In this age of COVID-19 and an insecure future time makes its presence felt even more than usually is the case. During days of isolation it would presumably be dragging on. Nevertheless, that does not seem to be the case. Could the reason be that a dreary season, with encroaching darkness, falling leaves and heavy rain, makes days disappear with greater ease? Not for me – it is rather the boredom, the 

monotony, lack of socializing and variation which make every day appear as being equal to the one before. Time seems to be a vanishing puff of air in an endless infinity. It is now Wednesday evening, soon time to go to bed, it was just like that a short while ago – another Wednesday evening and time to go to bed. As in those “care home for the elderly” with ridiculous names like Sunset or Eden Rest.

I try my hand at a selfie, a picture of elusive time. I cannot understand how people might find pleasure in taking pictures of themselves. To me, it's just tragic to look at those pathetic self-portraits. The camera, or correctly phone, is far too honest when it reveals a gray-looking, old man. An experience similar to being forced to listen to my own voice, revealed to lack the sonority and moderation I assume hearing when I speak. However, when I am listen to a recording of my voice I become irritated by the key, the rhythm and not the least the sound of the voice itself. Do I really sound like that? Has my voice always been like that? Under all circumstances … my appearance has changed beyond recognition if compared to the one I once was.

I cannot help smiling at the picture of an ugly, old man and am reminded of an autobiography I once read by the Palestinian lawyer and politician Raja Shehadeh, in which he describes, among other things, how his temperamental grandmother becomes furious at the town photographer:

When she was in her late sixties, she took one look at a passport photograph taken of her and proceeded to scold the photographer: “What sort of picture is this? You should be ashamed of yourself taking such a picture. What nerve. But it seems you have no shame. No shame.” He looked at her wanting to say the obvious, but she would not allow him.

I try go back in time and search for a younger Jan Lundius, though in my computer I do not find any photographs of that young man. They are kept in a box up in the attic in far-away Bjärnum. In my computer there were only five random, old photos, among them an old class photograph. How did it end up there? A seven-year-old Jan is standing behind Maud. I am the only boy with long hair. The pictures on the wall indicate that the photo was taken by Eastertime in 1962. Behind us stands our teacher – Maj Ahle. I met her again four years ago in my hometown, Hässleholm. She was approaching ninety years of age and was almost the same person as she was sixty years ago. She remembered me well, but did not recall that she once gave me a slap on the cheek. However, I remembered it well as well as the incident which made her do it. That little boy on the photo. He with the stringy mop. Is it really me? Does he abide inside me? Do we still share the same body?

This will be the theme of today, the idea behind this blog post – the inner and outer body. How they age and change. How unknown they are to him who is now dragging them along. I am once again studying the selfie I just took and imagine discerning traces of the life I lived. Is the soul visible from the outside? Like in the picture of Dorian Gray.

I read with pleasure and fascination about the villain and poet François Villon. We know him from his poetry and contemporary trial records. He was probably born in 1431, something that may be calculated through information provided in his masterpiece The Great Testament, where he claims to be thirty years old. After 1463, he disappears completely out of sight.

The son of poor parents, Villon was raised by a relative who was a priest and eventually was able to enroll the intelligent, but rebellious, youngster at the University of Paris, where at the age of twenty Villon became a licentiate in canon law. However, already then he was lost among taverns, brothels, thieves and adventurers. Trial records state that in 1455 Villon fatally wounded a priest during a quarrel over a prostituted girl. Shortly afterwards, he and his companions stole the cash box from the Faculty of Theology. After that, the gang traveled around the Kingdom spreading fear and anxiety under the name Les Coquillards, The Shell Dwellers.

Villon was arrested, sentenced to death and wrote his Grand Testament in prison. He was pardoned after signing a promissory note that he within three years would have paid back the money he had stolen from the Faculty of Theology. It is doubtful if he ever paid back any of them. A year later, Villon was once again arrested this time for another, unknown crime, tortured and sentenced to be hanged. Villon then wrote his incomparable Ballade of the Hanged Men, had the sentence revoked and instead sentenced to deportation from Paris. After that he disappears for ever. The first edition of Villon's writings was published in 1489, but by then he was probably long dead.

When I now read Villon's poems again I find they mostly deal with the shortness of life, aging, death and vanity – Mais ou sont les neiges d´dantan? But where are last year's snows?

La mort le fait frémir, pâlir,

Le nez courber, les veines tendre,

Le col enfler, la chair mollir,

Jointes et nerfs croître et étendre.

Corps fémenin, qui tant es tendre,

Poly, souef, si précieux,

Te faudra il ces maux attendre?

Oui, ou tout vif aller ès cieux.

As death comes, you tremble and blanch,

your nose hooks down, your limps go limp;

your necks swells up and your flesh go slack,

your joints and nerves, inflamed bulge out.

Even a woman´s body – so tender

smooth, and soft, so fervently loved –

must suffer these ravages?

Yes – unless borne up to heaven intact.

With Villon’s poems in my head, I obeyed my family’s repeated appeals, went to my medical doctor and was thoroughly examined – inside out. Among other things, I was subjected to two ultrasound examinations. One of the throat and one of my intestines. Hooked up to an ultrasound machine I was confronted with the wonderment of looking at blurred live images of my inner self.

In the inner darkness of my body, my heart was beating. This miracle muscle has tirelessly beaten out its rhythmic thumping, day and night. Year out and year in. It has now kept me alive for sixty-six years. It is strange to behold its constant fight against age and death. A few years after the beginning of the “common era”, Pliny the Older described the heart:

It has a definite beat and a movement of its own as if it were a second living creature inside the body.

Watch, listen and marvel – the beat goes on every second, every minute you are alive:

https://www.youtube.com/watch?=UMTDmP81mG4&ab_channel=NucleusMedicalMedia

Grandmas sit in chairs and reminisce.
Boys keep chasing girls to get a kiss.
The cars keep going faster all the time.
Bums still cry: “Hey buddy, have you got a dime?”

And the beat goes on, the beat goes on.
Drums keep pounding a rhythm to the brain:

La de da de de, la de da de da. 

https://www.youtube.com/watch?v=bS3O5zg290k&ab_channel=QueenOfRockChannel

I listened to Dr. Bacci while he studied my test results. Looked around the room, with its framed certificates from Rome and the United States, models of internal organs, scales, examination bed while rain poured down in the gray dusk outside of the window. How many times have I found myself in such rooms?

With my mother at Dr. Bengtsson’s surgery in Hässleholm. Once when I had violent nosebleeds, he stuffed tampons into the nasal passages. When he pulled out one of them, the septum between the nostrils cracked. I do not remember how old I was, though the damage remains. Hardly a transformative experience, it can actually be seen on my selfie, as well as a mark left by another doctor who accidentally burned a blood vessel on my upper lip.

I came to think of all these more or less heroic General Practitioners around the world. The photographer Eugene Smith (1918-1878) likened his way of working with that of a playwright and pointed to fact that his photographs always told a story. One of Smith’s masterpieces is a photo sequence he in 1948 made on behalf of Life Magazine in which he told about Dr. Ernest Guy Ceriani’s everyday life. Dr. Ceriani served around 2,000 people in the small town of Kremmling, somewhere among the Rocky Mountains. The story intended to highlight The United States’ great need for GPs and is now considered to be a lasting ideal for effectively told photojournalism.

Among Smith’s photographs, I was seized by the image of an elderly man lying on an examination bed. He has the helplessly worried look that many of us obtain through a realization that our bodily shortcomings and ailments leave us unconditionally in the hands of healthcare professional's knowledge, assessments and abilities.

How our life, our entire existence, might depend on medical science and its servants.

The Spanish realist Antonio López García has in his art portrayed the defenseless vulnerability of our frail bodies. It could be a naked woman in a bathtub:

Or a patient who through cables and catheters is connected to a urinal, an ECG meter and a nutrient solution bottle:

Or who, exhausted, with a phone by the bedside side, recuperates after some extensive surgery.

Art often depicts such helplessness. Rembrandt drew his beloved Saskia within a sickbed where she soon would face death in tuberculosis, only twenty-nine years old.

Our helplessness is perhaps most obvious when we are confronted with in a child'’s illness and suffering. Who is unable to identify with another Dutch master’s, Gabriel Metsu’s portrayal of a mother with her sick child? I have also met that resigned, yet forgiving look of a sick and beloved child.

Illness and madness have seldom been portrayed as passionately and insightful as by Francisco de Goya. Sometime in 1819; deaf, plagued by old age and fears of going crazy, he isolated himself in his rural residence outside Madrid, La quinta del sordo, The House of the Deaf Man. Directly on its walls he painted depictions of the inner and outer tumult that tormented him.

In a self-portrait from the same time, we see Goya, weak and disillusioned in the arms of his doctor and friend, Eugenio García Arrieta. Under the painting, which he gave to Arrieta before he traveled to North Africa to study the effects of bubonic plague, the Spanish master wrote:

Goya, in gratitude to his fiend Arrieta: for the compassion and care which he saved his life during the acute and dangerous illness he suffered towards the end of of the year 1819 in his seventy-third year. He painted it in 1820.

We are constantly traveling towards Death. As in Holbein the Younger's magnificent death dance depictions. The couple, who forgetful through their love and well-being, is by of a triumphant skeleton accompanied to their death. Or an old man stumbling towards his grave, guided by his ailments and a zither-playing grim reaper, who to support him keeps one of the old fellow´s wrists in a firm grip.

Is Death scary? I don’t know. The imprint it made on the bodies I have seen has been peaceful. As in Silvestro Lega'’s painting of the deceased Giuseppe Mazzini. Life has fled from a man who fought for a united and independent Italy. A convinced, deeply religious nationalist who wanted his country to obtain “a permanent and democratic republicanism.” Mazzini became the inspiration for several postcolonial leaders around the world. However, in Lega'’s painting, Giuseppe Mazzini has ceased to exist and become a body, nothing more, though he has also become a monument.

I was alone with my father when he died and came to my mother a couple of hours after she died. When I saw their bodies, I was caught by a feeling similar to the one I encountered when I saw Lega’s painting of the dead Mazzini. In their death, my parents were beautiful. Life had left them, through their bodies still seemed to preserve what I loved in them.

My body does not only enclose my self, i.e. my self-consciousness, my thoughts, what I perceive as my existence. When I on the ultrasound screen saw my beating heart, I realized that my body also encloses a world largely unknown to me; internal organs, blood vessels, muscles and bones.

In one of his many drawings, Albrecht Dürer (1471-1528) indicated, maybe to his physician, where he had internal pains, it was probably liver problems.

Like Lionardo da Vinci (1452-1519), his twenty-years-older artist colleague, Dürer was a tireless explorer of nature and, like him, in constant search of the mysteries of life; harmonies, proportions, the nature as a seat of the soul.

During the Middle Ages, most philosophers, scientists and artists had seen nature through coloured lenses. It could be the Bible, but also Aristotle’s descriptions of the structure and function of the world, or Vitruvius’s speculations about human proportions and its influence on architecture, based on mathematically determined measurements.

da Vinci’s boundless curiosity, sharp observation and artistic skills soon found that much of Aristotle’s observations and theories, and especially Vitruvius’s, did not correspond to reality. He measured and drew male models, especially a man named Caravaggio, and compared his observations and calculations with what Vitruvius had come up with.

A few years later, during his two visits to Venice, Dürer had came into contact with writers, philologists and philosophers who were well versed in both Latin and Greek literature, and in the process of overthrowing age-old, hitherto unreservedly accepted opinions. Of course, among people like these Vitruvius’s writings were read and discussed, as well as Galen’s medical observations and theories, some of latter’s writing also concerned human proportions.

After his last Venetian visit in 1507, Dürer began to prepare a comprehensive instruction book on the basics of drawing and painting. Soon, he did however get stuck with Vitruvius and his theories about human proportions. For certain unaware of da Vinci’s previous studies, Dürer began to measure people and calculate the relationship between different body parts. However, Dürer was more systematic than da Vinci and measured a large number of men, women and children.

First, he measured distances between different parts of the body and calculated their relations and then compared them with the length of the measured individual. He then eliminated minor deviations, until he found what he assumed to be an average. Dürer then divided each drawing of an examined and carefully delineated body into six parts, comparing them with each other, as well as with the weight of the depicted person.

Dürer did not back down from difficulties arising disproportionate figures, as well as changes in bodily harmony caused by increasing age. He did not the least study himself. He looked for signs of how an ideal body could change during a person's lifetime, in accordance with mental states and an advancing age

Dürer’s goal was twofold – he wanted to find out whether absolute beauty exists and if it could be reflected through perfect bodily harmony, as well as he wanted to make it easier for an artist to distinguish whether deviations from such an ideal could reveal individual, primarily psychological, characteristics. Through his artistry Dürer tried to capture nature´s diversity, perhaps mainly in its shape of human bodies:

there are many forms of relative beauty conditioned by the diversity of breeding, vocation, and natural disposition. …. [and] the widest limits of human nature and all possible kinds of figures: noble or rustic, canine or fox-like, timid or cheerful. 

In connection with his proportional studies, Dürer made a large number of drawings and in 1523 he had carved more than a hundred woodcuts, intended to be included in the first four parts of his instruction book for artists. However, his Vier Bücher von menschlicher Proportion, Four Books on Human Proportion, was not published until 1528, six months after Dürer's death.

I do not know if Dürer, like da Vinci, explored the human internal organs by performing autopsies on his own. The only drawing, except when he points out the site of his liver pain, through which Düret draws attention to the human internal organs, is a proportional drawing on which he indicated the location of some internal organs by drawing them on an unopened body.

In his youth, Dürer also made a woodcut showing an autopsy, though strangely enough it depicts how a toad is sitting on top of the opened-up woman's internal organs.

da Vinci and Dürer were far from the first writers and artists to ponder about and pursue perfect human proportions. Some of the revolutionary thinking of the Renaissance had been stimulated by a a wide variety of translations of ancient Greek texts. During the Middle Ages, ancient Greek knowledge had been conveyed mainly through Latin –, and to some extent, Arabic translations and interpretations, though around the fall of Constantinople in 1453, Greek originals began to appear and be interpreted.

An ancient Greek thought which became important for the “humanistic” thinking of the Renaissance was indicated by the Latin phrase Homo mensura, a term attributed to the Greek philosopher Protagoras (481-420 BC): “Man is the measure of all things: of the things that are, that they are, of the things that are not, that they are not.” This quote comes from Platos´s dialogue Theatetus and in a subsequent blog entry I intend to dwell more into this fascinating subject.

The fact that such teachings became widespread was to a high degree the merit of the medical doctor and writer Aelius Galen (129-200 AD). Galen was perhaps the most prolific writer of the Antiquity. It is believed that a third of his writings have been preserved, which is more than half of all remaining ancient Greek texts. It is mainly Galen’s philosophical speculations that have disappeared, while a large number his books dealing with anatomy and pharmacology remain. Translations of Galen were quite numerous in Arabic-speaking areas, and from the millennium onward, Latin translations were spread mainly in Italy.

There are also several manuscripts pretendeding to have been written by Galen. Some of them may have originated from original versions, mainly those known to have circulated among physicians active in Salerno during the twelfth - and thirteenth centuries. However, most such Pseudo-Galens did not have much in common with Galen’s original writings. In such a manuscript, written by the middle of the fourteenth century, we come across this strange illustration that indicates wounds caused by various weapons. It tells something about the brutal warfare of the time and what terrible damage a soldier, now as before, could be subjected to.

It was on battlefields and in warships that surgeons of learned their trade. They were often called sawbones since their efforts were generally limited to stop bleeding, treat wound infections, as well as performing trepanations and amputations. It was not until the nineteenth century, when anesthetics and the cause of blood poisoning were discovered, that curative surgeries could be carried out to any appreciable extent and surgeon became a prestigious profession. Until then, medical science, apart from autopsies, was mainly devoted to the external parts of the body.

In one of his writings, De placitis Hippocratis et Platonis, On the Doctrines of Hippocrates and Plato, Galen mentioned the Greek sculptor Polykelitos:

Chrysippos holds beauty to consist not in the commensurability or "symmetria" [ie proportions] of the constituent elements [of the body], but in the commensurability of the, parts, such as that of finger to finger, and of all the fingers to the palm and wrist, and of those to the forearm, and of the forearm to the upper arm, and in fact, of everything to everything else, just as it is written in the Canon of Polyclitus. For having taught us in that work all the proportions of the body, Polyclitus supported his treatise with a work: he made a statue according to the tenets of his treatise, and called the statue, like the work, the ‘Canon’.

The writings of Polykleitos (active 460-420 BC) has disappeared, though parts have been quoted by several ancient authors. According to them, Polykleitos did in his Canon state that “perfection comes about little by little (para mikron) through many numbers.” Something Dürer took note of.

Several art historian have assumed that the tangible Canon Polykleitos created to illustrate his theories, was a sculpture called Doryphoros, the Spear-Bearer. Like all of Polykleitos’s sculptures, the original was cast in bronze, though several Roman marble replicas have been found. Two intact specimens are exhibited in Naples National Archaeological Museum. One of them was in 1767 excavated in Herculaneum, and a few years later an even better replica was found in Pompeii, suggesting that such marble copies were fairly common throughout the Roman Empire.

Gaius Plinius Secundus (23-79 AD), who wrote about everything between heaven and earth, mentioned Canon and Doryphoros:

a statue of a man carrying a spear, the Doryphoros – a youth, but of rugged appearance, and a statue that artists call the Canon, since they draw their outlines from it as if from some sort of standard. In fact, thanks to this one work. Polyclitus, alone of all men, is considered to have created the very art of sculpture. […] Polyclitus very own discovery was the art of making statues with their weight on one leg.

The most striking feature of Polykleitos’s Doryphoros was his contrapposto, an Italian word which can mean something like “the opposite”. The term is used in art history to describe how a person stands with the body weight resting against one foot, while shoulders and arms deviate from the longitudinal direction of hips and legs, thereby providing an impression of movement/dynamics.

Sometime in the 1440s, the powerful Florentine patron Cosimo de Medici commissioned the already famous artist Donato di Niccolò di Betto Bardi (1386-1466) to create a sculpture of the victorious David. The result was astonishing and completely unexpected. Donato Bardi, commonly known as Donatello, created the first naked, free-standing sculpture since antiquity ... and not only that. Wearing only a laurel-adorned hat and boots, the enigmatically smiling youth steps on Goliath's severed head. Like Doryphoros, David stands in contrapposto and was like Polykleitos’s original cast in bronze, something that was unusual at the time when Donatello created his masterpiece.

Donatello´s contemporaries were amazed. His David appeared to have been created out of nothing, especially as several considered Donatello to be a homo rozo e sempplicissimo in ogni altri cosa excepto ch´in scultura, a rough-hewn man, vulgar in everything but sculpture. Doryphoros was still unknown, though there were other Roman sculptures that stood in contrapposto. However, this did not hinder Donatello's concept of the nude David from appearing as an entirely unique piece of art. An added spice to its fame was that the sculpture soon became a homoerotic icon. Donatello's sexual inclinations were a well-known fact in contemporary Florence, and so were several other of his fellow artists’ infatuation with young men. Something that fifty years later became a central theme in several of the doomsday prophet Savonarola's ramblings against the immoral Florence and the penance that many artists under his rule were submitted to.

The connection between naked, heroic men, perfect symmetry and homo-eroticism was more or less pronounced during the Renaissance and did in nineteenth-century Europe develop into a formal cult, not the least through Neoclassicism, which from about 1750 until approximately 1820 was the most influential style in European and American art, design, and architecture. However, the cult of heroic, naked, young men survived long after that and reached a new peak during the Fascism and Nazism of the 1920s and 1930s.

Neoclassicism had at first been inspired by excavations in Pompeii and Herculaneum, where after the middle of the 18^th century one spectacular find after the other was made. Particularly important for the development of the Neoclassical style was the archaeologist and art historian Johann Joachim Winckelmann (1717-1768), who in 1763 was commissioned by the pope to oversee the care of Rome's ancient monuments. In his much-appreciated writings Winckelmann praised eine edle Einfalt und stille Grösse, sowohl in der Stellung als im Ausdrucke, a noble simplicity and calm grandeur in both gesture and expression. An opinion he formed about the Greek art of the Antiquity at the sight of the Laocoön Group in The Vatican Museums. Below is a photograph of a ten-year-old Jan Lundius looking at it on his first visit to Rome, completely unaware that he would spend much of his life in that city.

Of course, a homosexual aesthete like Winckelmann was a great enthusiast of Polykleitos’s art:

Polykleitos was in his art a sublime poet who, through his characters, sought to overcome the beauty of nature: that is the reason why he was primarily interested in young people and thereby was able to express the softness of a Bacchus, or the flourishing youthfulness of an Apollo, the strength of a Hercules, or the maturity of an Asklepios.

By Michelangelo the cult of the naked man had assumed different dimensions, characterized by a more titanic heroism. Michelangelo was more impressed by the powerful Lysippos than the quiet, mathematically calculating and balanced Polykleitos. Michelangelo was captivated when, in 1546, a giant sculpture of a tired Hercules had been excavated in the ruined Baths of Caracalla in Rome. The Hellinistic statue turned out to be a Roman marble replica of a bronze sculpture by Lysippos, which in lyrical terms had been hailed by several ancient writers. There are at least 50 preserved sculptures and fragments of copies of Lysippo’s bronze sculpture of a weary Hercules, excavated in various places throughout the ancient Roman Empire. The passionate and expressive Michelangelo certainly appreciated Pliny the Elder's statement about Lysippos: “He used to say that he made men as he visualized them, whereas his predecessors made them as they were.”

Before Michelangelo had become impressed by Lysippo’s Hercules, he had been inspired by the powerful dynamics of the so-called Belvedere Torso, which since 1430 had been on view in the papal palace. In the Sistine Chapel’s fresco The Last Judgment, which Michelangelo completed five years before the discovery of Lysippo’s Hercules, just to the right under the compact and muscular Christ, the naked old man Saint Bartholomew exposes his skinned hide, imprinted with Michelangelo's own features. Bartholomew’s chest is a powerful rendition of the Belvedere Torso.

Muscular bodies in violent motion were a common theme in Michelangelo’s oeuvre. The swirling movement of naked warriors who in the middle of their bath in the Battle of Cascina are surprised by a hostile attack, seek their counterpart in world art, and the masterpiece is even stranger considering that the episode is not at all depicting a battle.

For Michelangelo, the male body was a reflection of how the divine manifests itself among us. According to him, the presence of the holy could be reproduced through an artistic depiction of powerful and well-proportioned human bodies. Such bodies could evidently not be allowed to be marred and desecrated by some miserable garments, created by human hands. Most figures presented in Michelangelo´s Last Judgment were naked, few exceptions were Jesus Christ and Virgin Mary.

In the Roman Basilica di Santa Maria sopra Minerva we are encountered with an athletically built and naked Jesus who standing in contrapposto triumphantly holds on to his cross. It can be understandable that Pope Pius IV had Michelangelo’s student Daniele da Volterra covering the genitals of the naked figures of the Last Judgment with various imaginatively draped pieces of clothing. Something that gave Volterra the nickname Il Braghettone, The Breeches Maker. It must have been somewhat awkward for a prelate to perform the sacrosanct Eucharist while crowds of naked flesh collapsed down the wall in front of him. However, it is more difficult to put up with the ridiculous prudishness which is the reason to why Michelangelo’s naked Christ currently is disfigured by an ugly, brownish lump of metal.

The combination of muscular, naked men and bombastic heroism has since Michelangelo had a troublesome presence in the public space. Especially if such images were created by artists who lacked in the artistic genius of masters such as Bernini, Canova, Thorvaldsen, or Rodin.

In Rome I came across one of the strangest museums I have ever visited. I was attracted by its name – Museo H.C. Andersen assuming it was dedicated to the great Danish storyteller, one of my favorite authors who actually spent some time in Rome. His first novel, The Improvisatore, was based on his Italian experiences and became a success in Germany and France. However, it turned out that the museum had nothing to do with Hans Christian Andersen, instead it was the Norwegian-born sculptor Hendrik Christian Andersen’s (1872-1940) large studio and sculpture collection that he at the time of his death had bequeathed to the then Fascist Italian State. The museum was not opened to the public until 1978 and is in all its grotesque horror actually worth a visit – room after room filled to the brim with white marble statues depicting tall, muscular, naked men and some women, who, among other things, juggle with babies.

Andersen was an idealistic fanatic who throughout his working life sought to realize his dream of a World Capital, which according to him would be top modern and freshly constructed according to his own elaborated plans and equipped with morally uplifting art and architecture:

a fountain of overflowing knowledge to be fed by the whole world of human endeavour in art, science, religion, commerce, industry, and law; and in turn to diffuse throughout the whole of humanity as though it were one grand, divine body conceived by God, the vital requirements which would renew its strength, protect its rights, and enable it to attain greater heights through a concentration of world effort.

Pooh! Maybe a beautiful and inspiring thought and Andersen did not lack, wealthy patrons, even Mussolini appreciated his muscle-swelling titans. What may seem strange, however, is that the refined aesthete and renown author Henry James was attracted to this passionate, thirty-year-younger zealot, endowed with a somewhat dubious sense of beauty.

The passionate letters the respected and world-famous author addressed to the handsome Norwegian, every so often since they met in 1899 until James’s death in 1916, testify that it was not Andersen’s art and ideals that had attracted Henry James. In the Irish author Colm Tóibín's novel The Master, Andersen is portrayed as an opportunistic schemer who tried to use the support of the aging and besotted James to help up his career.

The slight dizziness I assume most visitors suffer from while being confrontated with all the inflated, somewhat dubious and hollow fervor that prevails within the walls of Museo H. C. Andersen, is also conveyed by Nazi depictions of muscle-swollen, naked supermen. Marble giants that arouse more disgust than feelings of pride and patriotism. Josef Thorak’s and Arno Breker’s, i.e. Nazi Germany’s two “official sculptors”, soulless beefcakes are actually more scary than any rotting zombie carcass.

Any totalitarian and basically art-hostile State seems to have an undisguised predilection for masculine and naked bodybuilder-art. The Soviet Union was filled with a plethora of such muscle gluttony. For example, the huge monument ensemble in Volgograd called Rodina-mat' zovyot – The Motherland Beckons, which in 1967 was erected to pay tribute to Stalingrad's fallen heroes, planned and constructed by Yevgeny Vuchetich and Nikolai Nikitin. In its centre rises a no less than 85 meters high statue of Mother Russia. Certainly a mother who, in all her patriotism, appears as somewhat frightening, surrounded as she is by heavily armed and muscular soldiers.

Inspiration for Mother Russia, and for a wealth of other over-sized monuments around the world, included Vera Mukhina’s colossal Worker and Kolkhoz Woman. This striking sculpture did in 1937 adorn the Soviet pavilion, which during The Paris International Exposition of Art and Technology in Modern Life was erected opposite Nazi Germany's contribution, which that likewise was filled with muscular presentations of soldiers and workers.

Such inflated and soul-dead Mastodon Art is far from obsolete. As recently as 2010, a fifty-metres-high African Renaissance Monument was inaugurated in Senegal’s capital Dakar, with a muscle-swelling macho giant followed by his wife in the same forward advancing position as Mukhina's Worker and Kolkhoz Woman, though with the slight difference that the man in his left hand does not brandish a hammer but, in a manner of several of Hendrik Christian Andersen’s sculptures, holds a baby boy who pints out the direction forward. This grotesque “work of art” was created by the Romanian sculptor Virgil Magherusan, who apparently is incurably infected by the worst Soviet bodybuilder-art.

The above-mentioned artistic abominations might be described as a triumphs of ideal bodies, where the human frame has become an empty envelope; a construction, a machine devoid of any personality. Who exactly are Vuchetich’s Mother Russia, Mukhina’s Worker and Kolkhoz Woman and Magherusan’s Africa – everyone and nobody at all; empty, chilly shells without any hints at internal characteristics and properties.

I wonder if certain anatomists, pathologists and surgeons do not look at the human body in a similar manner – as some kind of machine that may be repaired at best. Cole Porter's superb and witty The Physician comes to mind:

Once I loved such a shattering physician,
Quite the best-looking doctor in the state,
He looked after my physical condition
And his bedside manner was great!
[...]
He said my bronchial tubes were entrancing,
My epiglottis filled him with glee,
He simply loved my larynx
And went wild about my pharynx,
But he never said he loved me.
[...]
And though, no doubt,
It was not very smart of me,
I get on a-wracking of my soul,
to figure out why he loved every part of me,
And yet not me as a whole.
[...]
He said my maxillaries were marvels,
And found my sternum stunning to see,
He did a double hurdle
When I shook my pelvic girdle,
But he never said he loved me.

He lingered on with me till morning
And when I went to pay him his fee
He said, "Don't be funny,
It is I who owe you money"

Ah! but he never said he loved me.

Porter’s usual rhyming equilibrism ends with an aspect of doctor and patient that in modern times has become increasingly important – the payment for medical attention. It is a well-known fact that many persons are attracted to the medical profession by the large incomes it may generate, something that the cartoonist Frank Reynolds (1876-1953) 1925 pointed out in a satirical drawing in the British satirical magazine Punch:

Doctor: What did you operate on Jones for?

Surgeon: A hundred pounds.

The doctor: No, I mean what had he got?

Surgeon: A hundred pounds.

There are several versions of The Physician and as usual the best are generally sung by Cole Porter himself. Julie Andrews made a strange version of the couplet in William Wyler’s film Star, which was a failure in 1968, although it may not be quite as bad as its reputation. Strangely enough, Andrews sings the song in the form of an initially knitting lady of a harem:

https://www.youtube.com/watch? v=IZH_AsTieaE&list=RDIZH_AsTieaE&start_radio=1&t=1&ab_channel=S7ilver

In contrast to the exterior of our bodies, the interiors have seldom been portrayed as neither heroic nor inspiring. Although they are hidden within each and everyone of us, our internal organs are generally unknown to the nonprofessionals and if exposed, they might arouse both fear and disgust. As with the onlooker in Thomas Eakins’s depiction of a public operation performed by Dr. Samuel D. Gross in 1875 at Philadelphia Medical College.

Eakins’s painting shows both people's discomfort with blood and intestines, as well as scientists’ interest in what our interior organs really look like and how they function. Contrary to popular belief, autopsies were during the Middle Ages not at all banned by the Church, but it was not until 1315 that a public “corpse opening” occurred. It took place for teaching purposes at the University of Bologna, under the direction of Mondino di Luzzi. What di Luzzi intended to do was actually proving that a human individual’s internal organs and their functions largely corresponded with Galen's discoveries, despite the fact that this ancient physician only had performed autopsies on animals.

An inquisitive artist like Lionardo da Vinci went further than his fellow artists, who generally only were interested in the exterior of a body and possibly its musculature. More than anyone before him, da Vinci penetrated further and further into the human body and furthermore produced detailed and impressive drawings of our internal organs.

The Flemish Andreas Vesalius (1514-1564) was the one who finally set out to explore the interior of a human being even more thoroughly. Like an explorer venturing into the white spots of an ancient map he dug deep into the human body and tried to establish the connection between the inner organs and find out how everything interacted. Like the artists who before him, through direct observations and calculations, had overthrown Vitruvius’s rules of human proportions, Vesalius deepened and denied Galen's theories about the appearance of internal organs, their relationships and functions. After becoming a professor at the University of Padua in 1537, Vesalius began to use body openings as part of his teaching and thus became the first physician to lecture while cutting up a body and demonstrating the organs.

Autopsies soon became popular attractions at the universities of Padua, Pisa and Bologna. After a few years, anatomy theaters" had been built at several universities around Europe. Below is the anatomy theater in the Gustavianum of the Swedish Uppsala University, which was built in 1663 and where public autopsies were performed for paying audiences.

In Venice, Vesalius met in 1542 with Jan Stephan van Calcar, a pupil of Titian and together they had already in 1542 produced an epoch-making and magnificent study of the human body De humani corporis fabrica libri septem, Seven Books about the Stucture of the Human Body.

It is one of Vesalius’s books that is opened up by the foot of the robber Aris Kindt’s corpse in Rembrandt's painting depicting how Dr. Nicolaes Tulp 1632 presented his annual lecture for the members of the Amsterdam Surgeons’ Guild. Kindt had been executed by hanging a few hours before the lecture began. His left arm had then carefully been cut open and prepared by a surgeon-barber, before it was time for Tulp to begin his demonstration cum lecture.

Even though science now is familiar with the tiniest details of our internal organs, muscles and bone structure, our interior continues to be unknown territory for most of us. Our interest in our internal organs is mixed with a certain, eerie feeling making most of us reluctant to be confronted with the sight of opened bodies, surgeries and even blood. Anxiety about such things might be connected with our wonder about and fear of death, the final event we all have to face and thus makes us all equal. Thus a human corpse represents each and everyone of us. As in the Medieval dances of death, a carcass makes us realize there is no difference between a lord and a slave.

Perhaps it was fear, wonder and fascination with death that used to draw people to public executions, torture and autopsies. The combination of show and science that attracted onlookers to the universities’ public dissections has currently been revived by the German anatomist Gunther von Hagens, who has invented a method to preserve biological tissues down to the smallest detail. von Hagens calls his method plastination and runs three large plastination centres – one in the town of Guden, divided between Germany and Poland, one in the Chinese city Dalian and one in Bishkek, the capital of Kyrgyzstan.

Since 1995, von Hagen’s Body Worlds exhibitions have been visited by more than fifty million people and presented in more than 140 cities around the world. They display entire animal and human bodies, plasticized in lifelike poses revealing different internal organs, structures and systems.

Wearing a hat similar to the one Dr. Tulp wore on Rembrandt's painting, and which von Hagens now always wears, he did in 2002 in London perform the first public autopsy in Great Britain in 170 years. von Hagens has later staged similar, sold-out events in other cities. I find von Hagen's activities rather distasteful, perceiving them as some kind of profanation of the human body’s traditional sanctity, done for commercial purposes in the guise of “science”.

A number of works of art have emphasized the dichotomy between a desirable female body and the profanation an autopsy is often considered to be.

Compare, for example, the anatomist’s hesitation to cut up a beautiful female body in a painting by the Czech artist Gabriel Cornelius Ritter von Max (1840-1915), with the more “cold” and clinical rednition of the Swiss artist Annie Stebler-Hopf (1861-1918).

Several artists have shown a delicate skill when it comes to depicting the beauty of the naked female body and have done so with a sensuality far removed from the soulless renderings of fascist athletes. Consider, for example, how Hades grabs Proserpina’s thigh in a sculpture by the only 23-year-old Bernini in Rome's Borghese Gallery.

To a greater degree than versions of nude men, works of art depicting naked women tend have a voyeuristic, alluring trait. They may represent men spying on desirable bathing nymphs, as in Dominichino's Diana's Hunt found in the same place as Bernini’s The Rape of Prosperina. abduction.

And similar motifs depicted by Renoir and Boucher.

Through their “soft porn” depictions of desirable women Boucher's exquisite rococo paintings became very popular and the artist was praised for his outstanding “ability to portray an attractive female rear.”

The Swedish painter Anders Zorn’s renditions of attractive dalkullor, Dalecarlian damsels, are just a sensual as Boucher’s contributions to the same genre.

Zorn was at least as skilled as Boucher in producing seductive female bottoms and his fresh depictions of Nordic nature in which nude women move about with great naturalness are more genuinely authentic than Boucher’s, after all, exaggerated artificiality.

In all their unadulterated and hardly psychologically profound sensuality, artists such as Titian, Zorn, Boucher and Renoir evidence great artistic skills, and so does Jean-Auguste-Dominique Ingres, who has been called “the Mozart of art”. In his portrayals of women, not the least in his astonishing Turkish Bath, which final version Ingres painted in 1862, when he was eighty-two years old, he excels in depictions of desirable female bodies.

Visual presntations of harems are certainly representative of the mixture of lust, desire, control and ownership hidden in what has been termed the male gaze, which characterizes so many artistic representations of women. It is found for example found by Titian's organ player who has been distracted (or inspired?) by the exposed allurements of a naked Venus. An effect the female body quite naturally has on most men and which is clearly evident from a lone woman's confrontation with the unveiled judging male gaze of a group of men in a street of Milan.

Likewise, the contrast between a luxuriant female body and the withering one of an aging woman is a common vanitas, a rendering of the transience of life, futility of pleasure, and certainty of death.

There is no denying that in most societies women have been considered subordinate to men, even as their property. In both art and medicine, women have often been viewed and interpreted from a “male point of view”. This applies to both women’s bodies and diseases, something that came to my mind with full force when I sometime in the eighties read Edward Shorter’s revealing A History of Women's Bodies. In his book Shorter described how religion and medicine within a patriarchal framework have discriminated against women, primarily by disregarding their physical and mental health. Male chauvinists have denied women and girls the care their specific physique and various societal roles require.

I had Shorter's book in strong memory when I several years ago visited the Andean highlands and interviewed women about their life situation. I had previously discovered that as a stranger, and even more so as a foreign man, I could best approach the reserved, shy and often very withdrawn women if I did so in the company of a local and respected midwife. What mainly upset me was the deplorable state of health of several of the women I met. I assumed it was the midwife’s presence and my total alienation that made the women reveal their physical pains and problems.

Several of them suffered from various stages of vaginal prolapse, uterine cancer and several other serious health conditions that particularly affected the female reproductive system. Diseases caused by congenital malformations or difficulties during pregnancies that they generally had suffered far to early in life and which afterwards became far too frequent. Women’s suffering could also be the result of untreated infections, poor hygiene, inadequate preventive care, hard work and sexually transmitted diseases. Ailments that affected the reproductive system were considered extremely shameful, concealed and hidden. Everything related to the female body was burdened by prejudice, chauvinism, and religious bigotry. My encounter with these women made me realize that equality is not exclusively a matter of equality between men and women, physical differences between the sexes must also be taken into account and addressed.

Unfortunately, my opinions often fell on deaf ears when I later came to work at UNESCO’s gender equality department. Especially my female boss did not want to hear about issues like women's special physique. Her unavailing discourse was that women’s complaints were solely due to social injustices caused by male chauvinism. Of course, this was quite true, but it could not mean a denial that women’s bodies are different from men’s. Ignorance of women’s different physical constitution has over the centuries caused unnecessary suffering and prevented their well-being. O top of that women have been forced to suffer shame for sexually transmitted diseases and cruel, completely unnecessary genital mutilation.

A female experience that men are completely excluded from is childbirth, and the incredible pains and dangers it can bring about. Since time immemorial, childbirth has almost exclusively concerned women – the expectant mother, the midwife, female friends and relatives. Men were generally prevented from participating in the process. What midwives lacked in formal, academic training, they compensated through experience and ancient traditions.

With the emergence of a professional medical profession and with it an increased interest in an income-generating business, it became during in the latter part of the 18^th century increasingly common for male doctors to take an interest in births among wealthy people in the upper and middle classes. Generally, these doctors opposed traditional methods of childbirth. Before male involvement, women generally gave birth in a partially upright position, often in specific birth chairs, or they hung by their arms so midwives could take help from gravity, while other women supported both the midwife and the birth-giving mother. Since male obstetricians, on the other hand, preferred that the expectant mothers remained in bed during the birth process, they were called accouchers, from the French á coucher, go to bed.

It was claimed that surgeons were better educated in scientific medicine than midwives, who relied on popular medical traditions. In several countries, midwives were even gradually legislated against in favour of male doctors. In his book, Edward Shorter claimed that the increasingly male-dominated delivery techniques were initially to the detriment of the expectant mothers, causing unnecessary inconvenience and suffering.

For centuries, childbirth had not only been a female activity exclusively focused the actual birth procedure, it also involved support and help during pregnancy and aftercare. Midwives were generally, unlike men, mothers themselves and could thus consider ailments and dangers from a female perspective. Several of them were also knowledgeable about how to alleviate labour pains and were furthermore experienced in more controversial, and often secretive areas – such as how to prevent pregnancy and abort fetuses. The midwives knew quite well, through their own – and collective experiences, as well as wide range of ancient traditions, how a female body functions and how it reacts to pain.

Until now, the role of women in the healing and care of the sick and injured has generally been marginalized. This does not mean that it has not been decisive. Responsibility for the welfare of family, relatives and even strangers has actually been considered as a female duty, even as part of their nature. An approach which meant that the role of women in healthcare was taken for granted and they were thus offered neither education. nor payment. If there existed some form of general medical care, it was generally unpaid nuns who in Europe took care of the sick and they were assumed to gain their skills and knowledge through practice. Well into the twentieth century, doctors were almost exclusively men and nurses were subordinate to them in almost everything. In addition, they were paid significantly less, if they could count on any salary whatsoever for their hard work. Men in white were, and generally still are, the princes of hospitals and it is/was common for them to treat women as subordinate servants. Something that manifested, for example, through the hospitals’ big rounds when the chief physician accompanied by assistant doctors and male doctoral candidates visited bedridden patients, while nurses remained discreet in the background.

It was not until the bloody massacres and modern warfare of the 19^th century that female nurses gained a greater role and schools began to be set up to train them in health care. However, their education was generally entirely hospital-based and had well into the twentieth century an emphasis on practical experience. Despite their increased education, nurses continued to be largely unpaid in many places, and in Catholic countries they were generally still nuns.

During the last century, it was again warfare that improved the position of women in healthcare. During World War I, nurses were integrated into the war effort, and during World War II, warring nations established units with specifically trained nurses. For example did the Nazis, who were otherwise much more reluctant than, for example the British and Russians to engage women in the war industry, recruit more than 40,000 female nurses for their armies.

Over time, the fact that male doctors became increasingly involved in obstetrics also became crucial for the avalanche-like development of the medical profession. In my opinion, this is the area where science has actually achieved an incredible success that has largely been beneficial to human well-being, contributing to increased compassion and a reduced brutality in everyday life.

Due to the immense pain and risk of fatal infections, surgical procedures were during millennia limited to superficial operations, as well as amputations and trepanation. It was through male obstetric care that the first breakthroughs in guaranteeing sterility in healthcare took place. The first steps towards the discovery of the role of bacteria and viruses in infections took place in 1846 when Ignaz Semmelweiss discovered that more women died in maternity wards staffed with male surgeons, than those cared for by female midwives. Semmelweiss was able to trace the cause to the fatalities to male medical students who did not wash their hands properly after dissecting carcasses. Although Semmelweis’s sanitary recommendations were largely ignored and he himself was driven to madness, the bacterial theory and research developed after his death. Semmelweis is now recognized as a pioneer in aseptics and the prevention of nosocomial infection, hospital illness.

The presence of male doctors at births made them realize the immense pain caused by disturbed nerve pathways, which led to anesthesia methods becoming increasingly developed. Advances that, together with aseptics, enabled surgical interventions in the body’s interior. It was during a birth in Edinburgh in 1847 that James Young Simpson used chloroform anesthesia and after the same method was used in 1853 when Queen Victoria gave birth to Prince Leopold, anesthesia spread around the world. When Robert Koch in 1879, beyond any doubt, succeeded in establishing that infections are spread by bacteria, and in 1881 introduced heat sterilization of all surgical instruments, his contributions, combined with various forms of anesthesia, made medical sciences ttake huge steps forward.

However, the fact remains, as I stated by the beginning of this journey through our body consciousness – time gnaws at body and soul. An artist doctor like Paul Marie Richer (1849-1933) might summarize this blog post. As a skilled anatomist, he translated his knowledge into sculptures in which he in a true 1920’s spirit praised the athletic, male body.

However, in his art, Ticher also depicted the ravages of age and disease and he then generally chose to depict them through renditions of female bodies, as here by an old woman suffering from Parkinson's disease.

Several artists have been fascinated by how age has changed the look of their faces. Over the years, Rembrandt made more than eighty self-portraits.

Even more ruthless to herself than Rembrandt ever was in his depictions of himself was the ingenious Finnish-Swedish artist Helene Schjerfbeck (1862-1946) in her more than forty self-portraits.

Rembrandt and Schjerfbeck created their magnificent art until they died and they during all that time in full use of their senses. A tragic case, which visually indicated the decay of body and soul, was William Utermohlen (1933-2007). He was born in Philadelphia, USA and came to England in 1957. Utermohlen was a relatively successful artist and was offered some official assignments to create some impressive frescoes in synagogues and hospitals.

However, Utermohlen became best known for the large paintings he began to execute in the early 1980s and which he called Conversation Pieces. They depict how people converse across a table. In 1995, Utermohlen was diagnosed with Alzheimer's disease and hid Conversation Pieces began to change character. At first, the paintings had mainly focused on conversations he had with his wife Patricia, an art historian, and in them Utermohlen paid homage to the warm, cheerful atmosphere of their shared home.

During the 1990s, the conversation groups were expanded with friends and acquaintances, but the intimate atmosphere was maintained. Gradually, however, perspectives began to shift; objects and people seemed to become separated, their volume and size change. Nevertheless, between 1991 and 1994 Utermohlen’s skills as a realistic artist seemed to be well maintained, his illness suddenly took a turn for the worse.

When Utermohlen painted his lasy Conversation Piece by the end of 1995, he depicted himself sitting alone with bent back at the usual table with a cup of coffee in front of him. However, the surroundings have now become sterile and empty, deserted and stylized. Above the solitary Utermohlen a large skylight opens up, outside of which there is no glimpse of the landscapes, which were visible in his other Conversations Pieces, but an empty, blue sky with the same colour as the apartment’s floor.

Utermohlen did not stop painting in 1995, though after that he only made self-portraits, until the last painting had been completed in 2000, after that he was finally lost in the dark confusion of his brain. This state of mind lasted another seven years. Utermohlen's last self-portrait is gray and dissolved; a cracked, terrifying death mask.

An eerie image making me associate with Voldemort´s face in the Harry Potter movies.

I do not want to end this blog entry of the body’s mysteries in such a gloomy key, but finish with another of Anders Zorn's tributes to the female body within a summer sunny Sweden anno dazumal.

Bordin, Giorgio and Laura Polo D´Ambrosio (2009) La Medicina. Milano: Mondadori Electa. Dürer, Albrecht (1989) Schriften und Briefe. Leipzig: Reclam. Hughes, Robert (2003) Goya. London: Vintage. Plato (2004) Theaetetus. London: Penguin Classics. Pliny the Elder (1991) Natural History: A Selection. London: Penguin Classics. Porter, Roy (2002) Blood and Guts: A short history of medicine. London: Allen Lane. Shehadeh, Raja (2002) Strangers in the House: Coming of age in occupied Palestine. London: Profile Books. Shorter, Edward (1984) A History of Women's Bodies. London: Pelican Books. Tobin, Richard (1975) ”The Canon of Polykleitos,” American Journal of Archaeology Vol. 79, No. 4. Tóibín, Calm (2005) The Master. New York: Scribner. Villon, François (2013) Poems, translated by David Georgi. Evanston IL: Northwestern University Press. Winckelmann, Johann Joachim (1981) Geschichte der Kunst des Altertums. München: Borowsky.

Under dessa COVIDtider gör sig tiden mer påmind än vad som annars brukar vara fallet. Under dessa dagar av isolering från familj, vänner och världen i övrigt borde väl tiden släpa sig fram. Men det tycks faktiskt inte vara så. Kan det vara årstiden, med dess fallande löv och regn, som gör så att dagarna flyr undan så snabbt? Snarast är det tristessen, de enahanda dagarna, bristen på umgänge och omväxling som gör den ena dagen lik den andra och får tiden att framstå som ett kort vinddrag i oändligheten. Det är nu onsdag kväll, snart dags att gå till sängs, det var så alldeles nyss – en annan onsdag kväll och tid att gå till sängs. Som på ålderdomshemmet.

Jag försöker mig på en selfie, en bild av den undflyende tiden. Kan inte begripa att någon finner nöje i att ta kort på sig själv. För mig är det tragiskt att betrakta det där patetiska nyllet, En grå och trist gubbe. Som när jag hör min egen röst, helt i avsaknad av den sonoritet och moderation jag inbillar mig höra då jag talar. Då jag däremot på en inspelning tvingas lyssna till min röst irriteras jag av tonarten, rytmen och rösten. Låter jag verkligen så? Har min röst alltid varit sådan? Mitt utseende har under alla förhållanden förändrats.

Småler åt eländet och drar mig till minnes en bok jag läste av den palestinske advokaten och politikern Raja Shehadeh, i vilken han bland annat beskriver hur hans temperamentsfulla farmor blir rasande på stadens fotograf:

När hon vid slutet av sina sextio år konfronterades med ett passfoto, gick hon omedelbart för att skälla ut fotografen: ”Vad är det här för slags bild? Ni borde skämmas för att ha tagit ett sådant fotografi. Vilken fräckhet. Men det verkar som om inte inte har någon skam i kroppen. Ingen skam.” Hon spände blicken i honom, som uppenbarligen ville säga det självklara, men hon tillät honom inte göra det.

Jag går tillbaka i tiden och söker efter kort på en en yngre Jan Lundius, men finner i min dator inga fotografier på den ynglingen. De ligger i en låda på vinden i Bjärnum. I min dator finns enbart ett gammal klassfoto. Hur har det hamnat där? En sjuårig Jan står bakom Maud. Den ende pojken med långt hår. Jag går i första klass, bakom oss står vår fröken – Maj Ahle. Jag träffade henne i Hässleholm för fyra år sedan, hon närmade sig då de nittio och var sig lik. Hon mindes mig väl, men kom inte ihåg att hon en gång gav mig en örfil. Men jag minns den och även i vilket samband hon gav mig den. Den där lille pojken på kortet. Han med den stora kalufsen. Är det verkligen jag? Finns han kvar i mig? Delar vi fortfarande samma kropp?

Det blir dagens tema, idén till ett blogginlägg. Den inre och yttre kroppen. Hur de åldras och förändras. Hur okända de är för honom som nu släpar omkring med dem. Betraktar åter selfien jag nyss tog. Kan jag i dragen finna spår av livet jag levt, är själen synlig i det yttre?

Läser med nöje och fascination om skurken och poeten François Villon. Vi känner honom från hans diktning och samtida rättegångsprotokoll. Antagligen var han född 1431, något som räknas ut genom uppgifter i hans mästerverk Det stora Testamentet där han säger sig vara trettio år. Efter 1463 försvinner han helt ur sikte.

Son till fattiga föräldrar fostrades Villon av en släkting som var präst och som sedermera fick honom inskriven vid Paris Universitet, där han vid tjugo års ålder blev filosofie licentiat i kanonisk rätt. Men redan då var Villon förlorad bland krogar, bordeller, tjuvar och äventyrare. Rättegångsprotokoll berättar att han 1455 vid ett bråk över en prostituerad flicka dödligt sårat en präst. Kort därefter stal han med sina kumpaner teologiska fakultetens kassakista. Därefter drog gänget land och rike runt. Under namnet les coquillards, snäckmännen, spred de skräck och oro omkring sig.

Villon greps, dömdes till döden och skrev i fängelset sitt Stora Testamente. Mot förmodan benådades han efter att ha avgett en revers på att inom 3 år betala tillbaka de pengar han stulit från den teologiska fakulteten. Det är tveksamt om han någonsin betalade något av dem. Ett år senare greps han åter för något brott, torterades och dömdes att hängas. Han skrev då sin makalösa De hängdas ballad, fick domen upphävd och dömdes till förvisning från Paris. Sedan vet vi inget mer om honom. Första upplagan av Villons skrifter kom ut 1489, men då var han säkert död sedan länge.

Läser nu åter Villons dikter och finner att de till största delen handlar om livets korthet, åldrande, död och förgänglighet – Mais ou sont les neiges d´dantan? Men var är snön, som föll i fjor?

La mort le fait frémir, pâlir,

Le nez courber, les veines tendre,

Le col enfler, la chair mollir,

Jointes et nerfs croître et étendre.

Corps fémenin, qui tant es tendre,

Poly, souef, si précieux,

Te faudra il ces maux attendre?

Oui, ou tout vif aller ès cieux.

Nu krökes näsan, ådror sträckas.

Se, döden bleker alla drag,

när leder tänjas ut och knäckas,

och köttet mjuknar för hans tag.

Du kvinnokropp som är så svag,

du skinande, kostliga och viga,

vill du ej möta smärtans dag,

må levande till skyn du stiga.

Med Villons dikter i skallen gick jag efter familjens upprepade vädjanden till doktorn och blev grundligt undersökt – utan och innan. Bland annat utsattes jag för två ultraljudsundersökningar. En av hals och strupe och en av inälvorna. Kopplades till en ultraljudsmaskin och konfronterades förundrad med suddiga presentationer av mitt inre.

I mörkret av mitt inre bultade hjärtat. Denna mirakelmuskel som oförtrutet slår sina rytmiska slag, dag som natt. År ut och år in. Den har nu hållit mig vid liv i sextiosex år. Märkligt att lyssna till och se hur hjärtat oavbrutet kämpar vidare mot åldrande och död. Några år efter vår tideräknings början beskrev Plinius den äldre hjärtat:

Det har en speciell rytm och sina egna rörelser som om det vore en andra levande varelse inuti kroppen.

Se, lyssna och förundras – detta pågår vare sekund, varje minut du är vid liv: https://www.youtube.com/watch?=UMTDmP81mG4&ab_channel=NucleusMedicalMedia

Jag lyssnar till doktor Bacci medan han studerar mina testresultat. Ser mig omkring i rummet, med dess inramade utbildningcertifikat från Rom och USA, modeller på inre organ, våg, undersökningssäng och regnet som faller i grådasket utanför fönstret. Hur många gånger har jag befunnit mig i sådana rum?

Med min mor hos doktor Bengtsson i Hässleholm. En gång då jag haft våldsamt näsblod stoppade han upp tamponger i näsgångarna. Då han drog ut en av dem knäcktes näsborrarnas mellanvägg. Vet inte hur gammal jag var, men skadan är kvar. Knappast en omvälvande upplevelse. Den syns faktiskt på min selfie och det gör även märket efter det att en annan läkare av misstag bränt sönder ett blodkärl på min överläpp.

Tänker på alla dessa mer eller mindre heroiska husläkare världen över. Fotografen Eugene Smith (1918-1978) jämförde sitt arbetssätt med en pjäsförfattares och poängterade att han genom sina fotografier sökte berätta en historia. Ett av hans mästerverk är en fotosekvens som han 1948 på beställning av Life Magazine gjorde om Dr Ernest Guy Cerianis vardag. Doktor Ceriani betjänade dygnet runt 2,000 männsikor i den lilla staden Kremmling, någonstans bland de Klippiga Bergen. Historien var tänkt att poängtera USAs stora behov av husläkare och räknas nu som ett bestående ideal för effektitivt berättad fotojornalism.

Bland Smiths fotografier greps jag av bilden av en äldre man som ligger på en undersökningsbädd. Han har den hjälplöst oroade blicken som många av oss får då vi genom insikten om våra kroppsliga tillkortakommanden och plågor, blivit hjälplöst utlämnade åt en vårdpersonals kunnande, bedömningar och förmåga.

Hur vårt liv, hela vår existens vilar i händerna på läkarvetenskapen och dess tjänare.

Den spanske realisten Antonio López Garcia har i sin konst framställt våra skröpliga kroppars försvarslösa utsatthet. Det kan röra sig om en naken kvinna i ett badkar.

Men även om en patient som genom sladdar och kateter kopplats till urinbäcken, EKGmätare och näringslösningsflaskor.

Eller som utmattad, med en telefon vid sin sida, hämtar sig efter någon omfattande operation.

Konsten skildrar ofta sådan hjälplöshet. Rembrandt tecknade sin älskade Saskia i en sjukbädd där hon snart i tuberkulos skall möta döden, endast tjugonio år gammal.

Vår hjälplöshet är kanske som störst inför ett barns sjukdom. Vem kan inte identifiera sig med en annan holländsk mästares, Gabriel Metsus framställning av en mor med sitt sjuka barn? Även jag har mött den trötta, uppgivna, men likväl tillgivna blicken hos ett sjukt och älskat barn.

Sjukdom och galenskap har sällan skildrats så passionerat och insiktsfullt som av Francisco de Goya. Någon gång under 1819, döv, plågad av ålderdomssvaghet och oro för att bli galen isolerade han sig i sin lantliga bostad utanför Madrid, La quinta del sordo, Den döves hus. Direkt på väggarna målade han där med olja skildringar av det inre och yttre tumult som plågade honom.

På ett självporträtt från samma tid ser vi Goya, matt och uppgiven i armarna på sin läkare och vän Eugenio García Arrieta. Under målningen, som han skänkte till Arrieta innan denne reste till Nordafrika för att studera böldpestens verkningar, skrev Goya:

Goya, i tacksamhet till sin vän Arrieta: för den vård och medkänsla genom vilken han räddade hans liv under den akuta och livshotande sjukdom som drabbade honom vid slutet av 1819, då han var sjuttiofyra år gammal. Han målade tavlan 1820.

Vi färdas ständigt mot Döden. Som i Holbein den yngres magnifika dödsdansskildringar. Paret som glömskt i sin kärlekslycka och fridfulla välbefinnande av ett triumferande skelett förs till sin död. En gammal man som stapplar mot sin grav, vägledd av sina krämpor och en cittraspelande benrangelsman, som stödjande håller honom kring ena handleden.

Är Döden skrämmande? Jag vet inte. Det avtryck den gjort på de kroppar jag sett har varit fridfullt. Som i Silvestro Legas målning av den avlidne Giuseppe Mazzini. Livet har flytt från en man som kämpat för ett enat och självständigt Italien. En övertygad, djupt religiös nationalist som eftersträvat vad han betecknade som ”en social, demokratisk republikanism”. Mazzini blev till en inspiration för en mängd postkoloniala ledare världen över. I Legas målning är Giuseppe Mazzini en kropp, intet mer, men likväl ett monument över sig själv.

Jag var ensam med min far då han dog och kom till min mor ett par timmar efter det att hon dött. Då jag såg deras lik greps jag av en känsla liknande den jag får inför Legas målning av den döde Mazzini. I sin död var mina föräldrar vackra. Det fanns inget liv hos dem, men deras kroppar tycktes bevara vad jag älskat hos dem.

Min kropp omsluter inte enbart mitt jag, det vill säga mitt självmedvetande, mitt tankeliv, det jag uppfattar som min existens. Då jag på ultraljudets skärm såg mitt bultande hjärta insåg jag att kroppen även innesluter en värld som i stort sett är okänd för mig; inre organ, blodkärl, muskler och skelett.

I en av sina många teckningar visar Albrecht Dürer (1471-1528) var han känner inre smärtor, det rörde sig antagligen om leverbesvär.

Dürer var likt sin tjugo år äldre konstnärskollega Lionardo da Vinci (1452-1519) en oförtröttlig utforskare av naturen och likt honom även på jakt efter livets hemligheter; harmonier, proportioner, själens natur och säte.

Under Medeltiden hade de flesta filosofer, forskare och konstnärer sett naturen genom färgade linser. Det kunde röra sig om Bibelns, men också om Aristoteles beskrivningar av världens uppbyggnad och funktion, eller Vitruvius spekulationer om mänskliga proportioner, baserade på matematiskt fastställda mått.

da Vincis gränslösa nyfikenhet, skarpa iakttagelseförmåga och konstnärliga skicklighet fann snart att mycket hos Aristoteles, och speciellt Vitruvius, inte stämde överens med verkligheten. Han mätte och tecknade manliga modeller, speciellt en man vid namn Caravaggio och jämförde sina iakttagelser och beräkningar med vad Vitruvius kommit fram till.

Några år senare kom Dürer under sina två besök i Venedig i kontakt med skriftställare som var väl förtogna med den latinska och grekiska litteratur som var i färd med att kullkasta vedertagna åsikter. Givetvis diskuterades bland dem Vitruvius skrifter och antagligen även Galenos medicinska iakttagelser, av vilka en del också berörde mänskliga proportioner.

Efter sitt sista venetianska besök 1507 började Dürer förbereda en omfattande instruktionsbok om målarkonstens grunder. Snart hade han dock fastnat hos Vitruvius och dennes teorier kring människans proportioner. Säkerligen helt ovetande om da Vincis tidigare studier började Dürer mäta människor och räkna ut förhållandena mellan olika kroppsdelar. Dürer gick betydligt mer systematiskt tillväga än da Vinci och mätte en stor mängd män, kvinnor och barn.

Först mätte han avstånden mellan olika delar av kroppen och beräknade ut deras inbördes förhållanden och jämförde dem sedan med den uppmätta individens längd. Sedan eliminerade han mindre avvikelser tills dess han funnit vad som kunde vara ett medelvärde. Därefter delade Dürer upp varje undersökt och noggrant avtecknad kropp i sex delar, som han jämförde med varandra, samt vikten hos den avbildade personen.

Dürer backade inte inför de svårigheter som uppkom då han studerade såväl disproportionerliga gestalter, som de förändringar i kroppslig harmoni som en ökande ålder gav upphov till. Inte minst studerade han sig själv. Han sökte efter tecken på hur kroppsidealet kunde förändras i enlighet med en persons leverne, psykiska konstitution och stigande ålder.

Dürers mål var tvåfaldigt – dels ville han finna huruvida absolut skönhet kunde avspeglas genom perfekt kroppslig harmoni, dels ville han underlätta för en konstnär att urskilja huruvida avvikelser från ett sådant ideal kunde avslöja individuella, främst psykologiska, särdrag. Dürer eftersträvade att genom sin konst skildra naturens mångfald, kanske främst i dess form av mänskliga gestalter:

Det finns många olika former av föränderlig skönhet, mångfalden kan vara beroende av avel, strävan och naturlig disposition […] det gäller att avbilda den mänskliga naturens ytterligheter och alla möjliga gestalter, ädla eller rustika, hund- eller rävlika, blyga eller gladlynta.

Dürer gjorde i samband med sina proportionsstudier en stor mängd teckningar och 1523 hade han skurit mer än hundra träsnitt, tänkta att ingå i de fyra första delarna av hans instruktionsbok för konstnärer. Vier Bücher von menschlicher Proportion, Fyra böcker om mänsklig proportion, kom dock inte ut förrän 1528, sex månader efter Dürers död.

Jag vet inte om Dürer, likt da Vinci, även utforskade människans inre organ genom att på egen hand utföra obduktioner. Den enda teckning, förutom då han pekar på platsen för sin leversmärta, genom vilken Dürer uppmärksammar människans inre organ är en proportionsteckning där han antytt placeringen av några inre organ genom att rita in dem ovanpå en kropp som inte öppnats upp.

Dürer gjorde i sin ungdom även ett träsnitt som visar en obduktion och det visar märkligt nog hur en padda sitter ovanpå den uppskurna kvinnans inre organ.

Da Vinci och Dürer var långt ifrån de första skribenter och konstnärer som funderat kring och varit på jakt efter fulländade mänskliga proportioner. En del av renässansens revolutionerande tänkande hade stimulerats av en mängd översättningar av antika grekiska texter. Under Medeltiden hade antik, grekisk kunskap främst förmedlats genom latinska och i viss mån arabiska översättningar och tolkningar, men kring Konstantinopels fall 1453 dök även grekiska original upp.

En antik grekisk tanke som växte sig stark under Renässansens ”humanistiska” tänkande betecknades genom den latinska frasen Homo mensura, ett begrepp som tillskrevs den grekiske filosofen Protagoras (481-420 f.Kr.): ”Människan är alltings mått: måttet för det varande, att det är, och för det icke varande, att det icke är.”

Att sådana läror med tiden fick stor spridning är bland annat läkaren, författaren och skribenten Aelius Galenos (129-200 e.Kr.) förtjänst. Galenos var Antikens kanske mest produktive författare. Det antas att en tredjedel av han skrifter har bevarats, vilket är mer än hälften av alla kvarvarande grekiska, antika texter. Det är främst Galenos filosofiska texter som försvunnit, medan ett stort antal som behandlar anatomi och farmakologi finns kvar. Översättningar av Galenos var tämligen talrika inom arabiskspråkiga områden och från tusentalet och framåt spreds latinska översättningar i framförallt Italien

Det finns även flera handskrifter som utgav sig för att vara skrivna av Galenos. En del av dem kan ha sitt ursprung i originalversioner, främst sådana som under trettonhundratalet var i omlopp bland läkare verksamma i Salerno. Fast de flesta sådana pseudo-galener hade inte mycket gemensamt med Galenos ursprungliga skrifter. I en sådan handskrift, skriven vid mitten av fjortonhundratalet, finns denna märkliga illustration som visar skador orsakade av olika vapen. Den berättar sitt tydliga språk om tidens krigföring och vilka fruktansvärda skador en soldat, nu som förr, kunde utsättas för.

Det var på slagfälten och krigsfartygen som dåtidens kirurger lärde sig sitt yrke. De kallades fältskärer och deras insatser begränsades i allmänhet till att stoppa blödningar och sårinfektioner, samt utföra trepaneringar och amputationer. Det var inte förrän under artonhundratalet, då bedövningsmedel och orsaken till blodförgiftning upptäcktes, som kurativa operationer kunde genomföras i någon nämnvärd omfattning och ”kirurg” förvandlades till ett prestigefyllt yrke. Fram till dess ägnade sig läkarvetenskapen, bortsett från obduktioner, främst åt kroppens yttre delar.

I en av sina skrifter De placitis Hippocratis et Platonis, Om Hippocrates och Platons läror, nämner Galenos den grekiske skulptören Polykleitos:

Krysippos [en grekisk filosof, 279-206 f.Kr.] anser inte att skönhet uppkommer genom motsvarigheter eller ”symmetri” mellan kroppens beståndsdelar utan genom nyttan av delarnas samband med varandra, såsom ett finger fungerar i samverkan med ett annat och hur fingrarna samarbetar med handflatan och handleden, och vidare hur de fungerar tillsammans med underarmen och hur underarmen förhåller sig till överarmen. I själva verket samverkar varje enskild del av en kropp med helheten, precis som det står skrivet i Polykleitos Kanon. Ty i sin skrift visade Polykleitos hur kroppens proportioner utgör delar av en harmonisk helhet, där varje detalj förhåller sig till en annan. Genom att tillämpa dessa insikter skapade han en staty och benämnde den, precis som sin skrift, Kanon [måttstock, regel].

Polykleitos (verksam 460-420 f.Kr.) skrift är försvunnen men delar av den har citerats av flera antika författare, enligt dem skall Polykleitos i sin Kanon ha konstaterat att ”perfektion förverkligas en bit i taget, genom kombinationen av ett stort antal beräkningar.” Något som Dürer tog fasta på.

Flera konstskribenter har antagit att den påtagliga Kanon, som Polykleitos skapat för åskådliggöra sina teorier, var hans staty Doryphoros, Spjutbäraren. Liksom samtliga av Polykleitos skulpturer göts originalet i brons, men flera romerska marmorkopior existerar. Två intakta exemplar finns i Neapels Nationalmuseum. Det ena av dem grävdes under sjuttonhundratalet fram i Herculaneum och några år senare fann man en ännu bättre version i Pompeji, något som tyder på att inom hela det romerska imperiet var sådana marmorkopior tämligen vanliga.

Gaius Plinius Secundus (23-79 e.Kr.), som skrev om allt mellan himmel och jord, nämner Kanon och Doryphoros:

en staty av en man som bär ett spjut, Doryphoros – en yngling men med ett grovt utseende och en staty som konstnärer kallar för Kanon, emedan de drar upp sina konturer utifrån den och den har därmed blivit en sorts förebild. Faktum är att tack vare detta konstverk anses Polykleitos, ensam bland alla män, ha skapat själva bildhuggarkonsten. [...] Polykelitos originella insats var att skapa statyer vars vikt vilar på ett ben.

Det mest slående särtecknet hos Polykleitos Doryphoros var alltså den nakne mannens contrapposto, ett italienskt ord, som kan betyda något i stil med motsatt, belägen mittemot. Termen används inom konsthistorien för att beskriva hur en person står med kroppsvikten vilande mot sin ena fot, så att axlarna och armarna vrider sig/avviker från höfternas och benens längdriktning, därigenom ger den avbildade gestalten intryck av rörelse/dynamik.

Någon gång under 1440-talet gav den mäktige florentinske mecenaten Cosimo de Medici den redan då berömde konstnären Donato di Niccolò di Betto Bardi (1386-1466) i uppdrag att skapa en skulptur av den segerrike David. Resultatet blev förbluffande och fullkomligt oväntat. Donato Bardi, som allmänt kallades Donatello, skapade den första nakna, fristående skulpturen sedan Antiken ... och inte bara det. Enbart iförd en lagerkrönt hatt och stövlar trampar den gåtfullt leende ynglingen på Goliats avhuggna huvud. Liksom Doryphoros står han i contrapposto och var som originalet gjuten i brons, även det en ovanlighet för sin tid.

Ett förbluffande mästerverk, som för samtiden tycktes ha skapats ur intet, speciellt som flera ansåg Donatello vara un homo rozo e sempplicissimo in ogni altri cosa excepto ch´in scultura, en grovhuggen man, vulgär i allt utom då det gäller skulptur. Doryphoros var fortfarande okänd, men det fanns andra romerska skulpturer som stod i contrapposto. Det hindrade dock inte att Donatellos koncept av den nakne David framstod som fullkomligt unikt. Som en extra krydda i dess berömmelse var att skulpturen snart blev en homoerotisk ikon. Donatellos sexuella böjelser var ett välkänt faktum i det samtida Florens och så var flera andra av hans konstnärskollegors fäbless för unga män. Något som femtio år senare blev ett centralt tema i flera av domedagsprofeten Savoranolas jeremiader över det sedeslösa Florens och den botgörelse som många konstnärer under han välde underkastade sig.

Kopplingen mellan nakna, heroiska män, perfekt symmetri och homoerotik var mer eller mindre uttalad under Renässansen och utvecklades till en formlig kult i artonhundratalets Europa, inte minst genom den Nyklassicism som från omkring 1750 fram till ungefär 1820 var den mest inflytelserika stilen inom europeisk och amerikansk konst och arkitektur. Kulten av heroiska, nakna, unga män fortlevde dock långt därefter och nådde en ny kulmen under 20- och 30talens fascism och nazism.  

Nyklassicismen hade till en början inspirerats av utgrävningar i Pompeji och Herculaneum där man efter 1700-talets mitt gjort det ena spektakulära fyndet efter det andra. Speciellt betydelsefull för stilens utveckling blev arkeologen och konsthistorikern Johann Joachim Winckelmann (1717-1768), som 1763 fick påvens uppdrag att övervaka vården av Roms antika minnen. I sina livligt uppskattade skrifter hyllade Winckelmann den grekiska konstens edle Einfalt und stille Größe, so wohl in der Stellung als im Audsruck, ädla  enkelhet och stilla storhet, såväl i hållning som i uttryck. Ett yttrande han fällt vid anblicken av Laakoongruppen i Vatikanmuséet. Här ett fotografi på en tioårig Jan Lundius som betraktar den vid sitt första besök i Rom, fullkomligt omedveten om att han skulle tillbringa en stor del av sitt liv i den staden.

Givetvis var en en homosexuell estet som Winckelmann en stor entusiast för Polykleitos konst:

Polykleitos var i sin konst en sublim poet som genom sina gestalter eftersträvade att övervinna naturens skönhet: det är orsaken till varför han främst intresserade sig för ungdomar och därigenom förmådde uttrycka mjukheten hos en Bacchus, eller den blomstrande ungdomligheten hos en Apollo, styrkan hos en Herkules, eller mognaden hos en Asklepios.

Hos Michelangelo hade kulten av den nakne mannen under tiden antagit även andra dimensioner av titanisk heroism. Michelangelo var mer inspirerad av den kraftfulle Lysippos än den stillsamt, matematiskt beräknande och balanserade Polykleitos. Michelangelo blev betagen då man 1546 i ruinerna av Caracallas termer i Rom grävt fram en kolossal skulptur av den vilande Herkules, som visade sig vara en romersk marmorkopia av en bronsskulptur av Lysippos, som i lyriska ordalag hyllats av flera antika författare. Det finns minst 50 bevarade skulpturer och fragment av kopior av Lysippos bronsskulptur av den trötte Herkules, framgrävda på skilda platser i det forna romerska imperiet. Den passionerade och expressivt uttrycksfulle Michelangelo uppskattade säkerligen Plinius den äldres uttalande om Lysippos: ”Han brukade säga att han framställde män som han föreställde sig dem, medan hans föregångare gjorde dem precis som de var.”

Innan Michelangelo imponerats av Lysippos Herkules hade han inspirerats av den kraftfulla dynamiken hos den så kallade Belvedere torson som sedan 1430 fanns att beskåda i påvepalatset. I det sixtinska kapellets Yttersta Dom, som Michelangelo fullbordat fem år innan man fann Lysippos Herkules, finns strax till höger under den kompakt muskulöse Kristus, den nakne gubben Sankt Bartholomeus som i ena handen håller sitt flådda skinn, som bär Michelangelos drag. Bartholomei bringa utgör en mäktig tolkning av Belvedere torson.

Muskulösa kroppar i våldsam rörelse var ett vanligt tema hos Michelangelo och den kringvirvlande dynamiken hos krigarna som i Slaget vid Cascina överraskats av ett fientligt anfall mitt under sitt bad i en flod, söker sitt motstycke inom världskonsten, även märkligt i så måtto att episoden inte alls skildrar ett ”fältslag”.

För Michelangelo var den manliga kroppen en återspegling av hur det gudomliga manifesterar sig bland oss människor. Enligt honom kunde det heligas närvaro återges genom det konstnärliga framställandet av kraftfulla, nakna och välproportionerade manskroppar. Sådana fick sannerligen inte missprydas av några eländiga klädesplagg, skapade av människohand. Till en början var de flesta  gestalterna på hans Yttersta Dom nakna, bland de få undantagen var Jesus och Jungfru Maria.

I den romerska kyrkan Sankta Maria Sopra Minerva finner vi en atletisk byggd och naken Jesus som i kontraposition triumferande håller sitt kors. Det kan vara förståeligt att påven Pius IV lät Michelangelo-eleven Daniele da Volterra med diverse fantasifullt draperade tygstycken täcka könsorganen på den Yttersta Domens nakna gestalter. Något som gav Volterra öknamnet Il Braghettone, kalsongmålaren. Det kan nämligen ha varit något besvärande för en prelat att förrätta det sakrosankta mässoffret alltmedan mängder med naket kött rasade nerför väggen framför honom. Det är dock svårare att ha något till övers för den tillgjorda prydhet som gjort att en ovanligt ful, brunfärgad metallklump nu misspryder Michelangelos Kristusskulptur i Maria Sopra Minerva.

Kombinationen av muskulösa, nakna män och bombastisk heroism har ända sedan Michelangelo haft en besvärande närvaro i det offentliga rummet. Speciellt om de skapats av konstnärer som varit i avsaknad av genialiteten hos mästare som Bernini, Canova, Thorvaldsen, eller Rodin.

I Rom finns ett av de märkligaste museer jag någonsin besökt. Jag lockades genom dess namn – Museo H. C. Andersen och inbillade mig att det var en hyllning till en av mina favoritförfattare, som tillbringade ett par år i Rom. Det visade sig dock att det var den norskfödde skulptören Hendrik Christan Andersens (1872-1940) stora ateljé och skulptursamling som han vid sin död testamenterat till den, vid den tiden fascistiska, italienska Staten. Museet öppnades för allmänheten först 1978 och är i all sin groteska anskrämlighet verkligen värt ett besök – sal efter sal med vita marmorstatyer framställande välvuxna, muskulösa, nakna män och en del kvinnor, som bland annat jonglerar med små bebisar.

Andersen var en idealistisk fantast som under hela sitt yrkesverksamma liv eftersträvade realiserandet av sin dröm om en Världshuvudstad, som enligt honom skulle fyllas med moraliskt upplyftande konst och arkitektur:

En källa överflödande av kunskap som skulle gynna hela världens mänskliga strävan med sitt flöde av konst, vetenskap, religion, handel, industri och juridisk rättvisa; genomsyra mänskligheten så att den slutligen skall förverkliga sitt syfte som den stora, gudomliga kropp som av Gud skapats med en inneboende vital kraft, som nu måste förnyas genom styrka och rättvisa, så att nya, än högre mål kan uppnås genom en koncentration av all världens kraft.

Puh! Kanske en vacker tanke och Andersen saknade inte mecenater, även Mussolini uppskattade livligt hans muskelsvällande titaner. Vad som dock kan tyckas märkligt är att den förfinade esteten och redan då uppburne författaren Henry James attraherades av denne passionerade, trettio år yngre svärmare, förlänad med ett något dubiöst skönhetssinne.

De lidelsefulla brev som den världsberömde författaren riktade till den stilige norrmannen, sedan de träffats 1899 fram tills dess James avled 1916, vittnar dock om att det inte var hans konst och idéer som James lockades av. I den irländske författaren Colm Tóibíns roman Mästaren skildras Andersen som en opportunistisk intrigör som utnyttjar den åldrande James för att hjälpa upp sin karriär.

Den lätta svindel, som jag tror de flesta besökare drabbas av inför all den uppblåsta och misstänkt ihåliga trosglöd som råder inom Museo H C Andersen, även förmedlas av nazisternas framställningar av muskelsvällande, nakna supermän. Dessa marmorgiganter väcker snarare avsky än känslor av stolthet och patriotism. Josef Thoraks och Arno Brekers, Nazitysklands två ”officiella skulptörer”, själslösa muskelknuttar är faktiskt mer skrämmande än ett gäng ruttnande zombiekadaver.

Totalitära och i grunden konstfientliga stater tycks ha en obeslöjad fäbless för  maskulin och naken muskelbyggarkonst. Sovjetunionen fylldes av en uppsjö av sådant muskelfrosseri. Exempelvis den stora ”konstanläggningen” Moderlandet kallar som 1967, för att hylla Stalingrads fallna hjältar, färdigställdes av Yevgeny Vuchetich och Nikolai Nikitin. I dess centrum reser sig en inte mindre än 85 meter hög staty av Moder Ryssland. Förvisso en i all sin patriotism skrämmande moder, omgiven som hon är av tungt beväpnade soldater.

Inspirationen till Moder Ryssland, som för en mängd andra överdimensionerade monument kring jorden, var bland andra Vera Mukhinas Arbetare och Kolchozkvinna, som under Världsutställningen i Paris 1937 prydde Sovjetunionens paviljong, uppförd mitt emot Nazitysklands bidrag, även det fyllt med muskelsvällande framställningar av soldater och arbetare.

Tro nu inte att sådana i grunden anskrämliga och själsdöda jättemonument spelat ut sin roll. Så sent som 2010 invigdes i Senegals huvudstad Dakar det femtio meter höga Afrikanska Renässans Monumentet, med en muskelsvällande machokille följd av sin kvinna i samma framrusande position som Mukhinas skulpturgrupp, men med den skillnaden att mannen i sin vänstra hand inte bär en hammare utan, liksom i en mängd av Hendrik Andersens skulpturer, ett spädbarn som pekar ut färdriktningen. Detta groteska ”konstverk” skapades av den rumänske skulptören Virgil Magherusan, som uppenbarligen var obotligt smittad av Sovjetunionens värsta muskelknuttekonst.

Ovannämnda konstnärliga avarter kan betecknas som en idealkropparnas triumf, där människokroppen blivit till ett tomt hölje; en konstruktion, en maskin som inte alls reflekterar någon personlighet/mänsklighet. Vem är egentligen Vuchetichs Moder Ryssland, Mukhinas Arbetare och Magherusans Afrikan – alla och ingen, tomma, kyliga skal utan innehåll.

Undrar om inte vissa anatomer, patologer och kirurger betraktar människokroppen på ett liknande sätt – en maskin som i bästa fall kan repareras. Kommer att tänka på Cole Porters suveräna och i kvicka The Physician, som för att komma till sin rätt bör återges på sitt originalspråk:

Once I loved such a shattering physician,
Quite the best-looking doctor in the state,
He looked after my physical condition
And his bedside manner was great!
[...]
He said my bronchial tubes were entrancing,
My epiglottis filled him with glee,
He simply loved my larynx
And went wild about my pharynx,
But he never said he loved me.
[...]
And though, no doubt,
It was not very smart of me,
I get on a-wracking of my soul,
to figure out why he loved every part of me,
And yet not me as a whole.
[...]
He said my maxillaries were marvels,
And found my sternum stunning to see,
He did a double hurdle
When I shook my pelvic girdle,
But he never said he loved me.

He lingered on with me till morning
And when I went to pay him his fee
He said, "Don't be funny,
It is I who owe you money"

Ah! but he never said he loved me.

Porters sedvanligt rim-ekvilibristiska kuplett avslutas med en aspekt av läkare och patient som i modern tid har fått en allt större betydelse – nämligen betalningen för en läkares tjänster. Det är ett välbekant faktum att många lockats till yrket genom de stora inkomster det kan generera, något som tecknaren Frank Reynolds (1876-1953) sätter fingret på i sin satiriska teckning i skämttidningen Punch från 1925:

Läkaren: Vad opererade du Jones för?

Kirurgen: Ett hundra pounds.

Läkaren: Nej, jag menar vad hade han?

Kirurgen: Etthundra pounds.

Det finns flera versioner av The Physician och de bästa sjungs i allmänhet av Cole Porter själv. Julie Andrews gjorde en märklig version av kupletten i William Wylers film Star, som var ett fiasko 1968, fast möjligen är den inte fullt så usel som sitt rykte. Andrews sjunger underligt nog sången i skepnaden av en till en början stickande haremsdam:

https://www.youtube.com/watch?v=IZH_AsTieaE&list=RDIZH_AsTieaE&start_radio=1&t=1&ab_channel=S7ilver

I motsats till sitt yttre har våra kroppars inre sällan framställts som vare sig heroiskt eller inspirerande. Även om de finns dolda inom var och en oss, är våra inre organ i allmänhet okända för gemene man och om de exponeras väcker de ofta både rädsla och avsky. Som hos kvinnan i bakgrunden av Thomas Eakins framställning av en operation inför publik, som en välklädd Dr Samuel D. Gross utförde 1875.

Eakins tavla förevisar såväl människors olustkänslor inför blod och tarmar, som vetenskapens intresse för hur vårt inre verkligen ser ut och fungerar. Motsatt den allmänna uppfattningen var obduktioner under Medeltiden inte alls förbjudna av Kyrkan, men det var först 1315 som en offentlig ”liköppning” av en människa ägde rum. Det skedde i undervisningssyfte vid universitetet i Bologna, under ledning av Mondino di Luzzi. Vad di Luzzi var ute efter var egentligen enbart att bevisa att en människas inre organ och deras funktioner till stor del motsvarade Galenos upptäckter, trots att denne antike läkare enbart utfört sina obduktioner på djur.

En vetgirig konstnär som Lionardo da Vinci gick längre än sina konstnärskollegor, som oftast enbart intresserade sig för en kropps yttre och möjligen dess muskulatur. Mer än någon annan före honom trängde da Vinci allt längre in i människokroppen och åstadkom imponerande teckningar av våra inre organ.

Den som slutligen tog itu med att än grundligare utforska en människas inre och liksom konstnärerna som före honom genom direkta iakttagelser och beräkningar hade kullkastat Vitruvius regelverk för mänskliga proportioner, så fördjupade och förnekade flamländaren Andreas Vesalius (1514-1564) Galenos teorier om de inre organens utseende, relationer och funktioner. Efter det att han 1537 blivit professor vid universitetet i Padua började Vesalius använda liköppningar som en del av sin undervisning och blev därmed den förste som föreläste alltmedan han skar upp en kropp och förvisade organen.

Snart blev obduktioner välbesökta attraktioner vid universiteten i Padua, Pisa och Bologna. Efter några år hade ”anatomiteatrar” byggts vid flera universitet runtom i Europa. Nedan ses anatomiteatern i Gustavianum vid Uppsala Universitet, som uppfördes 1663 och där offentliga oduktioner utfördes inför betalande publik.

I Venedig träffade Vesalius 1542 Tizianeleven Jan Stephan van Calcar och tillsammans hade de redan 1542 åstadkommit en epokgörande och praktfull studie av människokroppen De humani corporis fabrica libri septem, Sju böcker om människojroppens uppbyggnad.

Det är Vesalius bok som ligger uppslagen vid fotändan av rånaren Aris Kindts lik på Rembrandts tavla som föreställer hur Dr. Nicolaes Tulp 1632 håller sin årliga föreläsning inför medlemmarna av Amsterdams kirurgskrå. Kindt hade avrättats genom hängning några timmar innan föreläsningen ägde rum. Hans vänstra arm hade därefter försiktigt skurits upp och preparerats av en fältskär, innan det var dags för Tulp att inleda sin demonstration.

Även om vetenskapen nu in i minsta detalj känner våra inre organ, muskler och benstomme fortsätter vårt inre att för de flesta av oss vara okänt territorium. Vårt intresse för våra inre organ blandas med en viss, kuslig känsla som gör att många av oss ogärna konfronteras med åsynen av öppnade kroppar, operationer och t.o.m. blod. Oron inför sådant kanske har med vår undran och skräck inför döden, den som vi alla måste möta och som därmed också gör oss lika. Därmed representerar ett mänskligt kadaver var och en av oss, det gör liksom i Medeltidens dödsdanser ingen skillnad på herreman eller slav.

Kanske var det skräck, undran och fascination inför döden som förr drog människor till offentliga avrättningar, tortyr och liköppningar. Kombinationen av show och vetenskap som utgjordes av universitetens offentliga dissektioner har i modern tid återupplivats av den tyske anatomen Gunther von Hagens, som uppfunnit en metod att in i minsta detalj konservera biologiska vävnader, främst lik och likdelar av såväl djur som människor. Von Hagens kallar sin metod plastination och driver tre stora plastinationscenter – ett i staden Guden, som delas mellan Tyskland och Polen, ett i den kinesiska staden Dalian och ett i Bisjkek, Kirgizistans huvudstad.

Sedan 1995 har von Hagens Body Worlds-utställningar besökts av mer än femtio miljoner människor och presenterats i fler än 140 städer över hela världen. De visar hela djur- och människokroppar, som plastinerats i verklighetstrogna poser som visa olika inre organ, strukturer och system.

Iförd en hatt liknande den som Dr. Tulp bar i Rembrandts målning, och som von Hagens numera alltid har på sig, utförde von Hagens 2002 i London den första offentliga obduktionen i Storbritannien på 170 år. Han har senare iscensatt liknande, utsålda evenemang i andra städer. Jag finner von Hagens verksamhet tämligen osmaklig. Det känns som om den i kommersiella syften profanerar människan och människokroppens traditionella helgd och att den gör så i sken av ”vetenskaplighet”.

En mängd konstverk har poängterat dikotomin mellan en åtråvärd kvinnokropp och den profanering som en obduktion ofta anses vara.

Jämför exempelvis läkarens tvekan inför att skära i en vacker kvinnokropp i den tjeckiske konstnären Gabriel Cornelius Ritter von Maxs (1840-1915) målning, med den mer kliniska framställningen hos den schweiziska konstnärinnan Annie Stebler-Hopf (1861-1918).

Flera konstnärer har visat en känslig skicklighet då det gällt framställa den nakna kvinnokroppens skönhet och gjort det med en sensualitet fjärran från den själslösa bombasmen hos skulpturer av fascistiska atleter. Betrakta exempelvis hur Hades greppar Proserpinas lår i den enbart 23-årige Berninis Prosperinas bortrövande i Roms Borghesegalleri.

I en än högre grad än framställningen av nakna män har konstverk som framställer nakna kvinnor ofta ett starkt voyeuristiskt, lockande drag. Det kan röra sig om män som spionerar på åtråvärda badande kvinnor, som i Dominichinos Dianas jakt som finns på samma plats som Berninis s Prosperinas bortrövande.

Och liknande motiv hos Renoir och Boucher.

Bouchers utsökta rokokomåleri blev på sin tid mycket populärt genom sitt ”mjukpornografiska” skildrande av åtråvärda kvinnor. Boucher hyllades för sin enastående ”förmåga att avbilda en lockande kvinnobak”.

Anders Zorns framställningar av attraktiva dalkullor kan dock inte betecknas som underlägsna Bouchers insatser inom samma genre. Zorn var minst lika skicklig som Boucher att framställa förföriskt kvinnohull och hans nordiskt friska naturframställningar med nakna kvinnor är mer genuint autentiska än Bouchers trots allt förkonstlade akter.

I all sin oförställda och knappast pyskologiskt djuplodande sinnlighet visar konstnärer som Tizian, Zorn, Boucher och Renoir ett stort mästerskap och det gör även Jean-Auguste-Dominique Ingres, som har kallats ”konstens Mozart”. I sina kvinnoframställningar, inte minst den häpnadsväckande Det turkiska badet, vars slutversion Ingres målade 1862, då han var åttiotvå år gammal, excellerar Ingres i sitt återgivande av åtråvärda kvinnokroppar.

Visuella haremsskildringar är förvisso representativa för den blanding av lust, åtrå, kontroll och ägande som finns förborgat i det som har betecknats som the male gaze, den manliga blicken, som präglar så många konstnärliga framställningar av kvinnor. Exempelvis finns den hos Tizians orgelspelare som blivit distraherad (eller inspirerad?) av den nakna Venus behag. En effekt kvinnokroppen helt naturligt har på de flesta män och som med all tydlighet framgår av en ensam kvinnas konfrontation med den bedömande male gaze hos en hop karlar på en av Milanos gator.

Likaså är kontrasten mellan en yppig kvinnokropp och en vissnande sådan hos en äldre kvinna ett vanligt vanitas, förgängelsemotiv.

Det går inte att förneka att i de flesta samhällen har kvinnor betraktas som underställda mannen, t.o.m. som hans personliga egendom. Inom såväl konst som läkarvetenskap har kvinnor ofta betraktats och tolkats utifrån ”den manliga blicken”. Det gäller såväl kvinnors kroppar, som deras sjukdomar, något som gick upp för mig med full kraft då jag någon gång på åttiotalet läste Edward Shorters omtumlande A History of Women's Bodies. I den boken beskriver Shorter hur religion och läkarvetenskap inom ett patriarkaliskt ramverk har diskriminerat mot kvinnor, främst genom att åsidosätta deras fysiska och mentala hälsa och manliga chauvinister har därmed även förnekat kvinnor och flickor den vård som deras speciella kroppskonstitution och olika samhällsroller kräver.

Jag hade Shorters bok i stark minne då jag för flera år sedan besökte de andinska högländerna och intervjuade kvinnor om deras livssituation. Jag hade tidigare upptäckt att jag som främling, och än mer som en utländsk man, bäst kunde närma mig de reserverade, skygga och ofta mycket tillbakadragna kvinnorna om jag gjorde det i sällskap med en lokal och respekterad barnmorska. Vad jag främst kom att förskräckas av var det bedrövliga hälsotillståndet hos flera av de kvinnor jag mötte. Jag antog att det var barnmorskans närvaro och mitt totala främlingskap som fick kvinnorna att för mig avslöja sina fysiska smärtor och problem.

Flera led av vaginal prolaps, framfall, livmoderscancer och flera andra allvarliga hälsotillstånd som speciellt påverkat det kvinnliga reproduktionssystemet. Sjukdomar orsakade av medfödda missbildningar eller svårigheter under graviditeter, som ofta drabbat dem  att alltför för tidigt i livet, då de genomlidit svåra graviditeter som därefter dessutom blivit alltför frekventa. Kvinnors lidande kunde även vara följden av svåra, obehandlade infektioner, dålig hygien, bristande förebyggande sjukvård, hårt arbete och smittsamma könssjukdomar. Sjukdomar som drabbade reproduktionssystemet ansågs vara ytterst skamliga och därför förtegs och doldes de. Allt som hade samband med den kvinnliga kroppen var belastat av fördomar, chauvinism och religiös trångsynthet. Mitt möte med dessa kvinnor fick mig att inse att jämställdhet inte uteslutande är en fråga om jämlikhet mellan män och kvinnor, även fysiska skillnader mellan könen måste uppmärksammas och behandlas.

Dessvärre föll mina åsikter ofta för döva öron då jag senare kom att arbeta på UNESCOs jämställdhetsavdelning. Speciellt min kvinnliga chef ville inte höra om sådant som kvinnors speciella fysik. Hennes diskurs gick ut på att kvinnors besvär uteslutande grundade sig på sociala orättvisor orsakade av manschauvinism. Visst var det alldeles riktigt, men det borde inte innefatta ett förnekande av att kvinnors kroppar är annorlunda än mäns. Ett ignorerande av kvinnors annorlunda kroppskonstitution har genom seklerna orsakat onödigt lidande och ett uselt välbefinnande hos kvinnor, som ovanpå det har tvingats genomlida skambeläggning för könsrelaterade sjukdomar och grymma, fullkomligt onödiga könsstympningar.

En kvinnlig upplevelse som män är helt uteslutna från är barnafödande och de oerhörda smärtor och faror det kan föra med sig. Förlossningar har sedan urminnes tider så gott som enbart berört kvinnor – den blivande modern, barnmorskan, kvinnliga vänner och släktingar. Män var i allmänhet uteslutna från processen. Vad barnmorskor saknade i formell, akademisk lärdom, kompenserade de genom erfarenhet och urgamla traditioner.

Med framväxten av ett professionellt läkarskrå och med det ett ökat intresse för en inkomstbringade verksamhet, blev det under den senare delen av 1700-talet allt vanligare att manliga läkare intresserade sig för förlossningar inom över- och medelklassen. De motsatte sig också i allmänhet traditionella förlossningsmetoder. Kvinnor födde i allmänhet, innan den manliga inblandningen, sina barn i delvis upprätt ställning, ofta i speciella födelsestolar, eller så hängde de i armarna så att barnmorskorna skulle kunna ta hjälp av gravitationen, alltmedan andra kvinnor stödde barnaföderskan. Eftersom manliga förlossningsläkare däremot föredrog att barnaföderskor förblev liggande under födelseprocessen kallades de accouchers, från franskans á coucher, till sängs.

Det hävdades att kirurger var bättre utbildade i vetenskaplig medicin än barnmorskor, som förlitade sig på populärmedicinska traditioner. I flera länder lagstiftades efterhand mot barnmorskor till förmån för manliga läkare, bland annat i USA och Kanada. Shorter menade i sin bok att de alltmer mansdominerade förlossningsteknikerna till en början var till förfång för barnaföderskorna och orsakade onödiga besvär och lidanden.

Förlossningar hade under århundraden som sagt varit en nästan uteslutande kvinnlig verksamhet. som inte enbart innefattade själva förlossningsproceduren utan även stöd och hjälp under graviditet och eftervård. Barnmorskor var i allmänhet, till skillnad från män, själva barnaföderskor och kunde därmed betrakta plågor och faror utifrån ett kvinnligt perspektiv. Flera av dem var även kunniga om hur man kunde mildra födslovåndor och dessutom förfarna inom mer kontroversiella, och ofta hemlighållna, områden – som hur havandeskap kunde förhindras och abortering av foster. Barnmorskorna visste mycket väl genom sin samlade erfarenhet och en mängd traditioner hur en en kvinnlig kropp fungerar och reagerar.

Kvinnors roll inom botande och vård av sjuka och skadade har tills nu i allmänhet marginaliserats. Det betyder inte att den oftast varit avgörande, men det har då setts som en kvinnlig plikt, som en del av deras natur, att vårda andra. Ett synsätt som gjort att kvinnors roll inom sjukvården togs för given och de erbjöds därmed varken utbildning eller betalning. Om det förkom någon form av allmän sjukvård var det inom Europa i allmänhet obetalda nunnor som tog hand om de sjuka och de antogs få sin kunskap genom praktik. Långt in i det tjugonde århundradet var läkare så gott som uteslutande män och sjuksköterskorna var dem underställda i allt. Dessutom var de betydligt sämre betalda om de nu över huvud taget kunde räkna med någon lön för sitt hårda arbete. ”Män i vitt” var, och är i allmänhet fortfarande, sjukhusens furstar och det är/var vanligt att de behandlade kvinnor som underordnat tjänstefolk. Något som exempelvis manifesterades genom sjukhusens ”storronder” då överläkaren ackompanjerad av underläkare och manliga läkarkandidater besökte de sängliggande patienterna, alltmedan sjuksköterskorna höll sig diskret i bakgrunden.

Det var först under 1800-talets blodiga masslakter och moderna krigföring som kvinnliga sjuksköterskor fick en större roll och man till och med började upprätta skolor för att utbilda dem i sjukvård. Denna utbildning var dock i allmänhet helt sjukhusbaserad och hade långt in i det tjugonde århundradet tonvikten lagd på praktisk erfarenhet. Trots sin ökade utbildning fortsatte sjuksköterskor att, till skillnad från läkare, på många platser att vara i stort sett obetalda och i katolska länder var de allmänhet fortfarande nunnor.

Under det förra seklet var det återigen krigen som förbättrade kvinnornas ställning inom sjukvården. Under Första världskriget integrerades sjuksköterskor i krigsinsatserna och under det Andra världskriget upprättade krigförande stater enheter med specialutbildade sjuksköterskor. Exempelvis så rekryterade nazisterna, som annars var betydligt ovilligare än exempelvis britter och ryssar att engagera kvinnor inom krigsindustrin, fler än 40 000 sjuksköterskor för sina arméer.

Att manliga läkare alltmer engagerades inom obstetrik fick med tiden också en avgörande betydelse för läkarkonstens lavinartade utveckling. Det är enligt min mening det område där vetenskapen faktiskt rönt otroliga framgångar som i stort sett enbart varit fördelaktiga för människors välbefinnande och bidragit till ökad medkänsla och minskad brutalitet i vardagslivet.

På grund av den oerhörda smärtan och risken för dödliga infektioner begränsades under årtusenden kirurgiska ingrepp till ytliga operationer, samt amputationer och trepanering. Det var genom den manliga förlossningsvården som de första genombrotten då det gällde att garantera sterilitet inom sjukvården ägde rum. De fösta stegen mot upptäckten av bakteriers och virus roll vid infektioner skedde 1846 då läkaren Ignaz Semmelweiss upptäckte att fler kvinnor dog på förlossningsavdelningar som var bemannade med manliga kirurger, än de som sköttes av kvinnliga barnmorskor. Semmelwiss kunde spåra orsaken till de manliga medicintuderande som inte tvättat händerna ordentligt efter att ha dissekerat kadaver. Trots att Semmelweiss sanitära rekommendationer i stort sett ignorerades och han själv drevs till galenskap, utvecklades efter hans död bakterieteorin om sjukdomar, Semmelweis är nu erkänd som en pionjär inom aseptik och förebyggande av nosokomial infektion, sjukhussjuka.  

Manliga läkares närvaro vid födslar fick dem även att inse de oerhörda smärtor som störda nervbanor orsakade, något som ledde till att bedövningsmetoder blev effektivare. Framsteg som tillsammans med aseptiken möjliggjorde kirurgiska ingrepp i kroppens inre. Det var under en förlossning i Edinburgh 1847 som James Young Simpson använde kloroform anestesi och efter det att samma metod 1853 använts vid drottning Victorias förlossning av Prins Leopold, spred sig bedövningsmetoden över världen. Gemensamt med att Robert Koch 1879 bortom allt tvivel lyckats fastställa att infektioner sprids av bakterier och 1881 infört värmesterilisering av samtliga kirurgiska instrument och detta kombinerats med olika former av narkos tog läkarvetenskapen jättelika steg framåt.

Men, faktum kvarstår, som jag konstaterade vid början av denna färd genom vårt kroppsmedvetande – tiden gnager på kropp och själ. En konstnärsläkare som Paul Marie Richer (1849-1933) kan sammanfatta mitt blogginlägg. Som skicklig anatom omsatte han sina kunskaper i skulpturer i vilka han i sann tjugotalsanda hyllade den atletiska, manliga kroppen.

Men, Richer skildrade i sin konst även ålderns och sjukdomarnas härjningar och han valde då i allmänhet att skildra dem genom återgivandet av kvinnokroppar, som här hos en gammal kvinna som lider av Parkinsons sjukdom.

Flera konstnärer har fascinerats av hur ålder förändrat deras ansikten. Rembrandt gjorde genom åren mer än åttio självporträtt.

Än skoningslösare än Rembrandt var den geniala finlandssvenska konstnärinnan Helene Schjerfbeck (1862-1946) i sina mer än fyrtio självporträtt.

Rembrandt och Schjerfbeck skapade sin storartade konst ända tills de dog och de var då hela tiden vid sina sinnens full bruk. Ett tragiskt fall, som visar på såväl kroppens som själens förfall är dock William Utermohlen (1933-2007). Han föddes i Philadelphia i USA, men kom till England 1957. Utermohlen var en relativt framgångsrik konstnär och fick en del officiella uppdrag, exempelvis utförde han fresker för synagoger och sjukhus.

Mest känd blev Utermohlen för de stora målningar han började måla vid 1980-talets början och som han kallade Conversation Pieces, Samtalsämnen. De framställer hur personer samspråkar över ett bord. 1995 blev Utermohlen diagnostiserad med Alzheimers sjukdom och Samtalsämnesmålningarna börjar ändra karaktär. Till en början hade målningarna främst koncentrerat sig på samtal han förde med sin hustru Patricia, som var konsthistoriker och Utermohlen hyllar den varma, gladlynta atmosfären i deras hem.

Under 1990-talet utökas samtalsgrupperna med fler vänner och bekanta, men den intima atmosfären bibehålls. Efterhand börjar dock perspektiven skifta och förskjutas; föremål och personer tycks skiljas åt, deras volym och storlek förändras, men Utermohlens skicklighet som realistisk konstnär tycks vara väl bibehållen mellan 1991 och 1994, men under 1995 förvärras hans mentala tillstånd förvärras drastiskt.

Då Utermohlen vid slutet av 1995 målar sitt sista Samtalsämne framställer han sig ensam och med böjd rygg sittande vid Samtalsämnenas sedvanliga bord, med en kopp kaffe framför sig. Men omgivningen har nu blivit tom, öde och stiliserad. Ovanför den ensamme Utermohlen öppnar sig ett stort takfönster, utanför vilket det inte skymtar de landskap man brukar se i han övriga Conversations Pieces, utan en tom, blå himmel med samma färg som lägenhetens golv.

Utermohlen slutade inte måla 1995, men därefter skapade han enbart själporträtt, fram till den sista målningen som han slutförde år 2000, innan han oåterkalleligen steg in sin hjärnas mörka förvirring. Den varade ytterligare sju år. Utermohlens sista självporträtt är grått och upplöst. Det har blivit till en sprucken, skräckinjagande dödsmask.

Ett kusligt ansikte som får mig att associera till Voldemort i Harry Potter-filmerna.

Jag vill inte sluta denna framställning av kroppens mysterier i en så dyster tonart, utan avslutar mitt sedvanligt långa och vindlande blogginlägg med ännu en av Anders Zorns hyllningar till kvinnokroppen i ett sommarsoligt Sverige anno dazumal.

Bordin, Giorgio och Laura Polo D´Ambrosio (2009) La Medicina. Milano: Mondadori Electa. Dürer, Albrecht (1989) Schriften und Briefe. Leipzig: Reclam. Hughes, Robert (2003) Goya. London: Vintage. Pliny the Elder (1991) Natural History: A Selection. London: Penguin Classics. Porter, Roy (2002) Blood and Guts: A short history of medicine. London: Allen Lane. Shehadeh, Raja (2002) Strangers in the House: Coming of age in occupied Palestine. London: Profile Books. Shorter, Edward (1984) A History of Women's Bodies. London: Pelican Books. Tobin, Richard (1975) ”The Canon of Polykleitos”, American Journal of Archaeology Vol. 79, No. 4. Tóibín, Calm (2005) Mästaren. Stockholm: Bonniers. Villon, François (1922) Stora testamentet i översättning av Ane Randel. Stockholm: Bonniers. Villon, François (2013) Poems, translated by David Georgi. Evanston IL: Northwestern University Press.Winckelmann, Johann Joachim (1981) Geschichte der Kunst des Altertums. München: Borowsky.

I began writing my blog in the early spring of 2014, working at a school in the southern Swedish town of Växjö. For a while I had left my wife in Rome, though I frequently went back there. The reason why I had ended up in Sweden was that I could not find a steady job in Rome and it had recently been far too long between my consulting assignments. My mother was ninety-three years old, felt alone in her house and had become increasingly frail, though she had a perfectly clear mind and memory that was better than mine.

When we visited Sweden by the end of the summer of 2013, I thought it might be a good idea to work as a teacher for a while. Counting upon an education as high school teacher Swedish it used to be quite easy for me to get a job as such. Even though it had been several years since I worked in a school I had over the years accumulated quite a lot of teaching experience. I applied for a couple of jobs near Hässleholm, where my mother lived, and was offered a teaching position in nearby Kristianstad. However, one week before I was to start work, they called me and unexpectedly announced that they had “got hold of a younger ability that was probably better suited for the job.” I then traveled to Växjö, where I had received an earlier offer that I had declined since Kristianstad was closer. It turned out that they still wanted me as a teacher, which meant that I every morning took the train – an hour's journey that gave me time to prepare lessons and correct written tests.

It was a picturesque school, housed in Växjö's former locomotive sheds. The colleagues were nice and so were the students, which made me feel quite good, at the same time as it was reassuring to accompany my aging mother in the evenings. It was my younger sister, who well aware of my constant urge to write had suggested I ought to write a blog. Since then, I have been stuck with the habit.

At Smålandsgymnasiet, as in every other school I have worked in, the atmosphere differed from class to class. I have often wondered why it is like that. One of the classes was composed of prospective computer technicians. I soon discovered that a couple of them were avid readers of so-called fantasy literature and at the same time highly advanced computer gamers. They knew everything about a world I was barely aware of. I am too old for computer games and cannot imagine myself wasting time on such endeavours. Nevertheless, I wrote down the names of the games my students recommended and described with great enthusiasm. I assumed that knowing something about them must be part of general knowledge – Myst, Portal, The Secret of Monkey Island, Machinarium, Grim Fandango, The Cat Lady, Broken Sword, Bad Mojo, Amnesia.

It was somewhat difficult to understand how my students could find time to play with all that and still not be entirely lost when it came to assimilating the education I tried to provide them with. To my delight, several of them were avid novel readers and could recommend a wealth of literature I had never heard of. When asked who they thought was the best fantasy story writer, they unanimously answered – George R. R. Martin.

Admittedly, HBO Nordic was already broadcasting Game of Thrones, though I was unaware of that and it took me another year or two before I watched the TV series. At the library I borrowed the first part of Martin's massive book series A Song of Ice and Fire, though I found the first part of it – A Game of Thrones to be somewhat too thick and after reading a couple of chapters, I gave up. It felt as if I had read it all before; a sword called Ice, a ridiculous minstrel, a high castle with stairs carved out of the rock. There was too much dialogue for my taste, too many standard expressions, one-dimensional characters, either far too evil, or overly nice, a stupid princess, an aged weakening king, a scheming heir ...

However, after I had begun to watch the TV series I came to wonder if I had not been far too narrow-minded and presumptuous. I should probably have given K. K. Martin a better chance. The TV series was not at all predictable. Several of the characters were undeniably interesting, changing and deepening over the course of the story. It was dynamic, exciting and unexpected.

Despite my preconceived notions, I had already in Växjö read a few things about K. K. Martin, who looked like your typical New Age-cuddly man. In The Guardian I found an interview with the bestseller star, who I as an unknown author and fresh blogger unexpectedly could identify myself with. George R. R. Martin stated:

writers out there, they finish their books and no one cares whether their book is late or ever comes out at all. And then it comes out, two reviews are published and it sells 12 copies.

A fairly adequate description of my writing. Then he gave an excellent account of how I proceed when I write:

I think there are two types of writers, the architects and the gardeners. The architects plan everything ahead of time, like an architect building a house. They know how many rooms are going to be in the house, what kind of roof they're going to have, where the wires are going to run, what kind of plumbing there's going to be. They have the whole thing designed and blueprinted out before they even nail the first board up. The gardeners dig a hole, drop in a seed and water it. They kind of know what seed it is, they know if planted a fantasy seed or mystery seed or whatever. But as the plant comes up and they water it, they don't know how many branches it's going to have, they find out as it grows.

As a "writer", I belong to the gardeners' guild. I do not know how my blogs and novels will develop. Looking back, they are certainly wild-grown, unassuming gardens containing far too much thorns and weeds.

The seeds for the current blog are snow, ice and obsession and their significance for a certain kind of literature that for a long time has fascinated me, something I realized after reading Yoko Ogawa's The Memory Police. The reason for me picking up that particular novel book was constant complaints from members of my family pointing out that my memory is becoming worse and worse, though I don´t find it significantly different from what it always has been. Like many other persons, I tend to be absent-minded and forget where I placed a lot of important stuff – keys, glasses, old certificates, receipts and “important documents”, though I am quite convinced that it has always been like that for me.

Nevertheless, what worries me more and more is that when I look back at my ever increasing lifespan I discover that large blocks of events have disappeared and left gaping voids, or even worse – nothing at all. Big chunks of my past has gone away without leaving any trace at all. I am thus reminded of the Italian expression un buco nell´aqua, a hole in the water. Like a drop when it disappears in a body of water, this concerns not only names of friends and acquaintances, even individuals who I have known quite well are lost for ever in the mists of my murky memory. However, this does not hinder that “memory blocks” might unexpectedly come up to the surface of my consciousness.

To me, novels quite often constitute such “memory blocks”. I take out a book from one of my bookshelves and suddenly remember when I bought and read it. After reading Ogawa's Memory Police, I came to recall Brian Aldiss´s Frankenstein Unbound, namely because is deals with something that might be called “time blocks”, though in the novel they are called timeslips, a phenomenon meaning that the past, or the future, may invade our current existence.

I first read Aldiss´s novel sometime in the mid-seventies and as often is the case I had become attracted by its cover, perhaps in a similar fashion a sI may chose a bottle of wine because the label appeals to me. I assumed that the title alluded to a rather illegible play by Percy Bysshe Shellley, Prometheus Unbound, which had surfaced during my literature studies. I now think it could have been in connection with a lecture dealing with the Swedish author August Strindberg, who revolted against almost everything and everyone and like Shelley occasionally compared himself, both politically and personally, to the mythological titan Prometheus. This ancient archetype for rebellion had opposed the dictatorship of the almighty Olympian gods and had accordingly been punished in a bestial manner. He was chained to a cliff in the Caucasus where a vulture constantly hacked and devoured his liver, which, however, repeatedly grew back. In his autobiography The Maid's Son, Strindberg wrote:

It is quite physiologically correct that the ancient poet made Prometheus´s liver to be gnawed by the vulture. Prometheus was a rebel who tried to enlighten the people […] he was gravely affected by experiencing the world as a madhouse where idiots are running around declaring that sane persons constitute a life-threatening danger. Diseases can change a person's views and everyone knows how dark all thoughts become when you are harassed by fever.

In Frankensten Unbound, written in 1974, Aldiss described how the scientist Joe Bodenland sometime in 2020 with his car drives straight into a timeslip, a concept that probably is in need of some explanation. A World War had created catastrophic conditions. Warring superpowers realized that engaging in nuclear warfare on Earth would have fatal consequences for all combatants, instead specific Space Forces had been developed and armed power struggle were relocated to the space between the moon and earth, where spaceships battled each other with nuclear arms.

When peace finally had been re-established, incurable damage had been made not to planet Earth, which remained a habitable, though an unpredictable, place. Development had continued unabated and created a high-tech culture with a maintained biosphere. However, the distant nuclear wars had shaken up and altered the time-space continuum. This meant that some of the earth's individuals, who at a random time found themselves in certain places unexpected could be thrown into another time dimension. Such a condition could last for longer or shorter time periods, until time scales had corrected themselves and the affected individual was brought back to the time and place where s/he had been engulfed by a timeslip.

With his car Joe Bodenland is tossed through space-time and ends up in early 19th-century Switzerland. There he meets Doctor Victor Frankenstein. It turns out that his monster actually exists and so does Mary Shelley, the author who wrote the story about Frankenstein and his monster.

When Joe Bodenland met Mary Shelley in 1816, she was still named Mary Godwin and had neither written her famous novel Frankenstein, or, The Modern Prometheus, nor married Percy Bysshe Shelley who in 1820, two years after Frankenstein was published, had written his Prometheus Unbound. When Bodenland meets them, Percy Shelley and Mary Godwin live together with Lord Byron in a villa by Lake Geneva.

Joe Bodenland realizes that the creation of Frankenstein's monster is the beginning of a catastrophic development that will eventually will lead to manipulation of the human genome and thus have as devastating consequences as those that followed the invention of the atomic bomb. Aldiss uninhibitedly mixed literature and science and his quite mad novel actually asks important questions about the responsibility of scientists and the role of our creative imagination when it comes to making people aware of the meaning their own existence and responsibility for the course of development. Something that might be difficult to notice beneath the surface of a thrilling adventure story based on Mary Shelley's novel, as well as all sorts of science fiction stories and action movies, such as the James Bond movies.

For example, Aldiss's monster has more features in common with Mary Shelley's original creation than with William Wyler's famous screen version of it. This is does not mean that Aldiss was not inspired by Boris Karloff's monster rendition. Aldiss´s portrayal of the monster coincides with both the novel's and the film's description of a creature which does not know what to do after its awakening as a monster. Accordingly, it behaves as children often do; it thoughtlessly strikes out at things it does not understand and disapproves of, asking awkward questions and making unreasonable demands. Nevertheless, like in Shelley's novel, Aldiss´s monster is also a sensitive being, which main aspiration is to be able to share its life with a creature who thinks and feels like it. However, the monster is feared and rejected and when confronted with its mirror image it understands why others feel disgust at its mere complexion.

In the novel, the monster is both eloquent and erudite, within eleven months of its creation it had learned to speak both German and French. However, when it in its desperation and disappointment about its wretched nature realizes what its creator, Dr. Frankenstein, has done while driven by his recklessness and megalomania, the monster swears to crush and destroy his own creator.

The inspiration from Bond films is in Aldiss's novel especially evident through Joe Bodenland's car, which follows him to the shores of Lake Geneva and impresses both the young Mary Godwin and the scientist Victor Frankenstein. His vehicle does not use fossil fuels, is equipped with GPS, a screen monitor, mobile phone and an omniscient function not entirely different from, though certainly more sophisticated, than today's Siri. Like a Bond car, Bodenland´s streamlined, Italian manufactured limousine, Aztec, is furthermore equipped with sophisticated weaponry. Such details makes that Aldiss's novel actually worka as credible work of science fiction. Joe Bodenland's car is rather astonishing considering that in 2020 it does not actually appear as outdated, like so much other science fiction written in anno dazumal.

Madness is undeniably present in Aldiss's novel, but are snow and ice, which I mentioned above as seeds for this blog entry, also present? Certainly, both Shelley's and Aldiss's novels finish with a hunt for the monster over deserted snowy expanses. With Shelley, it takes place in unexplored polar regions, by Aldiss within a timeslip in a distant future where Joe Bodenland's surroundings seem to fall apart in a devastated world, created by his own actions in a distant past. This makes Aldiss´s time travels in his Frankenstein Unbound akin to Stephen King's strange and impressive time travel novel 11/22/63, in which a man travels back in time and manages to prevent Lee Harvey Oswald´s murder of John F. Kennedy, only to find that his heroic act in the future will have disastrous consequences, something he could not have expected in 1963.

It is doubtful whether Anna Kavan's Ice might be labeled as a science fiction novel. It takes place in a parallel reality that may possibly be located in the future, but this is uncertain. Nor does it seem to depict a bygone, distant time. The novel assumes the existence of cars, trains, planes and gramophones, though the reader may suddenly find her/himself in the midst of a bloody looting of a city, where sword-wielding and armored riders massacre the inhabitants. Or within a Nordic ruined city where a virgin is sacrificed to a dragon living at the bottom of a fjord. I bought the novel at the same time as Frankenstein Unbound and as I now read it again I find to my surprise that Aldiss had written a preface in which he described Anna Kavan as a writer who trhotugh Kafka had found a key how to portray a reality, which she perceived as being extremely threatening.

Kavan's novel appears to take place during the uncertain peace after a devastating war between superpowers. Cities are in ruins while heavily armed soldiers are checking citizens, asking for documents and controlling that curfews are being complied with. We seem to find ourselves in a country, or even a world, ruled by a totalitarian regime. By the beginning of the novel, the narrator, an obviously wealthy writer, visits an acquaintance who is an artist and married to a fragile, ethereal and extremely sensitive woman, who might previously have been engaged to the author. Her husband, the artist, treats his elusive wife badly and she disappears. The husband's indifference and demonic personality make the author suspect that he has murdered his wife. However, the author´s investigations trace her leads him to a remote coastal town in a country reminiscent of Norway. There the women is held captive by The Warden, a warlord who surrounded by a well-equipped private army lives in a luxurious palace. The town´s inhabitants are suspicious and brutal and their standard of living seem to be at a medieval, reminding me of The Game of Thrones, not the east considering that there is a huge wall outside the city and the country, perhaps even the rest of the world, is threatened by relentlessly approaching, enormous ice sheet.

In The Game of Thrones, Westeros' southern lands are protected by a huge wall that rises against northern vast expanses of snow from which ice phantoms are approaching in an intent to subjugate Westeros and wipe out its warring clans. The threat is expressed in the motto of the House of Stark, Westeros' northern wall keepers: Winter is Coming. I do not assume that K.K. Martin was inspired by Anna Kavan's Ice, though he was for sure aware of the Fimbul Winter of Norse mythology, the winter that will prevail uninterruptedly for three years before Ragnarök takes place – the final Armageddon.

The well-traveled Anna Kavan had certainly Nordic countries in mind when she wrote Ice, but she was probably mainly inspired by the two years she spent in New Zealand during World War II, worried about the war events in the north and a strong awareness of the proximity to Antarctic ice masses in the south. Despite descriptions of a threatening, strange landscape, it is an inner emotional state that Kavan portrays and projects onto the characters' surroundings. Perspectives are constantly shifting – from the intimate to the vast. The narrator gradually seems to merge with the brutal Warden, while the pale woman is constantly portrayed as an elusive, but tormented victim. Anna Kavan has to many of her readers become a “feminist icon” and her novel has been interpreted as a demonstration of how global political violence and a threatening environmental degradation might be linked to a frightening “erotic objectification” of women, turning them into victims of a self-destructive and emotionally cold collective.

I am not sure if Anna Kavan had read the Norwegian author Tarjei Vesaa's novel The Ice Palace which was written in 1963 and in 1966 was published in an English translation, i.e. the year before Kavan´s Ice came out. It is not impossible that she had read it since Vesaas's novel was published by Peter Owen, Kavan´s friend and publisher. Like Kavan´s Ice Vesaas's novel dealt with alienation and coldness from a female perspective. However, despite its symbolic undercurrents it appears to be a strictly realistic tale.

In an isolated Norwegian village, the lively, eleven-year-old Siss (Sissela) becomes good friends with the withdrawn and somewhat odd and awkward Unn. When the girls during the first day of their acquaintance play alone together, they find themselves strangely attracted to each other. The outward-looking, self-assured Siss discovers something of herself in the serious and tormented loner Unn, and vice versa.

Unn is enchanted by the open-minded, laughing Siss and manages to persuade her that they should undress. As they stand naked in front of each other, Unn wonders if Siss can see any difference between them. When Siss answers that she cannot discern anything out of the normal, Unn explains that she knows that something is wrong with her. She is afraid of not being allowed into heaven after her death. She accuses herself of being the reason for her mother´s death six months earlier and she does not know who her father is.

After they have gotten dressed again, Siss becomes anxious, worried and scared. She runs home in the dark and like Unn she spends a sleepless night. The following day, Unn cannot bring herself to come to school and there be confronted with her newfound friend. Instead, she seeks out the “ice palace”, huge ice formations that during harsh Nordic winters are formed by frozen water around large waterfalls. Driven by a child's urge to test and challenge itself, Unn enters the ice halls. Impressed by the mysterious and perishable beauty of the ice caves, she thinks about herself and Siss. Unn finally gets lost in the cold darkness, treads through the ice and drowns.

The villagers believe Siss knows more about Unn's disappearance than she reveals. The weight of guilt and sorrow make Siss to shoulder Unn´s role as an outsider and she eventually becomes a loner both at home and at school. The Ice Palace is a seemingly realistic story, though sparse and lyrical it hides abysmal depths beneath its surface, making me think of masterful Japanese haikus where nature and certain moods within a strictly limited space are enabled to create images of inner emotional states.

Novels like The Ice Palace, and also to some extent Ice, and of course Kafka's work, written as they are in a straightforward, obviously realistic manner lure their readers into a world that is both mad and sensible. Such literary works reflect what J. R. R. Tolkien once wrote about fairy tales ”the keener and clearer is the reason, the better fantasy it will make.” What Tolkien appears to mean is that fairy tales and fantasy stories, like dreams, require inner logic and clarity. A kind of realism which within its specific framework gradually becomes something completely different – dreams that reveal what our existence really is and maybe even what it means.

I was thinking about this yesterday while watching Jan Švankmajer's film Alice, which my eldest daughter had sent me from Prague. A few years go, we did together visit an exhibition with Švankmajer's eerie, but at the same time humorous “sculptures”. Theyare some kind of collages of stuffed animals and skeletal parts, reminiscent of the curiosity cabinets which during the Baroque era were popular among European princes. 

Not least with Rudolph II, the eccentric emperor of the German-Roman Empire who lived in the royal castle Pražský hrad in Prague, where he gathered alchemists, magicians, artists and ingenious scientists. A worsening mental illness prevented him from governing an empire that was collapsing under the pressure of religious strife and he was finally forced to abdicate, handing over the imperial crown to his brother and he eventually died as a mad loner.

Švankmajer´s Alice is actually called Nĕco z Alenky, Something about Alice, and is a free interpretation of Lewis Carroll's Alice in Wonderland, a book I have read several times, amazed at how someone managed to portray a child's dream world. Švankmajer's film is a stop motion animation, populated by a real Alice moving among and inter-acting with his grotesque creations; creepy, malignant dolls and bizarre animals within dilapidated rooms and crumbling tenement houses. A terrifying, imaginative and, like Kafka's stories, strangely humorous universe.

This is how Alice in Wonderland should be interpreted, neither as slavishly as Disney did to a large extent in his per se ingenious interpretation, nor completely made-up and ridiculously simplified as Tim Burton's disastrous version, which is one of my greatest disappointments as addicted movie goer. I had expected something completely different from someone like Burton than a pastel-coloured and extremely silly “struggle to save Wonderland”. Yuk!

Unlike Burton, Švankmajer created a masterpiece – a parallel and inventive version of Caroll's Wonderland, seen through a child's eyes, interpreted with a child's wonder, boldness and worries. A dream beyond good and evil. Distanced from adult, judgmental and moralizing pointers, Švankmajer boldly entered a child's distorted, but at the same time deeply personal and truly imaginary world.

An abnormality that also characterizes the world Anna Kavan depicted in her novel. Kavan´s original name was Helen Emily Woods. She was the only, lonely and largely ignored child in a dysfunctional family. When she was eleven years old, her father took his own life and when she was nineteen-years-old her mother forced her daughter to marry her own estranged lover. He made Anna with children and took her to Burma, where he worked as a railway engineer. They divorced after three years of utter discord.

When Helen Woods changed her name to Anna Kavan, it was one of many breakups within an unsteady existence. During the twenties she lived among race-car drivers at the Riviera and founded a lifelong heroin addiction, far from being alleviated during her later life within various artistic circles. Anna went in and out of various mental institutions and was unable to free herself from an addiction that eventuality became a contributing factor to her death in 1968.

In addition to her writing, Anna Kavan was a talented painter whose art often reflects her fictional worlds, with their poetic beauty and uncanny, suggestive power. Creating such worlds as well as being both a painter and a writer are talents Kavan shared with several women, for example Leonora Carrington, whose strange novel Down Below depicts a distorted reality. Carrington wrote Down Below during a deep crisis, when she, like Kavan often was, had been imprisoned within a mental ward.

Carrington's art makes me associate with the Finno-Swedish author/artist Tove Jansson, who for certain was not crazy at all, but like Kavan and Carrington managed to create a parallel world of lyricism and beauty, as well as threatening mystery and danger.

Tove Jansson's imaginary Moomin Valley is surrounded by dark woods, misty mountains and a sea inhabited by mysterious and occasionally dangerous creature, though nevertheless mellowed by the warmth and intimate security of the good-natured, generous and playfully imaginative Moomin family.

Tove Jansson's cerates a unique world like the landscape of Michael Ende's novel Momo, although in his case the scenery is more than in Jansson's case connected to reality, namely Italy where the German Ende spent the larger part of his life. Like the ladies mentioned above Ende was also a writing artist. In Momo, as in Kavan's Ice, the world is threatened by a soul-killing chill. In Momo it is gray men in the service of an ever-present, menacing commercialism and totalitarianism, which are stealing time to kill imagination and creativity in their life-hostile quest to align human existence from creativity and happiness and thus turn each and every one of us into an ignorant consumer.

Two of my other favorite novels have also been written by painters – Alfred Kubin's The Other Side and Giorgio de Chrico´s Hebdomeros. Kubin's novel is a dark fable about a city slowly decaying in step with a despot's physical deterioration and moral ruin. The modernity of Kubin´s nightmarish city, combined as it is with ancient, dilapidated quarters and underground tunnels, mad me think of Prague. The general disintegration under an increasingly insane ruler might have been inspired by Rudolph the Second´s crumbling empire, or its equivalent in a doomed Austrian-Hungarian Empire, the novel was written in 1908. Kubin knew Kafka and was a frequent visitor to Prague and his dark and threatening world is not entirely different from Ana Kavan's ice world, although his story takes place within a more tropical climate.

Despite its richness of images and cinematic scenes, The Other Side has a more or less stable narrative structure. de Chirico's Hebdomeros, on the other hand, is more similar to Kavan's Ice in the sense that the Italian artist's novel appears as a kind of picture collage, without any clear sequence of events. Hebdomeros has even more sharp and abrupt transitions between pictures and episodes than Kavan´s Ice, though it is also, in my opinion, more lyrical and painterly. Hebdomeros was written in 1929, but was then published in a limited edition and remained virtually unknown until 1964, when it was recognized as perhaps the foremost “surrealist” novel ever written. This despite the fact that Chirico did not consider himself to be a surrealist and did furthermore in his later years disregard his only novel, which he wrote in French, an impressive achievement considering that Chirico with another mother tongue than French nevertheless was able to express himself in such a lyrical and quaint manner.

Hebdomeros captures the moods of Chirico's paintings, occasionally illuminated by the warmth and light of the Mediterranean, though also endowed with its darker undertones. In spite of its modernity Hebdomeros provides an impression of being firmly rooted in a millennial old tradition of art and aesthetics. A landscape that with its classic allusions nevertheless integrates modern elements such as trains and factory chimneys.

The novels mentioned above may be grouped under the heading of Slipstream, a literary term introduced in 1989 by the American science fiction writer Bruce Sterling, in an attempt to categorize literary works that brings unrealistic elements – such as fairy tales, science fiction, dreams, fantasy and surrealism – into depictions/stories that appear to be quite realistic and usually take place in a contemporary environment.

Slipstream is an aerodynamic concept, used in motor – and cycling sports. If a vehicle travels at high speed, a negative pressure is created behind it, which in turn gives rise to lower air resistance. A vehicle that is just behind another vehicle traveling at high speed might then take advantage of the air suction behind it, gain more speed and eventually overtake it.

Sterling, who in his writing often uses rather peculiar associations and invented words, stated that a narrative stream, such as a realistic approach, creates a kind of slipstream that a different approach to story telling, like fantasy or science fiction, may use to discretely slide in behind, hook up to and eventually pass by, thus creating something completely different, and generally even better. Sterling described the feeling that arises when you read a slipstream story:

this is a kind of writing which simply makes you feel very strange; the way that living in the twentieth century makes you feel, if you are a person of a certain sensibility.

High technology has changed our society at breakneck speed – mobile phones and computers now connect people, but at the same time it appears as if more and more of us are losing touch with reality. As the physical closeness to other people has decreased, consequences of our actions have also become increasingly diffuse.

We can now kill our fellow human beings with a drone. If we have questions and complaints, we are referred to websites and digital voices. Technology has even entered our most intimate spheres. A possible consequence of intercourse is no longer the birth of a child. Such beings can now be bought for a price and provided through sperm banks and/or surrogate mothers. Sexual intercourse does not necessary imply an act of deep and intimate connection between two persons who truly love each other and thereby are willing to take joint responsibility for the consequences of their actions. In these modern times, sexuality has for several of us been transformed into yet another commodity; a performance, a mechanical act focusing solely on physical satisfaction. Of course you might argue that this has always been the case – prostitution has always existed within human societies.

Sure, but now technology has changed those circumstances as well. As technology reduces risks and consequences, people now seek out surrogates for things that previously engaged, frightened and upset us. Everything that Edmund Burke in the middle of the eighteenth century called the subtle, that is, something that is the opposite of intimacy and security, something that calms our nerves. The subtle, on the other hand, tenses the nerves, frightens and excites us, but in return makes life more unpredictable and exciting.

Slipstream literature has often proved top be able to indicate the discrepancy between the real and the imagined by indicating how commercialism disguises itself as if it represented real life, when it in reality it only mimics dreams and hopes and puts a price on its charades to make a profit.

The slipstream concept suggests movement and can thus be linked to modernism in the sense that it constitutes a kind of comment to a complicated reality; a current “now” that we all are surrounded by. A slipstream author and the world s/he creates arises because s/he actually is a stranger in our time and thus views our existence from her/his perspective of exclusion. Creations of such writers might take the appearance of parallel worlds; magic mirrors that both distort and reveal who we actually are. Like when Frankenstein's monster by looking at his mirror image was struck by the painful realization that he actually was a freak, an abomination.

In our modern world, we exist within a state of constant change and thus literature created by slipstream writers becomes “fluid” as well, adaptable and changeable. Like myths and dreams, it is constantly opening up itself to new interpretations.

The sociologist Zygmunt Bauman who devoted a number of books to the stranger and alienation, occasionally related art to liquidity. According to him, liquidity is largely the same as volatility, a state of being that has become dominant within in our current existence.

I interpret Bauman's arguments as indicating that we are looking for insights that ultimately turn out to be nothing more than acts of constant creation, i.e. movement and change which do not lead to an ultimate goal. Basically, we are not striving for a goal at all. Our longing, our actions and desires, are being limited by desire/lust. The purpose, goal and meaning of our existence have disappeared. Our worst fear has become the possibility of actually achieving complete satisfaction – Salvation.

True art might possibly help to transform what is short-term into something permanent, something supernatural, even divine. Strangely enough, within our uniform, global existence, individualism and self-righteousness are celebrated at the expense of established, moral values, for example in the form of a general cooperation respecting human rights and trying to preserve the earth's natural resources. We do not provide ourselves with neither time nor space to realize something that might benefit us all. Instead we rush around in our highly personal, narcissistic treadmills. Slipstream literature, however, places itself on the sidelines and through its alienating and alternative viewpoints it indicate how absurd our current existence actually is.

Modern life means that high tech has reduced risks and consequences. People are now inclined to find surrogates for experiences that previously were able to engage or/and upset us. Compensations for previously strong emotions are not only limited to digital experiences, technologically sustained adrenaline stimulating real-life risk-taking are also offered – like bungee jumping, parachuting, rock climbing and the like. The main technological surrogate and an easy manner for obtaining life-affirming adrenaline rushes and endorphine kicks might still be car driving, preferably in luxury vehicles and at a high speed. A pleasure that for commercial reasons often has become associated with sex. A luxury vehicle attracts sexual partners and enhances our prestige:

A comfortable, beautiful car can may envelop us in soothing comfort and impart a sense of well-being and confidence, as in Bruce Springsteen's Pink Cadillac:

I love you for your pink Cadillac.

Crushed velvet seats.

Riding in the back,

Oozing down the street.

Waving to the girls,

Feeling out of sight.

Spending all my money

On a Saturday night.

Quite a number of American songs pay homage to the freedom of Open Higways, rides into the wilderness and freedom of the unknown. However, this does not prevent such rides from also being journeys mixed up with anxiety, and perhaps even fear. Springsteen again – Stolen car:

And I’m driving a stolen car
On a pitch black night.
And I’m telling myself I’m gonna be alright
But I ride by night and I travel in fear
That in this darkness I will disappear

Watch the sequence from Hitchcock's Psycho where Marion Crane (Janet Leigh), after stealing USD 40,000 from her employer, to the accompaniment of Bernard Herrman's evocative music, travels through a darkening night on her way a rendezvous with death at the Bates Motel.  https://www.youtube.com/watch?v=FSlo44VO-lE&ab_channel=scaringeachother

Someone sitting behind a wheel is, by the way, among American movies´ most common screen shots. In the US, the a car often appears to be an integral part of most citizens' lives. A friend of mine living in the USA once told me that he was going to invest his hard-earned money in a new, luxurious car, even if he actually could not afford one. When I asked why he made such a stupid investment, he replied: “I have to be able to look my children straight into their eyes. I do not want them to be ashamed of having a loser as a dad. A bastard who cannot even afford a proper car.”

Oh, Lord won't you buy me a Mercedes Benz.
My friends all drive Porsches, I must make amends.
Worked hard all my lifetime, no help from my friends.
So, oh Lord, won't you buy me a Mercedes Benz.

I remember how when I visited one of my sisters-in-law in Miami and found there were no sidewalks in her neighbourhood and how I during my morning strolls felt how her neighbours suspiciously watched me, brooding behind their curtains or while mowing their implacable lawns. A pedestrian! It must be a shady character, even if he is white and reasonably well-dressed.

No wonder if a car there may be considered part of your personality. Stephen King is undeniably a slipstream writer able to transform The American Way to something quite sinister, creating horror from all sorts of gadgets surrounding the nations´s inhabitants; mobile phones, lawn mowers, croquet clubs, food processors, ovens and of course – cars.

In King's parallel universe, cars are occasionally killing machines possessing their owners, like a Plymouth Fury in Christine, a Buick Roadmaster in From a Buick 8, or a Mercedes Benz in Mr. Mercedes, not to mention the trucks gone mad in King's self-directed flophouse movie Maximum Overdrive.

Perhaps it is this mixture of freedom, sex, cars and death that has given rise to a sub-genre of action photography – car accident pictures. With masters like Arthur Fellig (Weegee):

And the Mexican Enrique Metinides:

Andy Warhol, who with his great interest in commercialism, emotional coldness, sex and death can possibly be considered as the archetype of Zygmunt Bauman's outsider artist, devoted a number of his works to car accidents.

Warhol was also fascinated by celebrity and its importance for glamour and commercialism, something that has also coloured the cult of cars and car accidents, with victims like James Dean – “live hard and die young.”

Or Jackson Pollock, who maybe was a Slipstream Artist:

It seems to me that the modern painter cannot express this age, the airplane, the atom bomb, the radio, in the old forms of the Renaissance or of any other past culture. Each age finds its own technique. [...] The modern artist, it seems to me, is working and expressing an inner world – in other words ... expressing the energy, the motion, and other inner forces.

Once technology has made its entry into the human sphere; from fire and wheels, to printing presses, trains, radio, aircraft, TV, the Intranet, sophisticated weaponry and … cars, everyone's lives has changed to an extent that it is difficult to fathom. Cars were invented as an effective and comfortable means of transport, but as we have seen above they soon became so much more, including incarnations of more or less hidden desires. If we had been better intellectually equipped, more morally oriented, we might have been able to use our sophisticated technology for better purposes. Now it seems to threaten us instead, as though we were stuck in a car while traveling at high speed towards a final accident, a crash. A dangerous, but incomprehensible world:

But deep inside my heart
I know I can't escape.
Oh, Mama, can this really be the end
to be stuck inside of Mobile
with the Memphis blues again?

The fault does not lie in our tools, it is part our own constitution.

As I write this, I am reminded that Bruce Sterling is a great admirer of James Graham Ballard and mentioned him as an excellent forerunner of current slipstream writers. A few years ago, I did in accordance with my habits check out the books on a table in FAO's foyer where people leave their used books and found J.G. Ballard's novel Crash. Then I only knew the author as the author of the Kingdom of the Sun, inspiration for Spielberg's film with the same name and I also vaguely recalled that the nasty, yet skillful and fascinating David Cronenberg had made a film with the same name as the novel I held in my hand.

It turned out that my assumption was correct, but I have seldom read such an appaling, yes … disgusting novel as Ballard's Crash. Since I cannot find it anywhere among my books here at home, I fear that I have thrown it away. If this has been the case I now regret it. Even though it now has been several years since I read Crash, it has remained with me and then not as a perverted deviation, but actually as an interesting depiction of our contemporary madness and its mixture of body, psyche, sex, death drive and high technology. That I now began looking for Ballard´s book is because he has increasingly come to be hailed as an outsider artist who early on realized where our society was heading. In one of his novels, Cocaine Nights, Ballard stated:

The consumer society hungers for the deviant and the unexpected What else can drive the bizarre shifts in the entertainment landscape that will keep us buying? […] Only one thing is left which can rouse people … Crime and transgressive behaviour – by which I mean all activities that aren´t necessarily illegal, but provoke us and tap our need for strong emotion, quicken the nervous system and jump the synapses deadened by leisure an inaction.

The condition described in Ballard´s Crash actually has a name – symphorophilia, from the Greek symphora, accident, and diagnosticates someone as a victim of a mental disorder which means obtaining sexual arousal from arranging or witnessing a violent tragedy, such as a car accident. The term was actually coined twenty years after Ballard's book had been published. John William Money (1921-2006) identified the disorder as an extreme form of paraphilia, i.e. a morbid desire for sexual stimulation from objects, or beings, which among normal people, in general, do not arouse any perverted cravings, or trigger morally reprehensible acts.

Money, who was professor of pediatrics and clinical psychology at the prestigious John Hopkins University in Baltimore, did himself become a victim of the beguiling impact technology might have on fixed ideas. John Money was a renowned expert on sexual identity and gender roles, with intersexuality, or so-called transgender, as his specialty. Money´s importance for gender research has been epoch-making, among other achievements he introduced terms such as gender identity, gender roles, and sexual orientation.

As a specialist in gender identity, Money occasionally recommended surgery and hormone treatment to bring about radical gender reassignment of children, as well as young men and women. Something that had catastrophic consequences for several of his patients, who when they grew up found that their floating gender identities while being young and inexperienced were just part of a psychological maturation process. This aspect of Money's activities was scrutinized in an upsetting book, As Nature Made Him, written by the investigative journalist John Colapinto and in which he revealed the medical arrogance and often misguided research of Dr. Money.

As a foretaste of the madness exposed in Crash and in the wake of Andy Warhol´s artistic endeavours, Ballard did in 1970 organize an exhibition with pictures of fatal car accidents, they were presented without comment and caused a moral uproar.

Three years later, Ballard's fascination with the morbid subject of lethal car accidents culminated with his novel Crash. When I read it, I was totally unprepared for this orgy of death, violence and sex, written by someone who appeared to be entirely uninhibited when it came to his fixation on what I perceived as an appalling perversion. An obvious psychopath who reveled in ruminations about every conceivable aspect of how human body parts and fluids after a car accident could mingle with the distorted metal, twisted radiator grilles and cascading windshield glass. Page up and page down Ballard elaborately described various sex scenes, always in connection with driving and car accidents. A scenery as confined and grotesquely distorted as in Marquise the Sade´s sterile and monotonous novels. Ballard´s book was just like de Sade´s oeuvre tedious and disgusting, utterly devoid of any form of joy and compassion.

By Ballard, eroticism becomes intimately combined with technology and mechanics, and thus profaned, commercialized and liberated from nature. After a while, the shock effect wears off, leaving behind a wonderment that someone had been able to write something like that. I do not remember if I finished the novel.

The story is told by a person with the same name as the author. Like Ballard, he lives in Shepperton, a suburb of London, close to one of the highways leading to the Heathrow Airport. Although Ballard deliberately obscures the similarities, the reader understands that there is a connection between the protagonist's and the author's fascination with violent car accidents. The novel's narrator is attracted, sexually as well as intellectually, to a former “TV scientist” who has become a “highway nightmare angel” and with a car equipped with police radio tries to seek out every terrible accident that is reported over it. Unreasonably excited, he shows up with his cameras and revel in blood and wreckage.

After being seriously injured in a car accident, Ballard becomes more familiar with the demonic accident aficionado and soon joins a company of alienated lunatics, survivors of excruciating accidents, who slavishly follow the perverted symphorophilia maniac in his pursuit of disasters. Gradually, the grotesque gang contributes to staging traffic accidents, often with fatal consequences for both themselves and their victims. The leader's ultimate wish is to die in a frontal collision with Elizabeth Taylor.

After my distaste for the novel had subsided, I began thinking about Crash and after a while considered it in another light and this was the reason to why I am now searching for it. Maybe it was after all Ballard´s intention to create a distaste for our culture´s sick veneration of awful, adrenaline rousing disasters? Maybe his perverse description of a brutal lack of empathy was a critique of the emotionless mindset that affects so many of us? A condemnation of a technologized culture and the heartlessness, the contempt for real love and compassion, it has created. How it has invaded and poisoned not only our thinking but also our bodies and our subconscious mind.

Possibly Crash deals with how people have been affected by a soul destroying numbness after experiencing profound depressions following upon life changing experiences. How they have been alienated from reality and fallen victim to depraved obsessions worsened after they have met people with similar experiences and perverse longings that carefully have been kept out of sight. A life where everything and everyone is exploited within a debauched environment where lack of morals and distorted lives benefit from an anti-human technology that relentlessly drive them towards the ultimate goal, which is the same for all of us – Death.

Yoko Ogawa's The Memory Police finds itself far from the frantic madness of Ballard's Crash, though Bruce Sterling would certainly have characterized her novel as a slipstream product as well. It takes place in a port city on an isolated island, which nevertheless seems to be large and self-sufficient. Few things suggest that the development of events does not take place in our current modern times – there are cars, trains, shops, offices, schools and libraries. People, habits and infrastructure provide the impression that this could be almost anywhere, though subtle shifts and details makes The Memory Police a slipstream novel that evoke associations to works like Orwell's 1984 and Bradbury's Fahrenheit 451. However, according to my opinion, Ogawa´s novel and its lyrical mode is a unique work of art.

Perhaps Ogawa´s storytelling is part of a specific Japanese narrative, which I assume I have discerned in writers like Kobo Abe, and especially in a novel by Taichi Yamada – Strangers. In Yamada's novel a TV screenwriter does after a failed marriage end up in a huge, former apartment building in central Tokyo. Due to insurmountable rents most of the apartments have been abandoned by their previous tenants and converted into offices, which means that the screenwriter at night finds himself to be almost alone in an otherwise empty building. He is tormented by nightmares and memories of his past love and security, has difficulty in sleeping and wanders around in a Tokyo that at night obtains a spooky character. At a bar, he encounters his long-deceased father, or someone who is eerily akin to him. He is later on invited home to something that appears to be his the dead parents' home where he is greated by someone exactly like his mother. It seems as if there in Tokyo exists a parallel universe where the past survives. When the main character late at nights returns to his apartment he is occasionally visited by a beautiful woman who seems to be one of the few remaining tenants in a building where he otherwise only encounters the doorman.

Several Japanese horror films, myths and fairy tales suggest that Japan is populated by ghosts, spirits and demons, perhaps a reflection of an ancient belief in kami, a term that may tentatively be interpreted as “natural gods” or “spirits”. Kami can be enclosed by animal – and human shapes, as well as inhibit various objects, while haunting specific places. Like Yamada's nocturnal Tokyo, Ogawa's island is a place beyond experience.

Unlike the twisted lunatics in Ballard's Crash, the characters of Ogawas Memorial Police are generally kind and caring. All o tfhem are however subject to the tyranny of a mysterious Memory Police, who armed and uniformed drive around in armoured vehicles. There is also an ever-present incomprehensible, but seemingly accommodating bureaucracy, which serves a repressive and invisible regime. For reasons unknown to us, the rulers of the island nations have hermetically sealed off their reign from the outside world and strive to erase all memories from its inhabitants. At regular intervals there come decrees that, for example, all roses have to disappear, and another day it could be birds or books. It seems that both culture and nature slavishly abide to such decrees – rivers and sea shores are one say filled with rose petals that soon disappear, at other instances large flocks of birds leave the island. One morning, the island's inhabitants may wake up to find that they have lost their sense of smell, or that no bird can be found. As if they want the loss to be as total and permanent possibble and thus not plague them with any memory of it, people voluntarily destroy banned plants, books and other things that the Memory Police intend to eradicate.

The Memory Police are not confronted in any manner, their suppression encounters no resistance. They take away people who refuse to follow directives and/or show signs of not being able, or wanting to forget. Abducted persons do not return. It is rumored that they are taken to institutions where research is being carried out to identify and eradicate genes and brain functions that create and support memory functions. Although people are passive and silent, some of them are hiding suspected memory offenders.

Ogawa's novel is lyrical and beautiful, endowed with a quiet and strangely subdued narrator's voice. The story is told by a young author whose parents, an ornithologist and an artist, have been ´taken away by the Memory Police, which also have searched, as well as destroyed specific items in her home. Her best friend and confidant is an old sea captain who lives on a rusting and unused ferry, anchored in the harbor. Together with him, the author has in her home hidden her publisher, who turned out to have an unfailing memory. Secluded in a confined space constructed by the captain, the publisher desperately tries to get the old man and the young author to preserve and cultivate their memories. A hopeless endeavour since they, apart from protecting and caring for the publisher, are obeying the absurd laws imparted by the Memory Police. Over the course of the story, poverty and boredom spread across the island, while the entire nature also seems to give up all resistance – snow falls and winter is not followed by spring. People are beraved of objects, comfort, self-confidence and memories while they all relentlessly move towards an all-encompassing emptiness – a total annihilation.

The Memory Police is neither long, nor difficult to read. A rare gem with subtle shifts and an exquisite surface evoking memories of Japanese woodcuts, Shindo's movies and Kawabata's nature descriptions. Under the surface of its apparent simplicity, the novel hides depths of thought that require reflection and re-reading.

My reading of Ogawa´s novel planted the seed to this blog entry and caused thoughts and associations to sprout. I have now presented some of them, though there is more to find and be inspired by in The Memory Police and I do of course recommend you to read it.

Aldiss, Brian (1982) Frankenstein Unbound. New York: HarperCollins. Ballard, J. G. (1997) Cocaine Nights. London: Fourth Estate. Ballard, J. G. (2001) Crash. London: Picador. Bauman, Zygmunt (2006) Liquid Times: Living in an Age of Uncertainty. Cambridge: Polity. Burke, Edmund (1998) A Philosophical Enquiry. Oxford: Oxford University Press. Carrington, Leonora (2017) Down Below. New York: NYRB Classics. Chirico, Giorgio de (1992) Hebdomeros. Cambridge: Exact Change. Colapinto, John (2006) As Nature Made Him: The Boy Who Was Raised As A Girl. New York: Harper Perennial. Ende, Michael (2009) Momo. London: Puffin Books. Flood, Alison (2011) ”Getting more from RR Martin,” The Guardian, 14 April. Gray, John (2003) Straw Dogs: Thoughts on Humans and Other Animals. London: Granta Books. Kavan, Anna (1970) Ice. London: Picador. King, Stephen (2011) 11/22/63. New York: Scribner. Kubin, Alfred (2014) The Other Side. Sawtry: Daedalus. Martin, George R. R.(2009) A Game of Thrones. New York: Random House. Money, J. (1984) ”Paraphilias: Phenomenology and classification,” American Journal of Psychotherapy. No. 38 (2). Ogawa, Yoko (2020) The Memory Police. London: Vintage. Ross, Clifford (ed.) (1990) Abstract Expressionism: Creators and Critics. New York: Abrahams. Strindberg, August (2015) Son of a Servant. Amsterdam: Leopold Classic Library. Tolkien, John Ronald Reuel (2014) On Fairy-stories. New York: HarperCollins. Tyler, Malone (2017) ”A Field of Strangeness: Anna Kavan´s Ice and the Merits of World Blocking,” Los Angeles Review of Books. Vesaas, Tarjei (2018) The Ice Palace. London: Penguin Modern classics. Yamada, Taichi (2003) Strangers. London: Faber & Faber.

Det var i början av 2014 som jag började skriva min blogg. Jag arbetade då på en skola i Växjö, medan jag bodde hos min mor i Hässleholm. Jag hade för en tid lämnat min hustru i Rom, men åkte dit för jämnan. Att jag hamnat i Växjö berodde på att jag i Rom, som så ofta förr, inte hade något jobb och det gick långa tider mellan de få konsultuppdrag jag lyckades ro i hamn. Min mor var nittiotre år, kände sig ensam i sitt hus och blev allt skröpligare. Fast hon var fullkomligt klar i huvudet, med ett minne bättre än mitt.

Då vi i slutet av sommaren 2013 besökte Sverige antog jag att det kanske vore en god idé att för en tid arbeta som lärare. Det brukade i Sverige gå tämligen lätt för mig att få jobb som en sådan. Även om det gått flera år sedan jag arbetade som lärare kunde jag räkna med min lärarutbildning och hade under årens lopp samlat på mig en del undervisningserfarenhet. Jag sökte ett par gymnasiejobb i närheten av Hässleholm och fick napp i det närliggande Kristianstad. En vecka innan jag skulle börja arbeta ringde de dock och meddelade att de oväntat ”fått tag på en yngre förmåga som antagligen passade bättre för jobbet”. Jag reste då till Växjö, där jag fått ett erbjudande som jag avslagit eftersom Kristianstad var närmre. I Växjö visade det sig att de fortfarande ville ha mig som lärare i mina ämnen – svenska och religion, samt några lektioner i engelska. Jag tog jobbet, något som betydde att jag varje morgon tog tåget till Växjö, en timmes färd som gav mig tid att förbereda dagens lektioner och rätta skrivningar.

Det var en pittoresk skola, inrymd i Växjös före detta lokstallar. Kollegorna var trevliga och även eleverna, något som gjorde att jag trivdes alldeles utmärkt, samtidigt som det kändes betryggande att göra min åldrande mor sällskap under kvällarna. Det var under våren som min yngre syster, som känner min skrivklåda, föreslog mig att jag skulle skriva en blogg. Sedan dess har jag suttit fast i vanan.

På Smålandsgymnasiet, som i varje annan skola jag arbetat, skilde sig stämningen från klass till klass. Jag har ofta undrat varför det är på det viset. En av klasserna var sammansatt av förhoppningsfulla datatekniker. Jag upptäckte snart att ett par av dem var ivriga läsare av så kallad fantasylitteratur och samtidigt högst avancerade datorspelare. De visste allt om sådant jag knappt hört talas om, men likväl fann vara en fascinerande, om än obegriplig, värld. Jag är alldeles för gammal för sådant och kan svårligen föreställa mig att slösa tid på datorspel. Jag skrev dock ner namnen på de spel som mina elever rekommenderade och ivrigt berättade om. Jag antog att det möjligen ingår i nutidens allmänbildning att ha något hum om dem – Myst, Portal, The Secret of Monkey Island, Machinarium, Grim Fandango, The Cat Lady, Broken Sword, Bad Mojo, Amnesia.

Begrep inte hur mina elever kunde finna tid att leka med allt det där och likväl inte vara helt bortkomna då det gällde att tillgodogöra sig den utbildning jag försökte delge dem. Flera av dem var till min glädje ivriga romanläsare rekommenderade en mängd litteratur jag inte hört talas om. Då jag frågade dem vem de tyckte var den bäste fantasyförfattaren svarade de enhälligt – George R. R. Martin.

Visserligen hade HBO Nordic börjat visa Game of Thrones, men jag kände inte alls till den och det dröjde ytterligare ett par år innan jag följde Tv-serien. På biblioteket lånade jag första delen av Martins massiva bokserie Sagan om is och eld, men tyckte att Kampen om järntronen var lite väl tjock. Då jag läst ett par kapitel gav jag upp. Jag hade läst det där förr; ett svärd som hette Is, en fånig trubadur, ett högt beläget slott med trappor huggna ur klippan ”för branta till och med för åsnor”. Det var för mycket dialog för min smak, för många schablonmässiga uttryck, endimensionella karaktärer, antingen alltför onda, eller enfaldigt goda, en korkad prinsessa, en åldrad, försvagad kung, en skum arvtagare ...

Men då jag några år senare började följa Tv-serien antog jag att jag varit trångsynt och fördomfull Jag borde ha gett K. K. Martin en bättre chans. Tv-serien var nämligen inte alls förutsägbar och flera av karaktärerna var intressanta, ändrade sig och fördjupades under historiens lopp. Det var dynamiskt, spännande och oväntat.

Trots mina förutfattade meningar läste jag redan i Växjö en del om K. K. Martin, som såg ut som en New Age-mysgubbe. I The Guardian fann jag en intervju med författaren, som jag som nybliven bloggare med lätthet kunde identifiera mig med. George R. R. Martin påstod nämligen:

en del författare skriver klart sin bok och bryr sig egentligen inte om att den tagit tid att skriva eller om den någonsin kommer att bli publicerad. Och om den kommer ut får den ett par recensioner och säljer 12 exemplar.

En tämligen adekvat beskrivning av mitt författarskap. Sedan gav han en utmärkt redogörelse för hur jag går tillväga då jag skriver:

Jag antar att det finns två typer av författare, arkitekterna och trädgårdsmästarna. Arkitekterna planerar allt i förväg, som en arkitekt går tillväga då han konstruerar ett hus. De vet hur många rum som kommer att finnas i huset, vilken typ av tak det kommer att ha, var ledningarna skall dras, vilken typ av VVS som skall installeras. Innan den första spiken satts i den första brädan har de designat och ritat det hela. Trädgårdsmästarna däremot gräver ett hål, sår ett frö och vattnar det.

Som ”författare” tillhör jag trädgårdsmästarnas skrå. Jag vet inte hur mina bloggar eller romaner skall utveckla sig. Ser jag tillbaka på dem utgör de förvisso vildvuxna, oansade trädgårdar med alltför mycket törne och ogräs.

Frön till bloggen du läser är snö, is och besatthet – dess betydelse för en viss sorts litteratur som fascinerat mig under lång tid, något jag insåg efter att ha läst Yoko Ogawas roman Minnespolisen. Att jag plockade upp den boken beror på att min familj nästan dagligen klagar över mitt bristande minne, trots att jag själv inte märkt att det är sämre än tidigare. Likt många människor är jag allt som oftast tankspridd och glömmer var jag lagt saker och ting – nycklar, glasögon, gamla intyg och kvitton. Dock tror jag inte att det blivit mycket värre med åren.

Vad som däremot oroar mig, och även på den fronten inbillar jag mig att jag inte skiljer mig från de flesta män i min ålder, är att då jag tänker tillbaka på mitt liv upptäcker hur att stora block med händelser har fallit bort, försvunnit och lämnat gapande tomrum efter sig, eller än värre – ingenting. Tänker på det italienska uttrycket un buco nell´aqua, ett hål i vattnet. Som en droppe när den spårlöst försvinner i en vattensamling har inte enbart namnen på vänner och bekanta, utan även själva individerna och vårt samröre med varandra fullständigt försvunnit ur mitt minne. Samtidigt kan dock märkliga ”minnesblock” oväntat dyka upp till ytan av mitt medvetande.

För mig utgör en del romaner sådana ”minnesblock”. I min bokhylla kan jag kasta blicken på en bok och plötsligt minnas då jag köpte och läste den. Efter att ha läst Ogawas Minnespolis tog jag fram Brian Aldiss, Frankenstein Unbound, Frankenstein i frihet. Den handlar nämligen om ”tidsblock”, hur förfluten tid tränger sig in i våra liv och förändrar dem, samtidigt som vi genom att manipulera det förgångna kan förändra framtiden.

Jag läste Aldiss roman någon gång vid mitten av sjuttiotalet. Som så ofta är fallet fascinerades jag av bokomslaget, kanske på samma sätt som jag kan köpa en flaska vin för att etiketten tilltalar mig. Jag antog att titeln anspelade på en tämligen oläslig pjäs av Percy Bysshe Shellley, Prometheus Unbound, som dykt upp under en litteraturhistorielektion. Skulle tro att det var i samband med en föreläsning om August Strindberg, revoltören mot allt och alla som uppenbarligen, likt Shelley, låtit sig inspireras, både politiskt och personligt, av den mytologiske titanen och upprorsmannen Prometheus, som satt sig upp mot den diktatur som tillämpades av Olympens gudar och därför straffats på ett bestialiskt sätt – Han kedjades vid en klippa i Kaukasus där en gam ständigt hackar i hans lever, vilken dock växer ut igen. I sin självbiografi Tjänstekvinnans son skrev Strindberg:

Det är ganska fysiologiskt riktigt att den antike skalden låter Prometheus gnagas i levern av gamen. Prometheus var revoltören som ville ge mänskorna upplysning […] han blev säkerligen gallsprängd av att se världen vara ett dårhus där fånarne gingo lösa och bevakade den ende kloke såsom en livsfarlig. Sjukdomar kunna färga människans åskådningar och var och en vet huru mörka alla tankar bli när man ansättes av en feber.

I Frankensten Unbound, skriven 1974, berättar Aldiss hur vetenskapsmannen Joe Bodenland någon gång under 2020 med sin bil far rakt in i ett tidsgap, ett begrepp som antagligen borde förklaras mer ingående. Ett världskrig hade skapat katastrofala förhållanden. Stridande stormakter hade insett att kärnvapenkrigföring på jorden skulle få ödesdigra följder för samtliga stridande, därför hade man utvecklat Space Forces, Rymdstyrkor. Den väpnade maktkampen förlades därmed till rymden, bortom jorden och därute ägnade sig de politiska maktsfärerna åt ett hämningslöst kärnvapenkrigande.

Då fred åter etablerats hade obotliga skador inte gjort planeten Jorden till en obeboelig värld, men en oförutsägbar sådan. Utvecklingen hade fortgått och skapat en högteknologisk kultur med en bibehållen biosfär, men de avlägsna kärnvapenkrigen hade ruckat tids-rum balansen. Detta innebar att vissa av jordens individer som vid ett slumpmässigt tillfälle befann sig på en viss plats kunde hjälplöst slungas in i en annan tidsdimension. Ett sådant tillstånd kunde pågå en längre eller kortare tid, tills dess tidsskalan korrigerat sig själv och återställt den drabbade individen till rätt tid och plats.

Det var vad som drabbat Joe Bodenland. Med sin bil hade han slungats genom tids-rum rymden till det tidiga 1800-talets Schweiz. Där möter han Victor Frankenstein. Det visar sig att hans monster faktiskt existerar och det gör också Mary Shelley, författarinnan som skrivit  historien om Frankensteins monster. 

När Joe Bodenland 1816 träffar Mary Shelley, hette hon fortfarande Mary Godwin och hade då varken skrivit sin berömda roman Frankenstein: eller den moderne Prometeus, eller gift sig med Percy Bysshe Shelley som 1820, två år efter det att Frankenstein publicerats, skrev sin Prometheus Unbound. Då Bodenland träffar dem bor Percy Shelley och Mary Godwin tillsammans med Lord Byron i en villa vid Genèvesjön.

Joe Bodenland inser att skapandet av Frankensteins monster är inledningen till en katastrofal utveckling som kommer att leda till ett manipulerande av människans arvsmassa och få lika förödande konsekvenser som de som framställandet av den första atombomben orsakade. Aldiss roman blandar vilt litteratur- och vetenskapshistoria och i sin galna roman ställer han väsentliga frågor kring vetenskapsmännens ansvar och den skapande fantasins roll då det gäller att göra människor medvetna om sin existens och sitt ansvar för utvecklingen. Något som möjligen kan vara svårt att lägga märke till under ytan av en rafflande äventyrshistoria som bygger på såväl Mary Shelleys roman, som på allsköns science fiction berättelser och action filmer, exempelvis James Bondfilmer.

Aldiss monster har fler drag av Mary Shelleys ursprungliga skapelse än William Wylers berömda version av den. Därmed inte sagt att Aldiss även har inspirerats av Boris Karloffs monsterframställning. Aldiss gestaltning av monstret sammanfaller med såväl romanens som filmens beskrivning av en varelse som inte vet vad den skall göra efter sitt uppvaknande som en monstruös varelse och därför beter sig som ett barn kan göra; slår tanklöst mot sådant det inte begriper, samtidigt som det ställer besvärliga frågor och orimliga krav. Men liksom i Shelleys roman är monstret hos Aldiss även ett känsligt väsen vars främsta strävan är att få dela sitt liv med en varelse som tänker och känner som han. Monstret blir dock fruktat och bortstött och då han konfronteras med sin spegelbild begriper han varför andra känner avsky inför hans blotta uppenbarelse. I romanen är monstret både vältaligt och talfört, inom elva månader efter sin skapelse hade han lärt han sig tala både tyska och franska. Men då han inser vad hans skapare, Dr Frankenstein gjort, svär det förtvivlade monstret på att krossa och utplåna honom.

Inspirationen från Bondfilmer är i Aldiss roman speciellt påtaglig genom Joe Bodenlands bil, som följer honom till Genèvesjöns strand och imponerar på såväl den unga Mary Godwin som vetenskapsmannen Victor Frankenstein. Den använder inte fossila bränslen, är försedd med såväl GPS, bildskärm, mobiltelefon och en allvetande funktion inte olik, fast mer sofistikerad, än nutidens Siri. Likt en Bondbil är den även försedd med sofistikerade vapen. Sådana detaljer gör att Aldiss roman faktiskt fungerar som trovärdig science fiction. Joe Bodenlands bil är tämligen förbluffande med tanke på att den 2020 faktiskt inte framstår lika föråldrad som så mycken annan science fiction från anno dazumal.

Galenskapen är onekligen närvarande i Aldiss roman, men snön och isen som jag ovan nämnde som frön till den här bloggen – är även de närvarande? Förvisso, såväl Shelleys som Aldiss roman avslutas med en jakt på monstret över öde snövidder. Hos Shelley äger den rum i outforskade polartrakter, hos Aldiss inom ett tidsgap i en avlägsen framtid där Joe Bodenlands omgivning tycks falla sönder i en ödelagd värld skapad genom hans egna handlingar i ett avlägset förflutet

Därigenom påminner Aldiss Frankenstein Unbound om Stephen Kings märkliga och imponerande tidsreseroman 11/22/63 där en man reser tillbaka i tiden och lyckas hindra Lee Harvey Oswald från att mörda John F. Kennedy, enbart för att finna att hans heroiska handling i framtiden får än mer katastrofala följder än han någonsin hade kunnat förvänta sig.

Det är tveksamt om Anna Kavans Is kan kallas för en science fiction roman. Den utspelar sig i en parallell verklighet som möjligen kan vara förlagd till framtiden, men det är osäkert. Den tycks heller inte skildra en förfluten, avlägsen tid. I romanen finns bilar, tåg, flyg och grammofoner, men plötsligt kan läsaren finna sig i en blodig plundring av en stad där svärdsbeväpnade och bepansrade ryttare massakrerar invånarna. Eller en nordisk ruinstad där en jungfru offras till en drake som bor på botten av en fjord. Jag köpte romanen samtidigt som Brian Aldiss Frankenstein Unbound och då jag nu läser den finner jag till min förvåning att Aldiss har skrivit förordet i vilket han beskriver Anna Kavan som en författarinna som hos Kafka funnit en teknik hon använt sig av för att skildra en samtid hon uppfattade som ytterst hotfull.

Kavans roman tycks utspela sig under den osäkra freden efter ett förödande stormaktskrig. Städer ligger i ruiner och beväpnade soldater kontrollerar medborgarna, begär dokument och kontrollerar om utegångsförbud följs. Vi tycks befinna oss i ett land behärskat av en totalitär regim. I romanens inledning besöker berättaren, en uppenbarligen förmögen författare, en bekant som är konstnär och gift med en bräcklig, eterisk och skir kvinna som tidigare tycks ha haft ett förhållande med författaren. Hennes make, konstnären, behandlar sin undflyende och känsliga hustru illa och hon försvinner. Makens likgiltighet och demoniska personlighet får författaren att misstänka att han mördat sin hustru. Hans efterforskningar spårar henne dock till en avlägsen kuststad i ett land som kan påminna om Norge. Där hålls hon fånge av the Warden, Uppsyningsmannen, en krigsherre som omgiven en välbeväpnad privatarmé bor i ett luxuöst palats i en ruinstad, vars misstänksamma och brutala invånare ger intryck av att befinna sig på en medeltida nivå. Det hela får mig osökt att tänka på The Game of Thrones , inte minst med tanke på att det utanför staden finns en jättelik mur och landet, kanske även världen i övrigt, hotas av en inlandsis som obevekligt närmar sig.

I The Game of Thrones skyddas Westeros sydliga länder av en väldig mur som reser sig mot de nordliga snövidder från vilka isvålnader närmar sig för att lägga under sig Westeros och utplåna dess stridande klaner. Hotet uttrycks i mottot för Huset Stark, Westeros nordliga murväktare: ”Winter is Coming, Vinter är på väg”. Skulle inte tro att K.K. Martin inspirerats av Anna Kavans Is, men säkerligen av den norrröna mytologins Fimbulvinter, den vinter som oavbrutet kommer att råda under tre års innan Ragnarök äger rum – Världens undergång.

Den vittberesta Anna Kavan hade säkerligen haft Norden i tankarna då hon skrev Is, men var antagligen främst inspirerad av de två år som hon under Andra världskriget tillbringade i Nya Zeeland, oroad av krigshändelserna i norr och känslan av närhet till Antarktis ismassor i söder. Trots skildringarna av ett hotfullt, märkligt landskap är det inte det, utan inre känslotillstånd som Kavan tycks vilja skildra och projicera på karaktärernas omgivningar Perspektiv förskjuts ständigt – från det intima, till det vidsträckta. Berättaren tycks efterhand alltmer uppgå i den brutale Wardens gestalt alltmedan den bleka kvinnan beständigt framställs som ett undflyende, men plågat offer. Anna Kavan har hos flera läsare kommit att framstå som en ”feministisk” ikon och hennes roman har tolkats som en kommentar till hur ett globalt, politiskt våld och en hotande miljöförstöring kan kopplas till en skrämmande ”erotisk objektifiering” av kvinnor och förvandlat dem till offer inom ett självförtärande, känslokallt kollektiv.

Jag tror inte att Anna Kavan läste den norske författaren Tarjei Vesaas roman Isslottet som skrevs 1963, men publicerades på engelska 1966, året innan hennes Is kom ut. Omöjligt är det dock inte eftersom Vesaas roman kom ut på samma förlag som hennes romaner – Peter Owen. Även Vesaas roman behandlar alienation och kyla utifrån ett kvinnligt perspektiv, men är trots sina symbolistiska undertoner strikt realistisk.

I en isolerad norsk by blir den livliga, elvaåriga Siss (Sissela) god vän med den undandragna och lite udda Unn. Då flickorna under den första dagen av sin bekantskap leker ensamma tillsammans finner de sig märkligt dragna till varandra. Den utåtriktade, ledargestalten Siss upptäcker något av sig själv i den allvarliga, plågade Unn, och tvärtom.

Unn blir som förtrollad av den öppna, skrattande Siss och lyckas övertala henne att de skall klä av sig nakna. Då de står nakna inför varandra undrar Unn om Siss kan se någon skillnad mellan dem. Då Siss svarar att hon inte kan det, förklarar Unn att hon vet att det är något som inte stämmer med henne. Att hon är rädd för att efter sin död inte få tillträde till himlen. Hon anklagar sig själv för att hennes mor dött sex månader tidigare och hon vet inte vem hennes far är.

När de klätt på sig igen känner Siss sig besvärad, orolig och rädd. Hon flyr hem i mörkret, men ligger liksom Unn sömnlös under natten. Dagen efter kan Unn inte förmå sig att komma till skolan för att där konfrontera sig med sin nyfunna vän. Istället söker hon till isslottet, väldiga isformationer som under hårda nordiska vintrar bildas av fruset vatten kring stora vattenfall. Driven av barnets drift att testa och utmana sig själv tar sig Unn in i is-salarna. Betagen av isgrottornas mystiska och förgängliga skönhet försjunker hon i tankar om sig själv och Siss. Unn förirrar sig slutligen i det kyliga mörkret, trampar genom isen och drunknar.

Folk i byn tror att Siss vet mer om Unns försvinnande än hon låter påskina och tyngd av skuld och sorg tar Siss på sig Unns roll som utanförstående och blir en ensling såväl i hemmet som skolan. Isslottet är en förrädiskt enkel, men sparsmakad och samtidigt lyrisk, berättelse som under sin skenbart realistiskt yta gömmer bråddjup. Den får mig att tänka på mästerliga japanska haiku där naturscenerier och stämningar inom ett strängt begränsat utrymme samverkar för att skapa bilder av inre känslolägen.

Romaner som Isslottet, och även i viss mån Is, och givetvis Kafkas verk, är skrivna på ett rakt, uppenbart realistiskt sätt som vaggar in läsaren i en värld som samtidigt är galen och förnuftig. Sådana litterära verk speglar vad J. R. R. Tolkien en gång skrev om sagor ”ju skarpare och klarare förnuftet är, desto bättre fantasier skapar det.” Vad Tolkien tycks mena är att sagor och fantastiska , liksom drömmar, kräver inre logik och klarhet. En realism som inom sina bestämda ramar blir till något helt annat – drömmar som avslöjar vad vår existens verkligen innebär.

Jag funderade på detta då jag igår såg Jan Švankmajers film Alice, som min äldsta dotter sänt mig från Prag. För några år sedan såg vi tillsammans en utställning med Švankmajers kusliga, men samtidigt humoristiska ”skulpturer”, en slags collage av uppstoppade djur och skelettdelar.

 De påminde om de kuriosakabinett som under Barocken var populära vid europeiska furstehov. Inte minst hos Rudolph II, den ytterst excentriske kejsaren för det tysk-romerska riket som höll till på kungaborgen Pražský hrad i Prag, där han kring sig samlade alkemister, magiker, originella konstnärer och geniala vetenskapsmän. En med åren tilltagande sinnessjukdom hindrade Rudolph från leda ett imperium som föll samman under pressen från religiösa reformationer och slutligen besegrades han av sin mentalsjukdom, tvingades abdikera och överlämna kejsarvärdigheten till sin bror och dog slutligen som en galen enstöring.

Švankmajers Alice heter egentligen Nĕco z Alenky, Något om Alice, och är en fri tolkning av Lewis Carrols Alice i Underlandet, en bok jag läst flera gånger, alltid lika förbluffad hur någon förmått skildra ett barns drömvärld. Švankmajers film är en så kallad stop motion animation, befolkad av en livslevande Alice som rör sig bland hans groteska skapelser; kusliga malätna dockor och bisarra djur inom nergångna och sönderfallande rum och hyreskaserner. Ett skräckinjagande, fantasirikt och, likt Kafkas berättelser, märkligt humoristiskt universum.

Just så skall Alice i Underlandet skildras. Inte relativt slaviskt, som i Disney gjorde i sin i och för sig geniala tolkning, eller fullkomligt påhittat eller löjligt förenklat som i Tim Burtons katastrofala version, som är en av mitt flitiga biobesökandes största besvikelser – jag hade av honom väntat mig något betydligt bättre än en pastellfärgad, fjantig version om kampen för att rädda Wonderland. Usch!

Till skillnad från Burton skapade Švankmajer ett mästerverk – en parallellvärld till Carolls Underland, även den sedd genom ett barns ögon, tolkad med ett barns förundran, frimodighet och oro. En dröm bortom gott och ont, bortom de vuxnas förnumstiga pekpinnevärld och istället präglad av ett barns snedvridna, men samtidigt djupt personliga och därmed sanna föreställningsvärld.

En abnormitet som även präglar den värld som Anna Kavan skildrar i sin roman. Hennes ursprungliga namn var Helen Emily Woods och hon var det enda, ensamma och i stort sett ignorerade barnet i en dysfunktionell familj. Då hon var elva år tog hennes far livet av sig och som nittonåring övertygade hennes mor henne att gifta sig med sin egen avlagda älskare. Han gjorde Anna med barn och tog med sig henne till Burma, där han arbetade som järnvägsingenjör, de skildes åt efter tre år.

Då Helen Woods tog sig namnet Anna Kavan och fullkomligt förändrade sin tillvaro var det enbart ett av flera uppbrott under ett kringflackande liv. Under tjugotalet levde hon bland racerförare på Rivieran och grundlade där ett livslångt heroinberoende, som inte lindrades under hennes senare liv inom olika konstnärskretsar. Anna åkte ut och in mellan olika mentalkliniker och förmådde inte befria sig från ett allvarligt drogberoende, som slutligen blev en bidragande orsak till hennes död 1968.

Vid sidan om sitt författarskap, var Anna Kavan en begåvad konstnär vars konst ofta speglar hennes uppdiktade världar, med dess poetiska skönhet och kusliga suggestionskraft. Att vara såväl konstnär som författarinna delar hon exempelvis med Leonora Carrington vars drömbok Down Below, Där nere, likt flera av Anna Kavans litterära verk skildrar en galen, förvriden verklighet. Carrington skrev Down Below under en djup kris, då hon som så ofta varit fallet med Kavan, satt inspärrad på ett mentalsjukhus.

Carringtons konst får mig att associera till Tove Jansson, som förvisso inte alls var galen, men liksom Kavan och Carrington förmådde skapa en parallellvärld av såväl lyrik och skönhet, som hotande mystik och fara. 

Hotfullheten som för det mesta lurar i Tove Jansson böcker mildras av värmen och den intima tryggheten inom den godmodigt generösa och lekfullt fantasirika Muminfamiljen. 

Tove Janssons pittoreska Mumindal med dess omgivande mörka berg och skogar är en unik värld precis som landskapen i Michael Endes roman Momo eller kampen om tiden, fast i hans fall är omgivningarna mer än hos Jansson kopplade till en reell verklighet – Italien där tysken Ende under större delen av sitt liv hade sitt hem. Även Ende var en skrivande konstnär. I Momo, liksom i Kavans Is, hotas världen av en själsdödande kyla. Hos Momo är det gråa män i tjänst hos kommersialism och likriktande totalitarism som stjäl tid och därmed dödar fantasi och skaparkraft.

Två av mina andra favoritromaner är även de skrivna av bilkonstnärer – Alfred Kubins Den andra sidan och Giorgio de Chiricos Hebdomeros. Kubins roman är en mörk fabel om en stad som sakta förfaller i takt med en despots fysiska försämring och moraliska fördärv. Stadens modernitet som kombineras med uråldriga, fallfärdiga kvarter och underjordiska tunnlar fick mig att tänka på Prag. Det allmänna sönderfallet under en alltmer galen härskare kan möjligen sammanställas med tillståndet som rådde under Rudolph II, men kanske även oron som rådde inom det Österikisk-Ungerska kejsardömet innan det Första världskrigets utbrott, romanen skrevs 1908. Kubin kände Kafka och var en flitig pragbesökare. Kubins mörka och hotfulla värld är inte helt olikt Ana Kavans isvärld, fast historien utspelar sig i ett mer tropiskt klimat.

Trots sin bildrikedom och filmatiska scenerier har Den andra sidan en mer eller mindre fast berättarstruktur. de Chiricos Hebdomeros liknar däremot Kavans Is i den meningen att den italienske konstnärens roman framstår som ett slags bildcollage, utan ett klart händelseförlopp. Hebdomeros har än mer tvära kast mellan scenerier, bilder och episoder än Kavans Is, men den är också i min mening mer lyrisk och målerisk. Hebdomeros skrevs 1929, men kom då ut i en liten upplaga och förblev så gott som okänd fram till 1964, då den uppmärksammades som kanske den främsta ”surrealistiska” roman som skrivits. Detta trots att Chirico inte betraktade sig som ”surrealist” och dessutom på senare år inte ville kännas vid sin roman, som han skrev på franska. Även det en märklig bedrift med tanke på att Chirico med ett annat modersmål likväl förmådde skriva en så lyrisk och bildrik franska.

Det går inte att ta miste på att Hebdomeros fångar stämningarna i Chiricos tavlor, emellanåt genomlysta av Medelhavets värme och ljus, men också förlänad med dess mörkare undertoner. Hebdomeros ger som tavlorna intryck att vara förankrade i en mångtusenårig tradition av konst och estetik. Ett landskap som med sina klassiska allusioner likväl integrerar moderna element som tåg och fabriksskorstenar.

De romaner jag nämnt kan antagligen samlas under rubriken Slipstream, en litterär term som 1989 introducerades av den amerikanske, science fiction författaren Bruce Sterling, i ett försök att kategorisera litterära verk som förde in icke-realistiska inslag – som sagor, science fiction, drömmar, fantasy och surrealism – i skildringar som i övrigt framstod som realistiska och dessutom utspelade sig i nutida/samtida miljöer.  

Slipstream är i själva verket ett aerodynamiskt begrepp, som används inom motor- och cykelsport. Om ett fordon färdas i hög hastighet skapas bakom det ett undertryck som i sin tur ger upphov till lägre luftmotstånd. Ett fordon som befinner sig precis bakom ett annat fordon i hög hastighet kan dra nytta av det där luftsuget och i en ökad hastighet köra om det framförliggande färdmedlet – i allmänhet en cykel eller en bil.

Sterling, som i sitt författarskap ofta använder sig av tämligen egendomliga associationer och nyskapade ord, tycks mena att en berättelseström, exempelvis realism, ger kraft åt en annan berättargenre, exempelvis fantasy, och glider in, slips in, i den och därmed får den andra genren en skjuts framåt och förmår därmed överglänsa den berättarkonst som den dragit nytta av. Sterling beskrev känslan som uppkommer då du läser en slipstreamberättelse:

den får dig helt enkelt att känna dig mycket underlig; på ett sätt som påminner dig om hur det är att leva i det tjugoförsta seklet, om du nu är en person förlänad med en speciell känslighet.

Slipstreambegreppet antyder rörelse och kan därmed kopplas till modernism i den meningen att den utgör en kommenterar till en komplicerad verklighet; ett ”nu” som vi alla befinner oss i. Slipstreamförfattaren och den värld hen skapar uppkommer genom att hen är en främling i sin tid och därmed betraktar vår tillvaro utifrån sitt utanförskap. Sådana författares skapelser förvandlas till en parallellvärld; en trollspegel som både förvränger och avslöjar vilka vi verkligen är. Som då Frankensteins monster genom att betrakta sin spegelbild drabbas av den plågsamma insikten att han är ett missfoster, en styggelse.

I vår moderna värld är vi kringskurna av ett tillstånd statt i ständig förändring och därmed blir också den litteratur som skapas av slipstreamförfattare ”flytande”, såväl anpassningsbar som föränderlig. Likt myter och drömmar öppnar den sig ständigt för nya tolkningar.

Sociologen Zygmunt Bauman som ägnat en mängd böcker åt ”främlingen” och ”främlingskapet” sammanställer ofta ”konst” med liquidity, ett flytande tillstånd. Enligt honom är liquidity i stort sett det samma som obeständighet, ett tillstånd som blivit dominerande inom vår nuvarande existens och helt naturligt har samtidskonsten anpassat sig till det.

Jag tolkar Baumans argument som att vi söker efter insikter som ytterst visar sig vara präglade av ständig tillblivelse. Ett tillstånd av rörelse, förändring och skapande. I grund och botten strävar vi alltså inte alls efter något mål. Vår längtan, våra handlingar och önskemål har kommit att begränsas av åtrå, lust och begär. Syftet, målet och meningen med vår existens har därmed förlorats ur sikte. Vår värsta farhåga är nu möjligheten att verkligen uppnå full tillfredsställelse – Frälsning.

Sann konst kan möjligen bidra till att förvandla något som är såväl kortvarigt som kortsiktigt till något som är evigt och beständigt. Inom vår likformade, globala tillvaro hyllas märkligt nog individualism och egenrättfärdighet på bekostnad av etablerade, moraliska värden, exempelvis i form av samverkan för att respektera mänskliga rättigheter och bevara jordens naturresurser. Vi ger oss varken tid eller utrymme att förverkliga något som skulle kunna gynna oss alla, utan rusar istället runt i våra högst personliga och narcissistiskt präglade ekorrhjul. Slipstreamlitteraturen ställer sig dock vid sidan om spektaklet och genom sitt alternativa synsätt visar den oss hur absurd vår tillvaro i själva verket är.

Högteknologin har med rasande fart förändrat vårt samhälle – mobiler och telefoner kopplar ihop människor, men samtidigt tycks det som om alltfler av oss har förlorat kontakt med verkligheten. Genom att den fysiska närheten till andra människor har minskats blir även konsekvenserna av vårt handlande allt diffusare.

Vi kan numera döda våra medmänniskor med en drone. Har vi frågor och klagomål hänvisas vi till webbsidor och digitaliserade röster. Tekniken har även gjort sin entré inom våra mest intima sfärer. En möjlig konsekvens av ett samlag behöver inte längre vara födseln av ett barn. Sådana kan nu för ett pris tillhandahållas genom spermabanker, eller surrogatmammor. Sexuell samvaro har förvandlats från att vara ett bevis på djup, intim samvaro mellan två människor som verkligen älskar varandra och därigenom är beredda att ta ett gemensamt ansvar för följderna av sitt förhållande. Dessvärre har i dessa moderna tider sexualitet förvandlats till ännu en vara, en föreställning, en mekanisk akt enbart inriktad på fysisk tillfredsställelse. Visst det går det att påpeka att så har det alltid varit inom vissa sfärer av mänsklig samvaro – prostitution har alltid funnits inom mänskliga samhällen.

Visst, men nu har tekniken förändrat även de omständigheterna. Då teknologin minskar risker och konsekvenser söker sig nu människor till surrogat för sådant som tidigare engagerade, skrämde och upprörde oss. Allt sådant som Edmund Burke vid mitten av sjuttonhundratalet benämnde det subtila, det vill säga något som är motsatt till intimitet och trygghet, sådant som lugnar våra nerver. Det subtila spänner däremot nerverna, skrämmer och hetsar oss, men gör i gengäld tillvaron mer oförutsägbar och spännande.

Ersättningar för tidigare starka emotioner är inte alltid begränsade till digitala upplevelser, utan även teknologiskt underbyggda risktaganden som bungee jumping, fallskärmshoppning, bergsklättring o.dyl. Det främsta teknologiska surrogatet för adrenalinhöjning är möjligen fortfarande bilåkning, helst i lyxiga fordon och i hög hastighet. Ett nöje som i kommersiella syften ofta kopplas samman med sex. Ett lyxigt fordon lockar till dig sexuella partners och förhöjer din prestige:

En bekväm, vacker bil kan även omsluta dig med en mildrande komfort, förläna en känsla av välbefinnande och självsäkerhet, som i Bruce Springsteens Pink Cadillac:

I love you for your pink Cadillac.

Crushed velvet seats.

Riding in the back.

Oozing down the street.

Waving to the girls.

Feeling out of sight.

Spending all my money

On a Saturday night.

Jag älskar dig för din rosa Cadillac.

Mjuka sammetssäten.

Färdas i baksätet

Sipprande nerför gatan.

Vinkande åt flickorna.

Känna mig utom synhåll.

Spendera alla mina pengar

under en lördagskväll.

En mängd amerikanska sånger besjunger friheten i att ge sig hän åt Open Higways, Öppna motorvägar, på väg mot en okänd frihet. Det hindrar dock inte att det kan röra sig om en färd blandad med oro, kanske skräck. Springsteen igen – Stolen car:

And I’m driving a stolen car
On a pitch black night
And I’m telling myself I’m gonna be alright
But I ride by night and I travel in fear
That in this darkness I will disappear

Och jag kör en stulen bil

genom en becksvart natt

och jag säger mig själv: Du kommer att klara det.

Men, jag kör om natten och färdas i fruktan

över att jag skall försvinna i detta mörker.

Betrakta sekvensen från Hitchcocks Psycho med Marion Crane (Janet Leigh), som efter att ha stulit 40 000 dollar från sin arbetsgivare, till tonerna av Bernard Herrmans suggestiva musik, i sin bil genom en mörknande natt färdas mot sin död på Bates Motel. https://www.youtube.com/watch?v=FSlo44VO-lE&ab_channel=scaringeachother

Att någon sitter bakom ratten på en bil är för övrigt en av amerikansk films vanligaste screen shots. I USA tycks det som om bilen för många har blivit en integrerad av deras personlighet. En vän bosatt i USA sa mig en gång att han skulle satsa sina surt förvärvade slantar på en ny, lyxig bil, detta trots att han egentligen inte alls hade råd med det. Då jag undrade varför han gjorde en så korkad investering, en bil förlorar i värde redan då man kör den hem från bilhandlaren, svarade han: ”Jag måste kunna se mina barn i ögonen. Jag vill inte att de skall skämmas över att ha en loser till far. En usling som inte ens har råd med den ordentlig bil.”

Minns hur jag då jag besökte en av mina svägerskor i Miami fann att det i hennes villakvarter inte fanns några trottoarer och hur jag under mina promenader kände hur hennes grannar misstänksamt följde mig med blickarna, där de ruvade bakom sina gardiner eller klippte sina redan välansade gräsmattor. En fotgängare! Det måste röra sig om en skum individ, även om han är vit och relativt anständigt klädd.

Stephen King är en författare som väl motsvarar slipstreambegreppet Jag känner få författare som från en alldaglig realism kring The American Way kan skapa skräck utifrån alla de gadgets som omger landets invånare; mobiltelefoner, datamaskiner, gräsklippare, krocketklubbor, matberedningsmaskiner, ugnar och givetvis – bilar. På ett ögonblick kan hans karaktärer tvingas uppleva hur deras trygga tillvaro förvandlas till ett obegripligt och oförutsägbart helvete där de tvingas stå öga mot öga med demoniska krafter i något som kan tyckas vara ett parallellt universum.

Hos King är bilar emellanåt dödsmaskiner som besätter sina ägare, som en Plymouth Fury i Christine, en Buick Roadmaster i From a Buick 8, eller en Mercedes Benz i Mr. Mercedes, för att inte tala om de galna lastbilarna i Kings egenhändigt regisserade kalkonfilm Maximum Overdrive.

Kanske är det sammanblandningen av frihet, sex, bilar och död som i USA givit upphov till en subgenre av actionfotografering – bilolycksbilder. Med mästare som Artur Fellig (Weegee):

Och mexikanen Enrique Metinides:

Även Andy Warhol, som med sitt stora intresse för kommersialism, känslokyla, sex och död möjligen kan betraktas urtypen för Zygmunt Baumans ”utanför stående” konstnär, ägnade en mängd konstverk åt bilolyckor.

Warhol var också fascinerad av kändisskap och dess roll för glamour och kommersialism, något som även det har färgat av sig på kulten kring bilar och bilolyckor, med offer som James Dean – ”lev hårt och dö ung”.

Eller Jackson Pollock, kanske även han kan betraktas som en Slipstreamer:

För mig tycks det som om den moderna målaren inte kan uttrycka den här tidsåldern, flygplanet, atombomben, radion, i renässansens formspråk, eller med uttryck lånade från någon annan, tidigare kultur. Varje ålder hittar sin egen teknik. [...] Enligt min uppfattning arbetar den moderne konstnären med, och speglar en inre värld – med andra ord ... han uttrycker energi, rörelse och andra inre krafter.

När teknologin väl gjort sitt inträde i den mänskliga sfären; från eld och hjul till tryckpressar, tåg, radio, flyg, TV, Intranät, sofistikerade vapen och … bilar, förändras allas vår tillvaro i en omfattning som är svår att omfatta och redogöra för. Bilar uppfanns som ett fortskaffningsmedel, men som vi sett ovan har de blivit så mycket mer, bland annat en inkarnation för våra mer eller mindre dolda begär. Om vi varit bättre intellektuellt utvecklade, mer moraliskt inriktade, kanske vi hade kunnat utnyttja vår sofistikerade teknologi för bättre ändamål. Nu tycks den istället hota oss, som om vi i hög hastighet färdades i en bil mot en slutgiltig olycka, en krasch. Felet finns inte hos våra redskap, det vilar inom oss.

Då jag skriver detta kommer jag att tänka på att Bruce Sterling är en stor beundrare av James Graham Ballard och har nämnt honom som en utmärkt föregångare för samtida Slipstream författare. För några år sedan rotade jag min vana trogen bland böckerna på ett bord i FAOs foyer där folk brukar placera begagnade böcker och fann där J.G. Ballards roman Crash. Jag kände enbart författaren som skaparen av Solens rike som låg till grund för Spielbergs film med samma namn och erinrade mig vagt att den otäcke, men likväl skicklige och fascinerande David Cronenberg hade gjort en film med samma namn som romanen jag höll i min hand.

Det visade sig att mitt antagande varit riktigt, men jag har sällan läst en så otäck, ja … äcklig roman som Ballards Crash. Eftersom jag nu inte kan finna den någonstans bland mina böcker befarar jag att jag har slängt den och börjar anse att om så varit fallet var det antagligen ganska dumt gjort. Även om det gått flera år sedan jag läste Crash har den stannat i minnet och då inte som en perverterad avart utan faktiskt som en intressant skildring av vår samtids vansinne och dess sammanblandning av kropp, psyke, sex, dödsdrift och högteknologi. Att jag började leta efter hans bok beror på att Ballard alltmer kommit att hyllas som en outsider som tidigt insett och kunnat formulera vart vårt samhälle är på väg. I en av sina romaner, Cocaine Nights, konstaterade han:

Konsumtionssamhället hungrar efter sådant som är avvikande och oväntat. Vad skulle det annars vara som driver de alltmer bisarra infallen inom en underhållningsindustri som får oss att inhandla och konsumera alltmer? […] Det finns inte mycket kvar som förmår att väcka och egga människor … möjligen brott, ytterligheter och aggressivitet – med vilket jag inte menar något som är direkt illegalt, utan sådant som gynnar vår jakt efter upplevelser som förmår stimulera vårt nervsystem, få pulsen att slå hårdare, få synapser som dövats av inaktivitet att elektrifieras.

Det sjukdomstillstånd som Ballards Crash handlar om har ett namn – symphorofilia, från grekiskan symphora, olycka, och innebär att den drabbade blir sexuellt upphetsad genom att arrangera eller bevittna en våldsam tragedi, exempelvis en bilolycka. Termen skapades faktiskt tjugo år efter det att Ballards bok kommit ut. John William Money (1921-2006) identifierade åkomman som en extrem form av parahphilia, det vill säga ett sjukligt begär efter sexuell stimulans från föremål eller varelser som hos normala personer i allmänhet inte väcker perverterade begär och leder till moraliskt förkastliga handlingar.

Inom parentes sagt var Money, som var professor i pediatrik och medicinsk psykologi vid det ansedda John Hopkins University i Baltimore, även han ett offer för teknologins inverkan på fixa idéer. John Money var världsberömd expert på sexuell identitet och könsroller, med intersexualism, eller s.k. transgender, som sin specialitet. Hans betydelse för genusforskning har blivit epokgörande, bland annat genom att introducera termer som gender identity, genusidentitet, genus role, genusroll och sexual orientation, sexuell orientering.

Som specialist på ”könsidentitet” rekommenderade Money emellanåt kirurgiska ingrepp och hormonbehandlingar för att åstadkomma genomgripande könsbyten, på såväl barn, som unga män och kvinnor. Något som för flera av hans patienter fick katastrofala följder då de vuxit upp och funnit att deras svävande könsidentitet enbart varit en del av en psykologisk mognadsprocess. Denna del av Moneys verksamhet resulterade i en upprörande bok av journalisten John Colapinto som sätter fingret på medicinsk arrogans och missriktad vetenskap – As Nature Made Him.

Som en försmak till vansinnet i Crash och i efterföljd av Andy Warhol organiserade Ballard 1970 en utställning med bilder på bilolyckor med dödlig utgång. De visades utan kommentarer och väckte en våldsam uppståndelse.

Ballards fascination inför ämnet kulminerade tre år senare med romanen Crash. Då jag läste den var jag oförberedd på denna orgie av död, våld och sex, skriven av någon som tycktes vara fullkomligt utlämnande då det gällde sin fixering vid vad jag uppfattade som en ohämmad perversion. En uppenbar psykopat som frossade i ett sjukligt idisslande kring varje upptänkligt sätt som mänskliga kroppsdelar och vätskor kan sammanblandas med de förvridna metalldelarna efter en bilolycka. Sida upp och sida med noggrant beskrivna sexscener, ständigt i samband med bilkörning och bilolyckor. Ett sceneri lika instängt och groteskt förvridet som de Sades i längden sterila och enformiga romaner, fullkomligt i avsaknad som de är av glädje och medkänsla.

Hos Ballard blir erotiken förtingligad, profanerad, kommersialiserad och banaliserad, frigjord från naturen förenas den med teknologi och mekanik. Chockeffekten mattas, kvar blir enbart förundran över att någon har förmått skriva något sådant. Minns inte om jag läste ut romanen.

Historien berättas av en person med samma namn som författaren. Han bor liksom Ballard gjorde i Shepperton en förstad till London, i närheten till en av motorvägarna ut mot Heathrows flygplats. Även om Ballard medvetet grumlar likheterna förstår läsaren att det finns ett samband mellan huvudpersonens och författarens fascination inför våldsamma bilolyckor. Romanens berättare attraheras, sexuellt såväl som intellektuellt, av en tidigare ”TV-vetenskapsman” som förvandlats till en ”motorvägarnas mardrömsängel” och med en bil försedd med polisradio försöker uppsöka varje fruktansvärd olycka som rapporteras över den. Orimligt upphetsad dyker han upp med sina kameror och frossar i blod och vrakdelar.

Ballard blir efter det att han skadats svårt i en trafikolycka närmare bekant med den demoniske olyckshabituén och snart har han sällat sig till ett sällskap av alienerade galningar, överlevare från andra olyckor, som slaviskt följer den perverterade symphorofiliagalningen under hans jakt efter katastrofer. Efterhand bidrar det groteska gänget med att iscensätta trafikolyckor ofta med dödlig utgång både för dem själva och deras offer. Ledarens yttersta önskan är att själv dö i en frontalkrock med Elizabeth Taylor.

Efter det att de chockerande osmakligheterna sjunkit undan har jag börjat fundera kring Crash och det är därför jag nu förgäves sökt efter den. Kanske var det så att Ballard trots allt var kritiskt inställd till det som han så ingående beskrev? Vad han försökte uttrycka genom sin perversa brutalitet var kanske inget annat än en kritik av de känslolösa omgivningar och tänkande som en överteknologiserad kultur har skapat. Hur den har invaderat och förgiftat inte enbart vårt tänkande utan även våra kroppar och vårt undermedvetna driftsliv.

Möjligen handlar Crash om hur människor skadats av djupgående depressioner som följt på svårartade, djupt traumatiska upplevelser. Hur de har alieneras från verkligheten och fallit offer för en depraverad besatthet som förvärrats efter det att de har mött någon som haft liknande upplevelser och smittats av samma dolda drifter, En såväl intellektuellt som sexuell symbios gör så att de tillsammans förlorar all kontroll och hänger kropp och själ åt det mest förbjudna. En tillvaro där allt och alla utnyttjas inom en fullkomligt perverterad omgivning, där deras förvridna driftsliv gynnas av en människofientlig teknologi som obevekligt orsakat en drift vars slutmål är detsamma för oss alla – Döden.

Yoko Ogawas Minnespolisen är fjärran från det frenetiska vansinnet i Ballards Crash, men Bruce Sterling säkerligen ha karaktäriserat även hennes roman som en slipstreamprodukt. Den utspelar sig i en hamnstad på en isolerad ö, som dock tycks var stor och självförsörjande. Få ting antyder att den inte skulle utspela sig i nutid – där finns bilar, tåg, affärer, institutioner, skolor och bibliotek. Människor, vanor och infrastruktur ger intryck av att spegla panska förhållanden, men det finns subtila förskjutningar som gör Minnespolisen till en slipstreamroman som väcker associationer till andra verk som Orwells 1984 och Bradburys Fahrenheit 451, fast enligt min mening är Ogams roman med sin stillsamt lyiska berättarton fullkomligt unik.

Kanske är Ogawa del av en speciell japansk berättarådra som jag tror mig ha funnit hos författare som Kobo Abe och alldeles speciellt i en roman av Taichi Yamada, Främlingar. I Yamadas roman hamnar en TV-manusförfattare efter ett misslyckat äktenskap i en väldig byggnad i Tokyos centrum. Större delen av lägenheterna har på grund av oöverstigliga hyror övergetts av sina tidigare hyresgäster och gjorts om till kontorslokaler, något som gör att manusförfattaren om nätterna är så gott som ensam i den för övrigt tomma byggnaden. Han plågas av mardrömmar och minnen av sin svunna kärlek och trygghet, har svårt att sova och strövar omkring i ett Tokyo som om natten får en spöklig karaktär. På en bar träffar han sin sedan länge avlidne far och blir hembjuden till sitt forna föräldrahem där han bjuds på middag av sin döda mor. Det tykcs som om det i det toppmoderna existerar en parallellvärld där det förgångna fortlever. Då huvudpersonen om nätterna återvänder till sin lägenhet får han ibland besök av en vacker kvinna som tycks var en av de får kvarvarande hyresgästerna i en byggnad där mannen enbart brukar sammanträffa med portvakten.

Flera japanska skräckfilmer, myter och sagor antyder att Japan är befolkat av spöken, andar och demoner, kanske en reflektion av en urgammal tro på kamis, ett begrepp som möjligen kan tolkas som ”naturgudar” eller ”andar”. Kamis kan inneslutas av såväl djur och männsikor, som olika föremål och hemsöka speciella platser. Liksom Yamadas nattliga Tokyo är Ogawas ö en plats bortom den vardag vi är vana vid.

Till skillnad från de begärsbesatta galningarna i Ballards Crash är människorna i Ogawas Minnespolisen i allmänhet goda och omtänksamma. Samtliga är dock underkastade tyranniet från en mystisk Minnespolis, som beväpnad och uniformsklädd far omkring med bepansrade fordon. Dt finns också en ständigt närvarande och obegriplig, men till synes tillmötesgående, byråkrati som tjänar en repressionen. Var och vilka statens styresmän är får vi aldrig veta. Avde för oss okända orsaker har de de styrande har fullkomligt isolerat sitt örike från omvärlden och strävar efter att från dess invånare utplåna samtliga minnen. Med jämna mellanrum kommer exempelvis dekret om att alla rosor skall försvinna, en annan dag kan det röra sig om fåglar eller böcker. Det tycks som om såväl kultur som natur slaviskt åtföljer dekreten – floder och havsstränder fylls av rosenblad, stora fågelflockar lämnar ön . En morgon kan öns befolkning vakna upp och finna att de förlorat sitt doftsinne, eller att all fågelsång tystnat. Som om de vill att förlusten skall bli total förstör de frivilligt förbjudna växter, böcker och andra ting som Minnespolisen har för avsikt att utplåna.

Minnespolisen härjar fritt och möter inget motstånd. De för bort människor som vägrar följa direktiv och/eller visar tecken på att inte kunna, eller vilja glömma. De bortförda återkommer inte. Det ryktas att de förts till anstalter där man forskar för att finna och utplåna de gener och hjärnfunktioner som skapar och stödjer minnesfunktioner. Även om människor är passiva och tiger, finns det en del av dem gömmer misstänka minnesförbrytare.

Ogawas roman är lyrisk och vacker, med begåvad med en stillsam och sällsamt sordinerad berättarröst. Berättaren är en ung författarinna vars föräldrar, en ornitolog och en konstnärinna, har förts bort av minnespolisen, som även rannsakat hennes hem. Hennes bästa vän och förtrogne är en gammal sjökapten som bor på en rostande och oanvänd färja förankrad i hamnen. Tillsammans med honom har hon i sitt hem gömt sin förläggare som visat sig ha ett osvikligt minne. Dold i ett lönnrum försöker han förtvivlat få sjökaptenen och författaren att bevara och odla sina minnen. Ett hopplöst företag eftersom de bortsett från att hålla förläggaren dold laglydigt följer Minnespolisens absurda direktiv. Under historiens lopp sprider sig armod och tristess över ön alltmedan naturen också tycks ge upp, snö faller och vintern blir aldrig vår, människor förlorar föremål, bekvämlighet, självförtroende, minnen medan allt obeveklighet rör sig mot en allomfattande tomhet, total utplåning.

Minnespolisen är varken en lång eller svårläst roman. En sällsynt pärla med subtila skiftningar och en utsökt yta som väcker minnen av japanska träsnitt, Shindos filmer och Kawabatas naturskildringar. Under sin skenbara enkelhet döljer romanen tankedjup som kräver eftertanke och omläsning.

Läsningen av Ogawa var det frö som i mitt medvetande fick en mängd tankar och associationer att spira. En del har jag nu redogjort för, men det finns åtskilligt mer att finna och inspireras av i Minnespolisen och jag kan intet annat än rekommendera er att läsa den.

Aldiss, Brian (1982) Frankenstein Unbound. New York: HarperCollins. Ballard, J. G. (1997) Cocaine Nights. London: Fourth Estate. Ballard, J. G. (2001) Crash. London: Picador. Bauman, Zygmunt (2006) Liquid Times: Living in an Age of Uncertainty. Cambridge: Polity. Burke, Edmund (1998) A Philosophical Enquiry. Oxford: Oxford University Press. Carrington, Leonora (2017) Down Below. New York: NYRB Classics. Chirico, Giorgio de (1992) Hebdomeros. Cambridge: Exact Change. Colapinto, John (2006) As Nature Made Him: The Boy Who Was Raised As A Girl. New York: Harper Perennial. Ende, Michael (2007) Momo eller kampen om tiden: En sagoroman. Stockholm: Berghs. Flood, Alison (2011) ”Getting more from RR Martin,” The Guardian, 14 April. Gray, John (2003) Straw Dogs: Thoughts on Humans and Other Animals. London: Granta Books. Kavan, Anna (1970) Ice. London: Picador. King, Stephen (2011) 11/22/63. New York: Scribner. Kubin, Alfred (2014) The Other Side. Sawtry: Daedalus. Martin, George R. R. (2011) Kampen om järntronen. Stockholm: Månpocket. Money, J. (1984) ”Paraphilias: Phenomenology and classification,” American Journal of Psychotherapy. No. 38 (2). Ogawa, Yoko (2020) The Memory Police. London: Vintage. Ross, Clifford (ed.) (1990) Abstract Expressionism: Creators and Critics. New York: Abrahams. Strindberg, August (1996) Tjänstekvinnans son III-IV, Samlade verk 21. Stockholm: Norstedts. Tolkien, John Ronald Reuel (2014) On Fairy-stories. New York: HarperCollins. Tyler, Malone (2017) ”A Field of Strangeness: Anna Kavan´s Ice and the Merits of World Blocking,” Los Angeles Review of Books. Vesaas, Tarjei (2020) Isslottet. Stockholm: Norstedts. Yamada, Taichi (2003) Strangers. London: Faber & Faber.