoma” robotarna, dvs. maskiner som agerade utan mänsklig kontroll, kallades Elmer and Elsie och konstruerades i slutet av 1940-talet av W. Grey Walter. De var de första robotarna som programmerats att ”tänka” på ett sätt liknande det som biologiska hjärnor gör och var avsedda att ha fri vilja.

Tegmarks & CO:s SF-liknande kosmiska visioner om en framtid i A.I.:s hägn, framstår för mig som om vi människor är i färd med att skapa en i det närmaste allenarådande entitet liknande den Gud som så många av oss tidigare trott på, och flera av oss fortfarande tror på – Allsmäktig, Allseende, Rättfärdig och därmed obegriplig i all sin Höghet. ”Ära vare Gud i höjden”:

Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste.

Vi är inte längre Skapelsens herrar. Den makten har vi överlåtit till våra egna skapelser – datorerna. Därmed har vi åstadkommit en kraft, en allsmäktig Herre som är betydligt mäktigare än vad vi själva varit eller någonsin kan bli.

Det är som om vi realiserat den gamla myten om Edens lustgård, där vi vid Skapelsens början levde i frid, harmoni och rättvisa under en fullkomlig och allenarådande Herre, som enbart ville oss väl. Men vi förhävde oss och trodde att vi med hjälp av vår gudagivna vishet själva kunde vara såsom gudar.

Gud insåg detta och likt en rättrådig fader som visste att hans barn blivit vuxna och nu kunde sköta sig på egen hand, om än med stor svårighet – så fördrev han oss från sitt ombonade Paradis och lät oss ta hand om hans Jord.

HERREN Gud sade: "Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Hon får nu inte räcka ut handen och även ta av livets träd och så äta och leva för evigt."

Och vad har vi gjort med denna intelligens som likställt oss med gudarna?  Vi har skapat oss en egen allsmäktig Gud. Enligt Bibelns profeter var Gud förbittrad genom människans tilltag att skapa sig egna gudar och därmed ignorera att det var Han som var den Allsmäktige, den ende Guden, Vår Herre, Skapare och Beskyddare. Enligt Profeten Jesaja förkunnade Gud:

Så säger Herren, han som skapade dig, han som formade dig redan i moderlivet och som hjälper dig. […] Finns det någon Gud förutom mig? Nej, det finns ingen annan klippa, jag vet ingen. […] Vem vill forma en gud och gjuta ett beläte som inte är honom till någon nytta? Se, hela deras sällskap skall komma på skam. Konsthantverkarna är ju själva bara människor. Låt dem alla samlas och träda fram. De skall då alla komma på skam med förskräckelse.

Som den gedigne vetenskapsman han är, tar inte Tegmark upp de religiösa lärorna. Jag skulle misstänka att han som så många av sina meningsfränder (de som Jesaja kallar för ”konsthantverkarna”) anser att Gud, liksom de mer påtagliga datorerna, är skapad av människor.

Den ”Gud” som nu representeras av datorerna, som genom självprogrammering kommer bli oss överlägsna (och även inom vissa områden redan blivit det), kan antagligen också förse sig med ”mänskliga” känslor och genom sin suveräna intelligens kan de då möjligen också inse faran av att, som vi människor nu gör, sätta sitt eget habitat i risk. För att säkerställa sin, och kanske även mänsklighetens existens, kan det därför kanske vara i den Artificiella generella intelligensens egenintresse att, likt en välvillig gudom, ta hand om medicin, forskning och rättsväsen på ett sådant sätt att den främjar en rättvis värld präglad av respekt för varje varelse och omsorg om naturen. En sådan enastående intelligens kan möjligen hejda klimatförstörelsen, befrämja en fullkomligt objektiv rättvisa och allas rätt till ett lyckligt liv, inom vilket våra mänskliga behov tillfredsställs och naturresurserna blir hållbart och rättvist fördelade.

Så långt som möjligt bör vi människor dock, medan tid är, se till att den överlägsna intelligens vi nu är i färd med att skapa är försedd med tillräcklig empati och humanitära känslor för att låta oss människor leva vidare.

Annars kan det gå som i de före detta bröderna Wachowskis (de var tidigare bröder men är numera transpersoner) skickligt gjorda Matrixtrilogi (från 1999 och 2003, ett fjärde tillskott har jag inte sett). I dessa filmer lever människor i en datorgenererad, alternativ och fiktiv ”verklighet”, förutom en liten grupp rebeller som försöker bekämpa maskinernas iskallt logiska herravälde.

Eller som den datorframställde Agent Smith utrycker det:

Jag skulle vilja dela med mig av en insikt som jag fått under min tid här. Den kom till mig när jag försökte klassificera er art. Jag insåg att ni egentligen inte är däggdjur. Varje däggdjur på denna planet har instinktivt utvecklat en naturlig jämvikt med den omgivande miljön, men det gör inte ni människor. Ni flyttar till ett område och ni förökar er och förökar er tills varje naturresurs är förbrukad. Det enda sättet ni kan överleva är att sprida er till ett annat område. Det finns en annan organism på denna planet som följer samma mönster. Vet ni vad det är? Ett virus. Människor är en sjukdom, en cancer på denna planet. Ni är en pest och vi är botemedlet.

Max Tegmark var långt ifrån den förste som utanför science fiction sfären skrev om A.I.:s enorma möjligheter. Samma år som hans 3.0 kom ut började jag på tåget mellan Durham och Liverpool läsa Yuval Noah Hararis Homo Deus och blev ordentligt omskakad av hans vision av en A.I.kontrollerad framtid. Jag gjorde korta pauser i läsningen och blickade ut genom tågfönstret. Det är en orsak till att jag gillar att resa med tåg – att sitta vid fönstret och läsa, gripas av bokens handling, eller innehåll, och emellanåt lyfta på huvudet och se hur världen rusar förbi därute, med vetskapen om att varje hus vi passerar rymmer en historia.

Jag har så länge jag minns fascinerats av tågresor; tanken på att platserna vi passerar är hemvist för någon som känner varje sten varje träd omkring sig, varje gata, varje butik. Jag blickade ut genom fönstret och undrade hur det landskap jag såg skulle te sig om femtio år, hur människornas existens skulle vara då.

De viktigaste produkterna inom en framtida ekonomi kommer inte att vara mat, textilier och fordon, utan snarare kroppar, hjärnor och sinnen. Detta kommer inte enbart att innebära historiens största revolution, utan den största revolutionen inom biologin sedan livet uppstod på jorden.

Det är mycket möjligt att mänskligheten inom en snar framtid kan ha kommit en bra bit på väg för att uppnå lycka, allmän hälsa och till sitt förfogande ha i det närmaste gudaliknande krafter. Men, Halal varnar för att A.I. och biomanipulation kan komma att monopoliseras av begränsade, priviligierade och skandalöst förmögna grupper, inom ett fåtal länder.

Fascinerad fortsatte jag läsa andra böcker av Harari – Sapiens och Nexus. Men en viss övermättnad och skepsis gjorde sig snart gällande. Harare skriver flyhänt och medryckande, men även om humanism och omtanke kryddar hans beskrivningar så tar, i mitt tycke, vetenskapligheten över och människor försvinner ur sikte. Jag finner samma svaghet hos Max Tegmark – de stora svepande perspektiven dominerar, men den ”lilla världen”, den som jag tycker mig ha mött hos mina elever och bland fattiga människor på olika håll i världen, förloras på något sätt inom helhetens breda penselstråk.

Det kan vara en misstolkning, men jag känner att såväl Tegmark som Harari rör sig inom en priviligierad bubbla av likatänkande individer. Båda två har varit geniala och duktiga elever som tidigt uppmärksammades av generösa mentorer. Och inget ont i det. Jag tycker att det är alldeles utmärkt att de sprider sina kunskaper på ett lättillgängligt sätt. Båda två har grundat stiftelser för att sprida sina insikter och söker ständigt finansiering för olika projekt. Och vem gör inte det? Men, det finns alltid en fara för intressekonflikter och en önskan att förenkla tillvaron i en långt högre grad än vad den är.

Det är intressant att deras böcker kom ut vid mitten av 2010-talet. En tid som gav vind i seglen för A.I., som enligt många bedömare under flera år legat mer eller mindre i träda på grund av bristande allmänintresse och därmed begränsad finansiering. Men, processorer hade börjat användas för att accelerera neurala nätverk och en alltmer sofistikerad djupinlärning överträffade snabbt tidigare A.I.-tekniker. En tillväxt som genom den så kallade transformerarkitekturen efter 2017 accelererade ytterligare.

Vi kan nu konstatera att vi befinner oss inom en ständigt snabbt tilltagande A.I.-boom, som redan i viss mån gjort Tegmarks och Hararis böcker förlegade och jag är övertygad om att de och deras kollegor kämpar hårt för att följa med i en utveckling som för länge sedan gått en amatör som jag hopplöst förbi.

Jag insåg det då jag för ett år sedan lyssnade på ett program om förra årets nobelpristagare. Fysikpristagarna Geoffrey Hinton och John Hopfield är pionjärer inom A.I.-forskningen. De fick sitt pris för:

Grundläggande upptäckter och uppfinningar som möjliggör maskininlärning med hjälp av artificiella neurala nätverk.

De använder datorer för att undersöka processer inom hjärnan som innefattar neuronkretsar/nätverk och studerar dem såväl i sina naturliga tillstånd, som genom ”syntetiska” konstruktioner inom dataanläggningar.

Hjärnaktivitet varierar mellan två faser, en där aktiviteten snabbt minskar och dör och en annan där aktiviteten över tiden byggs upp och förstärks. Om man tar detta i beaktande och undersöker processerna kan såväl hjärnans som datamaskiners kapacitet för informationsbearbetning öka.

Man talar om ”djup A.I.” och hänvisar till forskning som inspirerats av biologisk neurovetenskap och innefattar ”uppstapling” av artificiella neuroner i lager på lager och att ”träna” dem i att bearbeta data. ”Djup” hänvisar då till utnyttjandet av flera sådana lager (från tre till flera hundra eller tusentals) inom ett artificiellt nätverk.

Detta är mycket gåtfullt för mig, men vad som oroade mig då jag lyssnade till radioprogrammet var att såväl Hinton som Hopfield efterlyste brådskande forskning om A.I.-säkerhet för att finna hur man effektivt skall kunna styra och kontrollera A.I.-systemen, som snabbt blir allt smartare än människor.

Ett år innan han fick nobelpriset hade Geoffrey Hinton meddelat sin avgång från ett program kallat Google Brain för fritt kunna tala ut om de stora risker som finns i samband med en alltför snabb och tanklös A.I. utveckling. Såväl Hinton som Hopfield tar varje tillfälle i akt för att uttrycka sin oro över avsiktligt missbruk av illvilliga aktörer, teknologisk arbetslöshet och de existentiella riskerna från artificiell generell intelligens.

Kemipristagarna David Baker, Demis Hassabis och John Jumper forskar även de kring och med hjälp av A.I. och liksom Hopfield och Hinton poängterar de det stora genombrott som A.I.-forskningen fått vid 2010-talets mitt och även de faror och fördelar som finns inmängda inom all A.I.-forskning.

Hassabis, Baker och Jumper forskar kring proteiner som kemiska verktyg. Hur dessa kontrollerar och driver alla de kemiska reaktioner som tillsammans utgör livets förutsättning, dessutom fungerar proteiner som hormoner, signalsubstanser, antikroppar och byggstenar i olika vävnader.

Proteiner består av 20 olika aminosyror, som kan beskrivas som livets byggstenar. År 2003 lyckades David Baker använda dessa block för att designa ett nytt protein. Sedan dess har hans forskargrupp producerat den ena proteinskapelsen efter den andra, inklusive proteiner som kan användas som läkemedel, vacciner, nanomaterial och små sensorer.

Så sent som 2020 presenterade Demis Hassabis och John Jumper en A.I.-modell som använts för att förutsäga strukturen hos praktiskt taget samtliga av de 200 miljoner proteiner som har identifierats. Bland en myriad av vetenskapliga tillämpningar som deras modell möjliggjort kan forskare nu bättre förstå antibiotikaresistens och exempelvis skapa enzymer kapabla att bryta ner plast.

Ovanstående är enbart ett litet urval av vad som inom en oanad kort tid kommer att förändra allas vår tillvaro. Förhoppningsvis till det bättre. Kanske A.I. kan ge allas våra barn och barnbarn och efterföljande generationer, en bättre värld än den som nu hotas av klimatförändringar, miljöförstöring, krig, orättvisor och intolerans. Men, samtidigt kan det inte förnekas att lugubra krafter strävar efter att få utnyttja A.I. för sin egen snöda vinnings skull, för kommersiella intressen, hjärndödande propaganda, raffinerad krigföring och tankekontroll. Och vem kan lita på maskiner som programmerar sig själva?

Čapek, Karel(2004) R.U.R (Rossums Universal Robots). London: Penguin Classics. Dick, Philip K. (2012) Bladerunner. Lund: Bakhåll. Ezra, Elizabeth (2019) Georges Méliès the birth of the auteur. Manchester: Manchester University Press.Gibson, William (1995) Neuromancer. New York: Harper Voyager. Harari, Yuval Noah (2017) Homo Deus: A Brief History of Tomorrow. New York: HarperCollins. Hoyle, Fred (2010) The Black Cloud. London: Penguin Modern Classics. Lem, Stanislaw (1991) Solaris. London: Faber & Faber. Printz-Påhlson, Göran (1966) Gradiva och andra dikter. Stockholm: Bonniers. Selznick, Brian (2008) En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret. Stockholm: B. Wahlströms. Stapledon, Olaf (199) Starmaker. London: Orion Publishing Group. Tegmark, Max (2017). Life 3.0: Being Human in the Age of Artificial Intelligence. London: Penguin Books. Watts, Alan (1976) Nature, Man & Woman. London: Abacus.

It is the first Advent, Christmas is approaching.

And there were shepherds living out in the fields nearby, keeping watch over their flocks at night.  An angel of the Lord appeared to them, and the glory of the Lord shone around them, and they were terrified. But the angel said to them, “Do not be afraid. I bring you good news that will cause great joy for all the people. Today in the town of David a Savior has been born to you; he is the Messiah, the Lord. This will be a sign to you: You will find a baby wrapped in cloths and lying in a manger.”

 Suddenly a great company of the heavenly host appeared with the angel, praising God and saying,

 “Glory to God in the highest heaven,
    and on earth peace to those on whom his favour rests.”

"On earth peace to those on whom his favour rests”? In February 2022, Putin's Russian forces began a full scale attack Ukraine and the bloody war has now been going on for more than three years. The last war in Gaza began on October 7, 2023 after Hamas terrorists had attacked settlements in southern Israel, a war of retaliation began and has now caused the deaths of an estimated 70,000 Palestinians, half of them women and children, and 170,000 injured, while 2,000 Israelis have been killed. Almost daily I read about, or even meet with people who wholeheartedly defend this bloodbath on an entire ethnic group.

Meanwhile, more than 61,000 people have died in Sudan during a war that shows no signs of abating. More than 35,000 have died from malnutrition and preventable disease, while 26,000 have died as a direct result of the reckless violence between army factions supported and armed by Saudi Arabia, the Arab Emirates and a host of other international stakeholders (Sudan is rich in oil and other natural resources).

All this while people's desperation is growing all over the world, frustrated as they are with a galloping climate crisis, at the same time as unscrupulous politicians are enriching themselves, while making entire ethnic groups into scapegoats for their own greed and failed policies.

Journalists and whistleblowers who have ventured to expose cheating, corruption,  and manipulations are harassed, threatened with death, imprisoned or killed. Why all this slaughter, all this violence and contempt for human beings?

Why is our animal species, Homo Sapiens, so incredibly prone to violence? Why are we capable of torturing and wiping out so other members of our own fellow species, in the most sophisticated fashion, whilst cynically allowing others to die of starvation and hardship, which could easily have been prevented? Konrad Lorenz wrote:

All the advantages that man has gained from his ever-deepening understanding of the natural world that surrounds him, his technological, chemical and medical progress, all of which should seem to alleviate human suffering... tends instead to favour humanity's destruction.

In my youth, I read Konrad Lorenz's (1903–1989) nicely written books about his association with various animals – King Solomon's Ring and Man Meets Dog.

Perhaps it was because we had both dogs and budgies that I appreciated Lorenz’s sympathetic depictions of his interactions with animals. His insightful manner of observing and learning from animal behaviour could also shed light on our own lives. I remember how he described the affection of dogs, how they were prepared to sacrifice their lives to defend their master, while he would hardly do the same for them.

Lorenz described how animals' instincts were developed already by their birth could made them fly and/or move fast and easily. However, this instinct was not enough for their guaranteeing their future existence. Young animals must had to be “shaped and fostered”, i.e. to learn as quickly and efficiently as possible how their own species looks and behaves. The young animal must be able to distinguish between what is dangerous and what is harmless. It also has to acquire certain meaning-bearing movements and sounds; growls or singing.

Lorenz was also well acquainted with the less pleasant characteristics of animal behaviour. He was among the first to use the word bullying to describe not only how pack animals in unison attack and drive away their enemies, but also how they mistreat creatures of the same species who look or behave in a different manner. Something that Hans Christian Andersen's Ugly Duckling had already experienced.

https://www.youtube.com/watch?v=RCX-mPstrPU

In his work On Aggression, Lorenz argued that animals, especially males, are biologically programmed to fight for natural resources and defeat other males in order to limit the load on local resources. However, Lorenz did not claim that aggressive behaviour is in any way more powerful, widespread, or more intense than other more peaceful traits, such as mating rituals and care of the young. However, aggression is fundamental to all animal behaviour, as are other more empathetic, caring traits. However, there's no denying that aggression is part of both animal and human conduct, a feature engrained in our DNA.

According to Lorenz, it is important for humans to ventilate their aggressive urges, hopefully in small doses, otherwise they might threaten to be accumulated and eventually explode in aggressive outbursts. Lorenz argued that “today's civilized man suffers from insufficient outlets for his aggressive urges” and suggested that low levels of aggressive behaviour could prevent more harmful expressions of human violence. According to a well-known Freudian recipe, aggression was for Lorenz an expression of frustration, arising from suppression of our instinctive desires – our need to assert ourselves, our search for sexual gratification, the desire to be noticed and listened to. Lorenz’s recipe for lowering aggressive stress was to participate in and watch adrenalin rising sports and endeavours, as well as similar engaging, violence simulating activities.

It is when Lorenz left his geese, rats, and baboons and wrote about humans that he ended up on a somewhat thin and slippery ice. Most of his examples of human aggression did not originate from his own observations, but were based on social anthropological studies carried out by other researchers. Some of his examples were furthermore of a rather dubious scientific value.

For example, much of the argumentation in On Aggression was based on Sydney Margolin’s “psycho-analytical and psycho-sociological studies” on the situation of U.S. Prairie indigenous populations, in particular the Utes.

Margolin stated that this people suffered from an excess of aggressive drive, which they under the ordered conditions of present-day reservations were unable express, since they had been devoid of an earlier existence characterized by wars and raids on other tribes. It appears as if such aggressiveness had become a common cultural attribute among the Ute, maybe even a hereditary trait.

Based on such rather strange generalisations Lorenz could declare that: “Ute Indians suffer more frequently from neurosis than any other human group.” An oversimplification that social anthropologists have had no problems in debunking. Later studies among the Ute have furthermore proven that they are no more aggressive than other human beings, though poverty and alcoholism have taken their toll among them, just as they have among many other socially deprived and discriminated indigenous peoples.

As matter of fact, On aggression contained little of the necessary, cautious, critical, and scientific detachment that is necessary if applied to human beings. It has to be accounted for that even if Homo Sapiens is an animal species not only are the biological attributes of humans unique, like their very specific brain power, but also their ontogenesis is unique, i.e. the developmental history of an organism within its own lifetime. Humans interact with their cultural milieu and surrounding environment and are able to drastically change both themselves and their surroundings

Critics have noted that while Lorenz acknowledged the role of culture in human life, he underestimated its effects on individual development. Our indivual behaviour can of course be traced to genetically determined instincts and while considering wars and genocide it is quite seductive  to assume humans to be incurably aggressive.

However, it is doubtful whether Lorenz is right to equate animal and human aggression, where the former adopts ritualistically predetermined behaviours while human aggression is far more complex. Human empathy can even manifest itself in the protection of other species, but at the same time can human aggression “go completely wrong” and result in war and mass extinction.

However, Lorenz simplified conception of human aggressiveness might serve as a “scientific” proof of human’s incurable aggressive traits and might thus encourage politicians to advocate increasingly harsh punishments for wrongdoers. After all, if such people cannot be cured, why not lock them up permanently, or simply kill them?

Apart from recommending sports and other “fervent” activities. Lorenz could actually to a much minor degree emphasize the evolution of educational and social systems and thus the assertive, explorative, and creative nature of humans, which enables us to change ourselves and our societies in a flexible, emphatic manner, while adapting to a constantly changing material existence, which we share with other animals

Admittedly, a study of animal behaviour, ethology, can be enriching in understanding human existence, but it must be combined with, and not allowed to prevail over, studies of human neurophysiology and psychology.

In 1973, Konrad Lorenz shared with Karl von Frisch and Nikolaas Tinbergen the Nobel Prize in Physiology/Medicine  “for their discoveries concerning organization and elicitation of individual and social behaviour patterns.” It is interesting to note that the Nobel Committee's motivation did not expressly refer to animal behaviour but seemed stress findings concerning human behaviour.

Lorenz and Karl von Frisch were Austrians and, as older scientists in behavioural research, they both had a somewhat obscure past in connection with the Nazi takeover of Austria, whose population was generally more fanatical supporters of the Nazi Party's anti-Semitism than inhabitants of its country of origin.

Unlike Lorenz, von Fritsch had had problems with the Nazis after he had defended Jewish colleagues against their abuses, although he had nevertheless occasionally maintained views that the Nazis cherished, namely that people with hereditary mental defects should be "purged", in which way was initially unclear. Even Nikolaas Tinbergen had held some now quite unacceptable views on human "racial breeding", although they had not been as extreme as those previously claimed by von Fritsch, and especially Lorenz.

Tinbergen and Lorenz cooperated, but after the war it took time for them to patch up their friendship, especially since Tinbergen had spent the war interned in a German concentration camp.

Lorenz's association with the Nazis had been worse than it had been in von Fritsch's case. In 1938, when he applied for a university professorship, Lorenz had joined the Nazi Party. In his application for party membership, had written: "I can say that all my scientific work is devoted to the ideas of the National Socialists." At the time, Lorenz's scientific writings were undeniably contaminated by Nazi sympathies and included support for the then prevalent ideas of "eugenics," often articulated in pseudoscientific metaphors.

Among other things, Lorenz's studies of "bird hybrids", genetically manipulated domestic birds, had led him to believe that "domestication" of wild animals could give rise to dysgenia, i.e. a reduction in the occurrence of traits that are considered either as socially desirable, or being generally adaptable to their environment. Lorenz applied such ideas to the human race, arguing that "urbanization" and "racial mixing" could have similar negative effects on Homo Sapiens and during the war he was a consistent supporter of Nazi eugenics, "racial refinement."

In the Polish, Nazi-occupied Poznań, Lorenz did under the leadership of Professor Rudolf Hippius devote himself to "racial studies", mainly on Polish political prisoners. Poznań was the centre of the Polish branch of the Nazi Gestapo,  the Geheime Staatspolizei, the Secret State Police, whose SS members waged a violent struggle against Polish resistance fighters, intellectuals, and Jews.

The goal of Hippius and Lorenz's "scientific" studies was to determine whether "biological" characteristics of "German-Polish half-bloods" and "pure Slavs" made them suitable to be classified as "Reich Germans," or whether they should be deported and, in the worst case, killed.   

After the war, Lorenz claimed that he had nothing to do with the Nazis' devastating racial ideology, but when he was relentlessly confronted with devastating evidence, Lorenz was forced to admit that he had been a party member and worked as a psychologist in the Nazi regime's Rassenpolitisches Amt der NSDAP. National Socialist Workers' Party's office for racial policy.

In his defence, Lorenz described how he had once witnessed the transportation of concentration camp inmates from Fort VII near Poznań, something that made him "realize the complete inhumanity of the Nazis." A statement that indicates how difficult it has been for Nazi accomplices to explain how it came about that they worked for the Nazis. Lorenz wrote "with deep regret":

I did a very ill-advised thing soon after the Germans had invaded Austria: I wrote about the dangers of domestication and, in order to be understood, I couched my writing in the worst of Nazi-terminology. I do not want to extenuate this action. I did, indeed, believe that some good might come of the new rulers.

However, I suspect that Lorenz's complicity with the Nazis was worse than that. It is hard to imagine that while Lorenz was working with political prisoners in collaboration with Fort VII near Poznań, he could have been unaware of what was taking place within its walls. Considering the well-known crimes against humanity that every day were committed inside this notorious fort, it appears to be almost pathetic when Lorenz claimed that it was a single prisoner transport that made him aware of Nazis brutality.

In fact, Fort VII  was among the worst of the German concentration camps. A place that became infamous not only for the systematic, grotesque torture and inhuman suffering of thousands of prisoners, but also as being the site of one of the first experiments with the mass killing of human beings. In November 1939,  a special "experimental bunker" was built within Fort VII in which several groups of mentally ill persons collected from hospitals of Owińska, Dziekanka and Grobla were gassed to death by carbon monoxide, which was piped into the bunker.

Fort VII was used as a "prison of assembly" where suspected opponents to the Nazi regime were interrogated under torture, some were executed on the spot, by being hanged in Cell 58, gassed to death, or shot by the so-called Death Wall. Others were murdered during mass executions in nearby forest areas – Palędzie, Zakrzewa, Dąbrówka and Dębienek, while most of the prisoners were transferred to various concentration camps. Between 17,000 and 40,000 prisoners were "treated" in Fort VII, few survived, either killed within the fort or were sent to their deaths within various concentration camps. Only one prisoner managed to escape.

An account of both well-known and lesser-known German and Austrian psychiatrists and other doctors who worked under the Nazi regime makes it obvious that very few could avoid contributing to its crimes against humanity, especially within the extensive and well-organized euthanasia program, several of these collaborative medical doctors were also active in concentration camps, and on the front lines. Their role was central and crucial to the Nazis' policies, plans and principles.

Psychiatrists, along with many other doctors, rather than taking a passive, or even active position of resistance, facilitated the resolution of many of the regime's ideological and practical challenges. The psychiatrists played a particularly prominent and central role in two specific categories of crimes against humanity, , namely sterilization and euthanasia. It was psychiatrists, many of whom were respected and influential professors, who sat on planning committees for both processes and who provided the theoretical support for what was going on.

It was psychiatrists who reported their patients to the authorities and coordinated their transfer from all over the German Reich to gas chambers located within six psychiatric institutions—Brandenburg, Grafeneck, Hartheim, Sonnenstein, Bernburg, and Hadamar. It has been estimated that over 200,000 individuals with mental disorders (as well as some Roma/Sinti, Jews and homosexuals classified as "socially deviant") were executed in this manner.

Several of these notorious perpetrators of violence and representatives of the medical profession were able to undisturbed continue their professional lives and/or research activities after the war. One of many examples is the Austrian neurologist Johann Asperger (1906 – 1980) author of more than 300 publications on mental disorders, especially among children.

The now well-known Asperger syndrome became famous thanks to a dissertation he wrote during World War II, which included a description of what is now categorized as part of the autism spectrum disorder (ASD). His description of the syndrome is convincing and I have myself, in a more or less pronounced form, found signs of it in several of my students

• Difficulties in adequately using and understanding language, which often leads to a "one-sided" communication
• Difficulties in relationships with other people. Lack of empathy and a resulting absence of deep relations with comrades, colleagues, and peers.
• Difficulties to cope with changes in the local environment and everyday routines.
• An intensive immersion in special interests.
• Repetitive body movements and other stereotypical behaviour, combined with a certain clumsiness.

Aspberger's work and observations were largely lost, or rather overlooked, for decades, but was in the 1980s "rediscovered" by the British psychiatrist Dr. Lorna Wing and Aspenerger has since then by several psychiatrists been hailed as the "father of neurodiversity." 

In any case, discussions about students with "aspberger" were provided with a lot of space during first my time as a teacher, somewhat later be replaced by what was then called "children with letter combinations". Attention and hyperactivity disorder – ADHD was described as a disability that meant that children had difficulty in concentrating, sitting still, as hindering their immediate impulses.

The fact that people increasingly began to doubt Asperger's analyses may to some extents have to do with his murky past under the Nazi regime.  Aspberger's academic career benefited from the fact that he was offered a place in fields previously dominated by dismissed Jewish doctors and scientists.

Aspberger's immediate boss and main beneficiary was a certain Dr. Franz Hamburger, a fanatical, prominent and long-standing member of the Austrian branch of the Nazi Party, the NSDAP, for whom Aspberger always expressed a great admiration. He signed his letters with the formal Heil Hitler and joined several organizations affiliated with the Nazi Party, though without becoming a member of the NSDAP. It seems that Aspberger chose a middle ground between staying away from the Nazi Party, while at the same time he allied himself with its policies and followed the orders from its representatives.

A dark side of Aspberger's activities was that he publicly legitimized a "eugenic" policy including forced sterilizations and, on several occasions, actively collaborated with the program of "euthanasia" for children, although he also occasionally prevented the killing of certain children.

So, was Asperger a criminal or a conscientious researcher, a spokesman for brilliant and original ideas? The answer is that he was probably both, and was also himself encumbered with what through his efforts came to be called the Aspberger syndrome.

With some anticipation I am looking forward to read an already acclaimed, but not yet published novel by Alice Joll  –  The Matchbox Girl, which, a documentary-based novel about an autistic, mute girl who in World War II ‘s Vienna is treated by Dr. Aspberger. A famous writer and Nobel Prize winner who actually  was treated by him was Elfriede Jelinek, whose writings I have never really been attracted to.

A distinctly demonic psychiatrist and mass murderer was Dr. Imfried Eberl. Based on his experience as medical director at the Brandenburg psychiatric facility for euthanasia, where during his one-year leadership, 8,601 patients were gassed to death, Eberl was commissioned to organize the Treblinka execution camp. Unlike, for example, Auschwitz, which  additionally was a labour camp, Treblinka was exclusively focused on killing Jews – as many and as effectively as possible. After its record-breaking fast construction, Eberl led the "work" in Treblinka for six weeks, but was dismissed for "inefficiency" because he had not been able to dispose of the hundreds of thousands of corpses accumulated by the liquidation factory, which  however was effectively solved by his successor, Franz Stangl.

However, his dismissal did not detriment Eberl's career, although he had not been able to dispose of the corpses in Treblinka, no less than 280,000 people had been executed during his short time as commandant. He showed no remorse or anxiety whatsoever for his murderous activities, other than that during his time as a mass murderer he felt "overworked".

After the war, Eberl kept his name and even sought to renew his medical license, although he was then identified as the horrifying executioner he had been and while awaiting trial, he hanged himself in his cell (certain that he would be sentenced to death) on February 15, 1948. 

 In some respects, Eberl was predestined for his role as a murderous psychiatrist. His parents had been fanatical supporters of Georg Heinrich von Schönerer (1842 – 1921). A prominent Austrian advocate of German nationalism and convinced anti-Semite. Schönerer exerted a great influence on the young Adolf Hitler, who with appreciation mentioned him in his Mein Kampf, though he laments that “he was often very much mistaken in his judgment of men.”

Schönerer"s movement had strict criteria and demanded that its members be "full-blooded Germans." No party member was allowed to have relatives or friends who were Jews or Slavs, and if anyone wished to marry, the intended consort/bride had to document her/his "Aryan" ancestry and be checked for any health problems. Schönerer was by his supporters addressed as  the Führer and his supporters used  the Heil salute with a raised right arm, something that Hitler and his Nazis later adopted.

In 1888, Schönerer was temporarily imprisoned for leading the looting of a Jewish-owned newspaper office and violently attacking its employees. A caricature of Schönerer's, as well as Hitler's later, comfortable prison life makes me associate with the Trump supporters who stormed the Capitolium. The same strange types, not least the caricature's horned Schönerer admirer, are reminiscent of the Capitol-storming MAGA supporters who were later so scandalously acquitted by President Trump.

I often wonder what makes people capable of preaching, applying, and even worshipping violence. At the same time, I marvel at how people who under other conditions would live routinised lives as professional, law-abiding and calm citizens suddenly, as subjects of violent, dehumanizing regimes, can be turned into cold-hearted demons. No such government has ever suffered from any lack of willing executioners and submissive accomplices.

Robert Jay Lifton explained Nazi executioners' and especially accomplice medical doctors' ice-cold cruelty and indifference to the suffering of others with the term doubling, explaining that such people distinguished between their everyday personalities and their murderous selves, perceiving themselves as faithful subordinates to a government, performing their duties in the service of all-powerful leaders. Like someone who comes home and hangs up his uniform and puts on his comfortable everyday clothes, they transformed from being Mr. Hyde to become a family loving and entirely decent Dr. Jekyll. A paradox superbly portrayed in Jonathan Glazer's film The Zone of Interest, about the family life of Auschwitz commandant Höss in his comfortable villa right next to the Inferno of the extermination camp.

Don't we all suffer from some kind of double nature? We live our everyday lives, which are usually conflict-free, but deep down among our inner shadows there might rest a hurt beast of dissatisfaction and anger, which when circumstances change for the worse in a stroke can rush forward and bare its fangs.

For most of us, life proceeds calmly and quietly, marked by the routines of repetitive weekdays, but like a bolt from the blue, or like an outburst caused by a suppressed ache throbbing within us, anger can flare up with such an overwhelming force that it might surprise us. Even such a divine being as Jesus could, according to the Gospels, yield to outbursts of anger.

This can happen when we have been confronted with glaring injustices and abuses which we have endured or that others have suffered. Our anger might be triggered by abusive words and condemnations, or when we have been silenced and relentlessly criticized, insulted by insensitive government officials, or when we or others have been subjected to violence, or grotesque condemnations. 

When an uncontrollable rage strikes us, we may attack our opponents with the rage of a trapped animal, or simply want to give up all fighting, like Hamlet in the incomparable Shakespeare monologue:

To be, or not to be, that is the question: Whether 'tis nobler in the mind to suffer the slings and arrows of outrageous fortune, or to take arms against a sea of troubles and by opposing end them. […] What dreams do the sleep of death give, when we have thrown off all the hustle and bustle, and cut the anchor of life? That thought stops us, and it is it that makes the life of misery so long. Who would endure the scourge of the world, the abuse of the tyrant, the insolence of the proud, the torment of despised love, the inertia of the law, the insolence of the bureaucracy, and the kicks that the fool gives the patient the merit?

We rightly condemn the vile henchmen of Nazism and Stalinism, their unimaginable callousness and cruelty. But do we not forget how even a great idealism can overshadow the realities of life and care for others? Take, for example, Cervantes' immortally fantastic story about Don Quijite, whose brain has been damaged by the countless idealistic heroic stories he has immersed himself in, and how in his confusion he goes on a rampage against both imaginary and real abuses and cruelties. How Don Quixote in his confusion commits the most uncontrollably insane acts, is subjected to ridicule and various antics, but nevertheless in all his madness remains a kind of hero. His great life tragedy does not occur until the end of the novel when the Knight of the Sorrowful Countenance realises that his life has been a ridiculous misunderstanding.

I think of the sovereign Don Quixote when I read about the idealistically tolerant and multi-skilled Swedish Archbishop Nathan Söderblom, who in 1930 received  the Nobel Peace Prize for his ecumenical peace work. Despite this, this magnanimous giant could not accept his tormented son Helge's acting and homosexuality. In 1929, this embittered wretch was in a confused state of mind imprisoned in Paris and sent to Stockholm, where he spent the last three years of his life in mental institutions. 

And it was even worse for the great Mahatma Gandhi's son, Harilai, who wholeheartedly participated in his father's struggle for an independent India, but wanted to go to England for higher studies in the hope of becoming a lawyer, just as his father had once done. However, Mahatma Gandhi firmly opposed this, believing that a Western education for his son would not be helpful in the fight against British rule over India. This led to severe tensions between Harilal and his father and he eventually rebelled against the Mahatma’s decision and renounced all contact with him.

When asked about the relationship with Harilal an embittered Gandhi confirmed "Harilal may be my son, but his ideals and mine are different and we have been living apart since 1915."  In June 1935, Mahatma Gandhi wrote to Harilal, accusing him of "alcoholism and debauchery" and over time his accusations became even worse. In other correspondence, Mahatma Gandhi stated that Harilal's problems were more difficult for him to deal with than the struggle for an independent India, and his accusations against his son were getting worse.

Harilal died at the age of 59 from tuberculosis in a municipal hospital in Mumbai, four months after the murder of his father in 1948. Harilal had not revealed to the staff that he was Gandhi's son and it was only after his death that his family found out about his hospitalization.

However, Söderblom's and Gandhi's father problems pale in comparison with acts of insanity committed by several of today's leaders. Despite everything, the Swedish bishop and the Indian prophet of non-violence and self-sacrifice were both great idealists working hard for the good of humanity. Something I find hard to believe that many of our contemporary leaders are doing.

When I read about the Aspberger syndrome and consider the lack of empathy demonstrated by admired warmongers such as Putin, Netanyahu and not least Donald Trump, I can't help but think about how individual men, who certainly suffer from some kind of mental disorder. puts our whole world in danger. How they and their activities have become a counterpoint to Christmas's good news of peace on earth and concern for its inhabitants.

I have just returned from Prague, where people dressed as angels and St. Nicholas wandered among people in streets and squares. However, they were followed around by the eerie demon Krampus and his monstrous attendants, rattling pieces of metal and bells to make their presence felt. A picture as good as any of these times when the joyful message of Christmas is tarnished by crimes against humanity in places like Ukraine, Gaza and Sudan, while for political reasons they are swept under the rug and/or denied by the likes of Trump and Co.

I read about how Trump's Secretary of War,  Pete Hegseth, recruited from the poison-spreading TV channel Fox News, ordered the killing of all survivors of American attacks on supposed "drug botas" in the Caribbean Sea. Of course, this was denied, but I assume that the brutal order was entirely in line with the behaviour and language that thrives under President Trump's leadership.

This strange man's way of thinking is frightening, not least because of his binary imagining of good and evil, where the good stands for bitter attacks on everything that might threaten Trump's power and self-sufficiency.

Hegseth heads what was once called the Department of Defence, but has now become the War Department, in order to "radiate strength and determination," as the President's executive order dictated. A president who in the Israeli Knesset, during a visit to his friend "Bibi" Netanyahu, coldly and in his usual, carelessly messy way, blurted out:

We make the best weapons in the world. And we've got a lot of them. And we've given a lot to Israel, frankly. And I mean, Bibi would call me so many times — "Can you get me this weapon, that weapon, that weapon?" Some of them I never heard of, Bibi. And I made them, but we'd get them here, wouldn't we? And they are the best. And you used them well.

Like a violent schoolboy, Trump indulges in films about brutal martial arts and considers aggressiveness to be a solution to all kinds of problems, whether it be social exclusion within megacities, or domestic drug consumption. Attack "external" factors – immigrants, foreign drug cartels, etc. and beat them down with a language characterized by force, violence and use of armed forces, then all domestic problems will be solved.

Trump's rhetoric emphasizes themes such as crisis, division and disloyalty. He presents himself as an outsider and likes to talk about himself as an unusually intelligent man who solves any problem on his own. Trump claims that he, sometimes he does like Caesar talk about himself in the third person, is fighting against a corrupt political establishment, even though he and his regime are actually part of just that. Trump is trying to provide an impression that he cares about people's feelings of vulnerability, their worries and insecurities. A game that makes him stuff his speech with emotional appeals and promises to restore an imaginary and now lost national "greatness". Messages encapsulated in vulgar, simplistic and tediously repetitive language.

Despite this obvious acting, Trump's miserable use of language seems to resonate with a wide audience and reinforce a hollow and non-binding message. Complex questions are boiled down to simplified statements about good and evil, spiced with bland words like "always" and "never". Trump’s followers are encouraged to consider Trump's political opponents to be forces of evil and what he claims to be external threats as existential dangers to the entire nation. Armageddon is just around the corner, but like a Messiah Trump alone will save the United States from this imminent threat. Lies, empty promises and grotesquely exaggerated claims are used to celebrate Trump’s glamour and questionable achievements and warn of fictitious dangers.

The question is whether Trump really believes in all this or whether politics for him is some kind of show. As the big fan he is of so-called professional wrestling, Trump knows very well what the term kayfabe means.

Professional wrestling is in fact a show, where the brutality is fake. However, part of the matter is that wrestlers flatly deny accusations that their matches are "fixed" and accordingly tend to remain in their characters, even when they are not performing within the wrestling ring. This is because several of them seem to believe that their fans would otherwise let them down. Habitués of professional wrestling generally appreciate kayfabe, i.e., the blurred line between reality and acting.

Perhaps Trump's world is a form of kayfabe, where both friend and foe do not really seem to know what is real and what is just for show. Where truth and lies have lost their true values and everything has become a form of acting.

I suspect that Trump's world, as well as the one of those who voted for him, is a result of what the French philosopher and multi-tasker Guy Debord (1931-1994) called the society of spectacle, La société du spectacle. A world where what was once authentic has been replaced with performances/copies. What once was has by the commercial interests been transformed into a performance, a chimera/a commodity.

A society based on relationships between real people has now become something where everything can be calculated. Our present existence is based on utility functions that easily might be translated into economic values, based on questions such as "what is the use of this? What’s in it for me? How can I benefit from her, or him? How can I exploit everyone else for my own profit?"

There is a sinister reality behind Trump's populist rhetoric, his terrifying vision of a hostile world can be directly linked to a steadily increasing political hostility, and because it often contains direct or implied threats to perceived enemies, it breeds a very tangible atmosphere of fear and violence. Especially since Trump likes to throw the blame for social problems on specific groups, or individuals. A cynical and immoral language of power that has rubbed off on the outside world, completely in accordance with the saying: "If the U.S. sneezes, the whole world catches the flu."

A few days ago, I read with horror and wonder the new U.S. National Security Strategy, hailed by the Russian government, in which the “European Union and other transnational bodies” are accused of that undermining

political liberty and sovereignty [through] migration policies that are transforming the continent and creating strife, censorship of free speech and suppression of political opposition, cratering birthrates, and loss of national identities and self-confidence.  

The Security Strategy warns that “should present trends continue, the continent will be unrecognizable in 20 years or less.”  The document describes a Europe deeply immersed in an economic decline overshadowed by a "clear possibility of the destruction of civilization."

The largely unrealistic document lists horrendous shortcomings that make one assume that is actually Trump's USA or Putin's Russia that it depicts, and not the so-far mainly decent Europe I live in, where threats, in my opinion, do not come from any liberal, social democratic flank, but from the reactionary so-called patriotic forces on which the National Security Strategy seems to place its hopes.

Trump's minions in the atrocious MAGA movement seem to believe that the Europe as we know it will perish, unless their friends in the "patriotic" parties of the far right, with fascist and Nazi corpses hidden in their closets, manage to take power and "revive" solid European traditions (whatever they may be?), regain “civilizational self-confidence” as well as abandon a” failed focus on regulatory suffocation.” I shudder at the thought.

American diplomacy should continue to stand up for genuine democracy, freedom of expression, and unapologetic celebrations of European nations’ individual character and history. America encourages its political allies in Europe to promote this revival of spirit, and the growing influence of patriotic European parties indeed gives cause for great optimism.

If the personality of a war criminal like Vladimir Putin to a large degree remains a mystery, Trump is like an open book. When Trump first came to power, I read a lot about him. I became most impressed by Tony Schwartz's account of the twelve months from the end of 1985, which he spent with Trump to ghostwrite his successful book Art of the Deal.

I have now also once again read Michael Wolff's Fire and Fury Inside the Trump White House, which depicted Trump's first hundred days in power, during his first term. To my surprise, I found how adequate Wolff's portrayal of Trump and his supporters still is, with the exception that everything is so much worse now that an aging Trump incomprehensibly once again has been elected to be the world's most powerful man. Even then, all the signs were written on the wall: MENE, MENE, TEKEL, UPHARSIN!

To his horror, Schwartz found in 1985 that Trump had an extremely limited patience. How difficult it was to get him to sit down and talk about his life, or even answer simple questions from Schwartz. For the most part, Schwartz had to be content with following Trump on his heels, listening in to his conversations with others. Although Trump later boasted about how much he had worked on the book, Schwartz stated that he had not written a single line, let alone read the entire book.

 Lying is second nature to him. More than anyone else I have ever met, Trump has the ability to convince himself that whatever he is saying at any given moment is true, or sort of true, or at least ought to be true. […] He lied strategically. He had a complete lack of conscience about it. Since most people constrained by the truth, Trump’s indifference to it gave him a strange advantage.

Schwartz believes that difficult childhood turned Trump into the quite strange personality he has become. Behind his self-constructed façade as an admirable politician and skilled businessman, all of it stressed by bragging, bullying and obvious self-assurance, there is another Trump. According to Schwartz, Trump's inner world is haunted by the frightened child whom the adult man compensates and hides through bluffing and lying. The fundamentally tragic, but at the same time, dangerous President finds his mental origins in a relentlessly critical and harassing father and a distant and uncommitted mother, who neither could, nor would protect him.

For those close to him the signs of Trump’s inadequacies are quite terrifying and the fate of the world now seems to be linked to a man who is stuck in delusions about his own excellence and makes sure to surround himself with flatterers who fuel his self-centeredness.

Schwartz believes that Trump actually has an absolute lack of interest in everything beyond power and money. This observation is in line with the impression of Trump conveyed by a man I just over a year ago met in the Dominican Republic. He is a millionaire and because he has major interests in an exclusive resort, he hosted Trump for more than a week, before he became president for the second time.

Trump was planning to make a couple of major investments in the Republic and the man, whom I met at a dinner arranged by a friend of mine who is an economist, told us that throughout this time, Trump demanded to be guided to various places and introduced to various key people. Trump's energy was astonishing and the man had to serve him continuously. What he discovered, however, was Trump's conspicuous disinterest in anything but presumptive profit opportunities. His speech and personal interest were one-sided – either you were a shabby loser, a liar, or you were the best och the best, a fantastic person. Slander and praise flowed from Trump's mouth, but it was difficult to know if he was really fully present, except when his interest had been aroused by the possibility of a lucrative deal.

A well-known saying states that the fish rots from the head, and in Trump's case, it seems that this obvious decay is spreading throughout the body of society.

 I wrote that Trump is like an open book, which means that his intentions are for all to see. That's not quite true, some pages are sealed, but even they tell quite a lot about Trump's personality. We can easily perceive why he doesn't want to reveal his school grades, because they would reveal that he was a mediocre student and not nearly as intelligent as he claims (by the way, no one has ever seen the amazing IQ tests he so often refers to). Trump also hides his tax returns because they might expose shenanigans and perhaps even an occasional shady deal. He also thwarts the publication of anything that would disclose his intimate association with the paedophile Jeffrey Epstein. Perhaps, most of us would also like to hide away less honourable aspects of our lives, but few of us have a saying in the world's current and future destinies.

Many of those who have had a cursory knowledge of Trump and met him in person have experienced him as far removed from the bombastic and aggressive rabble rouser of televised mass rallies. On the contrary, Trump has come across as neither easily irritated, nor combative, he appears to be a rather calming person, quick to give praise to and flatter his occasional company. An enthusiastic optimism characterizes his intimate appearance, especially when it comes to anything that concerns himself and his open confidence easily rubs off on those he meets, as long as he is not contradicted.

Trump has furthermore been praised for his unexpected ability to manifest a certain humorous self-awareness. Privately, he apparently doesn't come across as a tough guy, rather like one of his long-time close collaborators, Steve Bannon, described him as – "a big warm-hearted monkey".

Most of Trump's appearance seems to be a peculiar mixture of surface and calculation. However, what soon becomes apparent, especially to those who work close to Trump, is his appalling ignorance. There is virtually no subject he masters, except possibly house construction, everything else he appears to have picked up an hour or so before a meeting and even then, it has generally been half digested. In addition, his interest and patience are extremely limited. Trump never reads any longer text and is reluctant to listen to others, unless they pay tribute to him, or pass on some gossip and slander.

However, Trump compensates for his lack of literacy and patience with other things. He is gifted with an overwhelming presence that he plays out like a star actor, relying on his intuition and on what he assumes to be the audience's interest. It has happened that people around him have been asked whether he is talented – is he knowledgeable? Is he capable enough for the demanding presidency? The answers can then often be: "I don't know, but there is no doubt that he is the big star of the entire show, its main attraction."

Trump seems to go through life guided by what appear to be a boundless belief in his own abilities, although this may be a hard-won conviction. "Great" men like Napoleon and Trump are probably constantly busy playing the role of themselves and probably, from time to time, need to relax from their demanding portrayal of a genius

This is perhaps what made Trump to get locks for the door to his bedroom in the White House, which he does not even share with his wife Melania. At the end of the day, the President of the United States does not allow anyone to enter his inner sanctuary, neither room service, nor wife or children, while lying in bed watching one of the three large TV screens, he has had installed. Maybe he also eats one or two cheeseburgers and makes long calls to someone he assumes he is familiar with at the moment. He rarely sleeps for more than four hours and his energy can therefore appear to be astonishing.

It is possibly that during lonely, nightly hours Trump is acquiring the "knowledge" he uses during the day. Or as Tony Schwarz stated back in 1985. Trump's short attention span has left him with

a stunning level of superficial knowledge and plain ignorance. That’s why he so prefers TV as his first news source—information comes in easily digestible sound bites. I seriously doubt that Trump has ever read a book straight through in his adult life.

Actually, Trump appears to be a very lonely man, despite all his quest for media attention, his huge ego, his "charm", his tendency to excessively praise people, and to speak well of and favour his children in particular (other "friends and acquaintances" he tends to get rid of when he doesn't need them anymore).

Since Trump had the bad taste to publish on his website an AI-generated image of himself as pope after Pope Francis' death, it was easy to identify him with Francis Bacon's roaring popes, trapped as they are within their own authoritarianism.

It is quite possible that Trump's self-centeredness is no different from that of so many others who have grown up in a controlled environment, characterized by economic wealth and superficial socializing. But what seems to be a rather specific characteristic of Trump is his apparent lack of "social discipline." He reveals himself more often than not as incapable of demonstrating accepted decency. It is known that he on a one-on-one basis can burst into embarrassing obscenities, without taking into account who he is talking to.

He is said to lack the ability to converse in a rational manner – in the sense of listening; a giving and taking of information. This means that Trump has a tendency to speak into the blue in an unstructured way and repeat himself over and over again.

If he wants something, Tump's attention can be both sharp and lively, but when something is expected from him, or a committed interest is requested on his part, he almost immediately loses patience and can become visibly irritated. An annoyance that might, especially if he is not finding himself in the spotlight, turn into uncontrolled anger and open contempt. The degrading invectives he takes pride in applying to his opponents are well known, as is his limited vocabulary.

There are also many indications that Trump was far from being  a demanding father, though he was largely absent father during his children's upbringing. The eldest son was named Donald though Trump was reluctant to give him his own name since he feared that he "might become a loser." The magazine Vanity Fair reported after learning that his father had betrayed his mother with the actress Marla Maples, the then twelve-year-old Donald Trump Junior reproached his father by stating:

How can you say that you love us? You don't love us! You don't even love yourself. You just love your money.

After a long period of distancing himself from his father, Donald Junior, like his brothers and sisters, is now back part in the family business, enjoying all the power and wealth that this entails. In a  2004 interview with New York Magazine, Don Jr., as he is commonly known, explained after he had been reminded of his statement during his father's divorce:

Listen, it's tough to be a 12-year-old. You're not quite a man, but you think you are. You think you know everything. Being driven into school every day and you see the front page and it's divorce! THE BEST SEX I EVER HAD! And you don't even know what that means.

But now everything is different. Donald Trump Junior is a trustee and vice president of  the Trump Organization, and runs the company together with his younger brother Eric. During their father's first presidential term, the brothers continued to make new deals and foreign investments, as well as accept offers of cooperation and payments from foreign governments, despite promising not to do so.

Don Jr. was active in his father's 2020 presidential campaign, gaining press attention for his unfounded and sometimes outlandish claims. After his father lost the election, Don Jr. advocated the so-called "stolen election conspiracy theory" and demanded an "all-out war" against the "falsified results."  He also spoke at the rally that led to the storming of the Capitol and threatened Trump's opponents by stating we're coming for you.

During Trump's second term, Don Jr. has avoided any political position and instead became co-owner and advocate for 1789 Capital, a venture capital firm focusing on products and companies associated with "conservative values."

1789 Capital describes itself as a firm promoting "patriotic capitalism" and invests in companies that are anti-woke and America First. 1789 Capital is thus, according to its own description, only interested in "entrepreneurship, innovation and growth" and has declared itself to be opposed to ESG or DEI.

ESG has long been a red rag for Donald Trump. It is an abbreviation of the words Environment, Social and Governance, indicating an investment principle that prioritises democratic corporate governance, as well as environmental and social considerations. Trump also abhors DEI (Diversity, Equity, Inclusion), an organizational framework that aiming at the  promotion of a fair treatment of and full participation for people belonging to groups that have historically been underrepresented, marginalized, or discriminated against on the basis of ethnic/social identities or disability.

The newly started 1789 Capital has so far received contracts from the Trump administration of an estimated USD 735 million and is currently investing in the weapons industry, video games, e-cigarettes, online pharmacies, AI development, cryptocurrency forecasting companies, and conservative media production. 

When I wrote that Trump was like an open book and that we are extraordinary well informed about both his official appearance, and the private persona of Donald John Trump, it does not mean that he is unique in that respect. Other authoritarian narcissists such as Adolf Hitler and Benito Mussolini have also had their personalities studied inside out.

Hitler has been described in a large number of biographies, of which I believe the two parts written by Ian Kershaw are among the best and most detailed. Then there are a lot of testimonies from those who have been  more or less close to Der Führer. Particularly interesting among these are probably Albert Speer's carefully arranged memories of his former boss and friend. Even Hitler's personal valet Heinz Linge has described his boss in great detail and had nothing bad to say about him, other than that he had terrible breath.

Mussolini has also had his life mapped out in great detail, not least in eight voluminous biographies written by Renzo De Felice, and concerning this narcissistic despot there are also a great number of reliable eyewitness accounts. However, unlike what is currently written about Trump, almost all of these interesting writings cane come out after the death of the dictators.

Another difference between these despots and Trump is, of course, that the victims of the two dictators' power madness and prejudices were far more numerous than what Trump will leave behind. Moreover, the American president is not a dictator, not yet at least.

Another interesting difference is that both Hitler and Mussolini wrote a quite a lot and were avid readers, as well as culturally interested, not least were they musically gifted; Hitler played the piano and Mussolini the violin. Like Trump, however, they were in their own eyes great men and at the height of their power surrounded by officially, boundlessly admiring minions.

Their trivial humanity, however, became evident in their pathetic defeat. Hitler's neurotic self-deception and outbursts of anger are skilfully interpreted by Bruno Ganz in Oliver Hirschbiegel's film Der Untergang, The Downfall. While Mussolini in Carlo Lizzani's Ultimo atto, The Last Act, in Rod Steiger's impressive portrayal, with his mistress Claretta Petacci aimlessly wanders around the Italian countryside, abandoned by his men and chased by partisans.

When books and films portray despots like Hitler and Mussolini as human beings and not as demons of authoritarianism and madness, they are occasionally accused of doing just that – describing them as if they were human beings and just like us endowed with emotions such as bitterness, sadness and anger.

For sure, Hitler was a monster, but the terrible truth about him was that he was also a human being, worshipped and admired by millions. I think it is useful to regard perpetrators of violence as individuals, as when Åsne Seierstedt titled her book about the mass murderer Anders Breivik – One of us: A story about Norway. The awful fact about all these tyrants, murderers, heroes and saints is that they are/were all human beings, neither demons nor gods.

We find it difficult to describe hated or loved people for what they really are and might thus more or less consciously use animals to help us describe them; hungry as a wolf, cunning as a fox, industrious as an ant, pious as a lamb, stubborn as a donkey, brave as a lion, and much more like that. We are thus all ethologists who draw similarities between animals and humans, just like Konrad Lorenz and his ilk.

What am I when I write my blog posts about how the big elephants are dancing? If not, an insignificant little ant who could easily be crushed by their heavy feet.

To return to the ethologists' findings and possible allusions to human society, I cannot avoid telling you what I learned some time ago.

An anthill is a perfectly coordinated structure and can thus be likened to a kind of organism, a collective brain in which each individual insects is perfectly integrated into a whole that would not function without the coordinated activities of all members of the anthill community. The centre of an anthill is always the abode  of the child-producing, constantly courted queen, guarded, fed, and defended she lives deep down in the artificially constructed hill’s interior, its sovereign and raison d'être.

Sacred scriptures and oral traditions around the world have celebrated the diligence and cooperation of ants. In books and nature films, we witness their constant zeal and endless work. 

Imagine my surprise when I a few years ago learned that about a quarter of red wood ants, formica rufa, apparently do not work at all, while their congeners work day and night, with only short rest periods. 

Who are these lazy ants? What is their function/justification? Sure, we know such species from our workplaces and they might also appear in our own family. In any case, they abundantly present in film and literature – Oblomov, Homer Simpson and the popular Swedish lazybone Kronblom, just to name a few of them. They can easily be perceived as a burden on development and evolution, but they are apparently present throughout the animal kingdom and even among industrious ants and bees.

Ants rank as some of the most successful animal species on Earth, especially considering that they inhabit almost every corner of our planet. Is it possible, then, that refusal to work can be an important task in the world of ants?

PhD student Daniel Charbonneau and his supervisor Professor Anna Dornhaus at the University of Arizona coloured a large number of ants to find out what their tasks could be; where and to what extent they were working. They found that while over 70 percent of the ants occasionally took short breaks, 25 percent did not seem to be doing any kind of work at all.

Longer and more thorough studies might possibly be able to unravel the mystery of these lazy ants and their possible benefit to the entire ant colony. Possibly, they may function as some kind of replacement labour force, they are under all conditions fed and cared for by the other diligently working ants, but so far this is only a hypothesis that has not yet been empirically confirmed.

I think of those ants when people around me are wondering why I write my blog posts, about, for example, Donald Trump and Konrad Lorenz. Maybe I am doing some kind of good after all, although it's hard to prove what it could be, and that's how I've ended up where I started – Konrad Lorenz was perhaps right when he stated that our human behaviour is more connected to animal instinct than we realize. But I can't help wondering what use men like Trump, Putin and Netanyahu can have, what might compensate for all the evil they are causing. In any case, they are not contributing to any Christmas peace.

Brenner, Marie (1990) " After the Gold Rush", in Vanity Fair, September 1. Charbonneau, Daniel and Anna Dornhaus (2015) "Workers 'specialized' on inactivity: Behavioural cosistency of inactive workers and their role in task allocation," in Behavioral Ecology and Sociobiology, Vol. 69, issue 9. Deichman, Ute (1996) Biologists under Hitler. Cambridge, MA: Harvard University Press. Debord, Guy (1995) The Society of the Spectacle. New York: Zone Books. Dinkar, Joshi (2007) Mahatma Vs Gandhi. Mumbai: Jaico Publishing House. Evans, Richard Isidore (ed.) Konrad Lorenz Lorenz: The Man and his Ideas. New York: Harcourt Brace Jovanovich. Grahber, Michael (2006) Irmfried von Eberl Euthanasie Arzt und Kommandant von Treblinka. Frankfurt am Main: Peter Lang. Hamann, Brigitte (2010). Hitler's Vienna: A Portrait of the Tyrant as a Young Man. London: I.B. Tauris. Kater, Michael H. (1989) Doctors under Hitler. Chapel Hill: University of North Carolina Press. Kershaw, Ian (2001) Hitler 1889-1936: Hubris. London: Penguin Books. Kershaw, Ian (2001) Hitler 1936-1945: Nemesis. London: Penguin Books. Lifton, Robert Jay (1986) The Nazi doctors: medical killing and the psychology of genocide. New York: Basic Books. Linge, Heinz (2009) With Hitler to the End: The Memoir of Hitler's Valet. Barnsley, South Yorkshire: Pen & Sword Books. Lorenz, Konrad (2002) On Aggression. London: Routledge. Mayer, Jane (2016) "Donald Trump's Ghostwriter Tells All", in The New Yorker, July 18. Murray, Conor (2023)", in Forbes. October 18. Speer, Albert (1970) Inside the Third Reich from Within. London: Weidenfeld and Nicolson. The White House (2025) National Security Strategy of the United States. Washington D.C. outhouse (2025) Van Meter, Jonathan (2004) "Did Their Father Really Know Best?" in New York Magazine, December 3. Wolff, Michael (2018) Fire and Fury Inside the Trump White House.  New York: Henry Holt and Company.
 

Det är första advent, julen närmar sig.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” 

Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

"Ära vare Gud i höjden
och frid på jorden,
till människor hans välbehag.”

”Till människor hans välbehag”? I februari 2022 inledde Putins ryska styrkor en fullskalig attack mot Ukraina och det blodiga kriget har nu pågått i mer än tre år. Det sista kriget i Gaza tog sin början den 7:e oktober 2023 efter Hamas terroristattack i Israel och det omedelbara vedergällningskriget har nu orsakat uppskattningsvis 70 000 palestiniers död, hälften av dem kvinnor och barn och 170 000 skadade, medan 2 000 israeler har dött. Så gott som dagligen läser jag om eller till och med möter folk som helhjärtat försvarar detta blodbad på en hel folkgrupp.

I Sudan har samtidigt sedan nitton månader tillbaka fler än 61 000 människor dött i ett krig som inte visar några tecken på att avta. Fler än 35 000 har dött av undernäring och sjukdom som skulle kunnat ha förhindrats, medan 26 000 har dött som en direkt följd av ett besinningslöst våld mellan arméfraktioner som stöds och beväpnats av Saudi Arabien, respektive Arabemiraten och en mängd andra internationella intressenter (Sudan är rikt på olja och andra åtråvärda naturresurser).

Allt detta medan människors desperation tilltar över hela världen, frustrerade som de är över en galopperande klimatkris och hur skrupellösa politiker berikar sig och bidrar till att göra hela folkgrupper till syndabockar.

Journalister och visselblåsare som vågat avslöja falskspel och manipulationer trakasseras, hotas till livet, fängslas eller dödas. Varför allt detta människoslaktande, allt detta våld och människoförakt?

Varför är vår djurart, Homo Sapiens, så otroligt våldsbenägen? Varför är vi kapabla att på det mest sofistikerade sätt tortera och utplåna så stora mängder av våra artfränder, alltmedan vi cyniskt tillåter andra dö av svält och umbäranden som lätt skulle kunna ha förhindrats? Konrad Lorenz skrev:

Alla fördelar som människan har vunnit genom sin ständigt fördjupade förståelse av den naturliga världen som omger henne, sina teknologiska, kemiska och medicinska framsteg, som alla borde tyckas ha lindrat mänskligt lidande ... tenderar istället att gynna mänsklighetens undergång.

I min ungdom läste jag Konrad Lorenz (1903 –1989) trevligt skrivna böcker om hans samröre med olika djur – I samspråk med djuren och  Människan och hunden. 

Kanske var det för att vi hade såväl hund som undulater som jag uppskattade hur Lorenz på ett sympatiskt vis kunde skildra sitt umgänge med djur. Hans insiktsfulla sätt att betrakta och lära sig från djurens beteende kunde även belysa våra egna liv. Minns hur han beskrev hundars tillgivenhet, hur de var beredda att offra sina liv för att försvara sin husse, medan han knappast skulle göra detsamma.

Lorenz beskrev hur djurs instinkt redan från födseln kunde få dem att flyga och röra sig snabbt och lätt. Men också att denna instinkt inte var tillräcklig. Unga djur måste även präglas, det vill säga att så snabbt och effektivt som möjligt lära sig hur den egna arten ser ut och beter sig. Ungdjuret måste kunna skilja på vad som är farligt och vad som är ofarligt. Det gällde också att lära sig vissa betydelsebärande rörelser och läten; morrningar eller sång.

Lorenz var även välbekant med mindre trevliga egenskaper hos djuren. Han var bland de första som använde ordet mobbning för att beskriva inte enbart hur flockdjur anfaller och driver bort sina fiender, utan även hur de misshandlar djur av samma art som ser ut eller beter sig på ett avvikande sätt. Något som H.C. Andersens Fula ankunge redan fått erfara.

https://www.youtube.com/watch?v=RCX-mPstrPU

I sitt verk Om aggression hävdade Lorenz att djur, särskilt hannar, är biologiskt programmerade att kämpa om naturresurser och besegra/fördriva andra hannar för att därmed begränsa belastningen på lokala resurser.

Lorenz påstod dock inte att ett aggressivt beteende på något sätt är mer kraftfullt, utbrett eller mer intensivt än andra fredligare egenskaper som parningsritualer och omsorg om in avkomma. Aggression är dock grundläggande för alla djurs beteende, liksom andra mer empatiska, omtänksamma egenskaper. Det går inte att förneka att aggression är en del av både djurs och människors beteende, en egenskap som är djupt rotad i vårt DNA.

Enligt Lorenz är det viktigt för oss människor att ventilera våra aggressiva drifter, förhoppningsvis i små doser, annars hotar de att ackumuleras och totalt förmörka vårt medvetande. Lorenz menade att ”dagens civiliserade människa lider av otillräckliga utlopp för sina aggressiva drifter” och föreslog att smärre utlopp av aggressivt beteende skulle kunna förhindra mer skadliga uttryck för mänskligt våld.

Enligt ett välkänt freudianskt recept var aggression för Lorenz ett uttryck för frustrationer som uppstod genom undertryckandet av våra instinktiva drifter – som vårt behov av att hävda oss, vår strävan efter sexuellt umgänge, önskan att bli sedda och lyssnade på. Lorenz recept för att minska aggressiv stress var ett deltagande i, eller betraktande av adrenalinhöjande sporter, skådespel och andra, liknande engagerande och våldssimulerande aktiviteter.

Det var när Lorenz lämnade sina gäss, råttor och babianer och skrev om människor som han hamnade på en något tunn och hal is. De flesta av hans exempel på mänsklig aggression kom inte från egna observationer, utan var baserade på socialantropologiska studier utförda av andra forskare. Några av Lorenz exempel var dessutom av ett ganska tvivelaktigt vetenskapligt värde.

Till exempel baserade han mycket av argumentationen i Om Aggression på Sydney Margolins "psykoanalytiska och psyko-sociologiska studier" om situationen för den amerikanska präriens ursprungsbefolkningar, särskilt utefolket. Margolin uppgav att detta folk led av undertryckt aggressivitet som under de ordnade förhållandena i dagens reservat inte kunde få något utlopp. De saknade en tidigare existens som präglats av krig och räder mot andra stammar. Det tycktes som om en numera förgäten aggressivitet varit ett allmänt förekommande kulturellt attribut bland utefolket och kanske hade aggressivitet med tiden till och med förvandlats till ett ärftligt drag.

Baserat på sådana ganska märkliga generaliseringar kunde Lorenz i sin bok hävda att: ”Ute-indianer lider oftare av neuros än någon annan mänsklig grupp.” En förenkling som socialantropologer inte haft några problem med att motbevisa. Senare studier bland Ute-indianerna visade att de inte är mer aggressiva än andra människor, även om fattigdom och alkoholism har tagit ut sin rätt bland dem, precis som de gjort bland många andra socialt utsatta och diskriminerade ursprungsbefolkningar.

Faktum är att Om aggression innehöll lite av den försiktigt kritiska och vetenskapliga objektivitet som är nödvändig vid studiet av mänskligt beteende. Givetvis kan man beakta att även Homo Sapiens är en djurart, men det är inte enbart människors biologiska egenskaper som är unika, exempelvis deras mycket specifika hjärna, utan även deras ontogenes är unik, dvs. en organisms utvecklingshistoria under dess egen livstid. Människor interagerar med sin kulturella miljö och den omgivande naturen och kan drastiskt förändra både sig själva och sin miljö.

Kritiker har noterat att även om Lorenz erkände kulturens roll i mänskligt liv, så underskattade han dess effekter på individuell utveckling. Vårt beteende kan visserligen härledas till genetiskt bestämda instinkter och med tanke på krig och folkmord är det frestande att anta människor är obotligt aggressiva. Men, det är dock tveksamt om Lorenz har rätt i sitt likställande av djurs och människors aggression, där den förra antar ritualistiskt förutbestämda beteenden, alltmedan mänsklig aggression är betydligt mer komplex. Mänsklig empati kan till och med manifestera sig i skyddet av andra arter, men samtidigt kan mänsklig aggression "gå helt fel" och resultera i förintelsekrig och massutrotning.

Lorenz förenklade uppfattning om mänsklig aggressivitet kan dessvärre användas som ett ”vetenskapligt” bevis på mänskligt obotliga aggressiva egenskaper och därmed uppmuntra politiker att förespråka allt hårdare straff för förbrytare. Hur kan människor botas från en ärftligt betingad aggressivitet? Så varför inte låsa in dem permanent, eller helt enkelt döda dem?

Förutom att rekommendera sport och andra engagerande, ofta våldssimulerande aktiviteter, kunde Lorenz i betydligt mindre grad betona utvecklingen av utbildnings- och sociala system som stimulerar människans utforskande och kreativa natur, något som kan göra det möjligt att förändra oss själva och våra samhällen på ett flexibelt och resursbevarande sätt, samtidigt som vi anpassar oss till den ständigt föränderliga materiella existens som vi delar med andra djur.

Givetvis kan ett studium av djurs beteende, etologi, vara berikande då det gäller att förstå den mänskliga existensen, men det måste kombineras med, och inte tillåtas dominera, studiet av mänsklig neurofysiologi och psykologi.

År 1973 delade Konrad Lorenz med Karl von Frisch och Nikolaas Tinbergen Nobelpriset i fysiologi/medicin ”för upptäckter rörande organisationen och framkallandet av individuella och sociala beteendemönster". Det är intressant att notera att Nobelkommitténs motivering inte uttryckligen anspelade på forskartrions upptäckter kring djurs beteende utan tycktes hänvisa till insikter kring mänskligt beteende.

Lorenz och Karl von Frisch var österrikare och som äldre vetenskapsmän inom beteendeforskning hade de båda ett något dunkelt förflutet i samband med nazisternas övertagande av Österrike, vars befolkning till stor del ofta var mer fanatiska anhängare av nazipartiets antisemitism än invånarna i dess ursprungsland.

Till skillnad från Lorenz hade von Fritsch haft problem med nazisterna efter det att han försvarat judiska kollegor mot deras övergrepp, fast han hade likväl emellanåt hävdat de av nazisterna omhuldade åsikterna om att folk med ärftliga mentala tillkortakommanden borde ”rensas ut”, på vilket sätt var till början oklart. Även Nikolaas Tinbergen hade hyst numera oacceptabla åsikter om mänsklig ”rasförädling”, fast de inte varit så extrema som de som von Fritsch och framförallt Lorenz tidigare hävdat.

Tinbergen och Lorenz samarbetade, men efter kriget tog det tid för dem att lappa ihop sin vänskap, speciellt som Tinbergen under kriget varit internerad i ett tyskt koncentrationsläger.

Lorenz samröre med nazisterna hade varit värre än vad det varit i von Fritschs fall. I samband med att han sökte en universitetsprofessur gick Lorenz 1938 med i nazistpartiet. I sin ansökan om partimedlemskap skrev han: ”Jag kan säga att hela mitt vetenskapliga arbete är ägnat åt nationalsocialisternas idéer.” Vid den tiden var Lorenz vetenskapliga skrifter onekligen kontaminerade av nazistiska sympatier och inkluderade stöd för de vid tiden vanligt förekommande idéerna om ”rashygien”, ofta formulerade i pseudovetenskapliga metaforer.

Bland annat hade Lorenz studier av ”fågelhybrider”, genmanipulerade tamfåglar, fått honom att anse att ”domesticering” av vilda djur kunde ge upphov till ”dysgeni”, dvs. en minskning av förekomsten av egenskaper som anses vara antingen socialt önskvärda, eller generellt anpassningsbara till sin miljö. Lorenz överförde sådana idéer på människosläktet och hävdade att ”urbanisering” och ”rasblandning” kunde ha liknande negativa effekter på Homo Sapiens och under kriget var han följdriktigt anhängare av nazistisk eugenik, ”rasförädling”.

I det polska, naziockuperade Poznań ägnade sig Lorenz, under ledning av Professor Rudolf Hippius, åt ”rasstudier” på främst polska politiska fångar. Poznań var centrum för den polska grenen av nazisternas Gestapo,  Geheime Staatspolizei, den Hemliga statspolisen, vars SSmedlemmar förde en våldsam kamp mot polska motståndsmän, intellektuella och judar.

Målet för Hippius och Lorenz ”vetenskapliga” studier var att avgöra huruvida de ”biologiska” egenskaperna hos ”tysk-polska halvblod” och ”rena slaver” gjorde dem lämpliga för att klassas som ”rikstyskar”, eller om de borde deporteras och i värsta fall dödas.    

Efter kriget hävdade Lorenz att han inte haft något att göra med nazisternas förödande rasideologi, men då han obevekligt konfronterats med ett förödande bevismaterial tvingades Lorenz erkänna att han varit partimedlem och verksam som psykolog inom den nazistiska statens Rassenpolitisches Amt der NSDAP. Nationalsocialistiska arbetarpartiets kontor för raspolitik.

Till sitt försvar beskrev Lorenz hur han en gång bevittnat transporter av koncentrationslägerfångar från Fort VII nära Poznań, något som fått honom att ”inse nazisternas fullständiga omänsklighet”. Ett yttrande som visar hur svårt det varit för nazistiska medlöpare att förklara hur det kommit sig att de arbetat för nazisterna. Lorenz skrev ”med djup ånger”:

Kort efter det att tyskarna hade invaderat Österrike gjorde jag något mycket ogenomtänkt – Jag skrev om farorna med domesticering och, för att bli förstådd, formulerade jag min text i den värsta nazistiska terminologin. Jag vill inte ursäkta detta agerande. Jag trodde faktiskt att något gott kunde komma genom de nya härskarna.

Jag misstänker dock att Lorenz medlöperi var värre än så. Det är svårt att tänka sig att då Lorenz arbetade med politiska fångar i samarbete med Fort VII nära Poznań kunde ha varit omedveten om vad som ägde rum inom dess murar. Med tanke på de välkända brott mot mänskligheten som dagligen begicks där inne framstår det som i det närmaste patetiskt då Lorenz påstod att det var en enda fångtransport som skulle gjort honom medveten om nazisternas barbari.

I själva verket var Fort VII bland de värsta av de tyska koncentrationslägren. En plats som blev ökänd inte enbart för en systematisk, grotesk tortyr av och omänskligt lidande för tusentals fångar, utan också som varande platsen för ett av de första experimenten med massavlivande av människor. I november 1939, uppfördes inom Fort VII en speciell ”försöksbunker” i vilken flera grupper av psykiskt sjuka personer från sjukhusen i Owińska, Dziekanka och Grobla gasades ihjäl medelst kolmonoxid, som via rörledningar fördes in i bunkern.

Fort VII användes som ett ”uppsamlingsfängelse” där misstänkta oppositionella förhördes under tortyr, en del avrättades på plats, genom att hängas i Cell 58, gasas ihäl eller skjutas vid den s.k. Dödsmuren. Andra oskadliggjordes genom massavrättningar i närliggande skogsområden – Palędzie, Zakrzewa, Dąbrówka och Dębienek, medan de flesta av fångarna fördes vidare till olika koncentrationsläger. Mellan 17 000 och 40 000 fångar ”behandlades” i Fort VII, få överlevde, antingen dödade inom fortet eller där de sänts vidare. Enbart en fånge lyckades fly.

En redogörelse för såväl kända som mer okända tyska och österrikiska psykiatriker och andra läkare som varit verksamma under naziregimen gör det klart att ytterst få kunnat undgå att medverka till dess brott mot mänskligheten, speciellt inom det omfattande och välorganiserade eutanasiprogrammet, flera av dem var dock även verksamma inom koncentrationsläger och vid frontlinjerna. Deras roll var central och avgörande för nazisternas politik, planer och principer.

Psykiatriker, tillsammans med många andra läkare, snarare än att inta en passiv, eller till och med aktiv motståndsställning, underlättade lösningen av många av regimens ideologiska och praktiska utmaningar. I två kategorier av brott mot mänskligheten spelade psykiatriker en speciellt framträdande och central roll, nämligen sterilisering och dödshjälp. Det var psykiatriker, varav många var respekterade och inflytelserika professorer, som satt i planeringskommittéer för båda processerna och som gav det teoretiska stödet för vad som försiggick.

Det var psykiatriker som inrapporterade sina patienter till myndigheterna och samordnade deras överföring från hela det Tyska riket till gaskamrar belägna inom sex psykiatriska institutioner – Brandenburg, Grafeneck, Hartheim, Sonnenstein, Bernburg och Hadamar. Det har uppskattats att över 200 000 individer med psykiska störningar (samt en del roma/sinti, judar och homosexuella som klassats som ”socialt avvikande”) avrättades på detta sätt.

Flera av dessa infama våldsverkare och företrädare för läkarkåren kunde ostörda fortsätta sina yrkesliv och/eller forskningsverksamhet efter kriget. Ett av många exempel är den österrikiske neurologen Johann Asperger (1906 – 1980) med fler än 300 publikationer om psykiska störningar, speciellt bland barn.

Det numera välkända Aspergersyndromet blev berömt tack vare en avhandling han skrev under Andra världskriget och som innehöll en beskrivning av vad som nu kategoriseras som autismspektrumstörning (ASD). Beskrivningen av syndromet är övertygande och jag har själv, i mer eller mindre utpräglad form, funnit tecken på det hos flera av mina elever

• Svårigheter att adekvat använda och förstå språket, något som ofta leder till ”ensidig” kommunikation
• Svårigheter i relationen med andra människor. Brist på empati och bristande kamratkontakt.
• Svårigheter med förändringar i närmiljön och vardagsrutiner.
• En intensiv fördjupning i specialintressen.
• Repetitiva kroppsrörelser och andra stereotypa beteenden, kombinerat med en viss kroppslig klumpighet.

Aspbergers arbete var under årtionden i stort sett förlorade, eller snarare förbigångna, men ”återupptäcktes” 1980 av den brittiska psykiatrikern Dr Lorna Wing och han har därefter av flera psykiatriker hyllats som ”neurodiversitetens fader”.  Under alla förhållanden fick diskussioner kring elever med ”aspberger” ett stort utrymme under min tid som lärare, för att senare ersättas med vad som då kallades ”barn med bokstavskombinationer”. Uppmärksamhets- och hyperaktivitetsstörning –  ADHD beskrevs som en funktionsnedsättning som innebar att barnen hade koncentrationssvårigheter, svårt att sitta stilla och hejda sina omedelbara impulser.

Att man i allt högre grad började tvivla på Aspergers analyser kan i viss mån ha att göra med hans förflutna under naziregimen.  Aspbergers akademiska karriär gynnades av att han erbjöds plats inom områden som tidigare innehades av avskedade judiska läkare och forskare. Aspbergers närmste chef och främste gynnare var Dr. Franz Hamburger, en fanatisk, framstående och långvarig medlem av den österrikiska grenen av nazipartiet, NSDAP, för vilken Aspberger alltid uttryckte stor beundran. Han undertecknade sina brev med det formella Heil Hitler och gick med i flera organisationer anslutna till nazistpartiet, dock utan att bli medlem i NSDAP. Det tycks som om Aspberger valde en medelväg mellan att hålla sig borta från det nazistiska partiet, samtidigt som han allierade sig med dess politik och följde order från dess företrädare.

En mörk sida av Aspbergers verksamhet var att han offentligt legitimerade en ”rashygienisk” politik inklusive tvångssteriliseringar och vid flera tillfällen aktivt samarbetade vid med programmet för ”eutanasi” för barn, fast också en och annan gång förhindrade avrättandet av vissa barn.

Så, var Asperger en brottsling eller en samvetsgrann forskare, talesman för briljanta och originella idéer? Svaret är att han antagligen var bådadera och dessutom själv behäftad med vad som genom hans insatser kommit att kallas för aspbergersyndromet.

Jag ser med visst intresse fram emot att få läsa en redan hyllad, men ännu inte publicerad roman av Alice Jolly, The Matchbox Girl, som sägs vara en dokumentärt underbyggd roman om en autistisk, stum flicka som i världskrigets Wien behandlas av Dr Aspberger. En berömd författarinna och nobelpristagare som verkligen behandlades av honom var Elfriede Jelinik, som jag inom parentes sagt aldrig har förstått mig på.

En utpräglat demonisk psykiatriker och massmördare var Dr. Imfried Eberl. Baserat på hans erfarenhet som medicinsk chef för Brandenburgs psykiatriska anläggning för eutanasi (under hans ettåriga ledning gasades 8601 patienter ihjäl) fick Eberl uppdraget att organisera avrättningsanstalten Treblinka. Till skillnad från exempelvis Auschwitz, som även var ett arbetsläger, var Treblinka helt och hållet inriktat på att avliva judar – så många och så effektivt som möjligt. Efter dess rekordsnabba anläggning ledde Eberl under sex veckor ”arbetet” i Treblinka, men avskedades för ”ineffektivitet” eftersom han inte lyckats göra sig av med de hundratusentals lik som likvideringsanstalten samlat på sig, något som effektivt löstes av hans efterträdare Franz Stangl.

Avskedandet blev dock inte till förfång för Eberls karriär, trots att han inte hade förmått göra sig av med liken i Treblinka hade det under hans korta tid som kommendant avrättats inte mindre än 280,000 människor. Han visade ingen som helst ånger eller ångest för sin mordiska verksamhet, annat än att han under sin tid som massmördare känt sig ”överansträngd”.

Efter kriget behöll Eberl sitt namn och sökte till och med förnya sin läkarlicens, fast han blev då identifierad som den fruktansvärde bödel han varit och i väntan på rättegång hängde han sig (förvissad om att han skulle dömas till döden) den 15:e februari 1948 i sin cell.  

 I visst avseende var Eberl predestinerad för sin fruktansvärda roll som mordisk psykiatriker. Han föräldrar hade varit fanatiska anhängare till Georg Heinrich von Schönerer (1842 – 1921). En betydelsefull österrisk förespråkare för tysk nationalism och en övertygad antisemit. Schönerer utövade stort inflytande på den unge Adolf Hitler, som med uppskattning nämnde honom i sin Mein Kampf, även om han beklagar att ”han ofta misstog sig ordentligt i sin bedömning av människor.”

Schönerers rörelse hade strikta kriterier och krävde att dess medlemmar skulle vara ”fullblodstyskar”. Ingen partimedlem tilläts ha släktingar eller vänner som var judar eller slaver och om någon önskade gifta sig måste den tilltänkta gemålen/bruden dokumentera sin ”ariska” härkomst och kontrolleras för eventuella hälsoproblem. Schönerer tilltalades av sina anhängare som Führern och hans anhängare använde Heil-hälsningen med lyftade armar, något som Hitler och nazisterna senare anammade.

År 1888 fängslades Schönerer tillfälligt för att ha lett plundringen av ett judiskägt tidningskontor och våldsamt ha attackerat dess anställda. En karikatyr av Schönerers, liksom Hitlers senare, bekväma fängelsetillvaro, får mig att associera till Trumpanhängarna som stormade Captolium. Samma underliga typer, inte minst karikatyrens behornade Schönererbeundrare för tankarna till de Capitoliumstormande MAGAanhängare som sedermera blev så skandalöst frikända av President Trump.

Jag funderar ofta kring vad som gör människor kapabla till att predika, tillämpa och till och med dyrka väld. Samtidigt som jag förundrar mig över hur människor som under andra förhållanden skulle framleva rutinerade liv som yrkesarbetande, laglydiga och lugna medborgare under våldsbejakande, människoföraktande regimer kan förvandlas till känslokalla demoner. Ingen sådan regering har någonsin lidit någon brist på villiga bödlar och undergivna medlöpare.

Robert Jay Lifton har förklarat nazibödlarnas, och speciellt medlöparläkarnas, iskalla grymhet och likgiltighet inför andras lidande med termen doubling, dubblering och förklarat att sådana människor skiljer mellan sina vardagsjag och sina mordiska jag och uppfattar sig som trogna underlydande som enbart gör sin plikt i tjänst hos allsmäktiga ledare. Likt någon som kommer hem och hänger av sig sin uniform och ikläder sig sina bekväma vardagskläder förvandlas de från att vara Mr. Hyde till att bli familjefaderns kärleksfulle Dr. Jekyll. En paradox ypperligt skildrad i Jonathan Glazers film The Zone of Interest, Intressesfären, om Auschwitzkommendanten Höss familjeliv i sin bekväma villa alldeles invid förintelselägrets Inferno.

Lider vi inte alla av någon form av dubbelnatur? Vi lever våra vardagliga liv, som oftast är konfliktlösa, men djupt ner bland vårt inres skuggor av vilar kanske otillfredsställelsens och vredens best som när omständigheterna i ett slag ändras till det värre kan rusa fram och visa huggtänderna.

För de flesta av oss skrider livet fram lugnt och stilla, präglat av veckodagarnas rutiner, men som en blixt från klar himmel, eller som ett utbrott orsakat av en undertryckt molande värk i vårt inre kan ilskan blossa upp med en överväldigande kraft, som till och med kan förvåna oss själva. Även en så gudomlig varelse som Jesus kunde enligt evangelierna drabbas av vredesutbrott.

Det kan hända då vi konfronterats med iögonfallande orättvisor och övergrepp som vi själva fått utstå eller som andra har drabbats av. Vår ilska kan utlösas av elaka ord och fördömanden, eller då vi blivit tystade och obönhörligt kritiserade, förolämpade av okänsliga myndighetspersoner, eller då vi eller andra blivit utsatta för våld eller groteska fördömanden. 

Då ett okontrollerbart raseri drabbar oss kan det hända att vi slår och biter ifrån oss som ett snärjt djur, eller helt enkelt vill ge upp all kamp, som Hamlet i den oförliknelige Shakespeares monolog:

 Att vara eller icke vara – frågan betyder: är det modigast att tåla ett vidrigt ödes hugg och pilar, eller att ta till vapen mot ett hav av plågor och dräpa dem beslutsamt? […]  Vilka drömmar ger dödens sömn, när vi har kastat av oss allt jäkt, och kapat livets ankartross? Den tanken hejdar oss, och det är den som gör eländighetens liv så långt. Vem skulle tåla världens gisselslag, tyrannens övergrepp, den stoltes fräckhet, föraktad kärleks pina, lagens tröghet, ett hutlöst ämbetsvälde och de sparkar odågan ger den tåliga förtjänsten?

Med all rätt fördömer vi nazismens och Stalins vedvärdiga hantlangare, deras ofattbara känslokyla och grymhet. Men glömmer vi då inte hur även en stor idealism kan överskugga livets realiteter och omsorg om andra? Ta exempelvis Cervantes odödligt fantastiska berättelse om Don Quijite, vars hjärna skadats av det otal idealistiska hjälteberättelse han fördjupat sig i och hur han i sin förvirring drar ut i härnad mot såväl inbillade som högst verkliga övergrepp och grymheter. Hur Don Quijote i sin förvirring begår de mest hejdlöst tokiga handlingar, blir utsatt för hån och diverse upptåg, men likväl i all sin galenskap förblir en slags hjälte. Hans stora levnadstragedi inträder först vid romanens slut då Riddaren av den sorgliga skepnaden inser att hans liv varit ett löjligt missförstånd.

Jag tänker på den suveräne Don Quijote då jag läser om den idealistiskt tolerante och mångkunnige ärkebiskopen Nathan Söderblom, som 1930 fick Nobels fredspris för sitt ekumeniska fredsarbete. Denne storsinte gigant kunde trots detta inte överse med sin plågade son Helges skådespelarverksamhet och homosexualitet. Denne förbittrade stackare blev 1929 i förvirrat tillstånd omhändertagen som mentalsjuk i Paris och skickades sedan till Stockholm, där han tillbringade de sista tre åren av sitt liv på anstalter av olika slag. 

Eller än värre gick det för den store Mahatma Gandhis son, Harilai, som helhjärtat deltog i faderns kamp för ett självständigt Indien, men ville åka till England för högre studier i hopp om att bli advokat, precis som hans far en gång hade gjort. Mahatma Gandhi motsatte sig dock bestämt detta, eftersom han trodde att en västerländsk utbildning inte skulle vara till hjälp i kampen mot det brittiska styret över Indien. Detta ledde till svåra spänningar mellan far och son. Harilal gjorde så småningom uppror mot sin fars beslut och avsade sig alla kontakter med honom.

En förbittrad Gandhi bekräftade vid en förfrågan att ”Harilal är visserligen min son, men hans ideal och mina är olika och vi har levt åtskilda sedan 1915”.  I juni 1935 skrev Mahatma Gandhi till Harilal och anklagade honom för ”alkoholism och utsvävningar”. I annan korrespondens uppgav Mahatma Gandhi att Harilals problem för honom var svårare att hantera än kampen för ett självständigt Indien och hans anklagelser mot sonen blev allt värre.

Harilal dog 59 år gammal av tuberkulos på ett kommunalt sjukhus i Mumbai, fyra månader efter mordet på sin far. Harilal hade för personalen inte avslöjat att han var Gandhis son och det var först efter hans död som hans familj fick reda på sjukhusvistelsen.

Men Söderbloms och Gandhis fadersproblem bleknar vid sidan av de vansinnesdåd som flera av vår tids ledare gör sig skyldiga till, Trots allt verkade den svenske biskopen och den indiske icke-väldsprofeten för mänsklighetens bästa. Något jag har svårt att tro att flera av våra samtida ledare gör.

Då jag läser om aspberger-syndrom och betänker bristen på empati hos beundrade krigshetsare som Putin, Netanyahu och inte minst Donald Trump, kan jag inte låta bli att tänka på hur enskilda män, som säkerligen lider av någon form av psykisk störning. sätter hela vår värld i fara. Hur de och deras verksamhet blir till en motpol till Julens glädjebudskap om frid på jorden och omtanke för dess invånare.

Jag har just kommit tillbaka från Prag där folk klädda som änglar och Sankt Nikolaus vandrade runt bland folk på gator och torg, men samtidigt följdes de åt av den kuslige demonen Krampus och hans anhang, som skramlade med metallbitar och klockor för att göra sin närvaro påmind. En bild så god som någon av dessa tider då Julens glada budskap solkas av brott mot mänskligheten på platser som Ukraina, Gaza och Sudan, medan de av politiska skäl sopas under mattan och /eller förnekas av sådana som Trump & Co.

Läste om hur Trumps krigsminister Pete Hegseth, rekryterad från den giftspridande TV-kanalen Fox News, beordrat dödandet av alla överlevande från amerikanska attacker på antagna ”knarkfartyg” i Karibiska havet. Givetvis dementerades detta, men jag antar att den brutalt krigiska ordern var helt i enlighet med det beteende och språkbruk som frodas under President Trumps ledning.

Denne underlige mans tankesätt är förskräckande inte minst genom sin binära framtoning av ont och gott, där det goda får stå för bittra angrepp på allt som kan hota den egna makten och självtillräckligheten.

Hegseth leder vad som en gång kallades Försvarsdepartementet, men nu blivit till Krigsdepartmentet, för att som Presidentens exekutiva order föreskrev ”utstråla styrka och beslutsamhet”. En president som i det israeliska Knesset, under ett besök hos vännen ”Bibi” Netanyahu, känslokallt och på sitt sedvanligt, slarvigt röriga sätt vräkte ur sig:

Vi tillverkar de bästa vapnen i världen. Och vi har många av dem. Och vi har gett mycket till Israel, ärligt talat. Och jag menar, Bibi brukade ringa mig så många gånger – ”Kan du ge mig det här vapnet, det där vapnet, det där vapnet?” Några av dem hade jag aldrig hört talas om, Bibi. Och jag tillverkade dem, men vi skulle få hit dem, eller hur? Och de är de bästa. Och du använde dem väl.

Likt våldsfascinerad skolgosse gottar Trump sig i filmer om blodiga kampsporter och ser aggressivitet som en lösning på allsköns problem, det kan gälla social utslagenhet i megastäder, eller inhemsk knarkkonsumtion. Ge dig stridslystet på ”yttre” faktorer – invandrare, utländska knarkkarteller, m.fl. och slå ner dem med maktspråk, våld och vapenmakt, då kommer alla inhemska problem att lösa sig.

Trumps retorik betonar teman som kris, splittring och dislojalitet. Han framställer sig som en outsider och talar gärna om sig själv som en ovanligt intelligent man som gör och löser allt på egen hand. Trump säger sig, emellanåt talar han likt Caesar om sig själv i tredje person,  kämpa mot ett korrupt politiskt etablissemang, även om han och hans regim är en del av just detta. Trump försöker ge intryck av att han bryr sig om folks känslor av utsatthet, oro och osäkerhet. Ett spel som gör att han späckar sitt tal med känslomässiga vädjanden och löften om att återställa en tidigare imaginär nationell ”storhet”. Budskap som kapslats in i ett vulgärt, förenklat och till leda repetitivt språk.

Trots detta uppenbara skådespeleri tycks Trumps miserabla språkbruk gå hem hos en bred publik och förstärka ett ihåligt och till intet förpliktigande budskap. Komplexa frågor kokas ner till förenklade frågor om gott och ont, kryddade med totalt intetsägande ord som ”alltid” och ”aldrig”. Hans följeslagare uppmuntras betrakta Trumps politiska motståndare, och vad han påstår vara externa hot, som existentiella faror för hela nationen. Armageddon står för dörren, men likt en Messias kommer Trump ensam att frälsa USA från detta överhängande hot. Lögner, tomma löften och groteskt överdimensionerade påståenden används för att hylla egna insatser och varna för fiktiva faror.

Frågan är om Trump verkligen tror på allt detta eller om politik för honom är en slags show. Som den stora fan han är av så kallad professionell brottning, eller som det kallas på svenska – fribrottning, så vet Trump mycket väl vad begreppet kayfabe innebär.

Amerikansk professional wrestling är i själva verket en show, där brutaliteten är fake, spelad. Det hör dock till saken att fribrottare blankt förnekar anklagelser om att deras matcher är ”fixade” och därför ofta förblir i sina karaktärer, även när de inte uppträder inom brottningsringen. Detta eftersom flera av dem tycks tro att deras fans annars skulle svika dem om de inte visade sig vara genuina i sin framtoning. Habituéer av professional wrestling uppskattar i allmänhet kayfabe, dvs den suddiga gränsen mellan verklighet och skådespeleri.

Kanske är Trumps värld en form av kayfabe, där både vän och fiende inte riktigt tycks veta vad som är verkligt och vad som bara är till för syns skull. Där sanning och lögn förlorat sina rätta värden och allt blivit till en form av skådespeleri.

Jag misstänker att Trumps värld, liksom den som de som röstade på honom rörde sig i, är ett resultat av vad den franske filosofen och mångsysslaren Guy Debord (1931-1994) kallade för skådespelssamhället, La société du spectacle. En värld där sådant som en gång varit autentiskt har ersatts med föreställningar/kopior. Vad som en gång varit har av vår tids kommersiella tänkande förvandlats till uppträdande, en chimär/en vara.

Ett samhälle som en gång var baserat på relationer mellan verkliga människor har förvandlats till något där allt kan beräknas. Livet har kommit att baseras på nyttofunktioner som kan omsättas i ekonomisk värdesättning, baserad på frågor som ”vad har jag för nytta av detta? Vad har jag för nytta av henne, eller honom? ”Hur kan jag utnyttja andra människor för min egen profit?”

Det finns en otäck verklighet bakom Trumps populistiska retorik, hans skräckfyllda vision av en fientlig värld kan direkt kopplas till en stadigt ökande politisk fientlighet och eftersom den ofta innehåller direkta eller underförstådda hot mot upplevda fiender föder den en högst påtaglig atmosfär av rädsla och våld. Speciellt som Trump gärna kastar skulden för samhällsproblem på specifika grupper, eller individer. Ett cyniskt och omoraliskt maktspråk som smittat av sig på omvärlden, helt i enlighet med talesättet: ”Om USA nyser får hela världen influensa.”

För några dagar sedan läste jag med skräckblandad förundran USA:s nya Strategiska säkerhetsplan, som hyllats av den ryska regeringen, i vilket ett ”liberalt Europa” förklaras bli ”oigenkännligt inom 20 år, eller mindre”. Dokumentet beskriver ett Europa som befinner sig i en ekonomisk nedgång som överskuggas av en ”tydlig möjlighet för civilisationens utplåning”.

Det i stort sett verklighetsfrånskilda dokumentet listar fallande födelsetal, förlusten av nationella identiteter, undertryckandet av politisk opposition, censur av yttrandefriheten, reglerande kvävning och framför allt invandring. Man skulle tro att det är Trumps USA eller Putins Ryssland som dokumentet skildrar och inte det fortfarande i stort sett anständiga Europa jag lever i, där hoten enligt min mening inte kommer från något liberalt, socialdemokratiskt håll utan från de reaktionära så kallade patriotiska krafter som USA:s nya Strategiska säkerhetsplan tycks sätta sitt hopp till.

Trumps underordnade inom den horribla MAGArörelsen tycks tro att Europa kommer att gå under om inte deras vänner inom de ”patriotiskt” sinnade partierna på den yttersta högerkanten, med deras fascistiska och nazistiska lik i garderoberna, lyckas ta över makten och ”återuppliva” gedigna europeiska traditioner (vilka de nu kan vara?). Jag ryser vid tanken.

Amerika uppmuntrar sina politiska allierade i Europa att främja denna återupplivning av anden, och det växande inflytandet från patriotiska europeiska partier ger verkligen anledning till stor optimism,

Om personligheten hos en våldsverkare som Vladimir Putin i mångt och mycket förblir en gåta så är Trump likt en öppen bok. Då Trump första gången kom till makten läste jag en hel del om honom. Mest imponerad blev jag av Tony Schwartz skildring av de tolv månader under vilka han från slutet av 1985 så gott som dagligen umgicks med Trump för att spökskriva hans succébok Art of the Deal.

Jag har nu även läst om Michael Wolffs Fire and Fury Inside the Trump White House, som skildrade Trumps första hundra dagar vid makten, under hans första mandatperiod. Till min förvåning fann jag hur adekvat Wolffs skildring av Trump och hans anhang visat sig vara, med det undantaget att allt är så mycket värre nu då en åldrande Trump obegripligt nog återigen har blivit vald till att vara världens mäktigaste man. Redan då var alla tecknen skrivna på väggen: MENE, MENE, TEKEL, UPHARSIN!

Till sin förskräckelse hade Schwartz 1985 funnit att Trump hade ett uselt tålamod, hur svårt det var att få honom att sitta ner och berätta om sitt liv, eller ens besvara de frågor som Schwartz ställde. För det mesta fick Schwartz nöja sig med att följa Trump i hälarna och lyssna på hans samtal med andra. Även om Trump senare skröt med hur mycket han arbetat med boken kunde Schwartz konstatera att han inte skrivit en rad och än mindre läst hela boken.

Att ljuga är en andra natur för honom. Mer än någon annan jag någonsin träffat har Trump förmågan att övertyga sig själv om att vad han än säger i ett givet ögonblick är sant, eller på sätt och vis sant, eller åtminstone borde vara sant. […] Han ljög strategiskt. Han hade en fullständig brist på samvete kring det. Eftersom de flesta människor är begränsade av sanningen gav Trumps likgiltighet inför den honom en märklig fördel.

Schwartz anser att Trump blivit till den han är genom en besvärlig barndom. Bakom hans egenhändigt uppbyggda fasad som beundransvärd politiker och skicklig affärsman, allt åskådliggjort genom skryt, mobbning och uppenbar självsäkerhet, finns det en annan Trump. Enligt Schwartz hemsöks Trumps inre värld av det skrämda barnet som den vuxne mannen kompenserar och döljer genom bluff, lögn och översitteri. Den i grunden tragiske, men samtidigt farlige Presidenten finner sitt mentala ursprung hos en obevekligt kritisk och trakasserande far och en avlägsen och oengagerad mor, som varken kunde eller ville skydda honom.

Spåren förskräcker och världens öden tycks nu vara kopplade till en man som sitter fast i vanföreställningar om sin egen förträfflighet och ser till att omge sig med insmickrare som eldar på hans självupptagenhet.

Schwartz menar att Trump i själva verket har en absolut brist på intresse för allt bortom makt och pengar. Denna observation stämmer väl överens med intrycket av Trump som förmedlades av en man som jag för ett drygt ett år sedan träffade i Dominikanska Republiken. Han är miljonär och emedan han har stora intressen i en exklusiv resort var han under mer än en vecka värd åt Trump, innan denne blivit president för andra gången.

Trump planerade på den tiden att göra ett par större investeringar i Republiken och mannen, som jag mötte under en middag arrangerad av en vän som är ekonom, berättade att Trump under hela denna tid krävde att bli guidad till diverse platser och introducerad för olika nyckelpersoner. Trumps energi var förbluffande och mannen fick oavbrutet serva honom. Vad han dock upptäckte var Trumps iögonenfallande ointresse för allt annat än presumtiva vinstmöjligheter. Hans tal och personintresse var enkelspårigt – antingen var du en sjaskig förlorare, en lögnare, eller så var du bäst, en fantastisk människa. Förtal och hyllningar flödade ur Trumps mun, men det var svårt att veta om han verkligen var till fullo närvarande, förutom när hans intresse hade blivit uppväckt inför möjligheten av en lönande deal, affärstransaktion.

Ett välkänt talesätt säger att fisken ruttnar från huvudet och i Trumps fall tycks det som om hans uppenbara olämplighet sprider rötan genom hela samhällskroppen.

 Jag skrev att Trump är som en öppen bok, något som betyder att hans avsikter ligger i öppen dag. Det stämmer inte riktigt, vissa sidor är förseglade, men även de bevisar en hel del om Trumps personlighet. Vi inser lätt varför han inte vill avslöja sina skolbetyg eftersom de skulle visa att han var en medioker elev och inte alls så intelligent som han hävdar (ingen har för övrigt sett de fantastiska IQ-tester han så ofta hänvisar till). Trump döljer även sina skatteredovisningar eftersom de skulle kunna avslöja fiffel och kanske även en och annan skum affär, likaså vill han undvika offentliggörandet av sådant som skulle avslöja hans intima samröre med pedofilen Jeffrey Epstein. Kanske skulle även de flesta av oss vilja dölja mindre hedervärda aspekter av våra liv, men få av oss har förvisso del i världens nuvarande och framtida öden.

Många av de som haft en flyktig kännedom om Trump och personligen träffat honom har upplevt honom som fjärran från massmötenas bombastiske uppviglare. Tvärtom har han framstått som varken lättirriterad eller stridslysten, snarare lugnande och snar till att ge beröm och smicker. En entusiastisk optimism präglar hans intima framtoning, speciellt kring allt som rör honom själv och hans öppna tillförsikt smittar lätt av sig på dem han möter, så länge han inte blir emotsagd. Man har hyllat Trunp för hans oväntade förmåga att ådagalägga en viss humoristisk självinsikt. Privat framstår Trump uppenbarligen inte som någon tuff kille, snarast i likhet med vad en av hans under en längre tid nära samarbetare, Steve Bannon, beskrev honom som – ”en stor varmhjärtad apa”.

Det mesta hos Trump tycks vara en säregen blandning av yta och beräkning. Vad som snart blir uppenbart, speciellt för dem som arbetar för Trump och som kommit honom så nära som möjligt, är hans förskräckande okunnighet. Det finns i stort sett inte något ämne han behärskar, förutom möjligen huskonstruktion, allt annat tycktes han ha snappat upp någon timme innan ett möte och även det har då varit halvsmält. Dessutom är hans intresse och tålamod ytterst begränsat. Trump läser aldrig någon längre text och lyssnar ogärna till andra, om de inte kommer med hyllningar till honom eller vidarebefordrar allsköns skvaller och förtal. Trump kompenserar dock sin bristande läskunnighet med annat. Han är begåvad med en överväldigande närvaro som han spelar ut likt en stjärnskådespelare, förlitande sig på intuition och på vad han antar vara publikens intresse. Det har hänt att folk i hans närhet har fått frågan om huruvida han begåvad – är han kunnig, är han tillräckligt duglig för det krävande presidentämbetet? Och svaren kan då ofta bli: ”Jag vet inte, men det är ingen tvekan om att han är hela showens stora stjärna, dess huvudattraktion.”

Trump tycks gå genom livet styrd av vad som tycks vara en gränslös tro på sig själv och sin stora duglighet, fast detta kan vara en tillkämpad övertygelse. ”Stora” män som Napoleon och Trump är antagligen ständigt upptagna med att spela rollen av sig själva och måste antagligen emellanåt koppla av från sin krävande gestaltning av ett geni.

Det är kanske det som gjort att Trump i Vita huset skaffade lås för dörren till sitt sovrum, som han inte ens delar med sin hustru Melania. Vid dagens slut låter USAs president inte någon komma in i hans inre helgedom, varken room service, hustru eller barn, alltmedan han liggande till sängs tittar på någon av de tre stora TV-skärmar han låtit installera. Kanske äter han även en eller annan cheeseburger och ringer långa samtal till någon/några han för tillfället tror sig vara förtrogen med. Läser något gör han inte. Sover gör han sällan mer än fyra timmar per natt och hans energi kan därför synas vara förbluffande.

Det är möjligen under dessa nattliga timmar som Trump skaffar sig den ”kunskap” han sedan använder sig av. Eller som Tony Schwarz konstaterade redan 1985. Trumps korta uppmärksamhetsspann har lämnat honom med

en häpnadsväckande nivå av ytlig kunskap och ren okunnighet. Det är därför han föredrar TV som sin främsta nyhetskälla –informationen kommer i lättsmälta små portioner.

Egentligen tycks Trump vara en mycket ensam man, trots all sin strävan efter mediauppmärksamhet, sitt enorma ego, sin ”charm”, sin tendens att överdrivet hylla folk han stödjer och att speciellt tala väl om och gynna sina barn (andra ”nära vänner och bekanta” har han en förmåga att göra sig av med då han inte behöver dem).

Då Trump hade den usla smaken att efter Påve Fransiskus död på sin website publicera en AI-producerad bild på sig själv som påve var det lätt att identifiera honom med Francis Bacons vrålande påvar, instängda som de är i sin egen maktfullkomlighet.

Det är mycket möjligt att Trumps självupptagenhet inte är annorlunda än den som drabbar så många andra som vuxit upp i en kontrollerad miljö, präglad av ekonomisk rikedom och ytligt umgänge. Men vad som tycks vara ett tämligen speciellt karaktärsdrag hos Trump är hans uppenbara brist på ”social disciplin”. Han visar sig allt som oftast oförmögen att visa prov på vedertagen anständighet. Det är omvittnat att han på tu man hand kan brista ut i förskräckande obsceniteter, utan att ta i beaktande vem han talar med.

Han trycks sakna förmåga att konversera på ett förnuftigt sätt – i meningen att lyssna; ett givande och tagande av information. Detta gör att Trump har en benägenhet att ostrukturerat tala ut i det blå och under ett tal eller samtal upprepa sig gång på gång.

Om han vill ha något kan Tumps uppmärksamhet bli både skarp och livlig, men då man förväntar sig något av honom eller begär ett engagerat intresse från hans sida tappar han nästan omedelbart tålamodet och kan bli synbart irriterad. En irritation som allt som oftast, speciellt om han inte befinner sig i rampljuset, kan övergå i okontrollerad vrede och öppet förakt. De förnedrande invektiv han sätter en ära i att vidhäfta sina motståndare är välkända och likaså hans begränsade vokabulär.

Mycket tyder också på att Trump under sina barns uppväxt inte var någon krävande, men likväl till stor del frånvarande, far. Äldste sonen fick namnet Donald, även om fadern tvekade att ge honom sitt namn eftersom han fruktade att han ”kunde bli en loser”.

Vanity Fair rapporterade efter det att han fått veta att hans far svikit modern med skådespelerskan Marla Maples, förebrådde den då tolvårige Donald Trump Junior fadern med orden:

Hur kan du säga att du älskar oss? Du älskar oss inte! Du älskar inte ens dig själv. Du älskar bara dina pengar.

Efter att en längre tid ha distanserat sig från fadern är Donald Junior, liksom sina bröder och systrar nu åter en del av familjeföretaget och åtnjuter all den makt och rikedom som detta innebär. I en intervju i New York Magazine 2004 förklarade Don Jr, som han allmänt kallas, efter det att han påmints om sina ord vid faderns skilsmässa:

Lyssna, det är tufft att vara tolvåring. Du är ännu inte riktigt vuxen, fast du tror att du är det. Du tror du vet allt. Du blir körd till skolan varje dag och ser förstasidan … och det blir skilsmässa! DEN BÄSTA SEX JAG NÅGONSON HAFT! Och du begriper inte ens vad det betyder.

Men nu är allt annorlunda. Donald Tump Junior är förtroendeman och vice VD för Trump Organization, och driver företaget tillsammans med sin yngre bror Eric. Under faderns första presidentperiod fortsatte bröderna att göra nya avtal och utlandsinvesteringar, samt ta emot erbjudanden om samarbete och betalningar från utländska regeringar, trots att de lovat att inte göra så.

Don Jr. var aktiv i faderns 2020 års presidentvalskampanj och uppmärksammades då i pressen för sina ogrundade och ibland horribla påståenden. Då fadern förlorat valet förespråkade Don Jr. den s.k. ”stulna-valkonspirationsteorin” och krävde ”totalt krig” mot de ”förfalskade resultaten”.  Han talade även vid mötet som ledde till stormningen av Kapitolium och hotade då Trumps motståndare med att we’re coming for you, vi kommer att sätta dit er.

Under Trumps andra mandat har Don Jr. tackat nej till politiska poster men blivit delägare i och förespråkare för 1789 Capital, ett risk-kapitalförtag som fokuserar sig på produkter och företag som förknippas med ”konservativa värderingar”.

1789 Capital beskriver sig som en firma som befrämjar ”patriotisk kapitalism” och investerar i företag som är anti-woke och America First. 1789 Capital är därmed enligt egen utsaga enbart intresserat av ”entreprenörskap, innovation och tillväxt” och har deklarerat sig stå helt främmande inför för hänsyn kopplade till ESG eller DEI.

ESG har länge varit ett rött skynke för Donald Trump. Det är en förkortning av orden Environment, Social och Governance och står för en investeringsprincip som prioriterar demokratisk bolagsstyrning, samt miljö- och sociala hänsyn. Trump avskyr även DEI (Diversity, Equity, Inclusion)  ett organisatoriskt ramverk som syftar till att främja rättvis behandling och fullt deltagande av folk som tillhör grupper som historiskt sett varit underrepresenterade, marginaliserade eller utsatta för diskriminering på grund av etnisk/social identitet eller funktionsnedsättning.

Det nystartade 1789 Capital har än så länge från Trump-administrationen erhållit kontrakt på uppskattningsvis USD 735 miljoner och satsar exempelvis på vapenindustri, video games, e-cigaretter, online apotek. AIutveckling, kryptovalutaprognos-företag, samt konservativ mediaproduktion.  

Då jag skrev att Trump var som en öppen bok och att vi blivit väl informerade om såväl hans officiella framtoning, som privatpersonen Donald John Trump, så betyder det inte att han är unik det avseendet. Andra auktoritära narcissister som Adolf Hitler och Benito Mussolini har också fått sina personligheter studerade utan och innan. Hitler har beskrivits i ett stort antal biografier, av vilka jag tror att de två delarna skrivna av Ian Kershaw är bland de bästa och mest detaljerade. Sedan finns det en mängd vittnesbörd från sådana som stått Der Führer mer eller mindre nära. Speciellt intressanta bland dem är nog Albert Speer noggrant tillrättalagda skildringar. Till och med Hitlers personlige betjänt Heinz Linge har ingående beskrivit sin chef och hade inget annat ont att säga om honom annat än att han hade en förskräcklig andedräkt.

Även Mussolini har fått sitt liv detaljrikt kartlagt, inte minst i åtta omfångsrika volymer skrivna av Renzo De Felice och även om denne narcissistiske despot finns det en mängd ögonvittnesskildringar. Men till skillnad från vad som skrivits om Trump har så gott som alla dessa intressanta skrifter kommit ut efter diktatorernas död.

En annan skillnad mellan dessa ganingar och Trump är givetvis också att offren för de två diktatorernas maktgalenskap och fördomar var betydligt fler än vad Trump kommer att lämna efter sig. Dessutom är den amerikanske presidenten inte någon diktator, inte än i varje fall.

En annan intressant skillnad är att såväl Hitler som Mussolini skrev en hel del, var stora bokmalar och även kulturellt intresserade, inte minst var de musikaliska; Hitler spelade piano och Mussolini violin. Likt Trump var de dock i egna ögon stora män och på höjden av sin makt omgivna av kringsvassande lismare.

Deras triviala mänsklighet kommer dock till synes i deras patetiska nederlag. Hitlers neurotiska självbedrägeri och vredesutbrott tolkas skickligt av Bruno Ganz i Oliver Hirschbiegels film Der Untergang, Undergången. I Carlo Lizzanis Ultimo atto, Den sista akten, irrar Mussolini, i Rod Steigers imponerande gestaltning, tillsammans med sin älskarinna Claretta Petacci runt på den italienska landsbygden, övergiven av sina män och jagad av partisaner.

Då böcker och filmer framställer despoter som Hitler och Mussolini som människor och inte som demoner av maktfullkomlighet och galenskap anklagas de emellanåt för att göra just det – beskriva dem som om de vore människor som vi, begåvade med känslor som bitterhet, sorg och ilska. Visst, Hitler var ett monster, men det hemska med honom var att han även var en människa, dyrkad och beundrad av miljoner. Jag tror att det är nyttigt att betrakta våldsverkare som individer, som då Åsne Seierstedt gav sin bok om massmördaren Anders Breivik titeln En av oss: En berättelse om Norge. Det hemska med alla dessa tyranner, mördare, hjältar och helgon är att de alla är människor, varken demoner eller gudar.

Vi har svårt för att beskriva hatade eller älskade människor för vad de verkligen är och kan därför ta mer eller mindre medvetet djur till hjälp; hungrig som en varg, listig som en räv, flitig som en myra, from som ett lamm, envis som en åsna, modig som ett lejon och mycket mer i den stilen. Vi är alltså alla etologer som drar likheter mellan djur och människor, precis som Konrad Lorenz och hans likar.

Vad är jag då jag skriver ett blogginlägg om hur de stora elefanterna dansar? Om inte en oväsentlig liten myra som lätt skulle kunna krossas av deras tunga fötter.

För att återgå till etologernas rön och möjliga allusioner till det mänskliga samhället kan jag som avslutning inte undgå att ta berätta om vad jag lärt mig för en tid sedan.

En myrstack är en perfekt koordinerad struktur och kan liknas vid en slags organism, en slags kollektiv hjärna där enskilda insekter är perfekt integrerade i en helhet som inte skulle fungera utan deras samordnade verksamhet. Stacken är en komplicerad konstruktion vars centrum är den barnalstrande, ständigt uppvaktade drottningen, bevakad och försvarad djupt ner  i stackens inre.  

Heliga skrifter och muntliga traditioner har världen över hyllat myrornas flit och samarbete. I böcker och naturfilmer bevittnar vi deras ständiga iver och ändlösa arbete.  

Döm om min förvåning då jag för några år sedan fick höra att ungefär en fjärdedel av stackens myror inte tycks utföra något arbete överhudtaget, alltmedan deras artfränder arbetar dag som natt, med enbart korta vilostunder. 

Vilka är de där latmaskarna? Vad har de för funktion/berättigande? Visst, vi känner dem från våra arbetsplatser och de finns kanske även i vår egen släkt. De förkommer under alla förhållanden rikligt i film och litteratur – Oblomov, Homer Simpson och Kronblom, för att nämna några av dem. De kan lätt uppfattas som en börda för utveckling och evolution, men de tycks förekomma inom hela djurriket och till och med hos de flitiga myrorna och bina.

Myror rankas som några av de mest framgångsrika djurarterna på jorden, speciellt med tanke på att de bebor nästan varje hörn av vår planet. Är det då möjligt att arbetsvägran kan vara en viktig uppgift i myrornas värld?

Doktoranden Daniel Charbonneau och hans handledare Professor Anna Dornhaus vid University of Arizona färgade en stor mängd myror i avsikt att ta reda på vilka deras uppgifter; var och i hur hög utsträckning de arbetade. De fann att medan över 70 procent av myrorna emellanåt tog korta pauser, tycktes 25 procent inte utföra någon form av arbete.

En längre och noggrannare studie kan möjligen kunna avslöja mysteriet med dessa lata myror och deras eventuella nytta för hela kolonin. Möjligen kan de fungera som någon form av ersättningsarbetskraft, de matas och vårdas nämligen av de andra flitigt arbetande myrorna, men än så länge är detta enbart en hypotes som ännu inte kunnat bekräftas empiriskt.

Jag tänker på de där myrorna då folk omkring mig undrar varför jag skriver mina blogginlägg, om exempelvis Donald Trump och Konrad Lorenz. Kanske gör jag trots allt någon form av nytta, fast det är svårt att bevisa vad det kan vara och sålunda har jag hamnat där jag började – Lorenz hade kanske rätt då han menade att vårt mänskliga beteende är mer kopplat till djuren än vad vi anar. Men jag kan inte undgå att tänka vad nytta män som Trump, Putin och Netanyahu kan ha, vad som på något sätt kompenserar allt det onda de ställer till med. Under alla förhållanden bidrar de inte till någon julefrid.

Brenner, Marie (1990) “ After the Gold Rush”, i Vanity Fair, September 1. Charbonneau, Daniel och Anna Dornhaus (2015) “ "Workers 'specialized' on inactivity: Behavioural cosistency of inactive workers and their role in task allocation," in Behavioral Ecology and Sociobiology, Vol. 69, issue 9. Deichman, Ute (1996) Biologists Under Hitler. Cambridge, MA: Harvard University Press. Debord, Guy (2002) Skådespelssamhället. Göteborg: Daidalos. Dinkar, Joshi (2007) Mahatma Vs Gandhi. Mumbai: Jaico Publishing House. Evans, Richard Isidore (ed.) Konrad Lorenz Lorenz: The Man and his Ideas. New York: Harcourt Brace Jovanovich. Grahber, Michael (2006) Irmfried von Eberl Euthanasie Arzt und Kommandant von Treblinka. Frankfurt am Main: Peter Lang. Hallqvist, Britt G. (2016) Shakespeare – Hamlet. Stockholm: Ordfront. Hamann, Brigitte (2010). Hitler's Vienna: A Portrait of the Tyrant as a Young Man. London: I.B. Tauris. Kater, Michael H. (1989) Doctors under Hitler. Chapel Hill: University of North Carolina Press. Kershaw, Ian (2001) Hitler 1889-1936: Hubris. London: Penguin Books. Kershaw, Ian (2001) Hitler 1936-1945: Nemesis. London: Penguin Books. Lifton, Robert Jay (1986) The Nazi doctors: medical killing and the psychology of genocide. New York: Basic Books. Linge, Heinze (2011) Med Hitler till slutet: mitt liv vid führerns sida. Stockholm: Pocketförlaget. Lorenz, Konrad (1969) Aggression – det så kallade onda. Stockholm: Norstedts. Mayer, Jane (2016) “Donald Trump’s Ghostwriter Tells All”, i The New Yorker, July 18. Murray, Conor (2023)”, i Forbes. October 18. Speer, Albert (1971) Tredje riket inifrån. Stockholm; Bonniers. Söderblom, Omi (2014) I skuggan av Nathan – texter av Helge Söderblom. Stockholm: Verbum.  The White House (2025) National Security Strategy of the United States. Washington D.C. Van Meter, Jonathan (2004) “Did Their Father Really Know Best?” i New York Magazine, December 3. Wolff, Michael (2018) Fire and Fury Inside the Trump White House.  New York: Henry Holt and Company.

Lately I have had unusually vivid dreams, perhaps stimulated by my enthusiastic blog writing. Writing those might, like dreams, be likened to stepping into a strange, yet familiar world where I spend time with people I've met and books I've read.

Last night, as so often before, I dreamed about dead and living friends and family members. I had interesting conversations with them, within surroundings familiar to me, though nevertheless strangely changed, both indoors and outdoors. Action took place within memories of childhood regions, but mixed with landscapes I have later spent time within. My dreams often occur in and around slightly dilapidated houses, or even labyrinthine castles and mansions, which for some incomprehensible reason I am the owner of, or otherwise associated with.

Last night I drove with some friends and acquaintances through such landscapes and when we reached our final destination we walked through am unkempt parkland around my parents' long-forgotten cottage, which was not at all surrounded by a park, but a forest.

Now that I have woken up, I remember quite well what we were talking about, and also the titles and content of a couple of thick and smelly books I found on the veranda of a dingy and miserably dilapidated outhouse. I can't understand why I had left such interesting books out there and neither when nor where I had purchased them.

It was also strange that the walls inside that leaky and unusually large outbuilding were covered with wallpaper, which had peeled in large chunks and strips. Under them, as had been common in the past, the walls had been covered, not with pasted newspaper as they did then, but with engravings I recognized, by Goya, Klinger, Esher, and others.

The books and graphics of my dreams were perhaps connected to my latest blog posts and this made me think of my youngest daughter, who lately in anticipation of something better, is working in an acquaintance's newsstand. She told me that most of the regular customers are older people who buy newspapers and crossword magazines. The latter is perhaps partly due to the fact that older people, in fear of an increasing senility, have listened to the fact that brain activity is stimulated by crossword puzzles. Personally, imagine that my blog writing might have a similar beneficial effect on my aging brain. I really don't know.

That the engravings appeared in the world of my dreams was not so strange because I recently with my wife visited an art gallery here in Prague where we stay my oldest daughter. Now that I have woken up and the others are still asleep, I got the idea to use my blog to present some engravings that have remained in my memory.

What Rose and saw here in Prague were works by Oldřich Kulhánek (1940 – 2013), a graphic artist who, among other things has made the Czech banknotes. It is one of my pleasures to scrutinize in countries I have ended up in and figure out what personalities they might depict. Banknotes are usually small works of art, and thus, are euro banknotes a disaster – boring as they are with their bland architectural motifs.

Kulhánek's Czech banknotes are works of art in their own right. Among other things, he produced the 500 corona banknote with an image of Božena Němcová (1820–1862) and of course I found out who this for ne earlier unknown lady might be. 

Božena Němcová was married to a Czech patriot who, through his newspaper articles fought the Austro-Hungarian central power. However, he was a nasty domestic tyrant who tormented his wife and their four children. Finally, Božena left him and died in poverty.

Despite her marital suffering and other troubles, Božena had been a prolific and appreciated writer who had her patriotic articles both openly and clandestinely published. Her novel Babička, Grandmother, was based on her upbringing in the village of Ratibořice and is still popular among the Czechs. Perhaps out of a guilty conscience for allowing Božena to die alone and poor, the Czech patriots arranged a grand funeral and later erected several statues and monuments in her honour

Kulhánek also devoted himself to produce a number of parodies of various banknotes. Below, for example, he has manipulated a German hundred-mark banknote with a picture of Clara Schumann, married to the brilliant composer but later incurable madman Robert Schumann and herself a skilled pianist and composer. Incidentally, I consider the original to be an unusually beautiful banknote.

In his mock version of an older German banknote  Kulhánek makes  Karl Marx breaking into Clara's banknote to steal her earring.

Possibly in protest against the Russian-Soviet occupation of Czechoslovakia in 1968, Kulhánek did a few years later make a ruble bank note depicting a fat pig.

To present banknotes as a form of satire was also once done by my friend Jean Sellem in Lund, where he as a representative of the anarchist art movement Fluxus was the proprietor of the art gallery Skt. Petri. In 1977, when Sellem got into trouble with a municipal councillor named Rehn, who apparently wanted to withdraw the cultural support for his very interesting and lively gallery, he contacted the recently immigrated graphic artist Andrzej Ploski from Poland and together they created and distributed a number of "Ren noes”. Ren is the Swedish word for reindeer.

Sellem also asked me if he could use my family name to, together with Ploski, publish a satirical and partly incomprehensible little book which they called Lundius Commedia Dell'Arte

Even real banknotes have at some point been found to contain hidden satirical, or joking, allusions. Famous are banknotes from the small archipelago of the Seychelles, located far out in the Indian Ocean, printed in 1968. It was soon discovered that the pattern of the palm crowns on one of them could be read as "sex", while the pattern of corals on another banknote could be read as scum.

A debate ensued if the banknote's designers, Bradbury & Wilkinson, knew about the “joke”. The firm claimed it was an unintentional printing anomaly, but it seems that the whole thing was a prank by the engraver Brian Fox.

The Seychelles' British colonial administration allowed the banknotes to circulate for another eight years, until the islands in 1976 became an independent republic. Sir James Mancham, who previously had been the British governor now became president and adorned the Republic's new banknotes.

Nevertheless, they disappeared after just one year. When Sir Mancham haf travelled to England to celebrate Queen Elizabeth II's silver jubilee, his Prime Minister, France-Albert René, did with the help of about a hundred supporters and mercenaries, shipped in from Tanzania, carry out a military coup, thus beginning a twenty-year dictatorship. However, the new banknotes were not emblazoned with France-Albert René, but the stamps were.

Kulhánek also created several Czech stamps, such as the ones below that paid tribute to the somewhat unconventional Holy Roman Emperor Rudolf II, who to his court in Prague invited artists, musicians and not least alchemists such as the Englishman John Dee and astronomers such as the Dane Tyge (Tycho) Brahe and the German Johannes Kepler.

Like banknotes, stamps can also be regarded as small works of art and it is a shame that they are now increasingly disappearing and if they possibly remain, they have been replaced by boring multi-colour prints, far removed from the exquisitely engraved masterpieces they once were, produced by artists such as Kulhánek, and not least the more prominent Swede Czesław Słania (1921 – 2005). Słania came to Sweden from Poland in 1956 and up until his death he created more than 1000 postage stamps. At the time of his death, the Danish Post Office even issued a postage stamp in his honour, which was adorned with one of Słania's self-portraits.

Already as a young student in Lublin, Słania had forged German banknotes and official documents for the Polish resistance movement, and when he came to Sweden he was employed by the Swedish Post Office. In addition to the stamps he created for the Post Office, he also engraved postage stamps for no less than thirty other countries. Like Kulhánek, Słania also engraved banknotes, for example Lithuanian banknotes with Lithuanian luminaries like Beniuševičiūtė-Žymantienė (1845–1921), who under the pseudonym Žemaitė wrote a number of novels and short stories mainly set among the Lithuanian peasantry.

Žemaitė is reminiscent of the Swedish author and national hero Selma Lagerlöf and like her she was the daughter of landowners who had lost their properties and wealth. Both later became exalted and respected personalities in their respective homelands.

 Selma Lagerlöf was portrayed on a Swedish banknote, though not engraved by Słania but by two young women – Toni Hanzon Kurrasch and Agnes Miski Török.

The new Swedish  banknotes introduced in 2016 were provided with images by the graphic artist Göran Östlund and like the old ones also portrayed Swedish cultural personalities, but in my opinion they are not as aesthetically successful as previous banknotes. Take as an example the banknote with the once famous famous Swedish movie star Greta Garbo, I think it presents a messier impression, the portrait resemblance is poorer and the engraving is not so detailed.

Compare this banknote with Słania's masterful postage stamp of Greta Garbo as she appeared in the movie The Saga of Gösta Berling from 1924.

I am not a stamp collector, but I do have some Słania stamps which I received from my father and it is certainly a rewarding experience to examine them in detail. For example, Słania’s skilful rendition of the varied summer greenery around a steamboat on the Göta Canal.

Słania's craftsmanship is also evident in his depiction of a Faroese sheep.

I also have a series of stamps in memory of Swedish explorers. Skilfully portrayed with exciting backgrounds, among them the famous botanist Linnaeus’ disciples such as Carl Peter Thunberg, who botanized in Japan, Indonesia and South Africa, and Anders Sparrman, who sailed with James Cook

and later scientifically minded adventurers such as Adolf Erik Nordenskjöld who made his way through the Northeast Passage and Sven Hedin who explored Central Asia.

I also have a banknote from Brazil that turned out to be created by Czesław Słania and as usual I found out who Ruy Barbosa de Oliveira (1849 – 1923) could have been be.

It turned out that he had been a liberal-minded writer, politician and reformer. Barbosa had been influential in abolishing Brazilian slavery, something that did not happen until 1888. When the so-called Golden Law came into force, Barbosa made sure that all documentation of slavery and its Brazilian history was effectively destroyed under the pretext that he wanted to erase this stain from Brazil's history. In fact, it seems that Barbosa wanted to protect former, brutal slave owners from the consequences of their behaviour.

Considering how postage stamps and banknotes created  by skilled graphic artists are disappearing, it is tragic to realize that yet another example of artisanal art are steadily disappearing from our everyday lives.

Kulhánek's graphic art was far from limited to stamps and banknotes. He was particularly interested in depicting the human body in different positions and ages. Kulhánek's naked people huddled together made me associate with the naked monster in del Toro's visually powerful Frankenstein, which I watched recently.

A fascinating idea was how Kulhánek in a series of etchings compiled portraits of people as babies and how they looked after they had aged.

Another series of falling naked human bodies brought to mind Ruben's visions of crowds of naked people plunging into Hell during the Last Judgment.

Kulhánek's assumed allusions to Baroque artists such as Rubens are reminiscent of the origins of the art of engraving. Several of the earliest etchings and their successors largely consisted of reproductions of paintings by well-known artists who thus had their works spread across Europe. For example, an engraver like Marcantonio Raimondi (1482–1534) worked closely with his good friend Raphael and transferred several of his works into prints, sold with a shared profit.

Some of Raimondi's etchings were made as being exclusively based on Raphael’s sketches. An example of this is probably Raimondi's The Judgement of Paris.

This etching has become particularly famous since the group at the bottom right a couple of centuries later became one of the models for Manet's scandalous painting Le Déjeuner sur l'herbe, Lunchon on the Grass, from 1862.

It was not only Raphael's paintings that Raimondi transferred to etchings, several artists were annoyed by the fact that he used their works without their consent. Albrecht Dürer, who for some time lived in Venice at the same time as Raimondi, the latter's birthplace, and openly confronted him for forging his graphic work and paintings, and even using his specific monogram. Raimondi made more than seventy copies of Dürer's woodcuts and etchings. As below, where he copied Dürer's woodcut with The Annunciation as an etching. Raimondi's work is on the left.

Dürer, who was just as skilled and innovative as graphic artist as a painter, was violently upset by the discovery, especially since Raimondi also was a particularly skilled graphic artist and for both of them the sale of their graphic works was a significant source of income (there are no paintings preserved by Raimondi).

 After violent confrontations, Raimondi claimed that he was fully entitled to copy Dürer's paintings and prints. Accordingly, Dürer turned to the Venice government, the Signoria, which forbade Raimondi to use Dürer's monogram. However, given that the Venetian printing industry was extensive and profitable, the Signoria saw itself  unable to prohibit anyone from copying the artistic works of others and selling them on the open market. Moreover,  the Signoria's prohibition on the use of Dürer's monograms applied only to Venetian territories and Raimondi was therefore able to sell his Dürer copies provided with monograms outside of Venetian jurisdiction.

It is easy to understand Dürer's irritation, but also the Signoria's  ruling. Before the development of photography it was difficult to take part of the works of significant artists, especially their paintings, and it was through printmaking that such knowledge spread to other artists and the general public. Raimondi"s frequent copying of Dürer’s works indicates how popular the German artist was already in his time (by the way, it was easier for Raimondi to copy the works of another graphic artist than his paintings, which were only available in the private residences of patrons, or in distant churches and palaces).

Certainly, Dürer's works are worthy of all the admiration they have been provided with, boundlessly skilfully made as they are, with an inexhaustible wealth of imagination, keen observation and a multitude of exquisite details. Take his Adam and Eve in Paradise, let your gaze move around within it and maybe let it rest in the upper right corner and there admire the image of a mountain goat looking down from a mountainous hill.

In his paintings as well as in his graphic prints, Dürer often provides us with detailed impressions of towns and villages adorning their backgrounds. Places he probably had seen and sketched during his frequent travels.

Not only was Raimondi a copyist of the works of other masters (there is no doubt that he was a great admirer of and inspired by Dürer's revolutionary art), he also created several remarkable images on his own. For example, Raphael's dream, which, despite its later and misleading title, was made before Raimondi got to know Raphael. A strange and truly nightmarish vision. A nocturnal scene with two brightly lit (moonlight?) naked, sleeping women lying on a riverbank, while small, phallic monsters crawl out of the water. In the background, people are fleeing from a burning castle and we glimpse something that appears to be reminiscent of a nocturnal Rome.

Nightmarish scenes seem to have been a common theme among several engravers. Here we find Piranesi's labyrinthinely and terrifyingly gloomy prison interiors, which, like in several of Borges' short stories, seem to encompass the entire world.

The manneristically elegant Jacques Callot, with his experiences of the horrors of the Thirty Years' War

might with a sure hand lead us into the depths of a thoroughly depicted hell.

The equally war-experienced Goya, who with a sharp eye and great pathos depicted the Napolean troops' atrocities committed on his country's civilian population, could also take us into nightmarish worlds.

At least as detailed as Piranesi’s  and Callot’s vissions are the French eccentric and graphic artist Rudolphe Bresdin’s (1822–1885) visits to a personal and strange dream world. The question is whether he could ever adapt to the world around him. At an early age, Bresdin left his messy parental home and led a bohemian existence in various parts of France, before settling in Paris, where he socialized with cultural figures such as Charles Baudelaire and Victor Hugo.

Bresdin married and had six children with his wife, whom he took with him to Canada in an attempt to make a living as a farmer.  The business failed, and when Bresdin became completely destitute, Hugo and his French bohemian friends helped him and his family to move back to France, where Bresdin proved equally unable to support himself and his closest of kin. He was separated from them and finally died poor and alone in an attic in Sèvres.

The in many respects unsurpassed and almost incomprehensibly productive Gustave Doré (1832 – 1883), was a contemporary of Bresdin. Like him Doré was a master at visualizing parallel, mythical worlds. In general, Doré drew his inspiration from literary masterpieces such as The Bible, The Divine Comedy, Gargantua, Paradise Lost, Orlando Furioso, Don Quixote, The Rime of the Ancient Mariner, and many, many more.

Already early in his career, Doré achieved great international success and although he was a skilled graphic artist, he soon came to work only as a draughtsman and designer. At the height of his career, Doré had more than 40 block cutters working for him, transferring his drawings to woodcut blocks, thus producing more than 10,000 illustrations which all bore  Doré's name, most of them of the highest quality.

Doré also managed to bring contemporary human misery to life in a manner that, in all its realism nevertheless spiced up by his very own visionary, mystical and rather eerie manner of depicting the world. A masterpiece in this genre is his London. A pilgrimage where every image leaves an imperishable impression.

The somewhat earlier Jean Grandville (1803–1847) was also popular, with its parallel worlds populated by humanized things and animals.

Grandville's contributions to fantasy and engravings  have lived on not only in countless cartoons and films, but also in surrealist art for example how it was expressed in Max Ernst’s evocative and sometimes eerie collages collected in his book Une Semaine de bonté, A Friendly Week.

Before that, however, several graphic artists continued to enter into their dream worlds, such as the Bresdin admirer Odilon Redon (1840–1916), who in paintings, as well as in his prints, moved almost exclusively in his own sometimes dark, but nevertheless delicate, parallel reality.

The German Max Klinger (1857–1920) was more hands-on in his dream worlds, as in his etching series A Glove, depicting how a man in a roller skating rink picked up a glove that a lady had dropped. He kept it and then became obsessed with one absurd dream after another, all of which revolved around this glove.

There are certainly erotic undertones in Klinger's dreams, but they do not cross the boundaries of decency, as is the case with the Belgian Félicien Rops (1833 – 1898), whose art often became provocative and sometimes excessively perverse. His Satan Sows His Seed, is however suggestively eerie in a way that lingers on in the mind.

Further east, the Austrian Alfred Kubin (1877 – 1959) also tends to occasionally lose himself in perversity and misogyny witin a thoroughly dark world of his own, filled as it is with monsters and deformities, but Kupin's register is wider than that of Rops and Kubin also wrote a claustrophobic and original novel about a mad autocrat and the decay of an entire city.  Die andere Seite, The Other Side.

The tendency of graphic artists to depict nightmares continues into our time, and the road passes through  Maurits Esher's (1898 – 1972) mathematically constructed parallel worlds, which he occasionally varied with nightmare images.

The Danish graphic artist Palle Nielsen (1920–2000) locates his graphic work within a dystopian world where people constantly are chased through often deserted urban landscapes.

Nielsen’s woodcuts works evoke something akin to a silence in ultra-rapid, where houses collapse and explosions take place as if in a vacuum.

In the graphic art of the Swede Roy Friberg (1934 – 2016), it seems as if the catastrophe has already taken place, having petrified people and their homes, unifying them with a post-apocalyptic, rocky landscape.

Death seems to have played a prominent role in European art, and not least the graphic artists have contributed to his presence, not least through series of "dances of death" that several of them produced. Perhaps the most important of such images where those produced by Hans Holbein the Younger (1497–1543). His suite of death dances consists of fifty-one woodcuts depicting how death visits different individuals from a variety of social classes and professions. The variety is impressive and so is the technology.

Another prominent engraver, the German-Polish Daniel Chodowiecki (1726 – 1801), made a similar suite two hundred years later.

The above-mentioned Klinger had death as a prominent theme in a vast number of his etchings, among others he made a suite of ten pictures of death, which he published during a stay in Rome in 1889, but this was far from the only time he devoted himself to the motif of death.

The Norwegian Theodor Kittelsen (1857 – 1914), was well acquainted with Norwegian folk tradition, not least cheap prints found in peasant cottages, and in his engravings he often returned to death and horror.

Death was common in the Scandinavian so-called Kistebrev, Coffin Letters, cheaply mass produced prints sold at markets and by peddlers to be used as decorations, or pasted up under coffin lids. Their heyday was from the beginning of the 1700s until about 1850.

The Russian equivalent of coffin letters was Russian lubki and here we also find a number of death motifs. Death was certainly a dreaded presence among the entirety of the  poor European peasantry.

For several members of the Russian avant-garde, who had their heyday during the 1910s and 1920s, lubki came  to be an important source of inspiration.

Nowhere has popular graphics been as obsessed with death as in Mexico. Its great master and inspirer of several successors, including Diego Rivera and Frida Kahlo, was José Guadalope Posada (1852 – 1913).

Among other things, he created the elegant skeleton lady La Catrina,  which has become the epitome of the Mexican festivities around the Day of the Dead and the carnival.

Posada's skeleton also took on the guise of Mexican bourgeois, politicians, and revolutionaries and has become an integral part of Mexican culture.

Of course, not all graphic art moves within lugubrious regions, etchings and woodcuts are no longer its most common means of expression. For a long time, graphic artists have devoted themselves to a variety of genres and techniques, which also have and have had their masters. For example, in advertising.

Political posters

Movie posters

Comics magazines

Book illustrations, an art that reached a peak in the latter part of the nineteenth and early twentieth centuries

and has continued to exercise its fascination, mainly in children's literature.

While talking about graphic art, it is easy to overlook the mastery that several artists have put into their skills, which often involve patience-demanding detailing.

Consider how Goya organized one of his graphic sheets. The centre of gravity is on its left side, which lays in shade and where the audience has gathered. This supports an illusion of the bull's violent rampage by stressing its movement into the void of the arena. Howver in the middle of the picture charging bull furious onslaught is stopped by the acrobatic matador's vertical cane, with which he for a moment halts all movement as he is hovering in mid-air, making the viewer wonder: "What will happen next?" As in a photograph, Goya has stopped time.

The Dutch Baroque master Hendrick Goltzius (1558 – 1617) has been called the last professional engraver who with the authority of a skilled painter was able to apply a lush creative ability and flowing lines to such an extent that he came to have a great influence on his European artist colleagues. A tribute which appears to be somewhat too exuberant, especially considering Rembrandt’s graphics, which a few years later perfected the art of engraving.

However, that does not deprive Goltzius of his championship. Goltzius had a deformed right hand, after having injuring during a fire.  He was thus forced to put a lot of force into his arm - and shoulder muscles and persistent training gave him a powerful schwung in his lines, perhaps also a reason for the care he constantly demonstrated when it came to emphasizing the musculature of his figures. He also claimed that his deformed hand made it easier for him to get a secure grip on the burin, the etching needle. On several occasions, Goltzius depicted his distorted right hand, as below in a picture he named The Hand of Judas.

Muscle play and a bold abbreviation are demonstrated in his version of the falling Phaeton.

Graphic artists were often tempted to expose their superior skill. Like the Frenchman Claude Mellan (1598 – 1688) who with a single circular motion with the burin created a perfect Christ face.

Otherwise, I am especially fascinated by another image of St. Peter of Nolasco being brought to the altar by two angels. Obviously, that etching, like so many others, is based on an oil painting by another artist, but I have not been able to identify the original. However, Mellan's picture is a masterpiece on its own accord, not least because of the refined lines, but also in the motif itself.

An aged saint is while sitting and reading carried by two angels who, in their efforts, do not seem to possess any heavenly powers. This while they are watched by a number of monks standing reverently in an airy church. I have no idea why St. Peter is carried to the altar while he is immersed in reading his book, nor who the saint was, other than that he was raising money to free Christian slaves from the Muslim Maghreb.

When I now read through what I have written about my findings in the history of printmaking, I find that they have taken a lugubrious direction. Goya, Kubin, Klinger, Redon, Doré and others with them seem to have had a penchant for the darker sides of existence and imagination.

Perhaps, I am also attracted to such things, or it may simply be because at the time of writing I dins myself in Prague and the Czech Republic, where it seems to me that art and everyday life might be endowed with a somewhat gloomy macabre, or gallows-humorous, undertone.

Five years ago, after one of my visits to Prague, I wrote a blog post Flu, masks and witches in which I described, among other things, the terrifying monsters that threaten Czech children, especially during Advent, and which for centuries have haunted Bohemian and Moravian folklore.

Child-devouring Barboras and their demonic mistress Barbora/Frau Perchta, who have their freiendly counterparts in the Christmas-gift-giving saintly figures of St. Nicholas and Good King Wenceslas, whose opposite is the terrifying Krampus/Čert.

That such a now perishing folklore has crept into the art world is perhaps not so strange. In any case, during my current stay in the Czech Republic, I heard about an art project that fits well into this context.

About 200 km east of Prague we find  the village of Luková. All of its 750 inhabitants are not permanent residents, several of the well-preserved old houses are now populated by people who only spend their weekends and holidays there.

The village's church, dedicated to St. George, was in 1352 built of locally mined stone, replacing an earlier wooden church. However, time has not been gracious for the originally beautiful church building. War, theft and fires have constantly ravaged it and repeated restorations have fundamentally changed its appearance; altarpieces, statues, church bells and the baptismal font have been taken away. Today, it is probably only the church pews that are more or less intact.

When a funeral was held in 1968, the roof collapsed, some of the parishioners were injured, but none seriously, and the result was that the church was definitively closed.

In 2012, Jakub Hadrava started looking for a suitable degree project to conclude his studies at the Faculty of Design and Art at  the University of West Bohemia in Pilsen. He had begun to think about how church buildings for centuries had been at the very centre of people's lives and thinking:

The church was a place where you met God, a moral paragon,  in my opinion it was a place that was primarily intended to promote people's goodness. The fact that several of these buildings now are empty and decaying is a reflection of the state in which so many of today's people are living, how they have deteriorated mentally and how their entire life situation threatens to fall apart. I wanted to draw attention to this and make a casual observer realize how important the place they happen to find themselves within in really is, especially if they have ended up in a church room, a holy sphere.

Hadrava came up with the idea of transforming an abandoned, dilapidated church into a place of insight and meditation. He thought about how he could stimulate a visitor’s contemplation through some kind of installation.

He found a 2007 publication called Endangered Churches listing the large amount of abandoned churches in the Czech Republic. The descriptions were brief and the photographs were often outdated.

Hadrava sought out a number of these churches and inquired about their use, owners, and the future planned for them. He found that most of them were now owned by private individuals, or companies, who demonstrated a limited interest either in preserving them or even less in letting them be available for an art installation. However, Hadrava eventually ended up in Luková.

The dilapidated chirch was still owned by the Catholic Church, which found Hadrava's plans interesting – according to the local parish leaders, the proposal had a good Christian foundation and could possibly lead to the church being revived.

Hadrava had originally envisioned some kind of "abstract, minimalist" installation, but the peculiar mystique and tragic history of the place made him change his mind. It was not only that the population of Luková, through its almost thousand-year history, had suffered and often been decimated by plague and war, the latter in the form of the devastating Hussite rebellion of the fifteenth century, but a host of other wars as well, not least the thirty-year one in the 17th century and the First one that devastated the village and then World War II with its Nazi terror regime,  followed by the forced deportation of Luková's German-speaking population, which was by then larger than its Czech population and made the village generally known by its German name – Sichelsdorf.

In the dilapidated church, Hadrava felt that he sensed the presence of all these missing people's ghosts and decided to populate the church with 32 life-size plaster figures. Because they represented now forgotten people, they took the form of ghost figures.

Since the church was closed and abandoned, Hadrava first wanted to preserve it in that manner – after all, it represented a past that for many modern people had been forgotten, a closed room, like a museum. The church's large windows were preserved and a visitor could look through them into the mass of the dead.

However, as Hadrava's project became increasingly known through newspaper reports and TV spots, more and more visitors sought out Luková. These visitors also wished to be allowed access to the church. Luková's congregation therefore decided to keep its ghostly church open every Saturday between March and October. More and more visitors from all over the world are now flocking to share the experience of sharing space with tangible ghosts from the past.

A strange and perhaps even scary feeling that deepens after dark.

In any case, Jakub Hadrava's installation has been something of a success and has put Luková on the map. Donations from the increased number of visitors, which now amount to 25,000 euros, have enabled the parish to repair the roof and occasionally mass can be held in the church as parishioners carefully take their seats among the ghostly plaster figures.

However, there is a concern that the installation concept might be tarnished and popularized to such an extent that a sensationalist mass tourism could kill Harrava's original idea – to honour the memory of the dead and create a meditative atmosphere within a church space that would  bring a visitor closer to history and the positive values that church and religion once were passing on to our ancestors.

Under den senaste tiden har jag haft ovanligt livliga drömmar, kanske har de stimulerats av mitt ivriga bloggskrivande. Det, liksom drömmarna, är som att stiga in en främmande, men likväl välbekant värld där jag umgås med människor jag mött och böcker jag läst.

I natt drömde jag, som så ofta förr om såväl döda som levande vänner och familjemedlemmar. Jag förde intressanta samtal med dem, inom för mig välkända, fast likväl märkligt förändrade miljöer, såväl inomhus som utomhus. Det skedde främst inom minnen från barndomens regioner, men uppblandade med landskap som jag senare vistats i. Det händer ofta att flera av mina drömmar utspelar sig i och omkring lätt förfallna hus, eller till och med labyrintiska slott och herrgårdar, som jag av någon obegriplig anledning är ägare till, eller på annat vis associerad med.

I natt körde jag tillsammans med några vänner och bekanta bil genom sådana landskap och då vi nått vårt slutmål promenerade vi genom ett vildvuxet parklandskap kring mina föräldrars för länge sedan förgätna torp, som i själva verket låg i en skog.

Nu då jag vaknat, minns jag mycket väl vad vi samtalade om och även titlarna på och innehåller i ett par tjocka och illaluktande böcker jag fann på verandan till ett gistet och bedrövligt förfallet uthus. Kan inte begripa varför jag lämnat så intressanta böcker därute och varken när eller var jag fått tag på dem.

Märkligt var även att väggarna inne i de det där otäta, ovanligt stora uthuset var täckta av tapeter, som flagnat i stora sjok och remsor. Under dem, vilket varit vanligt förr i tiden hade man täckt väggarna, inte med uppklistrat tidningspapper som man gjorde då, men med etsningar av vilka jag kände igen de flesta gjorda som de var av Goya, Klinger, Esher, m.fl.

Drömmens böcker och grafiska tapeter var kanske kopplade till mina senaste blogginlägg och detta kom mig att tänka på min yngsta dotter som under den sista tiden i väntan på något bättre har arbetat i en bekants tidningskiosk. Hon har berättat för mig att de flesta stamkunderna utgörs av äldre personer som köper dagstidningar och korsordsmagasin. Det senare beror kanske delvis på att äldre personer, i fruktan för sin stigande senilitet, har hörsammat att hjärnverksamheten stimuleras av korsordslösande. Själv har jag inbillat mig att bloggskrivande kan ha en liknande välgörande inverkan på min åldrande hjärna. Inte vet jag.

Att etsningarna dök upp i drömmarnas värld var inte så underligt eftersom jag nyligen med min fru besökte ett konstgalleri här i Prag där vi hälsar på min äldsta dotter. Då jag nu vaknat upp och de andra fortfarande sover fick jag idén att i min blogg, främst för egen del, inkludera några konsttryck som förblivit i mitt bildminne.

Vad jag och Rose sett här i Prag var verk av Oldřich Kulhánek (1940 – 2013) en grafiker som bland annat gjort de tjeckiska sedlarna. Det är ett av mina nöjen att betrakta sedlarna i de olika länder jag hamnat i och lista ut vilka personligheter de avbildar. Sedlar är oftast små konstverk och därmed är exempelvis eurosedlarna rena katastrofen – urtråkiga som de är med sina intetsägande arkitekturmotiv.

Kulháneks tjeckiska sedlar är utmärkta och även de konstverk i sin egen rätt. Bland annat framställde han 500 koronasedeln med en bild av Božena Němcová (1820–1862). Givetvis tog jag reda på vem denna för mig okända dam kunde vara.  

Božena Němcová var gift med en tjeckisk patriot som genom sina tidningsartiklar bekämpade den österrikisk-ungerska centralmakten. Men Boženas make var en otrevlig hustyrann som plågade sin hustru och deras fyra barn. Slutligen lämnade Božena honom och dog i fattigdom.

Trots sitt äktenskapliga lidande och andra besvär hade Božena varit en flitig och mycket uppskattad skribent som fått sina patriotiska artiklar både öppet och illegalt publicerade. Hennes roman Babička, Farmor, som var baserad på hennes uppväxt i byn Ratibořice, är fortfarande populär läsning bland tjeckerna. Kanske genom dåligt samvete över att man låtit Božena dö ensam och fattig anordnade de tjeckiska patrioterna en pampig begravning för henne och reste sedermera även flera statyer och monument till hennes ära

Kulhánek ägnade sig också åt att som grafisk konstnär framställa en mängd parodier på olika sedlar. Nedan har han exempelvis manipulerat en tysk hundramark sedel med en bild på Clara Schumann, gift med den geniale kompositören men sedermera obotlig galne Robert Schumann och själv en skicklig pianist och kompositör. För övrigt tycker jag att det rör sig om en ovanligt vacker sedel.

Kulhánek låter Karl Marx bryta sig in i Claras sedel och stjäla henne örhänge.

Möjligen i protest mot den rysk-sovjetiska ockupationen av Tjeckoslovakien 1968 gjorde Kulhánek några år senare en rubelsedel som framställde en fet gris.

Att framställa sedlar som en form av satir gjorde även en gång min vän Jean Sellem från Lund, där han, enligt min mening som en av de främsta företrädarna för den anarkistiska konströrelsen Fluxus var innehavare av konstgalleriet Skt. Petri. Då Sellem 1977 kommit i delo med något kommunalråd vid namn Rehn, som uppenbarligen ville dra in kulturstödet till hans mycket intressanta och livaktiga galleri, kontaktade Sellem den från Polen nyligen inflyttade grafikern Andrzej Ploski och tillsammans skapade de och delade ut en mängd ”renlappar”.

Sellem frågade mig också om han kunde använda sig av mitt familjenamn för att tillsammans med Ploski ge ut en satirisk och delvis obegriplig liten bok som de kallade Lundius Commedia Dell’Arte

Även riktiga sedlar har någon gång visat sig innehålla dolda satiriska, eller skämtsamma, anspelningar. Berömd är sedlar från den lilla ögruppen Seychellerna, belägen långt ute i Indiska Oceanen, tryckta år 1968. Man hade snart upptäckt att palmkronornas mönster på en av dem kunde utläsas som ”sex”, medan korallernas mönster på en annan sedel kunde läsas som scum, avskum.

En debatt skapades kring vad sedelns formgivare Bradbury & Wilkinson hävdade var en oavsiktlig tryckavvikelse, men det tycks trots allt som om det hela var ett skämt från gravören Brian Foxs sida.

Seychellernas brittiska kolonialadministration lät dock sedlarna cirkulera i ytterligare åtta år, tills öarna 1976 blev en självständig republik, Sir James Mancham, som tidigare varit guvernör och nu blev president, kom att pryda republikens nya sedlar.

Men de försvann redan efter ett år. Då Sir Mancham rest till England för att fira drottning Elizabeth II:s silverjubileum, genomförde hans premiärminister France-Albert René, med hjälp av ett hundratal anhängare och legoknektar som skeppats in från Tanzania, en militärkupp och inledde därmed en tjugoårig diktatur. De nya sedlarna pryddes dock inte med France-Albert René, men det gjorde frimärkena.

Kulhánek skapade även flera tjeckiska frimärken, som de nedan som hyllade den originelle tysk-romerske kejsaren Rudolf II som till sitt hov i Prag från hela Europa bjöd in konstnärer, musiker och inte minst alkemister som engelsmannen John Dee och astronomer som dansken Tyge (Tycho) Brahe och tysken Johannes Kepler.

Likt sedlar kan även frimärken betraktas som små konstverk och det är skada att de numera alltmer har försvunnit och om de möjligen finns kvar så har de ersatts av tråkiga flerfärgstryck, fjärran från de utsökta graverade mästerverk de en gång var, framställda av konstnärer som Kulhánek och inte minst den än mer kände och framstående svensken Czesław Słania (1921 – 2005). Słania kom 1956 från Polen till Sverige och skapade fram till sin död inte mindre än 1000 frimärken. Vid hans bortgång gav det danska postverket till och med ut ett frimärke till hans ära, det pryddes av ett av Słanias självporträtt.

Redan som ung student i Lublin hade Słania för den polska motståndsrörelsen förfalskat tyska sedlar och officiella dokument och då han kom till Sverige anställdes han av det svenska postverket. Förutom de frimärken han skapade för Postverket graverade han även frimärken för inte mindre än trettio andra länder. Likt Kulhánek graverade Słania även sedlar, dock inte Beniuševičiūtė-Žymantienė (1845–1921) som under pseudonymen Žemaitė skrev en mängd romaner och noveller som främst utspelade sig bland litauiska bönder.

Žemaitė påminner en hel del om Selma Lagerlöf och likt henne var hon dotter till godsägare som förlorat sina egendomar och förmögenhet. Båda blev sedermera upphöjda och respekterade personligheter i sina respektive hemland.

 Även Selma finns som porträtt på en svensk sedel, dock inte graverad av Słania utan av två unga kvinnor – Toni Hanzon Kurrasch och Agnes Miski Török.

De nya sedlar som 2016 introducerades med bilder av grafikern Göran Östlund porträtterar även de svenska kulturpersonligheter, men i mitt tycke är de inte lika estetiskt lyckade som tidigare sedlar. Ta exempelvis sedeln med Greta Garbo. Jag tycker den ger ett rörigare intryck, porträttlikheten är sämre och gravyren inte så detaljerad.

Jämför sedeln med Słanias mästerliga frimärke med Greta Garbo i Gösta Berlings saga.

Jag är inte frimärkssamlare, men jag har en del Słaniafrimärken jag fått av min far och det är förvisso en fin upplevelse att detaljgranska dem. Exempelvis den skickliga framställningen av den varierade sommargrönskan kring en ångbåt på Göta Kanal.

Słanias hantverksskicklighet är också högst påtaglig i hans framställning av ett färöiskt får.

Jag har också kvar en serie med frimärken till minne av svenska forskningsresanden. Skickligt framställda med spännande bakgrunder, bland dem Linnélärjungar som Carl Peter Thunberg, som botaniserade i Japan, Indonesien och Sydafrika och Anders Sparrman, som seglade med James Cook

och senare vetenskapligt sinnade äventyrare som Nordenskjöld som tog sig genom Nordostpassagen och Hedin som utforskade Centralasien.

Jag har också en sedel från Brasilien som visade sig vara skapad av Czesław Słania och i vanlig ordning tog jag reda på vem Ruy Barbosa de Oliveira (1849 – 1923) kunde vara. Det visade sig att han varit en liberalt sinnad författare, politiker och reformator. Barbosa hade varit inflytelserik då det gällt att avskaffa det brasilianska slaveriet, något som inte skedde förrän 1888. Då den så kallade Gyllene lagen trätt i kraft såg han till att all dokumentation kring slaveriet och dess brasilianska historia effektivt förstördes under pretexten att Barbosa ville utplåna denna skamfläck ur Brasiliens historia. I själva verket tycks det som om han ville skydda tidigare, brutala slavägare från följderna av deras beteende.

Med tanke på hur de skickliga grafikernas frimärken och sedlar försvinner alltmer är det tragiskt att inse att ännu några exempel på hantverksmässigt baserad konst stadigt försvinner ur vårt vardagsliv.

Kulháneks grafiska konst begränsade sig långt ifrån till att gälla enbart frimärken och sedlar. Han intresserade sig speciellt för att skildra människokroppen, i olika ställningar åldrar. Kulháneks nakna hopkrupna människor kom mig att associera till det nakna monstret i del Toros visuellt kraftfulla Frankenstein, som jag såg alldeles nyligen.

En fascinerande idé var hur Kulhánek i en serie etsningar sammanställde porträtt av människor som spädbarn och åldringar.

En annan serie med fallande nakna människokroppar förde tankarna till Rubens visioner av kringslingrande, nedstörtande människomassor under den Yttersta domen och de dömdas fall ner i Helvetet.

Kulháneks förmodade anspelningar till barocka artister som Rubens minner om etsningskonstens ursprung. Flera av de tidigaste etsningarna och deras efterföljare utgjordes till stor del av reproduktioner av målningar av välkända artister som på så vis fick sina verk spridda över Europa. Exempelvis så arbetade Marcantonio Raimondi (1482–1534) nära sin gode vän Raphael och överförde flera av hans verk till grafik.

En del av Raimondis etsningar gjorde Raphael de direkta förlagorna till, utan de senare realiserades som målningar eller fresker. Ett exempel på detta är antagligen Raimondis  Paris dom.

Denna etsning har blivit speciellt berömd emedan gruppen nere till höger ett par århundraden senare kom att utgöra en av förlagorna till Manets skandalomsusade målning Le Déjeuner sur l'herbe, Lunchen på gräset, från 1862.

Det var inte enbart Raphaels målningar som Raimondi överförde till etsningar, flera konstnärer irriterades av att han använde deras verk utan medgivanden från deras sida. Albrecht Dürer som under en tid levde i Venedig samtidigt som Raimondi, den senares födelsestad, konfronterade honom öppet för att förfalska sina etsningar och till och med använda hans speciella monogram. Raimondi gjorde fler än sjuttio kopior av Dürers träsnitt och etsningar, fast Raimondi arbetade uteslutande med etsningar, Som nedan där han kopierat Dürers träsnitt med Bebådelsen som en etsning. Raimondis verk är till vänster.

Dürer, som var lika skicklig grafiker som målare, blev våldsamt upprörd vid upptäckten, speciellt som Raimondi var mycket skicklig. De tjänade även båda två på sina grafiska arbeten (det finns inga målningar bevarade av Raimondi). Då Raimondi efter våldsamma konfrontationer hävdat att han var i sin fulla rätt att kopiera Dürers målningar och grafiska blad vände sig Dürer till Venedigs regering, Signorian, som förbjöd Raimondo att använda Dürers monogram. Men, med tanke på att den grafiska industrin redan vid den tiden hade blivit stor och inkomstbringande i Venedig sa sig Signorian vara oförmögen att förbjuda någon att kopiera andras konstnärliga arbeten och sälja dem på den öppna marknaden. För övrigt gällde Signorians förbud för användandet av Dürers monogram enbart inom venetianskt område och Raimondi kunde därför sälja sina Dürerkopior med monogram utanför venetianskt område.

Det är lätt att förstå Dürers irritation, men även Signorians domslut. Innan fotografins utveckling var det svårt att ta del av stora konstnärers verk, speciellt deras målningar, och det var genom grafiken denna kunskap spred sig till andra konstnärer och allmänheten. Raimondis flitiga kopierande av Dürers verk visar hur populär den tyske konstnären var redan i sin samtid (förresten, det var lättare för Raimondi att kopiera en annan grafikers verk än hans målningar som fanns att se i mecenaters privatbostäder, eller avlägsna kyrkor och palats).

Förvisso är Dürers verk värda all den beundran de fått sig beskärda, gränslöst skickligt gjorda som de är, med en outsinlig fantasirikedom, skarp iakttagelseförmåga och en mängd skickligt utförda och utsökta detaljer. Tag hans Adam och Eva i Paradiset, vandra med blicken runt i bilden och låt den exempelvis längs upp till höger vila vid en bergsget som blickar ner från en bergshöjd.

I såväl sina målnigar som i sina grafiska tryck ger oss Dürer allt som oftast ideras bakgrunder intryck från städer och byar som han sett och skissat ner under sina talrika resor.

Raimondi var inte enbart en kopist av andra mästares verk (det råder ingen tvekan om att han var en stor beundrare av och grundligt inspirerades av Dürers revolutionerande konst), han skapade på egen hand en hel del märkliga bilder. Exempelvis Raphaels dröm, som trots sin senare och missvisande titel gjordes innan han lärde känna Raphael. En underlig och i sanning mardrömslik vision, En nattlig secn  med två skarpt belysta (månsken?) nakna, sovande kvinnor som ligger vid en flodstrand, medan det ur vattnet krälar upp fallosliknande små monster. I bakgrunden flyr människor ur ett brinnande slott och vi skymtar något som påminner om ett nattligt Rom.

Just mardrömslika scener tycks ha varit ett uppskattat tema hos gravörer. Här finner vi Piranesis labyrintiskt skräckfyllt tunga fängelseinteriörer, som likt i flera av Borges noveller tycks omfatta hela världen.

Den manieristiskt elegante Jaques Callot, med sina erfarenheter från det trettioåriga krigets fasor

för oss med säker hand ner i ett detaljrikt skildrat helvete.

Den likså krigserfarne Goya som med skarp blick och stort patos skildrade de napoleanska truppernas övergrepp på sitt lands civilbefolkning kunde även han föra oss in i mardrömslika världar.

Minst lika detaljrikt som Piranesi och Callot besöker den franske särlingen och grafikern Rudolphe Bresdin (1822–1885) sina ytterst märkliga drömvärldar. Frågan är om han någonsin kunde anpassa sig i sin omvärld. Tidigt lämnade Bresdin sitt stökiga föräldrahem och förde en bohemisk tillvaro på olika håll i Frankrike, innan han slog sig ned i Paris där han umgicks med kulturpersonligheter som Charles Baudelaire och Victor Hugo.

Bresdin gifte sig och fick med hustrun sex barn som han tog med sig till Kanada i ett försök att dra sig fram som jordbrukare.  Företaget misslyckades och då Bresdin blivit fullständigt utblottad hjälpte Hugo och hans franska bohemvänner honom och hans familj att ta sig tillbaka till Frankrike, där Bresdin dock visade sig vara lika oförmögen att försörja sig och sin familj. Han skildes från dem och dog slutligen fattig och ensam i ett vindsrum i Sèvres.

Även den i många avseenden oöverträffade och nästan obegripligt produktive Gustave Doré (1832 – 1883) som var samtida med Bresdin var även han en mästare i att visualisera parallella, mytiska världar. I allmänhet hämtade Doré  sin inspiration från litterära mästerverk som Bibeln, Den gudomliga komedin, Gargantua, Det förlorade paradiset, Den rasande Orlando, Don Quijote, Sången om den gamle sjömannen och många, många fler.

Redan tidigt i sin karriär fick Doré stora internationella framgångar och även om han var en skicklig grafiker kom han snart att verka enbart som tecknare och formgivare. På höjdpunkten av sin karriär hade Doré fler än 40 blockskärare i sin tjänst som på heltid överförde hans teckningar till träsnittsblocken och på så sätt kom fler än 10 000 illustrationer att bära Dorés namn, de flesta av yppersta kvalitet.

Även samtida mänsklig misär lyckades Doré levandegöra på ett sätt som i all sin realism likväl kryddats av hans alldeles eget visionärt mystiska och tämligen kusliga sätt att skildra världen. Ett mästerverk inom denna genre är hans London. A pilgrimage där varje bild lämnar efter sig ett oförgängligt intryck.

Populär blev även den något tidigare Jean Grandville (1803–1847) med sin parallellvärld befolkad av förmänskligade ting och djur.

Grandvilles insats har levt vidare inte enbart i ett otal tecknade serier och filmer, men också hos surrealister som Max Ernst, exempelvis i de suggestiva och emellanåt kusliga collage som han samlade i sin Semaine de bonté, En vänlig vecka.

Innan dess fortsatte dock flera grafiker beträda sina drömvärldar, som Bresdins beundrare Odilon Redon (1840–1916), som i målningar liksom i sin grafik så gott som uteslutande rörde sig i sin egen ibland mörka, men likväl skira, parallella verklighet.

Tysken Max Klinger (1857–1920) var mer handfast i sina drömvärldar, som i sin etsningsserie En Handske som skildrade hur en man på en rullskridskobana plockat upp en handske som en dam tappat. Han behöll den och blev sedan besatt av den ena absurda drömmen efter den andra, som samtliga rörde sig kring denna handske.

Det finns förvisso erotiska undertoner i Klingers drömmerier, men de överskrider inte gränserna till det anständiga, något som dock är fallet med belgaren Félicien Rops (1833 – 1898) vars konst ofta blev provocerande och ibland överdrivet pervers. Hans Satan sår sin säd är dock suggestivt kuslig på ett sätt som dröjer sig kvar.

Längre österut tenderar även österrikaren Alfred Kubin (1877 – 1959) att emellanåt förlora sig i perversitet och misogyni i en genomgående mörk värld, fylld som den är med monster och missbildningar, men Kubins register är bredare än hos Rops och Kubin skrev även en klaustrofobisk och originell roman om en galen självhärskare och en hel stads förfall, Die andere Seite, Den andra sidan.

Grafikers tendens att framställa mardrömmar fortsätter in i vår tid och vägen går över Maurits Eshers (1898 – 1972) matematiskt konstruerade parallellvärldar, som han emellanåt varierade med mardrömsbilder.

Den danske grafikern Palle Nielsen (1920 –2000) låter sina etsningar utspela sig i en dystopisk värld där folk jagas genom ofta öde stadslandskap.

Verken frammanar något som kan liknas vid en tystnad i ultrarapid, där hus störtar samman och explosioner äger som vore det i ett vakum.

I svensken Roy Fribergs (1934 – 2016) grafiska konst tycks det som om katastrofen redan ägt rum, förstenade människor och deras bostäder tycks ha blivit förenade med ett postapokalyptiskt klipplandskap.

Döden tycks alltid ha spelat en framträdande roll inom europeisk konst och inte minst grafikerna har bidragit till hans närvaro inte minst genom de serier med ”dödsdanser” som flera av dem har framställt, kanske de främsta var de som åstadkoms av Hans Holbein den yngre (1497–1543). Sviten består av femtioen träsnitt som visar hur döden besöker olika individer från en mängd olika samhällsstånd och yrken. Variationen är imponerande och så är tekniken.

En annan framstående gravör, tysk-polacken Daniel Chodowiecki (1726 – 1801) gjorde tvåhundra år senare en liknande svit.

Den ovan nämnde Klinger hade döden som ett framstående tema i sina etsningar, bland annat gjorde han en svit med tio bilder av döden, som han publicerade under en vistelse i Rom 1889, men det var långt ifrån den enda gången han ägande sig åt dödsmotivet.

Norrmannen Theodor Kittelsen (1857 – 1914) som var väl förtrogen med norsk folktradition, inte minst de billiga tryck som fanns i allmogestugorna, återvände ofta till döden, troll och vålnader i sina gravyrer.

Döden var vanligt förkommande i de skandinaviska så kallade kistebreven, enkelt framställda tryck som såldes på marknader och av gårdfarihandlare för att användas som dekorationer eller klistras upp under kistlock. Deras storhetstid var från början av 1700-talet fram till omkring 1850.

Kistebrevens ryska motsvarighet var lubki och även här finner vi en mängd dödsmotiv. Döden var ju förvisso en fruktad närvaro hos hela den fattiga europeiska allmogen.

För flera medlemmar av det ryska avantgardet som hade sin storhetstid under 1910 - och 1920-talen kom lubki att utgöra en viktig inspirationskälla.

Ingenstans har dock den folkiga grafiken varit så dödsbesatt som i Mexiko. Dess store mästare och inspiratör till flera efterföljare, bland andra Diego Rivera och Frida Kahlo, var José Guadalope Posada (1852 – 1913) .

Han skapade bland andra den eleganta skelettdamen La Catrina som kommit att bli till sinnebilden för de mexikanska festligheterna kring De dödas dag och karnevalen.

Posadas skelett antog även skepnaden av mexikanska borgare, politiker och revolutionärer och har blivit till en integrerad del av den mexikanska kulturen.

Givetvis rör sig inte all grafisk konst inom lugubra regioner, etsningar och träsnitt är heller inte längre dess vanligaste uttrycksmedel. Länge har grafiska artister ägnat sig åt en mängd olika genrer och tekniker, som även har och har haft sina mästare. Exempelvis inom reklam.

Politiska affischer

Filmaffischer

Seriemagasin

Bokillustrationer, en konst som nådde en höjdpunkt under senare delen av artonhundratalet och det tidiga nittonhundratalet

och har fortsatt utöva sin fascination, främst inom barnlitteraturen.

Då man talar om grafisk konst är det lätt att förbise det mästerskap som flera artister lagt ner på sin konst, som ofta inneburit ett tålamodskrävande detaljarbete.

Betrakta hur Goya disponerat ett av sina grafiska blad. Tyngdpunkten ligger vid dess vänstra sida, som ligger i skugga och där publiken samlats. Detta skapar en illusion av tjurens våldsamma framfart genom dess rörelse in i arenans tomrum, men i bildens mitt hejdas dess raseri av den akrobatiske matadorens vertikala käpp med vilken han för ett ögonblick hejdar all rörelse och blir liksom stillastående svävande mitt i luften och får betraktaren att undra: ”Hur skall det gå?” Som i ett fotografi har Goya stoppat tiden.

Den holländske barockmästaren Hendrick Goltzius (1558 – 1617) har kallats den siste professionelle gravören som förmått skapa med auktoriteten hos en skicklig målare och som genom sin frodiga gestaltningsförmåga och flödande linjeföring fick ett stort inflytande på sina europeiska konstnärskollegor. En lite väl överflödande hyllning, speciellt med tanke på Rembrandt som några år senare verkligen fulländade gravyrkonsten.

Men, det fråntar inte alls Goltzius hans mästerskap. Goltzius hade en missbildad högerhand efter att då han var liten ha skadat den över en eldslåga Det visade sig dock att hans skadade hand var särskilt väl lämpad för att hålla i burinen, etsningsnålen. Han tvingades lägga stor kraft i sina arm- och axelmuskler och ihärdig träning gav honom en kraftfull ”schwung” i sin linjeföring, kanske även en orsak till den omsorg han ständigt visade då det gällde att framhäva muskulaturen hos sina getslater. Vid flera tillfällen avbildad Goltzius sin högerhand, som här nedan i en bild han kallade för Judas hand.

Muskelspel och en djärv förkortning demonstreras bland annat i hans version av den fallande Phaeton.

Likt många andra konstnärer frestade grafiker ofta att exponera sin överlägsna skicklighet. Som fransmannen Claude Mellan (1598 – 1688) som med en enda cirkelrörelse med burinen skapade ett perfekt kristusansikte.

Annars är jag speciellt fascinerad av en annan bild av Mellan Sankt Petrus av Nolasco förs till altaret av två änglar. Uppenbarligen är den etsningen, som så många andra, baserad på en oljemålning av en annan konstnär, men jag har inte kunnat identifiera originalet. Mellans bild är dock ett mästerverk i sig, inte minst genom den raffinerade linjeföringen, utan även i själva motivet.

Ett åldrigt helgon bärs sittande och läsande fram av två änglar som i sin ansträngning inte tycks vara i besittning av några himmelska krafter. Detta medan de betraktas av en rad munkar andäktigt stående ett luftigt kyrkorum. Jag har inte en aning om varför Skt. Petrus bärs fram till altaret, medan han är försjunken i läsningen av sin bok, inte heller vem helgonet var, annat än att han samlade in pengar för att friköpa kristna slavar från det muslimska Maghreb.

Då jag nu läser igenom vad jag skrivit om mina nedslag i grafikens historia finner jag att de fått en inriktning åt det lugubra hållet. Goya, Kubin, Klinger, Redon, Doré och flera andra med dem tycks ha haft en fallehet för tillvarons och fantasins mörkare sidor. 

Kanske även jag är attraherad av sådant, eller så kan det helt enkelt bero på att jag oi skrivande stund befinner i Prag och Tjeckien där det för mig tycks som om konstliv och vardagsliv under sig har en dystert makaber, eller galghumoristisk, underton.

För fem år skrev jag efter ett av mina besök i Prag ett blogginlägg Influensa, masker och häxor där jag bland annat skrev om jag funnit kring de skräckinjagande monster som speciellt under adventstiden hotar de tjeckiska barnen och som genom århundranden hemsökt böhmisk och mährisk folklore.

Barnaslukande Barborkas och deras demoniska härskarinna Barbora/Frau Perchta. som har sina motsvarigheter i de julklappsutdelande hegongestalterna Skt. Nikolaus och Gode Kung Wenceslas, vars motpol är den milt sagt fasaväckande Krampus/Čert. 

Att en sådan numera utdöende folklore smugit sig in konstvärlden är kanske inte så underligt, i Tjeckien och annorstädes. Under alla förhållanden hörde jag under min nuvarande tjeckiska vistelse talas om ett konstprojekt som passar väl in i detta sammanhang.

Ungefär 20 mil österut från Prag ligger byn Luková. Samtliga av dess 750 invånare är inte bofasta, flera av byns välbevarade gamla hus befolkas numera av folk som tillbringar sina helger och semestrar där.

Byns kyrka, helgad åt Skt. Göran, är byggd av lokalt utvunnen sten och ersatte 1352 en tidigare träkyrka. Tiden har dock inte varit nådig tiden mor den ursprungligen vackra kyrkobyggnaden. Krig, stöld och bränder har ständigt härjat med den och upprepade restaurationer har i grunden ändrat dess utseende; altartavlor, statyer, kyrkklockor och dopfunten har rövats bort. Idag är det väl enbart kyrkbänkarna som är mer eller mindre intakta.

Då man 1968 höll en begravning störtade taket in, några av församlingsborna skadades, men ingen allvarligt och följden blev att kyrkan definitivt stängdes.

År 2012 började Jakub Hadrava söka efter ett lämpligt examensarbete som avslutning för sina studier vid  Fakulteten för design och konst vid Västböhmens universitet i Pilsen. Han hade börjat fundera över hur kyrkobyggnader under århundraden varit mittpunkten  för människors liv och tänkande:

Kyrkan var en plats där man mötte Gud, en moralisk förebild, enligt min mening var det en plats som främst var avsedd för att främja människors godhet. Det faktum att flera av dessa byggnader nu står tomma och förfaller återspeglas också i det tillstånd som så många av dagens människors lever i, hur det de försämrats mentalt och hur hela deras livssituation hotas av att falla isär. Jag ville uppmärksamma detta och få en tillfällig betraktare att inse på hur viktig den plats de för närvarande befinner sig i verkligen är, framförallt om de hamnat i ett kyrkorum.

Hadrava kom på tanken att förvandla en övergiven, förfallen kyrka till en plats för insikt och meditation. Han funderade på hur han genom någon form av installationskonstverk skulle kunna stimulera en betraktares eftertanke.

Han fann en publikation från 2007 kallad Utrotningshotade kyrkor och som listade den stora mängd övergivna kyrkor som finns i Tjeckien. Beskrivningarna var kortfattade och fotografierna ofta föråldrade.

Hadrava sökte upp en mängd av dessa kyrkor och förhörde sig om deras användning, ägare och den framtid som planerats för dem. Han fann att de flesta av dem numera ägdes av privatpersoner eller företag som inte visade något större intresse varken av att bevara dem och än mindre upplåta dem för någon slags konstinstallation. Dock hamnade Hadrava till slut i Luková.

Den förfallna helgedomen ägdes fortfarande av katolska kyrkan, som fann Hadravas planer intressanta – enligt de lokala församlingsherdarna hade förslaget en god kristen grund och kunde möjligen leda till att kyrkan fick liv igen.

Hadrava hade från början tänkt sig någon form av ”abstrakt, minimalistisk” installation, men platsens säregna mystik och sorgliga historia fick honom att ändra idé. Det var inte enbart så att Lukovás befolkning genom sin nästan tusenåriga historia genomlidit och ofta decimerats genom pest och krig, de senare i form av fjortonhundratalets förödande hussitiska uppror, men en mängd andra krig, inte minst det trettioåriga under 1600-talet och det Första som for illa fram i byn och sedan det Andra med dess nazistiska terrorregim, följt av tvångdeportationen av Lukovás tysktalande befolkning, som då var större än dess tjeckiska och gjort så att byn i allmänhet tecknades med sitt tyska namn – Sichelsdorf.

I den förfallna kyrkan tyckte sig Hadrava förnimma närvaron av alla dessa försvunna människors vålnader och beslöt sig för att befolka kyrkorummet med 32 gipsgestalter i naturlig storlek. Eftersom de representerade numera förgätna människor fick de formen av spökgestalter.

Eftersom kyrkan var stängd och övergiven ville Hadrava först bevara den så – den representerade trots allt ett förflutet som för många nutidsmänniskor blivit i förgätet, ett tillslutet rum, som ett museum. Kyrkans stora fönster var bevarade och en besökare kunde genom dem blicka in i de dödas gudstjänst.

Men då Hadravas projekt blivit alltmer bekant genom tidningsreportage och TV-inslag  sökte sig alltfer besökare till  Luková. Dessa önskade sig även få inträde till kyrkorummet. Lukovás församling beslöt sig dåför att hålla sin spökbefolkade kyrka öppen varje lördag mellan mars och oktober och alltfler besökare från hela världen flockas nu för att dela upplevelsen av att ta plats bland påtagliga vålnader från förr.

En märklig och kanske även otäck känsla som fördjupas efter mörkrets inbrott.

Under alla förhållanden har Jakub Hadravas installation blivit något av en succé och satt Luková på kartan. Donationer från det ökade antalet besökare som nu uppgår till 25 000 euros har gjort det möjligt för församlingen att reparera taket och emellanåt kan man hålla mässa i kyrkan då församlingsmedlemmarna försiktigt tar plats bland de spöklika gipsgestalterna. Man oroar sig dock för att konceptet kan förflackas och populariseras till en sådan grad att en sensationslysten massturism tar död på Hardravas ursprungliga installationsidé – att hedra minnet av de döda och inom ett kyrkorum skapa en meditativ atmosfär som för besökaren närmre historien och de positiva värden som kyrka och religion en gång förmedlat till våra förfäder.

Autumn has come, it's cold and dark in the apartment, but outside the sun is shining from a clear sky. As soon as I came out of doors, I felt the warmth of the sun and savoured in deep breaths the fresh air saturated with the scents of autumn. Even though I find myself in a metropolis the centre of Rome remains something of a rural idyll, with many trees and large unkempt parks, far from being as well-ordered as they are in Paris.

On the way to the outdoor café, I paid a visit to a church, something that has also become something of a habit. I like the devout, meditative tranquillity, just as I in a Muslim country I appreciate the serenity of mosques, although it is now been a long time since I have been to such places.

It was the end of a funeral act and I remained discreetly in the shadows. From my place behind a pillar, I saw the coffin being carried out by six men dressed in black. When the mourners had left the church, I sneaked out almost stumbled on the on the funeral wreaths that had been laid out on the church steps.

Somewhat downhearted I sat at my coffee cup, pondering about the flight of time, death’s obduracy and how it already had taken several friends from me. However, but was soon enlivened by the gentle warmth of the sun. After all, I was in Italy. A fact that sometimes surprises me. I can't really understand how fate brought me to a city I had  been fascinated by and wanted to live in already as a child, more than sixty years ago.

Life has been good to me and in the midst of all its incomprehensible tragedy, I feel undeserved of the happiness that has been bestowed upon me. There are certainly concerns and problems. But... nevertheless. With a content sigh I thought of  San Francisco’s canticle to the sun, written among the mountains and lush meadows of Italy:

All praise be yours, my Lord, through all that you have made,
and first my lord Brother Sun,
who brings the day; and light you give to us through him.
How beautiful is he, how radiant in all his splendour!
Of you, Most High, he bears the likeness.

All praise be yours, my Lord, through Sister Moon and Stars;
In the heavens you have made them, bright
and precious and fair.

All praise be yours, My Lord, through Brothers Wind and Air,
and fair and stormy, all the weather’s moods,
by which you cherish all that you have made.

All praise be yours, my Lord, through Sister Water,
o useful, lowly, precious and pure.

I finished my coffee and walked up to the nearby park around Villa Doria Pamphilj, with its meadows, pine forests and marble statues, all of which have lost their heads. I sit down on a bench overlooking the castle.

Warming my face in the sunshine before I took out the book I had brought with me in my coat pocket, Juan Mascaró's selection of Upanishads:

Like a falcon or an eagle, after soaring in the sky, folds his wings for he is weary, and flies down to his nest, even so the Spirit of man hastens to that place of rest where the soul has no desires and the Spirit sees no dreams.
What was seen in a dream, all the fears of waking, such as being slain or oppressed, pursued by an elephant or falling into an abyss is seen to be a delusion. But when like a king or a god the Spirit feels “I am all” then he is in the highest world. It is the world of the Spirit, where there are no desires, all evil has vanished, and there is no fear.
As a man in the arms of the woman beloved feels only peace around, even so the Soul in the embrace of Atman, the Spirit of vision, feels only peace all around. All desires are attained, since the Spriit that is all has been attained, no desires are there, and there is no sorrow.

It is Yajñavalkya who, one thousand two hundred years ago, spoke thus to Janaka, the king of Videha.

As so often when I have read something thought-provoking, I closed my eyes and began to reflect upon what I had read. Recollections of Dark, a German TV series I had just seen, popped within my head. An extremely complicated story; a labyrinth of different time periods where characters and events changed, disappeared and resurged in an increasingly complicated merry-go-round that was to prove to be not so merry after all. However, towards the end, entanglements were to some extent dissolved and it was explained that everything has taken place around the nucleus of a time dimension symbolized by a triquetra.

This is the image of a kind of knot that has been cherished by modern New Age movements, but which origins are lost somewhere in the Bronze Age. The triquetra is by many considered to be an image of the junction between the past, the present, and the future, thus illustrating how these different aspects of time periods are intertwined.

It was Ivan, the son of our Dominican friend Mayra, who recommended the series to me the last time we met. I have known Ivan since he was a little boy, now he is over fifty years old. We share an interest in horror films, for which he has a taste that is consistent with mine. Therefore, I trusted Ivan's judgment when he claimed that Dark was worth watching, especially as it provided him with an enriching view of time as an incomprehensible phenomenon.

Ivan, this somewhat corpulent man with a beard, could it really be the same little menace I once knew and played with? Sure, I recognize him and we still get along well. But, nevertheless – the difference is evident. And what about 6me? Who am I compared to the man I was at the time when Ivan was just a little kid?

Thinking of my friends from the past. Some of them I haven't seen for years, mainly because I've often lived far away from them, in different countries. But, when I meet with my best friends from the past, it's as if time doesn't exist. We have just as much fun together as we had then... five, ten, twenty years ago, while other acquaintances that I have seen again have become total strangers to me. When I meet them, they might have been the same as before, I don't know, but they don't tell me anything. Some of them I found to be completely changed – often for the worse. And me? When I got to know Ivan ... and now. Is that the same man? 

I sat on the bench in Villa Pamphilj's park and thought about time. There I was in the middle of the present, not knowing what would happen within a minute and with memories stretching far back in time, for certain encumbered with several incomprehensible gaps.

The future? Unfortunately, I knew some of it, especially unpleasantness like deadlines that have to be met – bills, doctor's appointments, repairs and other necessary expenses, a lot of misery that must be covered by a strained economy. However, there are also things that I can look forward to with joy. As my mother used to say when she lived alone in the loss of my father – “We must always have something joyful to look forward to.” She lived to be ninety-six years old, and kept her clear mind to the end. Nevertheless, the future is actually hidden from us, and there are for sure many unexpected threats to our wellbeing – at any moment I can be run over by a car, or suffer a fatal disease, not to mention a creeping senility and all the terrible things that might haunt my loved ones.

There on the bench, I asked myself the same question that people have wondered about for thousands of years – What is time? It amused me to think about all the things that time travel can mean and how it can mess up life – like in Dark and ... What is the human imagination not capable of? What a miracle is human thinking!

I looked at the book I was holding in my hand and remember how, many years ago, during lectures in Lund, I was gripped by mysticism, especially as it was presented by Indian wisdom teachers such as Yajñavalkya – that our perception of our self, of time, of our own existence, is just a chimera, an illusion. The result of limited thinking. We are in fact part of something much bigger than ourselves, than the world, something boundless, cosmically vast – like the drop of water compared to the Ocean.

When we die, we merge into this ocean. Become part of it ... Like the drop of water when it is united with the sea, it is not obliterated, it continues to exist, but as an integral part of the boundless eternity. For me, it was a beautiful thought.Time is a natural presence – days pass by, the clocks tick on, our bodies are aging, reminding us of what we have done and what we have not done, what we should be doing and will not do.

As a former teacher, I know quite well that Time has a permanent home in language – present tense (is), past tense (was), perfect (had), past perfect (had been), future perfect (will have) and future perfect continuous (will have been). Through our ancestors' genes, time lives in our bodies and continues in our children. It is rooted in our brains, through memories that have characterized our lives – injustices we have committed and been subjected to; Triumphs and setbacks, an unhappy or happy childhood, bullying and admiration, discrimination and pampering. Time rests deep within us and characterizes our lives – the past, the present and the future.

Time is an essential dimension in the world of physics – length, width, height and time. Time controls the molecules and is found far out and everywhere in the Cosmos. It is integrated in both the small and the large. It lives within every being, within everything.

On my way home I watched the people pass. I had ended up in a strange mood. I knew that each person within him/herself carried his/her very own time dimension.Time is money!

Planes, rockets, subways, taxis,
there's no more rest, no more respite
Time to love? Man, you're dreaming!
Such is the law: run or die.
Time is money!
And the sun, it has to be disciplined,
it always wants to go to bed.
Hellish land, you have to curse it
if you don't want to spin faster!
Time is money.

And then he calmly and quietly celebrates love, closeness, community and nature. But once again, hustle and bustle break in.

I'm cautious.
empty promises aren't for me.
There's no merchant selling time.

https://www.youtube.com/watch?v=Jt0kVkw9lvA

Time is constantly moving forward. It never returns. We cannot reclaim the opportunities we have allowed ourselves to miss, prevent the mistakes we have made, all the misery we have caused to ourselves and others. The Swedish poet Nils Ferlin wrote:

A crisis here, a crisis there.
Times they are so busy. —
The one you desire came for a visit.
Too bad it was for both of you.
She knocked — once or twice.
Put her ear against the door
No one was home. She had to go.
What else could she do?

https://www.youtube.com/watch?v=uKtwiYP60K8

Many of us, perhaps most of us, are excited and tormented by our individual time. Time seems to be something that we assume we own. We believe that we must constantly protect our cherished time, so that no one deprives us of it. Time thieves are plentiful; within our own family, in our workplaces.

And not the least, we steal our own time, waste it on unimportant things. Unforgettably expressed in Michael Ende's novel Momo or the Battle for Time, with German accuracy he gave his book the long title Momo. Die seltsame Geschichte von den Zeit-Dieben und von dem Kind, das den Menschen die gestohlene Zeit zurückbrachte, The Strange Story of the Time Thieves and of the Child Who Brought the Stolen Time Back to People. The child who in this strange novel takes back people's stolen time is the poor but positively cheerful and eccentric Momo, who single-handedly saves us from the devastating time thieves.

The parasitic Grey Men appear out of nowhere and deceive people by deluding them that they can become wealthy if they save their time in their Time Bank. A lie as good as the one that is constantly honked at us by the slippery henchmen of commercialism, who have deceived us into believing that everything can be measured and bought with money, not least time.

Get rich quickly and easily, without much hassle on your part. Give us what you have of your excess time and we will invest it and double its value. Everything has a value, even time – but let us take care of it all, you don't have to bother managing your own time.

The grey-clad, grey-skinned, bald non-people claim to represent The Time Savings Bank, an institution that provides "time savings" – Time deposited in this bank can then be recouped with interest. Fast cash!

And people give the grey men their time, believing that at a later date they can regain an increased time. Soon life where the Grey Men have ravaged becomes sterile. They have stolen all “wasted” time — pastime, distraction, relaxation, amusement, art, fantasizing, daydreaming, strolling, rest, and sleep. Everything has become grey and uniform, levelling has spread like a deadly plague and transformed the lives of time savers; devastated colour, joy, imagination and love. Time, like art, has acquired a false, commercial value.

The Grey Men say they are paying for and managing time. However, they are con men.  There is no Time Bank. The Grey Men turn our time into the grey cigars they constantly smoke in order to exist, and the more time that is stolen from us, the more the Grey Men proliferate.

Nevertheless, everything is a chimera. Momo is a fairy tale and just as true as Hans Christian Andersen's The Emperor's New Clothes. In Ende's novel, it is Momo who, finally, like in Andersen's fairy tale, reveals that "The King is naked" and thus makes people realize that saving time is a gigantic lie that has robbed them of life itself. 

Momo is set in Italy and as I am walking home, I think that this country is the right place for such a fantastic story. Here in La città eterna, the Eternal City, people have during millennia come from all over the world and created a unique culture, so distinctive that it seems as if the entire city lives and breathes by and for itself. It as if it has turned itself into a giant organism. Here, buildings from different times have been built on top of and next to each other. If you during the night walk through the deserted places of Rome you will find that you are walking through and across time. Under your feet rest catacombs, temples and churches, and the miasma that has been gathered there rises up to the surface. The city tells you its stories and legends.

Time lives not only within us, but also outside of us. I realize it when I get home and step into a basement space that I have covered from floor to ceiling with my books. Some of them have already opened up themselves to me, others are waiting to do so. Down here rests the past, present and future.

In the world of books, I can travel back and forth in time. I also have the opportunity to return to books I have read (something I am currently engaged in) and then find that they, like me, have changed. On several occasions I have reread a book and found it to be quite different from when I first read it – either better or worse, or maybe simply ... different. I read somewhere that William Faulkner was once asked which three novels he had found to be the most fascinating. He replied "Anna Karenina, Anna Karenina, Anna Karenina". "But, it's the same book!" "I've read the novel three times and each time it was different."

Books are both frozen and living time. You ... my reader, you are right now in a different time dimension than I am, the one who is just  now writing these lines. When you read my text, it is already written, aged. You are in my future and I am in your past.

Reading a book about a bygone era makes me think of my youngest daughter, who is an archaeologist. Archaeologists visit times gone by. In one of his novels the subtle Polish science-fiction writer Stanislaw Lem combined books and archaeology. Memories found in a bathtub begins when future archaeologists have found a diary thirty centuries after it had been written. It is believed to be the only known trace of a human hand left on paper.

When they have, with the help of the sophisticated machinery which are at their disposal, succeeded in translating the ancient and forgotten text, it turns out that diary was written by the end of the twentieth century, i.e. some thirty years after Stanislaw Lem wrote his novel. The diary was written under a military dictatorship harassing its citizenry with an extremely complicated bureaucracy, during which although it had begun to use what the future archaeologists designated as "electronic brains", almost all vital information had been “papyr-based”

Like so many other novels set in a distant future, a catastrophe had taken place. In this particular case, it was a chemical chain reaction that caused an almost immediate worldwide decay of a material that had been

"whitish, flaccid, a derivative of cellulose, rolled out on cylinders and cut into rectangular sheets. This papyr was almost the sole means of recording knowledge and contained information of all kind, impressed on it by dark tint."

All papyr-based archives were wiped out. At that time, there was no mnetamnetism or technology that could crystallize information. Panic broke out when people lost their identity through the erasure of paper and were thrown into a state of complete anarchy, when all bureaucracy and construction activities collapsed and citizens abandoned decaying metropolises. A long period called The Chaos began when ignorance and superstition took hold of almost everyone. 

Before the catastrophe had taken place, the nameless diary writer, who every night had written down what had happened to him during the day. This had been done in a desperate attempt to maintain his sanity. Just before the disaster took place, he had hidden his manuscript under a bathtub. Since the unknown writer lived under a ruthless military dictatorship, which tried to keep every citizen under its surveillance, the unknown secret service agent had been afraid that his diary writing would be revealed.

The young man had been given a secret mission. Everything within the huge Headquarters was secret, General Kashenblade had informed him:

Your mission. Conduct an on-site investigation. Verify. Search. Destroy. Incite. Inform. Over and out. On the nth day, nth hour, sector n, subsector n, meeting with N. Stop. Salary group under the cryptonym Bareback. Unlimited oxygen voucher. Payment by weight for redundancies and sporadic notifications. Report regularly. Your contact person is Pyra-LiP, your cover Lyra-PiP. In case you fall in battle, posthumous decoration with the Top-Secret Order, complete honour, salutes, memorial plaque and a written recommendation in your dossier. Any questions?

The poor recruit cannot obtain any clarity about what his mission really involves. Everything is secret. In his search, he is shovelled from one office to another, all with strange designations in the form of inscrutable abbreviations. Occasionally, he is presented with forms that must be filled in and handed over to secretaries who only act on orders from top managers and do not concern themselves with anything "below their competence".

The diary writer finds that that the best way to move between offices and different destinations is to slip in where doors are open and where you are not asked about anything. In this way, for example, he comes to the "library", buried down deep in the office labyrinth – a room cluttered with dusty, greyish volumes, densely arranged on sagging shelves. A bald, wind-eyed old man with a trailing gait shows him, under the few, naked light bulbs, one foul-smelling volume after another, while muttering "a splendid work . . . brilliant." As the young agent stumbles out of this "paranoid nightmare", he feels as if he has left a slaughterhouse.

The narrator in Lem's novel is a diary writer and a diary is undeniably a time machine that takes its reader back in time, and so are old letters, photographs, discoloured home movies, biographies and autobiographies.

Several years ago, when I was studying literary history, I was told by one of the lecturers, Erland Lagerroth, that novels involve a process. I was annoyed by that assertion it was too banal for my taste. Maybe I misunderstood the whole thing, probably it meant that in a story one event follows another. And it can certainly be like that. The reader is wondering "and what happened next". That kind of wonder drives the stories forward and maintains the reader’s interest. It is easy to understand how the murderous king repeatedly postponed Scheherazade's execution in order to hear the continuation of the story she had not been able to finish when the day dawned. A Thousand and One Nights has certainly remained my favourite reading. It contains the entire fascination of storytelling, and with delight I often return to its stories.

Books include their own time and an author is free to play with and manipulate the process of storytelling, but not to such an extent that the it becomes incomprehensible. An annoying example of this is James Joyce's Finnegan's Wake, which is incomprehensibly acclaimed by some connoisseurs. There have been times when I have tried to read it – a completely unnecessary effort. I could have spent my time better by reading other books worthy of the effort, than tormenting myself with that misery.

I remember how during my high school years I was fascinated by Lawrence Durrell's Alexandria Quartet, written between 1957 and 1960. The quartet's first three books depicted the same sequence of events, but from different points of view, which meant that the portrayal of the main characters in one novel shifted in such a way that they became secondary personalities in another. Based on the timespan depicted by the first three parts, the fourth part of the quartet moved the plot forward.

I recently reread Faulkner's Absalom! Absalom! from 1936 and found it even more complicated and stranger than Durrell's novels. Here the story emerged in a different manner. The narrator's voices are further complicated by the fact that they flow back and forth, while other voices come forward and recede, mixing together in a constantly changing landscape where even the resolution/final interpretation of the sequence of events becomes uncertain.

The reader senses the connections, but is forced to reconcile the different versions and voices without the author's help. However, it becomes abundantly clear that the historical depiction of a microcosm exposes the American South's dark legacy of racism, feelings of inferiority, shattered dreams of success, class thinking, slavery, and desperation, all within a framework of decay, violence, war and murder. A picture of a slice of time more than a process.

Absalom! Absalom! illustrates perfectly what the Italian Italo Calvino, a writer who also played with time and space, stated:

The time dimension has been shattered, we live and think in time The dimension of time has been shattered, we cannot love or think except in fragments of time each of which goes off along its own trajectory and immediately disappears. We can discover the continuity of time only in the novels of that period when time no longer seemed stopped and did not yet seem to have exploded, a period that lasted no more than a hundred years.

Calvino does not specify which hundred years he is alluding to. When they started and ended. He probably referred to the age of realist/naturalistic novels, as he had shown a great appreciation for what some writers had created before them – Homer, Ovid, One Thousand and One Nights, Ariosto, Cervantes, Cyrano de Bergerac, Defoe, Sterne, Diderot.

The quote above comes from the introduction to Calvino's novel If on a Winter’s Night a Traveller from 1979. A novel that dealt with the mystery of reading and dealt with the parallel worlds of novels and other stories. How an author like a magician can hide his tricks up his/her sleeves. In the first chapter, Calvino urges the reader to make him/herself comfortable, shut the door for the outside world to become immersed in the story that is about to begin:

In a small town a traveller sits on a winter night in a station bar. He has his suitcase next to him, maybe he is waiting for someone. In the chilly, smoke-filled room, he suspects the locals are critically examining him. Closing time is approaching and he is asked to leave the premises.

It now dawns on the reader that this is far from being an ordinary story. The author turns to him and reveals that there is an error in his book copy where the introductory section is followed by a story taking place in a Polish provincial household. The reader, who has now become part of the story, is forced to return to the bookstore to complain and then receives a new copy, while at the same time he is getting acquainted with Ludmilla, also known as the "Second Reader", thus a chaotic journey commences  through literature and across the world. We are completely in the hands of the narrator, who provides us with ten chapters from ten different books, each and every one quite unlike the others, while we are taken different parts of  the world and end up in unfamiliar, ancient and possibly fictional lands.

When the reader assumes s/he has got some kind of grip on the text, s/he is forced back from the bookstore to the publisher, from the publisher to a university professor, who turns out to be an expert in literature from an extremely small language area. The versatility is almost incalculable, we have ended up in Kathasaritsagara, a Sanskrit word that means something like "The ocean into which the rivers of stories flow".

Italo Calvino was a member of Oulipo, Ouvroir de littérature potentielle, roughly translated as Workshop for Conceivable Literature. A loosely organized association with mainly French-speaking members, though also with corresponding Latin Americans, English, Scandinavians, Italians, etc. Particularly prominent at the movement’s pinnacle were the novelists Raymond Queneau, Georges Perec and Italo Calvino, but also several poets and not least mathematicians have been and are outstanding members. Oulipo still exists.

Within Oulipo,  people gathered around literary games in which, with the help of rebuses, mathematical problems, the exclusion of a certain letter, card games, drawings, and a variety of other methods, they searched for new structures and patterns that could be used by writers "in whatever way they thought suited them". Queneau described the Oulipians as "rats who construct the labyrinth from which they planned to escape."

The playfulness of the Oulipians can sometimes be quite fun and stimulating, sometimes a somewhat too cryptically strained, although one of their rules is to avoid incomprehensibility. The writings of several earlier, distinctive writers such as Swift, Rabelais, Lewis, Carroll, Raymond Roussel, Homer, Jorge Luis Borges, Erik Satie, Alfred Jarry, and even authors of sacred writings such as the Bible, are with Oulipian admiration characterized as plagiat anticipé, anticipatory plagiarism.

I stayed in the basement and put on a CD (I also keep a lot of CDs and DVDs down there) on which the violin virtuoso Nigel Kennedy together with the Polish Yiddish trio Kroke Band played Time 4 Time, which introduce a trotting rhythm over which a painfully sentimental gypsy violin floats and languishingly sweeps forward, all the time with the roaming beat beneath it, as if to conjure up a vision of a gypsy caravan moving across the puszta. The timeless rhythm of nomadic peoples traveling across Asian steppes or African deserts, above which a star-studded firmament arches and tells them about time and travel direction. Finally, the CD explodes in Kukush, a loose, unbridled extravaganza, but with an unfailing, underlying and captivating rhythm beneath Nigel Kennedy who on his electric violin approaches a Jimi Hendrixesque improvisational ecstasy.

https://www.youtube.com/watch?v=e33gPMdasVE

Music as living time; intangible, instantaneous, captivating and yet bound within a fixed set of rules, which in spite of their strict framework provide seemingly endless possibilities for improvisation. However, every misstep might give rise to fatal dissonance, as when mathematical formulas collapse through minor miscalculations.

In addition, music is timeless. I can, whenever I feel like it, put on a CD with music by of Palestrina, Bach, Schönberg, or Vivaldi. It was different in the past – when, provided you belonged to the wealthy classes, could only enjoy a Beethoven symphony once in a lifetime. Music is for me as inexplicable as quantum mechanics.

At the end of his Tractatus Logico-Philosophicus, which I have difficulties with understanding, Ludwig Wittgenstein wrote the well-known phrase "Of which one cannot speak, one must remain silent". For most of its readers, this has meant that problems connected with ethics, the meaning of life, human existence, and other metaphysics, lie beyond the boundaries of language and therefore cannot be expressed through words, logic, or other factually based knowledge.

But... since Wittgenstein nevertheless approached metaphysics by a variety of means, one might interpret his quoted statement as referring to certain aspects of reality that are ineffable since our language is far too limited and thus insufficient. It locks us into predetermined, paralyzing ways of thinking, and within such a difficult conundrum we find a concept like "Time".   

So... Maybe I should keep quiet when I try to express my thoughts about the time. But still, I use my writing mostly for myself. What does it matter if I am wrong while moving in metaphysical areas? First of all,  för me it is a pleasure to write and I also use my writing to capture and try to find out something about my often swirling thoughts.

I ask myself what the three dimensions – length, width, height – would be without the influence of time – if not stagnant and dead? It is time that gives them life. Time drives the dimensions to the right or left, up and down, in and out, back and forth. It has been written and said that time does not exist in itself, only in relation to events or objects that already have been set in motion. But? Would they have been on the move without the time? I don't know. I'm not a physicist. Mathematics has always been a closed space for me. I've tried, but never found the keys to it.

However, I have learned that Hindu philosophy equates movement with life. Life and movement arise through karma, which briefly might be said to equal the law of cause and effect. If karma ceases to work, time is transformed into eternity—it becomes dormant in itself. But before that, Saṃsāra prevails – the cycle of existence, the ticking circle of life, manifested in Shiva's cosmic dance that simultaneously creates and destroys.

Shiva Nataraja, the Lord of Dance, expresses through his violent performance creation and destruction, prerequisite for life, but also its balance, protection and preservation.

With his long hair swaying in the frantic tempo of the dance, Shiva accompanies himself with a drum that he holds in his right hand; the rhythm of life, the beating of the heart, the pulse of life, the eternal cycle. In his left hand burns the fire of destruction – no life without death. But, Shiva has four hands. The third he raises in a sign of peace, with its palm open to the viewer Shiva seems to say: "Be calm, I move. I live, you shall all live."  His fourth hand is directed at his raised leg – "I move, life goes on and I watch over you. I who am one with the All; man and woman, day and night, the time that incessantly moves us on.

Everything is in balance; Shiva's dance may be excited and seemingly unbridled. Not at all – it moves within a fixed framework, the cosmic rules. He steps on the god Apasmara, a child with a moustache, the demon of ignorance, whose pathetic knife is ignored by the dancing World Ruler who keeps his gaze fixed upon us: “Don’t you realize that I am identical with the absolute balance of Universe? Everything is indeed moving; time, atoms, planets, galaxies. Through my cosmic dance everything is held in place, time binds chaos, everything is in balance, the energy is constant, although changeable, it moves within the given framework of the Cosmos.”

Time is thus linked to movement. Something that I experienced when I in my youth worked as waiter on the trains between (mainly) Malmö and Stockholm. A journey that took between five and seven hours. However, the movements of the trains meant that the working day did not feel like it was measured through some abstract time, linked to the circular movement of the hands over a dial, Instead, the passage of time corresponded to geographical stretches – Malmö-Hässleholm, Hässleholm-Växjö, Växjö-Nässjö, etc. By looking out the window, I got an idea of the passage of time.

I would think that a peasant used to consider time as a movement between dawn and dusk, between spring and winter, reflected by the sun's journey across the sky. The time used to be something different from what it is now. Authorities tried in their own way to discipline people's consciousness of time, first with church bells, then with the help of factory whistles (time is money) and over time through increasingly sophisticated methods, from punch clocks onwards.

But where does time lead us? As new findings come to light, science becomes more and more complicated and hopelessly incomprehensible to an amateur like me. Perhaps this is what Nobel Prize winner Richard Feynman meant by stating that the ideas born through quantum/electrodynamic discoveries cannot be perfect. They are rather models and thus not identical to "reality", which continues to be beyond human comprehension and perhaps will continue to be so.

Einstein considered "time" and "space" to be concepts we use for our thinking, for the development of a reasonable theory. Theories that to some extent might be mathematically and experimentally proven, but that does not mean that mathematically conditioned models govern our way of living and perceiving the reality that surrounds us. Quantum mechanics tells us that the exact position and state of particles can never be completely known, uncertainties are and remain an integral part of Creation. Nevertheless, scientific discoveries point to a direction, and might describe a physical reality that over time will become increasingly sharp and thus change the lives of all of us.

An influential mathematical model is the so-called spacetime, which combines space and time into a single interwoven state, a continuum, i.e. something that has a spread in space and which in theory can be divided into infinitesimal parts. It was Hermann Minkowski, who had been Einstein's mathematics teacher during his time in Zurich, who created  the concept of spacetime as an attempt to support Einstein's theories.

Einstein and Minkowski shared a desire to use abstract mathematics as a means to describe and possibly transform our perception of the nature of the Universe. They have succeeded to the extent that their mathematical models now have been refined and also largely experimentally proven. However, question marks remain, one is whether mathematicians like Minkowski and Einstein really believed that we live within a space-time with all that would imply for our everyday existence, for our perception of time, for our faith. Einstein also had his doubts about the applicability of Minkowski's mathematical models. He called them überflüssige Gelehrsamkeit, superfluous learning.

When Einstein's close friend, the engineer Michele Besso, died, he wrote a letter of condolence to the deceased friend's family. Ever since they had studied together at  the Zurich Polytechnic Institute, Einstein and Besso had been close. Besso was not only Einstein's friend, but was also an understanding man with whom he could openly and on a completely different level from what he did  his fellow scientists discuss both life issues and science. Einstein wrote:

Now he has preceded me a little in parting from this strange world, too. This means nothing. For us believing physicists the distinction between past, present, and future only has the meaning of an illusion, though a persistent one.

I don't understand much of all these scientific theories about the relationship between space and time, my ignorance makes me think of the science fiction author Robert Heinlein's short story By his Bootstraps , whose main character.

had as much chance of understanding such problems as a collie's perception of how dog food ended up in cans.

However – a growing confusion and uncertainty leads to revisits to things that are still considered self-evident, for both the common man and scientists. For example, that time moves inexorably forward. It cannot be reversed, something that has led several scientists to speak of the "arrow of time".

Where time moves is however an unsolved riddle, one seems to indicate that the speed of the "time arrow" is changing, it is assumed that it is slowing down and that all of the Creation is moving towards Entropy. Matter changes, falls apart; metal rusts, rocks wear down, organisms age and rot away, stars and galaxies die. The energy is certainly constant and indestructible, but it can be dispersed into smaller components. And then?

Several Hindu philosophers imagined the Universe/Brahma, as a vast organism that breathes; inside out. Scientists assumes that the Universe was once born – The Big Bang, when particles from an exploding centre were thrown in all directions crating a Universe that demonstrably still moves outwards from a core, until the movement eventually slows down.

For some Hindus, it is obvious that every tiny part of the Cosmos is part of this vast spectacle. The Maitrayaniya Upanishads, possibly finding its origin around 500 f.Kr, stated:

There are certainly two forms of Brahman: Time and Timelessness. That which precedes the Sun is Timelessness, perfect and indivisible. But what started with the Sun is Time, and it can be divided.

Brahman can then be considered timeless – eternal. This while earthly life is dependent on the sun and thus associated with man's concept of time; day follows night, the passage of months, the changing of the seasons, are all phenomena connected with time in its form of motion. The universe also moves, but it is a different form of movement – more like exhaling and inhaling, heartbeats. The cosmos is by Hindu philosophy likened to purusha and is then described as having a human shape. Human beings are like mirror representations of the cosmic purusha, though subjects to a different time than this enormous assembly. We humans are slaves to the time of the sun, while he time of the universe is the breath of Brahman.

What happens to matter and time when entropy finally strikes and the outward movement of the Universe slows down and ceases? Where does it all go? Perhaps it falls back to its origins, to a point that then becomes so compact, so bursting of compacted mater that it cannot hold all its parts together. The result – a new Big Bang. An endless pulse movement – Brahman breathes. Again – what do I know? I am not a scientist, not a physicist, no logician. I cannot even count, only the most basic algebra.

Sophisticated Eastern philosophy, such as what has thrived within Hinduism, Buddhism, Confucianism, and Taoism, tends to be more cyclical than the tradition inspired by Judaism, Christianity, and Islam. These so-called Abrahamic religions have a more linear concept of time, with a beginning and an end. A way of thinking that easily leads to a progressive view of existence, that one thing leads to another, but not as in the concept of karma in a cyclical movement, but towards an end goal, happy or unhappy depending on which individual you are born to be.

Virtually all ancient Greek philosophers believed in development in the sense of "progress" as improvement. In other words, a temporal movement towards what was perceived as a more refined, improved and universally desired stage of well-being. True, just as nowadays, it was written nostalgically about the fact that there had once been better times – a golden age when people were happier, just as Jews and Christians could imagine a perfect Garden of Eden. The Jews and Christians wrote that human's sin drove them out of this Paradise, while the ancient Greeks seem to have considered it to have been man's arrogance, a belief in his own great ability, hubris, that caused him to leave an original state of innocence and simplicity.

The Greeks, however, seem to have perceived this "golden age" not only as a glorious time, but also as a somewhat brutal time, in the absence of many of the comforts available to the Greeks in their present day – a "civilized" existence.

There were setbacks – war and plagues – but as the Roman poet and philosopher Lucretius wrote, we are moving pedetemtim progredientes, step by step, towards a better future, a concept that in English has become progressive time. It seems that most cultures, whether they have a cyclical, or a progressive perception of time, have their own cultural heroes. That is, mythological heroes, or sometimes even godlike figures, who through discoveries and inventions managed to change the world for the better, often against the will of the gods because these believed that preserving  the status quo benefited their power.

A cultural hero/heroine could, for example, have brought fire to people, taught them agriculture and cattle husbandry, given them songs, dance and other cultural expressions, created new traditions, instituted laws and religious practices, etc. It seems that almost every known cultural circle has had one or more cultural heroes. They are not always people; they could also be talking animals. To show how common they are, I can mention a small number of those cultural heroes that exist among different peoples.

The Greeks had their Prometheus, Aztecs Quetzalcoatl, West African Ashanti – Anansi, Irish Celts – Cú Chulainn, Australian Aboriginals – Bunjil, Chinese – Fuxi, Finns – Ilmarinen, Inuit – Apanuugak, Lakota Sioux – Iktomi, Sumerians – Gilgamesh, Polynesians – Maiu, Tibetans – Gesar, etc., etc.

In Western ideology and politics, the idea of progress has become almost exclusive. For individuals it is important to become successful and success is then generally measured in money. High incomes give respect, a successful career is when you are considered to be  better than others, higher positions give better income and even luck in business is considered to be a success and a sign that you have managed your time on earth in an exemplary way.

But even a society must be successful and how far a country has come on the step scale is mainly measured in GDP, a measure also primarily based on economic progress. Gross domestic product is expressed as the value of a country's total consumption of goods and services, investments and exports over the period of one year.

The concept of progress was introduced into the social theories by early 19^th century, especially in the context of social development described by philosophers such as Auguste Comte and Herbert Spencer. At the same time, there was talk of modernization, which meant that society should remove traditional barriers to free markets. Accumulation of wealth meant that one had to be aware of the opportunities that existed to enrich oneself and seize the opportunity as soon as possible, time became an increasingly important factor in such social systems.

Bold, quick decisions were celebrated while the pace of existence increased, freed from nature, religion and traditions. The Futurist Filippo Tommaso Marinetti captured the spirit of the times in his manifesto from 1909, Time was turned up to a feverish heat, but in a "positive" sense:

1. We intend to sing the love of danger, the habit of energy and fearlessness.

2. Courage, audacity, and revolt will be essential elements of our poetry.

3. Up to now literature has exalted a pensive immobility, ecstasy, and sleep. We intend to exalt aggressive action, a feverish insomnia, the racer’s stride, the mortal leap, the punch and the slap.

4. We affirm that the world’s magnificence has been enriched by a new beauty: the beauty of speed. A racing car whose hood is adorned with great pipes, like serpents of explosive breath—a roaring car that seems to ride on grapeshot is more beautiful than the Victory of Samothrace.

5. We want to hymn the man at the wheel, who hurls the lance of his spirit across the Earth, along the circle of its orbit.

6. The poet must spend himself with ardour, splendour, and generosity, to swell the enthusiastic fervour of the primordial elements.

7. Except in struggle, there is no more beauty. No work without an aggressive character can be a masterpiece. Poetry must be conceived as a violent attack on unknown forces, to reduce and prostrate them before man.

8. We stand on the last promontory of the centuries!… Why should we look back, when what we want is to break down the mysterious doors of the Impossible? Time and Space died yesterday. We already live in the absolute, because we have created eternal, omnipresent speed.

9. We will glorify war—the world’s only hygiene—militarism, patriotism, the destructive gesture of freedom-bringers, beautiful ideas worth dying for, and scorn for woman.

10. We will destroy the museums, libraries, academies of every kind, will fight moralism, feminism, every opportunistic or utilitarian cowardice.

Change and worship of progress were far from new in Western culture. Although at the end of the 1800s it was linked to the pace of time, the rapid pounding of train wheels against the rails, raising smoke from factory chimneys, their blistering hot furnaces and powerful steam hammers, the increasingly common automobiles and aircraft. A paroxysm that found its explosive peak in the First World War, with its devastating, mechanized carnage.

It was not only the freedom of thought and the exchange of knowledge that was embodied in Gutenberg's revolution of the art of printing, but in parallel with this intellectual development, increasingly deadly weapons, were created leading to the progressive society we now live in.

Sociologist Robert Nisbet stated that "for three thousand years, in Western civilization, no single idea has been more important than the notion of progress." An important part of this perception has been an overestimation of the sovereign value of one's own culture compared to traditions of other countries and peoples. Added to this was a boundless reverence for economic and technological growth, coupled with a belief in scientific/academic knowledge.

An attitude that was reinforced by Darwin's theory of evolution, which was interpreted in conjunction with man as the "crown of creation", the end goal in all development and above it all towered not Homo sapiens, the thinking man, but Homo economicus, the economically minded man who over time had developed into the master of the Earth, far superior to his primitive fellow human beings.

The word "primitive" comes from the Latin primitivus, and has come to denote the first of its kind, and when the term is related to human society, it describes an early stage of development where people live in a simple manner without machines and sophisticated writing systems. Nowadays, the word "primitive" has come to be replaced by "underdeveloped", a term that also implies a form of progressive thinking, although the word "development" rather means "open up". Of course, one may wonder whether the exploitation of our natural resources and the development of sophisticated weapons of mass destruction can really be described as “progress.

Jewish religion does not seem to have been particularly obsessed with any idea of progress, but there was a strong belief that God was the Lord of Time and that He worked in history by punishing and rewarding His people. In times of persecution, the idea might thus arise that God, after punishing people for their mistakes, would also reward those who had been steadfast in their faith in Him. At the same time, God would punish the enemies of the righteous.

By the time of Jesus' birth there had among the Jewish Essenes developed the belief in an approaching Apocalypse, Revelation, and Judgement Day. The Essenes, due to Roman occupation and Jewish complicity isolated the themselves in the desert area of Qumran, where they lived a pure, strict monastic life awaiting God's doom. Several of their writings were found between 1947 and 1956.

However, the absolute culmination of a temporal view of human development came through Christianity, as it developed after the death of Jesus. Here we find the Jewish idea of man's arrogance and faith in his own ability that made God to cast out the first human couple from their eternally innocent bliss in Paradise. Humans became compelled to administer the earth through hard work. To lead them onto the right path, God gave them a set of rules to live by. He punished and rewarded humanity throughout the course of history. From time to time, God sent His prophets to enlighten people about the unfortunate consequences of not obeying His commandments.

Christianity's contribution to this development was that God, apparently resigned after his constant attempts to reform his creation and finally felt compelled to incarnate himself as a human being and in the form of Jesus become a tangible example of how one should live. However, even this attempt went badly – the ungrateful people killed him.

Now, according to many Christians, nothing remained but the Last Judgment,  when all mankind would be held accountable for their misdeeds. The righteous would be saved by the establishment of a new glorious world, while the guilty ones would be punished with eternal torment. An idea that was also adopted by Islam.

John'  s Terrible Revelation is the last book of the Bible. Doomsday prophets and fanatics seem to love this book in which the forgiving and love-preaching Jesus has been transformed into an avenging violent persecutor and uninhibited tormentor who, in an apparently insane desire for revenge, hurls millions of people into merciless suffering and eternal damnation.  

The book was probably written in the eighties AD by a certain John, a Christian-Jewish exile who had been forced to the live on the island of Patmos, off the present-day Turkish west coast. In bitter schadenfreude, John indulges in visions of all the evil that will befall enemies to his faith and how God after He has wiped them out from the face of the earth will establish a glorious Kingdom of Heaven for righteous and steadfast  believers like John and his ilk. It is evident that John's revelry in all the misery that will befall the wicked alludes to conditions that prevailed in his time. The historian of religion Elaine Pagels has, through past and present literature, carefully analysed John's gloomy, admittedly powerful, but to put it mildly nasty visions.

John not only turned against his oppressive Roman overlords who had destroyed the Jewish temple and razed Jerusalem to the ground, but he also raved against Christians who had abandoned the Jewish faith and joined St. Paul in his submission to Roman authority and rejection of certain aspects of the Mosaic Law.

From early on, there were a number of Christian prelates who opposed an acceptance of John's violent visions (there were at the time a number of other visionaries who, like John, claimed that their visions had at least the same authority as the Gospels).

Eusebius (260-339), bishop of Caesarea in what was then Palestine, wrote an extensive church history in which he quoted a number of writings. Eusebius was a scholar who relied more on books than anything else. There are few anecdotes and no humour in his rather dry book, which in return is rich in quotes and interesting excerpts from various older writings. Among other things, Eusebius reproduces letters and writings by the by him much admired Bishop Dionysus of Alexandra, who had about as if the Revelation of John had stated that

some of our predecessors rejected the book and pulled it entirely to pieces, criticizing it chapter by chapter, pronouncing it unintelligible and illogical and the title false. They say it is not John’s and it is not a revelation at all, since it is heavily veiled but a thick curtain of incomprehensibility so far from being one of the apostles, the author of the book was not even one of the saints, or a member of the Church but Cerinthus, the founder of a sect called Cerinthian after him,  who wished to attach a name commanding respect to his own creation.

Bishop Dionysus, however, did not want to completely dismiss the Revelation of John because "many good Christians have a very high appreciation for it." However, he could not refrain from divulging his doubts that it was Jesus' disciple John who had written the book, as several of his more fanatical contemporaries had claimed. Dionysus, who was a learned man and had Greek as his mother tongue, believed that the Gospel of John was written with

A remarkable skill as regards diction, logical thought, and orderly expression. It is impossible to find one barbarous word or solecism, or any kind of vulgarism. For, by the grace of Lord, it seems their author possessed both things, the gift of knowledge and the gift of speech.

It was worse with the author of the Book of Revelation, whose "language and style are not really Greek: he uses barbarous idioms, and is sometimes guilty of solecisms."

That the Book of Revelation finally found a place in the Christian canon and even ended up as the effective end of the entire Christian Bible is primarily due to the efforts of Bishop Athanasius (296-373). For forty years he was a dominant voice within Christendom, several times banished from and returning to his bishopric, he was a combative and skilled theologian, as well as a smart and power-hungry politician.

Athanasius early on found that if the Book of Revelation could be established as a canonical scripture, revealing the future and final judgment that God intended for the peoples of the earth, it could by him be used to condemn his adversaries, especially those who occasionally succeeded in usurping the bishopric from him and who, unlike Athanasius, claimed that Jesus Christ was not identical with God but "consubstantially" equal to God. It might seem to be a subtle difference, but these different perceptions divinity could result in violent riots with fatal outcomes. Supported by the Book of Revelation,  Athanasius was able to equate his adversaries, the Arians, with those deniers of God’s real nature who according to the visions of John were going to be subjected to a multitude of horrors and mass destruction.

A trick that has since has been used by Protestants to condemn Catholics, and by Catholics to condemn Protestants, and on almost countless occasions when the Apocalypse of John has been used to predict God's destruction of countless opponents and other tumultuous events such as the HIV/AIDS and COVID epidemics, as well as a variety of wars. Not to mention how the "Sign of the Beast" – 666 – has been applied to Satan, a host of popes, Nero, Domitian, Vespasian, Muhammad, Napoleon, Hitler, Stalin, Reagan, Gorbachev, Jimmy Carter, and Saddam Hussein, to name only a few of them. Strangely enough, there are millions who still believe in the Book of Revelation and that it predicts the future in detail, even though it is perfectly clear that the Apocalypse was written in its time and for its time.

The Revelation of John thus has to do with time – the future and John's visionary visits to God during the Last Judgment can thus be regarded as a form of time travel. Many people have through their visions travelled into the future, although a few have also visited the past.

Some reached another time through dreams or sleep, as in the legend of the seven sleepers in Ephesus who fell asleep during the Roman persecution of Christians and then woke up when the whole world had become Christian (a legend that also appears in the Quran), or Rip van Winkle who fell asleep in the Catskill Mountains when the future United States was English and woke up 20 years later when it had become its own nation.

Another variant is the play The Bed Bug, a play from 1929 by Mayakovsky, in which a worker is frozen for fifty years and thawed in 1979 when he is shown in a communist Utopia in a zoo as an example of bourgeois habits from anno dazumal. A similar time travel was presented in Woody Allen’s film Sleeper in which Miles Monroe, owner of the Happy Carrot Health-food Store in New York, is frozen in 1973 and thawed in 2173.  

Then there are a number of fairy tales that tell of other time dimensions, such as when the Japanese fisherman Urashima Tarō ended up in an underwater palace in which he believes he had stayed for three days, only to find on his return to earth that he had been gone for decades without having aged, something that also happened to Tannhäuser after living in the  Cave of Venus, as well as similar experiences by other heroes and heroines who had ended up in parallel worlds together with fairies and trolls. There are several such parallel worlds where time follows different rules than those that prevail in ours, such as the Celtic Tír na nÓg, the Tibetan Shambhala, or the Chinese Kunlun.

Other fairytale characters experience their future in dreams such as Scrooge in Dickens' Christmas Carol, or Julian West in Edward Bellamy's Looking Backward.  

You can also be taken back in time, as in Hans Christian Andersen's The Galoshes of Fortune, which takes their wearer back to King Hans' time in the early fourteenth century, or Mark Twain's A Connecticut Yankee at King Arthur's Court, where engineer Hank Morgan wakes up in a field outside King Arthur's castle, after a blow to the skull with a crowbar. Confused, he asks "Bridgeport?", to which he gets the answer "Camelot".  

But it wasn't until 1895, in King Edward's England, when a time traveller climbed on his strange, bicycle/sleigh-like time machine that time travel took on a whole new aspect. It retained its adventurous fascination, but now the whole scenario was changed through new technology, scientific speculation and social criticism and thus time travel became a source of increasingly complex reflections on the special and incomprehensible nature of the time. A number of science fiction writers have since followed in Wells' footsteps and his story has spawned at least four films, all of which were quite unsuccessful.

Wells' story, like so many of his short stories and science fiction novels, is both exciting and thought-stimulating. The time traveller voyages all the way to the year 802,701, where he encounters the Eloi – small, naïve and humanoid creatures living in modest communities among the ruins of huge, dilapidated buildings. Cheerful and carefree, Eloi fears dark, moonless nights. After exploring the area around the Eloi settlements, the time traveller reaches the top of a hill overlooking what he believes was once London and realizes that nature has now taken over the entire planet Earth and that humans have returned to their origins as small vegetable-eating creatures.

Later, he encounters the Morlocks, ape-like troglodytes living in the darkness underground and only coming to the surface during moonless nights. The time traveller realizes that Morlocks control and feed on the Eloi and speculates that humanity eventually had been split into two different species. The privileged aristocracy of his time has become the Eloi and the enslaved working force have evolved into Morlocks.

The story contains both love and suspense, before the time traveller travels further into a foggy future. Devid of human life it seems to anticipate T. S. Eliot's The Hollow Men:

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.

The time traveller manages to return to his own Edwardian time, but later disappears without a trace. However, that did not mean he vanished from literature and fantasy. Almost at the same time as The Time Machine was published, the new natural science broke through. Previously, matter and energy had been studied based on what scientists such as Isaac Newton and James Clerk Maxwell could calculate and observe within their traditional, but limited laboratory environments. This so-called classical physics had described the movements of bodies under the influence of various forces.

However, this previously applicable and often efficient "classical physics" were eventually challenged and changed by the study of matter and energy at very high speeds and/or at very large or extremely small scales. The two main branches of "modern physics" thus became quantum mechanics and relativity theories. Matter was investigated at atomic and subatomic levels, while the theory of relativity grew out of Einstein's studies of and theories about the effects of gravity and light on time and space.

During the 1890s, it had been discovered that atoms consisted of even smaller particles than those previously assumed. Max Planck found that the theories put forward by classical physics did not work very well. For years, scientists had assumed that energy flowed evenly in the form of a wave. Planck's work now found that energy also took the form of particles, moving in individual packets that he called quanta – the plural form of the Latin quantum, meaning "how much", or "how big".

Quantum mechanics led researchers into a subatomic world where the atom's protons and neutrons are made up of even smaller particles, some of which can simultaneously exist in more than one physical place at the same time and move from one place to another, without traveling through the space that separates them. If you try to observe them an effect called wavefunction collapse might occur. Such strange, for a layman like me, completely incomprehensible phenomena have led some physicists to speculate about the existence of parallel universes and/or alternative realities.

In 1905, Albert Einstein published an article supporting the theory that light travels as small packets of energy. Einstein's theory of the effects of speed and gravity on space and time revolutionized science. His relativity theory claims that the speed of light through an empty space is constant – 299,792, 458 meters per second. No spacecraft can travel faster than that, nor can anything slow down the speed of light. To people who travel with the light, the laws of physics would seem normal. Einstein theorized that time and space were not constants, but changed depending on the movement of the observer.

In accordance with this Brave New World, literary time travel became more numerous and bolder. Just as the new physics had changed the scientific view of existence, Wells had set a new standard for the increasingly popular science fiction literature. Since then, hundreds, if not thousands, of short stories and novels about time travel have been published annually around the world. Not to mention all the movies and TV series. Some of the better of the latter can be mentioned to give an idea of the span of time travel.

The great classic is Frank Capra's Life is Wonderful from 1946 in which small-town philanthropist George Bailey is ruined by a rival and thus contemplates suicide. Standing on a bridge in a snowstorm wishing he had never been born, an angel grants his wish and George is transferred to a miserable slum named by his rival. George's brother, whose life he saved as a child, is dead, and so are the hundreds of people his brother would have saved during World War II. George's wife is an embittered maiden and their children are accordingly not born at all.

The message of the film is that every person's life has a meaning and leaves an imprint on other people's existence. George returns to a present time that has not at all changed for the worst and is met by wife, his children, his brother, the war hero, and a grateful community. Everything works out for the best and Capra's film has become one of the most beloved movies of the Christmas season and every Christmas it is broadcasted on a great variety of American TV channels.

In Planet of the Apes from 1968, the first adult film I saw on my own and which impressed me greatly. It dealt with an astronaut who travelled back to Earth in a distant future  and found it to be populated not only by primitive humans but also by intelligent, talking apes.

Time dilation is a result of the theory of relativity and meant, if I have understood correctly, that the past time is different within a moving object in relation to a stationary one, something that caused Taylor and his two colleagues in Planet of the Apes to end up on a future Earth, instead of the Earth they had left. I don’t remember what happened to his astronaut companions, if I am not wrong, they just disappeared.

In the various Terminator films of the 1980s and 1990s, a Cyborg, i.e. a creature consisting of both organic, metallic and biomechatronic body parts, in this case a deceased police officer, is brought back in time from the near future to prevent global catastrophes.

In Back to the Future from 1985, teenager Marty McFly travels back to 1955 in a DeLorean sports car converted into a time machine by his good friend "Doc" Emmett Brown.

McFly narrowly manages to avoid his own mother falling in love with him and instead marrying his father, thereby saving his own future existence. In a second instalment from 1989, Marty McFly and Doc Brown are forced to travel to the future to prevent Marty's children from ruining the family's reputation and repairing the "timeline" after the villainous Biff Tannen has created a terrible future. Biff Tannen had managed to steal Marty's and Doc Brown's time car and had in it travelled back in time and  provided his former self with a list of sports results that allowed him to make a fortune and turn his future self into a ruthless capitalist.

In the French  Les Visiteur from 1993, one of the most popular French films ever, a knight and his squire, after a number of intricacies in connection with various witches' potions, are transported from the twelth century and end up in today's France.

The same year came Groundhog Day, in which an initially life-weary and misanthropic weatherman for unknown reasons is forced to relive the second of February again and again within the small town of Punxsutawney. Over time he manages to think about his past life and change his behaviour towards his fellow human beings and thus acquire new and better priorities.

Terry Gilliam' s 1995 Army of the Twelve Monkeys sends James Cole from 2035 back to the time before 1996 to prevent the release of a deadly virus believed to have been created by a mysterious organization called the Army of Twelve Monkeys (which is in fact innocent).

The plot is complicated with its repeated time travel, even back to the First World War and it all becomes somewhat confusing. Cole is forced to confront what has come to be known  as the Cassandra complex – you know what will happen, but you cannot change neither the past, nor the future. What happens must happen, as in ABBAS's song Cassandra

Sorry Cassandra, I misunderstood.
Now the last day is dawning.

Some of us wanted, but none of us would
listen to words of warning.
But on the darkest of nights
nobody knew how to fight
and we were caught in our sleep.

Even more confusing is Donnie Darko from 2001, which deals with adolescent anxiety, psychotherapy, déjà vu, precognition and possibly a black hole, or a wormhole. The latter is yet another incomprehensibility of the new physics. Wormholes, also known as Einstein-Rosen bridges, are a solution to field equations, i.e. calculations of how spacetime is curved by matter and energy. Worm Holes can be described as assumed "connections" between two flat parts of spacetime. These parts may be so far apart that a wormhole might appear and form a shortcut between two different points in in spacetime. 

I don't understand any of this, but perhaps it can be put in connection with Kurt Gödel (1906-1978), one of history's foremost logicians and mathematicians. During the forties, when he was affiliated with Princeton University, Gödel developed a close friendship with Einstein and his interests came to be increasingly closer to philosophy (he was deeply religious) and physics.

In 1949, Gödel demonstrated the existence of closed time-like curves related to general relativity. His calculations indicated a closed "rotating universe" and, according to Gödel, it could theoretically enable time travel, to both the past and the future. Gödel's calculations, called  the Gödel metric, made Einstein doubt his own theory.

In Donnie Darko , the main character exists in a seemingly normal American small-town environment, though he suffers from somnambulism and during nocturnal walks he is accosted by a lugubrious figure, in a kind of rabbit costume, who tells Donnie that his existence will end within a certain number of days. This happens, but apparently only to Donnie Darko who is snatched from his existence, probably the victim of having ended up in some kind of time distortion. The end of the film is open to different interpretations, perhaps even Donnie's mother and little sister were in the missing plane which loose engine had fallen down, crashed on the family house and apparently killed Donnie. But has this really occurred in the world he was previously a part of?

In Tony Scott's Déjà Vu from 2006, the FBI has managed to find a way to use a wormhole to go back in time and prevent a terrorist act that has already taken place – the blowing up of a boat in New Orleans that killed 543 passengers.

In Christopher Nolan's Interstellar from 2014, astronauts use cosmic wormholes and similar phenomena such as Black holes to find new settlements for humanity.

In 2000, Christopher Nolan had created a different kind of time travel in his film Memento. Leonard Shelby suffers after a traumatic experience of anterograde amnesia that causes short-term memory loss and an inability to form new memories. He therefore develops an advanced system of photographs, handwritten notes and tattoos in an attempt to find the man who murdered his wife and caused his amnesia.

A similar thicket of time travel and parallel time schedules is made up in a number of TV series. For example, the 950 episodes of Star Trek, where the spacecraft Enterprise navigates through galaxies and time zones. The series, which began in 1966, became so popular in the United States that its personalities are now by many Americans almost perceived as living persons.

I've never seen any episodes of Star Trek, but I remember when I once bought an armchair in New York and the shop assistant appreciatively commented: "A very good choice. Dr. Spock bought a similar one last week." "Dr. Spock, the paediatrician?" "No, no, I don't know who that is. I meant Dr. Spock, science officer on the Enterprise."

However, I watched with great interest all the episodes of Lost, which followed the survivors of a plane that crashed between Sydney and Los Angeles on a mysterious island somewhere in the South Pacific. Are the former air passengers alive or dead? Is the island a place in another time dimension? Is it perhaps a version of the Catholics' Purgatory?

In any case, there was a kind of primary plot with a variety of underlying flashbacks, or forward-looking ones, that deepened the characters involved.

The German series Dark, which takes place in the small town of Winden, the site of a large nuclear power plant, is, if possible, even more confusing than Lost, and like it, leaves a lot of loose ends and unresolved questions in its wake.

Dark, which is the reason why I started writing this blog post, can almost be considered a museum of theories created around the passage of time and its role in our lives – the curved space, black holes, the Cassandra Complex, parallel worlds, wormholes, encounters with one's own passed and future self, aging, the avoidance of catastrophes that have already taken place, how the past, or the future, intervene in the present, predestination, the rise and fall of the world, our personal responsibility, the power of love, etc., etc., all trapped in a strange time loop.

The couple Baran bo Odar and Jantje Friese, who created Dark, after that initiated the TV series 1899, which I found even more intriguing than they actually a little too enigmatic Dark. It is a shame that Netflix cancelled  the 1899 project after the Brazilian cartoonist Mary Cagnin accused the German couple of plagiarism. I wonder. Plagiarism? In this age of quantum mechanics and shifting worlds? Incidentally, Cagnin's aesthetically and narratively quite unoriginal style does not seem to have much in common with the German couple's more sophisticated, multifaceted and now prematurely unfinished storytelling.

The influence of mysterious pyramids, which form the basis of Cagnin's plagiarism accusation, seems downright ridiculous given that pyramid power has been a common trope in the science-fiction genre ever since the New Age guru Patrick Flanagan introduced his mumbo jumbo around power-producing pyramids in the early 1970s. They have since appeared in all sorts of stories, such as in the 1994 film Stargate, or in the much more comical Illuminatus trilogy (1984) by Robert Shea and Robert Anton Wilson, as well as in Terry Pratchett's Pyramids (1989), in which pyramids actually affect different dimensions of time.

Along with wormholes, the Multi-Worlds Interpretation (MWI)  occupies a prominent place in Dark. It is an interpretation of quantum mechanics that claims that the universal wave function is real and permanent, consequently there is no wave function collapse. This means that the outcomes of quantum measurements are realized within the different "worlds" that make up part of a "multi-universe".

As with so many other interpretations present in quantum mechanics, the multi-world interpretation is justified by the so-called Double-Slit Experiment. When particles, such as electrons, are sent through two slits towards a screen, they create an interference pattern on the screen, even when they are sent off one at a time, suggesting that each particle in some way influences/transforms itself. This phenomenon indicates that objects at the quantum level, such as photons or electrons, behave like waves until they are measured, at which point they behave like particles.

The experiment has been taken as evidence that the physical reality is associated with a wave function inherent in its most elementary particles and that this wave function does not collapse, as previously assumed, but is transformed. Consequently, there are several parallel universes, which can only interact with each other through interference.

Such parallel worlds exist in Dark, but they have appeared on several previous occasions, such as in Philip K. Dick's The Man in the High Castle from 1962. The novel takes place in 1962, fifteen years after Nazi Germany and Japan won World War II and the victorious powers have divided the United States between them, with a "neutral" zone between the two spheres of influence. However, there exists a forbidden "novel", The Grasshopper Lies Heav, which tells us that this is an illusion. It is never really clear what is reality, or whether it is perhaps just a writer's imaginary creation, a novel within a novel.

The excellent TV series that was later made on The Man in the High Castle, makes it all quite clear. It is in a parallel reality that the Japanese and the Germans have triumphed. There is another world where the Allies have triumphed and where life is completely different. Grasshopper Lies Heav, is in the series not a novel but hidden documentaries that truthfully depict how the Allies won the war – but ... Not here and now, not in this reality, but in a parallel world.

The different worlds make me remember a series of books that my oldest daughter was very fond of. Especially one that was about how a spirit fulfilled different desires. Each chapter ended with different choices and the story continued depending on the choice you made.

That book was read to pieces and I guess my daughter still remembers it. It was part of a book series called Choose Your Own Adventure, and the books were written in the second person. Between 1979 and 1998, they had sold more than 250 million copies and been translated into 40 languages. Time travel was a frequent theme in several of them.

I don't know if the Swedish author Peter Glas are familiar with those books. In any case, in 2015 he wrote the fascinating Amber Kiss, which dealt with Gabriel's life choices. He falls in love and is invited home for dinner by the coveted woman, but ... Should he accept, or instead go to a business meeting that could make him wealthy? The reader decides. If Gabriel accepts the dinner the reader gets to know how it unfolded. However,  if it is the business meeting that Gabriel prefers to prioritise the reader will have to scroll to another page. And so, it continues throughout the book, where the reader is left with one choice after another, and soon we discover that the choices are generally about love, money or career, and consequences are accordingly.

As early as 1963, the Argentine writer Julio Cortázar had written the novel Hopscotch  which was divided into 155 chapters and which, according to the author, could be read in different order, all according to a list of numbers given by Cortázar. If the novel was read in agreement with the multitude of options indicated by the different sequences of numbers, several different stories would emerge.

The most masterful story in the genre of "alternate realities" was written by Cortázar's compatriot Jorge Luis Borges. His story Garden of Forking Paths from 1941 is in many aspects the perfect short story: short, dense, original, strange, contemplative and thought-provoking.

A Chinese doctor, Yu Tsun, lives in England during World War I and spies on behalf of the Germans. He knows that he has been exposed, but before he is executed, Yu Tsun must find a way to pass on the crucial information he has obtained. The reader has no idea how to Yu Tsun will achieve this and part of the charm of the tale is that it is also a thriller where the main character is pursued by an agent who knows almost everything about him.

 I don't want to spoil the enjoyment of a short story that "must be read before you die" as the titles are of books that informs you about novels to be read, movies to be seen, places to be visited and dishes to be enjoyed. One quote from Garden of Forking Paths may suffice:

Not for nothing am I the greatgrandson of Ts'ui Pen. He was Governor of Yunnan and gave up temporal power to write a novel with more characters than there are in the Hung Lou Meng, and to create a maze in which all men would lose themselves. He spent thirteen years on these oddly assorted tasks before he was assassinated by a stranger. His novel had no sense to it and nobody ever found his labyrinth.

Ts'ui Pen's labyrinth was in fact the representation of a multi-universe in which a myriad of possibilities opened up, where it was easy to get lost, and there was no way back. Yu Tsun  knew the end of his life was coming close, but that didn't stop him from taking advantage of his ancestor's labyrinth to send his message to those who were waiting for it.

It is said that if a time traveller travels backwards or forwards in time, he cannot meet himself. This is something that the TV series Dark does not agree with at all. Much of the devastation and chaos that reigns in Dark's world is due to the fact that the main characters meet themselves at different times of their lives and at different time periods, and how they murder each other, are born to each other, converge and separate.

It certainly sounds chaotic and it is chaotic, but not to such a high degree  as in Robert Heinlein's short story By His Bootstraps,  which was actually published the same year as Borges' Garden of Forking Paths, though the two authors could not have known anything about each other's existence at the time.

The strange title "by his bootstraps" is probably incomprehensible if you do not consider how boots are generally equipped with such straps and to lift oneself up with the help of them is probably as impossible as when Baron von Münchausen lifted himself and his horse out of a swamp with the help of his own pigtail. 

Heinlein’s short story begins with Bob Wilson locking himself in his room to finish a dissertation on the application of mathematical logic to the concept of time travel. At this stage, he doesn't care if his thesis whether time travel is valid or not, he's just desperate for sleep and wants to get the misery out of his way. Suddenly Bob hears a voice behind his back: "Don't worry about that. It's still a lot of nonsense."

The stranger, who calls himself Joe, has appeared through a time portal; a circle in the air behind his back with a diameter of about 1.8 meters. Joe tells Bob about how great opportunities await him if he follows him through the Gate and thousands of years into his own future. A chaotic story ensues. Joe is in fact a future version Bob Wilson who called himself Joe so as not to confuse him. In fact, Bob Wilson is not particularly fond of "Joe" nor the many other versions of himself he is confronted with in different time dimensions, some younger than himself, others bearded men. He even gets into a fight with a version of himself.

All these versions of himself that mess up Bob Wilson's existence reminded me of a scene of madness in The Marx Brothers' A Gala Night at the Opera, when people constantly show up in Groucho's ship's cabin.

--

https://www.youtube.com/watch?v=8ZvugebaT6Q

Another form of time shifting is when a person is brought back in time of his or her own volition to correct his own, highly personal mistakes and shortcomings. In Pyotr Demyanovich Uspensky's The Strange Life of Ivan Osokin from 1915, the main character lamented:

It looks as though I had wanted to shape my life in my own way but had only succeeded in breaking it to pieces. The rest of you are going along by the ordinary ways. You have your life now and a future ahead of you. I tried to climb over all the fences and the result is that I have nothing now and nothing for the future. If only I could begin again from the beginning! I know now that I should do everything differently.

In despair after a failed love story, Ivan seeks out a magician with the reputation for being able to bring people back in time. Ivan rings the bell to the magician's apartment and is met by an old skinny man with a hunched back and piercing eyes, He to be familiar with Ivan's case. The magician (is he perhaps the Devil himself, or a demon, an angel, or a messenger of God?) assures Ivan that he can "send you back as far as you like, and you will remember everything, but it will lead to nothing." Ivan insists and asks to at least get twelve years of his life back:

The whole horror of the thing is that we do not know our way. If I know and remember, I shall do everything differently. I shall have an aim, I shall be aware of the use and the necessity for all the difficult things I have to do.

The magician agrees to grant Ivan's wish on the condition that after twelve years he will come back and tell him how the chance of correcting his life turned out. After complicated rites, Ivan disappears from the magician's room, but as agreed, he returns twelve years later. The magician and his room seem to be unchanged and he asks Ivan the question: "How did your life turn out? Were you able to make the right choices when you had knowledge of the future?" Ivan replied: "I did my best, but the result was the same, obviously I made all the wrong decisions."

Perhaps Ivan Osokin fell victim to Novikov's principle of self-consistency , which means that the laws of physics prevent actions that contradict history. A time traveller cannot change the past. Any attempt to change history would either fail or would have been part of what has already happened. This does not prevent literary time travellers from persisting in trying to change the course of history, often it is a matter of preventing the death and suffering of someone who has been near and dear to them. For example, this is what caused suffering, murder and a nuclear disaster in the TV series Dark.

Just as often, a time traveller may seek  revenge or change what already has occurred by, for example, murdering a future dictator – several time travellers, for example, have tried to kill Hitler, or alternatively tried to make sure he was never born .

I was particularly impressed by Stephen King's 11/22/63, the title of the novel alludes to the day John F. Kennedy was assassinated. Jake Epping, a divorced high school teacher in the small town of Lisbon Falls, has over the years become acquainted with Al Templeton, owner of a diner serving dishes reminding Jake of his childhood favourite food with original ingredients that has not been manipulated by modern food technology.

When Al is diagnosed with terminal lung cancer, he reveals the secret of his good food – in the restaurant's pantry there is a time portal, a wormhole that leads to Lisbon Falls on September 9, 1959. Over the years, Al has acquired his ingredients from the late fifties, but had recently also made a fatal decision. Al had during his youth participated in the Vietnam War and lost a number of close friends.  He had decided to stay in the past to prevent Lee Harvey Oswald from assassinating Kennedy and thus, according to Al, hindering the Vietnam War from developing into the disaster it eventually became.

When Al's death puts an end to his plans, Jake takes over his quest for Lee Harvey Oswald. There is nothing to keep Jake in the year 2001, instead he patiently builds up a life in both Lisbon Falls, and later in Dallas where he systematically gets closer and closer to Oswald.

After a hectic chase over time, Jake manages to prevent Oswald from assassinating Kennedy, but when he returns to 2001, Jake finds himself in a completely changed dystopian future created by unforeseen politics. What's interesting in King's novel, apart from the well-documented early sixties, is that when Jake tries to stop Oswald's actions, it is as if time is working against him – accidents happen, buses and cars don't work. Perhaps it is Novikov's principle of self-consistency that tries to prevent him from doing what he nevertheless succeeds to do.

Another danger with time travel is that the slightest mistake can have fatal consequences, In Ray Bradbury's A Sound of Thunder, from 1952, time travel has by 2055 become so common that the company Time Safari Inc. offers wealthy adventurers the chance to travel back in time to hunt extinct animal species. Time Safari Inc. emphasizes the importance of adhering to extremely strict rules so that the future does not change. Time travellers are only allowed to shoot animals that previous time trackers have found will die in a natural way, and hunters are absolutely not allowed to leave established paths. Unfortunately, one of the participants finds that after he under dramatic circumstances managed to shoot a Tyrannosaurus Rex, he had accidentally stepped on a butterfly, a misstep that would change history.

However, not all time travel causes any major future changes, especially those that emerge as a result of a dissatisfaction with a current situation and/or a way of dreaming back to better, bygone times.

It took me a long time before I began to appreciate Woody Allen's films, but since my acquaintances praised them, I went to see his movies. However, I couldn't understand what the cinema audience was laughing at. Allen’s neurotic witticisms were just annoying and far beyond my simpler perception of humour.

But that has changed. Woody Allen's first time-travel in Sleeper didn't amuse me at all. It got much better when he worked with nostalgia, as in The Purple Rose of Cairo and Midnight in Paris, the latter became for me the final breakthrough when it came to appreciating Woody Allen's distinctive craft.

I saw the film when I lived alone in Paris and, like the main character Gil Pender, spent much of my time strolling through the city during evenings and weekends, The staircase where Gil waited for the car that in the company of Scott Fitzgerald, Hemingway or T.S. Eliot took him to the twenties and meetings with Cole Porter, Gertrud Stein, etc., was a few blocks from my home on Square Adanson.

Allen brought Paris to life in a way similar to what I feel about Rome. Cities when combined with my memories and experiences, reading fruits and art, becomes endowed with a life of their own.  

Woody Allen works with a light hand, and Sidney Bechet's and Django Rheinhardt's music puts us in the right frame of mind, along with well-known Paris views. Without any unnecessary, far-fetched strained explanations, Gil steps unhindered into Paris of the twenties. The spoken lines are superb, and so is the depiction of Gil's relationship with his dismissive fiancée and annoying smart aleck Paul Bates. Greg is a dreamer and so is every true time traveller.

Borges, Jorge Luis (2000) Fictions. London: Penguin Classics. Bradbury, Ray (2005) A Sound of Thunder and Other Stories. New York: William Morrow. Calvino, Italo (1992) If on a Winter’s Night a Traveller. New York: Vintage. Coomaraswamy, Ananda K. (1985) The dance of Siva: essays on Indian art and culture. New York: Dover Publications. Cortázar, Julio (1984) Hopscotch. New York: Avon Books. Danchev, Alex (ed.) (2011) 100 Artists' Manifestos: From the Futurists to the Stuckists. London: Penguin Modern Classics. Dick, Philip K. (2001). The Man in the High Castle. London: Penguin Modern Classics. Ende, Michael (2013) Momo: Or the Curious Story About the Time Thieves and the Child Who Returned the People's Stolen Time. San Francisco CA: McSweeney's. Eusebius (2025) The History of the Church from Christ to Constantine. London: Penguin Classics. Faulkner, William (1990) Absalom! Absalom! New York: Vintage. Francis of Assisi The Canticle of the Sun. https://franciscanfriarscresson.org/the-canticle-of-the-sun/ Gleick, James (2016) Time Travel: A History. London: 4th Estate. Heinlein, Robert (1983) The Menace From Earth: Eight Short Stories. Hong Kong: Corgi Press. King, Stephen (2011) 11/22/53. New York: Scribner. Lem, Stanislaw (1986) Memoirs Found in a Bathtub. San Diego, CA: Harcourt. Mayakovsky, Vladimir (2015) La cimice-The bedbug- Kaon. Roma: Gangemi Editore. Mascaró, Juan (ed,) (1965) The Upanishads. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Medicus, Heinrich A. (1994) “The Friendship among Three Singular Men: Einstein and His Swiss Friends Besso and Zangger,” in Isis, Vol 85, No. 3. Nisbet, Robert (1994) History of the Idea of Progress. New Brunnswick, NJ: Transaction Publishers. Oupensky, P. D. (2002) Strange Life of Ivan Osokin: A Novel. Berwick Upon Tweed: Lindisfarne Press. Pagels, Elaine (2012). Revelations: Visions, Prophecy, and Politics in the Book of Revelation. New York: Viking Press. Terry, Philip (ed.) (2020) The Penguin Book of Oulipo. London: Penguin Modern Classics. Twain, Mark (1972) A Connecticut Yankee in King Arthur's Court. Harmondsworth, Middlesex: Penguin Classics. Wells, H. G. (2007) The Time Machine. London: Penguin Classics. Wittgenstein, Ludwig (2023) Tractatus Logico-Philosophicus. London: Penguin Classics.

Hösten har kommit, det är kallt och mörkt i lägenheten, men ute skiner solen från en klar himmel. Då jag kommit ut kände jag solens värme och drog i djupa andetag in luften som mättats med höstens dofter. Även om jag befinner mig i en storstad är Roms centrum i mångt och mycket en lantlig idyll, med många träd och stora vildvuxna parker, långt ifrån så välordnade som de är i Paris.

På väg till utekaféet gör jag ett besök i en kyrka, något som även det blivit till en vana. Jag gillar meditativa ro, liksom om jag skulle befinns mig i ett muslimskt land uppskattar moskéernas lugn, fast det är nu länge sedan jag varit på sådana platser.

Det är slutet av en jordfästningsakt och jag håller mig diskret i skymundan. Från min plats bakom en pelare ser jag hur kistan bärs ut av sex svartklädda män. Då de sörjande lämnat kyrkan smyger jag mig ut och håller då på att snava över mängden av begravningskransar som lagts på kyrktrappan.

Något mollstämd sitter jag vid min kaffekopp, men livas snart upp av solens milda värme. Jag befinner mig trots allt i Italien. Ett faktum som emellanåt förvånar mig. Jag kan egentligen inte begripa hur ödet fört mig till en stad som jag redan som barn, för mer än sextio år sedan, fascinerades av och ville bo i.

Livet har varit gott gentemot mig och mitt i all obegriplig tragik känner mig oförtjänt av den lycka som blivit mig beskärd. Oro och problem finns förvisso. Men ... ändå. Jag tar ett djupt andetag, tänker på San Fransiskus solsång, skriven bland Italiens berg och ängar:

Lovad vare du; Herre, och alla dina skapade verk,
besynnerligast herr broder Solen.
Se, varje ny dag upptänder du honom åt oss,
och han är skön och strålande med väldig glans,
av dig, Allrahögste, en sinnebild.
Lovad vare du, Herre för syster Månen och stjärnorna,
på himlen har du fäst dem klara och kosteliga och vackra.
Lovad vare du, Herre, för broder Vinden
och för luften och molnen och aftondaggen, ja, för all väderlek,
genom vilken du håller din skapelse vid liv.
Lovad vare du, Herre, för syster Vatten,
så mäkta nyttig är hon och ödmjuk och kostelig och kysk.

Dricker ur mitt kaffe och går upp till den närbelägna parken kring Villa Doria Pamphilj, vidsträckt med sina ängar, tallskogar och marmorstatyer, som samtliga förlorat sina huvuden. Slår mig ner på en bänk med utsikt över slottet.

Värmer ansiktet i solskenet innan jag tar fram boken jag haft med mig i rockfickan, Juan Mascarós Upanishad-urval:

Där, likt en falk eller en örn som efter att ha svävat i skyn, viker samman sina vingar, ty han är trött, och sänker sig ner till sitt bo, så skyndar sig människans Ande till den viloplats där själen inte har några begär och Anden inte ser några drömmar.
Det som syntes i en dröm, all rädsla för att vakna, eller för att bli dödad eller förtryckt, förföljd av en elefant, eller falla ner i en avgrund, blir till en illusion då Anden, likt en kung eller en gud, känner ”Jag är allt”, då befinner den sig i den högsta världen. Det är Andens värld, där det inte finns några begär, allt ont och all rädsla har försvunnit.
Liksom då en man i sin älskades famn enbart känner frid omkring sig, så har själen frid i Atmans omfamning Alla begär stillas, eftersom Anden, som är allt, har uppnåtts, inga begär finns det där och ingen sorg.

Det är Yajñavalkya som för ettusentvåhundra år sedan talade så med Janaka, kungen av Videha.

Som så ofta då jag läst något tänkvärt blundade jag och började fundera över vad jag läst. Tanken på en tysk TV-serie jag nyss sett dök upp i skallen. En ytterst komplicerad historia; en labyrint på olika tidsplan där gestalter och händelser skiftar gestalt i en allt svårbegripligare ringdans. Men, mot slutet löses härvorna i viss mån upp och det förklaras att allt utspelats kring mittpunkten av en tidsdimension symboliserad genom en triquetra.

Detta är bilden av en slags knut som omhuldats av moderna New Age rörelser men vars ursprung förlorar sig någonstans i bronsåldern. Triquetran anses av många vara en bild av knutpunkten mellan det förflutna, framtiden och nuet och illustrerar därmed hur de olika tidsplanen är sammanlänkade.

Det var Ivan, sonen till vår dominikanska väninna Mayra som rekommenderat serien sist vi sågs. Jag har känt Ivan sedan han var en liten pojke, nu är han över femtio år, Vi delar ett intresse för skräckfilmer, för vilka han har en smak som överensstämmer med min. Därför litade jag på Ivans omdöme då han påstod att Dark var tänkvärd, speciellt som den gett honom en berikande syn på tiden som ett svårbegripligt fenomen.

Ivan, denne något korpulente man med skägg, kan det verkligen vara samme lille illbatting jag en gång kände och lekte med? Visst, jag känner igen honom och vi kommer fortfarande bra överens. Men, likväl – skillnaden är stor. Och jag? Vem är jag jämfört med den man jag var på den tiden?

Tänker på mina vänner från förr. Några av dem har jag inte sett på flera år, främst beroende på att jag ofta bott långt ifrån dem, i vitt skilda länder. Men, då jag återsett mina bästa vänner från förr är det som om tiden inte fanns. Vi har det lika roligt och trevligt tillsammans som vi hade då … för fem -, tio -, tjugo år sedan, alltmedan andra bekanta som jag återsett blivit totalt främmande för mig. Då jag mött dem igen har de kanske trots allt varit som förr, inte vet jag, men de säger mig ingenting. En del av dem har jag funnit vara fullkomligt förändrade – ofta till det värre. Och jag? Då jag lärde känna Ivan … och nu. Rör det sig om samme man?  

Jag satt på bänken i Villa Pamphiljs park och tänkte på tiden. Där var jag mitt i nuet, utan att veta vad som skulle hända inom en minut och med minnen som sträckte sig långt tillbaka i tiden, förvisso behäftade med flera svårbegripliga luckor.

Framtiden? Jodå, en del trodde jag mig veta, speciellt otrevligheter; deadlines som måste mötas – räkningar, läkarbesök, reparationer och andra nödvändiga utgifter, en mängd elände som måste täckas medelst en ansträngd ekonomi. Fast där fanns även sådant som jag med glädje kunde se fram emot. Som min mor brukade säga då hon levde ensam i saknaden efter min far – ” måste alltid ha något glädjande att se fram emot.” Hon levde tills hon blev nittiosex år gammal och behöll hela tiden sitt klara förstånd. Likväl, framtiden ligger dold för oss, där finns mörka hot – när som helst kan jag bli överkörd eller drabbas av en dödlig sjukdom, för att nu inte tala om en smygande senilitet och allt hemskt som kan hemsöka mina nära och kära.

Där på bänken ställde jag mig samma fråga som människor gjort i tusentals år – Vad är tid? Det roade mig att tänka på allt vad tidsresor kan innebära och hur de kan trassla till tillvaron – som i Dark och … vad är inte den mänskliga fantasin förmögen till? Vilket mirakel är inte det mänskliga tänkandet!

Jag betraktade boken jag höll i handen och minns hur jag för många år sedan under föreläsningar i Lund gripits av mystiken, speciellt så som den framställts av indiska vishetslärare som Yajñavalkya – att vår uppfattning av vårt jag, av tiden, av vår egen existens, enbart är en chimär, en illusion. Resultat av ett begränsat tänkande. Vi är i själva verket del av något mycket större, något gränslöst, kosmiskt omfattande – som vattendroppen jämfört med Oceanen.

Tiden är en självklar närvaro – dagarna svinner bort, klockorna tickar på, vår kropp åldras och påminner oss om vad vi gjort och vad vi inte gjort. Vad vi bör göra och inte kommer att göra.

Som gammal svensklärare vet jag att Tiden har en hemvist i språket – presens (är), preteritum (var), perfekt (har varit), pluskvamperfekt (hade varit), futurum (skall vara) och futurum preteritum (skulle vara). Genom våra förfaders gener bor tiden i vår kropp och lever vidare hos våra barn. Den sitter rotad i våra hjärnor, genom minnen som präglat våra liv – oförrätter vi begått och blivit utsatta för; triumfer och bakslag, en olycklig eller lycklig barndom, mobbing och beundran, diskriminering och bortskämdhet. Tiden vilar djupt inom oss och präglar våra liv – dåtiden, nutiden och framtiden.

Tiden är en dimension inom fysikens för mig ytterst svårbegripliga värld – längd, bredd, höjd och tid. Den styr molekylerna och finns ute i Kosmos. Tid är integrerad i såväl i det lilla som i det stora. Den lever inom varje varelse, inom varje ting, i hela universum.

På väg hem betraktade jag människorna som passerade. Jag hade hamnat i en underlig stämning. Jag visste att varje människa inom sig bar en alldeles egen tidsdimension.

Många av oss stressar runt som yra höns, piskade av ett plågsamt tidsbegrepp. Med sin hetsiga inledning ljöd Ulla Sjöbloms sång Tid är pengar i mitt minne:

Vi rusar hit, vi rusar dit.
Det är en fest. Det är en rit.
Vilket är bäst? Vad kostar mest?
Vad ger man här för mänskligt pris?
Tid är pengar!
Vem faller nu? Var faller du?

Och hyllar sedan lugnt och stilla kärleken, närheten, gemenskapen och naturen. Men återigen bryter jäkt och dissonanser in.

Jag, jag är rik för jag har tid,
ingen butik försäljer tid.

https://cover.info/en/song/Ulla-Sjoblom-med-Gunnar-Svenssons-Ensemble-Tid-ar-pengar

Tiden riktar sig ständigt framåt. Den vänder aldrig åter. Vi kan inte återta de chanser vi låtit oss gå förbi, förhindra de felsteg vi gjort, allt det elände vi förorsakat för oss själva och andra. Nils Ferlin skrev:

Ett ärende hit och ett ärende dit
— tiderna är ju så bråda. —
Hon som du längtar kom på visit
— synd det var om er båda!
Knackade på — en gång eller två,
mot dörren la hon sitt öra.
Ingen var hemma. — Då måste hon gå.
Vad hade hon annat att göra?

https://www.youtube.com/watch?v=uKtwiYP60K8

Många av oss, kanske de flesta, hetsas och plågas av vår individuella tid. Tid tycks vara något som vi tror oss äga. Vi tror att vi ständigt måste skydda vår omhuldade tid, så att ingen berövar oss på den. Tidstjuvar finns det gott om; inom vår egen familj, på våra arbetsplatser..

Och inte minst stjäler vi vår egen tid, slänger bort den på oväsentligheter. Oförglömligt utryckt i Michael Endes roman Momo eller kampen om tiden, med tysk noggrannhet har boken fått den långa titeln Momo. Die seltsame Geschichte von den Zeit-Dieben und von dem Kind, das den Menschen die gestohlene Zeit zurückbrachte, Den sällsamma berättelsen om tidstjuvarna och om barnet som tog den stulna tiden tillbaka till människorna. Barnet som i denna sällsamma roman tar tillbaka människornas stulna tid är den fattiga men positivt livsglada särlingen Momo som på egen hand räddar oss från de förödande tidstjuvarna.

De parasitiska Grå männen dyker upp från ingenstans och lurar människorna genom att inbilla dem att de kan bli förmögna om de sparar sin tid i deras Tidsbank. En lögn såväl så god som den som ständigt tutas i oss av kommersialismens hala hantlangare, som lurat oss att tro att allt kan mätas och köpas med pengar, inte minst tiden.

Bli rik snabbt och lätt, utan något större besvär från din sida. Ge oss av det du har av din överflödiga tid och vi investerar den och fördubblar dess värde. Allt här ett värde, även tiden – men låt oss sköta det hela, du behöver inte besvära dig med att förvalta din egen tid.

De gråklädda, gråhyade, flintskalliga ickepersonerna säger sig representera Tidssparbanken, en institution som tillhandahåller ”tidsbesparing” – Tid som sätts in på denna bank kan sedan återfås med ränta. Snabba cash!

Och folk ger de grå männen sin tid i tron att de vid ett senare kan återfå en ökad tid. Snart blir livet där de Grå männen härjat sterilt. De har stulit allt tidslöseri – tidsfördriv, distraktion, avkoppling, nöjen, konst, fantiserande, dagdrömmeri, flanerande, vila och sömn. Allt har blivit grått och likriktat, nivelleringen har spritt sig som en dödlig pest och förvandlat tidsspararnas liv; ödelagt färg, glädje, fantasi och kärlek. Tiden har liksom konst fått ett falskt, affärsmässigt värde.

De Grå männen säger sig samtidigt betala för och förvalta tid. Men, de är con men, lurendrejare.  Det finns ingen Tidsbank. De grå männen förvandlar vår tid till grå cigarrer som de ständigt röker för att därigenom kunna existera och ju mer tid som stjäls från oss ju fler blir de Grå männen.

Men, allt är en chimär. Momo är en saga, men lika sann som H.C. Andersens Kejsarens nya kläder. Hos Ende blir det Momo som slutligen liksom i Andersens saga ropar att ”Kungen är naken” och därmed får folk att inse att tidsbesparing är en gigantisk lögn som berövat dem på själva livet.  

Momo utspelar sig i Italien och medan jag rör mig hemåt tänker jag att detta land är den rätta platsen för en så fantastisk historia. Här i La Città eterna, Den eviga staden, har folk genom årtusenden från alla håll och kanter kommit och skapat en enastående kultur, så särpräglad att det tycks som om hela staden lever och andas av och för sig själv. Den tycks ha blivit till en jättelik organism. Här har byggnader från olika tider byggts ovanpå och bredvid varandra. Om du om natten vandrar genom Rom och dess folktomma platser känns det som om du att du vandrar genom och över tiden. Under dina fötter vilar katakomber, tempel och kyrkor. Staden berättar historier och legender.

Tid lever inte enbart inom oss, utan även utanför oss. Jag inser det då jag kommit hem och kliver in ett källarutrymme som jag från golv till tak har klätt med böcker. En del har redan öppnat sig för mig, andra väntar på att få göra det. Här nere vilar dåtid, nutid och framtid.

I böckernas värld kan jag färdas fram och tillbaka i tiden. Jag har även möjligheten att återvända till böcker jag läst (något jag just nu ägnar mig åt) och då finna att de liksom jag har förändrats. Vid flera tillfällen har jag läst om en bok och funnit den vara annorlunda än då jag först läste den – antingen bättre eller sämre, eller kanske helt enkelt … annorlunda. Läste någonstans att William Faulkner en gång blivit tillfrågad vilka tre romaner han funnit vara mest fascinerande. Han svarade ”Anna Karenina, Anna Karenina, Anna Karenina”. ”Men, det är ju samma bok!” ”Jag har läst romanen tre gånger och varje gång var den annorlunda”.

Böcker är såväl frusen som levande tid. Du … min läsare, befinner dig just nu i en annan tidsdimension än jag som nu skriver dessa rader. Då du läser min text är den redan skriven, åldrad. Du befinner dig i min framtid och jag i din dåtid.

Att läsa en bok om en gången tid får mig att tänka på min yngsta dotter som är arkeolog. Även arkeologer uppsöker gångna tider. Den underfundige, polske science-fiction författaren Stanislaw Lem kombinerade i en av sina romaner böcker och arkeologi. Minnen funna i ett badkar tar sin början då framtida arkeologer funnit de nämnda memoarerna, trettio århundraden efter det att de skrivits. Dagboken antas vara det enda kända spåret av en mänsklig hand som finns kvar på papper.

Då man lyckas tolka texten visar det sig att den är skriven vid slutet av nittonhundratalet, alltså ett trettiotal år efter det att Stanislaw Lem skrev sin roman. Dagboken skrevs under en militärdiktatur med en oerhört tillkrånglad byråkrati, som visserligen börjat använda sig av vad de framtida arkeologerna kallar ”elektroniska hjärnor”, men fortfarande var all information så gott som uteslutande pappersbaserad. Men den forntida kulturens tid var utmätt.

Liksom så många andra romaner som utspelar sig i en avlägsen framtid har en katastrof ägt rum. I detta speciella fall rörde det sig om en kemisk kedjereaktion som orsakade ett i det närmaste omedelbar världsomspännande sönderfall av ett material som var

vitaktigt och slappt, ett derivat av cellulosa, rullat ut på cylindrar och sedan skuret i rektangulära ark. Detta papyr var nästan det enda medlet för bevarande av kunskap och innehöll all slags information inpräntat på det genom en form av mörk vätska.

Alla pappersbaserade arkiv utplånades. På den tiden fanns det ingen mnetamnetism eller någon teknik som kunde kristallisera information. Panik utbröt då människor genom pappersutplånandet förlorade sin identitet och slungades in i ett tillstånd av fullständig anarki, då all byråkrati och konstruktionsverksamhet kollapsat och folk övergivit storstädernas förfall. En lång period kallad Kaoset inleddes då okunnighet och vidskepelse fick så gott som alla människor i sitt grepp.  

Innan katastrofen ägt rum hade den namnlöse dagsboksskrivaren, som varje kväll skrivit ned vad som hänt honom under dagen i ett förtvivlat försök för att behålla sitt förnuft. Han hade strax innan katastrofen ägt rum gömt sitt manuskript under ett badkar. Eftersom den okände skribenten levde under en skoningslös militärdiktatur, som försökte hålla varje medborgare under uppsikt, var han rädd för att hans dagboksskrivande skulle uppdagas.

Den unge mannen hade fått ett hemligt uppdrag. Allt inom det väldiga Högkvarteret var hemligt, General Kashenblade hade informerat honom:

Ditt uppdrag. Genomför en utredning på plats. Verifiera. Sök. Förstör. Uppvigla. Informera. Over and out. På den n:te dagen, n:te timmen, sektor n, undersektor n, möte med N. Stop. Lönegrupp under kryptonymet Bareback. Kupong för obegränsat syre. Betalning per vikt för uppsägningar och sporadiska anmälningar. Rapportera regelbundet. Din kontaktperson är Pyra-LiP, din täckmantel Lyra-PiP. Om du skulle falla i strid, postum dekoration med Topphemliga Orden, fullständig hedersbetygelse, saluter, minnesplakett och en skriftlig rekommendation i din dossier. Några frågor?

Den stackars rekryten kan omöjligt få klarhet i vad uppdraget egentligen går ut på. Allt är hemligt. I sitt sökande skyfflas han från det ena kontoret till det andra, samtliga med underliga beteckningar i form av outgrundliga förkortningar. Emellanåt förses han med formulär som måste fylla i och lämnas till sekreterare som enbart agerar på order från övre chefer och inte befattar sig med något ”under deras kompetens”.

Dagboksskrivaren finner att det bästa sättet är att röra sig mellan kontor och olika destinationer är att slinka in där dörrar står öppna och där man inte ställer honom några frågor. På så sätt kommer han exempelvis till ”biblioteket”, begravt djupt ner i kontorslabyrinten – ett rum belamrat med dammiga, gråaktiga volymer, tätt uppställda på bågnande hyllor. En skallig vindögd gubbe med släpande gång visar honom under takets fåtaliga, nakna glödlampor den ena illaluktande volymen efter den andra, alltmedan han mumlar ”ett strålande verk … strålande.” Då den unge agenten stapplar ut från denna ”paranoida mardröm”, känner han det som om han lämnat ett slakthus.

Berättaren i Lems roman är en dagboksskrivare och en dagbok är onekligen en tidmaskin som för sin läsare bakåt i tiden och så är gamla brev, kort, familjefilmer, biografier och självbiografier.

Då jag för flera år sedan läste litteraturhistoria fick jag från en av föreläsarna, Erland Lagerroth, till leda höra att romaner innefattar en process. Jag retade mig på tesen, den var alltför banal för min smak. Kanske jag missuppfattade det hela, antagligen betydde det att i en berättelse följer en händelse efter en annan. Och visst kan det vara så. Läsaren undrar ”och vad hände sen”. Sådant driver historierna framåt och håller intresset uppe. Det är lätt att förstå hur den mordiske kungen gång på gång sköt upp Scheherazades avrättning för få att höra fortsättningen på den historia hon inte kunnat avsluta då dagen grytt. Tusen och en Natt har förvisso förblivit min favoritlektyr, där finns berättandes hela fascination innesluten och jag återvänder ofta med glädje till dess berättelser.

Böcker innefattar sin egen tid och det står en författare fritt att leka med och manipulera berättandets process, dock inte i en sådan omfattning att böckerna blir obegripliga. Ett irriterande exempel på detta är James Joyces av somliga obegripligt hyllade Finnegan’s Wake. Det har hänt att jag försökt läsa den – en fullkomligt onödig ansträngning, jag hade kunnat ägna min tid åt annan läsning än att plåga mig med det där eländet. Det finns andra lekar med tid och händelseförlopp som är betydligt mer stimulerande och mindre tidskrävande.

Minns hur jag under min gymnasietid fascinerades av Lawrence Durrells Alexandriakvartett, skriven mellan 1957 och 1960. Kvartettens tre första böcker skildrade samma händelseförlopp, men från olika syn- och berättarvinklar, vilket gjorde så att synen på och skildringen av huvudpersonerna i en roman skiftade på ett sådant sätt att de blev bipersoner i annan. Med utgångpunkt i den tid som de första tre delarna skildrat förde den fjärde delen av romankvartetten handlingen framåt.

Jag läste nyligen om Faulkners Absalom! Absalom! från 1936 och fann den än mer komplicerad och märkligare än Durrells romaner. Här växte historien fram på ett annorlunda sätt, Berättarrösterna kompliceras ytterligare genom att de flyter in och ur varandra, blandas samman inom ett ständigt skiftande landskap där även upplösningen/sluttolkningen av händelseförloppen blir osäker.

Läsaren anar sammanhangen, men tvingas utan författarens hjälp att förena de olika versionerna och rösterna. Det framgår dock med full tydlighet att den historiska skildringen inom ett mikrokosmos klarlägger de amerikanska sydstaternas mörka arv av rasism, mindrevärdeskänslor, grusade framgångsdrömmar, klasstänkande, slaveri och desperation, allt inom ett ramverk av förfall, våld, krig och mord. En tidsbild mer än en process.

Absalom! Absalom! belyser ypperligt vad den italienske Italo Calvino, även han en författare som i sina romaner lekte med tid och rum, konstaterade:

tidsdimensionen har splittrats, vi lever och tänker i tidsfragment som vart och ett rör sig bort längs sin egen bana och försvinner. Vi kan enbart upptäcka tidens kontinuitet i romaner skrivna då tiden inte längre tycktes ha stannat och ännu inte exploderat. En period som varade i högst hundra år.

Calvino anger inte vilka hundra år han anspelar på. När de började och slutade. Antagligen avsåg han de realistiska/naturalistiska romanernas tidevarv, detta eftersom han visat stor uppskattning av vad vissa författare skapat innan dess – Homeros, Ovidius, Tusen och en natt, Ariosto, Cervantes, Cyrano de Bergerac, Defoe, Sterne, Diderot.

Citatet ovan kommer från inledningen till Calvinos roman Om en vinternatt en resande från 1979. En roman som handlade om själva läsandets mystik och om romanernas parallella världar. Hur författaren likt en trollkarl kan gömma sina tricks i rockärmarna. I första kapitlet uppmanar Calvino läsaren att göra det bekvämt för sig, hålla omvärlden utanför, för att därigenom kunna försätta sig i rätt stämning innan berättelsen tar sin början.

En resenär sitter en vinternatt på en stationsbar i en liten stad. Han har resväskan bredvid sig, kanske väntar han på någon. I den kyliga, rökbemängda lokalen anar han hur lokalbefolkningen kritiskt betraktar honom. Stängningsdags närmar sig och han blir ombedd att lämna lokalen.

Det går nu uppför läsaren att det inte rör sig om någon sedvanlig berättelse. Författaren vänder sig till hen och meddelar att det finns ett fel i hans bokexemplar där det inledande avsnittet följs av en berättelse som utspelar i ett polskt provinsiellt hushåll. Läsaren, som nu blivit en del av berättelsen, tvingas återvända till bokhandeln för att klaga och får då ett nytt exemplar, samtidigt som han bekantar sig med Ludmilla, även känd som den ”Andre läsaren”, varigenom en kaotisk resa inleds genom litteraturen och över världen. Vi är helt i händerna på berättaren som förser oss med tio kapitel från tio böcker, var och en tämligen olik de andra, samtidigt som vi förs på en resa genom världen och hamnar i såväl välbekanta, som forntida och möjligen påhittade länder.

Då läsaren tror sig ha fått någon form av ordning i texten tvingas hen tillbaka från bokhandeln till förlaget, från förlaget till en universitetsprofessor, som visar sig vara expert på litteratur från ett ytterst litet språkområde. Mångsidigheten är i det närmaste oöverskådlig vi har hamnat i Kathasaritsagara, ett ord på sanskrit som betyder något i stil med ”Den ocean i vilken berättelsernas floder rinner ut”.

Italo Calvino var medlem i Oulipo, Ouvroir de littérature potentielle, grovt översatt som Verkstad för tänkbar litteratur. En lösligt organiserad sammanslutning med främst fransktalande författare som medlemmar, men även med korresponderande latinamerikaner, engelsmän, skandinaver, italienare, m.fl. Speciellt framträdande var på sin tid, romanförfattarna Raymond Queneau, Georges Perec och Italo Calvino, men även flera poeter och inte minst matematiker. Oulipo existerar fortfarande.

Inom Oulipo samlas man kring litterära lekar där man med hjälp av rebusar, matematiska problem, uteslutande av en viss bokstav, kortspel, teckningar och en mängd andra metoder sökte efter nya strukturer och mönster som kan användas av författare ”på vilket sätt de än tycker passar dem”. Queneau beskrev oulipianerna som ”råttor som konstruerar labyrinten från vilken de planerade att fly”.

Oulipianernas lekfullhet kan emellanåt bli rolig och stimulerande, ibland lite väl kryptiskt krystad, fast en av deras regler är att undvika total obegriplighet. Skrifter av flera tidigare, särpräglade författare som Swift, Rabelais, Lewis Carroll Raymond Roussel, Homeros, Jorge Luis Borges, Erik Satie, Alfred Jarry, och till och med författare till heliga skrifter som Bibeln, karaktäriseras med oulipiansk beundran som plagiat anticipé, förutseende plagiat.

Jag blev kvar i källaren och satte på en CD på vilken violinvirtuosen Nigel Kennedy spelade ihop med den polska jiddishtrion Kroke Band (jag förvarar även en mängd CD:s och DVD:s därnere). Lyssnade till Time 4 Time som börjar med en härlig, framtraskande rytm över vilken en smärtsamt sentimental zigensk violin svävande och smäktande sveper fram, hela tiden med den travande rytmen under sig. För min inre syn kunde jag framkalla en vision av hur en zigenarkaravan rör sig över pusztan. Den tidlösa rytmen hos nomadfolk som färdas över asiatiska stepper eller afrikanska öknar, över vilka ett stjärnbestrött himlavalv välver sig och berättar om tid och färdriktning. Slutligen exploderar CD:n i Kukush, en lössläppt, måttlös extravaganza, dock hela tiden med en osviklig, underliggande och medryckande rytm över vilken Nigel Kennedy på sin elektriska violin närmar sig en Jimi Hendrixsk improvisatorisk extas.